Om forskning angående lagreglers samhälleliga funktioner
Svensk Juristtidning 1986 s. 445 innehöll en recension av min i november 1984 publicerade avhandling Tidsbegränsad anställning, En studie av anställningsformsregleringen och dess funktioner. Detta inlägg skall inte i första hand ses som ett bemötande av den kritik som framfördes av docenten Kent Källström inämnda recension. Bakgrunden till inlägget är istället att jag känner det angeläget att komma med några klarlägganden på punkter där det förefaller mig råda grundläggande missuppfattningar av närmast vetenskapsteoretisk eller metodologisk karaktär. Jag finner detta desto angelägnare som jag stött på liknande reaktioner i andra sammanhang. Min förhoppning är att inlägget skall underlätta förståelsen mellan rättsvetenskapare av traditionellt snitt och den inriktning som har ambitionen att analysera rättsreglerna ur ett bredare samhällsvetenskapligt perspektiv. Jag ser min avhandling som representativ för denna senare genre och använder i det följande denna och Källströms recension av densamma som utgångspunkt för resonemangen.1
Källström synes sväva i den villfarelsen, att jag som författare tror mig i avhandlingen ha fastställt anställningsskyddslagens funktioner en gång för alla. Det gör jag inte. Min uppfattning är istället att detta är omöjligt. Beträffande effektiviteten eller funktionerna hos en så komplex företeelse som lagstiftning i en föränderlig värld går det inte att fastställa någon oföränderlig sanning. Jag tror inte heller att den relativa sanningen låter sig beskrivas fullständigt eller ens att en sådan finns. Betydelsen av en företeelse varierar med det perspektiv ur vilket den betraktas. Jag delar med andra ord Frankfurterskolans uppfattning, att allt betraktande av verkligheten innefattar ett mått av ideologisk förvrängning och att det, även om vetenskapens mål är att lyfta dessa slöjor, samtidigt — också i teorin — är otänkbart att någonsin nå fram till den oförvrängda kärnan.2
I princip är detta resonemang tillämpligt även på traditionella rättsvetenskapliga framställningar med syftet att ge en god bild av gällande rätt. Här gör sig problematiken dock inte gällande med samma tyngd. Anledningen är
att det mellan jurister med en mer eller mindre samtida utbildning inom ett och samma rättssystem, finns en långtgående konsensus om rättsreglernas systematik liksom om vilket material som är relevant vid en analys av reglerna (jfr rättskälleläran). Visst kan väl regler sägas ha betydelse också i sammanhang där de traditionellt inte uppmärksammas. Att detta utelämnas i en viss framställning anses dock normalt inte ge en snedvriden eller ens väsentligen ofullständig bild av de framställda reglerna. Det är uppenbart att sedan lång tid fastlagda ramar för verksamheten inom ett utsnitt av forskarsamhället underlättar acceptansen av framlagda forskningsresultat. Man kan här hänvisa till konceptet paradigm inom vetenskapsteorin.3
När man, som jag i avhandlingen, försöker behandla lagstiftning ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv gör sig problemen mer kännbara. I ett sådant bredare perspektiv finns inte längre någon allmänt utbredd konsensus— i synnerhet inte bland jurister. Ramen blir vidare oerhört komplex. Det är omöjligt — såväl praktiskt som teoretiskt — att beskriva en samhällelig företeelse utifrån alla synvinklar. Det är därför nödvändigt att bestämma sig för ett perspektiv ur vilket man beskriver den — för att begränsa uppgiften och därigenom göra den möjlig att utföra. Det finns således inte bara ett eller ens ett fåtal perspektiv att välja bland, utan ett i det närmaste oändligt antal. Man får väl anta, att författaren väljer att undersöka problemet ur ett visst perspektiv därför att han eller hon är övertygad om att detta ger viktig kunskap. Det är dock inte nödvändigtvis så att detta val innebär ett ställningstagande till perspektivet som det enda relevanta (eller ens det väsentligaste!).
Jag har i avhandlingen valt att studera de tidsbegränsade anställningarna och deras roll i anställningsskyddet. Även om detta delvis sker i kvantitativa termer — t. ex. när det gäller den statistiska undersökningen av utbredningen av tidsbegränsade anställningar inom en viss bransch — så är närvaron eller frånvaron av trygghet i anställningen ett problem för den enskilde arbetstagaren. Även med en sådan begränsning är det omöjligt att ge ämnet en allsidig belysning. Jag har begränsat mig till att undersöka ämnet utifrån en viss samhällsteori och ur historisk, rättsdogmatisk och kvantitativt statistisk synvinkel. Detta ger enligt min mening en relativt god men givetvis ofullständig bild av reglerna sedda ur den angivna synvinkeln.
När Källström på sid. 448 i sin recension, efter att ha konstaterat att boken enligt hans mening ger en snedvriden bild av anställningsskyddet, ändå finner att kaptiel fem (den samhälleliga analysen) innehåller en del träffande iakttagelser och ger mig rätt i att anställningsskyddsregleringen efter 1974 lett till ett kraftigt ökat intresse för tidsbegränsade anställningar m.m., så är vi kanske i själva verket mer överens än Källströms skrivning ger anledning att tro. Jag menar förstås, att den av mig presenterade bilden är viktig och central för förståelsen av anställningsskyddslagens funktioner, men jag har aldrig avsett att avhandlingens beskrivning skulle stå ensam. Den utgör ett bidrag till analysen. För en mer fullständig bild måste avhandlingen kompletteras med undersökningar av reglerna ur andra perspektiv. Ett sådant perspektiv,
men ett annat, är frågan om reglernas betydelse för fackligt inflytande över personalfrågor, vars analyserande Källström efterlyser. I avhandlingen görs nämligen bara ett försök till analys av de tidsbegränsade anställningarnas betydelse för anställningsskyddet (den enskildes), inte en analys av dessa reglers betydelse för det fackliga inflytandet eller det fackliga inflytandets betydelse för anställningsskyddet. Också dessa senare frågeställningar är enligt min mening emellertid intressanta, och anställningsskyddsregleringen har naturligtvis viktiga funktioner på detta område! I detta sammanhang förtjänar att påpekas, att syftet med avhandlingen inte heller är att avgöra om lagstiftningen är ett lyckat uttryck för lagstiftarens intentioner med lagen (om vilkas viktning jag för övrigt är oense med Källström) eller inte. Man kan inte, såsom inom rättsdogmatiken, utgå ifrån att verkligheten motsvarar reglerna såsom de kommit till uttryck i lagstiftningen. Också regler styrda av de bästa intentioner från lagstiftarens sida kan leda till andra resultat än de förväntade (jfr nedan).
Jag finner det vidare angeläget att en framställning med vetenskapliga pretentioner genomförs med viss konsekvens, så att analysen i första hand fullföljer förutskickade tankegångar. Detta leder måhända inte alltid till en välbalanserad bild och säkert inte till den mest uppskattande synen på författaren som person. Är analysen någorlunda komplex underlättar ett sådant framställningssätt emellertid för läsaren att kritiskt granska hållbarheten av de uppställda teserna. Att i texten ständigt införa modifikationer och relatera till företeelser som tidigare inte konsekvent beaktats bara för att ge en mer nyanserad bild av den egna ståndpunkten kan inte vare sig ur undersökningens eller framställningsteknisk synvinkel vara att föredra. Över huvud bör man inte utan vidare dra den slutsatsen att varje påstående som uppställes och testas i en text är ett uttryck för författarens egna övertygelse. Det är uppenbart att en traditionell s. k. ändamålsanalys i rättsdogmatiska sammanhang inte har som nödvändig förutsättning att författaren av analysen är beredd att skriva under på de målsättningar och värderingar lagmotiven bygger på i alla delar — än mindre på alla de konsekvenser ett betonande av dessa kan få i olika sammanhang. Detta hindrar honom inte att genomföra analysen, låt vara att författaren många gånger har svårt att avhålla sig från att i texten ange avvikande uppfattning eller ge råd de lege ferenda. För- och nackdelar med det senare har lett till omfattande diskussioner. Det finns nu inget som hindrar att också den som arbetar i ett bredare samhällsvetenskapligt perspektiv på detta vis väljer ut en ram inom vilken man utför sin analys. Ett sådant val av ram för framställningen innebär inte nödvändigtvis ett moraliskt ståndpunktstagande för dessa utgångspunkter i alla tänkbara situationer.
Jag är naturligtvis medveten om att jag som författare inte kan svära mig fri från ansvar för uppkomna missuppfattningar. Genom ett tydligt angivande av undersökningens syfte, förutsättningar och begränsningar torde sådana kunna undvikas. Det är samtidigt klart att samhällsperspektivets komplexitet och bristen på givna ramar försvårar en uttömmande redovisning i dessa hänseenden. Detta gäller kanske i synnerhet beträffande rättsvetenskapliga undersökningar, som ju här rör sig på ett ännu tämligen oprövat område. Lika klart är att en medvetenhet om problemen underlättar kommunikationen med läsaren.
Denna självrannsakan leder över till en delvis annan fråga. Själva fram-
ställningssättet och ordvalet avhandlingen torde vara en bidragande orsak till att analysen i femte kapitlet kommit att uppfattas som avslöjandet av en konspiration. Källström tycks ha fatt den uppfattningen, att jag menar att lagstiftaren, arbetsdomstolen m. fl. medvetet organiserat en "saftig" konspiration mot arbetsmarknadens B-lag som jag nu kommit på spåren (s. 449). Detta är inte min mening. Det är tvärtom i sammanhanget egentligen ointressant om anställningsformsregleringens funktioner (handlingsstyrande och ideologiska) är avsedda/planerade eller inte. Den springande punkten är tvärtom att det är strukturen, de materiella förutsättningarna, organisationsprinciperna och konflikterna i samhället som styr, d. v. s. tvingar fram en reglering eller regeltillämpning av visst innehåll och förhindrar en annan. Detta sker i stor utsträckning oberoende av de berörda subjektens insikter eller brist på sådana. Ur mitt perspektiv skulle det därför vara lämpligare att sätta citationstecken kring ordet konspiration än, som Källström, kring uttrycket saftig. Skulle det kunna beläggas att lagstiftaren medvetet ljuger i lagmotiven är detta naturligtvis allvarligt, men även en aldrig så troskyldig företrädare för statsmakten kan i god tro åstadkomma regler med de i avhandlingen beskrivna funktionerna. Också den som är medveten om den underliggande strukturen har uppenbara svårigheter att agera mot denna struktur där detta överhuvud är möjligt. Det gäller i synnerhet om man vill uppnå vissa konkreta mål med verksamheten inom ramen för rådande samhällsskick. Källström framför i sin recension (s. 448) den uppfattningen, att motiven till anställningsskyddslagen innehåller slagordsmässiga uttalanden ej värda att tas på allvar. Min poäng är att ansträngningar att nå dessa mål — allvarligt menade eller inte — p. g. a. strukturella förhållanden är dömda att misslyckas. Det finns vidare ingen anledning att överbetona betydelsen av medvetenhet/omedvetenhet hos lagstiftaren då denne ju egentligen inte alls existerar. Beslut och handlingar hos enskilda makthavare dikteras inte bara av antaganden om betydelsen av olika möjliga beslutsinnehåll utan också av andra faktorer av mer individuellt betonat slag. Dessa kan analyseras snart sagt i oändlighet och ge upphov till ständigt nya facetter hos "sanningen" utan att detta nödvändigtvis kullkastar det grundläggande påståendet om strukturen som en dominerande faktor för reglernas utformning.
Sammanfattningsvis vill jag med mitt inlägg skapa en större förståelse för påståendet, att alla beskrivningar av komplexa samhälleliga företeelser är snedvridna i någon mening eftersom sådana aldrig låter sig fullständigt beskrivas. Angelägenheten av att undersöka en företeelse ur ett visst perspektiv liksom utförandet av den påtagna — men alltså begränsade — uppgiften kan naturligtvis alltid diskuteras. Granskningen måste då ske på den granskade forskningens egna premisser. Den rättvisa bilden av en företeelse finns emellertid bara i betraktarens öga, och är inte heller den någon realitet. Ytterst handlar det här om vilken betraktare man kan, vill och kanske bör identifiera sig med. Detta val är inte vetenskapligt och har heller inget med sant eller falskt att göra.
Ann Henning