"Våldtäktsdomens" epilog

 

Under flera veckor våren 1986 förekom i dagstidningarna en mängd notiser, artiklar och insändare, vilka innehöll eller återgav grava beskyllningar mot tre ledamöter av Malmö tingsrätt — en f. d. lagman och två kvinnliga nämndemän — med anledning av en friande dom i ett mål mot två män om ansvar för våldtäkt.
    Kritiken mot tingsrätten fick senare sin epilog genom slutbehandlingen av nio JO-anmälningar mot de tre domstolsledamöterna. Beskyllningarna gick ut på att lagmannen och de två nämndemännen dels hade frikänt de två männen trots övertygande bevisning om att de var skyldiga till våldtäkt, dels hade på annat sätt brutit mot gällande lag genom att ogilla åtalet. Samtliga anmälningar lämnades utan åtgärd av justitieombudsmannen Anders Wigelius.
    Bakom anmälningarna stod både enskilda personer och grupper, bland andra ett kollektiv av riksdagsledamöter samt en politisk kvinnokrets och en d:o kvinnoklubb. Tidigare hade tre liknande anmälningar lämnats utan åtgärd av dåvarande justitiekanslern Bengt Hamdahl.
    JO:s utlåtande är ett samvetsgrant arbete. Det är fyra gånger så långt som JK:s men ändå koncentrerat. Det är uttömmande och övertygande samt i alla avseenden korrekt.
    För såväl JK som JO Wigelius måste saken ha varit klar från början. Lagmannen och nämndemännen fick aldrig tillfälle att yttra sig över anmälningarna. Det behövdes inte.
    Varken JK-ämbetet eller JO-ämbetet är någon domstolsinstans som står över de allmänna domstolarna. Vad JK och JO kan göra är att utkräva personligt ansvar av en domare som har gått utanför lagens råmärken men inte av en domare som har hållit sig innanför dessa.
    JK eller JO kan inte "ingripa" mot en domstols dom i den meningen att han skulle kunna ändra på denna. Inte heller justitieministern kan göra så.
    För en jurist är det ett trivialt konstaterande, att olika domslut stundom är möjliga inom lagens ram. Orsakerna till detta kan vara olika. En orsak kan vara att en viss obestämdhet vidlåder lagen eller sedvanerätten. En annan orsak kan vara omöjligheten att skapa exakta regler för vad som skall anses utgöra tillräckligt bevis, s. k. bevisvärdering.
    I sin första dom mot de två männen fann Malmö tingsrätt inte bevisat, att något våld hade förekommit. Domen, som inte var enhällig, blev inte gällande utan undanröjdes av hovrätten på grund av ett rättegångsfel. I den andra domen fann tingsrätten, som denna gång genomgående bestod av andra domare, att "visst våld", d.v. s. ett förhållandevis ringa våld, hade utövats. Såsom JO framhöll, betyder förekomsten av våld inte i och för sig, att våldtäkt har begåtts. Våldet måste ha haft karaktär av tvång och alltså ha varit ett medel för genomförandet av sexualhandlingarna, och hur därmed förhöll sig var nog inte alldeles klart. Avgörande blev emellertid tingsrättens prövning av de åtalades uppsåt, d. v. s. deras insikt om att de handlade mot flickans vilja.

 

220 Tore StrömbergPå grund av männens nekande, den ringa graden av våld och andra speciella omständigheter var detta en svår fråga om bevisvärdering. För en fällande dom krävdes fullt bevis. I denna fråga blev meningarna i tingsrätten delade. Sådana fall är ingalunda sällsynta.
    Den som tar del av tingsrättens dom undgår inte att känna stark indignation över männens beteende mot flickan. Några läsare av domen kunde tydligen inte hålla huvudet kallt. De råkade ut för en känslostyrd tankeglidning och missförstod både domen och våldtäktsparagrafen. Missförståndet spred sig sedan som en löpeld. Det okontrollerade förloppet med mängder av utgjutelser i tidningarna är ett lämpligt ämne för en vetenskaplig studie i masspsykologi.
    Såsom framgår av följande citat hade frikännandet av de båda männen sin naturliga förklaring. "Om gärningsmannen kan med någon rimlighet göra gällande, att han antagit sig i själva verket handla med hennes samtycke, så har han icke uppsåtligen våldtagit henne, och han kan alltså icke straffas"(Ragnar Bergendal, Straffrätt, 2 uppl., Lund 1928, s. 328).
    Senare lagändringar och uttalanden i lagförarbeten har inte rubbat giltigheten av dessa ord. JO:s utlåtande var en bekräftelse av detta. Även en oursäktlig felbedömning friar från straff. Det spelar ingen roll, vad felbedömningen beror på.
    I denna del summerade JO sitt resonemang sålunda, att åtal för våldtäkt skall ogillas vid bristande uppsåt och att det inte strider mot lag att vid bedömningen därvidlag beakta vad som föregått det sexuella umgänget. Densom anser, att detta är fel, skall klaga på lagen och inte på domstolen. En motion om utvidgning av våldtäktsbrottet på den subjektiva sidan hade varit en lämplig uppgift för de riksdagsledamöter som vände sig till JO.
    Sådana frågor som det ankommer på domstol att pröva tar JO inte upp utan starka skäl till utredning. Detta har sin främsta grund i hänsynen till domstolarnas oavhängighet. Enligt det svenska statsskicket är domstolarna självständiga mot regeringen och riksdagen, alltså även mot deras respektive förtroendemän JK och JO. Som förut har sagts måste det röra sig om klara avvikelser från gällande rätt för att JK eller JO skall lägga sig i domstolarnas dömande verksamhet.
    JO Wigelius gjorde inte något tankeexperiment om hur han själv skulle ha bedömt bevisningen i Malmömålet. I stället anförde han följande: "För envar som inte varit med vid huvudförhandlingen är i allmänhet förutsättningarna för att fälla ett välgrundat omdöme om vad som är styrkt väsentligt sämre än för domstolen. I all synnerhet gäller naturligtvis detta frågor om vilken tilltro som kan fästas till olika utsagor i målet."
    Dessa påpekanden välkomnades säkerligen av domarkåren i gemen och inte bara av de närmast berörda. JO kunde ha tillagt, att det saknas all anledning att tro, att en lagman med fyrtio års erfarenhet av sitt yrke jämtetvå nämndemän plötsligt skulle ha begått ett så svårt fel som en dilettantisk och helt osaklig bevisvärdering. Dessutom talade tingsrättens första dom avgjort mot ett sådant osannolikt antagande.
    Om en person har friats från ansvar för ett brott och domen har fått laga kraft, är saken mot honom från samhällets sida utagerad. Han skall inte behöva höra uttalanden, allra minst från auktoritativt håll, om att han kanske rätteligen borde ha satts i fängelse. Spekulationer i den riktningen var främmande för JO Wigelius.

 

"Våldtäktsdomens" epilog 221    Kampanjen i massmedia och klagomålen hos rättsvårdande högre myndigheter grundades på påståendet, att de två männen var skyldiga till ett grovt brott. Man skall vara försiktig med sådana påståenden. Tidningar och TV kunde visserligen freda sig med att de inte hade pekat ut några bestämda personer som våldtäktsmän. Inga namn hade ju nämnts. Publiciteten kringdomen gjorde emellertid, att kopior av domen beställdes av enskilda personer och gick åt som smör i solsken. Ett okänt men stort antal människor fick vetskap om de två männens namn och hemvist m. m. Det är lätt att koppla samman brottslingsstämpeln i massmedia med de två männen som konkreta individer.
    Lagmannen och de två nämndemännen hade utan grund offentligen beskyllts för att ha avkunnat en olaglig dom och därvid ha låtit sig påverkas av ovidkommande hänsyn. Under påpekande av domstolsledamöternas höga ålder hade förklenande omdömen fällts om deras förmåga att tillägna sig ny lagstiftning, deras syn på kvinnan som könsvarelse o. d. En dagstidning och ett föreningsblad hade i detta sammanhang lämnat ut deras namn till allmänheten. Vad skall man kalla sådant?
    I synnerhet för lagmannen men också för hans två kvinnliga meddomare var de grundlösa beskyllningarna, som spreds över hela Sverige, en stark påfrestning. Bland annat blev utsatta för hot och andra trakasserier. Naturligtvis var förtalet också ägnat att rubba den allmänna tilltron till domstolarnas objektivitet.
    Justitieombudsmannen Anders Wigelius hade inte någon angenäm uppgift. Så mycket mera bör det framhållas, att han och hans medhjälpare, assessorn Sten Pålsson, gjorde ett fullgott arbete. Det gjorde också Malmö tingsrätt, såväl lagmannen som alla de fem medverkande nämndemännen.
    För de inblandade journalisterna och för TV-producenten Jan Guillou har den missriktade anstormningen mot Malmö tingsrätt en sens moral. Yttrandefriheten i massmedia vill vi inte vara utan, men om den inte används underansvar kan den göra stor skada. Om vi vill behålla den i rådande omfattning, bör vi vara angelägna om att bruka den med förstånd.
    I samband med Malmödomen sades det, även på högre ort, att allmänhetens intresse för rättskipningen och debatterandet av rättsfall är en god sak. Så här efteråt får man nog modifiera påståendet och säga, att det kunde ha varit så, nämligen om debatten hade förts på ett något högre plan. Någon god propaganda för rena lekmannadomstolar var debatten inte, men om den kan bidraga till att bringa s. k. folkdomstolar i ett grundmurat vanrykte har den ändå haft något gott med sig.
    En hastig dom är sällan god och rätt. Så står det i de gamla domarreglerna. Det är visa ord, som aldrig förlorar sin aktualitet.
 

Tore Strömberg