Advokaternas roll i länsrätternas processer

 

Av lagmannen BERTIL WENNERGREN

 

Länsrätterna inrättades 1979 som fristående allmänna förvaltningsdomstolar under kammarrätterna med domstolsverket som administrativ huvudman. Därmed infogades slutstenen i den uppbyggnad av förvaltningsrättskipningen till såväl organisation som process vilken pågått mycket länge. Sin upprinnelse hade den i tillkomsten av den nya rättegångsbalken 1948. Den skapade behov av en autonom förvaltningsprocess. Den verkliga milstolpen var naturligtvis 1971 års förvaltningsrättsreform som innebar tillkomsten av regionala kammarrätter samt dels en förvaltningslag för handläggningen av förvaltningsärenden och dels en förvaltningsprocesslag för rättegången hos förvaltningsdomstolarna.
    Utvecklingen har till inte ringa grad berott på att Sverige anslutit sig till de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter och på att dessa ställer krav på prövning av domstol, när det allmänna ingriper i enskilds fri- och rättigheter, och på en rättssäker utformning av processen inför domstolarna. Det övergripande mönstret i konventionerna är att de först anger vilka fri- och rättigheter den enskilde skall vara tillförsäkrad. Därefter anges att inskränkningar i fri- och rättigheterna under vissa förutsättningar kan få göras men i så fallbara genom föreskrifter i lag. Slutligen slås fast att om någon utsättsför ett ingrepp med eller utan åberopat stöd i lag så skall han kunna få detta prövat och kontrollerat av domstol. I FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter sägs t. ex. i artikel 9 att envar har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får utsättas för något godtyckligt frihetsberövande och ingen får berövas sin frihet utom på sådana grunder och i en sådan ordning som är föreskrivet i lag. Densom har berövats sin frihet skall ha rätt att inför domstol påfordra att lagligheten av frihetsberövandet prövas utan dröjsmål och att hans frigivning beslutas om åtgärden ej är laglig. Lag och en domstol som upprätthåller lagen är sedan urminnes tid den enskildes värn. Utan en

 

328 Bertil Wennergrenprocess som ger domstolen effektiva utredningsbefogenheter och den enskilde betryggande möjligheter att ta till vara sin rätt kommer en domstolskontroll dock inte till meningsfull användning. I artikel 14 i konventionen stadgas att den enskilde i brottmål skall ha rätt till ett antal minimigarantier bland vilka märks den att åtnjuta tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar och att kunna rådgöra med ett rättegångsbiträde som han själv har utsett. Någon motsvarighet till dessa processuella minimigarantier, som i konventionen alltså bara föreskrivits för brottmål, finns inte när det gäller de administrativa frihetsberövandena. Administrativa frihetsberövanden har dock från början inte betraktats som frihetsberövanden i egentlig mening och betraktas på många håll fortfarande inte som sådana. När någon tvångstas för vård uppfattas frihetsberövandet som något underordnat, som en bieffekt. Denna vårdinriktade syn har levt kvar också i Sverige ända in i våra dagar och det krävdes årtionden av motionerande i riksdagen innan synen släppte sitt grepp. Nu råder dock ingen tvekan. Även om ändamålet är vård är alla eniga om att ett omhändertagande av ett barn eller en missbrukare eller en mentalsjuk person eller en person med allmänfarlig smitta är ett frihetsberövande och att den som det allmänna vill omhänderta skall åtnjuta samma rättssäkerhetsgarantier som den som på grund av misstanke om brott hotas av ett frihetsberövande. När det gäller tvångsintagande för mentalsjukvård är garantierna dock ännu inte fullt utbyggda. Den nya psykvårdslagen kommer dock att sörja härför, troligen genom domstolskontroll via länsrätterna.
    I artikel 14 i FN-konventionen utgör tillgången till rättegångsbiträde en av de viktigaste rättssäkerhetsgarantierna både för förberedelsen av försvaret och för själva processföringen inför domstolen. Rättegångsbiträde kan den enskilde hos länsrätt få i form av offentligt biträde i målen angående vård av unga (LVU) och angående vård av missbrukare (LVM). Huvudregeln är att ett offentligt biträde skall utses. Länsrätten får underlåta att förordna offentligt biträde endast då det måste antas att behov av biträde saknas. I LVU-mål kommer i regel offentligt biträde att utses både för barnet/barnen och för vårdnadshavaren/na. Gemensamt biträde får förordnas bara om ingam otstridiga intressen mellan barn och föräldrar finns. Och i regel måste antas att intressena inte sammanfaller. Den alltmer ökade tyngd som tilläggs barns bästa och barns rätt som något från föräldrars bästa och rätt fristående gör att alltmer sällan gemensamt biträdeförordnas.
    Utvecklingen har alltså lett till att advokater uppträder i mycketstor utsträckning inför länsrätterna i LVU-och LVM-målen samt

 

Advokaternas roll i länsrätternas processer 329naturligtvis inte så sällan också i körkortsmålen och skattemålen. I föräldrabalksmålen om överlämnande av barn och umgänge med barn är advokaterna legio. Processen inför länsrätt är en processpräglad av officialprincipen. Länsrätten skall tillse att ett mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Är utredningen från parternas sida ensidig eller på annat sätt ofullständig får länsrätten inte avgöra målet i befintligt skick utan måste vidta åtgärder för att få utredningen kompletterad. Vilken blir rättegångsbiträdets uppgift i en sådanprocess? Om domstolen själv är tillräckligt nitisk skulle man ju kunna tro att advokten blir överflödig. Ibland känns det kanske också så. Emellertid sägs i motiven till bestämmelsen om offentligt biträde (prop. 1972: 132) att vid bedömningen av behovet av biträde särskilt skall beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter har lämnats under utredningen eller betydelsfulla sakförhållanden i övrigt är oklara. Det framhålls att genom ett förtroendefullt samarbete medden enskilda parten och hans närmaste torde ett biträde ofta ha särskilda förutsättningar att bidra till ett tillförlitligt och fullständigt beslutsunderlag och en nyanserad bedömning av olika förhållanden.
    Helt visst förhåller det sig så att de offentliga biträdena i LVU- och LVM-målen mången gång bidrar genom att leta fram sanningen när uppgift står mot uppgift och genom att i sina pläderingar göra rätten uppmärksam på andra lösningar än de som framförts från det allmännas sida. Frågan är dock om inte den viktigaste uppgiften blir att bringa balans i utredningen. En socialförvaltnings utredning i ett LVU-mål är naturligt nog en styrd utredning och sällan en utredning där skäl vägs för och emot varandra. Inte sällan torde det förhålla sigså att man först bestämmer sig för att ansöka om LVU-vård och sedan gör en utredning som kan tjäna som underlag för ansökningen. Det samma kan ibland tyvärr också sägas om de BUP-utredningar som i sammanhanget görs på förvaltningens begäran. När det gäller LVU målen är det alltså ingen tvekan om att advokaterna har en mycket viktig uppgift. Däremot kan det ifrågasättas om man inte från lagstiftarens sida har gått väl långt när det gäller att trygga den enskildes rättssäkerhet i LVM-målen. Förutsättningarna för tvångsvård ligger i dessa mål ofta i så öppen dag att det egentligen inte finns något att diskutera. Den omvända regeln borde därför gälla i LVM-målen. Den enskilde borde ha rätt till offentligt biträde endast under förutsättning att han kan antas ha behov av ett sådant.
    Målen enligt föräldrabalken om överlämnande av barn och om umgänge med barn är mål som en enskild inte kan driva själv. Utan advokat står han sig slätt. Målen är också av sådan beskaffenhet att rättens utredningsskyldighet träder i bakgrunden. Förhandlingsprin-

 

330 Bertil Wennergrencipen måste dominera. Dessa mål hör till de svåraste som en länsrätt har. Förhållandena mellan parterna är oftast ytterst inflammerade och vittnen åberopas på ömse sidor för att visa vilken oduglig människa motparten är. Målen är tvistemål i ordets verkliga bemärkelse och advokaterna har inte svårt att finna sig till rätta med processen. Rättegångskostnader utdöms i princip som i tvistemål. Inte heller processen i körkortsmål erbjuder någon svårighet och länsrätten får här genom advokaternas medverkan många värdefulla sakuppgifter och synpunkter som annars säkert inte kommit fram. De muntliga förhandlingarna i skattemål vållar uppenbarligen problem för advokaterna som har svårt att förlika sig med tanken att en muntlig förhandling i ett skattemål inte är någon huvudförhandling och att någon koncentrationsgrundsats inte svävar över det hela. En muntlig förhandling i ett skattemål påminner i själva verket mest om en utredningsförhandling som hålls under förundersökning i brottmål. Flera muntliga förhandlingar kan t. ex. hållas i samma mål.
    Förvaltningsrättskipningen har utvecklats enormt under de senaste årtiondena och advokaterna har fått se ett nytt arbetsområde växa fram med många nya uppgifter. Länsrätterna kan glädja sig åt att ofta få se advokater i sina processer och att få erfara vilken stimulans och hjälp deras medverkan kan innebära.