GÖRAN MILLQVIST. Finansiell leasing. Skrifter utgivna av Juridiska Föreningen i Lund Nr 84. Lund 1986, 404 s.
Arbetet gäller ett aktuellt tema, vars betydelse fortgående ökar. Problematiken är emellerid av intresse inte blott av praktiska, utan även av mer "teoretiska" skäl. Man har nämligen här att göra med en "kontraktsamfibie", som inte helt naturligt kan placeras in i det kontraktsrättsliga systemet: det är fråga om en form av kredit som påminner bl. a. om avbetalningsköpet men som utformats i anslutning till institutet saklega. Vidare uppkommer besvärliga rättsliga problem av den anledningen att leasing normalt sker inom ramen för ett trepartsförhållande: leverantören av leasingobjektet, som oftast stått för förhandlingskontakten med leasingkunden, säljer objektet till leasingbolaget, som i sin tur leasar det till kunden.
Författaren granskar denna problematik "tvärdisciplinärt". Den finansiella leasingen undersöks såväl ur ett kontraktsrättsligt som ur ett sakrättsligt perspektiv. Kontraktsrättsligt behandlas framför allt förhållandet mellan leasingbolag och kund, medan de sakrättsliga avsnitten har koncentrerats på frågan om leasingbolagets sakrättsliga skydd i olika relationer. Frågorna behandlas uteslutande med hänsyn till leasing till näringsidkare. Konsumentleasingens problem har uteslutits från framställningen (vilket kanske har lett till en viss underskattning av leasingkundens skyddsbehov).
Analysen är rättsdogmatisk. Avsikten är att beskriva gällande rätt på området - med gällande rätt avser författaren stundom prognoser, stundom rekommendationer: han vill ta ställning till "vilka regler som är mest sannolika och/eller lämpliga för tillämpning" (s. 15). Analysen utförs - uppenbarligen medvetet — för en litet oklart avgränsad läsekrets. Av en doktorsavhandling kan man förmodligen vänta sig en djupgående dissekering av problem som är ägnad att föra den vetenskapliga diskussionen på området vidare och sådana avsnitt, där författaren verkligen lyckas presentera många nya intresseväckande synpunkter på sitt tema, förekommer utan tvivel i tillräcklig mängd. Samtidigt är framställningen emellertid också handboksmässig (och stundom t. o. m. läroboksmässig). Då författaren strävat att ge en heltäckande beskrivning av de rättsliga problemen i samband med finansiell leasing innehåller boken flera längre mer eller mindre rent refererande avsnitt som snarast hört hemma i en lärobok eller i en manual för leasingbolag (se som exempel avsnitten 7. 2. 5. 2. och - till stora delar - 7. 4. 2.). Detta bör inte nödvändigtvis uppfattas som en kritik: även om dessa avsnitt, som ofta berör processuella frågor, kanske vetenskapligt går på tomgång, ökar de säkert bokens användbarhet i den praktiska leasingverksamheten.
Författarens ställningstaganden är i regel klara och väl underbyggda. I god skandinavisk tradition framhäver författaren de reella argumenten och undviker de begreppsjuridiska resonemang som temat lätt skulle locka till. De rättsliga konstruktioner som parterna (leasingbolagen) söker placera in problematiken i godtas inte automatiskt. Trots detta kan man kanske sätta ett litet frågetecken för en utgångspunkt för argumenteringen som förefaller skymta fram ibland. Diskussionen syns i flera fall bygga på tanken att leasing är en bra företeelse, vars användning bör underlättas och befrämjas. Man
saknar stundom frågan: i vilken utsträckning och i vilka fall behövs leasing som en ny kreditform?
Leasing är ett rättsinstitut som utvecklats i avtalspraxis. Det är därför omöjligt att diskutera fenomenet leasing utan att ta en utgångspunkt i de avtalsformulär som förekommer på marknaden. Författaren har också strävat att undersöka avtalspraxis. Uppläggningen och presentationen av denna undersökning går dock inte helt fri från kritik. Ingenstans framgår närmare, vilka formulär som undersökts (på s. 142 not 13 talas om "21 undersökta formulär"), hur de utvalts etc. Någon bild av representativiteten (undersökningen är inte heltäckande) hos det undersökta formulärmaterialet erhåller läsaren inte. När författaren talar om "typiska regleringar" svävar läsaren i okunnighet om hur allmängiltigt det som sägs är. Någon uppfattning av, hur stora variationerna mellan olika villkor på marknaden är bibringas läsaren inte heller.
En viktig källa i avhandlingen är det komparativa materialet. Författaren utnyttjar — förutom material från de övriga nordiska länderna (glädjande nog inklusive Finland) — material framför allt från USA samt ett konventionsförslag från Unidroit. Beskrivningen av den amerikanska rätten är initierad och i sig intresseväckande. Syftet med denna beskrivning blir dock i någon grad oklart. De komparativa avsnitten framstår åtminstone i vissa fall som påklistrade, utan närmare beröringspunkter med temat för framställningen, finansiell leasing i svensk (eller nordisk) rätt. Ett gott exempel härpå utgör det långa avsnitt om amerikansk rätt som upptagits som pendang till diskussionen om leasingavtalets förhållande till avbetalningsköplagen (s. 101—108). En orsak till svårigheterna att integrera det komparativa materialet kan ligga i urvalet av sådant material. Även om en beskrivning av amerikansk rätt kan motiveras med hänvisning till att leasingavtalet uppstått i USA (s. 16), kan denna rättsordning p.g.a. djupgående strukturella olikheter i förhållande till nordisk rätt knappast förväntas erbjuda särskilt fruktbara modeller för hur leasingavtalet kunde inlemmas i den svenska rättsordningen. — Kritiken här träffar inte nödvändigtvis blott författaren av det presenterade arbetet: ur ett finländskt perspektiv tycker man sig märka en mer generell och med hänsyn till den nordiska rättens traditioner beklaglig tendens i svensk rättslitteratur av i dag att allt mer inrikta sig huvudsakligen på anglosaxisk (och särskilt amerikansk) rätt.
Det må i detta sammanhang också noteras, att författarens beskrivning av det finländska materialet är korrekt och den ger också en relativt rättvis bild av finsk rätt i dag, även om beskrivningen av naturliga skäl bygger endast på sådant material som varit tillgängligt på svenska. Det kan nämnas, att den finska högsta domstolen i ett relativt nytt fall, som författaren inte noterat, har tagit ställning till vissa problem i anslutning till leasing (HD 1985 II 177). Detta fall är publicerat på finska, men följande rubrik finns tillgänglig i svensk översättning: "Enligt ett leasingavtal var den hyrda saken uthyrarens egendom och kunden skulle inte bli ägare till saken. Då beträffande saken inte heller slutits annat avtal, kunde stadgandena om avbetalningsköp inte tillämpas på avtalsförhållandet. — Enligt de av uthyraren uppställda allmänna avtalsvillkoren var kunden, om avtalet hävdes på grund av hans underlåtenhet att betala hyran, skyldig att till uthyraren i skadestånd betala tre fjärdedelar av den sammanlagda hyran under den återstående hyrestiden. Detta villkor jämkades med stöd av 36 § rättshandlingslagen."
Den centrala knäckfrågan i all nordisk rättslig debatt om leasingavtalet har varit avtalets förhållande till lagen om avbetalningsköp. I vilken utsträckning skall den tvingande lagstifningen om avbetalningsköp äga tillämpning på leasing? Författaren tar här ställning för en relativt snäv tillämpning av den tvingande lagstifningen: "Lagarnas tillämplighet förutsätter att det kan styrkas att det avgörande skälet för avtalets utformning varit att kringgå lagen och att parterna, trots avtalets utformning som hyresavtal, från början varit inställda på att äganderätten till objektet skulle övergå på leasingkunden." (s.97). Gränserna för tillämpningsområdet för lagen om avbetalningsköp kan således "inte anges i någon generell formel, utan bedömningen får till övervägande del ske från fall till fall". (ibid.). Till denna del ställer jag mig litet tvekande till författarens slutsatser. Den starka betoningen av kringgåendeaspekten förefaller i praktiken leda till en mycket snäv avgränsning av de tvingande reglernas tillämpningsområde: det måste i regel vara nästan omöjligt att styrka att kringgående utgjort det avgörande skälet för avtalets utformning. Vidare förvånar det att författaren på sätt och vis gjort halt vid den starka betoningen av bedömningar in casu. Mot bakgrund av den omfattande debatt som förts i litteraturen hade man kunnat förvänta sig en närmare analys av frågan i relation till olika typsituationer.
Avhandlingens allra starkaste sidor kommer fram i dess följande längsta kapitel, där de kontraktsrättsliga reglerna diskuteras (6 kap.). Analysen av frågor i anslutning till leasingbolagets dröjsmåls- och felansvar belyser författarens djupgående kunskaper i central civilrätt och utmynnar också i nya resultat, som främst bygger på saklegans ansvarsregler (s. 151). Ett par frågor kan dock vara på sin plats i detta sammanhang.
Vid behandlingen av uthyrarens felansvar behandlas frågan om eventuell nedsättning av hyran utgående från en analogi från köprättens regler om prisnedsättning. Enligt författaren kan härvid hyran nedsättas "proportionellt med vad som motsvarar felets effekt på objektets värde så länge felet föreligger" (s. 129). Någon närmare beskrivning av vad som avses med objektets värde ges emellertid inte. Det förefaller ju möjligt, att man vid saklega inte nödvändigtvis bör operera med samma värden som vid köp:medan objektets bytesvärde är centralt i det sistnämnda fallet förefaller dess bruksvärde mer intressant i det förstnämnda. Relevansen av denna problematik är knappast heller begränsad blott till frågan om nedsättning av vederlaget; också vid en tillämpning av skadestånds- och hänvisningspåföljden (vad är väsentligt fel?) kan den ha betydelse.
Vid diskussionen av uthyrares skadeståndsansvar anför författaren ett antal rättsfall rörande saklega, vilka anges förete en splittrad bild vad beträffar möjligheterna att analogt tillämpa köprättsliga regler (s. 135 f.). Här förbises emellertid, att flera av rättsfallen avser skadeståndssituationer vilka, om det hade varit fråga om ett köp, ändå inte hade bedömts med ledning av köprättsliga regler utan utgående från principerna för produktansvar. Alla de anförda rättsfallen är därför egentligen inte ägnade att belysa författarens frågeställning. Härmed är dock inte sagt att författarens slutsats inte vore godtagbar: "ansvaret för fel i hyresobjektet motsvarar köplagens ansvar för fel i godset" (s. 136).
Det kontraktsrättsliga avsnittet avslutas med en praktiskt viktig analys av leasingkundens avtalsbrott och avvecklingen av leasingavtalsförhållandet. Här uppmärksammar författaren bl. a. det oskäliga i att leasingbolagen nor-
malt förbehåller sig rätten till ett slags dubbelkompensation vid kundens avtalsbrott: enligt avtalet har man dels rätt att återta godset och dessutom rätt till skadestånd som ofta täcker hela eller stora delar av investeringens nuvärde (s. 215 ff). Författarens skeptiska inställning till dessa villkor är förvisso befogad och den ligger helt i linje med det rättsfall från finska HD som nämnts ovan.
I det sakrättsliga avsnittet koncentrerar sig författaren på tre aspekter av leasingbolagets säkerhetsrätt: bolagets skydd mot kundens borgenärer (dess separationsrätt), dess skydd mot tredje man som hävdar rätt till leasingobjektet och dess skydd då objektet sammanfogats med annan egendom. I dessa avsnitt tar författaren ställning inte blott till rena leasingfrågor, utan ställvis också till allmänna sakrättsliga problem. Ett gott exempel utgör avsnittet 7.4.3 i vilket den sakrättsliga problematiken kring sammanfogande och accession utanför fastighetsrätten behandlas generellt och utmynnar i en egen slutsats (s. 335): "ett återtagandeförbehåll till ett löst föremål faller om det sammanfogas med annan lös egendom på sådant sätt att en separering helt skulle förstöra det ena eller båda (alla) föremålen eller åtminstone innebära en opåkallad och oproportionerligt stor värdenedgång i huvudsaken."
I det avslutande avsnittet presenterar författaren på brukligt vis några synpunkter de lege ferenda. Dessa framträder som en god problemkatalog för den lagstiftare som vill gripa sig an verket. Författaren är dock realist vad beträffar tanken på en sådan lagstiftning. Han förefaller nämligen relativt skeptisk vad beträffar genomförbarheten av en särskild lagstiftning om leasing (s. 348 f.). Däremot synes han mindre realistisk i sin förhoppning att konkurrensen på marknaden i ett längre tidsperspektiv eventuellt kunde ge upphov till mer balanserade leasingvillkor (s. 347). På basen av vad man i övrigt vet om villkorsinnehåll som konkurrensmedel förefaller en sådan utveckling föga sannolik.
De enstaka frågetecken som kan nedtecknas angående enskilda problem bör inte skymma det faktum att arbetet framstår som en gedigen och användbar handbok angående de rättsliga problemen i anslutning till leasingavtalet. Användbarheten begränsar sig inte till Sverige: den starkt överensstämmande bakgrundsrätten på området gör åtminstone de kontraktsrättsliga avsnitten direkt användbara också för en finsk jurist. — Arbetet utgör, som redan framkommit, en doktorsavhandling, som framställdes till offentlig granskning i Lund den 25 oktober 1986. Författarens skarpsinniga och initierade försvar av sitt arbete vid detta tillfälle befäste det intryck jag som fakultetsopponent redan tidigare erhållit av avhandlingen som en gedigen prestation.
Thomas Wilhelmsson