728 Nils WiklundPsykologen som sakkunnig i domstol
Rättspsykologin har alltmer kommit att utvecklas till en särskild specialitet inom psykologin. Detta gäller inte minst i USA, som på detta område tycks ligga något före Sverige i utvecklingen. Theodore Blau har gjort en grundlig och tankeväckande översikt över rättspsykologins tillämpningsområden i The Psychologist as Expert Witness (John Wiley & Sons, 1984). Blau skildrar i första hand utvecklingen i USA. I presentationen nedan försöker jag därför att göra jämförelser med svenska förhållanden inom rättspsykologin.
    Rättspsykologin förenar på ett naturligt sätt tillämpad psykologi och forskning. Psykologutredningar som görs för att användas i domstol är ofta ett mer eller mindre omfattande forskningsuppdrag av tillämpad natur. Psykologutlåtanden som riktas till domstolar måste självfallet bygga på metoder som inte ifrågasätts ur vetenskaplig synvinkel. I USA har kliniskt verksamma psykologer regelmässigt forskarutbildning och doktorsexamen. Inom rättspsykologin med dess nära anknytning till domstolar borde denna grundkompetens vara naturlig också i Sverige. Blaus monografi om rättspsykologin är läsvärd för både psykologer och jurister, framför allt av två skäl. Dels skildrar han rättspsykologins tillämpningsområden såväl vad gäller traditionella som nytillkomna arbetsuppgifter och dels ger han en god orientering om den amerikanska jurisdiktionen som i många fall skiljer sig från den svenska.
    Nedan följer en redogörelse för några rättspsykologiska tillämpningsområden.

 

1. Det första området gäller bedömningen av det psykiska tillståndet hos en åtalad. Sådana bedömningar kan i USA utföras antingen av rättspsykologer eller av rättspsykiatrer. Utvärderingsstudier har visat att psykologernas utlåtanden kvalitetsmässigt hävdar sig väl med läkarnas. Detta är inte förvånande eftersom psykiatern gör sina bedömningar huvudsakligen utifrån samtal, medan psykologen använder såväl samtal som psykologiska testmetoder. Inom den svenska rättspsykiatrin görs motsvarande bedömningar vanligen i samarbete mellan psykologer och psykiatrer.
    Den amerikanska lagstiftningen om psykiskt störda lagöverträdare skiljer sig på flera sätt från den svenska. I flertalet stater i USA kan den misstänkte bli bedömd som "icke skyldig på grund av sinnessjukdom". I 22 stater används Mc Nougten-reglerna: "To establish a defense on the ground of insanity it must be clearly proved that, at the time of the committing of the act, the party accused was laboring under such a defect of reason, from disease of the mind, as not to know the nature and quality of the act he was doing; or if he did know it, that he did not know what he was doing was wrong."
    I 26 andra stater och i högsta domstolen används istället en lag utarbetad av American Law Institute (ALI): "A person is not responsible for criminal conduct if at the time of such conduct as a result of mental disease or defect, he lacks substantial capacity either to appreciate the criminality of his conduct or to conform his conduct to the requirements of the law." (s. 84). I två stater — Idaho och Montana — kan man inte bli förklarad oskyldig på grund av sinnessjukdom eller "otillräknelighet". Däremot kan den åtalade bli förklarad oskyldig på grund av att han saknat brottsligt uppsåt, en möjlighet som också finns i svensk lagstiftning även om den mycket sällan tillämpas. Det är sällsynt att en brottsling i USA blir förklarad oskyldig på grund av sinnessjuk-

 

Psykologen som sakkunnig i domstol 729dom. Det inträffar i cirka ett fall på 25 000 brottmål. Vissa allvarliga brott har dock betydligt oftare utmynnat i denna bedömning, nämligen attentatsförsök mot presidenter. John Hinckley (Reagan), John Schrank (Theodore Roosevelt) och Richard Lawrence (Jackson) blev alla bedömda som "not guilty by reason of insanity".
    Betydligt vanligare är att den misstänkte på grund av psykisk störning bedöms som "not competent to stand trial". Denna regel saknar motsvarighet i svensk lagstiftning. Enligt den amerikanska konstitutionen är det en grundläggande rättighet för alla medborgare att få en "snabb och rättvis" rättegång. Om den misstänkte är så psykiskt störd att han bedöms inte kunna tillvarata sina rättigheter, kan rättegången skjutas upp på obestämd tid. Den misstänkte tas då om hand på ett psykiatriskt sjukhus, till dess hans psykiska tillstånd har förbättrats så att rättegången kan återupptas. Ofta har försvararen då redan lyckats ordna en praktisk överenskommelse med åklagaren om hur situationen kan lösas utan rättegång (motsvarighet till den svenska åtalsunderlåtelsen). Paradoxalt nog innebär detta krav på en "snabb och rättvis" rättegång att skuldfrågan ibland inte alls blir prövad i rättegång.
    Enligt svensk lagstiftning får även psykiskt sjuka skuldfrågan prövad i domstol. Därefter bestäms påföljden för brottet på grundval av det psykiska tillståndet vid brottets begående. Vid allvarliga brott används mycket sällan åtalsunderlåtelse i Sverige. Vissa stater i USA har också möjlighet att döma den misstänkte som "skyldig men psykiskt sjuk". Den misstänkte döms då till fängelse men placeras på ett fängelsesjukhus där han kan få tillgång till psykiatrisk omvårdnad.

 

2. Ett annat rättspsykologiskt tillämpningsområde är vittnespsykologin. I USA görs bedömningar av vittnenas trovärdighet, en tradition som i viktiga avseenden skiljer sig från svensk vittnespsykologi såsom den utvecklats av bland andra framlidne professorn Arne Trankell. I USA får den sakkunnige experten inte ta ställning till "the ultimate question", nämligen frågan om den misstänktes skuld eller oskuld. I princip gäller detta också i Sverige men praxis inom den svenska vittnespsykologin är att bedöma enskilda utsagors trovärdighet, snarare än vittnets allmänna trovärdighet. Denna Trankellska tradition bygger på god vetenskaplig metodik, men ur juridisk synvinkel kan man hävda att bedömningar av enskilda utsagors trovärdighet ligger snubblande nära bedömningar av den tilltalades skuld eller oskuld. Det vore intressant att veta om denna typ av utsagepsykologi skulle tillåtas i amerikanska domstolar. Trankell nämns inte i litteraturlistan och inte heller Uno Undeutsch, den framstående tyske utsagepsykologen vilkens arbetsmetoder liknar dem som tillämpades av Trankell.

 

3. Familjerättsliga tvister. Psykologens uppdrag kan vara att bedöma föräldrarnas lämplighet som vårdnadshavare eller barnets psykiska utveckling, men det kan också bestå i att studera alla faktorer som påverkar familjesituationen och att utarbeta ett förslag till lämplig lösning. Psykologens uppdrag kan också vara att informera domstolen om de senaste rönen från forskning om barn- och utvecklingspsykologi eller om effekten av olika vårdnadsformer. Blau varnar för psykologiska utlåtanden med innebörden att fadern eller modern skulle vara "olämplig" som vårdnadshavare. Så länge han eller hon inte är allvarligt psykiskt störd eller på annat sätt uppenbart olämplig är det

 

730 Nils Wiklundsvårt att enbart på grundval av psykologtest hävda att en person skulle vara olämplig som vårdnadshavare för sitt barn. Utvecklingen i USA liksom i Sverige går mot ökad användning av gemensam vårdnad efter en skilsmässa.

 

4. Farlighetsbedömningar av brottslingar görs oftare i USA än i Sverige, t. ex. inför villkorlig frigivning och permissioner eller när ett dödsstraff skall omvandlas till fängelsestraff. Blau betonar att farlighetsbedömningar knappast har en vetenskapligt godtagbar säkerhet. Utvärderingar har visat att många prediktioner om våldsbeteenden inte motsvaras av framtida våld, s.k. "falskt positiva" förutsägelser. Andelen falskt positiva förutsägelser rapporteras vanligen till 50 % eller mer. Precis som det finns självuppfyllande profetior kan det dock finnas självfalsifierande profetior och förutsägelser om farlighet kan vara självfalsifierande. På grund av förutsägelsen vidtas åtgärder som hindrar att våldet förverkligas.

 

5. Skadeståndsprocesser är betydligt vanligare i USA än i Sverige, troligen beroende på att USA saknar tillsynsmyndigheter. Inte sällan utdöms mycket höga skadeståndsbelopp varav advokaten, om han vinner målet, inkasserar en ansenlig del. Sådana civilprocesser kan gälla ett företags produktansvar, felbehandling av läkare, yrkesskador, trafikolyckor, o. s. v. Psykologens uppgift är att bedöma om personskador kan dokumenteras exempelvis i form av personlighetsförändringar eller neuropsykologiska dysfunktioner (hjärnskador). Psykologiska testmetoder är utan tvekan mycket lämpade för denna typ av frågor. I USA förekommer till och med "psykologiska obduktioner" för att efter ett dödsfall undersöka de psykologiska faktorer som föregått dödsfallet, exempelvis för att utröna om en dålig arbetsmiljö bidragit till dödsfallet.

 

6. Vederläggning eller utvärdering av sakkunnigas utlåtanden. En utvärderingsexpert (på engelska "rebuttal witness") kallas in för att fokusera uppmärksamheten på någon viktig detalj i bevisningen. Han kan ha ringa eller ingen inblandning i målet i övrigt. Blau exemplifierar med begreppet farlighet. I ett mordfall kallade åklagaren sakkunniga vittnen som bedömde den tilltalade som "farlig". Åklagaren krävde dödsstraff. Försvarsadvokaten inkallade då en utvärderingsexpert som diskuterade begreppet "farlighet" ur vetenskaplig synvinkel. Denne påpekade att forskningen visat att förutsägelser om farlighet inte kan göras med alltför hög grad av säkerhet. Därmed ifrågasatte han de tidigare sakkunniga vittnenas bedömningar.
    Utvärderingsexperter hjälper alltså domstolen att bedöma kvalitén i de utlåtanden som gjorts av andra sakkunniga. Om en psykolog har skrivit ett utlåtande på grundval av psykologtest, kan en utvärderingsexpert kallas som sakkunnigt vittne för att diskutera den vetenskapliga grundvalen för dessa testinstrument. I Sverige förekommer inte sällan att sakkunniga vittnen saknar vetenskaplig kompetens. I ett uppmärksammat brottmål uppträdde en grafolog som sakkunnig. Psykologer använder projektiva metoder utan säkerställd tillförlitlighet i utlåtanden till domstolar. Tendenser har märkts att använda projektiva testmetoder inte bara för att bedöma det psykiska tillståndet hos brottslingar utan också för att belysa skuldfrågan till exempel vid misstänkta fall av incest. Utan tvekan finns också i Sverige utrymme förut värderingsexperter inom rättspsykologin.

 

Psykologen som sakkunnig i domstol 7317. Speciella utredningar. Rättspsykologer kan också få uppdrag att göra mer omfattande utredningar, som innebär regelrätta forskningsuppdrag. Om exempelvis en fånge har dödat en annan fånge, kan en psykolog studera hela fängelsemiljön för att klargöra om denna kan ha påverkat den misstänkte på ett sådant sätt att han inte kan hållas ansvarig för sin handling.
    De sju ovannämnda tillämpningsområdena för rättspsykologin är endast exempel på arbetsuppgifter. Blaus monografi kan utan reservation rekommenderas både för psykologer som vill öka sin rättspsykologiska kompetens och för jurister som vill veta vad rättspsykologer har att erbjuda. Framställningen har karaktären av en praktisk handbok fylld av goda råd med stor spännvidd. Han ger konkreta råd till och med om lämplig klädsel i domstolen, om journalföring och om hur arvoderingen bör arrangeras med uppdragsgivaren. Han återger dialoger från domstolsförhandlingar med råd om hur man skall svara när endera parten försöker ifrågasätta den sakkunniges kompetens. Det grundläggande budskap som genomsyrar hela framställningen är attvärna om rättspsykologins vetenskapliga förankring. Detta är en förutsättning för att domstolarna även i framtiden skall acceptera rättspsykologer som sakkunniga.
 

Nils Wiklund