Vem bryr sig om enskilda mål? — Något om konkurrenssituationen mellan fiskala och enskilda borgenärsintressen vid verkställighet av domstolsavgöranden
Förutom att i s. k. allmänt mål driva in skatter, böter m. m. ankommer det också på kronofogdemyndigheten (KFM) bl.a. att — såsom en rättsvårdande uppgift — i s. k. enskilda mål förverkliga de betalningsanspråk, som allmän domstol fastställt till förmån för enskild fysisk eller juridisk person. En av förutsättningarna för att det skall anses meningsfullt att lägga ner stor möda och kostnader på en process vid domstol är att den vinnande parten kan räkna med att hans anspråk kan komma att förverkligas med tvång om så skulle behövas. I annat fall är han vanligen inte betjänt av ett "papper" (slutbevis, utslag eller dom) på sin rätt. Den verkställande myndigheten utgör den sista länken i det processuella förfarandet. Att denna myndighet är effektiv och objektivt verkar för tillvaratagandet av den enskide borgenärens rätt är således en underförstådd förutsättning för domstolsförfarandet. Om de verkställande myndigheterna lever upp till dessa krav har de redan genom sin existens en betalningsframkallande verkan. KFMs rättsvårdande uppgifter är alltså av största betydelse inte bara för rättssäkerheten utan också för att de"civila" betalningsströmmarna i samhället skall fungera och betalningsmoralen upprätthållas. I enskilt mål skall KFM endast agera som verkställande myndighet medan den i allmänt mål också, såsom borgenärsombud, skall företräda staten genom upprättande av avbetalningsplaner, tagande av säkerhet, m. m. De enskilda indrivningsuppdragen skall enligt lagstiftarens intentioner vara avklarade på cirka en månad. De allmänna målen ligger kvar tills betalning sker eller preskription inträder. Preskription inträffar efter fem eller i vissa fall upp till tio år. KFM har emellertid vid tillämpningen av utsökningsbalken att behandla borgenärsintressena i allmänna och enskilda mål likvärdigt. Vid de flesta KFM är de enskilda och allmänna målen "integrerade" dvs en och samma tjänsteman hos KFM har att hos gäldenären tillvarata statens borgenärsintressen samtidigt som han ansvarar för servicefunktionen,verkställigheten, i det mål som den enskilde fordringsägaren lämnat in. Vid den KFM där jag arbetar inkommer f. n. årligen cirka 35000 mål, vari enskilda borgenärer påkallar verkställighet. Arbetet med de enskilda målen tar i anspråk nästan 50% av myndighetens resurser.
    Men kan den enskilde fordringsägaren vara säker på att hans intressen hos KFM tillvaratas på ett objektivt sätt eller finns det risker för att myndighetensagerande är i allt för hög grad "skattefixerat"? Med andra ord, klarar KFM av sin rättsvårdande uppgift i fråga om de enskilda målen, när denna funktion samtidigt måste konkurrera med borgenärsuppgiften i statens intresse? Vem bevakar att de rättsvårdande funktionerna hos KFM ges utrymme och möjligheter att fungera på ett sätt som är ägnat att skapa respekt och förtroende? Frågorna är viktiga och intressanta mot bakgrund av de diskussioner omprioriteringar, fördjupad indrivning och "ekonomisk brottslighet" i allmänna mål, regionala skatteverk m. m. som i så hög grad dominerar debatten inom och utom exekutionsväsendet sedan några år.

 

Krister Arnström 53    Låt mig med följande fall, i vilka jag själv varit engagerad, något belysa problematiken.
    I ett allmänt mål, i vilket jag såsom kronofogde verkställt beslut om utmätning av gäldenären A:s fordran hos B, enligt en revers, hänvisade jag — likaledes såsom kronofogde — i särskilt beslut med stöd av viss bestämmelse i utsökningsbalken, riksskatteverket (RSV) att väcka talan mot B angående betalningsskyldigheten. RSV uppdrog åt mig att, såsom ombud för staten, föra dess talan vid allmän domstol. Staten förlorade processen i tingsrätten men fullföljde sin talan i hovrätten. Denna fastställde tingsrättens dom. Målet fullföljdes sedan till högsta domstolen där det i skrivande stund ligger för prövning. Formuleringen av hovrättens domslut föranledde emellertid motparten att hos mig såsom ombud för RSV begära, att den i samband med utmätningen omhändertaga reversen skulle återställas. Då jag vägrade, ingav motparten en ansökning om handräckning dvs han påkallade under åberopande av hovrättsdomen KFMs biträde för utfående av reversen. Detta mål registrerades följaktligen såsom ett enskilt mål med RSV såsom "gäldenär". Prövningen av målet föll — enligt rådande fördelningsrutiner vid KFM — under mitt ansvarsområde. Jag skulle nu, åter i egenskap av kronofogde, ta ställning till motpartens framställning. Pga rådande jävssituation överlämnade jag emellertid målet till en kollega för handläggning. Denne avvisade i beslut handräckningsansökningen. Över detta beslut anförde motparten besvär i hovrätten. Jag erhöll då fullmakt att företräda RSV även i detta mål. Hovrätten fastställde avvisningsbeslutet efter hörande av mig som ombud för RSV och min kollega som företrädare (kronofogde) för KFM. Av formuleringen i dess utslag framgår emellertid, att hovrätten inte klart uppfattade vilken roll jag för tillfället spelade, ett förhållande som jag har viss förståelse för. Hur motparten uppfattade situationen undandrar sig mitt vetande.
    I ett annat fall var händelseförloppet följande. På en av KFMs avdelningar handlades ett allmänt mål mot ett aktiebolag. Kronofogden på avdelningenträffade med bolagets företrädare en överenskommelse, som bl. a. innebar, att denne skulle ställa sin egen fastighet som pant för bolagets skatteskulder. Företrädaren medgav därför i ett skriftligen upprättat avtal, att KFM som pant för skulderna skulle erhålla ett blivande pantbrev i fastigheten. Ansökan om inteckning ingavs därefter till inskrivningsmyndigheten. När pantbrevet utfärdats, men innan det utlämnats av inskrivningsmyndigheten, inkom på en av KFMs andra avdelningar ett enskilt mål mot ställföreträdaren i bolaget,vari sökanden påkallade kvarstad av pantbrevet. KFM kvarstadsbelade då detta och meddelade inskrivningsmyndigheten förbud att utge pantbrevet. Tvist uppkom nu mellan de båda målansvariga kronofogdarna, av vilka jag var den ene, om vilket mål, det allmänna eller det enskilda, som ägde bäst rätt till pantbrevet. Den juridiska argumenteringen lämnas i detta sammanhang därhän. För att lösa tvisten och i syfte att undvika olika och motstridiga beslutav KFM lyckades vi i vart fall enas om att överlåta bedömningen på en"opartisk" kollega. Under det att denna prövning pågick löstes emellertid problemet genom att annan egendom kunde tas i anspråk i kvarstadsmålet.
    I ett tredje fall yrkade en borgenär kvarstads verkställighet för säkerställande av en fordran på cirka 240 000 kronor. Ansökningen hade föregåtts av ett omfattande "detektivarbete", vilket föranledde borgenären att för verkställighet anvisa tillgångar i viss bank. Vid förrättning i banken kvarstadsbelade KFM ett belopp om cirka 50 000 kronor. Då emellertid gäldenären också

 

54 Vem bryr sig om enskilda mål?sedan en längre tid var restförd med skatter om cirka 133 000 kronor, verkställde KFM samtidigt utmätning av bankmedlen för betalning av den skulden. Någon annan tillgång av beskaffenhet att kunna tas i anspråk för skatteskulden hade tidigare inte påträffats. Bestämmelserna i 16 kap 15 § utsökningsbalken ger utmätningsborgenär bättre rätt än kvarstadsborgenär vid samtidig verkställighet. De utmätta medlen kunde därför i sin helhet tas i anspråk för betalning av skatteskulden. I klagomål till JK påtalade borgenärens ombud bl.a., att KFM inte borde ha rätt att utnyttja information från enskild sökande för att tillgodose sina egna intressen. Han anmärkte också, att de allmänna målen, till skillnad från de enskilda, under lång tid lagras i KFMs dataregister och ifrågasatte åtgärden att vid verkställigheten tillgodose det allmänna på den enskildes bekostnad. JK fann i beslut (1983-11-07, Dnr 1902-83-21) inte skäl till anmärkning mot KFMs handläggning. JK delade emellertid borgenärsombudets uppfattning, att resultatet av verkställighetsåtgärderna var ytterst otillfredsställande ur kvarstadsborgenärens synvinkel och överlämnade en kopia av beslutet till justitiedepartementet för kännedom. Någon bestämmelse som ger KFM möjlighet att av skälighetshänsyn jämka eller efterge statens krav finns inte. Det kan anmärkas, att vid samtidig utmätning i allmänt eller enskilt mål och betalningssäkring ianspråktagen egendom skall anses säkerställd i respektive mål till ett mot borgenärsfordringarnas storlek svarande värde (proportionell fördelning). Betalningssäkring i allmänt mål utgör motsvarigheten till kvarstad i enskilt.
    Riksdagens revisorer har i en, tillåter jag mig påstå, bristfällig rapport (1983/84:4), vari KFMs enskilda mål-verksamhet helt glömts bort, föreslagit att KFM organisatoriskt skall sammanföras med de lokala skattemyndigheterna. I andra sammanhang har olika företrädare för de fiskala intressena föreslagit, att KFM förs in i s. k. regionala skatteverk. RSV synes, såsom centralorgan för exekutionsväsendet, ha att verka för att KFMs enskilda mål-verksamhet utövas på ett från rättssäkerhetssynpunkt godtagbart och förtroendefullt sätt. Men kan RSV med sin så starkt profilerade borgenärsställning, med någon grad av trovärdighet, vaka över och agera för att förtroendet för KFMs enskilda mål-verksamhet upprätthålls och stärks? Eller befinner sig RSV i en besvärande jäv-situation, som omöjliggör ett av saklighet och opartiskhet präglat agerande?
 

Krister Arnström