134 Martin WittrockVetenskaplig nivå — genmäle till Gustaf Petrén
I maj 1986 disputerade jag på doktorsavhandlingen "Föreskriftsmakten".Gustaf Petrén har i SvJT 1986 s. 552 fått införd en nödtorftigt draperad torso till recension av avhandlingen. Han beskriver även disputationen, trots att han inte var närvarande under hela denna. Karaktären av recension skyls över något av att en liten del av Petréns inlägg utgörs av allmänt tyckande om diverse aldrig uttryckligen angivna nyare doktorsavhandlingar. Detta förfaringssätt är dock enligt min mening mindre tillfredsställande från synpunkten av vetenskapsetik, därför att härigenom ansvaret för eventuella brister hos andra nyare doktorsavhandlingar i läsarens ögon lätt i viss mån skjuts över på min avhandling, som Petrén i sitt allmänna tyckande klumpar ihop med de andra avhandlingarna.
    Recensionen är emellertid även av ett annat skäl mindre tillfredsställande från synpunkten av vetenskapsetik. Den behandlar nämligen endast några av avhandlingens tiotal kapitel och granskar inte ens större delen av avhandlingens centrala del. Sålunda granskas inte alls kapitel 6 om begreppet föreskrift enligt regeringsformen (RF), avsnitt 1—3 i kapitel 7 innefattande en undersökning av gränsen mellan privaträtt och offentlig rätt enligt RF 8 kap. 2 och 3 §§ eller kapitel 8 om överföring av föreskriftsmakt enligt RF. Trots detta avger Petrén väsentligen negativa helhetsomdömen om avhandlingen. Detta förfaringssätt är helt enkelt inte rent spel gentemot avhandlingsförfattaren, som aldrig har möjlighet att bemöta en kritik, som inte specificeras.
    Man torde i stort sett kunna säga att sådana uppgifter för vetenskaplig forskning befinner sig på jämförelsevis hög nivå som gäller problem, vilka är jämförelsevis centrala för vetenskapen eller för verkligheten. Motsvarande torde kunna sägas om forskningsuppgifter, som inte kan fullgöras inom ramen för en välinarbetad forskningstradition utan kräver ett visst metodiskt nytänkande och nyskapande.

    Min avhandling gäller huvudsakligen problem kring och inom makten att besluta föreskrifter i svensk rätt. Eftersom föreskrifterna är den viktigaste rättskällan i svensk rätt på nästan alla rättsområden, är föreskriftsmakten av jämförelsevis central betydelse för den svenska rättsordningen och rättsvetenskapen och den huvudsakliga forskningsuppgiften för min avhandling kan följaktligen sägas befinna sig på jämförelsevis hög nivå.
    I svensk forskning fanns ännu i mitten av detta århundrade en väl inarbetad tradition av till större delen statsvetenskaplig forskning om statsskicket under 1809 års RF. Men 1974 års RF har läget såväl för grundlagstolkning som för forskning om statsrätten blivit betydligt förändrat. Nu krävs därför visst metodiskt nytänkande och även i denna mening befinner sig den huvudsakliga forskningsuppgiften för min avhandling på jämförelsevis hög nivå.
    Den metodologiska grundtanken i min avhandling är också att nu, när en RF har införts, som — till skillnad från sin föregångare — faktiskt gäller enligt sin ordalydelse, skall forskningen om innehållet i gällande statsrätt utföras enligt traditionell rättsvetenskaplig metodik, s. k. rättsdogmatisk metodik. Denna slutsats framgår av not 3 till kapitel 1, vilken Petrén visserligen anför men tydligen inte har förstått. På statsrättens område liksom på andra rättsområden måste dock den rättsdogmatiska metodiken i viss mån utvecklas på särskilt sätt alltefter de särskilda krav, som rättsområdet i fråga ställer. Det

 

1 lustus Förlag. 228 s. Uppsala 1986.

 

Vetenskaplig nivå — genmäle 135torde exempelvis inte vara försvarligt att genomgående använda exakt samma metodik vid rättsdogmatisk (ibland även kallad positivrättslig) forskning i straffrätt som i förmögenhetsrätt. Hur den rättsdogmatiska metodiken närmare bör utformas på just statsrättens område, redovisar jag i ett helt kapitel 9 i min avhandling. Detta kapitel har Petrén i sin recension helt enkelt inte nämnt och lämnat obeaktat. I debatt på vetenskaplig nivå kan man dock inte helt förbigå ett avhandlingskapitel fullt av argument.
    Överhuvudtaget har Petrén fullkomligt missförstått min metodologiska grundsyn. Han tror uppenbarligen att en forskare genom att "utnämna" sig till rättsdogmatiker skulle kunna göra anspråk på att stå över "gängse rättsvetenskapliga metoder".2 Det rätta förhållandet är ju tvärtom, att rättsdogmatisk forskning är traditionell rättsvetenskaplig forskning. Detta kan utläsas redan ur sådana juridiska grundböcker som "Juridikens termer",3 Agges grundläroböcker i allmän rättslära4 och Strömholms grundlärobok i samma ämne5 men även den senares stora, avancerade verk om rätt, rättskällor och rättstillämpning, där det talas om "den traditionella dogmatiska rättsvetenskapen".6 Petréns elementära misstag i detta för rättsvetenskapens teori och metodik grundläggande avseende är här desto mer fatalt som det tydligen bildar utgångspunkten för hans granskning och bedömning av min avhandling.
    Vad sedan gäller Petréns förnekande av behovet av särskild utveckling av rättsdogmatisk metodik på statsrättens område vill jag till det ovan sagda lägga ytterligare en synpunkt. Till det material, som jag i kapitel 9 har anfört, hör en uppsats av justitierådet och f. d. professorn Bertil Bengtsson om expropriation och grundlagstolkning. Denne har uppenbarligen ansett att statsrättslig metodik kan ställa så speciella krav, att han har ägnat en helvetenskaplig uppsats åt metodiken vid tolkning av ett enda grundlagsstadgande. Det skulle vara intressant att få veta, varför Petrén inte har "kunnat finna", att denna uppsats och där behandlade förhållanden utgör underlag för uppfattningen, att statsrätten kräver en i viss mån speciellt utvecklad metodik.
    I enlighet med den rättsdogmatiska metodiken bearbetar jag i avhandlingen främst lag, lagförarbeten, praxis och doktrin. Med hänsyn till bland annat den olika omfattningen av olika former av praxis vid tillämpning av RF:s stadganden om föreskriftsmakt, behandlar jag till större delen konstitutionell praxis, d.v. s. här riksdagens och regeringens praxis vid föreskriftsgivning, men även rättspraxis vid föreskriftsprövning och lagrådsyttranden behandlas. Ett annat skäl till att rättspraxis i detta sammanhang spelar en blygsammare roll än vanligt är, att domstolarna — liksom alla andra offentliga organ — får åsidosätta grundlagsstridig lag eller förordning endast om felet är uppenbart.

 

2 SvJT 1986 s. 552. I och för sig finner jag det ganska smickrande, att mina analyser och synteser har gjort ett sådant intryck på Petrén, att han uppfattar dem som en särskild metodik.

3 Eek, Bergström och Arnheim, Juridikens termer. 3 u. Stockholm 1971. s. 192.

4 Ivar Agge, Kompendium i allmän rättslära för propedeutiska kursen. Rev. u. Stockholm 1970. s. 2. Ivar Agge, Huvudpunkter av den allmänna rättsläran. 2 u. Stockholm 1972. s. 2.

5 Stig Strömholm, Allmän rättslära. En första introduktion. 3 u. Stockholm 1976. s. 7 och 9.

6 Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning. Stockholm 1981. s. 110.

 

136 Martin WittrockRättspraxis är här alltså på förhand berövad en stor del av sin vanliga handlingsfrihet.
    Beträffande urvalet av redovisat material bör liksom beträffande urvalet av behandlade problem fasthållas att föreskriftsmakten är ett stort och vittfamnande rättsområde, vilket nödvändiggör en hård gallring. Det torde för övrigt numera vara en i vetenskaplig forskning allmänt godtagen grundsats, att forskaren inte behöver redovisa annat underlag för sitt forskningsarbete än sådant som kan nyttiggöras för forskningsuppgiften i fråga — givetvis oberoende av, om underlaget stöder hans forskningsresultat eller inte. Denna grundsats har även jag följt i mitt avhandlingsarbete. Följaktligen har de flesta av de skrifter i doktrinen och av de fall i olika slag av praxis, som jag har studerat för mitt avhandlingsarbete, inte redovisats i avhandlingstexten. Ytterligare ett skäl härför är att föreskriftsgivningen i dagens Sverige har svällt ut till en mäktig föreskriftsflod. Vad gäller denna gallring kan tilläggas, att förvaltningsmyndigheters föreskriftsgivning här endast är av helt litet intresse, därför att denna som rättskälla vid fastställande av innehållet i rättsregler i grundlag, d. v. s. rättsregler på högsta föreskriftsnivå, befinner sig på mycket låg nivå.
    Petrén behandlar kort avhandlingens kapitel 3 om utländsk rätt, som han påstår innehålla "sådana elementära data som kan inhämtas i vanliga uppslagsböcker". Då vill jag fråga i vilka vanliga uppslagsböcker man kan läsa om exempelvis avskaffandet av hierarkin med överordnad lag och underordnad förordning i fransk rätt, skillnaden mellan särskilda och utomordentliga befogenheter vid överföring av föreskriftsmakt i belgisk lag eller tio olika sätt att i Storbritannien begränsa överförd föreskriftsmakt och kontrollera dess användning?
    Petrén hoppar över avhandlingens kapitel 4 med rättsjämförande slutsatser, där fakultetsopponenten däremot fann mina distinktioner mellan olika slag av tvåkammarsystem utgöra en anmärkningsvärd nyhet. Vad sedan gäller kapitel 5 om statsrätt och rättskretsar har Petrén varken förstått syftet eller det avgörande resultatet. Vad som föresvävar honom är synbarligen en sådan typiserande forskningsuppgift som är vanlig inom "den i vårt land tämligen försummade disciplin som äger fast hävd i kontinental vetenskap och som kan betecknas som allmän statslära" (Agge).7 Redan av rubriken till kapitlet och av texten i det framgår dock, att jag i stället föresatt mig en klassificerande forskningsuppgift i anslutning till den allmänna rättsläransmetodik. Det yttersta, praktiska syftet har också varit, att undersöka om olika länders statsrätt är lämplig som källa till lösningar av problem i det egna landets statsrätt. Undersökningen genomförs med hjälp av kriterier, som har utvalts efter ingående resonemang. Det avgörande resultatet blir att de tretton (inte forton som Petrén skriver) granskade statsskicken uppvisar en sådanrättsgenetisk gemenskap, att de kan användas på nyss nämnt sätt, vilket även sker i följande kapitel.
    Vad gäller verkställighetsföreskrifter, slutligen, hävdar Petrén att varje föreskrift i en svensk förordning måste undersökas var för sig, för att man skall kunna fastställa om den stöds på bemyndigande från riksdagen, regeringensmakt att besluta föreskrifter om verkställighet av lag eller regeringens s. k. restkompetens. Här bortser han dock från att riksdagen kan ge bemyndigande

 

7 Ivar Agge, Huvudpunkter av den allmänna rättsläran. 2 u. Stockholm 1972. s. 10.

 

Vetenskaplig nivå — genmäle 137till föreskriftsgivning endast på vissa områden. Hit hör eller hörde varken den av Petrén omnämnda aktiebolagsförordningen eller de övriga av mig i detta sammanhang använda författningarna. Det enda återstående alternativet —restkompetensen — innebär dock i detta avseende ingen svårighet, därför att restkompetensen inte kan ge regeringen stöd att gå längre i föreskrifter med anledning av lag än verkställighetsföreskriftsmakten ger.
    Petréns egna tankar om att sistnämnda makt skulle vara begränsad i de ytterligare avseenden, som han nämner, saknar stöd i RF med förarbeten och de synes ha rättsligt stöd endast, om de lagts till grund för dom. Han har dock åberopat bara två rättsfallsreferat, varav det äldre (RÅ 1983 1: 85) innebär att regeringsrätten strikt har tillämpat utfärdade verkställighetsföreskrifter. Visserligen talas i en där refererad dom om att myndighet kan ha befogenhet och skyldighet, att åsidosätta sådana föreskrifter, men detta gäller ju redan enligt 11 kap. 14 § alla föreskrifter under grundlagsnivå.
    Han har även åberopat rättsfallet RÅ 1984 2: 19, där i regeringsrättens dom, till vilken han anslöt sig, uttalades att det föreliggande fallet inte hade reglerats i verkställighetsföreskrifter.8 Sålunda synes inte heller den domen ge rättsligt stöd för Petréns ganska fantasifulla tankar om nya möjligheter i att åsidosätta verkställighetsföreskrifter.
    Till sist noterar jag med tillfredsställelse att Petrén i sin recension inte behandlar de punkter, där jag i avhandlingen har kritiserat hans ställningstaganden. Det tyder på att min forskning dock har gjort god verkan.
    Sammanfattningsvis tycks mig emellertid Petréns recension — med dess mycket ofullständiga redovisning av underlag för avgivna helhetsomdömen, dess missuppfattning av begreppet rättsdogmatik och dess nonchalans av omfattande argumentation för annan ståndpunkt än hans egen — i dessa viktiga avseenden inte befinna sig på vetenskaplig nivå.
 

Martin Wittrock