DAHL, BØRGE, Produktansvarsstudier — en artikelsamling. Khvn 1984. Jurist- og Økonomforbundets Forlag. 184 s.

 

1. Dansk rättsvetenskap har på ett imponerande sätt hävdat sig i den nordiska skadeståndsdiskussionen. Henry Ussing gjorde tidigt stora insatser på området, och dessa har av allt att döma inspirerat till efterföljd. Modern dansk skadeståndsrätt är i dag känd genom flera goda allmänna framställningar, men också genom värdefulla undersökningar med mera speciell inriktning. Till den förra kategorin hör Stig Jørgensens Erstatningsret (2. reviderede udgave, Khvn 1972; jfr anmälan i SvJT 1967 s. 124 ff), Anders Vinding Kruses Erstatningsretten (3. udgave, Khvn 1976; jfr anmälningar i SvJT 1964 s. 723 ff och 1966 s. 684 ff) samt Jørgen Trolles Risiko & Skyld i erstatningspraxis (2. reviderede og forøgede udgave, Khvn 1969). Av arbeten orienterade mot särskilda håll kan nämnas Bernhard Gomards Forholdet mellem Erstatningsregler i og udenfor kontraktsforhold (Khvn 1958; anmält i SvJT 1959 s. 83), Stig Jørgensens Erstatning for personskade och tab af forsørger (3 udgave, Khvn 1972; anmälan i SvJT 1973 s. 54, jfr 1958 s. 442 ff och 1963 s. 618) samt Bo von Eybens Kompensation for personskade I. Bind 1 och 2. Reformering af ulykkeskompensationen (2 oplag., Khvn 1983; anmälan i SvJT 1984 s. 231 ff). I Sverige har de danska prestationerna ej blott uppmärksammats av doktrinen. Flera av dem har också efterlämnat spår i lagmotiv och rättstilllämpning. Vissa är dessutom beaktade i andra länder, även utanför Norden. Men det stannar inte härvid. Åtskilliga viktiga inlägg i den internationella skadeståndsdebatten har danskt ursprung.
    2. Detta gäller inte minst produktansvaret. Förhållandevis tidigt tillkom det klarläggande bidraget Producers' Liability in Scandianvian Law, författat av Anders Vinding Kruse och tryckt i Die Haftung des Warenherstellers, Verhandlungen der Fachgruppe für Zivilrechtsvergleichung anlässlich der Tagung für Rechtsvergleichung in Kiel vom 8. bis 11. September 1965 (Frankfurt/M. och Berlin 1966. S. 55 ff). Härefter har ytterligare arbeten som vänt sig till en internationell publik offentliggjorts från danskt håll.
    Det intresse för produktansvarsfrågor som fanns i Danmark redan 1965 framträdde också genom Jørgen Hansens avhandling Sælgerens ansvar forskade forvoldt af ting med farlige egenskaber (Khvn 1965; anmäld i SvJT 1966 s. 295 ff). Hansen publicerade ej lång tid härefter (Khvn 1967) Produktansvarforsikring (Products Liability Insurance) och har såsom ordförande i en arbetsgrupp, knuten till Association Internationale de Droit des Assurances (AIDA), oförtrutet fortsatt arbetet på området (jfr dens., Working group on products liability insurance, AIDA Newsletter jan. —mars 1985, nr 17, s. 275 f); det senaste resultatet härav är boken Produktansvarets begrundelser og udvikling, Fællesmarkedets direktiv om produktansvar (Khvn 1985).
    För Sverige liksom de övriga nordiska länderna saknar det danska intresset för produktansvar inte betydelse. Inom EG har som bekant sedan många år ambitionen funnits att åstadkomma ett bättre ersättningskydd för dem som tillfogats produktskada. I syfte att förmå de enskilda medlemsländerna att i

 

696 Bill W. Dufwasin nationella lagstiftning uppta bestämmelser om ett rent strikt produktansvar har ansträngningarna varit inriktade på att få till stånd ett direktiv. Ett sådant antogs också slutligen den 25 juli 1985. Såsom medlem i EG har Danmark haft möjlighet att inte bara där redovisa de speciellt nordiska aspekter på ansvaret, som kan finnas, utan även informera grannarna i Norden om gången av arbetet.
    3. Børge Dahl, professor vid Handelshøjskolen i Köpenhamn, måste med hänsyn till det nu sagda räknas som en mycket stor tillgång för Norden. Han är en av våra allra främsta kännare av produktansvaret såsom detta kommit att gestalta sig ej blott här utan även i andra länder, särskilt USA. Sin ställning skapade han med det omfattande arbetet Produktansvar, publicerat 1973 (anmält av Bertil Bengtsson i SvJT 1974 s. 316 ff). Just vid denna tid började reformansträngningarna på området skjuta fart på allvar i Europa. I Sverige inleddes ett utredningsarbete som skulle komma att pågå ända till 1979. I båda de betänkanden som detta ledde till (Produktansvar I, Ersättning för läkemedelsskada, SOU 1976: 23, och Produktansvar II, Produktansvarslag, SOU 1979: 79) har Dahls verk och de idéer han där utvecklat blivit föremål för uppmärksamhet.
    Under den tid som gått sedan Produktansvar utkom, drygt ett decennium, har Dahl genom flera artiklar gjort viktiga inlägg i debatten. Dessa har nu samlats i bokform. Sammanställningen har fördelar. Bidragen, som är spridda på olika håll, har till en del varit svåråtkomliga. De innehåller tankegångar, som Dahl visserligen ibland redan framfört i sin bok, men som genom dennas omfattande innehåll inte alltid var lättillgängliga. I den mån det är fråga om nyheter, kan artikelsamlingen betraktas som ett supplement till 1973 års verk. På det hela taget är den ett behändigt redskap i jakten på sådana uppslag och perspektiv som underlättar bearbetningen av det svårforcerade rättsområde produktansvaret utgör.
    4. I de artiklar i Dahls nya bok som tar sikte på skandinavisk rätt finns kanske en tendens att väl mycket utgå från dansk rätt. Detta är fullkomligt förståeligt, och den danska rätten har mycket av intresse att erbjuda. Icke desto mindre kan ett sådant grepp lätt ge upphov till generaliseringar som inte är riktigt tillfredsställande. I uppsatsen An Introduction to the Product Liability Debate, publicerad 1979 (artikelsamlingen s. 109 ff) sägs sålunda att "in the Scandinavian countries a supplier is held vicariously liable for flaws caused or faults committed in previous links in the chain of production and supply" (s. 115). I vart fall när det gäller Sverige måste ett påstående i denna riktning förses med åtskilliga begränsningar.
    I huvudverket Produktansvar från 1973 (jfr ovan) ansåg sig Dahl av dansk rättspraxis kunna utläsa att den industrielle sluttillverkaren ansvarade för fel hos sina underleverantörer (s. 372). Nära besläktad med denna regel var en annan som han likaledes framtolkade ur praxis: säljaren svarar för fel som begåtts av en tillverkare, vilken på hans uppdrag framställt eller omdanat varan (a.st.). I uppsatsen Product liability in Scandianavian law, publicerad 1975 (artikelsamlingen s. 49 ff), hävdade han, att danska domstolar utvecklat en särskild regel enligt vilken professionella distributörer var ansvariga för culpa i tidigare produktions- och distributionsled (a.a. s. 81). Samtidigt medgav Dahl, att detta ansvar inte uttryckligen hade blivit fastslaget i någon dom; den tolkning han gjort i 1973 års verk tycktes honom emellertid allmänt accepterad (a.a. s. 81 n. 8). Se även bidraget Product liability in Denmark,

 

Anm. av Børge Dahl: Produktansvarsstudier 697likaledes tryckt 1975 (a.a.s. 91 ff, 98). I en artikel, offentliggjord ett par år senare, Farlige produkter og produktansvar (a.a. s. 7 ff), gjorde Dahl gällande att företag i Danmark hade ett allmänt ansvar för fel som begåtts i tidigare marknadsled: "Erhvervsdrivende hæfter for fejl begået i tidligere produktions- og omsætningsled" (a.a. s. 33). Regeln belyste han med praxis såvitt avser det ansvar som åvilar säljare vilka inköpt industriprodukter för yrkesmässig användning. Normen skulle emellertid även gälla beträffande skador som orsakats av konsumentvaror (a.a. s. 33).
    Den av Dahl knäsatta grundsatsen om företags ansvar för culpa i tidigare led har ansetts ge upphov till en av de få skillnader som finns mellan dansk och svensk rätt, när det gäller produktansvar (jfr SOU 1979: 79 s. 65). I Sverige infördes visserligen av HD 1977 ett begränsat ansvar för tidigare marknadsled: importör gjordes ansvarig för personskada, orsakad av konsumentvara som var defekt på grund av tillverkares culpa (NJA 1977 s. 538; jfr vidare B. W. Dufwa, Produktansvarets reformering, ur Festskrift till Jan Hellner, Sthlm 1984, s. 218 ff). Men härutöver torde ett ansvar för culpa i tidigare marknadsled inte utan vidare gälla (även om 1977 års fall kan föranleda misstankar i den ena eller andra riktningen, se exempelvis B. Bengtsson, SvJT 1981 s. 521 f).
    Det förefaller inte kunna uteslutas att HD i nämnda fall stått under inflytande av vad sålunda antagits gälla i dansk rätt. Det danske Forbrukerklagenævnet lär ha accepterat ett ansvar av det slag Dahl förordar (se artikelsamlingen s. 35 ). Med hänsyn till den betydelse hans skrifter på produktansvarsområdet bör ha i hemlandet är det möjligt att domstolarna där i dag godtagit den princip han uppställt.
    Man känner likväl en viss tveksamhet inför den betydelse Dahl vill tillmäta vissa danska rättsfall. Det han åberopar som ledande när det gäller regeln om ansvar för culpa i tidigare marknadsled är UfR 1939.16 (se t. ex. a.a. s. 33). Defekt foder hade orsakat sjukdom och död i en kreatursbesättning. Den som sålt fodret till djurens ägare hade köpt det av en distributör, som i sin tur förvärvat det av tillverkaren. Den sist nämnde hade tydligen begått det fel, som gett upphov till skadorna. Ägaren begärde skadestånd av sin säljare. Højesteret ålade ett ansvar "efter Omstændlighederne". Emellertid förefaller det inte uteslutet att kontraktsförhållandet mellan den ansvarige och den skadelidande inverkat på bedömningen. Fallet kan väl då knappast utan vidare ligga som grund för slutsatser om rättsläget när det gäller det ansvar vilket åvilar den som inte har ett avtalsförhållande med den skadelidande (exempelvis normalt tillverkaren). Den regel Dahl uppställer täcker emellertid även sådana situationer.
    Det ansvar som ålagts säljaren i 1939 års fall behöver inte bero på att Højesteret omfattat en riktlinje av det slag Dahl arbetar med. Andra förklaringar till fallets utgång har getts i dansk doktrin. Det har ansetts möjligt att det ansvar som ålagts säljaren haft sin grund i en bevislättnad ("Lempelse af Bevisbyrden"), i en "naturlig" garanti från säljarens sida eller i ett utvidgat culpaansvar (så højesteretsdommer C. D. Rump, TfR 1939 s. 114). Ingenting hindrar att det varit fråga om en ansvarsskärpning som ansetts befogad förjust den typ av produkt som var aktuell i målet: fodermedel (jfr S. Jørgensen, Kontraktsret. 2. bind. Khvn 1972. s. 164; Knut Rodhe har anlagt ett liknande betraktelsesätt vid tolkningen av NJA 1945 s. 676, ett fall som gällde det yrkesmässiga ansvaret för livsmedel, se dens., SvJT 1951 s. 608 och jfr härtill

 

698 Bill W. DufwaB. W. Dufwa, Produktansvar. Sthlm 1975, med supplement 1983. S. 45 n. 146.).
    Väl förenliga med ordalagen ("efter Omstændlighederne") är att Højesteret här tillämpat en för den skadelidande gynnsam bevisprincip av innebörd att omständigheterna såsom sådana ansetts så graverande för säljaren att kraven på culpa och kausalitet betraktats såsom uppfyllda. En sådan grundsats skulle i så fall gå i samma riktning som den vilken i angloamerikansk rättutvecklats under namnet res ipsa loquitur (om denna, jfr Dufwa, a.a s. 77 f) och lär väl inte vara helt främmande för dansk rättspraxis (se A. Peczenik, Causes and Damages, Lund 1979, s. 323, där två fall som åberopas i samband med nämnda princip är UfR 1913.141 och 1933.639. Jfr även S. Jørgensen, Probleme der Produktehaftpflicht für grenzüberschreitende Warenlieferungen, Versicherungswirtschaft 1976 s. 1094). Det blir här dock bara fråga om hypoteser.
    Ett annat fall som Dahl åberopar till stöd för att näringsidkare enligt dansk rätt har ett generellt ansvar för culpa i tidigare marknadsled, och där den ansvarige likaså stått i ett kontraktsförhållande med den skadelidande, är UfR 1924.800. En vapenhandlare, som hade importerat ett gevär, blev skadeståndsskyldig mot en jägare, sedan denne skadats till följd av att vapnet varit defekt. Handlaren, som sålt vapnet direkt till jägaren, hade fått detta omarbetat av en vapenmakare och olyckan hade orsakats av att den senare gjort sig skyldig till något fel. Men får man inte här att göra med ansvar för culpa hos självständig medhjälpare? En situation i vilken ett sådant ansvar sedan gammalt är erkänt i Sverige såväl som på andra håll, däribland Danmark (se S. Jørgensen, Kontraktsret, ovan a.a. s. 166 ff), är kontraktsförhållandet; man har mot kontraktspart ett generellt ansvar för vållande hos medhjälpare. Med den norske rättsvetenskapsmannen Erling Selvig (dens., Det såkalte husbondsansvar. Studier i ulike typer av ansvar for hjelpere, herunder rederansvaret efter sjöl. § 8. Oslo 1968. S. 80 ff) kan man tala om ett kontraktshjälparansvar. Omfattningen av detta är visserligen inte given. Men klart måste vara att den skadeståndsskyldighet som ålagts i just 1924 års fall och som gällde fel hos den som bearbetat varan inte utan vidare kan utsträckas till att täcka culpa även i tidigare säljled (tillverkare, importörer, grossister m. fl.).
    Vare sig Dahl har rätt eller inte i sin tolkning av de fall det här är fråga om, markerar hans uppfattning förtjänstfullt en ovilja att låta avgöranden såsom dessa bara rusa förbi i strömmen av domar som härrör från högsta instans. Någonting måste de betyda. Rump menade att frågan vilken regel eller princip som ligger bakom UfR 1939.16 kanske närmast var en strid om ord (dens., ovan a.st.). Härmed kan han ha menat, att det helt enkelt inte var möjligt att säga någonting säkert i saken. För såvitt uttalandet emellertid innebär att det är likgiltigt vilka regler och principer som har tillämpats måste det kritiseras. Om det exempelvis väl hade gått att konstatera att en princip liknande res ipsa loquitur gjort sig gällande i dansk rättspraxis såvitt avser produktansvaret, skulle detta säkerligen varit betydelsfullt, nämligen om rättsläget på denna punkt inte varit helt klart; rättstillämpningen på andraska deområden ävensom i andra nordiska länder skulle kunna tänkas ta intryck härav. Att däremot fastställa att ett utsträckt culpaansvar ålagts hade inte behövt vara lika viktigt med hänsyn till att domstolarna kanske redan arbetat med en sådan ansvarsform i stor utsträckning.

 

Anm. av Børge Dahl: Produktansvarsstudier 699    5. Dahl hör till den skola av rättsvetenskapsmän som ställer sig skeptisk tillskadeståndsreglernas möjligheter att, åtminstone när det gäller förutsättningarna för ersättning (till skillnad mot dennas beräkning), på sikt överleva såvitt avser personskador. Han uttrycker sitt gillande av den svenska läkemedelsförsäkringen, som innebär uppbyggnaden av ett självständigt och frivilligt ersättningssystem, och vill gärna att man även i Danmark genom en särskild försäkring försöker komma till rätta med svårigheterna när det gäller att ersätta läkemedelsskador (se artikelsamlingen s. 163 ff och 174 ff). I valet mellan en frivillig och en lagreglerad sådan föredrar han dock den senare. Dahl understryker vikten av offentlig insyn i det sätt varpå ersättningen hanteras. Denna synpunkt har framförts också i den svenska debatten (se Konsumenträtt & ekonomi 1979 s. 25).
    Läkemedelsförsäkringen har inte bara inneburit en lösning på många konkreta problem. Den har också fått ett drag som kan vara svårt att uppfånga från utländskt håll, och som Dahl knappast har anledning uppmärksamma,men som icke desto mindre finns: genom sin existens förmår den på ett posititivt och elegant sätt uppenbara de brister som den svenska personskadeersättningsrätten är behäftad med. En av dessa är särskilt allvarlig. Ehuru så många insatser gjorts i Sverige för dem som tillfogats personskada gäller här alltjämt den orimliga och orättvisa ordningen, att sådan skada ersättsunder olika förutsättningar beroende på i vilket sammanhang och hur de inträffar (se härom B. W. Dufwa, Vår komplicerade trafikskaderätt och framtiden, SvJT 1979 s. 473 ff). Inte minst genom läkemedelsförsäkringen togs ett steg i riktning mot ett eliminerande av dessa ojämnheter. Men ännuär vi inte framme vid målet. Och så länge vi inte är där befinner sig de generösa, frivilligt uppbyggda konsortieförsäkringar, varav läkemedelsförsäkringen är en (övriga: trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, TFA, och patientförsäkringen), i ett egendomligt läge. Ehuru de har den stora förtjänsten att på det hela taget ha stärkt de skadelidandes ersättningsskydd, och ehuru de rimligtvis inte kan täcka andra skador än dem som faller inom det egna riskområdet, kan de uppfattas som orättvisa av det lilla fåtal skadelidande, som på grund av slumpen inte alls eller endast i begränsad utsträckning kan få sina personskador gottgjorda. Detta är djupt olyckligt. Det är inte på nämnda försäkringar som ansvaret vilar för att det skall äga rum en mera generell utveckling av rätten till ersättning för personskada eller för att de idéer som dessa bygger på nu realiseras i ett större sammanhang. Det är på statsmakterna. Att som ibland sker inför krav på vidare reformer hävda att allting är väl ställt och exemplifiera detta med en hänvisning till just konsortieförsäkringarna innefattar ett inte obetydligt mått av cynism; det är dock inte dessa det gäller utan de skadelidande som står utanför deras räjong och som inte erhåller full ersättning.
    6. Som framgått återstår många frågor att behandla i den nordiska produktansvarsdebatten. Denna kan föras i dogmatiska former (jfr 4 ovan). Den kan emellertid också drivas i rättspolitisk riktning (jfr 5 ovan). Dagsläget är sådant att diskussionen skulle må bäst av det senare alternativet. Över huvudbehövs det en mera hårdhänt konfrontation med allmänna rättspolitiska överväganden än som hittills förekommit (jfr 5 ovan). Produktansvaret måste helt enkelt sättas in i ett större ersättningsrättsligt sammanhang (se vidare härom B. W. Dufwa, Produktansvarets reformering, ovan a.a. s. 211 ff och 226 f).

 

700 Anm. av Børge Dahl: Produktansvarsstudier    Med hänsyn till den internationella betydelse som produktansvaret har ter sig det nordiska lagstiftningssamarbete som förekommer på området högst angeläget. Dahls artikelsamling är ett värdefullt bidrag inte minst när det gäller förståelsen av situationen i Danmark, ett land som i dag genom sitt medlemskap i EG (jfr 2 ovan) spelar en viktig roll i sammanhanget.
 

Bill W. Dufwa