Kärnvapnen och folkrätten
I allmän folkrätt finns inga bestämmelser om kärnvapen som sådana. Det är inte förbjudet för kärnvapenmakterna att tillverka och inneha kärnvapen i avskräckningssyfte. Inte heller finns det något generellt förbud mot att använda kärnvapen. Den främsta anledningen till att kärnvapen inte kommit till

 

användning i krig sedan 1945 är risken för vedergällning. En terrorbalans —på allt högre nivå — har utvecklats.
    Traktatvägen har vissa begränsningar överenskommits. Genom provstoppsavtalet 1963 förbjuds kärnvapenprov i atmosfären, i yttre rymden och under vatten. Ett annat exempel är icke-spridningsfördraget från 1968, som avser att begränsa antalet kärnvapenstater. Antarktistraktaten 1959 förbjuder kärnvapenexplosioner i Antarktis, och rymdfördraget 1967 förpliktar de anslutna staterna att inte placera kärnvapen i kretslopp runt jorden, på himlakroppar eller på något annat sätt i yttre rymden. I havsbottenfördraget 1971 förbinder sig de fördragsslutande staterna att inte placera några kärnvapen på havsbottnen och i dennas underlag.
    Innehav av kärnvapen förbjöds i fredsfördragen 1947 med Italien, Rumänien, Ungern, Bulgarien och Finland. Samma förpliktelse återfinns i det österrikiska statsfördraget från 1955. Förbundsrepubliken Tyskland åtog sig 1954 att inte tillverka kärnvapen på sitt territorium. En latinamerikansk kärnvapenfri zon etablerades genom ett fördrag 1967.
    En begränsande faktor är att traktaterna endast förpliktar fördragsparterna. Frankrike och Kina har inte anslutit sig till provstoppsavtalet och inte heller till icke-spridningsfördraget. Också i materiellt hänseende finns luckor. Provstoppsavtalet förbjuder t. ex. inte underjordiska kärnvapenprov.
    I doktrinen har meningarna om kärnvapnens laglighet eller olaglighet varit delade. En viktig distinktion avser kärnvapnens ställning i fråga om rätten till krig (jus ad bellum) och när det gäller reglerna för krigföringen (jus in bello). Eftersom FN:s stadga kategoriskt förbjuder "hot om eller bruk av våld" får kärnvapen givetvis inte tillgripas i ett angreppskrig. FN-stadgan tillåter däremot "individuellt eller kollektivt självförsvar", och en dominerande uppfattning är att en stat har rätt att tillgripa kärnvapen till sitt försvar, i varje fall om den utsatts för ett kärnvapenanfall. En mer kontroversiell fråga är om den även får använda kärnvapen i försvarssyfte, om den anfallits med enbart konventionella vapen. Omtvistat är också vilka regler som gäller för själva krigföringen med kärnvapen. Enligt gällande folkrättsliga bestämmelser får civila objekt inte utgöra mål för anfall. Onödigt lidande får inte orsakas, urskillningslösa anfall är förbjudna, och en proportionalitetsprincip gäller, enligt vilken ett anfall inte far förorsaka civila förluster som kan anses överdrivna vid jämförelse med den direkta militära fördel som kan förväntas.
    I det följande görs ett försök till en genomgång ur folkrättslig synvinkel. Eftersom det finns utrymme för olika uppfattningar i vissa avseenden måste framställningen betraktas som helt personlig.
    Ofta hävdas att kärnvapnens egentliga uppgift är att avskräcka från anfallskrig.¹ De skall verka krigsavhållande, i varje fall förhindra kärnvapenkrig. Det kan konstateras att under drygt 40 år har kärnvapnen i detta avseende varit "effektiva".

 

¹ Robert S. McNamara, The Military Role of Nuclear Weapons: Perceptions and Misperceptions, i: Foreign Affairs, Fall 1983, s. 59-80. Han sammanfattar: "Nuclear weapons serve no military purpose whatsoever. They are totally useless — except only to deter one's opponent from using them. 

    Något förbud för de etablerade kärnvapenstaterna att ha kärnvapenarsenaler i avskräckningssyfte föreligger inte. Däremot har det redan konstaterats att det allmänna förbudet mot våld i FN-stadgan även omfattar ett inledande anfall med kärnvapen.
    Nästa fråga är om kärnvapen får användas i försvarssyfte. Här måste en distinktion göras mellan "första" och "andra" användning av kärnvapen. En stat som har utsatts för ett anfall med kärnvapen har enligt en förhärskande mening i doktrinen rätt att även bruka kärnvapen till sitt försvar. Svårare är det att avgöra om en stat som har angripits med konventionella vapen får försvara sig genom "första" användning av kärnvapen. NATO-doktrinen om "flexible response" förutsätter att "first use" av kärnvapen kan komma att tillgripas för att försvara Västeuropa mot aggression. Även i NATO-kretsar ifrågasätts dock om denna doktrin är trovärdig.² Kritikerna förordar i stället "no-early-first-use", "last-resort-use" eller "no-first-use". Samtidigt skulle det konventionella försvaret stärkas. Här skall dessa kärnvapendoktrinfrågor inte diskuteras utan uppmärksamheten i stället riktas på de folkrättsliga regler som är relevanta då det gäller användningen av kärnvapen till försvar.
    En "första" användning av kärnvapen som försvar mot ett konventionellt anfall är — som sådan — inte förbjuden.³ Däremot gäller vissa restriktioner för användningen enligt de sedvanerättsliga principerna avseende krigets lagar. En naturlig utgångspunkt för att behandla dessa principer är det första tilläggsprotokollet från 1977 till Genèvekonventionerna från 1949. Detta protokoll är tillämpligt på internationella väpnade konflikter.
    Protokollet är ett resultat av den diplomatkonferens som sammanträdde i Geneve under fyra sessioner 1974—1977. Konferensens uppgift var att bekräfta och vidareutveckla den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter. Det första protokollet innehåller många sedvanerättsliga moment som har övertagits från 1949 års Genèvekonventioner och från 1907 års Haagkonventioner. Dessa sedvanerättsliga regler gäller generellt, d. v. s. för alla stater och oberoende av om de tillträtt protokoll I eller inte. De nya reglerna däremot binder bara de stater som har anslutit sig till protokollet.
    Kärnvapnen som sådana omfattas inte av protokollet. Den internationella rödakorskommittén konstaterade i inledningen till sitt utkast att kärnvapnen liksom bakteriologiska och kemiska vapen var föremål för internationella avtal och förhandlingar mellan regeringarna, varför dessa vapen inte togs upp i förslaget. På ett tidigt stadium under diplomatkonferensen bekräftade Storbritannien denna inställning, och Förenta Staterna uttryckte en liknade uppfattning. Även Sovjetunionen instämde i internationella rödakorskommitténs mening. Sedan protokollets text antagits med consensus gjorde Förenta Staternas delegation följande uttalande:

 

² McGeorge Bundy, George F. Kennan. Robert S. McNamara, Gerard Smith, Nuclear Weapons and the Atlantic Alliance, i: Foreign Affairs, Spring 1982, s. 753 — 768 (754).

³ Henri Meyrowitz, Le statut des armes nucléaires en droit international, i: German Yearbook of International Law, 1982, s. 219-251, samt 1983, s. 161-197 (196). I Meyrowitz' utförliga framställning finns även omfattande litteraturhänvisningar. 

From the outset of the conference, it has been our understanding that the rules to be developed have been designed with a view to conventional weapons. During the course of the conference we did not discuss the use of nuclear weapons in warfare. We recognize that nuclear weapons are the subject of separate negotiations and agreements, and further that their use in warfare is governed by the present principles of international law. It is the understanding of the United States that the rules established by this Protocol were not intended to have any effect on and do not regulate or prohibit the useof nuclear weapons. We further believe that the problem of regulation of nuclear weapons remains an urgent challenge to all nations which must be dealt with in other forums and by other agreements.⁴

 

Storbritannien och Frankrike gjorde liknande uttalanden. Ibland refererar man till konferensens "consensus" om kärnvapen. Det är då viktigt att komma ihåg att de nya reglerna i protokollet förhandlats fram under förbehållet att de endast skulle äga tillämpning under konventionell krigföring, medande gamla, kodifierade reglerna är tillämpliga även på kärnvapnens användning.⁵ I det amerikanska uttalandet sades ju uttryckligen om kärnvapnen att "their use in warfare is governed by the present principles of international law".
    De för kärnvapenanvändningen viktigaste sedvanerättsliga reglerna, som bekräftats i protokoll I, är distinktionsprincipen och proportionalitetsprincipen. En allmän svårighet är att protokollet inte indikerar vilka regler som är gamla respektive nya. Ibland innehåller en artikel både gamla och nya moment. Såväl distinktionsprincipen som proportionalitetsprincipen är dock fast förankrade i sedvanerätten rörande krigets lagar.
    Enligt distinktionsprincipen skall skillnad alltid göras mellan personer som deltar i fientligheterna och därmed är legitima mål och dem som tillhör civilbefolkningen och inte får bekämpas. Artikel 48 i protokollet har följande lydelse:

 

I syfte att tillse att civilbefolkningen och civil egendom respekteras och skyddas skall de stridande parterna alltid göra åtskillnad mellan civilbefolkning och kombattanter samt mellan civil egendom och militära mål samt följaktligen rikta sina operationer enbart mot militära mål.⁶

 

Enligt proportionalitetsprincipen får ett anfall inte genomföras om det förväntas leda till så stora skador på civilpersoner och civil egendom att skadorna inte står i rimlig proportion till de militära fördelarna med anfallet. Urskillningslösa anfall är förbjudna, bl. a. enligt artikel 51:5: b:

 

anfall som kan förväntas förorsaka oavsiktliga förluster av människoliv inom civilbefolkningen, skador på civila, skador på civil egendom eller en kombination därav, vilka kan anses som överdrivna vid jämförelse med den påtagliga och direkta militära fördel som kan förväntas.

 

⁴ Citerat efter Michael Bothe, Karl Josef Partsch, Waldemar A. Solf, New Rules for Victims of Armed Conflicts, Haag 1982, s. 189.

⁵ Jfr SOU 1984:56, Folkrätten i krig, s. 142 och 342-343. Det vill synas som om den svenska kommentaren inte tillräckligt beaktat denna skillnad mellan gamla sedvanerättsliga regler och nya regler i fråga om kärnvapnens användning.

⁶ SOU 1979: 73, Krigets lagar, s. 287.

 

Det råder ett nära samband mellan distinktions- och proportionalitetsprinciperna. Vissa slutsatser bör kunna dras med avseende på användningen av kärnvapen. En massiv kärnvapeninsats kan inte stå i överensstämmelse med de sedvanerättsliga kraven på distinktion och proportionalitet. En sådan strategisk insats strider således mot folkrätten, även om den företas i självförsvar.
    Det är svårare att generellt bedöma användningen av taktiska kärnvapen. Här kan enligt gällande folkrätt finnas ett visst utrymme för att tillgripa kärnvapen i försvarssyfte. Fortfarande måste dock distinktions- och proportionalitetsprinciperna respekteras. Med tanke på kärnvapnens extrema styrka och speciella verkningar är det svårt att se att ens taktiska kärnvapen kunde komma till användning — utom möjligen i mycket begränsad utsträckning —utan att detta skulle strida mot gällande sedvanerätt i fråga om krigets lagar.
    En risk med varje kärnvapeninsats är dessutom att den kan leda till en eskalering. När kärnvapentröskeln väl har överträtts kan motsidan känna sig mindre hämmad att själv tillgripa kärnvapen. Faran är stor att striderna utvecklas till ett totalt kärnvapenkrig. I så fall skulle katastrofen bli oöverskådlig och läget för de överlevande förtvivlat.
    Ansträngningarna bör inriktas på att försöka få till stånd ett folkrättsligt förbud mot kärnvapen, ungefär i linje med det redan existerande förbudet i protokollet från 1925 mot användning i krig av gaser och bakteriologiska stridsmedel. Kärnvapenmakterna själva måste slå in på den vägen och förbereda ett förbud genom att avtala om begränsningar i kärnvapenarsenalerna och om mer jämbördiga konventionella styrkor på en lägre nivå. På så sätt bör säkerheten för alla undan för undan kunna förbättras.
 

Rolf H: Lindholm