Advokatrollen genom tiderna
professor STIG STRÖMHOLM*
Det berättas om den berömde engelske 1700-tals poeten och lexikografen Dr. Samuel Johnson att han, när han en dag befann sig i ett sällskap herrar i London och en av de närvarande just lämnat rummet, blev tillfrågad om han visste vem den nyss försvunne var. "Jag vill inte säga något på ryggen på någon", lär Dr. Johnson ha svarat,"men jag undrar om inte den herrn var advokat".
Den sarkastiske doktorns yttrande ger i snärtig form en ytterpunkt på skalan. Låt oss för att staka ut det fält som här skall beröras välja ett uttalande från skalans andra ytterområden. Det är ett Goethe-ord: "En grundlig advokat i en rättfärdig sak", säger den unge jurisdoktorn, "en genomträngande matematiker inför stjärnhimlen —båda är gudalika". En hantering, som kan ge upphov till så kraftigt motsägelsefulla bedömningar framstår i varje fall inte som likgiltig. Och i själva verket torde det vara mycket få bland det traditionella västerländska samhällets etablerade yrken som väcker så påfallande starka reaktioner på gott och ont som advokatens, låt vara att denne rollinnehavare i de folkliga anekdoternas värld får dela plats med de två andra högre fakulteternas företrädare, präster och läkare.
I det följande skall jag försöka ge några karakteriserande glimtar från advokatyrkets olika utvecklingsstadier i västerlandet. Låt mig inledningsvis peka på en elementär fälla, som kan leda en sådan promenad genom seklerna på villospår från början. Det är terminologin. Den verksamhet som vi i modernt svenskt språkbruk betecknar som utövning av advokatyrket har som bekant bedrivits, och bedrives ännu, under de mest skiftande benämningar. Det är heller inte ovanligt att olika delar av denna verksamhet hör hemma hos olika yrkesgrupper med skilda beteckningar. Det är saken, inte namnet, som vi söker i historien. Vad som kännetecknar saken och ger den dess
identitet genom tiderna är i huvudsak två kriterier: det främsta är vad man i svenskt officiellt språk ibland kallar rättsbildning, ibland lagfarenhet; det andra är någon form av självständighet, d.v. s. av individuellt ansvar både gentemot den rådfrågande klienten och gentemot det allmänna, eller kanske snarare rättssamhället i stort. När det gäller advokaten i modern tid, tillkommer två ytterligare element i en någorlunda realistisk beskrivning, nämligen att han bedriver sin verksamhet yrkesmässigt och att han gör det mot ersättning. Dessa båda kriterier — som man sammanfattningsvis kan beteckna som drag i advokatverksamhetens professionalisering — går långt tillbaka i tiden; i de stora europeiska kulturländerna är de för handen redan under högmedeltiden. Åtminstone från 1200-talets början kan man tala om yrkesmässiga advokater i Italien, Frankrike, England och Tyskland. Det märkliga är emellertid att just emedan dessa yrkesmän i så hög grad byggde sin ställning och sina professionella och intellektuella ambitioner på sina fördjupade kunskaper i något som redan från början var ålderdomligt och vördnadsbjudande — nämligen den i Bologna på 1100-talet återupplivade senantika romerska rätten —kom de i sin yrkesutövning att fästa avgörande vikt vid sådana drag som karakteriserade den icke-professionella, ekonomiskt oberoende romerska juristkåren. Knappast någon annan modern yrkesgrupp hardärför i etisk idealbildning, manér och språkbruk så resolut som de kontinentala medeltidsjuristerna och deras efterföljare intill denna dag undvikit allt som kan ge sken av vinstsyfte eller ekonomiskt beroende. Själva nyckeltermen "honorar" är ju, som alla torde erinra sig, en försvenskning av det romerska honorarium, som betyder "hedersgåva", liksom en annan nyckelterm, "klient", till sin ursprungliga betydelse hänför sig inte till en uppdragsgivare utan till en beroende, en skyddssökande, i förhållande till vilken rättegångsombudet ursprungligen enligt romersk tradition framträdde som patronus, beskyddare.
Med hänsyn till den ovanligt strikt vidmakthållna anknytningen till den romerska rättens begreppsvärld ter det sig inte blott rimligt utan också nödvändigt, om man vill följa advokatrollen ett stycke tillbaka i historien och idéhistorien, att bortse från kriterierna yrkesmässighet och ekonomisk ersättning. Vi nöjer oss med att avgränsa advokatyrket med lagfarenheten och det självständiga ansvaret som kännetecken. Även om man stannar vid denna breda gränsdragning, är kännetecknen egenartade nog. Förekomsten av, eller bristen på, en grupp samhälleliga rollinnehavare, som låter sig karakteriseras på detta sätt, tillhör de fakta som säger mycket om ett samhälle, om dess kultur och struktur på flera avgörande punkter. Låt oss redan från början fastslå
detta: advokaten är, från första stund, en västerländsk symbolfigur med särskilt uttrycksfulla drag. I så måtto skiljer han sig inte blott från sina grannar i de tre högre fakulteterna — präster och läkare —utan också från sin studiekamrat, domaren. I förhållande till alla dessa rollinnehavare företräder advokatrollens bärare ett mer specialiserat västerländskt samhällsskick. Utanför detta är den oberoende lagkloke med självständiga uppgifter gentemot både allmänheten och det allmänna knappast helt tänkbar.
För att karakterisera denna roll under historiens gång kan man gå flera vägar. En naturlig väg är att studera hur advokatens relationer till olika medspelare har växlat: till domstolar, klienter, kolleger, den stora allmänheten och i senare tid dennas företrädare press och övriga media. Så gott som varje givet samhälle har sina egenheter med avseende på sådana relationer. Så t. ex. är advokatens förhållande tilllåt oss säga den svenska Högsta domstolen av igår och av idag ett helt annat — låt oss kalla det neutralt och opersonligt — än de på en gång hierarkiskt präglade och klart personliga relationer som alltjämt råder när en engelsk domare, själv utgången ur advokatskrået, träffar sina tidigare kolleger i sin gamla Inn eller under de mässliknande förhållanden som juristerna etablerar på tingsresa ute i landet. På samma sätt avviker den franske brottmålsadvokatens relationer till pressen väsentligt från hans betydligt mer undanskymda tyske kollegas återhållsamma massmedieförhållande. Att känna ett rättssystem väl, det innebär — och alla komparatister torde instämma i det omdömet —att man äger god kunskap om dess juristsociologi. Skillnaderna kan te sig subtila på håll men visa sig väsentliga när det verkligen gäller att behärska systemet. Det kan, för att ta ett närliggande exempel, knappast råda någon tvekan om att det finns sakligt betydelsefulla skillnader mellan de östnordiska ländernas — Sveriges och Finlands —juridiskt-intellektuella klimat, som länge starkt dominerats av det aristokratiska domaridealet som centralfigur, och den dansk-norska traditionen, som sammanfattningsvis kan karakteriseras som på engång borgerlig och lärd, och där højesterettssagføreren och juris professorn intar positioner, som gott och väl motsvarar även de högsta domarpositionerna.
Ett annat sätt att försöka komma fram till ett realistiskt rollporträttär att försöka finna en yrkeskårs idealbildning. Hur ser den store juristen ut i ett givet samhälle? Ar han vältalare, diskret konfliktlösare, knivskarp logiker eller skicklig förhandlare? Även här visar erfarenheten på betydande variationer också i samhällen, som i övrigt står varandra mycket nära, och var och en som har en smula internationell erfarenhet eller historisk beläsenhet kan peka på ibland ganska överraskande jämförelseresultat.
Inom ramen för en föreläsning kan de antydda linjerna inte drivas allt för långt. De signifikanta detaljerna kan inte hopas obegränsat, och de ibland avslöjande men kanske lika ofta vilseledande anekdoterna måste i huvudsak lämnas åt sitt öde. Vi måste hålla oss till de stora överblickarnas med nödvändighet generaliserande och svepande grepp. I detta breda perspektiv är det inte alltid möjligt att särhålla advokaten från juristen i allmänhet. Ofta nog är skadan med en sådan rollsammanslagning inte stor. Både i antiken och i modern angloamerikansk tradition är advokatverksamheten grunden för all praktisk juridik. Beteckningarna "lawyer" och "jurist consultus" uppfattas så gott som helt och hållet såsom synonymer. Vill man inlägga den innebörd i orden som vi är vana vid på skandinaviskt och modernt kontinentalt område, måste man göra preciserande tillägg.
Fanns då, för att ställa det åtminstone i historiskt och idéhistoriskt sammanhang så gott som obligatoriska spörsmålet om de gamla grekerna — fanns några advokater i den antika hellenska civilisationen? Knappast i vår mening. Skälen härför är många. Självfallet fanns det högt ansedda och effektiva rättegångstalare, och vi känner lysande orationer i juridiska ärenden av de stora attiska retorerna, Demosthenes och Lysias. Advokater var dessa emellertid inte i något rimligt hänseende. Redan domstolarnas uppbyggnad och sammansättning gjorde det meningslöst att utveckla en specialiserad talekonst eller argumentationsteori för rättsliga syften. Den talekonst som växte fram var den effektfulla allmänpolitiska. Det kan, såvitt vi vet, mycket väl ha funnits juridiska rådgivare i antikens Grekland. Med tanke på de klassiska grekiska staternas komplexitet och civilisationsnivå liksomdet komplicerade spelet mellan de olika småstaterna — en komplexitet och ett spel, där rättslig argumentation så gott som undantagslöst framfördes — är det helt övervägande sannolikt, att rättslärda och erfarna mäns råd skattades högt. Men dessa var vad vi idag närmast skulle kalla politiker eller diplomater; specifikt juridisk kunskap och oberoende juridisk rådgivning företrädde de inte. Med tanke på den allmänna bildningsnivå och den allmänna intellektuella standard somt. ex. de stora attiska talarna på 300-talet f. Kr. representerade saknar deras rättsliga argumentation självfallet inte intresse. Demosthenes'mest berömda tal — peri stefanóu, "Om kransen" — hör visserligen hemma i vad vi kanske skulle kalla de rättsliga efterdyningarna efter en kommunal déchargedebatt, men i sin retoriska teknik och sin logiska stringens har det mycket att ge även åt den mest garvade pläderingsexpert.
Om de stora grekiska talarna sålunda inte kan rangeras in i en advokatroll i modern mening, får det inte glömmas, att de i kanske
större omfattning än några andra bidragit till att smida advokathantverkets verktyg. Påståendet borde underbyggas med utredningar, som inte kan få plats i detta sammanhang. Må det vara nog sagt, att även om uppbyggnaden av en systematisk och genomarbetad teori i övertygandets konst var ett verk av många århundraden och att de klassiska attiska talarnas insats i huvudsak låg däri att de tillhandahöll exempel och mönster, man likväl redan här finner, framför allt under 300-taletf. Kr., de kanske mest lysande exemplen på en talekonst, en övertygandets matematik, som alltjämt på många håll uppfattas som ett av de främsta elementen i advokatens utrustning.1
I efterhand kan det framstå som anmärkningsvärt att grekerna trots en intensiv medvetenhet om lagens betydelse i samhällslivet — en medvetenhet, som redan tidigt uppfattas som en skiljelinje gentemot de orientaliska civilisationerna — likväl aldrig kom att uppdraga en gräns mellan rätt och politik. De utvecklade varken något juriststånd eller någon specialiserad rättsvetenskap. Därmed uteblev också den moderna distinktionen mellan advokaten, som opererar inom en given rättsordnings ram, och den politiske talaren, liksom man inte heller drog någon skiljelinje mellan domare och politiska beslutsfattare. Lagarna och deras tillämpning var en del av småstaternas allmänna politiska liv, och rättstillämpningen handhades av valda folkdomstolar, ofta med ett mycket stort antal domare. Det mest bekanta exempel på den rättskipning som där bedrevs är dödsdomen över Sokrates, som avkunnades av en folkdomstol i Athen 399 f. Kr. Över huvudtaget var den principiella gränsdragningen mellan politiska beslut och tillämpning av rättsregler något som antikens greker aldrig nådde fram till. Det var romarna förbehållet.
Innan vi vänder blicken mot den romerska rättens domäner, som trots den intellektuella skulden till grekerna dock i alla hänseenden måste betraktas som de viktigaste och mest grundläggande odlingsmarkerna för den rättskultur som är en förutsättning för advokatverksamhet och advokatroll, bör ett påpekande göras. Det avser relationen mellan politik och juridik och mellan advokaten och politikern.
Jag faller åter tillbaka på ett citat, som härrör från modern amerikansk miljö och som därför bl. a. har fördelen att vara mer entydigt än subtilt, mer tvärsäkert än sofistikerat. "Leadership in public affairs", heter det utan omsvep och krumbukter i 1964 års utgåva av Encyclopae-
dia Britannica,2 "has always been an actual rôle of U.S. lawyers. It isappropriately so, for lawyers are experts in law and in the adjustment of human relations, and law is the instrument through which government maintains stability in society and establishes justice among itscitizens". Sålunda innehade ännu i USA:s 85 kongress (1957 — 59) jurister — vilket i detta sammanhang i allt väsentligt är detsamma som advokater — 66 % av platserna i senaten och 56 % av representanthusets platser. Ändå har — enligt samma vederhäftiga källa —1900-talets utveckling i USA medfört en minskning av antalet advokater i valda politiska ämbeten. Det kan bero på att affärsjuristernas praktik blivit alltmer krävande, heter det, eller på att väljarkåren reagerat mot förtroendemän, som identifieras med en bestämd gruppav mandanter. Emellertid, fortsätter den lärde encyklopedisten, har dessa jurister fortsatt att göra samhället tjänster på sådana poster tillvilka man utnämnes, inte väljes, och genom sådana inrättningar som är offentliga men inte politiska, t. ex. universitet, skolor, välgörenhetsanstalter, kyrkor och kulturella institutioner.
Utan att här försöka några kommentarer eller tolkningar till den amerikanska advokatkårens relativa tillbakagång i det politiska livet som sålunda konstateras är väl den nordiske iakttagarens främstareaktion att imponerad konstatera den kvantitativa betydelse som juristståndet alltjämt har i USA:s politiska liv. Vid en internationell jämförelse förhåller det sig emellertid så att motsvarande procentsiffror är minst lika höga i de latinska länderna i Europa liksom i Latinamerika. Även i England och Skottland är advokatkåren ett väsentligt mer betydande inslag i de politiska församlingarna än i Norden. När man i det historiska perspektivet konstaterar, att grekerna aldrig nådde fram till en klar gränsdragning mellan politik och juridik, är detta ett omdöme, som bör framföras med viss försiktighet. Det är sant att romarna gjorde en bestående insats genom att avgränsa dessa båda områden — hur teoretiskt medvetna de därvid var kan förvisso diskuteras; det mesta tyder väl på att det var deras eminenta sinne för praktisk samhällelig ingenjörskonst som fällde utslaget —men det vore som alla erfarna jurister vet en naiv övertro på den juridiska sfärens autonomi att föreställa sig att gränserna mellanrättsligt och politiskt beslutsförfarande skulle ha kunnat göras knivskarpa ens i de högst utvecklade västerländska samhällena. De amerikanska uppgifterna om advokaternas politiska insatser talar härvidsitt tydliga språk.
Sammanfattningsvis: från den grekiska civilisationen har advokatyrket ärvt en del av sin konst, den del som i sina bästa varianter innebär argumentation, skarp analys och logisk presentation av komplicerade fakta och den som i sämsta fall innebär verbala förvandlingstricks och försök att åstadkomma just det som de folkliga talesätten pådyvlar advokaterna och som klingar emot oss i Dr. Johnson's försmädliga ord: att göra svart till vitt.
Under lång tid, från 1700-talets förromantik till våra dagar, har termen retorik åtminstone i Nordvästeuropa haft en tämligen uttalat negativ klang. Det är med den termen som det sengrekiska, det romerska och de moderna europeiska språken betecknat den effektiva muntliga presentationens konst, som nådde sin högsta fulländning redan under antiken och som studerades såsom ett omistligt inslag iall högre utbildning intill i varje fall 1800-talets början. Den negativa klangen beror här som så ofta eljest på missbruk och överdrifter. Under de senaste årtiondena har retoriken upplevt en märklig renässans. Det är resultatet av en komplicerad idéutveckling — ett led, om man så vill, i humanioras och samhällsvetenskapernas självförsvar mot den väldiga naturvetenskapliga flodvåg som hotar att skölja överallt intellektuellt liv i vår del av världen. Idag är det vetenskapliga intresset för retoriken mer levande än någonsin.3 Det är symptomatiskt, att här i Sverige det humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet i år hos regeringen väckt förslag om inrättande av en professur i retorik.
Om en viktig del av advokatens konst sålunda har sina rötter i Hellas' steniga men ofattbart fruktbara mark, måste det medges att de allra djupaste rötterna, för såvitt gäller den sociala rollen, själva yrket och dess intellektuella kärnområde, som trots allt är kunskapen omrätten, är att söka på annat håll, i den kraftigare och tyngre jordmånen kring Tibern. Liksom så mycket annat på juridikens fält —erkänt, förnekat eller förbisett i vår stundom allt för patriotiska nordiska rättstradition — går advokatrollen till sin avgjorda huvuddel tillbaka på vad romarna sådde och tuktade.
Det är i klassisk romersk tid, från ungefär mitten av det tredje förkristna århundradet, som den europeiske rättslärde för första gången träder oss till mötes i entydigt tolkningsbara historiska vittnesbörd. Han är ännu inte specialist i vår mening; han har drag av advokat, domare och juridisk lärare. Vad kunskapsinnehållet beträffar, är han däremot redan klart specialiserad. Antingen hör han till de förnäma, ofta ärftliga prästkollegier, som har en mer eller mindre strängt vidmakthållen ensamrätt till tolkningen av den gudomliga rätten, eller också hör han till dem som börjat utarbeta den världsliga, medborger-
liga rätten, jus civile.4 Tidigt sätter emellertid också en specialisering ifråga om arbetsuppgifter in, och från omkring 150 f. Kr. råder en inte alltid ömsesidigt fredlig och högaktningsfull tävlan mellan två grupper. På den ena sidan står juris consulti, de juridiska experterna, på den andra de publikknipande rättegångstalarna. Till de senare hörde Cicero, och på grund av det kolossala inflytande som denne den traditionella retorikens ledande företrädare redan i livstiden och änmer under de följande femton—aderton århundradena utövat på västerländskt tänkande, är det i ganska hög grad i Ciceros icke helt ofärgade perspektiv som vi idag ser konkurrensen mellan rena jurister och rena talare.
Cicero skildrar de verkliga juristerna, dem som vi idag skulle kalla problemknäckarna, som en samling torra, tråkiga, alltför kortfattade, barska och konstlösa figurer. I sina brev driver den store stilisten ibland med den juridiska prosan; han imiterar på ett utstuderat sätt den ålderdomligt knarriga juriststilen. Andra såg saken annorlunda. Den framstående talaren L. Licinius Crassus — frände till den pågrund av andra egenskaper och bemödanden kände Marcus Licinius Crassus den rike5 — försökte att förena de båda kategoriernas färdigheter och förtjänster, men dessa försök stötte på kritik från bl. a.juristhåll. Så klandras Crassus av en senare författare för att ha sökt styra ut rättskunskapen i ny och opassande ornat.6
Redan tidigt finner vi sålunda två typer av advokater och advokatroller: låt oss kalla dem den lärde och den lysande. Bakgrunden är att finna i snabbt stigande specialisering, för att nu inte tala om individuella egenskaper och böjelser. Redan ett par århundraden f. Kr. hade den romerska rätten nått en sådan utvecklingsnivå att den kompetente juristen måste räkna med en omfattande studiegång men också meden kontinuerlig praktisk verksamhet för att hålla kunskaperna vid makt. Rätten utvecklades under denna tid snabbt genom praxis, litteraturen var ännu knapphändig, och den professionelle juristens enda möjlighet att behålla sin färdighet var att deltaga i rättslivet,d.v. s., helt konkret, att leva i ständig diskussion med sina kolleger. Någon organiserad offentlig eller privat juristutbildning förekom inteförrän åtskilliga århundraden senare. Juristerna hörde så gott som undantagslöst till Roms högsta skikt; utbildningen tillgick helt enkeltså att den blivande rättslärde från pojkåren inackorderades som ett slags lärling, page och privatelev hos en känd jurist, som han följde i
hemmet, i rådslag och på Forum. På detta sätt kom kontinuiteten och traditionstroheten i yrket att bli mycket starka. Den andra bildningsgången — den retoriska — var emellertid också den mycket krävande, och även här började fostran tidigt. Under ständiga övningar och ständig tävlan arbetade sig den blivande vältalaren fram. Behärskning av båda färdigheterna blev praktiskt omöjlig, och därför finner vi också redan under århundradet närmast före Kristi födelse en uppdelning på rättegångstalare — dit hör t. ex. Cicero — som visserligen behärskar juridikens elementa men inte räknas som fullgångna jurister, och juris consulti, rättslärde, som inte framträder offentligt men väl avger utlåtanden och instruerar rättegångstalarna. Det var också ur denna kår som domarna rekryterades; de utnämndes ofta från fall till fall. Reminiscenser av denna delning förekom länge på många håll i Europa, och ett likartat fenomen finner vi alltjämt i den engelska advokatkårens uppdelning på barristers och solicitors.
Det är kring den romerska rättegångstalaren som huvuddelen av det moderna advokatväsendets begreppsvärld och terminologi växerupp. Begrepp sådana som klient och honorarium har redan nämnts. Detär också i Rom som den rättslärdes självständighet gentemot den han företräder kommer att accentueras på sådant sätt att denna föreställning överlever in i vår tid. Under kejsartiden kom en viss professionalisering eller kanske snarare en hierarkisk ordning att införas, i det att vissa särskilt ansedda jurister tilldelades en officiell rätt att avge utlåtanden, jus respondendi.7 Det innebar inte någon monopolställning för de gynnade, men det gav dem onekligen en särskild auktoritet (jämför den engelska hederstiteln King's eller Queen's Counsel för särskilt ansedda advokater). En väsentlig skillnad i förhållande till det moderna advokatväsendet ligger, som redan antytts, däri att den romerska antikens rättslärde regelmässigt var privatförmögna män, som dessutom nästan regelbundet gjorde en politisk karriär. I det byråkratiska och absolutistiska senantika imperiet, framför allt i Ostrom, inträdde en ytterligare professionalisering. En rad inrättningar, som ännu idag är karakteristiska för kontinentalt advokatväsende, gåri själva verket tillbaka till 300-talet e. Kr. Så t. ex. infördes ett visst skråtvång, med disciplinär makt för skrået över medlemmarna. Advokaterna tillerkännes vissa privilegier men också skyldighet att bo i den domkrets där de är auktoriserade att agera. Advokaten måste ha beviljats tillträde till en bestämd domstol. Omkring år 300 tycks arvoden ha blivit vanliga; vi finner nu t. o. m. offentligt fastställdataxor.
När den antika världen sjunker samman i Västeuropa under 400 talet och de mörka århundradena sätter in, är den moderna advokatrollen i viktiga hänseenden redan färdigutbildad. Säkert ackompanjeras dess utveckling också redan nu av folkliga föreställningar eller vanföreställningar, träffsäkra eller orättvisa talesätt och ordlekar, men dessa har för det mesta upptagits igen och förvandlats under medeltiden, då systemet födes på nytt, och vi kan därför för det allra mesta inte fastställa deras ursprung och ålder.
Om vi håller fast vid det som jag tror nödvändiga kriteriet, att advokaten skall vara en specialsakkunnig, oberoende rättslärd, försvinner rollinnehavaren helt eller praktiskt taget helt från den västeuropeiska scenen med 400—500-talet. Rättslärde fanns självfallet, låt vara på en låg nivå jämfört med kejsartidens glansperiod, och i det grekiska Östrom fortsatte juriststudiet att blomstra vid den berömda juristskolan i Beirouth (Berytos), men i väst saknades under ett halvt årtusende de flesta förutsättningar både för självständig rättsvetenskap och för självständiga praktiserande jurister.8 Den skolning som bedrevs på detta område hade sin plats i den högre elementarutbildning som överlevde, och en ytterst ytlig och torftig rättskunskap kom därvid att höra till det tunna kyrkliga och ännu tunnare läskunniga världsliga överskiktets allmänbildning.
Så förblev det länge. Den avgörande vändningen kom med vad man utan överdrift vågar kalla den moderna juridiska utbildningsexplosionen i Bologna på 1100-talet.9 Vad som där skedde var, som bekant, att den lärde magistern Irnerius något årtionde före 1100 — Bolognauniversitetet har just utfärdat inbjudningar till sitt 900-årsjubileum 1988 — började föreläsa över den romerska rätten sådan denna framträder i 500-talets stora lagverk, Corpus juris civilis. Efter långvariga och tålmodiga ansträngningar hade man äntligen lyckats rekonstruera denna text. Termen utbildningsexplosion är i hög grad motiverad. I själva verket kan mycket få händelser på den andliga odlingens fredliga fält i fråga om allsidiga och varaktiga verkningar mätas med det juridiska universitetsstudiets födelse i Bologna. Inom några årtionden hade tiotusentals studenter från hela Europa tagit del av den återuppståndna romerska rätten, undervisad med den medeltida skolastikens alltmer förfinade metoder, spridd med den glödande tros vissa entusiasm som kommer de stora intellektuella genombrotten till del och uppburen av den fasta övertygelsen, att Rom, romarrike och kristenhet var en politisk och kulturell enhet, all odlings höjdpunkt.
På det socialhistoriska, statsvetenskapliga och ekonomiska planet blev Bolognaskolans insatser avgörande för uppkomsten av ett nytt och alltmer inflytelserikt inslag i europeiskt samhällsliv: det akademiskt utbildade världsliga juristståndet. Med 1100-talet inleddes ett juridikens internationella segertåg om vars intensitet och varaktighet det idag är svårt att göra sig en föreställning. Om i dagens västerländska samhälle den naturvetenskaplige forskaren, läkaren, teknologen och i någon mån ekonomen ej utan fog framstår som de dynamiska och framtidsskapande grupperna, gällde detta under fyra eller fem århundraden med början på 1100-talet i kanske ännu högre grad juristerna. Det är symptomatiskt — för att nu anlägga ett karriärsociologiskt betraktelsesätt — att från 1200-talet till 1500-talet innehavarna av kristenhetens högsta och mest krävande icke-ärftliga ämbete, påvestolen, så gott som undantagslöst var framstående kyrkorättslärde, inte fromma trosledare eller djupsinninga teologer. Med Bologna börjar juristernas halva årtusende i Europa.
Redan i början av 1200-talet uppställer de mest avancerade samhällena i det dåvarande Europa — de norditalienska handelsstäderna— juridisk universitetsutbildning som villkor för tillträde till olika ämbeten och bl. a. också till rätten att yrkesmässigt verka som advokat.10 Något långsammare går utvecklingen norr om Alperna. I början av 1300-talet, säger den främste kännaren av denna period, Franz Wieacker, framträder yrkesgestalten, den universitetsutbildade juristen, klart i det allmänna medvetandet.11
Med högmedeltiden är i själva verket den kontinentaleuropeiska advokatrollen färdigutbildad. Till det västerländska porträttgalleriet har för all framtid slutit sig en gestalt, vilken kan förhånas och misstänkliggöras — som den illsluge sakföraren i den franska farsenom Maître Pathelin från 1400-talet — eller hälsas som befriare och de förtrycktas talesman. Tillfälligt har den oberoende advokaten kunnat strykas från den samhälleliga rollistan, men länge har sådana tillståndinte förmått att vara. På gott och ont är advokaten en lika omistlig rollinnehavare i vår civilisation som prästen och läkaren. Här skall avslutningsvis endast läggas några korta påpekanden till detta sammanfattande omdöme.
Under högmedeltiden fick advokaten tidigt i de högst utvecklade samhällena en konkurrent, med vilken han så småningom kom att samsas efter vissa mer eller mindre genomtänkta principer. Det var notarien, från början expert ifråga om uppsättande av brev och urkun-
der, så småningom officiell eller halvofficiell arkivhållare, rådgivare i privatekonomiska frågor och juridisk allt i allo för de egendomsägande grupperna. Uppdelningar i stil med den som föreligger mellan advokat och notarie (avocat — notaire) finns även inom advokatgruppen i trängre mening, t. ex. mellan avocat och avoué i fransk rätt, mellan barrister och solicitor i England. På kontinenten innebar notariatväsendets uppkomst en viss specialisering av advokatyrket, en specialisering med inriktning på rättegångsväsendet, som förstärktes av att advokaterna på kontinenten tidigt kom att organiseras skråmässigt —efter senantika mönster — knytas till bestämda domstolsområden och åtminstone tidvis och i vissa kulturkretsar uppfattas som element i ett enhetligt rättsmaskineri under statlig överhöghet.
Under vissa perioder, då vältaligheten och lärdomen skattades särskilt högt, åtnjöt de stora advokatstjärnorna en position som idag är svår att föreställa sig. När Henri IV av Frankrike på 1590-talet mottog statsbesök, medförde han sina furstliga gäster till Parisparlamentet, den berömda överdomstolen, för att höra den store Marion plädera, liksom vår nuvarande konung för sina höga gäster till laboratorier och fabriker för att bevittna framtidsdigert buller, existenshotande rökmoln och homunculusfabricerande provrör. Den nämnde Marion var f. ö. känd för att utströ så mycken klassisk lärdom i sina tal, att en stackars italiensk köpman, mot vilken han en gång dundrade, till slut lär ha ropat till domstolspresidenten: "Ers Nåd, men sägmig då vad Hektor och Achilles har med mina fattiga slantar att göra?"
Det är ett historiskt-sociologiskt särdrag i de nordiska samhällena, särskilt i Sverige—Finland, att något självständigt advokatstånd inte utbildades här förrän omkring och efter 1800-talets mitt. Jämför man dagböcker, levnadsteckningar och litterära vittnesbörd med kontinentala källor av samma slag, är det påfallande, att en synnerligen viktig samhällelig rollinnehavare saknas hos oss — saknas i flera århundraden. I den ständigt pågående debatten om vårt lands särdrag — en debatt full av överdrifter och osakligheter — är denna brist ett drag som förtjänar att påpekas. Det är så mycket mer påtagligt som den kontinentala advokaten alltifrån de konstitutionella regimernas införande i Europa under 1800-talet snabbt kom att även där bli en av de politiska ledargestaler som karakteriserades i det inledande citatet från en amerikansk källa.
I hundra år har vårt land haft ett självständigt advokatväsende.Med europeiska mått är det en mycket kort tid, även om flera utländska nationella advokatorganisationer är föga äldre. Officiell status har advokatkåren hos oss sedan mindre än femtio år. Om vi därtill erinrar
oss ett par centrala namn i vår korta advokathistoria — Karl Staaff, Eliel Löfgren, Philip Lehman — har man då inte anledning fråga sig om det inte finns ett starkt, sårbart och väsentligt samband mellan ett självständigt advokatstånd och ett fritt samhälle? Jag vill hävda, att en sådan yrkeskår är en omistlig del av ett sådant samhälle, och jag vill vidare hävda, att den juristernas tystnad som tycks vara en tradition i vårt land står i orsakssammanhang med advokatkårens relativa ungdom och tidigare undanskymda ställning. Idag ter sig en stark och framstående advokatkår nödvändigare än någonsin.