Träningsmatch i högsta domstolen, replik
I en artikel i SvJT 1986 s. 225 behandlar Göran Lambertz under rubriken "Träningsmatch i högsta domstolen" rättsfallet NJA 1985 s. 788. Boxaren Anders "Lillen" Eklund dömdes i målet för att ha överträtt 1 § lagen (1969:612) om förbud mot professionell boxning. Lambertz kritiserar HD som till skillnad mot underinstanserna ansåg att "Lillens" sparringträning föll under begreppet "träningsmatch".
    Lambertz uppehåller sig huvudsakligen vid denna fråga och diskuterar utförligt hur de båda begreppen förhåller sig till varandra. I slutet på artikeln berörs dock gärningens subjektiva sida. Lambertz konstaterar att HD i sin dom inte alls berört frågan huruvida rättsvillfarelse eller bristande uppsåt förelegat. Lambertz hänvisar till NJA 1970 s. 240. I detta rättsfall frikändes en person, åtalad för rattfylleri, eftersom han inte insett att det fordon han körde var en lastbil i lagens mening.
    Lambertz fortsätter: "Såvitt jag kan förstå finns det mycket som talar för att samma resonemang kan tillämpas på Eklund. Han insåg säkerligen inte att sparringen var en match i lagens mening.."
    Det kan dock ifrågasättas om det är riktigt att jämföra 1970 års fall med det nu aktuella. I det förra tycks det nämligen ha förelegat en s. k. oegentlig rättsvillfarelse — som befriar från ansvar — medan motsvarande inte kan göras gällande för "Lillens" del.
    Oegentliga rättsvillfarelser kan förekomma när ett straffbud subsidiärt anknyter till ett annat rättsområde. I litteraturen brukar man ofta hänvisa till bestämmelserna om stöld och tvegifte i BrB 8: 1 resp 7: 1. I stöldfallet kan bestämmelsen — såvitt gäller rekvisitet "annans" — sägas hänvisa till de civilrättsliga reglerna om äganderätt. När det gäller tvegifte hänvisas på motsvarande sätt till de äktenskapsrättsliga reglerna om vad som menas med

 

4Jfr SOU 1980: 49 s. 154.

 

Träningsmatch i högsta domstolen, replik 461begreppet "gift". Ett misstag angående den bakomliggande rättsliga regleringen kan jämställas med en faktisk villfarelse och uppsåt är därmed uteslutet även om gärningsmannen i yttre mening väl visste vad han gjorde. Ett i sammanhanget ofta åberopat rättsfall är NJA 1907 s. 471, där en man som plockat äpplen från en gren på grannens äppelträd frikändes från ansvar för stöld, emedan han trodde att äpplena på en gren, som sträckte sig in över hans egen tomt, tillhörde honom. I 1970 års fall var förhållandena principiellt desamma. Den tilltalade hade i sitt arbete på ett sjukhus framfört en "truck"som han felaktigt trodde var ett motorredskap. Inte heller sjukhusledningen insåg att "trucken" var en lastbil i lagens mening; fordonet var inte registrerat och krav på körkort upprätthölls ej.
    Den straffbestämmelse som "Lillen" överträdde innehåller ingen motsvarande hänvisning till bakomliggande lagstiftning. Begreppet "träningsmatch" — som inte finns definierat i den aktuella lagen och inte heller i annan lagstiftning — är alltså av principiellt annorlunda natur än begrepp som"annans", "gift" eller "fordon".
    Om nu "Lillen" — vilket är förutsättningen för Lambertz resonemang — inte insåg att sparringen var en match i lagens mening, innebär detta inte att "Lillen" var offer för en oegentlig rättsvillfarelse. Slutsatsen av HDs dom måste i stället vara att "Lillens" bristande insikt berodde på en s. k. egentlig rättsvillfarelse. Han kände m. a. o. inte till kriminaliseringens omfattning eller— något annorlunda uttryckt — han visste inte att också "sparringboxning" var förbjudet.
    Rättsvillfarelser av detta slag utesluter inte ansvar (jfr dock NJA 1985 s. 281 behandlat av Ragna Ferneman-Heurgren i SvJT 1986 s. 127).
 

Per Sjöblom

 

34—36-166 Svensk Juristtidning