726 Rolf H. LindholmFolkrätt under krig och neutralitet
Krigs- och neutralitetsrättens regler är omfattande och i vissa fall komplicerade. Det är därför en viktig insats som folkrättskommittén gjort genom att publicera konventionssamlingen "Krigets lagar" (SOU 1979: 73) och betänkandet "Folkrätten i krig" (SOU 1984: 56).
För neutrala stater är särskilt de femte och trettonde Haagkonventionerna från 1907 om deras rättigheter och skyldigheter under lantkrig respektive sjökrig av betydelse. Allmänna konventionsregler för luftkriget saknas däremot.
Vid sidan av Haagreglerna, som gäller "krigets lagar", finns Genèvereglerna, som främst utvecklat den humanitära rätten i väpnade konflikter. 1929 års Genèvekonventioner om sårades och sjukas samt krigsfångars behandling ersattes 1949 av fyra nya konventioner. De tre första av dessa medförde ett avsevärt bättre skydd än tidigare för sjuka och sårade till lands och till sjöss respektive för krigsfångar. Av stor betydelse var att en speciell konvention tillkom angående skydd för civilpersoner under krig.
Efter förhandlingar under åren 1974—1977 antogs två tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna. Det första protokollet, som är av störst betydelse och omfattar över 100 artiklar, avser skydd för offren i internationella väpnade konflikter. Det andra protokollet gäller för icke-internationella väpnade konflikter. Det omfattar endast 28 artiklar och uppvisar vissa brister men kan ändå ses som ett framsteg. Tidigare fanns endast regler om ett visst minimiskydd i interna konflikter enligt Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3.
Haagreglerna och Genèvereglerna kompletterar varandra. Även om de främst rör "krigets lagar" respektive "humanitär rätt" bör skillnaden inte överbetonas. Särskilt i och med tillkomsten av det första tilläggsprotokollet har för övrigt regler av bägge slagen intagits i en och samma traktat.
Eftersom konventionssamlingen "Krigets lagar" publicerades 1979 saknas i denna vissa avtal som behandlas i betänkandet från 1984. Det gäller framför allt 1980 års konvention om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar (SO 1982: 27). Denna vapenkonvention består av ett ramavtal samt tre protokoll avseende splittervapen, landminor (samt försåtvapen och liknande anordningar) respektive brandvapen.
Den genomgång av rättsreglerna under väpnade konflikter som görs i "Folkrätten i krig" är mycket värdefull. Det rör sig i många fall om detaljerade bestämmelser. I andra fall är reglerna kortfattade och ibland svårtolkade. Det kan då finnas utrymme för olika uppfattningar.
I det korta kapitlet om "Folkrätten under neutralitet" finns emellertid ett par påståenden som inte bör få stå oemotsagda. Det ena gäller immuniteten för krigsfartyg och krigsflygplan. Det sägs i betänkandet (sid. 269) "att statsfartyg och statsluftfartyg enligt folkrättsliga regler normalt inte får utsättas för ingripanden från en annan stats sida. Detta gäller i princip alla former av statlig maktutövning, såväl judiciell, administrativ som militär."
Med immunitet avses dock immunitet från jurisdiktion, d.v.s. mot att instämmas till domstolar, och mot exekution, d.v.s. mot verkställighet av domar. Någon immunitet mot militära ingripanden föreligger däremot inte — och kan inte föreligga. Detta är självklart under krig, men även i fredstid kan vapenmakt tillgripas t. ex. mot krigsfartyg eller krigsflygplan som kränker en stats territorium och vägrar att avlägsna sig.