Jag skulle vilja understryka vad som sagts från flera håll i diskussionen om att det ofta framstår som en trossats eller präglas av önsketänkande, när man uttalar sig om preventionens större eller mindre betydelse. Också politiska värderingar tycks spela in. I riksdagsdebatter och utskottsutlåtanden åtminstone under 1970-talet ser man att de som håller på lag och ordning gärna överför dessa synpunkter till skadeståndsrätten: också här anses den preventiva effekten vara stor, oberoende av vilken situation det närmare gäller och vilka invändningar man har framfört.
    Inte minst vid skadeståndslagens tillkomst ser man hur preventionstankens vikt får bero av vilka mål man ville uppnå. Bill Dufwa har med viss rätt kritiserat lagens motiv på den punkten. Ett väsentligt syfte med det framtidsperspektiv som departementschefen skisserade var ju att skadeståndet för personskada på sikt skulle ersättas med en försäkringslösning, och en av de väsentliga nyheterna i lagen var den mycket markanta lindringen av arbetstagarnas ansvar — de svarar ju enligt 4 kap. 1 § bara vid synnerliga skäl. Båda dessa idéer var mycket svåra att förena med de sedvanliga föreställningarna om prevention, bland annat hos jurister som var uppfostrade i Vilhelm Lundstedts och Hjalmar Karlgrens läror. Man ser också i motiven hur preventionstanken tonas ner på olika sätt — t. o. m. när det gällde anställdas redovisningsskyldighet och värnpliktigas ansvar för omhändertaget material, men där reagerade lagrådet. — En annan sak som bör observeras när man diskuterar motivens uttalanden på den här punkten är att de skrevs innan synpunkten om ekonomisk prevention lanserades i Sverige; den var såvitt jag minns knappast känd innan Hellner tog upp den i första upplagan av Skadeståndsrätt, 1972. De nya tankegångarna skulle annars säkert ha påverkat departementschefens resonemang åtminstone delvis.
    Nu kan man förstås säga att det inte spelar så stor roll att man kanske kan kritisera propositionens resonemang på den här punkten. Såvitt jag förstår har de inte haft större betydelse vare sig för domstolarnas eller för försäkringsjuristernas tolkning av skadeståndslagen. Vid det fortsatta lagstiftningsarbetet är det väl framför allt på en punkt som denna skepsis mot preventionen

 

418 Bertil Bengtssonverkligen har inverkat, och då för den skadelidandes del; det är fråga om reformen år 1975, när man uteslöt jämkning av skadeståndet vid personskada när inte medvållandet var grovt. Och här tror jag att lagstiftaren hade rätt.
    Annars är nog min uppfattning att vi i stora delar alltjämt vet mycket litet om dessa frågor. Jag tror att det ligger mycket i Anders Vinding Kruses tanke att man måste skilja på olika situationer: att preventionen är större vid ren förmögenhetsskada, och vid vissa miljöskador, är ganska sannolikt. Men i övrigt kan man tycka både det ena och det andra om den preventiva effekten av skadeståndet. När man skriver lagmotiv märker man hur lätt det är att argumentera för rakt motsatta ståndpunkter med dessa resonemang. Vill man ha en sträng skadeståndsregel, kan man skriva: "Man kan dock inte bortse från möjligheten att en sträng regel här skulle ha en nyttig preventiv effekt"; föredrar man av någon orsak en mild regel skriver man i stället: "Det finns dock inget stöd för att ett strängt skadeståndsansvar skulle ha en nämnvärd preventiv effekt"; och ingen kan med bestämdhet säga att det skulle vara fel, vilken skrivning man än väljer. På ett mycket stort område av skadeståndsrätten rör vi oss med gissningar. — Men egentligen har vi ju i stort sett aldrig gjort något annat när det gällt preventionen, och vi har klarat de skadeståndsrättsliga problemen någorlunda bra ändå.
 

Bertil Bengtsson