ULF GÖRANSON. Traditionsprincipen. Akademisk avhandling. Uppsala 1985. Justus Förlag.
Ulf Göransons doktorsavhandling med titeln "Traditionsprincipen", är ett mycket omfattande och innehållsrikt verk. En begränsning och precisering av ämnet ges i undertiteln, "De svenska reglerna om köparens skydd mot säljarens borgenärer i komparativ och historisk belysning". Med denna begränsning faller kravet på tradition som förutsättning för exstinktiva godtrosförvärv utanför ramen för avhandlingen. Detta förefaller rimligt, men dessutom kommer undersökningen att utesluta traditionskravet som förutsättning för en köpares skydd mot senare förvärvare av samma sak. Denna distinktion kan emellertid vara svår att upprätthålla och författaren håller sig i själva verket icke heller strikt till enbart borgenärsskyddet, utan behandlar i viss mån en förvärvares skydd mot såväl borgenärer som senare förvärvare som en enhet. Även om ett klart samband finns mellan dessa båda skyddsriktningar (samtidigt som den legislativa bakgrunden är olika) bör dock noteras att det förekommer att skydd i båda riktningarna icke uppkommer samtidigt. Sålunda ger t. ex. formaliteterna enligt LkL endast skydd mot borgenärerna och detsamma gäller för märkning av virke enligt 1944 års lag om märkt virke.
Det bör tilläggas att icke heller begränsningen till traditionsregeln för köp vidhålles konsekvent då traditionskravet vid pantsättning också berörs i vissa sammanhang. Personligen beklagar jag att icke traditionsregeln för pantsättning beaktats i än större utsträckning icke minst som det finns en viktigkoppling mellan överlåtelse och pantsättning genom säkerhetsöverlåtelsen. En ytterligare begränsning, som dock icke framgår av under titeln, men som också kan beklagas, är att framställningen begränsas till lösöre medan den traditionsregel som gäller för förvärv av löpande skuldebrev och andra värdepapper icke blir föremål för behandling.
Efter en inledning med en diskussion av metod och av vissa terminologiska frågor är avhandlingen indelad i tre delar. Den första avdelningen är komparativ och omfattar nästan 200 sidor, men skall ändå beröras förhållandevis kortfattat här. Avdelningen inleds med ett avsnitt med titeln "Från den romerska rättens traditionsprincip till den rationalistiska naturrättens avtalsprincip. Besittning och traditionssurrogat." Detta rättshistoriska avsnitt kan förefalla väl avlägset för att bidra med något väsentligt till ett arbete som huvudsakligen är inriktat på traditionsprincipen i nu gällande rätt. Med hänsyn till att författaren inledningsvis anger avhandlingens syfte vara att "sätta in den svenska traditionsprincipen i dess internationella och historiska sammanhang och därefter pröva hållbarheten av de argument på vilka den anses vila" är väl dock avsnittet motiverat (jfr s. 38), men det kunde kanske ha tagit ett mindre utrymme i anspråk (50 sidor). Bl. a. kan noteras att man under de tidsperioder som här behandlas vanligen icke inriktat framställningen på just förutsättningarna för borgenärsskydd, utan mer allmänt behandlat
äganderättens övergång. Det har därför inte varit lätt för författaren att identifiera material som mer direkt kan anknytas till borgenärsskyddet och det talas här ofta om äganderättsövergången utan närmare preciseringar.
Författaren säger längre fram att han kallar avtalspricipen naturrättslig och traditionsprincipen romerskrättslig, men att en förutsättning för den senare benämningen är att alla typer av traditionssurrogat erkänns (s. 247). Det finns säkert goda historiska skäl för detta, men det kanske ändå må vara tillåtet för en nutida betraktare att anmärka, att det kan framstå som mindre träffande att säga att en traditionsregel gäller i en rättsordning i vilken constitutum possessorium erkänns. Den historiska förklaringen härtill synes vara att man genomgående behandlat traditio brevi manu, traditio longa manu och constitutum possessorium under samma hatt såsom traditionssurrogat. I de två första fallen har ju överlåtaren dock icke överlåten egendom kvar i sin besittning, utan denna finns antingen hos förvärvaren eller hos en utomstående tredje person, medan överlåtaren däremot vid constitutum possessorium har kvar besittningen efter överlåtelsen, om än nu för köparens räkning. Med bortseende från rättshistorien kan därför sägas att constitutum possessorium är en annan typ av traditionssurrogat än de två andra fallen ochför en mer funktionell syn framstår därför en traditionsregel som godkännerconstitutum possessorium när den jämförs med avtalsprincipen som i praktiken ganska likvärdig. Godkännandet av traditio brevi och longa manu kan däremot bättre förenas med en traditionsprincip som i praktiken fungerar på ett helt annat sätt än avtalsprincipen. Detta berörs i och för sig av författaren, men det kan tyckas vara ett väl kraftigt understatement att endast beteckna en traditionsregel som godkänner constitutum possessorium som "uttunnad"(s. 443).
Efter den rättshistoriska delen följer i olika avsnitt en framställning av nordisk, tysk, nederländsk, schweizisk, fransk och engelsk rätt på det aktuella området samt några korta noteringar om amerikansk rätt. Här skall endast helt kort konstateras att framställningen i allt väsentligt är deskriptiv och i sin utförlighet visar författarens stora beläsenhet på området. Han påpekar själv att "vidlyftigheten i presentationen av det utländska materialet kanske inte ialla delar motsvarar utnyttjandet i komparativt syfte" (s. 27), men det är en intressant och underhållande läsning. Ett gott skäl anförs också för omfattningen av denna del, nämligen att det varit av vikt att ge en sammanhållen bild av varje rättsordning. Att redovisningen av de olika ländernas rätt på området blivit påfallande olika till innehåll och uppläggning sägs sammanhänga med att författaren sökt ge en bild av gängse framställningssätt i respektive land, men nog förefaller även personliga preferenser ha haft sin betydelse härvidlag.
Om man väljer att inkludera ett så pass omfattande komparativt material framstår det i varje fall som riktigt att där inskränka sig till att "låta varje system tala för sig självt" och förlägga den egentliga komparationen till avhandlingens tredje och sista del. Att sådan komparation sedan sker endast i begränsad utsträckning har redan antytts genom författarens eget, ovan, uttalande från sid. 27.
Utöver det historiska avsnittet i avhandlingens första avdelning utgörs hela den andra avdelningen av rättshistoria i form av en 200-sidig redogörelse för traditionsprincipens användning i svensk rätt. Traditionsprincipens framväxt och nuvarande utformning beskrivs här i två underavdelningar avseende dels
rättsutvecklingen före 1835 och dels rättsutvecklingen från 1835 till våra dagar.
Jag är icke någon rättshistoriker av facket och det är svårt för mig att bedöma denna del med tillräcklig sakkunskap, varför jag inskränker mig till några kortare noteringar. Författarens avsikt har varit att sätta in traditionsregeln i sitt historiska sammanhang och att undersöka om den kan anses välunderbyggd. Det är emellertid tydligt att omfattningen och detaljrikedomen är långt ifrån nödvändig härför. Att författaren själv medger att vissa delar av det historiska materialet går utöver vad som varit nödvändigt för uppgiften, (s. 26) hindrar inte att man kan ifrågasätta om det icke varit bättre att bryta ut större delen av det historiska avsnittet till en särredovisning när nu författaren av olika anledningar önskat fördjupa sig i rättshistorien. Detta särskilt som det historiska avsnittet utöver att mer allmänt sätta in traditionsprincipen i sitt historiska sammanhang inte förefaller att fördjupa problematiken i någon beaktansvärd grad (jfr s. 26).
Ett särskilt intressant påpekade som särskilt bör nämnas från detta avsnitt, är att ett registrerat lösöreköpskontrakt i praktiken tycks ha fatt ställning av fullt bevis för förvärvarens äganderätt, varvid det härmed sammanhängande samspelet mellan processuella och sakrättsliga regler behandlas på ett mycket upplysande sätt.
Den tredje avdelningen, som för mitt vidkommande innehåller avhandlingens tyngdpunkt, (omfånget är ca 270 sidor) har, såsom antyds redan av titeln— Analys och diskussion av vissa frågor — ingen självklar och logisk disposition. Avdelningen är indelad i sex kapitel med följande kapitelrubriker, 13 Funktionellt synsätt och teleologisk metod, 14 Det sakrättsliga momentets ställning i svensk och främmande rätt, 15 Besittningsbegreppet, 16 Individualiseringskravet, 17 Besittningsförhållandenas materiella rättsverkningar och 18 Reformförslag.
I den tredje avdelningens första kapitel om metodfrågor framhåller författaren att han på åtskilliga punkter avviker från det som är gängse i modern svensk doktrin vid behandlingen av sakrättsliga frågor.
Författaren anmärker här att kännetecknen på modern svensk sakrätt är ett funktionellt synsätt och en teleologisk metod. Själv säger han sig vilja avlägsna sig från detta till förmån för en metod mer präglad av begreppsjurisprudens, eller med ett mindre värdeladdat ord, blocktänkande. Den i kapitlet förda diskussionen av fördelar och nackdelar med de olika metoderna innehåller åtskilliga intressanta och träffande synpunkter. Ändå är det svårt att mer exakt få klart för sig var Göranson själv står, detta trots att han återkommer i metoddiskussionen längre fram, särskilt i kapitel 15. Svårigheterna härvidlag sammanhänger delvis med att det inte alltid framgår om ett resonemang är delege lata eller de lege ferenda och delvis med att det icke genomgående på ett tydligt sätt framgår vilken nivå i form av lagstiftning, doktrin eller rättstilllämpningen i domstolarna som författaren i olika sammanhang främst avser. Exempelvis kan man vara osäker på vilken nivå Göranson avser då han stillsamt undrar "om den teleologiska metoden i sakrätten bidragit till sådana framgångar" (s. 429), ty det förefaller tydligt att den nyare svenska sakrättsdoktrinen ännu icke har kunnat påverka domstolarnas rättstillämpning i någon högre grad. Sakrättspraxis torde tvärtom ofta kunna karakteriseras som stelbent och föga påverkad av ändamålsskäl i det enskilda fallet.
Om man med begreppsjurisprudens menar att väl definierade begrepp används för juridiskt logiska slutledningar så är det knappst fråga om antingen eller, utan i mer okomplicerade fall finns nog en utbredd uppfattning att metoden är användbar. Om man däremot i mer komplicerade oklara fall genom en tillämpning av metoden förleds till lösningar som enbart bygger på ett dylikt resonemang och som leder till klart olämpliga eller egendomliga resultat tycker jag man har anledning att vara kritisk. Göranson säger dock uttrycklingen att de resultat man kommer fram till genom blocktänkande måste kontrolleras så att de ej strider mot relevanta ändamålsöverväganden (s. 434).
En kärnpunkt i Göransons resonemang är att den teleologiska metoden ej är lyckad därför att ändamålsskälen för olika sakrättsliga lösningar väger mycket jämnt. Detta är en intressant synpunkt, men den förefaller också överdrivas och leder knappast heller med nödvändighet till att begrepps jurisprudens skulle var att föredraga. Det finns emellertid icke möjlighet att ytterligare penetrera metodfrågorna här, men det bör tilläggas att mitt intryck är att författaren möjligen överdriver avvikelserna i sin inställning i förhållande till den övriga sakrättsdoktrinen. En klart annorlunda inställning illustreras dock av Göransons försök att låta ett på olika sätt bestämt enhetligt besittningsbegrepp bli avgörande för rättsföljden borgenärsskydd, men denna fråga återkommer jag till nedan. Avslutningsvis vill jag dock deklarera att jag håller med författaren om att en allvarliga svaghet med den teleologiska metoden kan vara, som han i ett något annorlunda sammanhang säger, att "ändamålsskälen framställs utan något försök att med sociologiska metoder eller empiriska undersökningar fånga deras verkliga värde" (s. 434).
Som författaren själv påpekar utgör avhandlingens tredje huvudavdelningen blandad kompott ... Dess andra kapitel, (14) om det sakrättsliga momentets ställning i svensk och främmande rätt innehåller främst upprepningar av vad som tidigare redan sagts i de två föregående huvudavdelningarna, i första hand till fromma för den som inskränker sig till att läsa avhandlingens framställning av gällande svensk rätt. Kapitlet ger därför icke särskilt mycket om man läser boken i sin helhet.
Det kan dock noteras att författaren här som ett resultat av den komparativa och historiska genomgången mer sammanfattningsvis anför att svensk (och i viss mån engelsk) rätt är särpräglad såtillvida att frågan om skydd mot borgenärerna i Sverige tillåtits dominera, medan i andra länder äganderättsbegreppet mer styrts av förvärvarens samlade befogenheter i form av nyttjanderätt-, avkastnings- och förfoganderätt, skydd mot besittningsintrång etc. s 446. Att involvenssituationen i Sverige och England satts i centrum sägs här ha medfört en speciallösning som brutit ned äganderättsbegreppet i funktionella beståndsdelar. En av författarens teser är att denna reglering genomdrivits av inflytelserika borgenärsintressen och att regleringen hälsats med glädje av de rättstillämpande myndigheterna som härigenom slipper svårbedömda bevisfrågor. Det betänkliga med denna lösning är enligt författaren att den drabbar de redbara omsättningsförvärven särskilt vid förskottsbetalning och att överlåtarborgenärerna härigenom får ett dubbelt värde.
Det är ingen nyhet att förskottsbetalande köpare i Sverige kan råka illa ut p. g. a. den här gällande traditionsregeln och att man med hänsyn härtill kan ifrågasätta om detta är den lämpligaste regleringen, men författaren har många intressanta synpunkter och givande resonemang för bedömningen av
detta spörsmål i den avslutande delen av boken. Med anknytning till de nyss berörda metodologiska frågorna måste dock sägas att mycket av det i mitt tycke intressantaste och värdefullaste härvidlag ej har någon direkt anknytning till en begreppsjuridisk metod, utan tvärtom bygger på teleologiska resonemang.
Det bör här uppmärksammas att Göranson lanserar termen successorsskydd varmed Göranson avser en förvärvares skydd mot andra förvärvare av samma sak, och det är möjligt att detta är en bra ny term. Själv har jag i min gradualavhandling använt termen omsättningsskydd för att beteckna detta, men jag nämnde då att en nackdel med terminologin är, att det förekommer att man också använder den termen med en delvis annan innebörd och därför vore det kanske bra med en ny och obelastad term.
Författaren pläderar för att undantag från kravet på tradition skall införas beträffande konsumentköp. Det bör uppmärksammas att detta avser omsättningsöverlåtelse och ej säkerhetsöverlåtelse. Något som i sin tur innebär att författaren även pläderar för att man i svensk rätt ej bör hålla fast vid den uppgivna inställning man framförallt i domstolarna intagit till möjligheterna att skilja mellan omsättningsöverlåtelse och säkerhetsöverlåtelse i sakrättsligt hänseende. Enligt min mening kritiseras med all rätt denna uppfattning att det är mycket svårt eller omöjligt att göra denna gränsdragning. I anslutning härtill framförs också viss kritik mot likställandet av överlåtelse och pantsättning i skuldebrevslagen, eller i varje fall mot en analogibildning från skuldebrevslagen härvidlag. (s 374)
Mot bakgrund av det komparativa materialet menar sålunda Göranson att det ej alls är omöjligt att bedöma förevarande gränsdragningsfråga. I olika länder har ett antal mer eller mindre viktiga omständigheter för bedömningen av frågan utförligt diskuterats och ibland har vissa ganska klara presumtionsregler som underlättar bedömningen utvecklats. Detta innebär att dessa olika omständigheter berörs på ett flertal olika ställen i den första huvudavdelningen (dock ej beträffande Norge, där författaren ej nämner att man tidigare hade en mycket animerad diskussion om "sikringscession", föranledd av att den norska versionen av skuldebrevslagen icke tillät pantsättning, men väl överlåtelse, av enkla skuldebrev.). Dessbättre finns det dock en sammanfattande framställning av de olika omständigheter som kan anses relevanta för nu aktuella gränsdragningsfråga i slutet av boken och som helhet är det en övertygande och givande genomgång.
Det bör noteras att det här är fråga om lösöre, ty då jag tidigare framfört liknande tankegångar har jag också anmärkt — och det tror jag fortfarande är riktigt — att det däremot är väsentligt svårare att bestämma skillnaderna mellan omsättningsöverlåtelse och säkerhetsöverlåtelse då det är fråga om fordringar. Man kanske tom för svenska förhållandens del kan säga att det endast under speciella förutsättningar kan vara fråga om omsättningsöverlåtelse, jfr Frigell i SvJT 1984 s 70 ff.
Det bör tilläggas att diskussionen här avser det sakrättsliga likställandet av omsättnings- och säkerhetsöverlåtelse. Det borde kanske mer uppmärksammas att man i svensk rätt ändå i vissa andra sammanhang kan vara tvungen att undersöka om en överlåtelse är till säkerhet. Sålunda kan generellt sägas att då det gäller det obligationsrättsliga förhållandet behandlas säkerhetsöverlåtelse på samma sätt som panträtt, bla är 37 § AvtL direkt tillämplig även på säkerhetsöverlåtelse och dessutom är tex återvinningsregeln i 37 §
KL tillämplig på säkerhetsöverlåtelse men inte på omsättningsöverlåtelse.
Det kan tilläggas att Göranson påpekar att en viss återgång till avtalsprincipen i fråga om överlåtelse av lösöre ej betyder att borgenärsskyddsintressena behöver åsidosättas. Diskussionen om den nytta bevisregler kan göra i sammanhanget är mycket intresseväckande och det bör också i anslutning härtill nämnas att ett införande av institutet återvinning utom konkurs förespråkas. Kapitel 15, som delvis är ganska svårtillgängligt, ägnas en diskussion av besittningsbegreppet, varvid författaren också återkommer till en diskussionom metod. Han understryker att hans metod innebär att han lägger in mer substans i besittningsbegreppet än vad som är gängse och att han strävar mot att kunna fastställa ett mer enhetligt besittningsbegrepp än vad som är vanligt.
Detta besittningsbegrepp, sägs ge ökad klarhet och rättssäkerhet, samtidigt som författaren understryker att "begreppen inte får styra lösningsförslagen på ett sådant sätt, att resultatet blir olämpligt eller icke ändamålsenligt".
Med förebild i framförallt tysk teoribildning anser författaren att besittningsbegreppet bör delas upp i olika motsatspar av författaren kallade besittningsdistinktioner. Det är här frågan om tre distinktioner, omedelbar och medelbar besittning som diskuteras särskilt utförligt i kapitel 15, men också vad som kallas självständig och osjälvständig besittning, liksom mer kortfattat ensambesittning och sambesittning. Dessutom görs ytterligare en distinktion, nämligen mellan "enbart det fysiska innehavet" — av författaren kallat vård— och "det mera sammansatta och komplicerade begreppet besittning."
Betydelsen av besittningsdistinktionerna är sedan enligt författaren att om man vet "att det föreligger en viss besittningsdistinktion (eller snarare en kombination av två) så vet man också att rättsföljden inträtt" (s. 459). Författaren säger sig vara beredd på att detta av "elaka tungor" kan utdömas som begreppsjurisprudens, men, framhålls det samtidigt, syftet är icke att grundlägga "en teoretisk tankebyggnad, som avser att lösa alla typer av uppkommande sakrättskonflikter. Än mindre eftersträvas en besittningslära som är så generell att den direkt ger givna lösningar på den obligationsrättsliga sidan eller på andra fält av rättsordningen."
Icke desto mindre framgår det sålunda tydligt att författaren vill arbeta med ett långt mer enhetligt besittningsbegrepp än vad som varit vanligt och hans förhoppning är att hans besittningslära icke endast skall vara användbar inom civilrätten utan också skall kunna vara till hjälp bl. a. i straff-, process-,exekutions- och skatterätt. För egen del har jag dock icke blivit övertygad om att Göranson lyckats konstruera ett enhetligt besittningsbegrepp som verkligen är användbart över hela detta område. På senare tid har f. ö. HD flera gånger klart understrukit att bedömningen av ett besittningsförhållande skett just med avseende på en viss lagstiftning, se NJA 1984 s. 656 beträffande 4 kap. 18 och 19 §§ UB och NJA 1985 s. 879 beträffande 39 och 41 §§ KöpL.
Enligt Göranson kan varje besittningsförhållande karakteriseras som självständigt eller osjälvständigt, liksom även som omedelbart eller medelbart. Det framhålls också att besittningsförhållandet ej endast bestäms av faktiska förhållanden, varför Göranson menar att besittningen kan ses som ett rättsligt begrepp eftersom det är mer omfattande än de faktiska förhållandena, (s.462). Han framför därför som sin mening att traditionen ej endast är fråga om ett faktiskt fysiskt överflyttande, utan även inkluderar ett rättsligt element så att traditionen är en kombination av faktiska och rättsliga element, (s. 470).
Med rättsliga element avser Göranson "avtalsenliga förpliktelser, för att omvandla överlåtarens besittning till något nytt". Det påpekas dock samtidigt att i gällande rätt tilläggs de fysiskt påtagliga omständigheterna helt dominerande betydelse.
Analysen i detta kapitel är närmast ett teoretiskt konstruktionsförsök då Göranson understryker att han diskuterar besittningsdistinktionerna utan anknytning till rättsföljdssidan. Icke desto mindre spelar en undersökning av rättspraxis en avgörande roll i kapitlet då Göranson såsom han själv säger fyller i besittningsdistinktionerna på rättsfaktumssidan. Detta blir delvis ganska svårtillgängligt, vilket jag tror bl. a. sammanhänger med att behandlingen av besittningssituationerna i rättsfallen från domstolarnas sida givetvis skett med direkt inriktning på aktuella rättsföljder. En annan svårighet är att Göranson använder sig av ett mycket disparat rättsfallsmaterial så att t. ex. mål angående borgenärsskydd vid såväl överlåtelse som pantsättning och olika aspekter på detta behandlas tillsammans med mål som rör besittningsförhållandens betydelse vid tillämpningen av reglerna i UB vid utmätning. Dessa senare mål har t. o. m. fått en mycket framträdande plats. Dessutom berörs några straffrättsliga fall. Personligen är jag mycket tveksam till att på detta sätt försöka bygga ett enhetligt besittningsbegrepp på ett så oenhetligt material. Det är även svårt att få helt klart för sig vilken betydelse de olika typerna av rättsfall egentligen har för detta enhetliga besittningsbegrepp.
Behandlingen av besittningsdistinktionerna är utförlig och endast ett par punkter kan här beröras. Beträffande distinktionen självständig/osjälvständig besittning kan det senare förhållandet föreligga därför att det finns ett rättsligt förhållande mellan den som faktiskt innehar egendomen och en huvudman förvars räkning innehavet kan sägas vara. Den härigenom osjälvständige besittaren får då ej själv bestämma eller förfoga över egendomen, och vad han gör tillräknas därför huvudmannen som om han själv gjort det. Ett överlämnande av en sak till en sådan osjälvständig besittare kan, som författaren framhåller, icke betraktas som tradition med ty följande sakrättsskydd. Annorlunda är det om mottagaren av den överlämnade saken visserligen står i en avtalsrelation till överlämnaren men dock inte står i ett direkt beroendeförhållande till denne, ty då kan traditionskravet anses uppfyllt. I detta fall sägs mottagaren ha fått självständig besittning, men det bör uppmärksammas att författaren understryker att detta icke hindrar att även överlämnaren kan ha bibehålliten "självständig besittning", enär sådan besittning "kan utövas av flera samtidigt", (s. 469). Exempel sägs bl. a. vara att mottagaren är panthavare eller depositarie, överlämnaren pantsättare eller deponent. I varje fall beträffande pantfallet kan det dock förefalla vara en något underlig terminologi att tala om en självständig besittning till pantobjektet för pantsättaren efter traditionen.
Fallen sammanförs tydligen därför att det föreligger bindande kontraktsbestämmelser mellan överlämnaren och innehavaren av den aktuella saken som på ett sätt eller annat sätt begränsar den tidigare innehavarens tillgång till saken. För min del vill jag dock anföra att det är stor skillnad på en pantsättning och ett depositionsfall, ty i det förra fallet innebär pantavtalet att pantsättaren efter att ha överlämnat panten till panthavaren i princip saknar möjlighet att disponera över denna, medan en deponent normalt kan återta den deponerade egendomen närhelst han vill.
Göranson anser sig emellertid kunna likställa dessa båda fall på den grun-
den att mottagaren i båda fallen inte står i ett direkt beroendeförhållande till överlämnare, men det är precis vad jag menar att en depositarie normalt gör. Detta påverkas inte av det förhållandet att om deponenten säljer den deponerade egendomen, förvärvaren kan få borgenärsskydd genom att deponenten denuntierar depositarien om överlåtelsen, ty det är först genom denna denuntiation som depositarien förlorar sin rätt att återställa egendomen till deponenten.
Man skulle kunna tro att den jämförelse Göranson på s. 469 not 17 gör mellan rättsfallen NJA 1958 s. 422 och NJA 1934 s. 416 talar häremot, men jämförelsen innehåller enligt min mening ett fel. I det första fallet godkändes en panträtt sedan en pant överlämnats till en person som visserligen haft en ledande ställning i det pantsättande bolaget men som just på grund av sin ställning som panthavare ansågs ha uteslutande besittning till panten, om man så vill självständig besittning. I det andra fallet hade panten av en hos pantsättaren anställd person placerats i ett garage, vilket han försett med eget lås och till vilket han behöll samtliga nycklar. Enligt Göranson sågs denne "som depositarie" och det skulle tydligen vara anledningen till att panträtten godkändes. Så var emellertid icke fallet, ty vid denna tid gällde fortfarande 1872 års Kungl. förklaring angående pantsättning av egendom hos tredje man (1872:27) och den anställde hade i enlighet härmed förbundit sig att hålla panten panthavaren till handa och ej utlämna den till pantsättaren förrän denne gäldat sin skuld och detta var avgörande för panträttens giltighet.
Det räcker sålunda icke med ett depositionsförhållande, men sedan 1872 års pantförklaring ersatts med 1936 års pantlag krävs nu en denuntiation enligt den senare lagen som på ett likartat sätt binder depositarien. Det förefaller därför mindre träffande att karakterisera såväl panthavarens som depositariens besittning som självständig besittning. Endast pantsättaren kan enligt det här sagda bedömas ha självständig besittning. Dessutom tycker jag det är mindre lyckat att säga att pantsättaren har självständig besittning till panten med hänsyn till de begränsningar som pantavtalet innebär för hans möjligheter att komma åt panten. Det är förvirrande att uttrycka saken så, att traditionskravet uppfyllts genom att panthavaren erhållit självständig besittning, men samtidigt säga att pantsättaren fortfarande har kvar självständig besittning, ty det är centralt för traditionskravet att pantsättaren avskärs från rådighet över panten.
Då det gäller distinktionen omedelbar/medelbar besittning konstaterar författaren inledningsvis att omedelbar besittning ej är detsamma som vård även om det i normalfallet verkar kunna sägas vara samma sak. Vård används som en särskild beteckning på enbart det fysiska innehavet av en sak och jag har ej helt övertygats om att det finns anledning att skilja detta från begreppet omedelbar besittning, särskilt som det understryks att avsikten icke är att begreppet skall ges några rättsliga verkningar (s. 461).
Efter en omfattande utredning kommer Göranson sammanfattningsvis fram till vad han kallar en standardregel för gränsdragningen mellan omedelbar och medelbar besittning av följande innehåll: "Omedelbar besittning föreligger, då någon har obehindrad tillgång till en sak på sådana tider, då det är normalt för egendomslaget och för den rättsliga relationen, att besittaren skall kunna ta saken i sin vård. Omedelbar besittning föreligger inte, om den berättigade är faktiskt hindrad från tillgång genom medel som han inte rättsligen får undanröja. Inte heller skall sådan besittning anses förekomma,
om den berättigade visat uppenbart ointresse av besittningens faktiska sida. Medelbar besittning föreligger i alla övriga fall, förutsatt att den berättigade genom avtal eller på annat sätt äger rätt att framdeles och på bestämda villkor få saken i sin omedelbara besittning." (s. 494).
Formuleringen av denna standardregel grundas på det ovan nämnda disparata rättsfallsmaterialet och formuleringen är enligt min mening ytterligare en omständighet som antyder att det är förfelat att försöka definiera och arbeta med ett enhetligt besittningsbegrepp. Dessutom tycker jag att man även i anslutning till denna besittningsdistinktion kan anmärka att det knappast är ägnat att göra innebörden av traditionsregeln klarare om man t. ex. i pantfallet säger att pantsättaren efter överlämnandet av pantobjektet till panthavaren fortfarande har besittning till detta, nämligen i detta fall medelbar besittning.
Härtill bör kanske nämnas att även då det rör själva diskussionen av rättsfall och anslutande hypotetiska fall kan vissa invändningar göras. Utan att det finns möjlighet att gå närmare in härpå kan det t. ex. röra betydelsen av att erhålla samtliga nycklar till en bil eller författarens ganska lättvindiga antaganden om hur det går till i praktiken vid uppstallning och träning av travhästar, något som leder till några ganska verklighetsfrämmande resonemang. Dessutom tror jag författaren överbetonar vad han kallar besittningens viljemoment. Det tydligaste exemplet på dess betydelse sägs vara NJA 1926 s.281 (s. 486), men utgången i det målet kan nog lätt förklaras på annat sätt.
I anslutning härtill vill jag också anmäla viss förvåning över den inställning som författaren gör sig till tolk för, nämligen att han utgår från att inga förskjutningar i HDs praxis förekommit under en sextio års period då det gäller bedömningen av vissa besittningsförhållanden. Rimligare vore enligt min mening att vända på detta och undersöka om icke under en så lång tid förskjutningar skett i bedömningarna i HD och att påvisa vari sådana förskjutningar bestått. Det synes nämligen finnas viss anledning att anta att sådana förskjutningar kan ha förekommit.
I kapitel 17 behandlas sedan besittningsförhållandenas materiella rättsverkningar, vilka sålunda i princip hållits utanför kapitel 15 och dess diskussion av besittningsbegreppet. Den rättsföljd som här är i blickpunkten är som redan framgått borgenärsskyddet vid överlåtelse av lösöre. Dispositionen för undersökningen av hur olika besittningssituationer förhåller sig till om borgenärsskydd uppkommer eller ej bygger på en tablå insatt sist i boken i vilken de rättsfall författaren ansett vara av intresse också införts (beträffande fall före 1925 dock endast "urvalsvis"). Tablån är framförallt uppbyggd kring begreppen omedelbar och medelbar besittning hos överlåtaren respektive förvärvaren. Icke desto mindre säger författaren att slutsatserna i kapitlet är fristående från hur de faktiska omständigheterna i särskilda fall klassificeras, varför det inte gör något om någon menar att vad författaren klassificerat som omedelbar besittning snarare bör betecknas som medelbar. "Det väsentliga är istället att den berättigade har faktisk eller fysisk och obehindrad tillgång, vilket framgår av domskälen i åberopat mål. Kategoriseringen har alltså ingen avgörande betydelse för den valda lösningen av en konflikt, vars konkreta förutsättningar är givna." (s. 549). Ändå är tablån sålunda uppbyggd på ovannämnda besittningsdistinktion och innebörden av uttalandet är därför kanske icke helt självklar.
Rättsfallsmaterialet föranleder vidare författaren till att dessutom införa ett
antal undergrupper, främst beträffande omedelbar besittning hos förvärvaren och i viss mån beträffande medelbar besittning för överlåtaren och grundade på om faktisk tillgång föreligger hos förvärvaren eller överlåtaren själv, eller hos annan, med ytterligare underavdelningar. Slutresultatet är en tablå som med sina icke mindre än 78 rutor blir tämligen svåröverskådlig. De olika rutorna diskuteras sedan i mycket varierande omfattning i ett kapitel på ca 70 sidor.
I anslutning till de invändningar mot författarens metod som ovan anförts kan anmärkas att denna detaljerade uppställning såvitt jag förstår föranletts av det mångfacetterade rättsfallsmaterial som författaren valt att beakta. I många av tablåns rutor saknas ändå rättsfall, medan det som mest förekommer 12 rättsfall i en och samma ruta. I varje ruta anges sedan med + - tecken eller — tecken huruvida borgenärsskydd föreligger eller ej i en viss besittningskonstellation. Trots det stora antalet rutor förekommer det i några fall att såväl rättsfall med — som + finns med, vilket kan verka något förvirrande. I ruta "9" "a" sägs detta dock helt enkelt bero på att ett fall är feldömt. Att NJA 1958 s 422 finns med i "13" "a" kan däremot sägas vara helt korrekt. Anledningen är att detta fall enklast kan beskrivas som ett undantag från den grundläggande panträttsliga regel som säger att traditionsregeln vid pantsättning kräver att panthavaren icke endast erhåller besittningen av pantobjektet, utan att han också måste behålla besittningen under hela pantsättningstiden. Det kan kanske tyckas vara en svaghet med tablån att detta förhållande ej framgår. En annan svaghet förefaller vara att den skillnad som finns mellan traditionsregeln vid överlåtelse och pantsättning, bestående i att det vid överlåtelse ej finns något sådant krav på bestående besittning för förvärvaren som det gör vid pantsättningen, ej framgår av tablån.
En ytterligare invändning är enligt min mening, att man trots tablåns utförlighet kan ha svårt att utläsa en så viktig sak som om bristen på borgenärsskydd i en viss ruta beror på förhållandena hos överlåtaren eller hos förvärvaren.
Ytterligare kan anmärkas att Göranson själv nämner att vissa rutor kan tyckas onödiga eftersom resultatet är ganska självklart, men detta kanske kunde ha beaktats än mer. Exempelvis kan sägas att det säkert är så i svensk rätt att om en överlåtare eller pantsättare fortfarande har kvar vad jag föredrar att kalla rådighet över den aktuella egendomen (se senast NJA 1986s. 409), så kan förvärvaren eller panthavaren icke ha förvärvat borgenärsskydd, oavsett i vilken av dussinet rutor hans besittningsläge kan tänkas passa in. Däremot är det möjligt att Göransons analys av de olika besittningsförhållandena på förvärvarens sida kan ha visst värde för bedömningen av vad som enligt gällande rätt kan krävas med avseende på förvärvarens besittningstagande.
Mer allmänt kan också sägas att analysen av alla dessa fall utgör ett intressant och hedervärt, för att inte säga heroiskt, försök att mera vetenskapligt komma till rätta med ett omfattande, från olika områden och tider (1909 —1985), härstammande och därför svårbearbetat rättsfallsmaterial. På det hela taget tycker jag dock att den detaljerade tablån ger förhållandevis litet, något som i och för sig icke förringar arbetets värde då även negativa resultat kan vara värdefulla resultat. Författaren själv är nog inte helt främmande för denna bedömning och längre fram i kapitlet presenterar han även en starkt förenklad version av tablån.
Publicitetsbegreppet tycks ha varit av en grundläggande betydelse för resonemangen i detta kapitel och här finns enligt min mening en svaghet som måste beröras. Det är nämligen så, att trots att Göranson talar mycket om publiciteten, så är det svårt att få klart för sig vad han egentligen menar med detta begrepp. Bakgrunden till att Göranson fäster så stort avseende vid publiciteten tycks vara att han konstaterar att domsmotiveringarna i de aktuella målen vanligen endast fastslår att besittningsöverföring skett eller icke skett och att detta ej säger så mycket om vad besittning egentligen är för något. I rättsfallen saknas sålunda genomgående en anknytning till de olika skäl för traditonsregeln som diskuterats inom doktrinen. Detta kan i och för sig icke sägas vara något att förvåna sig över då det väl överensstämmer med den tradition man i Sverige haft vid utformningen av domar, men rättsvetenskapsmannen kan givetvis ändå beklaga denna tradition (och hälsa senare årstendenser till en nyorientering härvidlag med glädje.) Emellertid anser sig författaren i rättsfallsmaterialet finna en "vagt formulerad lära om krav på publicitet" (s. 551). Som stöd härför anges framförallt de båda målen NJA 1975 s. 638 och NJA 1956 s. 485.
I det förstnämnda målet är det i och för sig riktigt att publicitetsaspekten har en framträdande plats i domsmotiveringen, men jag tror ändå att Göranson fäster allt för stor vikt vid formuleringen av denna motivering, vilken till yttermera visso i doktrinen kritiseras för just denna utformning. Beträffande 1956 års mål kan jag däremot inte dela uppfattningen att domsmotiveringen i särskilt hög grad understryker just publicitetshänsynen. Att de i målet vidtagna åtgärderna ej innebar tillräcklig publicitet var den sista av fem invändningar som anfördes mot panträttens giltighet och efter att med delvis utförliga resonemang ha avvisat de fyra första invändningarna konstateras i anslutning till denna femte invändning mer kortfattat i Hovrättens av HD fastställda dom, att företagna åtgärder inneburit tillräcklig synbarhet.
Det finns därför enligt min mening två invändningar mot att ge publiciteten en så central plats som den här har fatt. Den ena är att publicitetssynpunkten har överdrivits med hänsyn till att den endast utgör ett av ett antal skäl som kan åberopas för traditionsregeln, och den är icke ens det skäl som brukar anses viktigast. Detta är f. ö. om icke något som jag kan se motsagt på något avgörande sätt i 1975 års mål. Frågan är f. ö. om icke det viktigaste i kravet på publicitet är vad som kallats gravationsbevissynpunkten, d. v. s. att den som överväger att förvärva viss egendom eller acceptera den som säkerhet kan få klart för sig att egendomen redan är föremål för någon annans rätt som måste respekteras, men i så fall är det inte ens traditionskravet som förutsättning för borgenärsskydd som i första hand är aktuellt.
Den andra invändningen är att Göransons publicitetsbegrepp är alldeles för vagt och opreciserat. Trots uttalanden och resonemang kring publiciteten på ett flertal ställen i avhandlingen är det svårt att få klart för sig mer exakt vad författaren egenligen menar. Ibland får man t. o. m. en känsla av att Göranson menar att det skulle krävas publicitet mer i betydelsen allmänt kungörande eller dylikt, (jfr s. 553 ö. uttrycket "tillkännage"). Som exempel på svårigheten att fastställa en mer preciserad innebörd av det publiceringsbegrepp som författaren arbetar med, kan nämnas att han framhåller att "rent interna åtgärder, som överlämnande av nycklar, har jag inte velat tillägga publicitetsverkan, om det inte innebär att överlåtaren förlorar varje möjlighet att komma i kontakt med saken" (s. 551). I NJA 1956 s. 485 som
Göranson nämnt just före det citerade uttalandet var det emellertid så att överlämnandet av nycklar endast till utlastningsluckorna, men ej till toppluckorna i sädes silos ej avskar varje rådighetsmöjlighet för pantsättaren, men väl normal rådighet och därför ansågs nyckelöverlämnandet ha varit tillräckligt för att för utomstående visa att panträtt förelåg. I en not på samma sida tillägger dessutom Göranson att "exempelvis medför ju inlåsning i förvaringsutrymmet förlust av omedelbar besittning. Om bara nycklarna överlämnats, är åtgärden dock inte synbar för utomstående.", men härom kan sägas att om domstolen såsom i 1956 års fall finner att pantsättaren härigenom förlorar besittningen till pantsatt egendom, så kräver konsekvensen att man, liksom i rättsfallet, finner att publiciteten är tillräcklig, något som snarast talar mot den helt centrala roll som publicitet i Göransons mening sägs ha. (Jfr även motiveringen i HovR och HD, NJA 1986 s. 409). Sålunda kan man i och för sig hålla med om att överlämnande av nycklar ej har den mer allmänt kungörande effekt som överlämnandet av många lösöreföremål kan ha, men som ovan antytts krävs detta knappast.
I samband härmed bör också nämnas att jag känner tveksamhet inför vad Göranson kallar "rättslig publicitet" och som han fäster stor vikt vid. Med begreppet avses att publiciteten tagit form av något slags meddelande — dock ej formlig denuntiation som sakrättsligs moment — som ofta har någon rättsverkan vilken primärt icke är av sakrättsligt slag. En anledning till att Göranson fäster så stort avseende vid begreppet rättslig publicitet förefaller vara att rättsfallet NJA 1936 s. 420 kan anses bryta konsekvensen i rättstilllämpningen avseende den ganska rikhaltiga praxis som bl. a. karakteriseras av vad författaren kallat omedelbar besittning för överlåtaren i form av "faktisk tillgång hos sig själv."
Den rättsliga publiciteten skulle i detta mål bestå av lagfart för förvärvaren beträffande den fastighet på vilken överlåtet lösöre fanns och häri skulle förklaringen ligga till att borgenärsskydd ansågs föreligga. Nämnda förhållande understryks emellertid icke så klart i målet och enligt min mening finns det fullt tänkbara alternativa förklaringar till utgången. På liknande sätt kan grunderna för begreppet rättslig publicitets betydelse i andra rättsfall ifrågasättas och jag är ej övertygad om att detta är en nybildning av något större värde.
Författaren har dessutom uppenbara svårigheter med att avgränsa begreppet. I samband med att han understryker att det ej är fråga om den sakrättsliga denuntiationen säger han t. ex. om den rättsliga publiciteten att "För att en utomstående skall skaffa sig vetskap om denna publicitet krävs något slag av aktivitet från hans sida. Han måste kontakta registret eller fastighetsägaren.Publicitetsåtgärden är inte iakttagbar 'av sig själv'." (s. 552), men motsvarande kan ofta sägas vara fallet också då det rör sig om den publicitet som är direkt förenad med sakrättsliga moment som denuntiation eller offenlig registrering. Även då det gäller att avgränsa den rättsliga publiciteten från registreringsåtgärder som ej ger sådan publicitet har författaren vissa avgränsningssvårigheter, se s. 563.
Det finns ytterligare en del enskildheter i anslutning till tablån om vilka man kan ha litet olika uppfattningar, men av utrymmesskäl avstår jag härfrån att ta upp dessa, sånär som på ett exempel där språkbruket förefaller mindre lyckat. Stapel "b" i tablån definieras som överlåtarens omedelbara besittning till den överlåtna saken genom faktisk tillgång hos annan, vilket
enligt min mening verkar ge besked om att borgenärsskydd icke gärna kan ha uppkommit oavsett vilket besittningsförhållande som föreligger på förvärvarens sida. Icke desto mindre är rättsföljden borgenärsskydd i de flesta av de tretton rutor som med utgångspunkt häri utgör kombinationer med förvärvarens olika besittningslägen. För att konkret exemplifiera så anförs t. ex. NJA 1956 s. 485 där rättsläget som ovan framgått var att pantsättaren genom i målet vidtagna åtgärder avskurits från normal förfogandemöjlighet vilket var en anledning till att panträtten kunde godkännas. Åtminstone på mig gör det ett egendomligt intryck när pantsättarens besittningsläge karakteriseras på det sättet att han har faktisk tillgång till panten hos annan.
Min sammanfattande bedömning av tablån är sålunda att den ger mycket begränsade resultat och knappast bidrar till en förenkling av behandlingen av traditionsregelns innehåll, även om man kan hålla med om författarens sammanfattande synpunkt att "Svensk rätts behandling av köparens borgenärsskydd är inte så enhetlig och lättöverskådlig, som man kunde tro av den lättformulerade rättsregeln" d. v. s. traditionsregeln. Men i anslutning härtill bör erinras om det disparata rättsfallsmaterial författaren beaktat. Härtill kommer att min uppfattning är att besittningsdistinktionernas användning i tablån snarast far den effekten att området kompliceras i onödan, bl. a. så att en del ganska självklara saker framställs på ett alltför komplicerat sätt. För mig har Göransons i och för sig mycket förtjänstfulla arbete med rättsfallsmaterialet snarare bekräftat att det är mer givande att försöka förenkla och renodla, och att det är mycket att vinna om man istället koncentrerar bedömningen till frågan om förvärvare eller panthavare erhållit rådighet och om överlåtare eller pantsättare förlorat rådigheten och att detta är avgörande för borgenärsskyddets inträde. På detta sätt kan ordning och reda i rättsfallsmaterialet på det hela taget uppnås, i vart fall då det gäller det material som avser just borgenärsskyddet vid överlåtelse och pantsättning.
Då det gäller författarens sammanfattande synpunkter i kap. 17 vill jag dessutom anmärka att det knappast går att i dagsläget avfärda möjligheten att subjektiva omständigheter kan påverka innebörden av traditionskravet vid överlåtelse av lösöre. I varje fall icke om man till subjektiva omständigheter räknar sådant som att en transaktions uppläggning visar att parternas avsikt är att t. ex. kringgå kravet på bestående besittning för panthavaren för att en panträtt skall erhålla borgenärsskydd.
Slutsatsen att "Vidare torde de teorier vara vederlagda, som velat se pantförvärv sakrättsligt giltiga blott på den grund att pantsättaren berövats den omedelbara besittningen, s. k. rådighetsavskärande" (s. 615) torde f. ö.vara en felaktig slutsats i den meningen att det mig veterligt icke finns någon som förfäktar en sådan teori de lege lata i svensk rätt. Att det finns en ganska bred uppslutning om att det nog borde vara på detta sätt är en annan sak.
Kapitel 16 ägnas en diskussion av "ett av sakrättens väsentligaste begrepp" individualiseringen. Vid en tillämpning av traditionsregeln uppnås vanligen s. a. s. automatiskt en individualisering av föremålet för ett köp, men om man i likhet med författaren förordar avsteg från denna regel till förmån för borgenärsskydd redan genom avtalet blir givetvis det allmänna sakrättsliga kravet på individualisering betydligt viktigare och intressantare. Författaren försöker här föga överraskande att finna ett enhetligt individualiseringsbegrepp, vilket leder till att han behandlar ett ganska omfattande och varierat material som delvis ligger långt från borgenärsskyddet vid överlåtelse av lösöre. Diskussio-
nen är i huvudsak intressant och givande men av utrymmesskäl undviker jag här att gå närmare in på enskildheter. Möjligen bör dock sägas att det kan tyckas något förvånande att författaren har så litet att säga om individualiseringsfrågan rörande överlåtelse av sådan egendom där avtalsprincipen fortfarande är gällande rätt. I vart fall blir författarens slutsats att det går att formulera en standardregel för individualiseringen med två väsentliga komponenter nämligen "individualiseringen skall vara bindande och normal för att ge sakrättslig effekt", (s. 546).
Det avslutande kapitlet 18 med rubriken "Reformförslag" inleds med en kritisk betraktelse över skälen för gällande rätts traditionsprincip. Behandlingen av dessa frågor är på det hela taget mycket förtjänstfull med en rad intressanta synpunkter och övertygande resonemang. Trots en utförlig diskussion av publiciteten lyckas författaren dock icke i någon större utsträckning än tidigare precisera vad han menar med detta begrepp. Mycket av den kritik författaren framför och som går ut på att många av de syften som brukar anföras för traditionsregeln i själva verket ej uppfylles genom kravet på tradition, förefaller ändå övertygande. Om sedan författarens förslag till en ny lagstiftning, innebärande att undantag från traditionskravet görs för konsumentköp, är den mest lämpliga vägen att gå om man vill reformera reglerna för uppnåendet av borgenärsskydd vid köp av lösöre kan väl diskuteras. I varje fall är författarens förslag till lagtext försett med åtskilliga kloka och väl framförda synpunkter på hur ett sådant lagfäst undantag från huvudregeln borde utformas.
Framställningssättet i avhandlingen som helhet är i mångt och mycket en frisk fläkt som bidrar till att hålla intresset vid liv genom en mycket tjock bok. I huvudsak tycker jag skrivsättet är förtjänstfullt, men en nackdel är att den litet litterära touchen medför en viss brist i precisionen, bl. a. genom ett flitigt utnyttjande av synonymer på ett sätt som gör att man ibland blir osäker på om det är fråga om en ren synonym, eller om en betydelseskillnad också är avsedd. Exempelvis används termer som borgenärsbedrägeri, sken, kollusion, kreditvärdighetssken, svek, simulation, pantsättningskringgåenden, etc. på detta sätt.
En annan brist i precisionen som jag vill passa på att nämna i detta sammanhang, därför att den givit mig svårigheter vid bedömningen av författarens framställning, gäller verkan av denuntiation till tredje man. Av anledningar som det här ej finns möjlighet att redovisa anser jag att det är helt klart i svensk rätt, att ett meddelande till en tredje man om att lösöre som han innehar har överlåtits, ger tredje man en skyldighet att tillhandahålla den nye ägaren lösöret. Han äger således icke utlämna det till överlåtaren. Frågan berörs på ett flertal ställen i avhandlingen, men Göransons inställning förefaller ganska vacklande och i flera fall far man närmast intrycket att han anser att denuntiationen ej skulle vara bindande på detta sätt.
I författarens skrivsätt synes också ligga en viss faiblesse för nya ord och termer. Som redan framgått tycker jag att det finns exempel på lyckade nybildningar, medan andra nya begrepp ej är lika lyckade. Det kan tilläggas att nybildningarna ibland blivit väl egendomliga, t. ex. ordet "försträckningssäkring" (s. 215) och "efterställd pant" (s. 537) med vilket synbarligen avses pant för gammal skuld.
Författaren har, huvudsakligen på grundval av här anmälda arbete, antagits som docent vid Uppsala universitet, och med hänsyn till att jag här
framfört mer kritiska anmärkningar än instämmanden vill jag ta tillfället i akt att säga att jag tycker detta är såväl välförtjänt som väl grundat då avhandlingen har stora förtjänster som kanske i någon mån här kommit att skymmas av att det enligt min mening finns åtskilliga invändningar som kan anföras både mer principiellt och i många enskildheter, vilka här delvis berörts. Detta bör dock icke få förta huvudintrycket av ett mycket imponerande och stimulerande arbete av imponerande omfattning, präglat av stor beläsenhet och lärdom. Det är också mycket möjligt att jag bitvis varit orättvis i mina synpunkter beroende på att jag kanske, trots ett ganska intensivt studium av avhandlingen, ej förmått uppfatta författaren på ett korrekt sätt på alla punkter.
Bo Helander