Nutida ersättningsrätt i Sverige kännetecknas av ett samspel mellan skadestånd och försäkring. Man kan inte gärna behandla motsättningen mellan reparation och prevention i skadeståndsrätten utan att göra klart för sig vad som är försäkring och vad som är skadestånd.
    Vad först gäller personskadorna har vi en uppsjö av olika försäkringsanordningar resp. andra kollektiva ersättningssystem. Vi har trafikförsäkringen, den lagfästa arbetsskadeförsäkringen, trygghetsförsäkringen inom AMF, hemförsäkringens överfallsskydd, läkemedelsförsäkringen, patientförsäkringen, för att nämna de viktigare. Och så har vi brottsskadelagens ersättningssystem. Dessa ersättningsanordningar kompletteras av statens och kommunernas skadeståndsansvar (t. ex. för vägar och gator) och av ansvarsförsäkring. Regressrätt är ibland utesluten på grund av lag; i andra fall utövas den i praxis i mycket begränsad omfattning. En anställd är skyddad genom bestämmelsen i 4: 1 skadeståndslagen. Man kan tryggt påstå, att det bra nog sällan händer, att en enskild företagare eller annan fysisk person behöver betala skadestånd på grund av en personskada. Det är väl huvudsakligen på miljöskadeområdet och i fråga om produktansvar som en sådan skadeståndsskyldighet skulle kunna göras gällande.
    Genomgående kan sägas, att när sanktionerna på det här sättet försvinner genom att ersättningsskyldigheten förs tillbaka på stora anonyma och kollektiva system, så försvinner också det mesta av samhällstrycket och moralbildningen i skadeståndsrätten — inte ens det incitament till försiktighet som ligger i att man riskerar att själv behöva betala skadestånd finns kvar. Kravet

 

på trygghet både på skadelidar- och på skadevållarsidan har ersatt den liberala frihetsideologi som uppbär det traditionella culpa-ansvaret. Det är utvecklingens gång, på gott och ont.
    Beträffande sakskadorna är läget delvis detsamma, fast utvecklingen inte har gått så långt. Här vill jag fästa uppmärksamheten på ett annat drag i den moderna skadeståndsrätten, nämligen att samhället har blivit så tekniskt. I skadeståndsrätten visar det sig på det sättet, att culpa — oaktsamhet — inte längre är en överträdelse av det gamla bonus pater familias-idealet utan innebär åsidosättande av de krav på teknisk ackuratess, på standard, som experterna — ingenjörer, läkare och andra specialister, med andra ord fackfolk —uppställer. Detta tekniska fel kan inte på samma sätt som den gamla bonus pater familiasnormen gripa tag i den allmänna moraluppfattningen. Att man överträtt en teknisk norm, det må vara hänt, det betecknas av domstolarna som oaktsamhet, culpa, men betraktas egentligen inte som något omoraliskt. Det är ungefär som när man förbisett någon skatteteknisk detaljregel och åläggs skattetillägg för det eller till äventyrs döms av domstol för vårdslös skatteuppgift — det anses i vida kretsar inte vara något klandervärt.
    Sådant som självrisk, bonus och försäkringsbolagets krav på skadeförebyggande åtgärder kan säkerligen ha preventiv effekt — om ock inte direkt moralbildande — men det hör enligt min mening närmast till försäkringsrätten och inte till skadeståndsrätten.
    En central uppgift för modern skadeståndsrätt är, som jag ser saken, att vara en gemensam nämnare för en rad generella ersättningsrättsliga spörsmål i de olika systemen. Jag tänker på sådant som orsaksbegreppet, rättsstridighetsfrågor av typ samtycke, solidarisering med risken, nödvärn o.dyl., och inte minst principerna för ersättningsberäkning både i personskade- och sakskaderätten. Sådana frågor behandlas med fördel gemensamt. Jag vet att det här finns en motsättning. Vännen Bill Dufwa har t. ex. kritiserat trafikskadelagen, därför att den inte brutit med skadeståndsrätten och gått sina egna vägar. Jag däremot vill gärna ha kvar det sammanhållande kitt som den skadeståndsrättsliga begreppsbildningen utgör. I centrala spörsmål skall folk känna igen sig från område till område. Vi i brottsskadenämnden t. ex.uppfattar oss som en del i en större gemenskap, när vi utnyttjar domstolarnas och andra nämnders erfarenheter och system beträffande sådant som orsakssamband och ersättningsberäkning. Och vi tror att vi själva i mån av förmåga kan bidra med ett eller annat korn till att föra rättsutvecklingen framåt.
    En sak till. Jag har vid läsning av Försäkringstidningen märkt, att det finnsförespråkare för en starkare betoning av gärningen i den skadeståndsrättsliga materian. Jag vet inte riktigt vad man är ute efter. Kan det vara tron, att man skulle nå en avskräckande effekt, om man klämmer åt vissa beteendetyper, t. ex. miljöskadande verksamhet? Någonting i stil med punitive damage i Amerika? Eller är det fråga om en sorts kanalisering av primitiva instinkter hos folk i allmänhet, även om man inte direkt talar om hämndkänslor? Hursom helst är jag skeptisk till tankegångarna. Jag tycker, att man bör hålla fast vid den enhetliga bedömningen av skadorna; avgörande är den skadelidandes situation — hans lidande osv — lika skall bedömas lika. Det finns ett, nu ganska gammalt, svenskt rättsfall, NJA 1962 s. 458, som antagligen har präglats av Karlgrens synsätt (han höll ju hårt på allmänpreventionen). I det fallet utdömdes ett särskilt högt skadestånd med hänsyn till att lidandet åsamkats genom brottslig gärning av synnerligen svår beskaffenhet. Jag har

 

alltid, så gott jag har kunnat, bekämpat den princip som där kommit till uttryck. Det är inte gärningens beskaffenhet utan lidandets storlek som skall vara avgörande. Den som fått underlivet söndertrasat genom en trafikolycka får antagas ha tillfogats lika mycket sveda och värk som den som utsatts för en våldtäkt. Någon liten risk i samma riktning finns det väl med stadgandet i 1: 3 skadeståndslagen, som gäller ersättning för lidande som uppkommit i samband med vissa brott, bland vilka märks ofredande i vidsträckt bemärkelse. Dit hör misshandel. Jag hoppas att tillämpningen skall hållas inom rimliga gränser, med tonvikt på lidandet, så att ersättning inte ges i andra fall än närdet är visat att brottet medfört ett extra lidande utöver vad som normalt ingår i sveda och värk.
    Det är den reparativa funktionen som träder i förgrunden vid tillämpningen av 1: 3 skadeståndslagen. När Anders V-K så starkt betonar den preventiva funktionen i fråga om den liknande bestämmelsen om tort i EAL § 26 kan jag alltså inte riktigt instämma i vad gäller 1: 3.
 

Erland Conradi