Ersättning av lidande på grund av incest — en HD-dom
Högsta domstolen har den 4 juni 1986 meddelat dom, nr DB 18, i ett mål om skadestånd på grund av incest (NJA 1986 s. 319). Genom domen tillerkändes två unga systrar med stöd av 1 kap. 3 § skadeståndslagen ersättning förlidande, som incestbrottet vållat dem, den ena systern med 30 000 kr. och den andra med 10 000 kr. Denna dom har berett mig en hel del bekymmer.
    Det förhåller sig nämligen så, att hos brottsskadenämnden, där jag är ordförande, parallellt med målet i HD handlagts ett antal ärenden om ersättning från brottsskadeanslaget för lidande på grund av incest. Beslut i tre ärenden har meddelats den 27 augusti 1986. Besluten har föregåtts av omfattande arbete och diskussioner, varvid bl. a. ingående överläggningar ägt rum med nämndens förtroendeläkare och en barnpsykiater. Två av dessa beslutkommer att refereras i den rättsfallspublikation som FSAB planerar att ge ut i

 

33—36-166 Svensk Juristtidning

 

454 Erland Conradinovember 1986. I ett av besluten förekommer ett principuttalande, som här återges in extenso. Det lyder sålunda: "Själsligt lidande kan skadeståndsvägen ersättas såväl enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen som med stöd av 1 kap. 3 § samma lag. 5 kap. 1 § avser personskada. Enligt vedertagen uppfattning skall som personskada behandlas skada som utgör en medicinskt påvisbar effekt, under förutsättning — åtminstone i regel — att skadan uppstått genom ett fysiskt angrepp på personen i fråga. Medicinskt påvisbar är skadan t. ex.när den kan föranleda sjukskrivning eller läkar- (alt. psykolog-) behandling. Hit hör, vid själsligt lidande, depression, ångest, sömnbesvär, sexuella svårigheter o. dyl. Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen utgår ersättning för själsligt lidande vid vissa uppräknade typer av brott; dit anses incest höra. Av paragrafens avfattning framgår emellertid, att den är tillämplig endast i den månpersonskada inte föreligger (jfr prop. 1977/78: 126 s. 39 f); vad som vid företagen undersökning visar sig vara att hänföra till personskada kan alltså inte ersättas med stöd av 1 kap. 3 §. Tillämplighetsområdet för paragrafen i fall sådana som det förevarande blir därigenom ganska inskränkt. I stort sett kan det bara bli fråga om sådana företeelser som allmän sorg över det inträffade, förbittring eller grämelse, som inte givit upphov till skada medicinskt sett. Man kan på goda grunder ifrågasätta, om det överhuvudtaget varit meningen, att 1 kap. 3 § skulle komma till användning, när alla påtagliga yttre symtom redan ersätts enligt 5 kap. Men även om detta teoretiskt skulle låta sig göra, måste man säga sig, att också den kränkning som i och för sig kunde inrymmas under 1 kap. 3 § i incestfallen framstår som en inte utskiljbar del av en orsakskedja som lett fram till den flora av medicinska symtom som konstituerar personskadan enligt 5 kap. 1 §. Man kan inte tänka bort kränkningen, sorgen, förnedringen när man betraktar det medicinska resultatet. Med hänsyn härtill har brottsskadenämnden kommit till den uppfattningen, att utrymme i regel saknas för tillämpning av 1 kap. 3 § i fall sådana som det förevarande. Tankegången är f. ö. inte begränsad till incestfallen. Den gäller också för t. ex. våldtäkt, där frågan har väsentligt större allmänt intresse, eftersom hemförsäkringens överfallsskydd i princip inrymmer dessa fall och reglerna följaktligen skall tillämpas vid försäkringsbolagens skadereglering." Fråga är nu, hur brottsskadenämndens ställningstagande förhåller sig till HD-domen.
    Det skall genast sägas, att brottsskadenämnden — enligt skadeståndsrättsliga grunder — har att utge ersättning för personskada på grund av brott. Nämnden äger alltså inte tillämpa 1 kap. 3 § skadeståndslagen. (Det må anmärkas, att utredning är på gång syftande till ändring av lagen bl. a. på denna punkt.) Givetvis hade nämnden kunnat nöja sig med att konstatera den begränsning i nämndens kompetens som sålunda föreligger. Vi har emellertid känt ett behov av att ordentligt klara ut förhållandet till domstolarna och harvelat ta principiell ställning till den skadeståndsrättsliga frågan om sambandet mellan 1 kap. 3 § och 5 kap. 1 § skadeståndslagen.
    I det brottsskadeärende, där principuttalandet gjordes, tillerkändes flickan, för ideell skada, ersättning med 60 000 kr. På läkarnas inrådan specificerades inte beloppet; av psykologiska skäl anses det vara olämpligt att skriva den skadelidande på näsan, att bestående men (psykisk invaliditet) föreligger. Bakom beslutet ligger emellertid den uppskattningen, att ersättning skall utgå för psykiskt lidande under akuttid (sveda och värk) med 30 000 kr. och för psykisk invaliditet beräknad till 20 % (lyte och men inklusive olägenheter i

 

Ersättning av lidande på grund av incest 455övrigt) med samma belopp. Vi har uppfattat den sammanlagda ersättningen som en rimlig schablon för ersättningen vid en svårare incestskada, som medfört invaliditet, nämligen om man jämför skadan med andra i skaderegleringen förekommande fall. Vi har menat, att därutöver någon ersättning för lidande jämlikt 1 kap. 3 § skadeståndslagen inte skall utgå i fall av förevarande slag.
    HD åter har ställt 1 kap. 3 § och 5 kap. 1 § skadeståndslagen helt vid sidan av varandra. Beträffande den ena flickan i HD:s dom avvisades ett yrkande om ersättning för personskada, och i fråga om den andra, Marie, där man i och för sig hade processuell möjlighet att pröva frågan om ersättning förpersonskada, avstod man därifrån och gick direkt på 1 kap. 3 §, som befanns innehålla tillräckligt stöd för ersättningsyrkandet. Detta betyder såvitt jag förstår, att HD för den rent abstrakta känslan av kränkning, skam, förnedring o. s. v. — utan sneglande på några medicinska symtom, för vilka ersättning följaktligen i princip skall utgå vid sidan härav enligt 5 kap. 1 § — utdömt 10 000 resp. 30 000 kr. HD synes alltså i detta incestfall ha förfarit på exakt samma sätt som man skulle göra i ett misshandelsmål av följande typ. En firad vacker skådespelerska har av en besviken älskare knivskurits svårt i ansiktet; hennes karriär är förstörd. Hon får för kroppsskadan ersättning försveda och värk samt lyte och men (ärr) enligt 5 kap. 1 §. Hon kan inte få ersättning för själsligt lidande enligt denna paragraf; det finns överhuvudtaget inga medicinska symtom utan bara allmän sorg och förtvivlan. Denna artistens sorg över det förstörda utseendet — som kanske inte helt täcks av den schabloniserade ärr-ersättningen — liksom sorgen över älskarens gemenhet (som alltså inte kan ersättas som sveda och värk) lär kunna kompenseras genom ersättning enligt 1 kap. 3§. Jag vill inom parentes anmärka, att jag ställer mig skeptisk till tanken, att det i misshandelsmål generellt skulle finnas något "själsligt" lidande, som inte redan täcks av sveda- och värk-ersättningen. Man måste akta sig för att anlägga penala synpunkter, som är främmande för svensk skadeståndsrätt. En alltför generös tillämpning av 1 kap. 3 § får också lätt karaktär av en smyghöjning av ersättningsnivån för ideell skada.
    För att återgå till HD-fallet: komplikationerna uppstår först när själsligtlidande kan ersättas både enligt 1 kap. 3 § och enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen. När man diskuterade våldtäktsfall under förarbetena till skadeståndslagen i samband med de regler som nu återfinns i 1 kap. 3 §, tänkte man nog inte på att våldtäkt i regel ger upphov till personskada i form av själsligt lidande ("genom fysiska medel direkt tillfogat psykiskt lidande som utgör en medicinskt påvisbar effekt"). Såvitt jag kan förstå var avsikten att reglerna i 1 kap. 3 § skulle bl. a. just för våldtäktsfall öppna möjlighet att ge önskvärd ersättning, som inte kunde beredas på annat sätt. Att ersättningen i dessa fall i regel skulle kunna ges i form av gottgörelse för sveda och värk tänkte man nog inte på.
    För min del utgår jag från att det själsliga lidandet i följd av en skadehändelse är en enhetlig företeelse. Att föreställa sig, att det skulle finnas ett abstrakt, i det blå svävande lidande, inte besudlat av de olikartade medicinska symtom, som ingår i sveda och värk — ett lidandets das Ding an sich så att säga — ter sig för mig ganska verklighetsfrämmande. Brottsskadenämndens resonemang om att lidandet enligt 1 kap. 3 § utgör en medverkande faktor i den orsakskedja som leder fram till det påvisbara medicinska resultatet ger en juridisk möjlighet att i hithörande fall undgå tillämpning av denna paragraf. All erforderlig ersättning kan ges med stöd av 5 kap. 1 §.

 

456 Ersättning av lidande på grund av incest    Man frågar sig, hur HD:s dom låter sig inpassas i ett vettigt skaderegleringssystem. Antag att flickan Marie har rätt till ersättning från överfallsskyddet i en hemförsäkring (vilket i och för sig inte är särskilt troligt på grund av gällande försäkringsvillkor, men låt oss i alla fall anta det). Vi utgår vidare från att hon befinns enligt förtroendeläkarens bedömning ha en psykiskinva liditet av 20 % (som går att tabellmässigt evalvera i kronor). Och vi antar slutligen och inte minst, att försäkringsbolaget har godtagit brottsskadenämndens norm, att riktpunkten för den sammanlagda ersättningen för ideell skada i ett fall sådant som Maries är 60 000 kr. All skadereglering arbetar med schabloner och 60 000 kr. är alltså ett genomsnittsbelopp — självfallet med betydande variationsmöjligheter — bestämt genom en jämförelse med en mängd andra skadefall av olika typer. I brottsskadenämnden har vi, som ovan nämnts, utgått från att beloppet till ungefär lika delar hänför sig till sveda och värk och till lyte och men. Vad skall man då göra med HD:s ersättning, 30 000 kr. för lidande, som faller helt utom ramen? Det som bestämt kan påstås är, att dessa 30 000 kr. inte kan läggas ovanpå ersättningen för personskada; då kommer man alldeles orimligt för högt. Enda möjligheten, som jag nu ser det, är att man får pruta på ersättningen för sveda och värk (invaliditetsersättningen är ju tabellbunden och svårare att göra något åt). Det får bli en kompromiss, men slutresultatet är väl det väsentliga.
    Tingsrätten bör genom materiell processledning tillse, att yrkandena blir rätt ställda, så att vad som är personskada också kommer att behandlas som sådan. Detta är en förutsättning för styrsel i skaderegleringen. Ersättning för akut psykiskt lidande, som döms ut med stöd av 5 kap. 1 § skadeståndslagen, bör i enlighet med lagens terminologi betecknas som ersättning för sveda och värk.
    Frågan om förhållandet mellan 1 kap. 3 § och 5 kap. 1 § skadeståndslagen kan inte anses ha fått någon definitiv lösning genom HD:s avgörande. Spörsmålet ligger i stöpsleven i olika sammanhang. Bl. a. har brottsskadenämnden, i ett remissvar till riksdagens lagutskott angående en ifrågasatt utredning om principerna för ideell skada, tillstyrkt att en sådan utredning kommer tillstånd. Den är av behovet påkallad. Efter 1975 års reform av reglerna om ersättning för personskada är det väl egentligen den ideella skadan som återstår att behandla. En utredning härom bör givetvis också ta upp förevarande fråga.
    Emellertid: i dagsläget vill jag helst, lik Hjalmar Gullbergs adjunkt Örtstedt, med ett artigt tack för lånet skicka tillbaka lådan med das Ding an sich till HD. Ersättning med stöd av 1 kap. 3 § skadeståndslagen passar inte in i systemet, när lidandet ersätts redan enligt 5 kap. 1 §.
 

Erland Conradi

 

Omreglering av tomträttsavgäld

1. I SvJT 1986 s. 231 ff diskuterar Peter Nilsson förutsättningarna för inskrivning av avtal om ny tomträttsavgäld utan att medgivanden inhämtats från panträttshavarna (oskadlighetsprövning). Enligt 21 kap. 5 § 2 st. JB krävs härför att ändringsavtalet är väsentligen utan betydelse för rättighetsinnehavarnas säkerhet. På motsvarande sätt får fastighetsdomstolen enligt 13 kap. 24 § 1 st. JB inte utan vidare godta parts yrkande eller medgivande, i fall där fastighetsägaren och tomträttshavaren från början inte har kommit till en godvillig uppgörelse.

 

Rolf Nöteberg 457    Tomträtter förekommer mest i Stockholmsregionen.1 Vid fastighetsdomstolen i Stockholms tingsrätt är mer än tusen mål om omprövning av tomträttsavgäld anhängiga. Det kan finnas skäl att från denna horisont något kommentera och komplettera Nilssons artikel.
    2. Vid en praxisdiskussion i november 1985 inom fastighetsdomstolen ansågs följande tumregler kunna användas vid oskadlighetsprövning avseende småhus. Med mark- och byggnadsvärden avses därvid de vid 1981 års allmänna fastighetstaxering bestämda värdena.
    I första hand tas markvärdet till utgångspunkt. I enlighet med 5 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (1979: 1152) räknas det upp med fyra tredjedelar till marknadsvärde. Avräkning sker med 10 procent för trädgårdsanläggningar. Avgäldsräntan bestäms till 4 procent, varvid man som högsta godtagbara avgäld får markvärdet multiplicerat med 4· 4· 90/3· 100· 100. Metoden är endast tilllämplig, om tomträtten upplåtits med betalda va- och gatuavgifter och tomträtten inte är delägare i gemensamhetsanläggning.
    I andra hand kan man jämföra byggnadsvärdet med summan av pantbrevens belopp. Om det förra värdet multiplicerat med fyra tredjedelar mer än obetydligt överstiger det senare, behövs inte något medgivande från rättighetsinnehavarna.
    Så långt tumreglerna. Dessa antogs innehålla marginaler. Sålunda har inte beaktats den värdestegring som enligt statistiken skett sedan den för taxeringen avgörande tidpunkten, år 1979. Inte heller har hänsyn tagits till att marknaden i Stockholmsregionen endast i begränsad utsträckning beaktar den belastning som följer av tomträttsupplåtelse i jämförelse med byggnad förenad med äganderätt till marken.
    I fråga om andra slag av tomträtter — framför allt upplåtelser för andra ändamål — sker vid fastighetsdomstolen en mer individuell bedömning.
    Enligt uppgift godtar inskrivningsmyndigheten i Stockholms domsaga flertalet avtal om omreglering utan att begära medgivanden.
    3. Enligt 13 kap. 11 § 2 st. JB skall avgälden för en ny period bestämmas på grundval av det värde marken äger vid tiden för omprövningen. Det framhålls i förarbetena att vid tvist en värdering av marken utgör det viktigaste ledet i avgäldsregleringen. Där uttalas också att domstolen vid avgäldens bestämmande på grundval av markvärdet har att beakta att avgälden bör motsvara skälig ränta på det uppskattade markvärdet.2
    Vid tvist kan markvärdet beräknas med olika metoder, t. ex. ortsprisundersökning eller hypotetisk avkastningskalkyl. Emellanåt uppkommer den svårigheten att parterna är oense om i vilket skick tomträtten ursprungligen har upplåtits. Har upplåtelsen skett utan att anslutningsavgift för vatten och avlopp har erlagts, skall det förhållandet beaktas vid bestämmande av värdet vid omregleringstidpunkten. I Stockholmsregionen är det vanligt att småhusägare har att svara för bl. a. anslutningsvägar i form av gemensamhetsanläggning. En sådan tomtplats kan inte utan vidare jämföras med en tomtplats vid kommunal gata.
    Marktaxeringvärdet för en bebyggd småhustomt avser en tomt med erlagda avgifter och nedlagda kostnader för t. ex. gemensamhetsanläggning.

 

1Se SOU 1980: 49 s. 46.

2Se NJA II 1953 s. 372 ff.

 

458 Rolf NötebergEventuella skillnader av betydelse vid bestämmande av tomträttens värde torde i allmänhet vara okända för den som gör oskadlighetsprövningen.
    Det relevanta markvärdet kan också annars starkt avvika från taxeringsvärdet. Ett exempel kan hämtas från HD:s dom den 4 juni 1986, DT 17 (i fortsättningen HD 1986). Markvärdet för en fastighet i Stockholms innerstad bestämdes genom en hypotetisk avkastningskalkyl. HD och Svea hovrätt var ense om alla faktorer i denna i och för sig omfattande kalkyl utom räntesatsen för kapitalisering. Genom att sänka denna räntesats med en procentenhet höjde HD det restvärde i kalkylen som skulle motsvara markvärdet från 19 till 31 milj. kr. Skönsmässiga jämkningar minskade skillnaden till talen 20 resp.28 milj. kr. Exemplet illustrerar också vanskligheten i en schablonmässig oskadlighetsprövning.
    Hur avgäldsräntan skall beräknas har HD prövat i NJA 1975 s. 385 och 1976 s. 562 samt i HD 1986. I de tidigare domarna bestämdes räntan genom en indirekt metod som kan kritiseras för att dölja problemen bakom en endast skenbart exakt beräkning. Först söktes en räntesats utgörande avkastningskravet vid värdetidpunkten. Fråga uppkom om denna direktavkastning skulle förhöjas med hänsyn tagen till markvärdestegringen under avgäldsperioden och med beaktande av att avgälden är oförändrad, "triangeleffekten". Så ansågs böra ske 1975 i fråga om upplåtelse för kommersiellt ändamål men (under dissens) inte 1976 i fråga om upplåtelse för småhus. Triangeleffekten beräknas med hjälp av mycket osäkra faktorer såsom antaganden om kalkylränta och inflation under avgäldsperioden.
    I HD 1986 övergavs den indirekta metoden. Direkt avkastningen för realvärdesäker mark bestämdes till 3 procent. Räntesatsen hämtades från en antagen realränta på den allmänna kapitalmarknaden. Majoriteten (fem justitieråd) uttalade positivt att triangeleffekten skulle beaktas. Vid beräkning av denna effekt utgick HD på sådant sätt från parternas ståndpunkter att det är osäkert vilket resultat HD skulle ha kommit till, om domstolen hade varit mindre bunden. Ovisst är också hur HD numera ser på triangeleffekten i fråga om småhustomter.3
    4. När de förut angivna tumreglerna var tillämpliga, hade de den styrkan att de, med hänsyn till hur kommunerna beräknar sina anspråk, innebar att oskadlighetsprövningen mestadels utföll positivt. Situationen förändras, om räntesatsen för småhustomter utifrån HD:s domar 1976 och 1986 ändras från 4 till 3 procent. I den mån skäl finns att anta att inom ett område markvärdena inte kommer att stiga i takt med konsumentprisindex — marken är inte realvärdesäker — skall siffran 3 dock höjas i motsvarande mån.
    Vad gäller metoden att jämföra byggnadsvärdet med pantbrevens belopp kan ytterligare några anmärkningar göras. Hänsyn tas inte till tillägget till pantbrevens belopp. Metoden förutsätter också att byggnadsvärdet inte till någon del tas i anspråk för att täcka kapitalvärdet av avgälden. Anledningen

 

3 Motsvarande fråga aktualiserades i fastighetsdomstolen i en dom den 4 april 1986 (avdelning 9, DF 275), där före HD 1986 till utgångspunkt togs en realränta på 3 procent. Majoriteten ansåg att den av processuella skäl inte behövde gå in på spörsmålet. Rättens båda juristdomare, där jag var den ene, utvecklade rätt utförligt en ståndpunkt. Denna innebar en schematisk beräkning grundad på ett mycket försiktigt antagande om framtida inflation. Med den metoden sker förhöjning från en direkt avkastning på 3 procent med knappt en halv procentenhet vid en tioårig avgäldsperiod och knappt en procentenhet vid en tjugoårig. 

Omreglering av tomträttsavgäld 459till att metoden tas i anspråk är dock just tveksamhet om huruvida markvärdet förslår. Å andra sidan kan det förhållandet att tomträttshavaren själv har svarat för kostnader som återspeglas i markvärdet innebära att tomträttens värde är större än vad som avspeglas i byggnadsvärdet.
    5. Rättsläget i fråga om avgälderna vid omreglering är således oklart. Det är dessutom i många fall oklart i vilket skick tomträtten ursprungligen har upplåtits. En övergång till en restriktiv tolkning av möjligheten att utan medgivande skriva in nya avtal skulle, framför allt för ingivarna, bli arbetskrävande. Försiktigheten skulle kanske kräva medgivanden så snart tomträtten nyintecknats under föregående avgäldsperiod, något som är vanligt bl. a. vid försäljningar.
    Närmare till hands ligger kanske att föra följande resonemang.
    Nästan alla tomträtter upplåts av kommuner. Dessa får antas sträva efter att bestämma avgälden inom vad de anser vara lagligen grundat. Tomträttshavarna har rätt goda möjligheter att bevaka sina intressen. Vad särskilt angår småhusägare är de sålunda ofta medlemmar i intresseorganisationer. Rättighetsinnehavarna skall fingeras ha insikt om den återkommande omregleringen och kanske även om den osäkerhet om rättsläget som råder. Verkan på tomträttens totala värde av olika nivåer på avgälden är erfarenhetsmässigt måttlig. Det är mindre sannolikt att inskrivningsmyndigheten skulle kunna göra en säkrare bedömning än parterna.
    Också värderingsteoretiska argument kan anföras för att inte överskatta betydelsen av avgäldsuttagets storlek. Belastningen av ett överuttag bör avse endast betalningarna under avgäldsperioden diskonterade till värdetidpunkten. Vid en värdering torde det nämligen saknas anledning att räkna med att parterna för alla kommande avgäldsperioder kommer att i samma mån avvika från den teoretiskt godtagbara avgälden. Kapitaliserat efter 8 procent ränta blir därvid ett överuttag på 1 000 kr. om året för en tioårig avgäldsperiod omkring 7 000 kr. och för en tjugoårig omkring 10 000 kr.
    Det är svårt att lämna rekommendationer om hur den med nödvändighet summariska oskadlighetsprövningen bör utföras i framtiden. Detta gäller särskilt avgäldsräntans nivå. Allmänt kan dock följande sägas.
    Det synes inte påkallat med särskilda säkerhetsmarginaler för att tillgodose rättighetsinnehavarna. Snarare bör en viss presumtion föreligga för att avtalet skall godtas. Fastighetstaxeringens mark- och byggnadsvärden bör tjäna som utgångspunkt för det markvärde som skall förräntas respektive värdet av tomträtten. I avsaknad av kunskap om fastighetens individuella förhållanden får man anta att den inte avviker från genomsnittet i fråga om skicket vid upplåtelsen eller värdet. Inskrivningsmyndigheten bör emellanåt samråda med ett fastighetsråd om lokala och regionala prisvariationer i förhållande till taxeringvärdena.
    Avgäldsräntan bör ligga inom följande intervall, nämligen i fråga om upplåtelser för bostadsändamål 3—4,5 procent och för andra ändamål 4—6 procent. Intervallens översta del bör endast komma i fråga vid avgäldsperioder som är längre än tio år.
    6. Den stora belastningen vid Stockholms tingsrätt av mål om omreglering av tomträttsavgäld har föranlett tingsrätten att i justitie- och bostadsdepartementen väcka frågan om en lagstiftning om schablonmässig beräkning av tomträttsavgäld för småhus. Från departementen har svarats ungefär följande. Det är naturligt att en arbetsbelastad myndighet aktualiserar former

 

460 Omreglering av tomträttsavgäldför att underlätta arbetet. En förenkling torde vara lagtekniskt genomförbar. Det är emellertid en besvärlig politisk avvägning att välja nivåer för schablonen.
    Domstolens företrädare har i sistnämnda hänseende påpekat följande. Tomträttsavgälden är en begränsad del av kostnaderna för småhusboende. Den är dessutom, i motsats till skatter beräknade på taxeringsvärdet, avdragsgill vid taxeringen. Det synes ligga i linje med andra regleringar på bostadsmarknaden att bestämma avgäldsnivån i riksdagen i stället för att överlämna den till en under överblickbar tid osäker rättspraxis.
    Det kan tilläggas att lagstiftning av det antydda slaget sannolikt kan utformas så att inskrivning av ändrad avgäld inte längre erfordras.4 Avgälden kan exempelvis enligt lag utgöra en kvotdel av marktaxeringsvärdet, eventuellt fortlöpande uppräknad genom anknytning till konsumentprisindex.
    Diskussionen om behovet av lagstiftning bör nog inte stanna vid småhusen. I HD 1986 uttalades om avgäldsräntan: "Det bör eftersträvas att man får en modell för beräkningen av räntan som är användbar inom stora delar av tomträttsmarknaden och som är lätt att tillämpa. Ett sådant mera generellt tillämpligt system torde dock kunna uppnås endast genom lagstiftning."
 

Rolf Nöteberg