MICHAEL JACOBY. Germanisches Recht und Rechtssprache zwischen Mittelalter und Neuzeit unter besonderer Berücksichtigung des skandinavischen Rechts: Gegenthese zu J. Grimm und zu romantischer Auffassung im 20. Jahrhundert. Lexemdistribution und Lexemverhalten in Textsorten und Dialekten innerhalb historischer Sprachstufen. Band 1. Bern 1986, Verlag Peter Lang AG. 270 s.

 

Arbetet vill vara en kritisk bedömning av de nordiska rättskällornas ursprung och vill ställa frågan, i vilken utsträckning vetenskapens hittillsvarande bild av de nordiska rättskällorna över huvud taget stämmer. Är lagarna beroende av Bibeln? I vilken utsträckning kom romersk rätt till användning vid de fornsvenska landskapslagarnas redigering? Vilken påverkan utifrån är aktuell för den äldre nordiska rätten?
    Boken har flera positiva drag. Den tar hänsyn till ett stort språkligt material från lagarna, ur vilket belägg för orden ulv och varg har excerperats. De belägg som diskuteras presenteras tydligt med mycket omfattande kontexter. Litteraturförteckningen (s. 251—270) tar upp ett stort urval av den litteratur, som har anknytning till utforskandet av de nordiska lagtexterna. Det är också positivt att många av de termer som används förklaras, exempelvis i noternas. 19 —20. Jag skall i det följande uppehålla mig vid några punkter, där jag har en uppfattning, som avviker från Jacobys.
    Inledningsvis bör påpekas att arbetet ger intryck av att vara tillkommet under tidspress. Hänvisningarna i noterna sker ofta till hela verk, exempelvis 16 not 2 och s. 75 not 1 —2. Sådant ger lätt intryck av att en författare inte har satt sig in i verket i fråga. Ibland hänvisas till arbeten, utan att dessas innehåll tillgodogörs framställningen, exempelvis s. 129 med not 1. Jacoby anför ibland vetenskapliga resultat eller ståndpunkter utan att tala om, varifrån han har fått dem, exempelvis s. 47 längst upp, där uppgiften om Anders Sunesons parafras har hämtats från Elsa Sjöholm, Gesetze als Quellen (1976) s. 124—125.

 

16-37-163 Svensk Jurist tidning

 

214 Per-Axel Wiktorsson    Efter kap. 2 om avhandlingens mål (s. 19—22) behandlar Jacoby i kap. 3 det material, på vilket avhandlingen bygger (s. 23 — 26). Här säger han (s.23 — 24) att han har bearbetat sitt material i original på Universitetsbiblioteket i Uppsala. Påståendet är förvånande, eftersom knappast något av materialet finns i original där utan endast i fotostater och tryck. De flesta fornsvenska lagtexterna finns på Kungl. Biblioteket i Stockholm.
    I inledningen (s. 11 — 18) far vi en redogörelse för den tidigare forskningen på området. En äldre och en yngre skola av forskare ställs mot varandra. Till den yngre skolan förs främst Jacoby och Elsa Sjöholm. Min uppfattning är att Jacoby något överskattar sina egna insatser, medan Sjöholms forskning på ett oförtjänt sätt skjuts i bakgrunden (s. 16). Sjöholm har gjort en bestående insats på detta område. Hon har rivit ned många av de konstruktioner kring det förlitterära nordiska samhället, exempelvis kring ättesamhället, vilka tidigare har byggts upp, genom att lagarnas samhälle har projicerats långt bakåt i tiden. Hon har också vidtagit åtgärder för att bygga upp någonting istället genom att skissera ett program för lagarnas utforskande (Sjöholm, Gesetze als Quellen, 1976, s. 179—180), ett program som synes vara på väg att förverkligas inom ramen för projektet "Lagarna som källor till Sveriges medeltidshistoria. En omvärdering" (Sjöholm i Kvinnans ekonomiska ställning under nordisk medeltid, 1979, s. 74).
    Å andra sidan anser jag att Jacoby, som uppger sig ha ett språkvetenskapligt betraktelsesätt, borde ha kommenterat Sjöholms något äventyrliga sätt att resonera kring laghandskrifterna. Dessa är ju i det stora flertalet fall avskrifter och Sjöholm menar att vi vet någonting om lagarna endast vid den tid, från vilken vi har avskrifter bevarade (Sjöholm i Scandia, 1978, s. 253). Sålunda skulle Äldre Västgötalagen berätta någonting endast om 1280-talet, då den enda fullständigt bevarade handskriften har skrivits och ingenting om 1200 talets förra hälft, då lagen anses ha redigerats. — Sjöholms sätt att handskas med källorna belyses också av hennes resonemang om kvinnans arvsrätt i städerna enligt Bjärköarätten 25. För att bestämmelserna där skall passa in på hennes uppfattning att arvsrätten för man och kvinna inte var lika i städerna före 1300-talets mitt, ändrar hon bestämmelsernas ordningsföljd (Sjöholm i Scandia, 1968, s. 185—186), utan att något stöd härför finns i den enda bevarade handskriften. En äldre tids forskare handskades stundom så med källorna. Numera menar man att källorna skall tolkas i det skick, som de bevarats i till våra dagar.
    Kap. 4 omfattar teori och metoddiskussion (s. 27—88) och kap. 5 en kritisk källanalys (s. 89 — 234). Här framför Jacoby en del onöjaktiga uppgifter om de svenska medeltidslagarna. Beträffande Äldre Västgötalagen (s. 89 — 99) säger han att endast dess fragment från 1200-talets mitt återger lagtexten, sådan den tedde sig före Birger Jarls lagstiftning (s. 90 — 91). Men också handskrift B 59, som innehåller lagen i dess helhet, återger ju lagstiftningen före Birger Jarl. Man ärver ju där exempelvis efter principen "gånge hatt till och huva ifrån". — Beträffande Upplandslagen (s. 114—122) upprepar han (s. 119) den gamla uppfattningen att redaktionen från 1296 skulle ha stått som mönster för Dalalagen. Det kan i stället på goda grunder göras sannolikt att det var en tidigare redaktion av uppländsk lag, som utövade inflytande på den s. k. Dalalagen (Wiktorsson i Arkiv för nordisk filologi, 1985, s. 158).
    Det är främst tre punkter i Jacobys analys av materialet, som jag vill diskutera.

 

Anm. av Michael Jacoby: Germanisches Recht 215A. Omfattningen av det utländska inflytandet på lagarna: På s. 54 hävdar Jacoby —med rätta — att det knappast finns en enda nordisk lag från 1200- och 1300 talen, som inte visar tydligt inflytande från kyrkan. Som exempel på detta anför han Södermannalagens förord, som han anser vara påverkat av Bibeln (s. 50). Naturligtvis har kyrkan, som tidigt hade en stark ställning i Norden, påverkat lagarna. Det gäller främst kyrkobalkarna, där kyrkans ställning regleras, men också lagarnas utanverk, såsom stadfästelser och förord.
    Jacobys paradexempel på inflytande från kontinental rätt på de nordiskalagarna är Dalalagens bestämmelser i BB 46, om hur tupp, oxe, galt, bock, häst, hund eller annat husdjur kunde vålla en människas död (s. 57, medhänvisning till Jacoby i Leuv. Bijdr., 1979, s. 273 — 274). Han menar att bestämmelserna skall hållas samman med lagregler i den burgundiska Lex Gundobada, där häst, nötkreatur och hund nämns. Mot detta kan anföras att dylika allmänna bestämmelser kan ha uppstått oberoerde av varandra i olika lagar. Dessutom har Jacoby inte visat varifrån Dalalagens tupp, galt och bock kommer. Av denna typ är de flesta av hans exempel på inverkan utifrån. Det behövs en helt annan bevisföring än enbart att ange förekomsten av en allmän bestämmelse för att visa ett samband mellan olika lagar. Man kan inte, såsom Jacoby tycks mena (s. 211), av sådana allmänna bestämmelser dra slutsatsen att lagarna i deras helhet skulle ha färgats av inlånat material.

 

B. Att lagarna innehåller lånat material förutsätter att deras språk är ungt: På s. 33 — 34 framhåller Jacoby att man inte för den "källtomma" tiden kan veta det exakta ordvalet i lagarna eller rättsordens betydelseförändringar. Häri måste man instämma. Men samtidigt bör man komma ihåg att språket i en lag kan ha olika ursprung, exempelvis vara ett samtida nyredigerat språk i bestämmelser som lånats in, eller återge äldre lag, varvid man måste räkna med att invanda ord och uttryck från tidigare behålls. Vid en jämförelse mellan Äldre och Yngre Västgötalagarna finner man exempelvis många ord och uttryck från den förra lagen, som har tagits över i den senare.
    På s. 48—49 framhåller Jacoby att bruket av allitteration tilltar i de yngre östnordiska lagarna och där har blivit ett manér. Men uppkomsten av detta manér måste bygga på att allitterationen ansågs typisk för lagspråket —liksom den var typisk för all text, som lästes upp. Lagarnas språk har knappast bevarat drag av att ha traderats från man till man men däremot av att bestämmelserna lästes upp på tinget, då de tillämpades.
    Troligen har det funnits nedskrivna lagredaktioner i Norden före dem, som har bevarats till vår tid. Den isländska Ulfljötslagen från 930 (s. 210) kan tyda på det. I dessa har undan för undan utländsk rätt sipprat in.

 

C. De lagpartier skulle vara unga som innehåller ordet varg: Jacoby söker visa att de lagpartier, där beteckningar av typen kasnavarg, brännuvarg (båda i betydelsen 'mordbrännare') förekommer, är unga genom att hävda att de har lånats in i våra lagar (s. 128). På s. 98 menar han sålunda att eftersom Äldre Västgötalagen har gorvarg 'kreatursdråpare' men alla andra svenska lagar har gortjuv 'kreaturstjuv' skulle det förra vara inlånat (från norskan). Jacoby bortser härfrån ordens olika betydelser. Som en följd av detta resonemang anför han (s.99) att kanske också ordet varg i lagarna är inlånat från norskan. Något stöd för tanken anförs inte och det hela får betraktas som en spekulation.
    På s. 159 menar Jacoby att det förhållandet att djurbeteckningen varg står i

 

216 Anm. av Michael Jacboy: Germanisches Rechtfragmentet av Äldre Västgötalagen skulle peka på att ordet kommit in i vårt lagspråk från norskan och inte från talad svensk dialekt. Han anger inget stöd för sin teori. Fragmentet tillhör ju trots allt svensk rätt och bör ha tillkommit på svenskt område.
    På s. 207 — 208 säger Jacoby att förekomsten av varg-termer i både Gula-, Frostu-, Eidsiva- och Borgartingsrätterna inte medger slutsatsen att simplex varg fanns i alla nordiska dialekter. Han menar att varg-termerna inskränker sig till rättsurkunder från 1100- och 1200-talen, medan simplex varg finns i dialekterna på ett bestämt område under århundraden. På s. 208 — 209 sägs vidare att ulv har använts på Gulatingsrättens område. Den geografiska härkomsten för varg-termerna kan däremot ha varit Nidaros-området. De kan ha tillskapats av kyrkans och kungadömets representanter där. Däremot skulle (s. 166) det danska ulv i Skånelagen svara mot lat. lupus 'varg' och inte ha någon skriftlig förlaga på germansk botten. Valet av detta ord skulle istället bero på dialektbruket vid den tiden. För ordvalet i lagarna skulle devästnordiska dialekterna ha bildat grundlaget och för tillskapandet av den juridiska nomenklaturen skulle enligt Jacoby kyrkan ha svarat (s. 234). Allt detta är påståenden, som inte leds i bevis, eftersom dialektbakgrunden inte presenteras.

 

Avslutning: Den använda metoden tycks sakna förutsättningar att besvara de frågor, som Jacoby ställer i inledningen. Jacoby borde till grund för sitt arbete ha lagt en systematisk genomgång och bedömning av allt nordiskt språkmaterial för orden ulv och varg från äldsta tid. Utifrån denna bakgrund skulle förekomsten av dessa ord i lagarna ha undersökts.
    Avhandlingen visar att en betydligt noggrannare och mera i detalj gåendeundersökning behövs, då det gäller att avgöra varifrån en rättslig bestämmelse har hämtats. Jacoby uppfyller inte här detta krav. En viktig utgångspunkt för en sådan undersökning är att slå fast att våra lagar innehåller mycket av både inhemsk och inlånad rätt. Inlånen kan ha skett långt tillbaka i tiden och fått den tidens språkdräkt.
 

Per-Axel Wiktorsson