Vad är ett "väsentligt avtalsbrott"?Några synpunkter på väsentlighetskravet i det samnordiska köplagsförslaget NU 1984:5

 

Av doktoranden BERT LEHRBERG

 

1. Syfte
Den nordiska arbetsgruppen för köplagstiftning avgav 1984 betänkande med förslag till nya nordiska köplagar.1 De för obligationsrätten så centrala bestämmelserna om hävningsrätt vid kontraktsbrott i 1905 års köplag föreslås häri omformuleras på så sätt, att för hävningsrätt skall erfordras ett "väsentligt avtalsbrott". Den närmare innebörden av detta uttryck framgår inte av lagtexten, och inte heller är motivuttalandena till förslaget alldeles klargörande.
    Enligt 21 § andra stycket av 1905 års köplag gäller att köparen vid säljarens dröjsmål inte kan häva köpet, om dröjsmålet var "av ringa betydelse för köparen" eller om säljaren hade "grundad anledning att sådant antaga". I det nya köplagsförslaget har denna bestämmelse ansetts behöva förenklas. Det uppges finnas skäl att i överensstämmelse med bland annat 1980 års FN-konvention om avtal rörande internationella köp som grundläggande förutsättning för hävning erfordra att dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.2 I 27 § första stycket avförslaget stadgas därför att köparen far häva köpet, om säljarens dröjsmål utgör ett väsentligt avtalsbrott.3 Motsvarande formuleringar används i de föreslagna bestämmelserna om hävningsrätt vid fel4 och köparmora5. I bestämmelsen om rätt att kräva avhjälpande eller leverans av felfri vara (omleverans) vid fel heter det i stället: "Ar feletväsentligt .. .".6

 

1 NU 1984: 5. Nordiska köplagar. Förslag av den nordiska arbetsgruppen för köplagstiftning.

2 NU 1984:5 s 181.

3 Aa s 127.

4 41 §.

5 60 §.

6 36 §.

 

Vad är ett "väsentligt avtalsbrott"? 423    Arbetsgruppen framhåller, i fråga om säljarens dröjsmål, att ett avtalsbrotts väsentlighet bör bedömas "med hänsyn till omständigheterna i det konkreta fallet", samt att även ett mycket kort dröjsmål ibland kan vara väsentligt, till exempel vid avtal mellan näringsidkare som handlar med råvaror.7 I specialmotiveringen görs följande uttalande om hur väsentlighetsbedömningen närmare skall tillgå:

 

Bedömningen av dröjsmålets väsentlighet bör ske med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Även en tidsmässigt kort försening med varans avlämnande kan ibland utgöra ett väsentligt avtalsbrott. I första hand bör avseende fästas vid dröjsmålets betydelse för köparen. Köparens subjektiva uppfattning är dock inte avgörande om dröjsmålet objektivt sett inte kan anses vara väsentligt. Säljarens kännedom om dröjsmålets betydelse för köparen kan dock också tillmätas relevans.8

 

Vid fel bör hävning enligt arbetsgruppen "— på samma sätt som när det är fråga om dröjsmål — förutsätta att det är fråga om ett väsentligt avtalsbrott". Vid väsentlighetsbedömningen bör "hänsyn tas främst till felets betydelse och möjligheterna att kompensera det genom övriga påföljder".9 I förarbetena till bestämmelsen om rätt att kräva avhjälpande eller omleverans vid fel uttalas:

 

Utgångspunkten är felets betydelse för köparen, sett ur en objektiv synvinkel. Om felet är av väsentlig betydelse för den individuelle köparen utan att det allmänt sett är väsentligt, skall dock hänsyn tas även till detta, under förutsättning att säljaren insett eller bort inse felets betydelse för ifrågavarande köpare.10

 

Hur skall dessa uttalanden tolkas, och — framför allt — hur bör köplagstiftningens väsentlighetskrav utformas, när nu nya lagbestämmelser skall införas? I det följande skall jag kortfattat framställa min egen syn på det köprättsliga väsentlighetskravets innebörd. Jag får härvid anledning att återkomma till frågan hur det nya köplagsförslaget bör uppfattas. Först skall jag emellertid kortfattat redogöra förgällande rätt enligt 1905 års köplag (2). Därefter övergår jag till att presentera förutsättningslärans väsentlighets- och synbarhetsrekvisit, vilka enligt min mening bör tillmätas stort intresse (3), samt att påvisa vilket stöd dessa har i lagstiftningen (4) och vilka rättstekniska (5) och teleologiska (6) skäl som talar för att de grundsatser som här kommer till uttryck bör respekteras. Vissa invändningar som framställts emot förutsättningslärans nämnda rekvisit uppmärksammas

 

7 NU 1984:5 s 181 f.

8 NU 1984: 5 s 252 f.

9 NU 1984:5 s 182.

10 NU 1984: 5 s 278.

 

424 Bert Lehrberghärefter (7), och slutligen sammanfattar jag min syn på hur väsentlighetskravet bör utformas i den nya köplagen (8).

 

2. Väsentlighetskravet i 1905 års köplag
I 21 § köplagen heter det:

 

21 § Varder godset ej i rätt tid avlämnat, och beror ej sådant av köparen eller av händelse, för vilken han står faran, stånde till honom, huruvida han vill kräva godsets avlämnande eller häva köpet.
    Var dröjsmålet av ringa betydelse för köparen, eller hade säljaren grundad anledning att sådant antaga, må ej köpet hävas, utan så är att köparen betingat sig noggrant iakttagande av tiden för godsets avlämnande; dock skall vid handelsköp varje dröjsmål medföra rätt till köpets hävande, med mindre det, som fördröjt är, utgör allenast en ringa del av godset.

 

I förarbetena fastslås att grunden till köparens hävningsrätt måste sökas i att köparens intresse av fullgörelse i regel minskas eller upphör, om prestation inte sker i rätt tid. Väsentlighetskravet i andra stycket motiveras med att det vore obilligt mot säljaren om hävningsrätt medgavs "vid hvarje, äfven det minsta dröjsmål", samt att detta inte heller är påkallat av hänsyn till köparen. Vid ett obetydligt dröjsmål skulle denne nämligen inte komma att utnyttja hävningsrätten annat än som förevändning för att undslippa ett avtal som av någon anledning, till exempel därför att priset på godset sjunkit, kommit att te sig oförmånligt för honom. Vid bedömandet av om ett dröjsmål är väsentligt har man "naturligen att taga hänsyn icke blott till dröjsmålets tidslängd utan äfven till andra omständigheter, af hvilka dess betydelse för köparen kan vara beroende".11
    I Alméns köplagskommentar utvecklas likaså att vid avgörandet av om hävningsrätt föreligger, hänsyn skall tas inte bara till dröjsmålets tidslängd utan även till "de särskilda förhållanden, på grund varav även ett kortvarigt dröjsmål kan för köparen medföra betydande olägenhet".12 Där framhålls vidare att denna olägenhet naturligtvis bör sättas i relation till köparens ändamål med förvärvet och således inte behöver vara "synnerligen betydande". Som exempel nämns att en efterrätt kommer när middagen är slut.13
    Även i 28 och 42—43 §§ köplagen, som stadgar om hävningsrätt på grund av köparmora respektive fel i godset, uppställs som huvudregel väsentlighetskrav för att hävning skall få ske. Formuleringarna är härmer kortfattade, men någon principiell avvikelse från de grundsatser

 

11 För detta och det anförda, se NJA II 1906 s 43. Se också Almén, Köp § 21 s 249.

12 Almén a a s 250.

13 Ast.

 

Vad är ett "väsentligt avtalsbrott"? 425som kommer till uttryck i 21 § är inte avsedd av lagstiftaren.14förarbetena till 42 § framhålls således att man uppenbarligen inte kan utgå endast från objektiva synpunkter, utan liksom vid säljarens dröjsmål måste ta hänsyn till köparens ställning och vad säljaren haft anledning att anta härom, men att det är onödigt att uttryckligen erinra om detta i lagtexten, "då af redaktionen framgår att det ej uteslutande kommer an på felets betydenhet efter allmän måttstock".15 Väsentlighetskravet uttrycks i 43 § med samma ord som i 42 §: "Är felet att anse såsom ringa ...". Enligt 28 § är det avgörandeom "dröjsmålet är av ringa betydelse".
    Almén uttalar, i anslutning till 42—43 §§, att det avgörande är felets betydelse för köparen in concreto och vad säljaren i detta hänseende haft anledning att anta, inte en objektiv måttstock.16 Förklaringen till att denna grundsats inte uttrycks i lagtexten i 28 § ärenligt Almén, att de olägenheter en borgenär lider vid betalningsdröjsmål i ytterst ringa mån påverkas av individuella förhållanden. Dröjsmålets varaktighet blir alltså normalt avgörande; men det kan, framhåller Almén, inte uteslutas att andra omständigheter kan spela in. Som exempel nämner han att säljaren genom att anmana köparen att ofördröjligen betala köpeskillingen visat sig lägga vikt vid ett kortvarigt dröjsmål.17 Något principiellt avsteg från grundsatserna i 21 § köplagen synes alltså ej vara avsett heller för detta fall.18
    Sammanfattningsvis synes köplagens hävningsregler grundade på följande tankegångar. Hävningsrätt skall i regel föreligga när prestation inte sker i rätt tid eller är behäftad med fel. Hävningsrätten grundas då på att borgenärens19 intresse av fullgörelse i regel har förminskats eller helt fallit bort. Vid obetydliga kontraktsbrott medges emellertid inte hävning, eftersom kontraktsbrottet då inte skulle åberopas annat än som en förevändning för att komma ifrån ett avtal som av någon annan anledning än själva kontraktsbrottet kommit att framstå som oförmånligt.
    Dessa tankegångar skall realiseras genom en väsentlighetsbedömning, som tar hänsyn till borgenärens olägenheter av kontraktsbrottet och därvid beaktar även rent individuella omständigheter som gör att ett i normala fall obetydligt kontraktsbrott far ingripande verkningar.

 

14 Se Almén a a s 249.

15 NJA II 1906 s 78.

16 Almén, Köp § 42 vid not 67a—72.

17 A a § 28 vid not 93-99.

18 Jfr not 11 och 12.

19 Inom obligationsrätten är termerna borgenär-gäldenär vedertagna även när det gäller andra prestationer än pengar. Säljaren är penningborgenär vid köparens dröjsmål med köpeskillingen, köparen naturaborgenär vid fel och vid dröjsmål med varans avlämnande. 

426 Bert LehrbergUppenbarligen till skydd för säljarens goda tro stadgas emellertid i 21 § att säljarens dröjsmål inte ger hävningsrätt om säljaren hade grundad anledning att anta att dröjsmålet var ringa. Är säljaren i god tro om köparens individuella förhållanden kan de alltså inte beaktas till hans nackdel. Samma princip är avsedd att gälla vid köparmora och fel.
    Vad är då ett väsentligt kontraktsbrott enligt köplagen? Hur stora skall köparens olägenheter av säljarens dröjsmål vara, för att han skall kunna häva? På denna fråga ger lagen och förarbetena inget svar. Inte heller ger rättspraxis någon ledning, annat än kasuistiskt. Den fråga som enligt min mening bör ställas är följande: Hur förverkligas på bästa sätt målsättningen att borgenären skall kunna häva om hans intresse av fullgörelse till följd av kontraktsbrott förminskats eller upphört, men däremot inte kunna åberopa kontraktsbrottet som förevändning när dettas konsekvenser för honom är så obetydliga, att den verkliga orsaken till hävningsförklaringen måste vara någonting annat än kontraktsbrottet? Jag menar att det här ligger närmast till hands att anknyta till förutsättningslärans väsentlighets- och synbarhetsrekvisit, vilkas innebörd jag nu övergår till att redogöra för.

 

3. Förutsättningslärans väsentlighets- och synbarhetsrekvisit
Den enda i princip generellt tillämpliga måttstock som har anvisats till stöd för väsentlighetsbedömningen — den omfattar inte bara samtliga kontraktsbrottsfall utan även ogiltighetsläran och utfyllande rättsregler som grundas på förutsättningshänsyn — är förutsättningslärans väsentlighets- och synbarhetsrekvisit. Väsentlighetsrekvisitet innebär i huvudfallet ett krav på att kontraktsbrottet skall vara av sådan betydelse för borgenären, att det kan antas att avtal inte hade kommit till stånd på samma villkor, om han i avtalsögonblicket hade känt till det kontraktsbrott som skulle inträffa och dettas konsekvenser för honom.20 När kontraktsbrottet består i ett fel eller en brist som vidlåder gäldenärens prestation och proportionell nedsättning av borgenärens egen prestationsskyldighet — det vill säga en partiell hävning21 — är möjlig som påföljd, får väsentlighetsrekvisitet däremot en

 

20 Se bland annat Ussing, Aftaler s 470, densamme, Forudsætninger s 88—101, Lassen, Alm Del s 113, Vahlén, Formkravet s 190, Holmbäck, Studier s 10. Se också NJA 1985 s 178, 1981 s 269, 1958 s 282, 1936 s 368 med flera rättsfall. Min examensuppsats vid Juridiska fakulteten i Uppsala innehåller bland annat en genomgång av rättspraxis avseende förutsättningsläran under åren 1950—1984, varvid även vissa opublicerade hovrättsfall refereras och kommenteras. Se Lehrberg, Förutsättningsläran och dess tillämpning, särskilt s 27—33 och 175— 178 vad avser väsentlighetsrekvisitet.

21 Att det här rör sig om en partiell hävning framgår av det sätt på vilket köpeskillingsnedsättningen beräknas; köpeskillingen reduceras med samma kvotdel som värdenedgången utgör av godsets värde. Köpet hävs således till viss kvotdel. 

Vad är ett "väsentligt avtalsbrott"? 427dubbel innebörd. För sådan partiell hävning krävs då väsentlighet i nyss angiven mening.22 Men för att borgenären skall få häva helt och hållet erfordras härutöver att det kan antas att han inte skulle ha ingått avtal (på samma villkor i övrigt) ens om köpeskillingen nedsatts i proportion till prestationens genom felet eller bristen minskade värde.23
    Förutsättningslärans synbarhetsrekvisit brukar formuleras så, att rättshandlingens mottagare skall ha insett eller bort inse att avgivaren utgick från en viss förutsättning och tillmätte denna sådan betydelse att han inte skulle ha avgivit rättshandlingen på samma villkor om han vetat att förutsättningen var felaktig.24 Strängt taget krävs således ond tro såväl om förutsättningens förhandenvaro som om dennas väsentlighet. Synbarhetskravet beträffande förutsättningens förhandenvaro anses dock inte böra ställas i fråga om förutsättningar som typiskt sett är för handen vid den aktuella rättshandingstypen, såkallade typförutsättningar.25 Och på motsvarande sätt efterges synbarhetskavet beträffande väsentligheten i fråga om förutsättningar som är typiskt sett väsentliga.26 Om mottagaren insett eller bort inse att rättshandlingen framkallades av en villfarelse, erfordras dock inte att han dessutom insåg vad den väsentliga felaktiga förutsättning avgivaren utgick från gick ut på.27
    Denna traditionella komplicerade formulering av synbarhetsrekvisitet, med dess många undantag — som grundas på att mottagaren måste finna sig i att räkna med det sedvanliga även om detta inte in concreto varit synbart28 —, är säkert i och för sig en korrekt beskrivning av vad som bör gälla. Enklare och kortare torde man emellertid kunna sammanfatta samma tanke enligt följande: En förutsättningsrelevans är utesluten, om mottagaren haft fog för att anta att kännedom om sådana omständigheter som de, varigenom förutsättningen visat sig felaktig, ej skulle ha avhållit avgivaren från att avge rättshandlingen. Mottagaren har fog för att anta att avgivarens preferenser överensstämmer med det normala vid den ifrågavarande avtalstypen,om han inte inser eller bör inse att en avvikelse föreligger.
    Vid kontraktsbrott innebär synbarhetsrekvisitet i princip ett krav på att gäldenären inte skall ha haft fog för att anta att kännedom om

 

22 Se Lassen, Alm Del s 199, 496 och 510 samt Ussing, Forudsætninger s 44.

23 Se Ussing a a s 99, densamme, Aftaler s 482, särskilt not 3. Jämför Stang i TfR 1930 s99 noten.

24 Se Ussing, Aftaler s 471, densamme, Forudsætninger s 101.

25 Se Ussing, Aftaler s 472, densamme, Forudsætninger s 109.

26 Se Detta framgår motsatsvis av Ussing, Aftaler s 471. Se Holmbäck, Studier s 37.

27 Se Ussing, Forudsætninger s 106 f.

28 Se a a s 103, 106 och 108 f.

 

428 Bert Lehrbergett kontraktsbrott som det senare inträffande inte skulle ha avhållit borgenären från att ingå avtalet — på samma villkor eller, vid fråga om hävningsrätt vid fel eller brist, mot nedsatt vederlag. En gäldenärhar fog för att anta att borgenärens preferenser överensstämmer med det normala vid köp av aktuellt slag, om han inte inser eller bör inse att en avvikelse föreligger. Sådan ond tro behöver inte föreligga vid avtalsslutet.29 Vid kontraktsbrott är det tillräckligt att den onda tron har inträtt senast då gäldenären sista gången var i stånd att handla på sådant sätt, att något väsentligt — i den av väsentlighetsrekvisitets båda betydelser som är relevant — kontraktsbrott inte hade behövt uppkomma.30
    Det kan kanske tyckas vara en krystad metod, att anknyta väsentlighetsbedömningen till borgenärens preferenser vid tidpunkten för avtalsslutet. Beaktar man att väsentlighetskravets syfte enligt köplagens förarbeten är att utesluta hävning vid kontraktsbrott, som är av så ringa betydelse att borgenären inte kan antas utnyttja hävningsrätten annat än som förevändning när han vill komma ifrån avtalet av andra skäl, är emellertid metodens fördelar uppenbara. Vid avtalsslutet förutsåg inte borgenären något skäl till att han i framtiden skulle komma att ångra avtalet — i annat fall hade avtalet inte kommit tillstånd! Om han vid avtalsslutet skulle ha ingått avtalet även om han förutsett kontraktsbrottet och dess verkningar, men ändå vill häva när detta inträffar, är skälet för hävningen naturligtvis ett annat än kontraktsbrottet och det sistnämnda således endast en förevändning. På motsvarande sätt förhåller det sig om en köpare yrkar hävning på grund av fel, när han vid avtalsslutet skulle ha köpt godset för nedsatt pris om felet varit känt. Förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit medger då endast köpeskillingsavdrag.
    Trots det anförda har de flesta författare under senare tid avvisat de grundsatser förutsättningsläran anvisar som oanvändbara eller olämpliga vid väsentlighetsbedömningen enligt köplagen.31 Jag skall så småningom återkomma till och bemöta de viktigaste av de många invändningar som har framställts mot i första hand förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit i detta sammanhang (7). Först skall jag emellertid påvisa att väsentlighets- och synbarhetsrekvisiten har starkt stöd i lagstiftningen (4) och att starka rättstekniska (5) och teleologiska (6) skäl talar för att de rättsgrundsatser rekvisiten ger uttryck åt bör respekteras.

 

29 Jämför däremot Bengtsson, Hävningsrätt s 213 f.

30 Se Ussing, Forudsætninger s 107.

31 Se litteraturhänvisningar nedan i avsnitt 7.

 

Vad är ett "väsentligt avtalsbrott"? 4294. Lagstiftningen
Endast om rättshandlingens mottagare framkallat rättshandlingen genom svikligt förledande eller insett eller bort inse att avgivaren blivit svikligen förledd av annan, är en rättshandling enligt 30 § avtalslagen ogiltig på grund av svek. Således krävs orsakssamband mellan sveket och rättshandlingen. Närmare bestämt skall sveket ha orsakat en motivvillfarelse (oriktig förutsättning), vilken i sin tur skall ha orsakat rättshandlingen. Kan det antas att rättshandlingen hade tillkommit och erhållit samma innehåll även om avgivaren varit riktigt informerad, kan det inte anses att rättshandlingen framkallats genom sveket eller att avgivaren blivit svikligen förledd till densamma. Detta överensstämmer med förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit. Genom kravet på att mottagaren själv skall ha utövat sveket eller insett eller bort inse att avgivaren blivit svikligen förledd till rättshandlingen av annan upprätthålls förutsättningslärans synbarhetsrekvisit.
    På motsvarande sätt kräver också 29 och 31—32 §§ avtalslagen orsakssamband mellan ogiltighetsgrund och rättshandling samt ond tro härom hos mottagaren. Och i förarbetena till 33 § uttalas att §:nkan tillämpas vid felaktiga förutsättningar, om "... medkontrahenten måste antagas hava insett, att den andre handlat under nämnda förutsättning och lagt sådan vikt vid densamma, att han, om saken kommit på tal, skulle ha gjort densamma till ett villkor för rättshandlingens bestånd eller ock alldeles underlåtit att företaga densamma...".32 Överhuvudtaget är det krav på orsakssamband som kommer till uttryck i förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit en fundamental grundsats inom ogiltighetsläran.
    Utfyllande rättsregler som ger uttryck åt samma grundsats finns i 6, 45—46, 67, 83 och 121 §§ försäkringsavtalslagen, 7 § konsumentköplagen och 10—11 §§ konsumenttjänstlagen.

 

Medan 67 och 83 §§ försäkringsavtalslagen uppställer väsentlighetskrav i denna mening som betingelse för befrielse från kontraktsansvar, ger 6, 45 och 121 §§ exempel på den differentiering av väsentlighetsrekvisitet som berördes ovan under 3. För fullständig befrielse erfordras här att försäkringsgivaren inte skulle ha inlåtit sig på avtalet ens på andra villkor "med avseende å premie eller eljest". Kan det däremot antas att denne skulle ha medverkat till avtalsslut på andra villkor i angivet hänseende, kommer endast partiell befrielse i fråga.
    7 § konsumentköplagen och 10—11 §§ konsumenttjänstlagen reglerar endast betingelserna för inträdande av påföljder över huvud taget. Kravet på att de uppgifter respektive underlåtenheter som här regleras skall ha "inverkat på" köpet respektive avtalet är naturligtvis ekvivalent med det svagare krav

 

32 NJA II 1915 s. 263 f.32 — 37-166 Svensk Juristtidning

 

430 Bert Lehrbergpå kausalitet mellan förutsättning och avtalsinnehåll som förutsättningsläran uppställer som betingelse för att påföljder över huvud skall inträda.
    Bestämmelserna i 10—11 §§ konsumenttjänstlagen innebär ett i vissa avseenden vidare ansvar för oriktiga och underlåtna uppgifter än 7 § konsumentköplagen. Det nya köplagsförslaget NU 1984: 5 och det nya förslaget till konsumentköplag SOU 1984: 25 innebär att ett motsvarande vidare felansvar föreslås infört såväl i den allmänna köplagen som i konsumentköplagen. Kravet på att uppgiften skall ha "inverkat på köpet" behålls härvid med samma innebörd som i nuvarande 7 § konsumentköplagen.33, 34

 

33 Se NU 1984: 5 s. 176 och 230 samt SoU 1984:25 s 120—128 och 272-276.

34 Det är att märka att det i lagtext och lagförslag på flera ställen upptagna kravet på att en oriktig uppgift eller underlåtenhet skall ha "inverkat på" köpet respektive avtalet innefattar ett krav på orsakssamband som går längre än förutsättningslärans krav på orsakssamband mellan en oriktig förutsättning och den företagna rättshandlingen. Väsentlighetsrekvisitet erfordrar endast att det kan antas att rättshandlingen inte hade företagits om avgivaren känt till felet och de olägenheter han skulle få av detta. Skillnaden kan belysas medföljande exempel. Antag att ett grustag sålt 5 000 ton makadam till en köpare som behövde denna för att anlägga en ny väg. Grustaget har vid köpet uppgivit att makadamen passar såväl för väg som för banvall. Sedan det framkommit att endast 2 000 ton makadam kommer att gå åt till vägen beslutar köparen att använda resterande 3 000 ton för omläggning av en banvall för en järnväg. Innan leverans sker blir emellertid klarlagt att makadamen innehåller magnetit (som påverkar signalsystemet för moderna tåg) och därför inte kan användas på banvall. På grund av detta fel kommer köparen i dröjsmål med banvallens omläggning och måste betala stora summor i skadestånd. Hade han förutsett detta hade han inte köpt makadamen till det avtalade priset. Ändå har inte den uppgift han litade på inverkat på köpet. I utredningsförslaget avseende den nu gällande konsumentköplagen finns ett uttalande som möjligtvis antyder att kravet på att uppgiften inverkat på köpet skall efterges när densamma avser varans skötsel eller användning. Då "bör det krävas att uppgiften lämnats köparen i samband med köpet på sådant sätt att den måste inverka på användningen eller skötseln". (NJA II 1973 s. 492. Möjligen avses i stället att detta krav bör ställas för att denna typ av uppgifter alls skall kunna antas ha inverkat påköpet.) En motsvarande passus finns i det samnordiska köplagsförslaget. (NU 1984: 5 s.230.) I propositionen avseende konsumentköplagen gör emellertid departementschefen klart att 7 § ej kan tillämpas i dessa fall. Han framhåller nämligen att paragrafen inte kan åberopas om varan efter köpet skadats därför att köparen följt en av säljaren tillhandahållen bruksanvisning, vilkens innehåll inte inverkat på köpet. (Se NJA II 1973 s. 498. Se också Hellner, Köprätt s. 152 f.) Att de ovan angivna reglerna om fel vid oriktiga och underlåtna uppgifter inte är tillämpliga i de fall som nu angivits, bör enligt min mening inte utesluta möjligheten atti vissa fall ålägga säljare eller näringsidkare ansvar även då uppgiften eller underlåtenheten inte inverkat på köpet, förutsatt naturligtvis att väsentlighetsrekvisitets svagare kausalitetskrav och synbarhetsrekvisitet är uppfyllda. Först och främst är det tydligt att det förhållandet att säljaren lämnat en uppgift som inte inverkat på köpet, därför att den endast stärkt köparen i en redan föreliggande villfarelse, inte bör inverka på det ansvar säljaren enligt reglerna om verkan av underlåtenhet hade haft redan för det fallet att han ingenting sagt. Frågan är hur man skall bedöma det fallet att säljaren lämnat en felaktig uppgift eller förtigit ett visst förhållande och därvid inte haft fog för att anta att detta förhållande var utan betydelse för köparen. Enligt min mening bör man inte fästa avgörande vikt vid att felet var utan betydelse för köparen vid köpet, om det blivit av betydelse därefter. Härbör fel anses föreligga dels om säljaren insåg eller borde inse köparens villfarelse, dels om köparen på grund av säljarens uppgifter eller annan för säljaren synbar anledning hade fog för att hysa sin låt vara felaktiga förutsättning. För de frågor som behandlats i denna not, hör också högskolelektorn i civilrätt Ingemar Persson vid Juridiska institutionen i Uppsala. 

Vad är ett "väsentligt avtalsbrott"? 431De flesta av de nämnda bestämmelserna innehåller inga uttryckliga synbarhetskrav. Trots detta är emellertid relevanskriterierna regelmässigt bestämda på sådant sätt, att endast förutsättningar som uppfyller de krav förutsättningsläran i detta hänseende ställer kan beaktas.

 

Särskilt tydligt är detta när det gäller synbarhetskravet avseende förutsättningens förhandenvaro. 6 § försäkringsavtalslagen samt 7 § konsumentköplagen och 10 § konsumenttjänstlagen reglerar (bland annat) fall där mottagaren själv framkallat förutsättningen genom att lämna oriktiga eller vilseledande uppgifter. 45 — 46, 67 och 83 §§ försäkringsavtalslagen avser ändring i förhållanden som försäkringstagaren själv uppgivit vid avtalsslutet eller varom uppgift intagits i avtalshandlingarna, 121 § ändring i förhållande som i avtalshandlingen angivits vara av betydelse för försäkringsgivaren. 7 § tredje stycket konsumentköplagen och 11 § konsumenttjänstlagen, som reglerar ansvarför underlåtna uppgifter, uppställer uttryckliga ondtroskrav av samma innebörd som förutsättningslärans synbarhetsrekvisit.
    I 11 § konsumenttjänstlagen innebär detta krav inte bara att näringsidkaren skall ha känt till det förhållande han underlåtit att upplysa om, utan även att han skall ha insett eller bort inse att detta var av betydelse för konsumenten. Härmed är också synbarhetskravet avseende väsentligheten tillgodosett. Motsvarande krav ställs inte i 7 § tredje stycket konsumentköplagen, men här behövs det inte — endast underlåtenhet som står i strid med åläggande enligt marknadsföringslagen att lämna viss information beaktas. Av andra skäl är detta krav överflödigt även i 6 § försäkringsavtalslagen. §:n är nämligen enligt 5 § tillämplig endast om försäkringstagaren insåg eller borde inse att uppgiften var oriktig. Vid sådant förhållande har konstaterad väsentlighet i regel varit synbar; särskilt som väsentlighetsbedömningen här är i någon mån objektiviserad därigenom att den avser försäkringsgivarens bedömning av det planerade försäkringsförhållandet efter försäkringsmässiga grunder.35
    På motsvarande sätt är 45 § försäkringsavtalslagen tillämplig endast om fareökning skett genom ändring i förhållandena som tillkommit med försäkringstagarens vilja, och 46 § endast om försäkringstagaren utan skälig anledning underlåtit att meddela försäkringsgivaren om ändring i förhållandena som tillkommit utan hans vilja. Endast ändring i förhållandena som faktiskt medför en fareökning är i fråga.
    Än tydligare framträder synbarhetskravet i 121 § försäkringsavtalslagen, som för sin tillämpning erfordrar att den som försäkringen avser äger kännedom om ändring i förhållande som i försäkringsbrevet angivits vara av betydelse för försäkringsgivaren.
    I 67 och 83 §§ försäkringsavtalslagen regleras verkan av ändringar avseende transport vid sjöförsäkring respektive förvaringsställe vid brandförsäkring; det vill säga förhållanden som en försäkringsgivare regelmässigt måste ta i beaktande då han beslutar om försäkring skall medges och på vilka villkor. Här rör det sig — liksom för övrigt i flertalet praktiska fall under de bestämmelser i försäkringsavtalslagen som ovan berörts — om typiskt väsentliga typförutsättningar, och något särskilt synbarhetskrav behövs därför inte.

 

35 Se NJA II 1927 s. 430.

 

432 Bert LehrbergEtt klart avsteg från förutsättningslärans synbarhetsrekvisit ligger dock däri, att enligt 10 § konsumenttjänstlagen inte erfordras att näringsidkaren ägt kännedom om en uppgift som lämnats av annan än näringsidkaren, för att uppgiften skall tilläggas relevans.36 Motsvarande säregna reglering föreslås i 18—20 §§ av det nya köplagsförslaget och i 11 § av förslaget till ny konsumentköplag.37 Jag har dock svårt att inse att motiveringen för denna innovation — att säljaren/näringsidkaren oftast känner till eller bör känna till informationen ifråga samt att en säljare bör kunna utöva regress mot säljare i tidigare led38 — bör tillmätas sådan betydelse utanför konsumentskyddslagstiftningens område.
    I åtskilliga lagbestämmelser om hävningsrätt vid kontraktsbrott uppställs kravet att kontraktsbrottet skall vara "väsentligt"39 eller "ej ringa" etcetera40, för att borgenären skall få häva. Mest centrala är härvidlag de bestämmelser i köplagen som är föremål för undersökning i denna artikel. Förarbetena till dessa har presenterats ovan under 2. I förarbetena till andra bestämmelser med motsvarande rekvisit brukar uttalanden om väsentlighetskravets innebörd vara mycket torftiga, och det antas ofta att det är samma krav som i köplagen som kommer igen samt att detta gäller som allmän grundsats i kontraktsrätten.41 I förarbetena till vissa bestämmelser i JB:s 4 kapitel framhålls anknytningen till köplagen uttryckligen.42 Rättspraxis ger inget säkert besked beträffande tolkningen av väsentlighetskravet. Vissa domar antyder dock att man valt att anknyta till förutsättningsläran,43 och än tydligare antyds i vissa fall att köpeskillingsavdrag ej medges vid fel, om inte ovetskapen om felet påverkat köpeskillingens storlek.44
    Naturligtvis finns det också lagbestämmelser där väsentlighetsrekvisitet är standardiserat45 eller skärpt46 och andra där väsentlig

 

36 Se också Ramberg, Allmän avtalsrätt I s. 207.

37 Se NU 1984:5 och SOU 1984: 25.

38 Se NU 1984:5 s. 176, Prop 1984/85: 110 s. 52 samt SOU 1984:25 s. 126. Se också Ramberg a st.

39 Se till exempel 21 § tredje stycket, 29 § och 46 § första stycket konsumenttjänstlagen, 135 och 186 §§ sjölagen, JB 6: 6, 12:11 första stycket, 14:8 med flera, samt AB 24:5.

40 Se till exempel 21, 28 och 42-43 §§ köplagen, 3-5 §§ konsumentköplagen, JB 4: 11-13 och 15, 8:9, 9: 17, 17a och 18, 14:9 med flera.

41 Se NJA II 1906 s. 41, Almén, Köp § 21 vid not 180, SOU 1976:66 s. 71, Hellner, Köprätt s. 93 f.

42 Se till exempel NJA II 1972 s. 91, 92 f, 93 f och 105.

43 Se bland annat NJA 1935 s. 57, 1936 s. 737, 1949 s. 750, 1952 s. 184 och 352(hovrätten) samt 1961 s. 330.

44 Se bland annat NJA 1937 s. 518, 1938 s. 318, 1981 s. 894 och 1255 samt 1983 s. 858.

45 Se till exempel 12 § konsumentkreditlagen och 4 § avbetalningsköplagen.

46 Se till exempel 3 och 4 §§ konsumentköplagen, 21 och 29 §§ konsumenttjänstlagen, JB 12: 10 första stycket samt 31 § medbestämmandelagen. 

Vad är ett "väsentligt avtalsbrott"? 433hetskrav helt saknas47. I regel behandlar emellertid dessa situationer som — genom de rekvisit som kan utläsas ur lagtexten — är av så kvalificerad natur, att förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit regelmässigt måste antas vara uppfyllt. Skulle så undantagsvis inte vara fallet blir frågan om ett reduktionsslut bör företas, med hänsyn till att regeln för det alldeles övervägande antalet praktiska fall fyller den funktionen att möjligheten att åberopa en förutsättnings felslående som förevändning för att undgå avtalsbundenhet av annat skäl utesluts. Härvid måste man emellertid göra en avvägning mellan de intressen som uppbär väsentlighetsrekvisitet och de hänsyn som kantala för att bestämmelsen bör tillämpas strikt efter sin ordalydelse. Främst är det intresset av enkla och klara regler samt preventiva rättshänsyn som härvid kan göra sig gällande.
    När väsentlighetskravet är skärpt eller standardiserat utan att synbarhetskrav uppställs, är situationen regelmässigt så avgränsad att något synbarhetskrav inte erfordras. Det är endast — eller i vart fall med få undantag — typiskt väsentliga förutsättningar som regleras.
    Den föregående översikten visar att förutsättningslärans väsentlighets- och synbarhetsrekvisit har ett betydande stöd i lagstiftningen. Grundsatserna upprätthålls till och med för de kvalificerat graverande situationer som regleras i avtalslagens ogiltighetregler. Även vissa utfyllande rättsregler anknyter uttryckligen till dessa rekvisit. Inom kontraktsbrottsläran motsvaras de av väsentlighetskravet för hävning och det krav som artikuleras i 21 § köplagen, att gäldenären inte skall ha haft befogad anledning att anta att kontraktsbrottet var ringa, liksom av det krav på orsakssamband mellan uppgifter respektive förtiganden och avtalets utformning som kommer till uttryck i vissa bestämmelser inom konsumentlagstiftningen och i det nya köplagsförslaget.

 

5. Rättstekniska synpunkter
Från rättsteknisk synpunkt är det viktigt att ha någorlunda enkla och klara regler som logiskt sett går ihop och som står i harmoni med regelsystemet i stort. Reglerna bör dessutom ge erforderlig rättssäkerhet samtidigt som de medger att hänsyn tas till för avtalssituationen speciella omständigheter. Enligt min mening uppfyller förutsättningslärans väsentlighets- och synbarhetsrekvisit i erforderlig mån dessa krav.
    Dessa rekvisit erbjuder i sig själva en synnerligen enkel regel, vilken från logisk synpunkt är alldeles oantastlig. Detta skall utvecklas när-

 

47 Se till exempel GB 6:7, AB 11:8, JB 4:16, 39-41 §§ köplagen, 106 § försäkringsavtalslagen, 9 § skuldebrevslagen och 9 § preskriptionslagen. 

434 Bert Lehrbergmare vid bemötandet av vissa invändningar emot förutsättningslärans väsentlighetskriterium nedan under 7. Intresset av enkla och klara regler i den praktiska tillämpningen tillgodoses naturligtvis bäst av bestämmelser som är i hög grad objektiviserade. Detsamma gäller rättssäkerhetsintresset. De situationer som regleras i köplagens hävningsregler är emellertid allt för mångskiftande för att man skall komma särdeles långt på en sådan kasuistisk väg. I stället erfordras en mer abstrakt väsentlighetsnorm, som kan tillämpas helst alldeles oavsett hur de individuella omständigheter som konstituerar avtalsbrottet är beskaffade. Men en sådan norm måste på något sätt vara precisera dom inte förutsebarheten i rättstillämpningen skall äventyras.
    I själva verket råder emellertid en förvånansvärt stor osäkerhet om hur kontraktsbrottslärans väsentlighetskriterium skall uppfattas. De flesta författare tar numera avstånd från förutsättningslärans rekvisit, åtminstone för detta fall.48 Men de har ingenting tillnärmelsevis lika preciserat att sätta i stället för det hypotetiska provet.49 Om väsentlighetskravet i 21 § köplagen har Rodhe inte mer att säga i sin handbok i obligationsrätt än följande:

 

Detta synes innebära att borgenären genom kontraktsbrottet skall ha tillskyndats ett visst mått av skada eller olägenhet, låt vara att denna icke behöver kunna evalveras i penningar.50

 

Detta uttalande ger naturligtvis inte någon ledning när det gäller att bestämma den norm efter vilken ett kontraktsbrotts väsentlighet skall bedömas. Det naturliga synes vara att härvid söka ledning i den motivering som i förarbetena till 21 § köplagen angivits till stöd för uppställandet av ett väsentlighetskrav. Denna motivering ger närmast stöd åt att förutsättningslärans hypotetiska prov bör användas.51
    Att det hypotetiska provet i betydande utsträckning ger vägledning vid väsentlighetsbedömningen belyses av följande exempel.

 

Antag att gossen Pelle i en leksaksaffär köper en påse med enligt etiketten "100 spelkulor av sten". Antag vidare att ett visst antal kulor saknas i påsen. Hur många kulor måste saknas för att bristen skall bedömas som väsentlig, så att Pelle far häva; en, fem, tio, 50 eller 90 kulor? Rodhes uttalande ger ingen vägledning. Förutsättningsläran ger däremot svaret att Pelle kan häva om hans olägenheter av bristen är så stora att det kan antas att han inte skulle ha köpt det mindre antalet kulor för ett i proportion till bristen nedsatt pris om han vid köpet upplysts om hur många kulor som saknades, 52 förutsatt att inte säljaren hade fog för att tro motsatsen. Låt oss härefter betrakta tre olika situationer.

 

48 Se hänvisningar nedan under 7.

49 Jämför Bengtsson, Hävningsrätt § 10 med flera.

50 Rodhe, Obligationsrätt § 37 vid not 69.

51 Se ovan efter not 30.

52 Se ovan vid not 23.

 

Vad är ett "väsentligt avtalsbrott"? 435    I det första fallet behöver Pelle exakt 100 spelkulor för att kunna spela ett visst spel. Väsentlighetsrekvisitet är uppfyllt om så endast en enda kula saknas.
    Det andra fallet är helt annorlunda såvitt avser Pelles preferenser. Han är bara ute efter att utöka sin samling med spelkulor. Antalet är honom likgiltigt. Han skulle gärna ha köpt tio kulor för en tiondel av priset och sparat en del av veckopengen. I detta fall är hävning utesluten på grund av väsentlighetsrekvisitet, om så 90 spelkulor saknas.
    I det tredje fallet kan ingenting utredas om Pelles preferenser. En domare måste då anta att dessa överensstämmer med den ordinäre kulköparens och fråga sig huruvida bristen är av sådan betydenhet att vetskap om densamma skulle ha avhållit en ordinär kulköpare från att ingå avtal om köp av de kulor som fanns i påsen till ett i proportion till bristen nedsatt pris.

 

Läsaren kanske finner det stötande att Pelle i det första fallet får häva trots att det bara saknas en enda spelkula. Så är emellertid fallet endast om säljaren vet vilken vikt Pelle lägger vid antalet kulor. Då får säljaren skylla sig själv. Men normalt torde synbarhetsrekvisitet utesluta hävning, eftersom säljaren har fog för att anta att Pelles preferenser överensstämmer med den normale kulköparens och denne förmodligen inte hade lagt sådan vikt vid att en enda kula saknades.
    Enligt min mening är det också riktigt att Pelle inte kan åberopa den stora bristen i fall två för att få häva, när bristen saknar betydelse för honom men han ångrar köpet av spelkulorna av något annat skäl, till exempel därför att han numera hellre vill ha en fotboll. Från rättssäkerhetssynpunkt är det av värde att bedömningen kan anknytas till den individuella borgenärens preferenser, när dessa kan fastställas.
    Det tredje fallet är mer problematiskt, eftersom domaren måste försöka fastställa hur en ordinär kulköpare skulle kunna antas ha handlat i den hypotetiska situationen. Bedömningen blir i sådana fall iviss utsträckning beroende av domarens skön. Men viss ledning finns för skönet. Domaren vet vad han skall leta efter, även om detta ibland kan vara svårt att utröna. Han kanske resonerar ungefär såhär: "Jag vet att de flesta som köper spelkulor redan tidigare har kulor och att de nästan aldrig fäster vikt vid det exakta antalet. Därför är nog en brist på en kula, och troligen också fem, normalt oväsentlig. Däremot finns det inte anledning att anta att en ordinär köpare fäster så liten vikt vid antalet att han skulle ha köpt 80 kulor för 80 % av priset. Och de flesta skulle förmodligen inte heller godta en brist på tio spelkulor. "På detta sätt kan en domare resonera sig fram till en åtminstone någorlunda preciserad allmän norm, som han kan lägga till grund för avgörandet och kanske också ha som utgångspunkt när ett likartat fall uppkommer i framtiden.

 

436 Bert Lehrberg    Om man vill tillägga väsentlighetskravet en annan innebörd stöterman på betydande rättstekniska hinder. Klart är nämligen att synbarhet krävs och att köparens individuella förhållanden skall beaktas vid synbarhetsbedömningen. Något synbarhetskrav hade inte behövts om bedömningen varit standardiserad. Vad som återstår att laborera med är den norm efter vilken man skall uppskatta den skada eller olägenhet köparen under sina speciella förhållanden tillfogats genom kontraktsbrottet. Men härvid ligger det synnerligen nära till hands att anknyta till det hypotetiska provet, dels därför att detta är direkt uttryck för samma synpunkt som i förarbetena till 21 § köplagen anförts till stöd för väsentlighetskravet, dels därför att detta bäst harmonierar med vad som gäller för bedömningen av likartade fall enligt avtalslagens ogiltighetsregler och den allmänna förutsättningsläran, dels därför att synbarhetskravet i flertalet praktiska fall måste anknyta till borgenärens för gäldenären synbara inställning samt dels därför att godtagbara alternativ saknas.
    Att förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit har stöd i köplagens förarbeten har redan påvisats,53 likaså att samma grundsats upprätthålls i den allmänna förutsättningsregel som tillämpas för fall som inte finns reglerade i lagstiftningen.54 Det är angeläget att samma regler tillämpas på likartade fall, oavsett om de anses falla under de lagstadgade reglerna i köplagen eller ej.
    Den principiellt viktigaste skillnaden mellan förutsättningslärans hypotetiska prov och andra metoder för väsentlighetsbedömning —hur dessa än må vara utformade i detaljerna — är att förutsättningsläran anknyter väsentlighetsbedömningen till borgenärens preferenser och synbarhetsbedömningen till vad gäldenären bort inse i fråga om dessa. Alternativen lär samtliga i stället innebära att väsentlighetsbedömning skall avse vad som från allmän synpunkt utgör ett väsentligt kontraktsbrott.
    Enligt lagtexten i 21 § köplagen är synbarhetskravet inte uppfyllt om säljaren "hade" grundad anledning att anta att dröjsmålet var av ringa betydelse för köparen. Frågan är emellertid vid vilken tidpunkt denna grundade anledning skall föreligga och på vilka omständigheter den skall grundas — eller vilka omständigheter som kan göra att säljarens uppfattning inte framstår som grundad. Lagtexten talar om"dröjsmålet" och dettas betydelse, vilket antyder att avgörande vikt skall fästas vid vad säljaren har grundad anledning att anta när dröjsmålet föreligger som konstaterbart faktum. Med ett sådant synsätt blir emellertid det godtrosskydd synbarhetskravet uppenbarligen

 

53 Se ovan vid not 11 samt efter not 30.

54 Se ovan not 20.

 

Vad är ett "väsentligt avtalsbrott"? 437är avsett att erbjuda i många fall rent illusoriskt. Praktisk betydelsefår ju detta krav främst när hänsyn tas till köparens speciella förhållanden. Och dessa kan köparen när som helst upplysa säljaren om,varefter dennes uppfattning att dröjsmålet är ringa inte längre framstår som "grundad" och synbarhetskravet uppenbarligen alldeles förfelat sin funktion.
    Skall synbarhetskravet alls fylla någon funktion måste säljarens goda tro skyddas, åtminstone såtillvida att man vid synbarhetsbedömningen fäster avgörande vikt vid vad säljaren visste vid den tidpunkt då han sista gången var i stånd att handla på sådant sätt, att något (väsenligt) dröjsmål inte skulle behöva uppkomma. Detta överensstämmer med vad som av förutsättningslärans anhängare brukar antas gälla för kontraktsbrottsfall.55
    Kan synbarhetsbedömningen således inte anknytas till en tidpunkt då dröjsmålet redan inträffat, måste säljarens grundade anledning ha annan grund än hans iakttagelse av dröjsmålet sådant detta förevarit. Säljarens bedömning kan då tänkas grundad på antingen vad som —med hänsyn till vad han vet om köparens förhållanden — är enligt allmän uppfattning väsentligt, eller på vad köparen lagt i dagen om sina förhållanden och sin inställning. Synbarhetsbedömningen avser alltså strängt taget inte dröjsmålet och dettas betydelse, utan den norm efter vilken dröjsmålets betydelse skall mätas, nämligen köparens preferenser.56
    Frågan om synbarhetskravet tar sikte på vad som, med beaktande av vad säljaren känner till om köparens förhållanden, är väsentligt enligt allmän uppfattning eller på köparens inställning ställs på sin spets då dessa kriterier pekar i motsatt riktning. Frågan blir då i praktiken om säljaren skall lita på sitt eget omdöme eller på köparens påstående. Det sistnämnda torde i praktiken ofta bli fallet, redan därför att säljaren bör veta att hans kunskaper om köparens förhållanden är bristfälliga.
    Har köparen klart och otvetydigt lagt i dagen, att ett dröjsmål som enligt allmän uppfattning är väsentligt inte skulle spela någon roll för honom, bör väl säljaren kunna lita på detta, även om han inte känner till köparens förhållanden i detalj. Och om en köpare omvänt lagt idagen en kategorisk intolerans mot dröjsmål, torde väl säljaren knappast kunna ha grundad anledning att anta att ett dröjsmål — som sedan visas vara väsenligt — är ringa, även om han trott sig veta allt om köparens förhållanden.
    Ytterligare ett argument för att anknyta synbarhetsbedömningen

 

55 Se ovan vid not 30.

56 Jämför min ovan efter not 28 föreslagna formulering av synbarhetsrekvisitet.

 

438 Bert Lehrbergtill köparens uppfattning är vidare, att man endast på detta sätt direkt kan realisera den i förarbetena angivna målsättningen, att dröjsmålets betydelse för köparen in concreto skall vara avgörande.57 Denna är nämligen ofta beroende av sådana individuella förhållanden på köparens sida, som säljaren i praktiken oftast kan få kännedom om endast genom att han märker hur de påverkar köparens inställning.

 

Ett par exempel kan belysa det sagda. Om en köpare av en segelbåt lagt idagen att han måste ha båten till ett visst datum, bör inte säljaren anses ha grundad anledning att anta att ett dröjsmål som går därutöver är ringa, bara därför att så är fallet enligt allmän uppfattning. Köparen kan ju ha mycket starka skäl för att han behöver båten just den dagen. Om köparen däremot sagt att han behöver båten först en månad efter avtalad leveranstid har säljaren däremot normalt grundad anledning att anse ett dröjsmål på två veckor ringa, oavsett om så är fallet enligt allmän uppfattning.

 

Då synbarhetskravet i enlighet med det anförda far antas ta sikte på vad säljaren har grundad anledning att anta, med hänsyn till i första hand vad köparen lagt i dagen om sin inställning, är det mest konsekvent att även väsentlighetsbedömningen får avse dröjsmålets betydelse enligt köparens uppfattning.
    I det föregående har jag nu kortfattat redogjort för de enligt min uppfattning mest centrala argumenten av rättsteknisk natur, som talar för att väsentlighetskravet i köplagen skall uppfattas i överensstämmelse med förutsättningslärans hypotetiska prov. En del ytterligare rättstekniska synpunkter framkommer nedan under 7, där vissa invändningar emot det hypotetiska provet uppmärksammas.

 

6. Ändamålssynpunkter
Beträffande de ändamålssynpunkter som uppbär förutsättningslärans traditionella väsentlighetsrekvisit finns inte så mycket att säga. Dessa har sällan redovisats av de författare som förespråkat detsamma. Till stor del torde detta bero på att man uppfattat det som en självklarhet att omständigheter som bedöms som irrelevanta för avgivarens vilja att vara bunden av rättshandlingen i regel inte bör påverka dennes bundenhet. Dessutom har rättsvetenskapsmän ofta undvikit att diskutera i termer av ändamålsskäl, även då sådana uppenbarligen varit utslagsgivande för deras ställningstaganden.
    Det främsta ändamålet med ett väsentlighetskrav utformat i enlighet med förutsättningslärans hypotetiska prov är utan tvivel just detta, att omständigheter som varit eller skulle ha varit irrelevanta för avgivarens vilja inte bör påverka bundenheten. Eller, för att uttrycka

 

57 Se vid not 11-13 ovan.

 

Vad är ett "väsentligt avtalsbrott"? 439mig i anslutning till köplagens förarbeten: Det vore obilligt om borgenären kunde åberopa ett kontraktbrott vars konsekvenser varit så obetydliga för honom, att denna möjlighet inte skulle utnyttjas i annat fall än då borgenären vill komma ifrån avtalet av något annat skäl. Detta är ogiltighetslärans kausalitetskrav och förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit i ett nötskal.
    Bengtsson har försökt att närmare identifiera de argument som talar för respektive emot att hävningsrätt medges vid kontraktsbrott. Han framhåller att hävningsrätten har en preventiv funktion, dels därigenom att den sätter press på gäldenären i det enskilda fallet, dels genom att den har en viss allmänt uppfostrande betydelse. Hävningsrätten utgör också ett påtryckningsmedel efter kontraktsbrottet och ger viss säkerhet för att borgenären skall få ut vederlaget för sin prestation. I andra fall ger hävningsrätten borgenären en möjlighet att komma ifrån avtalet, när detta genom kontraktsbrottet blivit oförmånligt för honom. Särskilt i bestående avtalsförhållanden, men även till exempel vid anteciperat kontraktsbrott, har hävningsrätten därigenom en skadeförebyggande funktion. En sträng hävningsregel ökar dessutom förutsebarheten, när borgenären överväger om han skall utnyttja hävningsrätteneller ej.
    Framför allt är det naturligtvis hänsyn till gäldenären som kan tala emot att hävningsrätt skall medges. Man får således beakta den skada gäldenärer typiskt sätt lider vid återgång av avtal av viss typ. Även sociala skyddssynpunkter kan göra sig gällande. Skadefördelningssynpunkter bör dessutom beaktas, med tanke på att hävning ofta vållar gäldenären större skada än kontraktsbrottet vållat borgenären.58 Och med dessa sammanhänger synpunkten att den påföljd som medför minsta sammanlagda skada bör äga företräde. Omständigheterna i det enskilda fallet kan slutligen också tänkas böra beaktas. Särskilt gäller detta graden av skuld på gäldenärens sida, samt hävningens följder för den enskilde gäldenären. 59
    Ovan har framgått att man i köplagens förarbeten lade tyngdpunkten på att hävningsrätten ger borgenären möjlighet att komma ifrån ett avtal när detta genom kontraktsbrott blivit mindre förmånligt för honom. Det anges att man häri måste söka hävningsrättens grund.60 Det har också påvisats att förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit harmonierar väl med denna ståndpunkt; hävning avskärs endast när

 

58 Bengtsson kallar detta "riskfördelningssynpunkten", men med förutsättningslärans traditionella terminologi, som används i denna artikel, är samtliga synpunkter som kan påverka bedömningen av om ett avtal (helt eller delvis) får frånträdas riskfördelningssynpunkter.

59 För det anförda, se Bengtsson, Hävningsrätt s. 162— 173.

60 Se ovan vid not 11 samt efter not 30 för det anförda.

 

440 Bert Lehrbergborgenären inte själv anser att kontraktsbrottet är skäl nog att häva, utan vill utnyttja det som en förevändning för att undslippa avtalet av andra skäl.
    Eftersom förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit medger hävning i samtliga fall utom de nyss nämnda, är det väl ägnat att tillgodose de preventiva rättshänsyn Bengtsson framhåller samt de härmed besläktade synpunkterna att hävningshotet utgör ett påtryckningsmedel efter kontraktsbrott och ger viss säkerhet för att borgenären skall få ut vederlaget. Att preventiva rättshänsyn och härmed besläktade synpunkter inte ensamma kan grunda hävningsrätt, när borgenären inte haft sådana olägenheter av kontraktsbrottet att han av detta skäl vill häva, är enligt min mening helt riktigt. Borgenären bör inte heller i detta fall kunna använda kontraktsbrottet som förevändning. Inte ens vid svek medger 30 § avtalslagen detta — och när är preventionsintresset starkare än vid svek! De preventiva rättshänsynen torde vara tillräckligt tillgodosedda genom gäldenärens skadeståndsansvar. Den stränga hävningsregeln tillgodoser också väl hävningens skadeförebyggande funktion och bidrar genom sin enkelhet till ökad förutsebarhet i rättstillämpningen.
    De synpunkter som enligt Bengtsson talar emot hävningsrätt tillgodoses däremot mindre väl av en enkel hävningsregel som uteslutande fäster vikt vid kontraktsbrottets betydelse för borgenären. Skall man beakta de synpunkter som här är aktuella spränger man emellertid ramen för vad som traditionellt anses hänförligt till väsentlighetsbedömningen och kommer in på området för förutsättningslärans avslutande relevansbedömning, det så kallade riskrekvisitet. Lagstiftaren valde 1905 en enkel regel av innebörd att hävningsrätt alltid föreligger om kontraktsbrottet inte varit alldeles obetydligt, och någon ändring synes inte vara avsedd i 1984 års köplagsförslag.61

 

Den förmodligen viktigaste olägenheten med detta kategoriska ställningstagande till riskfrågan synes emellertid eliminerad i det nya köplagsförslaget, genom att 28 § och 41 § första stycket stadgar att särskilt stora krav skall ställas på kontraktsbrottets betydenhet, när köparen vill häva köp av vara som tillverkats (vid dröjsmål även "anskaffats") särskilt för köparen efter dennes anvisningar eller önskemål. Detta innebär att man även skall beakta säljarens olägenheter av en hävning, när det kan antas att en sådan skulle drabba honom särdeles hårt.

 

Sammanfattningsvis anser jag att förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit utgör ett ändamålsenligt uttryck för det krav som bör ställas på ett kontraktsbrotts betydelse för borgenären, för att inte hävnings-

 

61 Se ovan vid not 11 samt NU 1984: 5 s. 181 f och 191.

 

Vad är ett "väsentligt avtalsbrott"? 441rätt skall vara utesluten på den grunden att borgenärens intresse av att häva inte är tillräckligt starkt. När det gäller frågan om hävningsrätt i vissa fall kan vara utesluten på annan grund råder inte samma oklarhet som beträffande väsentlighetsfrågan. Lagstiftaren synes ensidigt ha tagit ställning till borgenärens förmån. För min del avstår jag från att i denna artikel uttala någon egen mening i frågan; det är osäkerheten beträffande väsentlighetskravets närmare innebörd som motiverat artikeln.

 

7. Kritik av förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit
Förutsättningslärans hypotetiska prov har kritiserats från åtskilliga olika synpunkter. I det följande skall jag nu under punkterna (2) —(7) gå igenom och kortfattat bemöta de viktigaste av de invändningar som härvid framkommit.

 

(1) Väsentlighetsrekvisitet är intetsägande
Illum har kritiserat väsentlighetsrekvisitet i Ussings förutsättningslära för att vara intetsägande: En borgenär vill inte häva ett avtal om han inte ångrar det, och om han förutsett att han skulle ångra sig hade han naturligtvis inte ingått avtalet.62 Detta kan vid första påseende tyckas bestickande, och som Bengtsson påpekat är nog hävningen i många fall ett indicium på att väsentlighetsrekvisitet är uppfyllt.63 Emellertid ligger det hypotetiska provets främsta förtjänst på ett annat plan.
    Genom det hypotetiska provet skall man nämligen i första hand förvissa sig om att förutsättningens felslående är det verkliga motivet för borgenärens önskan att frånträda avtalet. Hela idén med att tänka sig tillbaka till tiden för avtalsslutet är att borgenären då inte kände till några omständigheter som avhöll honom från att ingå avtalet. Situationen var "ren". I denna situation tänker man sig nu att borgenären tillförs kunskap om de omständigheter som konstituerar kontraktsbrottet samt om dessas konsekvenser. Däremot skall borgenären inte tillföras kunskap om andra omständigheter som kan göra att han i framtiden kommer att ångra avtalet eller om att han i framtiden kommer att ångra detta.64

 

Detta belyses av det andra "Pelle-exemplet" ovan under 5. Om Pelle, som köpt en påse med "100 spelkulor", inte fäster någon vikt vid kulornas antal kan han inte åberopa en brist som normalt skulle ge hävningsrätt, när det verkliga skälet till hävningen är att han tröttnat på kulorna och i stället vill

 

62 Illum i UsR 1946 B s. 124.

63 Bengtsson, Hävningsrätt s. 190.

64 Se också Christensen, Studier s. 20 f not 7 och s. 21.

 

442 Bert Lehrbergspela fotboll. Däremot är inte hävningsrätt utesluten bara därför att Pelle vid köpet skulle ha köpt säg 50 kulor för 50 % av priset, om det sedan visat sig att han måste ha 100 kulor för att kunna spela, fastän han inte visste detta vid köpet. Att han inte kan spela kulspelet och inte hade köpt kulorna om han förutsett detta kan han åberopa; detta är nämligen en konsekvens av kontraktsbrottet.

 

(2) Hypotetiska provet ger osäkra resultat
En ofta framställd invändning är att den hypotetiska bedömning som skall äga rum inom ramen för väsentlighetsrekvisitet till förfång för rättssäkerheten ger alltför osäkra resultat.65 Det är svårt att i efterhand bedöma hur borgenären hade ställt sig om han i avtalsögonblicket upplysts om det framtida kontraktsbrottet. Frågan är emellertid om denna bedömning är riktig.66
    Uppenbart är i vart fall att det hypotetiska provet från rättslig synpunkt erbjuder en åtskilligt mer preciserad bedömningsnorm än många andra rättsregler med allmänt hållna rekvisit. Särskilt tydligt är detta för de fall då det kan utredas hur den specielle borgenären skulle ha ställt sig om han vid avtalsslutet fått kännedom om det kommande kontraktsbrottet. I övriga fall har domstolarna att försöka utröna hur en ordinär person skulle ha handlat i motsvarande situation, vilket kan vara svårare. Men även här underlättas domarens uppgift av att han vet vad han skall leta efter.

 

Detta belyses av "Pelle-exemplen" ovan under 5. I det tredje fallet, där ingen information beträffande Pelles preferenser fanns att tillgå, var det svårt att bedöma hur många spelkulor av 100 som måste saknas för att bristen skulle vara väsentlig. Viss ledning hade domaren emellertid av att han visste att det gällde att utröna en ordinär kulköpares hypotetiska handlingsinställning, och hans uppgift skulle inte underlättas om man tog ifrån honom denna den enda någorlunda entydiga bedömningsnorm som fanns att tillgå. Åtskilligt lättare var väsentlighetsbedömningen i de båda första fallen. Där Pelle till varje pris måste ha exakt 100 kulor var en brist på en enda kula väsentlig (fall ett). Och då Pelle inte fäste någon som helst vikt vid antalet kulor var även en mycket stor brist oväsentlig (fall två).

 

De problem som kan uppkomma avser bevisningen. Det är härvid parternas sak att förebringa erforderliga bevis, men beviskravet bör inte ställas högt. En genomgång av rättspraxis avseende förutsättningsläran och kontraktsrättens hävningsregler visar att väsentlig-

 

65 Se Bengtsson, Hävningsrätt s. 194 f och 199, Rodhe, Obligationsrätt § 37 vid not 70, densamme, Om fastighetsindelningen s. 298—300 samt Hellner, PM s. 23 f.

66 Det kan erinras om att lagrådet, vars ledamöter torde ha haft viss erfarenhet av hypotetiska bedömningar av denna typ, vid införandet av det motsvarande rekvisitet i 30 § avtalslagen 1915 uttalade att det "av omständigheterna alltid torde utan vidare framgå, huruvida orsakssammanhang föreligger eller ej". NJA II 1915 s 244. 

Vad är ett "väsentligt avtalsbrott"? 443hetsfrågan sällan vållar några problem. Ar kontraktsbrottet av någon betydenhet — så att en ordinär kontraktspart skulle ha avhållit sig från att ingå avtal i den hypotetiska situationen — kan domstolen i regel ta fasta härpå. I mer tveksamma fall underlättar det domstolensuppgift att bedömningen skall anknytas till borgenärens speciella förhållanden.
    Sammanfattningsvis tror jag inte att svårigheterna att förebringa utredning om hur borgenären hade ställt sig om han vid avtalsslutet fått kännedom om kontraktsbrottet bör överdrivas. Det kan ju i rättegång inte bli fråga om någon ingående utredning om borgenärens psykologiska handlingsinställning, utan bedömningen far byggas på kontraktsbrottet sådant detta förevarit och sådana utredda omständigheter som påverkat borgenärens olägenheter av detsamma. Dessutom står det utom allt tvivel att den norm som förutsättningslärans hypotetiska prov erbjuder skulle ge påtagligt större rättssäkerhet än den osäkerhet som i dag råder beträffande väsentlighetsrekvisitets närmare innebörd.

 

(3) Det är oklart i vad mån "försvårande omständigheter" skall beaktas
I den hypotetiska situationen skall borgenären tillföras kunskap om kontraktsbrottet. Men i vad mån skall omständigheter vid sidan avsjälva kontraktsbrottet, som inträffar efter avtalsslutet och medför att kontraktsbrottet får särskilt ingripande verkningar, beaktas? Oklarheter på denna punkt brukar ofta anföras som ett argument emot förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit.67
    Häremot kan för det första invändas att problemet uppkommer oavsett vilken norm för väsentlighetsbedömningen man väljer, så länge man inte helt bortser från individuella omständigheter. För det andra torde problemet ha liten praktisk betydelse. Samtliga omständigheter som påverkar kontraktsbrottets betydelse för borgenären skall enligt förarbetena till 21 § köplagen beaktas, medan man har att bortse från omständigheter som far avtalet att framstå som oförmånligt för denne.68

 

Som exempel på fall av sistnämnda art nämns i förarbetena att priset på godset sjunker. Undantagsvis torde emellertid ett prisfall kunna beaktas som en omständighet som påverkar ett dröjsmåls betydelse för köparen. Så bör kunna ske om prisfallet inträffar efter avtalad leveranstid när köpet skett för omedelbar vidareförsäljning och sådan inte kan ske förrän (eller till annat pris än det som gäller när) köparen fått godset i sin besittning.

 

67 Se Christensen, Studier s. 20 f not 7, Bengtsson, Hävningsrätt s. 190—193, Rodhe, Obligationsrätt § 37 vid not 70, jämför Illum i UsR 1946 B s. 124.

68 Se vid not 11 ovan.

 

444 Bert Lehrberg    Ett annat exempel som belyser skillnaden mellan omständigheter som påverkar kontraktsbrottets betydelse och sådana som i övrigt gör avtalet oförmånligt för en köpare har utvecklats ovan under (1). I "Pelle-exemplet" har Pelle vid sitt köp av "100 spelkulor" i det andra fallet i själva verket lika gärna köpt 50 kulor för hälften av priset. Det visade sig emellertid att han måste ha exakt 100 kulor för att kunna spela det spel som är "inne" bland kamraterna. Detta är en omständighet som påverkar Pelles olägenheter av kontraktsbrottet. En omständighet som gör avtalet oförmånligt för Pelle föreligger däremot om det i stället visar sig att kamraterna tröttnat på kulorna ochatt det nu bara är fotboll som "gäller".

 

Vidare medför kravet på synbarhet att man ofta måste bortse från speciella omständigheter, som får ett enligt allmän uppfattning ringa dröjsmål att framstå som väsentligt.

 

Exempel härpå är det ovan under (1) nämnda fallet att kulköpande Pelles kamrater börjat med ett kulspel som kräver exakt 100 kulor. En brist på en kula är då i och för sig väsentlig, men den är inte väsentlig enligt allmän uppfattning. Därför är synbarhetskravet uppfyllt, så att hävning kan ske, endast om säljaren kände till att Pelle skulle komma att behöva exakt 100 kulor för att kunna spela.

 

Även härutöver torde emellertid erfordras en möjlighet att undantagsvis bortse från omständigheter av ifrågavarande slag, varvid förutsättningslärans speciella relevansregler kan tänkas få viss betydelse. Som exempel kan nämnas att köparen i chikanöst uppsåt och utan rimlig anledning handlar på sådant sätt, att dröjsmålet kommer att drabba honom hårdare än eljest.

 

(4) Påföljder utesluter väsentlighet
Enligt vad ett flertal författare i sin kritik av försättningsläran utgått från, skall man vid hypotetiska provet ta hänsyn till rättsliga påföljder av en förutsättnings felslående.69 Även ett mycket omfattande kontraktsbrott skulle därigenom bedömas som oväsentligt, om det kan antas att borgenären hade ingått avtalet om han förutsett kontraktsbrottet, därför att han litade på sin rätt att häva och/eller kräva skadestånd intill positiva kontraktsintresset.
    Att påföljder generellt skall beaktas vid hypotetiska provet förefaller emellertid inte rimligt. Dels är påföljderna skadestånd, hävning och prisavdrag endast surrogat för förverkligandet av den förutsättning om riktig uppfyllelse, vilkens betydelse skall fastställas. (Att borgenären får någonting annat än den kontraktsenliga prestationen och låter sig nöjas därmed förringar inte betydelsen av riktig uppfyllelse i och för sig.) Dels leder detta i fråga om hävning till ändlösa cirkelresone-

 

69 Se Illum a st, Vahlén, Formkravet s. 219 not 30, densamme i TfR 1953 s. 403 f, Bengtsson, Hävningsrätt s. 193 och 195—197 samt Christensen, Studier s. 21. 

Vad är ett "väsentligt avtalsbrott"? 445mang; kan det antas att borgenären, i den hypotetiska situationen där han har full kännedom om samtliga konsekvenser av kontraktsbrottet, alltså även påföljderna, skulle ha ingått avtalet i förlitan på hävningsrätt är hävning utesluten, varför borgenären inte kan ha ingått avtalet i förlitan på sådan rätt, i följd varav hävning får ske och det åter måste antas att borgenären ingått avtalet i förlitan på hävningsrätten ...
    Enligt min mening bör endast sådana påföljder som inte utgör surrogat för riktig uppfyllelse utan innebär att förutsättningen om riktig uppfyllelse helt eller delvis förverkligas beaktas vid det hypotetiska provet. Detta gäller främst avhjälpande och lämnande av felfritt gods vid fel. I det samnordiska köplagsförslaget anges att vid väsentlighetsbedömningen vid fel "bör hänsyn tas främst till felets betydelse och möjligheterna att kompensera det genom övriga påföljder, t. ex.genom att felet avhjälps eller genom att köparen får en felfri vara".70 Enligt min uppfattning är detta korrekt såvitt avser de påföljder som nämns som exempel, men inte i fråga om "kompensation" genom skadestånd och andra påföljder som inte har med riktig uppfyllelse att göra.

 

(5) Utfallet blir missvisande om lång tid förflutit
I litteraturen har påpekats att avtalsparter vid avtalsslut normaltfäster störst vikt vid den närmaste tiden efter avtalsslutet. Vetskap omett allvarligt kontraktsbrott längre fram i tiden skulle därför kanskeinte i den hypotetiska situationen avhålla borgenären från att ingåavtal.71
    Detta gäller främst i fråga om under längre tid bestående kontraktsförhållanden och har liten betydelse vid köp. Dock bör väsentlighetsnormen vara densamma oavsett tidsaspekten. En lösning som lagstiftaren valt i 45 och 121 §§ försäkringsavtalslagen innebär att väsentlighetskravet anses uppfyllt om det kan antas att avtal ej hade kommit till stånd om omständigheten i fråga förelegat vid avtalsslutet.

 

(6) Handlingsalternativ påverkar utfallet
Det hypotetiska provet kan inte företas i vakuum. I princip måste borgenärens handlingsmöjligheter vid avtalstillfället beaktas. En invändning emot förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit vid kontraktsbrott är att nog det minsta avtalsbrott skulle ha avhållit borgenären från att ingå avtal, om det fanns en annan avtalskontrahent tillgänglig, vilken inte förväntades begå kontraktsbrott.72 Detta har

 

70 NU 1984: 5 s. 182, se också s. 285.

71 Se Illum a st samt Bengtsson, Hävningsrätt s. 196.

72 Se Rodhe, Obligationsrätt § 37 vid not 70, Hellner, Kontraktsrätt s. 300 f, Bengtsson, Hävningsrätt s. 194. 

 

33-37-166 Svensk Juristtidning

 

446 Bert Lehrbergmuntligen tillspetsats därhän att hävning alltför ofta skulle medges vid köp av standardiserade varor.73
    Vad är det emellertid som gör att borgenären, som ju faktiskt i den verkliga situationen valde viss avtalspart, inte skulle ha hållit fast vid denne bara för att ett alldeles obetydligt kontraktsbrott var att förutse? Är kontraktsbrottet av sådan betydelse att det verkligen skulle ha varit motiverande i den hypotetiska situationen anser jag att gäldenären får tåla detta, om synbarhetskravet är uppfyllt. Att väsentlighetsbedömningen blir något strängare för gäldenären i situationer där betydande konkurrens råder anser jag är följdriktigt.

 

Det är lätt att konstruera exempel som visar att väsentlighetsrekvisitetet kan vara uppfyllt vid fel, trots att köparen inte bör få häva. Har en köpare således köpt ett äpple från ett av två torgstånd som stod alldeles invid varandra är det möjligt att han skulle ha köpt från det andra ståndet om han vetat att det fanns ett mikroskopiskt maskhål i det äpple han köpte. Men köparen far inte häva redan därför att fel inte föreligger; han hade nämligen inte fog för att förutsätta att äpplet var fritt från även mikroskopiska maskhål.

 

Den här aktuella invändningen har dock visst berättigande för det fallet att borgenären inte i hävningsögonblicket fäster sådant avseende vid kontraktsbrottet att han vill häva på grund av detta, utan utnyttjar kontraktsbrottet som förevändning för att komma ifrån avtalet på annan grund. Detta förutsätter att något annat förhållande än kontraktsbrottet tillkommit och motiverar borgenärens önskan att häva. Det är ett rättspolitiskt ställningstagande om gäldenären skall få finna sig i hävning eller om bedömningen i någon mån skall objektiviseras, till exempel så att man bortser från det närliggande avtalsalternativet. Själv lutar jag närmast åt sistnämnda lösning, eftersom grundsatsen att kontraktsbrott inte får åberopas som förevändning, när det inte är av sådan betydelse att det motiverar hävningsrätten, bör hållas i helgd.
    Även det fallet att borgenärens situation vid avtalsslutet var så prekär eller avtalet så förmånligt att han skulle ha ingått avtalet även med vetskap om kontraktsbrottet erbjuder vissa svårigheter.74 Här bör emellertid enligt min mening kravet på väsentlighet upprätthållas, eftersom hävningen har annan grund än kontraktsbrottet. Denna grund kan dock tänkas åberopas som ogiltighetsgrund enligt till exempel 31 eller 33 § avtalslagen eller som grund för jämkning enligt 36 § samma lag.

 

73 Synpunkten framfördes vid ett seminarium, där ett preliminärt utkast till denna artikel behandlades.

74 Se Hellner a st.

 

Vad är ett "väsentligt avtalsbrott"? 447(7) Mindre ingripande påföljder komplicerar bedömningen
För hävningsrätt vid fel eller brist erfordrar förutsättningslärans väsentlighetsrekvisit att det kan antas att köparen inte skulle ha ingått avtal om köp av det gods som presterats mot ett i proportion till värdeskillnaden reducerat vederlag. Antag emellertid att det är utrett att köparen hade köpt en tredjedel av godset till en tredjedel av priset. Enligt Cristensen är en brist på 2/3 av det köpta alltid ett väsentligt kontraktsbrott enligt köplagen.75
    Häremot kan invändas att Christensen förutsätter det hon vill bevisa, nämligen att köplagens väsentlighetsbegrepp är ett annat än förutsättningslärans. Uppenbarligen utnyttjar en köpare som häver idenna situation kontraktsbrottet som förevändning för att komma ifrån avtalet av något annat skäl. Kan det vara riktigt, att preventiva rättshänsyn och därmed besläktade synpunkter, att hävningsrätten skall kunna utnyttjas som påtryckningsmedel etcetera, alldeles självständigt kan grunda en hävningsrätt? Jag tror det inte!76

 

8. Avslutande diskussion och förslag till lagtext
Låt oss nu, när vi närmar oss framställningens slut, återvända till den inledningsvis77 citerade uttalandena i köplagsförslagets motiv. Hur skall dessa tolkas? Uttalandet i specialmotiveringen till regeln om hävningsrätt vid säljarens dröjsmål är mycket svårtolkat. Lagtexten saknar synbarhetskrav. Möjligen är tanken att man inte anser sig behöva kräva synbarhet, men att säljarens goda tro i stället skall skyddas genom att man bortser från sådana individuella omständigheter på köparens sida, som kan medföra att ett under normala förhållanden ringa dröjsmål får ingripande konsekvenser. Men vad avses i så fall med att säljarens kännedom om dröjsmålets betydelse för köparen kan tilläggas relevans? Knappast annat än att köparens speciella förhållanden skall beaktas om säljaren känt till dem. Men detta överensstämmer med gällande rätt, frånsett den antydda skärpningen av synbarhetskravet till ett krav på kännedom.
    En annan tolkning är att köparens individuella förhållanden skall beaktas och deras betydelse bedömas utifrån en "objektiv" väsentlighetsnorm, alldeles oberoende av om säljaren känt till dem. Dessutom kan hänsyn tas till köparens egen bedömning — om säljaren känt till "dröjsmålets betydelse för köparen". Denna läsart är än mindre tilltalande. Att beakta köparens speciella förhållanden utan att uppställa krav på synbarhet förefaller i hög grad betänkligt. Dessutom är väl

 

75 Christensen, Studier s. 21 — 24.

76 Se ovan stycket efter not 60.

77 Vid not 8 och 10.

 

448 Bert Lehrbergdetta, att köparens egen bedömning av dröjsmålets betydelse bevisligen avviker från en objektiv bedömning gjord med hänsyn tagen till köparens speciella förhållanden, knappast en situation av någon praktisk betydelse.
    En tredje läsart är att överensstämmelse med gällande rätt är avsedd, det vill säga att hänsyn skall tas till köparens speciella förhållanden samt att de båda sista meningarna i citatet endast utgör en erinran om att köparens på sina speciella förhållanden grundade uppfattning inte alltid är avgörande när dröjsmålet objektivt sett, det vill säga bortsett från dessa, inte är väsentligt. För dessa fall krävs nämligen att köparens förhållanden eller dennes uppfattning varit synbar (a) för säljaren. Är denna tolkning korrekt antyder arbetsgruppens förslag en skärpning av synbarhetskravet till ett krav på vetskap.
    Enligt min mening ligger det sist utvecklade tolkningsalternativet närmast till hands, trots att synbarhetskravet utgått ur lagtexten och trots att det i specialmotiveringen till 27 § finns uttalanden som möjligen antyder att rättsläget ändras genom förslaget. Denna tolkning harmonierar också bäst med vad som sägs i det citerade uttalandet från specialmotiveringen till den föreslagna regeln om rätt att kräva avhjälpande eller omleverans vid fel. I stället för "omständigheterna i det enskilda fallet" framhålls här visserligen "felets betydelse för köparen, sett ur objektiv synvinkel". Men det framgår också att individuell väsentlighet skall beaktas om den varit synbar, varvid synbarhetskravet uttrycks på traditionellt vis ("insett eller bort inse"). Någon skillnad i reglernas innebörd torde knappast föreligga. Är denna tolkning korrekt bör dock lagtexten utformas på sådant sätt att den tydligare ger uttryck åt vad som skall gälla.78
    Enligt min uppfattning är de skäl som ovan — särskilt i avsnitt 5 och 6 — anförts till stöd för att väsentlighetskravet bör uppfattas i enlighet med förutsättningsläran övertygande även de lege ferenda.

 

78 Se också Hjerners särskilda yttrande, NU 1984: 5 s. 403 f, samt remissyttrandena av Hellner, s. 17, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala Universitet, s. 5, samt Sveriges advokatsamfund, s. 7 och 27. Hjerner föreslår i sitt särskilda yttrande att synbarhetskravet skall utformas något annorlunda. Huvudregeln i 27 § föreslås bli följande:"Köparen får häva köpet, om dröjsmålet är av väsentlig betydelse för köparen och denne haft anledning att antaga att säljaren förstått detta eller om köpet till sin art eller enligt sina villkor är sådant att avlämnande i rätt tid framstår som väsentligt." För det fallet att avlämnande i rätt tid redan till följd av köpets art eller villkor i köpeavtalet framstår som väsentligt torde detta leda till samma resultat som ett krav påatt väsentligheten skall ha insetts eller bort inses av säljaren. Men varför skall i övriga fall i stället för säljarens onda tro krävas att köparen haft fog för att tro att säljaren var i ond tro på sätt synbarhetskravet erfordrar? Det är ju säljarens goda tro som är skyddsvärd. Köparen kan ha fog för att tro att säljaren är i ond tro men ändå ha fel. Dessutom kan säljaren vara i ond tro även om köparen inte vet någonting härom, och varför skall då säljaren skyddas? 

Vad är ett "väsentligt avtalsbrott"? 449Särskilt kan här anmärkas att de bevisproblem som diskuterats ovanunder 7 (2), såvitt rör dröjsmålsfallen, torde förlora mycket av sin betydelse genom de bestämmelser om så kallad "Nachfrist" som upptas i 27 § andra stycket och 60 § andra stycket av förslaget.
    I överensstämmelse med det anförda bör de relevanta lagrummen i köplagsförslagen omskrivas ungefär så här:

 

27 § första stycket:
"Köparen far häva köpet endast om det kan antas att köpeavtal inte hade slutits på samma villkor, om köparen vid avtalsslutet förutsett dröjsmålet och dess verkningar, samt att säljaren insett eller bort inse detta."

 

41 § första stycket:
"Köparen far häva köpet endast om det kan antas att köpeavtal inte hade kommit till stånd ens mot ett pris som motsvarade godsets värde med felet, om köparen vid avtalsslutet förutsett felet och dess verkningar, samt att säljaren insett eller bort inse detta."

 

Nuvarande första styckets andra mening bör nedflyttas att utgöra ett andra stycke; nuvarande andra stycket blir stycke tre.

 

60 § första stycket
"Säljaren far häva köpet endast om det kan antas att köpeavtal inte hade slutits på samma villkor, om säljaren vid avtalsslutet förutsett dröjsmålet och dess verkningar, samt att köparen insett eller bort inse detta."

 

Den främsta fördelen med dessa regler är att man får en enkel och någorlunda preciserad norm för väsentlighetsbedömningen, som direkt kan utläsas ur lagtexten och som leder till lämpliga och rimliga resultat. De valda formuleringarna medger dessutom att ytterligare krav ställs i riskhänseende, i den mån detta anses befogat.79

 

Litteratur

 

Offentligt tryck
SOU 1976:66. Köplag. Slutbetänkande av köplagsutredningen.
SOU 1984: 25. Ny konsumentköplag. Betänkande av konsumentköplagsutredningen.
NU 1984: 5. Nordiska köplagar. Förslag av den nordiska arbetsgruppen för köplagstiftning.
Prop. 1984/85: 110. Regeringens proposition om konsumenttjänstlag.

 

79 Se närmare ovan vid not 61 och därefter.

 

450 Bert LehrbergNJA II 1906 nr 1. Ny lagstiftning om köp och byte.
NJA II 1915 nr 5. Lagstiftning om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
NJA II 1927 nr 11:1. Lag om försäkringsavtal.
NJA II 1972 nr 1. Jordabalken.
NJA II 1973 nr 10. Konsumentköplag

 

Övrig litteratur
Almén, T, Om köp och byte av lös egendom. Kommentar till lagen den 20 juni 1905, 4 uppl, ombesörjd av Eklund, R, Norstedts, Stockholm 1960. (Cit. Almén, Köp.)
Bengtsson, B, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, Norstedts, Stockholm 1967. (Institutet för rättsvetenskaplig forskning XLVIII.) (Cit. Bengtsson, Hävningsrätt.)
Christensen, A, Studier i Köprätt, Akad avh i Uppsala 1970, Norstedts, Stockholm 1970. (Cit. Christensen, Studier.)
Hellner, J, PM angående ett vid 1964 års köplagskonferens i Haag upprättat förslag till enhetlig lag om internationella köp av lösa saker, Justitiedepartementet, Stockholm 1966. (Cit. Hellner, PM.)
— Speciell avtalsrätt I. Köprätt, Stiftelsen Juristförlaget vid Stockholms Universitet, Stockholm 1982. (Cit. Hellner, Köprätt.)
— Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt, Stiftelsen Juristförlaget vid Stockholms Universitet, Stockholm 1984. (Cit. Hellner, Kontraktsrätt.)
Holmbäck, U, Studier i förutsättningslärans terminologi, Akad avh i Uppsala 1970, Ulf Holmbäck, Uppsala 1970. (Cit. Holmbäck, Studier.)
Illum, K, Henry Ussings Forfatterskab. UsR 1946 B s 115 ff.
Lassen, J, Haandbog i Obligationsretten. Almindelig Del, 3 uppl, Köpenhamn 1917 —1920. (Cit. Lassen, Alm Del.)
Ramberg, J, Allmän avtalsrätt. Del I, Stiftelsen Juristförlaget vid Stockholms Universitet, Stockholm 1986. (Cit. Ramberg, Allmän avtalsrätt I.)
Rodhe, K, Obligationsrätt, Norstedts, Stockholm 1956. (Institutet för Rättsvetenskaplig Forskning XI.) (Cit. Rodhe, Obligationsrätt.)
— Om fastighetsindelningen och dess betydelse, AB Lundequistska Bokhandeln, Uppsala 1941. (Cit. Rodhe, Om fastighetsindelningen.)
Stang, F, Avtaleloven § 33. Dens indhold og dens forhold til forudsætningslæren. TfR 1930 s 51 ff.
Ussing, H, Aftaler paa Formuerettens Omraade, 2 uppl, G E C Gaads Forlag, Köpenhamn 1945. (Cit. Ussing, Aftaler.)
— Bristende Forudsætninger. Bidrag til Læren om Formueretslige Tilsagn, G E C Gaads Forlag, Köpenhamn 1918. (Cit. Ussing, Forudsætninger.)
Vahlén, Formkravet vid fastighetsköp. Särskilt om dess inverkan på regler om förutsättningar och fel, Akad avh Stockholm 1951. (Cit. Vahlén, Formkravet.)
— Bör förutsättningsläran avskaffas? TfR 1953 s. 394 ff.

 

Otryckta källor
Professor Jan Hellners yttrande över det samnordiska köplagsförslaget NU 1984: 5.
Juridiska fakultetsstyrelsens vid Uppsala Universitet yttrande över det samnordiska köplagsförslaget NU 1984:5.
Sveriges Advokatsamfunds yttrande över det samnordiska köplagsförslaget NU 1984: 5.
Lehrberg, B, Förutsättningsläran och dess tillämpning, Skriftligt arbete i civilrätt vid Juridiska institutionen i Uppsala vårterminen 1985.