Resningsbeslutet om brevbomben
Frågan om resning i det s. k. brevbombsmålet har fått stor uppmärksamhet i massmedia. Här följer ett referat av HD:s beslut i resningsärendet.

 

    Svea hovrätt dömde den 2 maj 1980 Lars T. för grov misshandel m. m. till fängelse i fyra år. HD vägrade den 5 september 1980 prövningstillstånd i målet.
    T. ansökte år 1985 om resning. Riksåklagaren bestred bifall till ansökningen.
    HD (JR Stark, Gregow och Freyschuss, referent) yttrade i beslut den 19 september 1986:
Av handlingarna i ärendet framgår bl. a. följande.
    Den 15 januari 1977 mottog Bo H. i sin bostad i Stockholm en brevförsändelse i ett Jiffy-kuvert som innehöll en s. k. brevbomb. Vid öppnandet av försändelsen exploderade en sprängkapsel som skadade H. bl. a. i höger hand. Förundersökning inleddes av åklagare vid åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt. H. uttalade härvid misstankar mot T. Förundersökningen nedlades den 7 februari 1977 av vederbörande åklagare då brott ej kunde styrkas. Den 30 april 1979 anhölls T. i Nacka för misstanke om annat brott. Härvid verkställdes husrannsakan i T:s bostad på Ingarö, vilken man tidigare ej känt till. Vid husrannsakan gjordes beslag bl. a. av sprängkapslar. Misstanke kom på nytt att riktas mot T. för att han avsänt brevbomben till H. och förundersökningen återupptogs under ledning av åklagaren D. D. väckte sedan åtal mot T. vid Nacka tingsrätt för bl. a. grov misshandel av H.
    Vid huvudförhandlingen i tingsrätten hördes, förutom T., fem andra personer. Sålunda hördes såsom målsägande H. samt Anita X., som hade sammanbott med T. och som hade ställning av målsägande beträffande ett annat brott för vilket T. var åtalad i målet; Anita hördes även i fråga om sistnämnda brott och i ytterligare en åtalspunkt. Vidare hördes en person, E., som var åtalad i samma mål för andra brott, samt två vittnen som varit anställda i nedan nämnda bolag. Av H:s och T:s uppgifter framgick bl. a. att H. varit anställd vid ett företag med firma P. AB, att bolaget försatts i konkurs under hösten 1976 samt att flera personer, däribland T. och tre bröder vid namn G.S, R.S och B.S, i följd av konkursen förlorat insatta belopp. Åklagaren åberopade också bl. a. utlåtande från statens kriminaltekniska laboratorium, föremål av olika slag som tagits i beslag hos T. samt utskrift av ett bandat telefonsamtal mellan T. och H. Tingsrätten fann i dom den 30 november 1979 åtalet styrkt och dömde T. för grov misshandel m. fl. brott till fängelse fem år. I hovrättenhördes, förutom T., Anita på nytt. Även hovrätten fann åtalet styrkt och ändrade endast på det sätt tingsrättens dom att straffet nedsattes till fyra år.
    På sommaren 1982 sprängdes D:s villa i Nacka och totalförstördes. Under den förundersökning som då verkställdes framkom att D. under sin handläggning av det s. k. brevbombsmålet skulle ha stått i ett personligt förhållande till Anita. Som ett led i förundersökningen beträffande sprängningen av D:s villa hördes Anita och D. den 30 juli 1982, varvid de vitsordade att de haft ett sexuellt förhållande med varandra efter handläggningen i tingsrätten av brevbombsmålet och i vart fall i december 1979. I anledning härav uppkom

 

fråga hos riksåklagaren, dit saken anmälts, huruvida inte D. bort avträda som åklagare i målet mot T., särskilt som T. hade begärt ytterligare utredning i avvaktan på hovrättens huvudförhandling under våren 1980 av brevbombsmålet. Riksåklagaren prövade också huruvida grund för resning i målet kunde föreligga. Riksåklagaren fann i beslut den 20 september 1982 ej förutsättningar föreligga för en ansökan om resning till förmån för T.
    I förnyande skrivelser anhöll T. i november 1982 och januari 1983 att riksåklagaren skulle utreda i skrivelserna gjorda påståenden om brister i utredningen i brevbombsmålet och även ansöka om resning till förmån för honom. Riksåklagaren fann i beslut den 9 juni 1983 omständigheterna i ärendet inte vara av beskaffenhet att föranleda ansökan om resning från riksåklagarens sida.
    Efter en förnyad begäran från T. till riksåklagaren om ytterligare utredning och krav på resning fann riksåklagaren i beslut den 28 augusti 1985 att vad T. anfört i resningsdelen i allt väsentligt utgjordes av samma omständigheter som tidigare varit föremål för riksåklagarens prövning och därför inte gav anledning till något ändrat ställningstagande från riksåklagarens sida.
    I sin resningsansökning har T. i första hand gjort gällande att D. vid handläggningen av brevbombsmålet gjort sig skyldig till tjänsteförseelse och att därför resning bör beviljas enligt 58 kap. 2 § 1 rättegångsbalken. T. har därvid i huvudsak anfört följande. D:s tjänsteförseelse har bestått i att han i samband med husrannsakan hos T. tog kontakt med Anita, som då sammanbodde med T., och sedan under pågående mål inledde ett sexuellt förhållande med henne. Genom sitt handlande i målet blev D. i sådan grad jävig att han borde frånträtt målet och anmält till domstolen att jäv förelåg. Till följd av Anitas intima förhållande till D. borde hennes utsaga i målet sakna bevisvärde men domstolen fick ej kännedom om jävsförhållandet.
    Vad gäller frågan om D. på grund av sitt personliga förhållande till Anita varit jävig att som åklagare handlägga målet mot T. är följande att anföra. Jämlikt 7 kap. 6 § rättegångsbalken gäller för åklagare vid hans befattning med förundersökning eller åtal samma jäv som för domare. Den bestämmelse som är aktuell beträffande jäv för domare är 4 kap. 13 § 9 rättegångsbalkensom stadgar att domare är jävig handlägga mål om särskild omständighet föreligger, som är ägnad rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.
    Av utredningen framgår att D. och Anita under december och möjligen slutet av november 1979 hade sexuell förbindelse med varandra. Genom att under målets handläggning inleda sexuellt umgänge med Anita, som var målsägande i målet och sammanbott med T., har D. försatt sig i en jävsituation. D. måste ha förstått att förhållandet skulle bedömas på det sättet. Han har därför varit skyldig att avträda som åklagare i målet. Genom att kvarstå som åklagare måste D. anses ha gjort sig skyldig till tjänsteförseelse.
    Jämlikt 58 kap. 2 § 1 rättegångsbalken erfordras för att resning skall kunna beviljas, förutom att D. med avseende å målet begått tjänsteförseelse, att det även kan antagas att tjänsteförseelsen inverkat på målets utgång.
    Åklagare har åtskilliga befogenheter som är av största betydelse för den misstänktes rätt. Ett oriktigt utövande av dessa befogenheter, t. ex. underlåtenhet att föranstalta om erforderlig utredning eller att eljest bedriva denna på ett opartiskt sätt, kan medföra att förfarandet får fel inriktning och länder den misstänkte till förfång. Enligt allmänna principer är åklagaren skyldig att vara objektiv i sitt handlande. Såvitt avser förundersökningen har detta

 

kommit till uttryck i 23 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken, där det föreskrivs att inte endast de omständigheter som talar mot den misstänkte utan även de som är gynnsamma för honom skall beaktas och att bevis som är till hans förmån skall tillvaratas. Det förtjänar anmärkas att även utredningsom polis- eller åklagarmyndigheten företar i saken efter det att åtal väckts anses som förundersökning. En åklagares förfarande att ta befattning med en sak trots jäv får därför, särskilt då fråga är om grov brottslighet, i allmänhet anses som ett allvarligt åsidosättande av vad som gäller till skydd för den misstänktes intressen. Mot bakgrund härav bör i ett fall som det föreliggande inte krävas särdeles mycket för att kravet på att åklagarens jäv med avseende på målet kan antas ha inverkat på målets utgång skall vara uppfyllt.
    I förevarande fall är emellertid till en början att märka att D:s jäv uppkom först i december 1979 eller möjligen i slutet av november samma år. Det innebär att någon anmärkning inte kan riktas mot att D. ledde förundersökningen och meddelade beslut om åtal mot T. eller mot att han fungerade som åklagare under målets handläggning i tingsrätten. Vad frågan gäller är alltså D:s åtgärder och eventuella underlåtenheter som åklagare sedan målet fullföljts till hovrätten, däri inräknat hans agerande med avseende på kompletterande utredning medan målet var anhängigt i hovrätten.
    I hovrättens domskäl i målet konstaterades först att adressen på brevbombsförsändelsen skrivits på visst sätt, som vanligen använts av T., att det ej kunde uteslutas att adressen skrivits på en viss hos T. påträffad skrivmaskin samt att T. haft såväl sprängkapslar som Jiffy-kuvert i sin besittning. Hovrätten uttalar härefter att — mot bakgrund av T:s förhållande till H. och med hänsyn till T:s inför flera personer uttalade eller antydda medgivande av att han var avsändaren — sannolikheten för att dessa omständigheter skulle sammanträffa om T. ej var gärningsman var så liten att den kunde lämnas utan avseende.
    Anita har såväl under förundersökningen som när hon hörts som målsägande i anledning av åklagarens talan i tingsrätten och hovrätten uppgivit att T. inför henne medgivit att han var avsändaren av brevbomben. Denna uppgift från henne har sålunda varit oförändrad under hela målets handläggning. Detta medgivande inför Anita har T. dessutom vitsordat vid huvudförhandlingen i tingsrätten, låt vara att han då också uppgav att medgivandet inte var riktigt utan gjordes bara för att han skulle fa slut på Anitas frågor om det var han som skickat brevbomben. Ingen omständighet tyder på att Anitas uppgifter i hovrätten påverkats av hennes förhållande till D.
    T. har vidare gjort gällande att D. på grund av jävsförhållandet i målet underlåtit att verkställa utredning främst i sex olika hänseenden och att D. därvid åsidosatt objektivitetsprincipen så att T. ej kan anses ha fått någon objektiv och opartisk rättegång. Beträffande de omständigheter som D. underlåtit att utreda har T. i huvudsak anfört följande. 1. I samband med handläggningen av brevbombsmålet i tingsrätten namngav T. som alternativa gärningsmän två av bröderna S. Dessa bröder hade liksom T. förlorat stora belopp i sina ekonomiska engagemang med H. De hade sålunda samma motiv som T. att skicka en brevbomb till H. Bröderna spårades inte upp av polisen och förhördes eller alibikontrollerades. 2. Inte heller togs salivprov från frimärket på det Jiffykuvert, som kom till användning vid översändandet av brevbomben. 3. Varför sändes inte de poltrådsrester som upphittades på bombplatsen till statens kriminaltekniska laboratorium för analys och jämfö-

 

relse med poltråd som återfunnits hos T. bl. a. beträffande längderna? 4. Inte heller fick domstolarna information om att brevbomben var utrustad med en tändkapsel av finsk typ, s. k. Raikkamodell, och att tändkapslar av annan typ hittades hos T. 5. Varför framhölls ej i målet att de hos T. upphittade sprängkapslarna var tillverkade 1979 och att brevbomben avsändes 1977? 6. Statens kriminaltekniska laboratorium har aldrig gjort någon utredning om T:s säregna sätt att skriva adresser på försändelser överensstämmer med brevbombsförsändelsens adress.
    Av utredningen framgår att T:s begäran om undersökning av bröderna S:s eventuella gärningsmannaskap ligger i tiden efter det att D:s jävssituation uppkommit. Viss mindre utredning beträffande bröderna företogs och det är möjligt att en annan åklagare än D. skulle bedömt saken på annat sätt. Som riksåklagaren framhållit är det i ett mål där bevisningen enbart utgörs av indicier viktigt att förundersökningsledaren fortlöpande tar hänsyn till alla tänkbara uppslag i olika riktningar. Det måste emellertid också föreligga ett betydande utrymme för olika bedömningar från förundersökningsledarens sida om vilka uppslag som skall följas upp närmare. Något förhållande som tyder på att D:s förfarande i nu berört hänseende påverkats av hans jäv föreligger inte. Det finns inte heller i den utredning som numer företagits beträffande bröderna S. något underlag för T:s misstankar.
    Utredningen rörande poltrådarna gjordes också den efter det att D. blivit jävig. Här företogs viss utredning av polisen även om den ej omfattade längden av poltrådarna. Något stöd för att D:s jävssituation påverkat utredningens inriktning i denna del föreligger inte. Inte heller ger utredningen något stöd för att D. vid sin handläggning av övriga av T. påtalade utredningsfrågor i brevbombsmålet låtit sig påverkas av sin jävssituation.
    I andra hand har T. gjort gällande att sådana nya omständigheter och bevis föreligger genom de förhållanden han åberopat under punkterna 1—6 att grund för resning enligt 58 kap. 2 § 3 rättegångsbalken föreligger. T. har vidare i sin resningsansökning påstått att anledningen till att dessa omständigheter inte beaktats och åberopats i målet har varit att åklagaren i sin jävssituation undanhållit domstolarna denna nödvändiga information vilken om den framförts skulle lett till friande dom. På grund av angivna förhållanden har T. hävdat att jämväl synnerliga skäl föreligger att frågan om hans skuld prövas ånyo.
    Riksåklagaren har utförligt redovisat den utredning som föreligger i de av T. påtalade hänseendena och har därvid ifrågasatt om vad T. åberopat utgör nya omständigheter och bevis i resningsbestämmelsernas mening. Vidare har riksåklagaren gjort gällande att även om dessa omständigheter förebragts de inte kan antas ha medfört annan utgång i målet.
    Högsta domstolen gör i denna del följande bedömning.
    På skäl som tidigare anförts framgår att utredningen inte ger vid handen att något underlag för T:s misstankar mot bröderna S. föreligger. Salivundersökning har numer vidtagits med negativt resultat. Inte heller ger utredningen beträffande poltrådarna, sprängkapslarna eller övriga av T. påtalade omständigheter stöd för att om de förebragts i brevbombsmålet de sannolikt skulle lett till att T. frikänts för grov misshandel eller brottet hänförts under mildare lagrum. Vad som förekommit i resningsärendet leder ej heller till den bedömningen att synnerliga skäl kan anses föreligga att på nytt pröva åtalet mot T. för grov misshandel.

 

    T. har som ytterligare grund för resning åberopat 58 kap. 2 § 2 rättegångsbalken och därvid gjort gällande, att E:s utsaga i tingsrätten — att T. för denne på ett hotfullt sätt nämnt något om att han skickat en brevbomb till någon — måste anses vara falsk och sakna verklighetsunderlag.
    E. hördes inte som vittne i målet. Redan med hänsyn härtill kan resning inte beviljas på den angivna grunden.
    På grund av det anförda lämnar Högsta domstolen T:s resningsansökan utan bifall.

 

    Justitierådet Lind, med vilken justitierådet Heuman instämde, var skiljaktig och anförde:
    Jag instämmer med majoriteten såvitt gäller frågan om D. gjort sig skyldig till tjänsteförseelse.
    I 58 kap. 2 § 1 rättegångsbalken uppställs som en förutsättning för att resning skall kunna beviljas att tjänsteförseelsen kan antagas ha inverkat på målets utgång. Frågan är nu vad det sålunda uppställda kausalitetskravet innebär.
    Under förarbetena till nu gällande bestämmelser om resning framhöll processlagberedningen att ett sådant förhållande som avses i den nyssnämnda punkten 1 innebar en så allvarlig brist med hänsyn till rättegångens objektivitet att det inte kunde lämnas obeaktat (NJA II 1940 s. 154). I anslutning till vissa andra bestämmelser om resning underströk beredningen vikten av att allmänheten hade förtroende för straffrättskipningen (a. a. s. 154) och att det var viktigt att upprätthålla rättskipningens auktoritet (a. a. s. 152). I förarbetena framhölls också att rätten till resning i brottmål till den tilltalades förmån borde vara vidsträcktare än möjligheten till resning i tvistemål och i brottmål till den tilltalades nackdel. Den vidgade resningsmöjligheten ansågs ha betydelse särskilt i grova brottmål (a. a. s. 158).
    Vid bedömningen av om kausalitetskravet är uppfyllt måste hänsyn tas till sådana allmänna synpunkter som nyss återgivits. Särskild betydelse måste därvid fästas vid det förhållandet att det är av yttersta vikt att allmänhetens förtroende för att straffrättskipningen upprätthålls.
    D:s tjänsteförseelse måste uppfattas som allvarlig. Den har varit ägnad att undergräva allmänhetens förtroende för åklagarväsendet, vilket är särskilt betänkligt mot bakgrund av att åklagaren har att verka för att förundersökning och rättegång genomförs på ett objektivt och opartiskt sätt. Härtill kommer att T. stod under åtal för grova brott bland vilka den grova misshandeln framstod som särskilt allvarlig. Mot bakgrund härav måste vid bedömningen av resningsfrågan tyngdpunkten ligga i det förhållandet att åklagaren gjort sig skyldig till en allvarlig tjänsteförseelse. Kausalitetskravet får i detta fall anses uppfyllt om tjänsteförseelsen kan ha bidragit till att utredningen intevarit fullständig och att därmed hovrättens prövning av målet kunnat komma att påverkas (jfr Welamson, Rättegång VI, 2:a uppl. s. 204).
    Vad som vid bedömningen av kausalitetsfrågan tilldrar sig särskilt intresse är vad T. gjort gällande därom att bröderna G.S, R.S. och B.S. kunde ha haft med misshandelsbrottet att göra. I den delen visar utredningen följande.
    Den 19 december 1979 uttalade T. för första gången misstanke om att bröderna S. kunde ha avsänt den s.k. brevbomben och begärde i anledning därav komplettering av utredningen. Vid ett förhör med T. den 3 januari 1980 gav T. sådana uppgifter att bröderna S. kunde identifieras. Vid närmare

 

undersökning befanns då att G.S. och B.S. hade dömts för stöld till villkorlig dom i mars 1977 under det att R.S. inte förekom i rikspolisstyrelsens register. Vidare framkom att B.S. kunde misstänkas för mordbrand i Örnsköldsvik i april 1977. D. underrättades om vad som framkommit rörande bröderna S. D. gjorde då den bedömningen att det inte fanns någon anledning att göra ytterligare undersökning beträffande bröderna S. Någon fortsatt utredning beträffande dem kom därför inte att göras under målets vidare handläggning.
    Vid polisförhör som företagits efter det att domen mot T. vunnit laga kraft, har det framkommit att T. träffat bröderna S. vid flera tillfällen före misshandelsbrottet och att bröderna S. liksom T. lidit stora ekonomiska förluster i bolagets konkurs. Den person mot vilken det aktuella misshandelsbrottet begicks hade varit verksam i bolaget. Enligt uppgifter som lämnats av T. och B.S. skulle R.S. vid något tillfälle före misshandeln ha erhållit sprängkapslar av T. för sprängning av bankboxar. Anita har också i senare polisförhör uppgivit att hon hört T. och bröderna S. tala om sprängning av bankboxar. Slutligen är att märka att B.S. vid polisförhör under vintern 1983/84 erkände att han gjort sig skyldig till mordbrand avseende egen fastighet, varvid motivet skulle ha varit att han ville kompensera sig för förluster i bolagets konkurs. B.S. har senare dömts för grovt bedrägeri till skyddstillsyn och fängelse tre månader.
    Med hänsyn till det nyss anförda borde D. — även om hans underlåtenhet i sig ej utgör tjänsteförseelse — när han nu inte avträdde som förundersökningsledare ha i enlighet med T:s begäran föranstaltat om ytterligare utredning angående bröderna S. Huruvida D:s underlåtenhet har direkt samband med D:s förbindelse med Anita låter sig inte säkert bedömas. Det är emellertid möjligt att D. blivit påverkad av sin förbindelse med Anita så att han varmindre benägen att inför hovrättsförhandlingen genomföra ytterligare utredning som kunde blivit till förmån för T.
    Såvitt kan bedömas på handlingarna i resningsärendet var den bevisning varigenom T. mot sitt nekande fälldes till ansvar för grov misshandel inte särskilt stark. Det var i stor utsträckning fråga om indiciebevisning. Hade det under målets handläggning i hovrätten framkommit att två av bröderna S. var kriminellt belastade, att bröderna hade haft tillgång till sprängmedel och att en av dem hade begått ett grovt bedrägeribrott för att kompensera sig förlidna förluster i bolagets konkurs, hade måhända hovrätten funnit att någon av bröderna S. haft möjlighet och motiv att utföra misshandeln och att bevisningen mot T. därför inte var fullt tillräcklig.
    Sammanfattningsvis kommer jag alltså till den slutsatsen att hovrätten kanske inte skulle ha funnit åtalet för grov misshandel till fullo styrkt för den händelse D. hade låtit verkställa närmare utredning rörande bröderna S. innan huvudförhandlingen i hovrätten ägde rum. Mot bakgrund av vad som förut anförts får tillräckliga skäl anses föreligga för att med tillämpning av 58 kap. 2 § 1 rättegångsbalken bevilja resning såvitt gäller brottet grov misshandel (åtalspunkten 9).