Res judicata — I modellteoretisk belysning
Av tingsnotarien CARL OLOF NILSSON
Inledning
Denna artikel inleds med en allmän diskussion av teoretiska modeller för lösande av res judicata-frågor. Därefter presenteras ett rättsfall, NJA 1984 s. 733, dess bakomliggande fakta, parternas agerande och domstolarnas behandling av målet. Därvid kommenteras även det av högsta domstolen förda resonemanget. Mot bakgrund av dessa kommentarer sker därpå ett närmande av den allmänna diskussionen gentemot rättsfallet och ett antal detta närliggande situationer. Efter ett kortare avsnitt angående kärandens möjlighet att genom förbehåll disponera över rättskraftens omfattning sker slutligen en sammanfattning.
Med talan 1, rättegång 1 och dom 1 avses vad som hänför sig till den först instämda saken, d. v. s. den där frågan om ändring av talan kan ha uppkommit. Talan 2 är således den, där frågan om res judicata har eller kunde ha aktualiserats.
Saken
Nyckeln till alla res judicata-problem heter identifikation. Härmed bör avses särskiljande av ett anspråk från alla andra möjliga anspråk- alltså inte endast fastställande av om en talan är lika med en annan (relativ identifikation), utan även fastställande av ett anspråks karakteristika och var gränserna för detta anspråks identitet går (absolut identifikation). Därvid framträder vilka omständigheter som prekluderas från ytterligare rättegång, trots att de inte varit föremål för prövning i rättegång 1.
Reglerna i 13: 3 st. 3 och 17:11 rättegångsbalken förutsättes korrespondera med varandra på sådant sätt, att en kärande i pågående rättegång ska kunna få ett anspråk, som i viss utsträckning avviker från det ursprungliga, prövat antingen efter justering av talan 1 eller genom att senare väcka talan särskilt. "Saken", omnämnd i de båda
lagrummen, bör därför tolkas lika och därvid identifieras genom grunden. Yrkandedelen torde då bli mer eller mindre betydelsefattig.Det är visserligen i yrkandet som kärandens mål med processen förs fram till rätten, men varje framgångsrikt försök att urskilja detta yrkandes identitet i mängden av likalydande yrkanden måste hämta sin kraft från de av käranden åberopade grunderna.
Vad i detta sammanhang gäller den s. k. individualiseringsläran1 kan sägas, att det inte visats någon praktisk betydelse förenad med en indelning av rättigheterna i obligatoriska och absoluta, ej heller att just denna uppdelning skulle leda till speciellt rimliga och naturligen godtagbara lösningar. Om, som Hassler uttrycker det2, det utmärkande för de absoluta rättigheterna är att dessa "kan individualiseras utan angivande av grunden", borde detta gälla alla de absoluta rättigheterna. Grunden vore för dessa helt irrelevant för frågan om res judicata. Snarare är det så, att man i en del fall mera implicit eller omedvetet tar hänsyn till grunden. Vad som möjligen kan sägas angående skillnaden mellan olika anspråk är, att ju mer fungibelt objektet i yrkandet är, desto tydligare framträder grunden som det identifierande momentet i talan.
Mera ändamålsenligt blir det då att söka dela in grunden. Olivecrona har visat på Kallenbergs modell, som i grunden ser två moment: faktapåstående och rättspåstående. Att låta begreppet rättspåstående spela en så framträdande roll som här, är dock inte mycket mera praktikabelt än en tillämpning av individualiseringsläran. Liksom Olivecrona kritiserar individualiseringsläran som stridande mottesen "Da mihi factum, dabo tibi ius", skulle invändningar fa göras mot termen rättspåstående. Rättspåståendet må göras underförstått eller uttryckligen; ett särskiljande av rättigheterna låter sig inte göras med annat som grund än de rena faktapåståendena. Ett konsekvent intresse för händelseförloppet bör föranleda en annan indelning avgrunden — i mål om exempelvis skadestånd i påstående om skadegörande handling och påstående om skadeavhjälpande handling. Indelningen torde kunna åskådliggöras som följer. En rörläggningsfirma har stämts av en skadedrabbad villaägare. Grunden innehåller påstående om skador, vilka uppstått i samband med av firman utfört arbete. Genom vårdslöst handlande av firmans personal har läckage uppstått, varvid huset vattenskadats. Villaägaren har förutom kostnader för reparationsarbete även åsamkats kostnader för ersättningsbo-
stad och viss förlorad arbetsförtjänst. Bakom det yrkade beloppet döljer sig ett antal handlingar, vilka omnämnes i grunden. De handlingar som företagits av svaranden, av huvudsakligt intresse för ansvarsfrågan, kan kallas skadegörande. De som företagits av käranden (att ha skaffat ersättningsbostad, tagit ut ledighet från arbetet och anlitat reparationshjälp), med främsta uppgift att fixera skadeståndets belopp, kan då kallas skadeavhjälpande. I fall av ändrat påstående om skadeavhjälpande handling, skulle det klart vara fråga om justering av grunden (Jfr SOU 1983:43/44 s. 85). I fall av ändrat påstående om skadegörande handling, kunde antingen justering eller ändring av grunden vara för handen. För olika typer av mål får olika indelningar av åberopade fakta göras.
Svaranden har i det här aktuella målen anfört, att talan 2 måste avvisas eftersom ordalydelsen i dom 1 visar, att hela isoleringsarbetet berörts av rätten i dess gjorda bedömning. I varje fall vore det, enligt svaranden, orimligt att käranden skulle kunna få prövad en fråga, som avsåg en så närliggande del av fastigheten. Invändningen utpekar de båda möjligheter som finns att benämna talan 2 "avgjord sak": det i talan 2 framförda anspråket har varit föremål för prövning i rättegång1 eller är så närstående anspråket i talan 1, att dessa båda får anses utgöra samma sak.
Rättsfallet NJA 1984 s. 733
Köparen (K) köpte 1979 en fastighet av säljaren (S). Köpeskillingen uppgick till 233 000 kronor. Vid köpeförhandlingarna uppgavs, att renovering av huset hade skett under åren 1975—1977, varvid bl. a.isoleringsarbeten hade utförts i ytterväggar, golvbjälklag och gavlar.
Rättegång 1
Med stöd av besiktningsutlåtande stämdes S av K med yrkande om nedsättning av köpeskillingen med 42 000 kronor. Som alternativa grunder angavs, att fastigheten inte befunnits vara i sådant skick som S hade utfäst och att den varit behäftad med dolda fel. Av akten hos Kristianstads TR framgår. att felen upptagits i tio punkter i besiktningsprotokollet. Av dessa avsåg dock endast tre isoleringsarbete eller annat ytterväggsarbete. Dessa tre var följande.
1. Källarisoleringen var undermålig, med drag upp i bottenvåningen som följd.
2. Vindsutrymmet hade isolerats felaktigt, vilket ledde till för dålig ventilation.
3. Fogningen av ytterväggsfasaden var inte fackmannamässigt utförd.
TR:n tilldömde K 3 470 kronor. Beloppet utgjorde ersättning för brister som inte var hänförliga till isoleringen.
Rättegång 2
1982 stämdes S återigen av K. Denna gång yrkades ytterligare avdrag från köpeskillingen med 79 000 kronor. Vid en andra besiktning, utförd efter dom 1, hade kunnat konstateras, att isoleringen av ytterväggarna inte hade skett i enlighet med föreskrifterna i Ss låneansökan från tiden för renoveringen. Det var sammanfattningsvis, enligt K, fråga om avvikelse från vad som fick anses utfäst beträffande fastighetens skick.
S hävdade nu att talan skulle avvisas, eftersom hela isoleringen hade blivit prövad genom dom 1 eller då den nya talan i varje fall avsåg mycket närliggande delar av huset och därför omfattades av rättskraften hos den tidigare domen. TR:n uttalade, att någon prövning av ytterväggarnas isolering ej hade skett genom dom 1 och att ejheller det faktum, att det i rättegång 1 hade åberopats dolda fel, medförde preklusion av fel i annan del av fastigheten. Invändningen om processhinder ogillades av TR:n. Besvären passerade HovR:nutan ändring av TR:ns beslut.
HD angav tre alternativa lösningar på frågan om res judicata iförevarande typ av mål.
1. Samtliga fel i fastigheten omfattas av dom 1 — även fel som upptäckts förstefter rättegång 1.
2. Endast i rättegången 1 åberopade fel omfattas av rättskraften hos dom 1.
3. Fel av samma typ som de i rättegång 1 åberopade omfattas av rättskraften.
Fortsättningsvis kommer i anledning av HD:ns beslut att beröras följande frågor.
1. Vilken kritik kan anföras mot skälen?
2. Vilken är den generella slutsatsen av utgången?
3. Utgör fallet exempel på en restriktiv eller en extensiv tolkning av 17: 11RB?
4. Fanns fler alternativ som hade kunnat övervägas av HD?
Mot alternativ 1, vars processekonomiska fördelar man inledningsviskonstaterar, anför HD, att många fel som vore att anse som dolda inteupptäcks förrän vid "extraordinära yttre betingelser". Man nämnerett flertal negativa konsekvenser av detta fördröjande moment. Frågan uppkommer emellertid huruvida den befarade avvaktande hållningen från köparen vore befogad eller om man ändå skulle finna detmöjligt att pröva ett sent upptäckt fel. Så länge inte laga kraftvunnen dom föreligger ges, enligt HD, möjlighet till taleändring enligt 13:3 st.1 p. 1 RB. Mot bakgrund av lagtexten och motiven (SOU 1938:43/44
s. 1984 y) är detta tveksamt, enligt min mening. Av dessa framgår, att med lagrummet avses främst det fall, då en ny omständighet gjort det ursprungliga yrkandet inaktuellt och att yrkandet av den anledningen bör få bytas ut mot ersättningsyrkande. HD har emellertid i NJA 1971s. 317 ansett lagrummet ha en större räckvidd än så. En möjlighet till taleändring som nämns i det nu aktuella rättsfallet skulle därför ha stöd i praxis.
Även resning — för det fall att dom 1 vunnit laga kraft — diskuteras av HD. Resning skulle då avse en ändring, icke av vad som dömts i rättegången utan i det utanför domen liggande prekluderade rättsförhållandet. Delar av domen skulle med andra ord fortfarande äga rättskraft — en lösning som inte avfärdas av HD, men till vilken man ändå uttrycker sin tveksamhet.
Av sin diskussion sluter sig HD till att detta alternativ vore en olämplig lösning, bl. a. med hänsyn till behovet av en extensiv tolkning av resningsreglerna. Skulle man då inte kunna hävda, att en tillämpning av alternativ 1 alls inte behövde förutsätta denna extenderande tolkning av resningsreglerna? Det kunde ju ligga nära tillhands att hävda, att det nyupptäckta felet utgjorde ett factum superveniens. Factum superveniens har emellertid, som gällande nya omständigheter, inom rättstillämpningen fått omfatta sådana som utgör rättsfakta och som skulle ha föranlett en annan utgång av rättegång 1. Då det nyupptäckta felet förelegat redan vid rättegången 1 men uppdagats först senare, exempelvis genom uppkomsten av fuktfläck, är det endast fråga om tillkomsten av ett nytt bevisfaktum.
Alternativ 3 innebär en utsträckning av rättskraften till att gälla alla fel av samma typ som det eller dem, som varit föremål för bedömning vid rättegång 1. HD menade att denna lösning skulle leda till gränsdragningsproblem och skapa osäkerhet i rättstillämpningen.
För HD fanns bara alternativ 2 kvar. Endast samma fel som åberopats vid rättegång 1 skulle omfattas av rättskraften hos domen från denna. HD hänvisar i sammanhanget till den roll som reglerna omfördelning av rättegångskostnader avses ha, för det fall käranden skulle föranleda onödig rättegång.
Återstod så endast att fastslå vad som in casu avsågs med "samma fel". Enligt HD:s mening vore det inte tillräckligt att fel förekommer i skilda delar av fastigheten, för att olika fel skulle anses föreligga. I rättegång 1 åberopades det icke fackmannamässiga sätt, varpå arbetet utförts, medan grunden vid rättegång 2 avsåg det faktum att visst material överhuvudtaget inte hade använts. Häri bestod en avgörande skillnad. HD ansåg att den fråga, varom talan fördes i rättegång 2, ej hade blivit rättskraftigt avgjord genom dom 1.
Det synes här som om svaranden skulle ha undgått att vid mer än en rättegång behöva svara för ett fel, som gjorts vid upprepade tillfällen under renoveringsarbetet. Från att först ha framställts som om det vore fråga om att tillämpa restriktivast möjliga tolkning av res judicata-reglerna, har det slutligen mera kommit att handla om en av de mellanlösningar, som av HD behandlats ganska summariskt under alternativ 3. De gränsdragningsproblem som talats om under alternativ 3 är möjligen inte undanröjda genom valet av alternativ 2.
Faktamodellen
Man kan av rättsfallet se att svårigheten mera sällan består i att söka efter den rimligaste lösningen in casu utan oftare i att formulera de skäl, som i det stora hela ter sig rationella. En rimlighetsbedömning mot alla fakta i målet kommer i lika hög grad som vilken teoretisk modell som helst att ge ett rimligt svar. Då är det svårare att söka sätta in fallet med sin lösning i ett schema av res judicata-situationer och därmed åskådliggöra ett samband mellan dessa. Res judicata blir mera ett formuleringsproblem än ett tillämpningsproblem. Alla försök att i det enskilda fallet finna motiveringar utifrån ett regelbundet mönster blir då mer eller mindre efterhandskonstruktioner. Detta torde i sin tur ha lett till att man fått nöja sig med teoretiska modeller som endast går runt frågeställningen, erbjudande en annan infallsvinkel, utan att man kommer närmare kärnan i begreppet res judicata.
Traditionellt anses talan utföras genom att käranden i grunden anger ett antal fakta, ett rättsförhållande som käranden anser följa av dessa fakta samt en begäran om rättsskydd för detta rättsförhållande (se ovan om Kallenberg). Vad som härvid avviker från ett ytligtbetraktande av en inlämnad stämningsansökan är, att käranden anses uttala sig om ett rättsförhållande. Detta uttalande kan anses som någonting mitt emellan faktum och rättslig synpunkt. Med rättsförhållande avses ju vanligen ett faktakomplex med en specifik juridisk relevans. Den juridiska relevansen må i och för sig anges av kärandenmen hör ändå till sådana rättsliga synpunkter, av vilka rätten är obunden i sin bedömning. Återstår så faktakomplexet — detta kan inte uppfattas som annat än de fakta, vilka ändå anges i grunden ochvartill rätten är bunden. Att se ett rättspåstående som en del av talan må ske, även om det ligger nära till hands att anse det vara ensammanfattning av talan som helhet. Att däremot låta begreppeträttspåstående få en avgörande roll för frågan om sakens identitet får svårbemästrade konsekvenser. Det förutsätter, exempelvis, någon form av individualisering av rättigheter. Att individualiseringen kanutsättas för viss kritik har visats av Olivecrona, vilket också berörts idet föregående.
Om man i talan som helhet uppfattar ett rättspåstående, så är det korrekt att säga att rättigheten och saken är ett och detsamma. Närdet däremot gäller att identifiera, eller om man så vill illustrera,"saken", är man hänvisad till kärandens faktaredogörelse, åtminstone så långt gäller rättsfakta. Saken torde kunna liknas vid en tillsluten låda, vars innehåll tillkännages på en följesedel. Man kan byta ut lådan, utan att veta om innehållet är något annat än väsentligen detsamma. För att nå visshet måste man läsa följesedeln, faktabeskrivningen. Yrkandet som sådant säger inte mycket, om ens något, om den omtvistade saken. Yrkandet kan justeras, ja till och med ändras, utan att grunden, det omtvistade saksammanhanget, behöver vara annat än väsentligen detsamma. Det faktum, att det vid fastställelsetalan så tydligt framgår vad som utgör "saken", är endast en konsekvens av kärandens strävan efter ett "passivt" instrument —käranden åsyftar inte en omedelbar transaktion, såsom utgivande avgods. Yrkandets mål sträcker sig inte längre än till ett rättens instämmande i kärandens påståenden — yrkandet synes upprepa grunden.
Med vad jag valt att kalla faktamodellen avses en modell för besvarande av frågan om sakens identitet, enligt vilken hänsyn i största möjliga utsträckning tas till de enskilda momenten i händelseförloppet och dessas betydelse för det åstadkomna resultatet av förloppet. Modellen tar sikte på den situation, där två grunder av svaranden anses omfatta en och samma sak. Frågan man i det här aktuella fallet skulle få ställa sig blir enligt denna modell: "kunde de båda åberopade händelseförloppen ha inträffat oberoende av varandra — bl. a. innebärande, att kärandens båda krav inte synes konkurrera med varandra?" Besvaras frågan jakande, föreligger två "saker". Blir svaret däremot nekande, måste slutsatsen bli den, att det rör sig om samma sak. I modellen ges utrymme för en rimlighetsbedömning mindre medhänsyn till parternas ställning och agerande i processen, än till vad som ter sig som en naturlig delningspunkt av förloppet, typiskt sett. Med delningspunkt avses här moment i två parallella förlopp, av vilka det framgår att det är fråga om två skilda orsakssammanhang. I fall av den typ det här var fråga om torde följande resonemang kunna föras.
Fyra moment kan urskiljas ur grunden som delar av händelseförloppet.
1. Renoveringen
2. Utfästelsen
3. Köpet
4. Upptäckten av felet
För att börja med p. 4 kan konstateras att den egentliga handlingen är knuten till denna punkt, själva upptäckten. Denna utgör bevisfaktum, en omständighet av medelbar relevans, och är alltså utan inverkan på sakens identitet. P. 3 torde odiskutabelt vara densamma i de båda grunderna — medför således ej heller den att olika saker kan anses vara för handen. Vad beträffar p. 2 kunde möjligen göras gällande, att olika utfästelser kan ha gjorts relativt fristående från varandra. Vi har emellertid här att göra med utfästelser angående fastighetens skick, som kan ha gjorts implicit eller t. o. m. som köparen endast haft anledning att räkna med. Det kan med andra ord från kärandens sida hänvisas till flera led i köpeförhandlingarna, vilka tillsammans konstituerar utfästelsen. Det ter sig mot denna bakgrund naturligare att inte dela upp köpeförhandlingarna i olika moment, avseende respektive utfästelse. Vad slutligen gäller p. 1 — renoveringen — kan denna framställas som företagen i ett sammanhang, vid ett tillfälle. Av betydelse är dock varken vad som i detta hänseende hävdas från parterna om dess sammanhang, dess utsträckning i tiden eller dess utsträckning i rummet, utan vad som typiskt sett vore tänkbart för det slag av renoveringsarbete, som här var fråga om. Dvs., hade de båda skadegörande handlingarna kunnat utföras fristående, oberoende av varandra, med samma effekt som de nu medfört? Eller, med en något tillspetsad formulering: "Hade det förbluffat en fackman om man hade företagit den ena handlingen utan att företa även den andra? "Det är alltså fråga om att lösgöra två parallella händelsekedjor från varandra.
Det synes här ha varit fullt möjligt, att isoleringen av ytterväggarna hade kunnat ske för sig, trots att den nu faktiskt skett i ett sammanhang med övriga renoveringsarbeten. Samma fel som de nu uppkomna hade också då varit fullt möjliga. Felen var med andra ord fristående från varandra. Det måste därför ha varit fråga om två skilda händelseförlopp, vilka "råkade" ha skett i ett nära samband med varandra i tid och rum.
Här har faktamodellen tillämpats på ett specifikt fall, men utgångspunkten har varit att finna en infallsvinkel till res judicata-problem i allmänhet. Tillämpningen av frågan om "den förbluffade fackmannen" kan inte överföras till alla andra situationer, men med en modifiering av formuleringen utifrån samma grundtanke uppnås den fördelen, att ett hänsynstagande till måltypen kan ske, möjligen med ett mindre behov av rimlighetskorrigeringar som följd.
Innebär då denna modell någon skillnad i förhållande till det sätt,varpå HD resonerat i förevarande fall? I många fall inte, i andra endast i fråga om motiveringen men i åter andra även i resultatet. Låt oss i några exempel modifiera förutsättningarna från vårt rättsfall.
Exempel 1. Beträffande två ytterväggar har två identiska fel gjorts. Ett undermåligt material har använts vid isolering, med onormalt drag som följd. I domskälen i vårt rättsfall poängteras särskilt det faktum, att det i de första grunderna åberopades bristfälligt arbete, medan det i de andra åberopades att visst material överhuvudtaget inte använts. Det går förmodligen att dra den slutsatsen, att med det senare kan jämställas, att undermåligt material använts. Denna skillnad i grunderna bör givetvis inte uppfattas som nödvändig för att anse två olika fel vara för handen. Man kan endast veta att det här ansågs tillräckligt. Dock vore det inte förhastat att säga, att de inte behöver förekomma i olika delar av byggnaden. HD skulle möjligen komma till resultatet att det i detta första exempel vore fråga om ett och samma fel.
Å andra sidan vore det heller inte helt onaturligt, om än mindre välmotiverat ekonomiskt, att olika ytterväggar isolerades oberoendeav varandra, vid olika tillfällen. Detta skulle enligt den ovan angivna faktamodellen innebära att två fel förelåg.
Exempel 2. Under arbetet med att isolera en av ytterväggarna har dels ett undermåligt material använts, dels skarvarna i isoleringen gjorts felaktigt, med resultatet att fogarna släppt. Hur HD skulle bedöma denna situationen från res judicata-synpunkt är lika ovisst som i det förra exemplet, men att alla typer av fel i en och samma del av fastigheten skulle utgöra samma fel är föga troligt.
Tydligare blir då resultatet av faktamodellen. Det faller sig inte naturligt att välja ut materialet och montera detta vid fristående tillfällen. Dessa handlanden måste ses som två led i samma kedja. Felen i detta exempel vore därför att anse som tillhörande samma sak.
Exempel 3. Isoleringen av ytterväggarna har skett. Samtidigt har man bytt ut en ytterdörr med tillhörande karm. Vid monteringsarbetet med dörren har den utförda isoleringen skadats. Det har dessutom, visar det sig, isolerats med ett material som inte tål kyla och drag. HD:s resonemang skulle här troligen leda till slutsatsen, att res judicata inte skulle anses föreligga om felaktigheterna togs upp vid två olika rättegångar. Felen har visserligen uppenbarat sig i samma material, t. o. m. på samma ställe, de har uppstått under samma renoveringsarbete, men ter sig ändå som två olika fel.
Detta blir fallet också vid användande av faktamodellen. Det är här fråga om effekterna av två olika handlanden, som skulle ha kunnat ske oberoende av varandra. Isoleringsarbetet förutsätter ju inte ett samtidigt byte av dörren eller vice versa.
Förbehåll
I många fall, främst skadeståndsrättsliga, gör käranden förbehåll om rätt för honom att återkomma med ytterligare anspråk. Vilken processuell verkan har detta förbehåll? Klart är, enligt både praxis och doktrin, att det i många fall på grund av typiska svårigheter vid uppskattning av framtida skador, har ansetts möjligt att inkomma med krav på ersättning för vissa andra skador än dem som varit föremål för bedömning i rättegång 1.3 Frågan är emellertid huruvida parten tillerkännes någon självständig rätt att påverka rättskraftens omfattning genom förbehåll.
Frågan om avvisning på grund av res judicata har ansetts viktiginte endast ur parternas synvinkel, utan det heter också att dess iakttagande är påkallat i allmänt intresse (jfr. SOU 1938:43/44 s.375). Den har därför inte ansetts kunna läggas i händerna på parterna. Huvudregeln för rättegångshinder — om dess beaktande ex officio — tillämpas således bl. a. angående res judicata.
Då frågan om rättskraftens omfattning nu inte fått avgöras ens av två eniga parter, skulle det te sig underligt att ge käranden ensidig rätt härtill. Detta skulle strida inte enbart mot ett "allmänt intresse" utan också mot svarandens intresse. Vad gäller svarandens intresse kan sägas att han, lika väl som angående grunden och yrkandet i sak, blirvarse processens omfattning vid inledandet av rättegången. Ur detallmänna intressets synvinkel skulle det säkert få en vida mer negativ, för att inte säga orimlig, konsekvens, om käranden i ett stort antal fall kunde förfoga över rättskraftsinstitutet genom att göra ett allmänt förbehåll.
Det måste vara den riktiga lösningen att inte tillmäta sådana förbehåll någon processrättslig verkan. Notera dock Ekelöfs anmärkning4 om att ett uteblivet förbehåll kan få betydelse i civilrättsligt avseende. (Jfr. även NJA 1985 s. 561.)
Sammanfattning
Res judicata ger möjligheter att diskutera innebörden av den talan, som käranden i en rättegång önskar föra fram inför rätten. Dess båda delar, yrkande och grund, görs till föremål för analys, tolkning och inte sällan omskrivningar för att skapa en bild av det utmärkande i denna kärandens talan.
Rättegångsbalken är i detta avseende generellt skriven och lämnar fältet fritt för doktrin och praxis att genom spekulationer sätta grän-
serna för sakens identitet. Detta ökar benägenheten för ett kasuistiskt sätt att formulera den sats, som skall ges tillämplighet i det enskilda fallet.
Medan doktrinen söker att utifrån praxis dra slutsatser för i framtiden användbara modeller, kan i det här aktuella fallet spåras en längre gående individualisering från HD:s sida. Rimlighetsavvägningar utifrån omständigheterna i det enskilda fallet får avgöra, snarare än modeller, framtagna av doktrinen. Genom att instämma i Olivecronas kritik av läran om rättigheternas individualisering har jag velat betona grundens betydelse för identifikation av den s. k. saken. Som en vidareutveckling av Olivecronas intresse för saksammanhanget i stort, har en s.k. faktamodell presenterats. Denna syftar till att söka finna en delningspunkt inom varje typ av mål, vari två handlanden görs oberoende av varandra eller, vid avsaknad av denna punkt, befinnes vara ett och samma handlande — samma sak. Modellen har därefter exemplifierats med fallet med den försålda fastigheten och ett antal närliggande situationer.
I ett särskilt avsnitt har redogjorts för den roll, som ett förbehåll från käranden om ytterligare, eventuella anspråk bör tillerkännas i det processuella sammanhanget.
Slutligen kan konstateras, att rättsfallet givit uttryck för en beredvillighet hos domstolarna att tolka res judicata restriktivt, där ett skydd erbjudes svaranden genom reglerna om fördelning av rättegångskostnaderna.