Sverige och EG — "nära, omfattande och varaktiga förbindelser"?

 

1. Inledning
Sverige ingav 1967 en s. k. "öppen ansökan" till EEC för att uppnå förbindelser av ovannämnda natur; vid denna tidpunkt höll man frågan om fullt medlemskap öppen men uteslöt 1971 detta alternativ1. EEC behandlade dock samtliga rest-EFTA-länder likartat, d. v. s. frihandelsavtal (FHA) beträffande industrivaror slöts med vart och ett av EFTA-länderna under 1972 — 73, varför något speciellt avtal med Sverige aldrig kom till stånd med från svensk sida föreslaget svenskt deltagande i bl. a. EEC:s tullunion och jordbrukssamarbete. FHA kan därför inte sägas motsvara de eftersträvade förbindelserna, som nämnts i rubriken.
    Varje FHA:s tillämpning övervakas av en blandad kommitté (art. 29) bestående av representanter för parterna2. Sverige-EEC-kommittén har träffats två

 

1 Se H. Eek. Neutralitet, neutralitetspolitik och EEC, SvJT 1971, s. 1-21 och R. H. Lindblom, Neutralitet i fredstid — Sverige och EEC. SvJT 1983, s. 114-125.

2 Kommitténs ställningstaganden måste vara enhälliga (art. 30:1). Enligt art. 29: 1 skall kommittén fatta beslut när så anges i avtalet, vilka skall verkställas av parterna enligt deras egna regler. För EEC:s del brukar det ske genom en rådsförordning, medan för Sveriges del åtgärderna kan variera något. Exempel på kommitténs befogenheter att fatta bindande beslut utgör främst art. 3 g, Protokoll 1, art. 3, Protokoll 2 och art. 28. Protokoll 3; den kan därför inte tolka avtalet med bindande verkan men väl utfärda oförbindande rekommendationer till parterna. Kommittéen kan bilda arbetsgrupper. en sådan är tullkommittén (art. 31: 3), som behandlar tull- och ursprungsfrågor och bereder dessa för behandling i kommittén.

 51-36-170 Svensk Juristtidning

 

718 Göran Lyséneller tre gånger om året. Samarbetet inom ramen för Sveriges FHA har ansetts fungera så väl att kommittén numera endast har ett ordinarie möte per år (se art. 31: 2) men extra möten kan hållas vid behov. I stället har möten mellan Sverige och EEC förts upp på en högre nivå, s. k. högnivåmöten, genom att den svenska utrikeshandelsministern och en medlem av Kommissionen träffas minst en gång om året; de har då möjlighet att diskutera förhållandet Sverige — EEC i ett vidare perspektiv och är inte begränsade till frågor som direkt anknyter till FHA3.
    Sverige har även (1972) slutit frihandelsavtal med Kol- och stålgemenskapen (CECA) och dess medlemsstater. Med Euratom har inte något avtal slutits motsvarande frihandelsavtal.

 

2. "Utvecklingsparagrafen"
Vid tidpunkten för FHA:s ingående betonades starkt från svensk sida betydelsen av den s. k. utvecklingsparagrafen (art. 32), vilken "EEC-motståndarna" ansåg skulle medföra att Sverige kom in "bakvägen" i EEC. I samarbetet Sverige-EEC har artikeln inte kommit till användning eller formellt hänvisats till, vilket i och för sig inte är märkligt, ty den är på intet sätt förpliktigande för parterna. Artikeln får i stället ses som en politisk viljeyttring och lyder (punkt 2):

 

"När en avtalsslutande part anser att det ligger i båda de avtalsslutande parternas gemensamma intresse att utveckla de förbindelser som upprättats genom detta avtal genom att utsträcka dem till områden som icke omfattas av avtalet, skall parten tillställa den andra avtalsslutande parten en motiverad begäran härom."

 

Andra stycket samma punkt innehåller ett stadgande om att parterna kan låta den blandade kommittén pröva en begäran och avge en rekommendation i saken, t. ex. inledande av förhandlingar. Andra punkten lyder:

 

"Avtal som kommer till stånd genom de i punkt 1 avsedda förhandlingarna skall ratificeras eller godkännas av de avtalsslutande parterna enligt deras egna förfaranden."

 

Oaktat artikelns oförbindande natur har ett omfattande samarbete mellan Sverige och EG utvecklats och kommit till uttryck dels i form av avtal, delsolika typer av samråds- och informationskontakter utanför avtalen, t. ex. mellan EG-kommissionen och finansdepartementet (huvudsakligen expertmöten). Åtskilliga avtal har slutits mellan Sverige och EG4, vilka kan indelas i fyra huvudgrupper: TILLÄGG TILL FHA såsom avtal med anledning av Greklands (1980) samt Spaniens och Portugals (1986) medlemskap, FORSKNINGSAVTAL som Samarbetsavtal med Euratom om forskning inom området för styrd termonukleär fusion och plasmafysik (1976), avtal om svenskt deltagande i olika COST-projekt (European Cooperation in the field of Scientific and Technological research) och 1986 ett ramavtal med EEC om forskningssamarbete, FISKEAVTAL som ramavtalet (1977) och det om laxfisket i Östersjön (1979) samt en HETEROGENGRUPP  innehållande avtal om bl. a. miljövård (1977), konsumentfrågor (1980), transporter (1981), busstransporter (ASOR-avtalet, 1982) och arbetsmiljö (1984).

 

3Sådana möten har årligen hållits sedan 1981.

4 En förteckning över avtal slutna mellan Sverige och EG under perioden 1967 till okt. 1984 finns i SÖ 1984. 

Sverige och EG 7193. "Den fjärde utvidgningen av EG"
3.1 Luxembourgdeklarationen den 9 april 1984
Vid ett första gemensamt möte mellan ministrar från EG:s medlemsstater och EFTA:s jämte representanter för Kommissionen uttryckte man som sin gemensamma vilja att utvidga samarbetet mellan EG och EFTA-länderna. Det konstaterades att frihandeln mellan EEC och EFTA-länderna hade varit framgångsrik5 men att det var viktigt att stå emot protektionistiska strävanden och att fortsätta ansträngningarna för att förbättra den fria cirkulationen av industrivaror. Åtgärder inom följande områden var särskilt angelägna: "harmonization of standards, elimination of technical barriers, simplification of border facilities and rules of origin, elimination of unfair trading practices, State aid contrary to the free trade agreements and access to government procurement". Ministrarna underströk vikten av ett fortsatt pragmatiskt och flexibelt samarbete utanför FHA:s ramar. I ett fördjupat och breddat samarbete intog "research and development" (R & D) en särställning. Uppmärksamhet skulle ges åt telekommunikationer, informationssystem och nya audio-visuella media. Intensifierat samarbete och konsultationer skulle äga rum inom sektorerna transporter, jordbruk, fiske och energi. Konsultationer och informationsutbyte skulle även ske beträffande arbetsmiljö, social välfärd, kultur, konsumentfrågor, miljöfrågor, turism och immateriella rättigheter.

 

3.2 Uppföljning av Luxembourgdeklarationen
3.2.1 EFTA
EFTA-ländernas regeringschefer träffades i Visby den 23 maj 1984 på inbjudan av framlidne statsministern Olof Palme. Mötet antog en deklaration beträffande EFTA:s framtida färdriktning med huvudsyftet att "further consolidate free trade". I samband med detta toppmöte träffades även handelsministrarna, som antog ett arbetsprogram för att underlätta förverkligandet av målsättningarna i regeringsdeklarationen. EFTA:s verksamhet kommer därför att främst vara inriktad på vidareutvecklingen av samarbetet med EG för att åstadkomma en verklig europeisk hemmamarknad.

 

3.2.2 EG
I syfte att söka konkretisera den politiska intentionen från mötet i Luxembourg 1984 har Kommissionen efter en mängd möten med representanter för EFTA-länderna framlagt sina synpunkter i saken till Ministerrådet (COM (85) 206 final, 13/5/1985). Kommissionen konstaterade inledningsvis att EEC och EFTA utgör världens största frihandelsområde, att EFTA-länderna svarar för mer än 23 % av EEC:s export och att över 50 % av EFTA-ländernas export går till EEC, att en avsevärd integration föreligger mellan EEC:s och EFTA:s industrier trots att diverse tekniska handelshinder finns och att konsultationer och samordning stadigt har ökat mellan EEC och EFTA-länderna.
    Enligt Kommissionen måste man emellertid beakta följande principer för det framtida utvidgade samarbetet:
— EEC:s integration och oberoende beslutsbefogenheter får inte på några villkor beröras.

 

5 Fr. o. m. den 1 januari 1984 råder full tullfrihet för industrivaror, varför det omedelbara målet för FHA har uppnåtts. 

720 Göran Lysén— Borttagande av tekniska handelshinder och förenklingar av administrativa formaliteter vid EEC/EFTA-gränserna utgör en logisk fortsättning på frihandelsavtalen och skall bedrivas parallellt med den fortgående integrationen av EEC:s interna marknad (se White Paper on Completing the Internal Market - COM (85) 310 final).
— Inget område skall a priori uteslutas från samarbete.
— Kostnader och fördelar i samarbetet måste delas lika och vidtagna samordnade åtgärder måste inrymma verklig reciprocitet.
    Praktiskt sett skulle första prioritet ges åt att undanröja tekniska och administrativa handelshinder. Andra områden, inom vilka samarbete omedelbart borde inledas var forskning, jordbruk med avseende på både bearbetade och obearbetade produkter, ökad frihet för offentlig upphandling inom EG/EFTA, förenkling av gränskontroller för resanden, transporter särskilt transit- och avgiftsfrågor, harmonisering av miljövårdsåtgärder samt ökad konsultation och samordning i ekonomiska, monetära och sociala frågor. För en statusrapport över samarbetets framskridande, se Kommissionens rapport till Rådet den 19/6/1986 (COM (86) 298 final).

 

3.2.3 EFTA-ministrarnas möte med EG-kommissionen i Wien den 10 maj 1985
Mötet ägde rum i samband med EFTA:s 25-årsjubileum. Vid mötet diskuterades implementeringen av Luxembourgdeklarationen. Konkreta framsteg ansågs lättast kunna uppnås beträffande liberalisering av varors rörlighet inom EG/EFTA-området. Man var också enig om att åtgärder skulle vidtagas för ett närmare samarbete inom R & D (Pressrelease EFTA 14/85/f). EG/EFTA-möten på denna nivå kan förväntas äga rum en gång varje år.

 

3.2.4 Organisatorisk uppbyggnad av samarbetet EG/EFTA
Samarbetet mellan EG och EFTA-länderna sker i en High Level Contact Group, som består av tjänstemän från Kommissionen och EFTA-ländernas administrationer. Gruppen kan ge mandat till Joint Groups of Experts att behandla vissa frågor. Sådana expertgrupper har bildats för frågor rörande tekniska handelshinder, gränskontroller, tulldokumentation (Single Administrative Document) och ursprungsregler. Grupper för följande ämnen kan förutses att snart komma att bildas, nämligen offentlig upphandling, anti-dumping, miljövård och ekonomisk politik. Rapporterna från de olika grupperna med förslag till åtgärder underställs High Level Contact Group, som sedan vidarebefordrar dessa jämte rekommendation om lämpliga åtgärder till Kommissionen, de blandade kommittéerna, EFTA:s råd och medlemsstater.
    När EEC och EFTA-länderna enats om att vidtaga vissa åtgärder på ett område kan enigheten tänkas kläs i avtal mellan EEC och ett EFTA-land eller ev. i ett multilateralt avtal eller ta formen av en concerted action, d.v. s. att parterna direkt vidtar lämpliga implementeringsåtgärder inom sina respektive jurisdiktioner.
    Vissa frågor kan tänkas gå till beslut i de blandade kommittéerna, varefter parterna vidtar lämpliga åtgärder för verkställighet eller att kommittén förordar att skriftväxling skall äga rum, d. v. s. att ett avtal kommer till stånd.
    För EFTA-ländernas del äger samordning rum inom ramen för det etablerade samarbetet i EFTA; därigenom vinnes även ökad förhandlingsstyrka. Vidare förekommer regelbundna informella kontakter mellan EFTA:s sekretariat och Kommissionen med avseende på tekniska aspekter av samarbetet.

 

Sverige och EG 7214. Judiciellt samarbete6
I ett flertal mål har EG-domstolen givit s. k. direkt effekt åt bestämmelser i traktater, som EEC slutit med tredje länder, bl. a. i FHA med Portugal7Därigenom har EEC säkrat en effektiv verkställighet av dessa traktater i medlemsstaterna. På EFTA-sidan har inte samma utveckling ägt rum. Onekligen utgör direkt effekt ett bra sätt att befrämja såväl effektivitet i uppnåendet av frihandeln som integrationssträvanden. Bundesgericht i Schweiz fastslog 1979 i målet Bosshard ./. Sunlight (OMO Case) att artiklarna 13 och 20 i FHA vände sig till lagstiftaren och administrationen och inte innehöll bestämmelser, som skulle beaktas i en civilrättslig process (CMLReport 1981, s. 427 ff). Österrikes högsta domstol intog senare samma år en liknande ställning i målet Austro-Mechana ./. Gramola Winter (CMLReport 1984, s. 626 ff). Både Schweiz och Österrike är av tradition "monistiska stater", varför det också står i domstolars makt att ändra sin hållning till FHA och att så kan komma att ske kan inte uteslutas beträffande Schweiz med hänsyn till att OMO-fallet var något särpräglat8. Beträffande de nordiska länderna följer de alla den dualistiska läran. Huruvida en domstol i Sverige skulle tillåta en enskild att åberopa en bestämmelse i FHA synes i viss mån vara en öppen fråga med tanke på att FHA trots allt formellt sett kan sägas ha inkorporerats i svensk rätt9. Den nuvarande situationen skapar således obalans med avseende på enskildas möjligheter att angripa handelshinder med stöd av FHA inom EEC respektive EFTA. För de nordiska ländernas del kan frågan om direkt effekt lösas genom att inkorporation sker av dessa rättsakter, vilket naturligtvis inte automatiskt medför en enhetlig tolkning (dels med avseende på om en bestämmelse har sådan verkan, dels bestämmelsens innebörd) vare sig inom EFTA eller mellan EFTA-länder och EEC. Det kan dock konstateras att EG-domstolens rättspraxis utövar en dominerande inverkan på tolkningen av FHA.
    I en kommande utveckling av ökat samarbete mellan EG och EFTA-länderna, där nationella domstolar och myndigheter i ökad utsträckning ytterst har att beakta samma texter, synes det angeläget att på något sätt söka koordinera de högsta domstolarna i EFTA-länderna och EG-domstolen (denna svarar för en enhetlig tolkning inom EEC:s medlemsstater) vid tolkning

 

6 Se O. Jacot-Guillarmod, Judicial protectionism: legal fate or political challenge to free trade in Europe?, EFTA Bulletin 4/85, s. 8-12 och U. Bernitz, More about "judicial protectionism" — a Scandinavian view, ibidem, s. 13.

7 Se Bresciam, R. 1976: 129 (Yaoundé-konventionen), Pabst. R. 1982: 1350 (Atenavtalet) och Kupferberg, R. 1982: 3663 (FHA med Portugal).

8 Se Marino Baldi, Zur Rechtsnatur des Freihandelsabkommens Schweiz/EWG. Wirtschaft und Recht 1984, s. 83—103 och Direct applicability of the free trade agreements between the EEC and the EFTA countries from a Swiss perspective, Swiss review of international competition law 1985, s. 31 — 38. Denne tolkar OMO-fallet på så sätt att art. 13 FHA inte gav upphov till rättigheter mellan enskilda men skulle kunna åberopas av enskild mot staten i administrativ ordning. — Notera att Bundesgericht i målet Banquede crédit international 1972 gav direkt verkan åt art. 16 i EFTA-konventionen.

9 Enligt U. Bernitz var publiceringen av FHA i SFS endast avsedd att tjäna som ett tillkännagivande, EEC law and Nordic commercial relations with the Communities. Seminar Report from the 2nd to 4th of May. 1984, Helsinki 1985, s. 319. Se vidare G. Melander, The effect ot treaty provisions in Swedish law, NTIR 1984, s. 63 — 70, K. Joutsamo, The direct effect of treaty provisions in Finnish law, NTIR 1983, s. 34—44 och C. Gulmann, The position of international law within the Danish legal order, NTIR 1983. s. 44-52. 

722 Göran Lysénoch tillämpning av FHA och andra avtal. Divergerande tillämpningar torde inte endast kunna lösas på diplomatisk väg, om man skall beakta rättssäkerheten för den enskilde10. Hur en koordination formellt sett skall gå till synes svårt att förutskicka, men ett första steg kunde vara det av John Temple Lang (Legal Adviser vid Kommissionen) framförda förslaget i sin föreläsning vid ICC:s seminarium i Stockholm den 20 mars 1986. Tanken var kort uttryckt att EEC och EFTA-länderna skulle ge upp rätten att införa anti-dumpingtullar i handeln mellan sig och i stället tillämpa effektiva regler liknande de som finns i EEC-rätten och FHA mot konkurrensbegränsningar, som påverkade handeln mellan EEC och EFTA. Detta skulle bl. a. förutsätta en högre grad av harmoniserad lagstiftning jämte institutionella arrangemang för tilllämpningen av gemensamma konkurrensrättsliga regler i form av en undersökande (on-the-spot checks i EFTA-länderna och EEC) och beslutande internationell myndighet samt en domstol (EG-domstolen eller en ny), till vilken myndighetens beslut kunde överklagas.
    Vidare skall här nämnas beträffande Brysselkonventionen om jurisdiktion och verkställighet av domar i civilmål (domskonventionen) att frågan har ställts från Kommissionens sida om EFTA-länderna är intresserade av att tillsammans med EEC sluta en parallellkonvention till denna (endast medlemsstater i EEC kan ansluta sig till själva konventionen), varvid Sverige har avgivit ett positivt svar11; en blandad arbetsgrupp med representanter från EG och EFTA studerar nu frågan. Nära samband med domskonventionen har EEC-konventionen (Romkonventionen 1980) om tillämplig lag på kontraktuella förpliktelser12. Här skall även omtalas möjligheten för EFTA-länder, som är anslutna till Europapatentskonventionen, att genom särskild överenskommelse ansluta sig till marknadspatentkonventionen (Community Patent Convention — CPC). Ett försök att få konventionen att träda i kraft 1987 med det nu uppnådda antalet ratifikationer (sju) gjordes i december 1985 men misslyckades. Beträffande EG-varumärket avses det nu att genomföras medelst en förordning kompletterad med harmoniseringsdirektiv, vilka kan förväntas bli antagna inom en snar framtid.
    Förutom de direkta lagändringar en "anslutning" till domskonventionen och CPC (om och när denna träder i kraft) skulle föranleda i svensk rätt anpassas vissa delar av svensk rätt redan nu till utvecklingen i EG-länderna eller resultatet av lagstiftningsåtgärderna avvaktas, t. ex. förslaget till produktansvarslag (SOU 1979: 79), som nu efter Ministerrådets utfärdande av direktivet om harmonisering av medlemsstaternas lagar beträffande ansva-

 

10 Notera i detta sammanhang målet Les Rapides Savoyards, R. 1984: 3105, där EG-domstolen hade att tolka ursprungsreglerna i FHA med Schweiz (Protokoll 3); domstolen fann att protokollet grundade en division of power mellan tullmyndigheterna, som förutsatte ömsesidigt erkännande av exportlandets tullmyndighets utfärdande av EUR 1-certifikat, d. v. s. exportlandet bedömer ursprunget på den färdiga varan med tillämpning av egna regler för tullvärdeberäkning och valutakurser; se också Fioravanti, R. 1984: 3939. - Jfr tullsamarbetet vid gränserna mot Norge och Finland (SFS 1959: 590)och gränsälvsöverenskommelsen mellan Finland och Sverige (SFS 1971: 852) där myndighetsutövning överlåtits till främmande stats myndigheter.

11 Om denna konventions materiella innehåll, se L. Pålsson i SvJT 1980, s. 497 — 530.

12 Om konventionernas inbördes samband, se O. Lando, Seminar Report, Helsinki 1985, s. 7—34 och H. Stenberg om för- och nackdelar med svensk "anslutning" i samma Report, s. 51-66. 

Sverige och EG 723ret för defekta produkter (O. J. 7/8/1985, No L 210/29) kan förväntas komma att avsätta resultat i svensk lagstiftning.

 

5. Nya integrationsbefrämjande åtgärder inom EG
Redan tidigt kunde man förutse att ett utvidgat EG skulle komma att i ökad grad möta svårigheter i integrationsarbetet, bl. a. då de ursprungliga "Sex" har mer vittgående integrationsambitioner än främst Grekland förutom Danmark och Storbritannien (hur de nya medlemmarna Portugal och Spanien kommer att handla får framtiden utvisa) förutom att beslutsmaskineriet belastas med ytterligare medlemmar. För att inte hindra de mer ambitiösa länderna har det ibland sagts att inte alla medlemmar behöver gå tillsammans utan en del kan gå långsammare för att senare ansluta sig, om inte annat då det blivit en tvingande nödvändighet.
    För att stärka och vitalisera EG-samarbetet undertecknade medlemsstaterna i februari 1986 ett tilläggsfördrag till EG-fördragen13, som nu är föremål för godkännande av de nationella parlamenten; fördraget innebär i korthet följande:
    1) Ökat samarbete mellan Ministerrådet och EG-parlamentet införs, varvid sådana frågor som kräver Parlamentets medverkan avgörs enligt en särskild procedur, som innebär att Parlamentet får ökat inflytande, och ett stärkande av majoritetsbeslutsfattande i Rådet föreskrivs (art. 6 och 7); vetorätten finns dock kvar.
    2) Befogenheter ges för att inrätta en domstol av första instans för vissa må lunder EG-domstolen vid talan förd av en enskild (art. 4, 11 och 26).
    3) Åtgärder skall vidtagas för att förverkliga den Interna Marknaden senast till slutet av 1992 (art. 13-19).
    4) European Political Cooperation (EPC) institutionaliseras formellt (art. 30).
    5) Det Europeiska Rådets sammansättning fastslås (art. 2).
    6) Vidare ges en rad bestämmelser för samarbete på delvis nya områden: monetär-, arbets- och miljöpolitik, ekonomisk och social samhörighet samt forskning och teknologisk utveckling.

 

6. Kommentarer
Från den gemensamma ministerdeklarationen i Luxembourg i april 1984 och av Kommissionens uttalanden beträffande principerna för samarbetet synes man inte direkt ha haft för avsikt att skapa gemensamma institutioner av vare sig supranationell natur eller annan, inte heller slutandet av ett heltäckande multilateralt samarbetsavtal, utan samarbetet synes mer inriktat på att ges en karaktär av det slag, som sedan länge praktiserats mellan de nordiska länderna, d. v. s. konsultationer, koordination och företagande av likartade åtgärder på det nationella planet eller om det särskilt är påkallat slutandet av traktater. Helt uppenbart är det att samarbetet inte skall få påverka EG:s institutionella struktur, beslutsfattande och integration, varför EFTA-länderna inte kan komma in "bakvägen" i EEC. Det är väl att märka Kommissionens understrykande av att samarbetet skall bygga på reciprocitet enligt folkrättens klassiska modell och inte som inom EG ersätta denna princip meden om "gemenskapssolidaritet" med uteslutande av många i folkrätten

 

13 Om förhistorien, se Bulletin of the EC 1985: 7/8, s. 7-11 och 9, s. 7-14.

 

724 Göran Lyséntillämpliga regler. Samarbetet syftar således inte till att i grunden förändra staternas folkrättsliga relationer på sätt skett och sker inom EG utan till en extensiv de facto integration. Av praktisk erfarenhet vet vi i Norden att ett löst institutionellt samarbete byggt på diskussioner och "concerted actions" och ett pragmatiskt lösande av enskilda problem med hög integrationsintensitet (t. ex. samarbetet kring SAS) kan leda mycket långt ur integrationssynpunkt, även om ett samarbete av typ Nordek säkerligen både hade påskyndat och fördjupat integrationen mellan de nordiska länderna. Kommissionens "försöksballong" om gemensamma institutioner på det konkurrensrättsliga området bryter inte mot den tidigare intagna positionen utifrån Luxembourgdeklarationen och är juridiskt sett inte särskilt vittgående men en stor nyhet i relationerna EG-EFTA; ordningen torde för övrigt medföra att i stort sett EEC:s konkurrensrättsregler kom att tillämpas inom EFTA på annan grund än som nu den extraterritoriella14.
    Ur EG:s synpunkt hade det säkerligen inte varit till nackdel utan till fördel, om de nordiska länderna och övriga rest-EFTA-länder 1973 hade blivit fullvärdiga medlemmar av EG, men på grund av politiska och juridiska omständigheter var det endast Norge och Sverige som kunde ha kommit ifråga. Med tanke på den sydliga förskjutning av tyngdpunkten i geografiskt avseende inom EG, som skett genom Greklands tillträde 1981 och Portugals och Spaniens medlemskap 1986, synes det angeläget för EG att utvidga och fördjupa samarbetet "norr ut" på de politiska och juridiska premisser, som är för handen. Genom betonandet av EG:s beslutsintegritet bevaras även EFTA-ländernas formella oberoende, även om ett ökat faktiskt beroende uppkommer till följd av samarbetet. De olika EFTA-ländernas politiska och juridiska förhållanden betingar olika omfattning och grad av samarbete på olika områden. Dessa omständigheter kan onekligen vara till nackdel för EFTA-länderna med tanke på den relativa styrkan mellan EG och ett eller två EFTA-länder, även om obalansen i någon mån torde kunna kompenseras genom samarbete inom EFTA och gemensamt uppträdande.
    För svensk del kan man fråga sig om ett än så lyckosamt förverkligande av Luxembourgdeklarationens intentioner kan medföra att målsättningen nämnd i rubriken till denna artikel uppnås. För vår del synes det särskilt angeläget att så sker, då vårt välstånd i så hög grad är beroende av handeln

 

14 Det bör erinras om att Kommissionen redan nu till följd av överenskommelsen om tillämpningen av art. VI i GATT (art. 6: 5 i 1979 års Agreement on Implementation of Article VI of the GATT, prop. 1979/80: 24, del B) kan besöka företag belägna i tredje länder för sina anti-dumping undersökningar, vilket dock kräver företagens samtycke och att vederbörande regering underrättas och att denna ej motsätter sig besöket. Sevidare P. Kuyper, European Community Law and Extraterritoriality: some trends and new developments, I.C.L.Q. 1983, s. 1013—1021. Svenska anti-dumping regler återfinns i tullförordningens 3 § och beslutsfattande organ är regeringen. Reglerna används dock mycket sällan; mot lågprisimport används vanligen kvantitativa restriktioner. Förordningen (SFS 1985: 738) om dumping- och subsidieundersökningar kompletterar tullförordningen. Närmast i jämförelse med de föreslagna institutionerna torde kommade som finns i associationsavtalen med Grekland och Turkiet (mini-EEC-fördrag), vilka utformades med syftet att förbereda medlemskap. Associationsrådet — bestående av regeringsmedlemmar från medlemsstaterna, Grekland/Turkiet jämte medlemmar av Rådet och Kommissionen — får avgöra en tvist eller hänskjuta den till EG-domstolen eller annan existerande domstol efter hänvändelse från en av de nyssnämnda parterna; även skiljeförfarande kan i vissa fall komma ifråga (art. 65 och 67 i avtalet med Grekland 1961). Om associationsavtalen, se L. Pålsson, EG-rätt, s. 300—312. 

Sverige och EG 725med EG. För de övriga EFTA-länderna är förhållandena något annorlunda: Schweiz är och förblir ett internationellt finanscentrum, Norge har sin olja och Finland sina särskilda förbindelser med Sovjetunionen och Österrike åtnjuter industriellt stöd av västtyska intressen. Man torde därför med berättigande kunna fråga sig om inte Sverige i början av 1990-talet kommer att ha anledning att en andra gång — nu utifrån mer realpolitiska bedömningar — taställning till ett medlemskap i EG, om den "fjärde utvidgningen" inte skulle medföra uppnåendet av de nämnda förbindelserna. Dessa förbindelser kan emellertid definieras på olika nivåer; om genomförandet av Luxembourgdeklarationens intentioner om ökat samarbete förverkligas fullt ut liksom de av EG vidtagna integrationsbefrämjande åtgärderna, kan därför "avståndet" mellan Sverige och EG fortfarande komma att bestå fast på en högre integrationsnivå. Kanske är därför ändringen av 10 kap. 5 § regeringsformen om överlåtelse av vissa offentligrättsliga uppgifter på mellanstatlig organisation15som trädde i kraft den 1 januari 1986, att ses som ett tecken i tiden?! Genom denna lagändring synes det sörjt för att överlåtelsebefogenheter i erforderlig utsträckning tveklöst finns för att möjliggöra ett intimt samarbete med EG inklusive ett fullvärdigt medlemskap. Med tanke på Sveriges säkerhetspolitiska linje kan denna vara svår att främst politiskt förena med ett fullt medlemskap (jfr dock Irland)16. Ett alternativ för att uppnå de i rubriken nämnda förbindelserna synes numera kunna vara ett associationsavtal, då de politiska förutsättningarna på EG-sidan torde ha ändrats efter Greklands, Portugals och Spaniens inträde. Art. 238 innehåller inte i sig någon uppdelning av associationsavtalen i kategorierna förberedelseavtal för medlemskap och avtal med utvecklingsländer. Ett associationsavtal behöver därför inte sessom en förberedelse till medlemskap.
 

Göran Lysén

 

15 Se prop. 1984/85: 61 och den bakomliggande utredningen, SOU 1984: 14. Den gamla lydelsen hade vid flera tillfällen givit upphov till omfattande diskussioner om tolkningen; syftet med ändringen var att klarare ange vilka uppgifter som kan överlåtas och mer precist ange förutsättningarna härför. Principiellt dras en skiljelinje mellan formlig överlåtelse av beslutanderätt och autonoma fördragsändringar medelst majoritetsbeslut av fördragsparterna, även om de i praktiken leder till samma resultat, nämligen en folkrättslig förpliktelse för Sverige som fordrar införlivande för att gälla som svensk rätt. Genom ett nytt andra stycke i 10 § far riksdagen vid införlivande av en internationell överenskommelse genom inkorporering samtidigt föreskriva att framtida bindande ändringar i överenskommelsen automatiskt skall gälla i riket — ändringen skall dock vara av begränsad omfattning. Nya regler för publicering av konventioner ges i ett nytt stycke i 14 § lagen om kungörande av lagar och andra författningar, varvid gäller att själva inkorporeringsakten alltid skall publiceras i SFS men att regeringen kan bestämma om kungörande av själva konventionstexten (el. ändring av denna) i annan författningssamling eller publikation. RF 10: 5 st. 1 anger att endast beslutanderätt, som direkt grundar sig på RF inom tre angivna områden (meddelande av föreskrift, användning av statens tillgångar eller ingående eller uppsägning av internationella överenskommelser eller förpliktelser), kan överlåtas i begränsad omfattning med uteslutande av frågor rörande grundlag, riksdagsordningen eller lagen om val till riksdagen eller fråga om begränsning av fri- och rättigheter enligt 2 kap. HD:s och RegR:s uppgifter som högsta domstolar och resningsinstanser inom sina respektive kompetensområden kan således ej överlåtas men väl enligt tredje stycket rättskipnings- och förvaltningsuppgifter som inte direkt grundar sig på RF. För överlåtelse krävs beslut av riksdagen enligt ordningen för stiftande av grundlag eller med särskilt kvalificerad majoritet. För överlåtelse av uppgifter av "mer trivial natur" fördras endast beslut av riksdagen i vanlig ordning.

16 Se J. Temple Lang, The proposed Treaty setting up the European Union: Constitutional Implications for Ireland and Comments on Neutrality, Irish Studies in International Affairs, s. 143-161.