ANDERS ERIKSSON. Rätten till skadestånd vid miljöskador. Sthlm 1986. Norstedts. 164 sidor.
1. En stark miljövård förutsätter, att effektiva sanktioner kan sättas in vid behov. Den roll skadeståndet skall spela i detta sammahang är inte svår att bestämma. Det skall medföra att den miljöfarliga verksamheten i största möjliga utsträckning kombineras med skadeförebyggande åtgärder och att kostnaden för miljöskador härigenom minimeras.1 Men för att bli till någon
Bill W. Dufwa 47hjälp måste reglerna då vara klara och lättgripbara. Det har de inte alltid varit i Sverige. Efter lång tids rätts osäkerhet på ett centralt miljöskadeområde har det nu emellertid äntligen skett en förändring. Dimman har lättat och stadiga, tydligt urskiljbara fåror har plöjts upp genom miljöskadelagen (1986:225, MSkL), som trädde i kraft den 1 juli 1986. Möjligheterna har plötsligt ökat att med skadeståndets hjälp kontrollera den svenska miljövården. I denna historia har av allt att döma en ny period startat.
2. Den lagstiftning det här är fråga om ligger verkligen rätt i tiden. Miljön har kommit att spela en allt större roll i människans liv. I samhällsdebatten, där man gärna talar om livskvalitet, spelar miljöfrågor en central roll. Detta gäller inte bara Sverige. Över stora delar av världen är situationen densamma. Och inget land kan längre isolera sig. Störningarna sträcker sig ibland skoningslöst in på andra länders territorier. Den olycka som hade sitt ursprung i kärn kraftverket i Tjernobyl blev en smärtsam påminnelse härom.
3. Det är mot denna bakgrund angeläget att också juristerna drar sitt strå till stacken och ordentligt uppmärksammar miljörätten, i vilken reglerna omersättning för miljöskada utgör en del. En som gjort det är departementsrådet Anders Eriksson. Han hade den tacksamma uppgiften att i justitiedepartementet få bearbeta miljöskadeutredningens träffsäkra betänkande (SOU 1983: 7) Ersättning för miljöskada, på vilken MSkL bygger. I åliggandena ingick att inför lagrådet föredra den lagstiftning som föreslogs.2 Eriksson har nu, sedan lagen antagits av riksdagen, utkommit med en framställning som kallats Rätten till skadestånd vid miljöskador.
4. Det är fråga om ett arbete som tar sikte på MSkL:s fundamentala uppbyggnad. Det vänder sig framför allt till sådana läsare som tidigare inte har stiftat bekantskap med miljöskaderätten. Detta har, som framhålls i förordet, nödvändiggjort såväl en begränsning av det material som behandlas som en förenkling av de återgivna rättsreglerna. Fullständighet i redovisning har inte eftersträvats; rättspraxis har sålunda återgetts i mycket begränsad omfattning.3
MSkL innehåller visserligen bara 14 paragrafer. Det är likväl ingen lagstiftning som är helt lätt att redovisa och förklara. En hel del komplikationer finns. Ett väsentligt syfte med boken har varit att just med tanke härpå underlätta förståelsen för ämnesområdet.4
Verket bygger på lagens motiv och innehåller ett notsystem inom vilket hänvisningar i viss utsträckning gjorts till förarbetena. Om man så vill kan man uppfatta arbetet som en kommentar till ML. Det har alltid ett särskilt värde att författaren som här är fallet själv har varit engagerad i lagens tillkomst. Och det är förträffligt att en sådan kunnat utges bara några månader efter det att lagen trätt i kraft. Tidspressen har dock satt spår; framställningen hade mått bra av en hårdare bearbetning och åtstramning.
Det hade naturligtvis varit givande om författaren gjort flera utblickar mot den allmänna skadeståndsrätten och dennas utveckling än vad som blivit fallet; förståelsen för ämnes området över huvud hade vidgats. Men det är lätt att i efterhand komma med synpunkter av detta slag. Det har inte legat inom ramen för verket att ge det ett sådant innehåll (jfr ovan).
Kanske har författaren när han disponerat boken i ett eller annat hänseen-
48 Bill W. Dufwade blivit alltför beroende av den uppläggning av bestämmelserna i MSkL som lagstiftaren valt. Kapitel 3 har rubriken Miljöskadelagens tillämpningsområde. Vad som här behandlas är dels den anknytning till fastighet som alltid måste finnas för att MSkL skall bli tillämplig, dels kravet att skadan för att täckas av lagen skall ha inträffat "i omgivningen". Men varför behandlas här inte också de störningar (exempelvis vattenföroreningar och immissioner) som måste vara för handen för att ersättning skall kunna utgå enligt MSkL? Även dessa kan tyckas angå lagens tillämpningsområde på det sätt de båda nyss nämnda rekvisiten gör. En förklaring kan vara att störningarna behandlas i lagens 3 §, ej som de övriga två nämnda förutsättningarna i dess 1 §.
I skadeståndsrättsliga framställningar brukar spörsmålet om skadetyper (exempelvis person- och sakskador) och deras omfattning återfinnas längre fram. I Erikssons bok är det emellertid upptaget på ett förhållandevis tidigt stadium, redan före orsakssambandet.5 Också här kan förklaringen ligga i att författaren följt MSkL:s mönster; de arter av skador som lagen gäller (jfr nedan) är angivna redan i 1 §. Men i detta avseende kan uppläggningen vara till fördel; fortsättningen är lättare att förstå, när läsaren fått klart för sig vilka olika skador som täcks av lagen.
Bokens titel kan diskuteras. Det finns andra typer av miljöskador än de som täcks av MSkL. En viktig grupp som inte faller under denna är sådana som beror på kemiska produkter,6 exempelvis oljeutsläpp och mögel. En annan består av skador härrörande från naturkatastrofer. Erikssons verk gäller endast den rätt till skadestånd för miljöskador som följer av MSkL och allmänna skadeståndsrättsliga regler, inte rätten till skadestånd vid miljöskador i allmänhet.7 Visserligen ingår termen miljöskada i namnet på MSkL, den centrala lagstiftningen på området. Men inte minst om man strävar efter ett samlat grepp på den svenska miljöskaderätten, blir det angeläget att ge beteckningen i fråga den mera vidsträcka betydelsen.
5. MSkL innehåller ett särskilt ersättningssystem för en viss typ av skador. Detta hade kunnat göras "slutet" i den meningen att allmänna skadeståndsrättsliga regler och grundsatser helt och hållet upphävts på området. Men, och det börjar här bli fråga om en svensk lagstiftningstradition,8 detta blev inte fallet. I propositionen till den nya lagen antecknades, att bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207) skulle få betydelse "som utfyllande regler beträffande sådant som inte regleras i miljöskadelagen"9. Denna hållning kan innebära problem. En punkt där frågan aktualiseras gäller ideell skada av annat slag än den som är en följd av en personskada, fortsättningsvis kallad ren ideell skada10.
Miljöskadeutredningen ville inte utesluta de skadelidande från rätten tillersättning för ren ideell skada utan fann det tvärtom motiverat med en försiktig utvidgning härav.13 Föredragande statsrådet delade emellertid inte denna uppfattning.14 Han fann inte "anledning att på miljöskadeområdet
Anm. av Anders Eriksson: Rätten till skadestånd vid miljöskador 49tillämpa andra regler om skadestånd för ideell skada än som gäller inom skadeståndsrätten i allmänhet". Ofta, framhöll han vidare, medförde olägenheter av det slag det här var fråga om (såsom förfulning av landskap), skadeföljder av ekonomisk art, exempelvis i form av ett minskat marknadsvärde hos en fastighet. Den skadelidande hade då under vissa förutsättningar rätt till ersättning för denna förmögenhetsskada. "Längre än så bör man emellertid inte gå." Statsrådet fann att några särskilda bestämmelser om rätt tillersättning för ren ideell skada därför inte borde tas in i den nya lagen. Detta blev heller inte fallet.
I Erikssons bok står: "Miljöskadelagen innehåller inga särskilda regler om ersättning för ideell skada. Det innebär att allmänna skadeståndsrättsliga regler blir tillämpliga även vid sådana miljöskador där den skadelidandes rätt till ersättning grundas på miljöskadelagens regler"15. Av den fortsatta framställningen framgår att detta uttalande inte bara gäller ideell ersättning i anslutning till personskada utan även ren ideell skada.
Eriksson gör här sålunda en koppling till den allmänna skadeståndsrätten.1 § MSkL fastslår att lagen gäller personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. E contrario skulle detta kunna tolkas så att ren ideell skada ej skall ersättas. Men det är tydligen inte så lagen skall förstås. När det gäller ren ideell skada kommer i stället ett annat ersättningssystem in i bilden: allmänna skadeståndsrättsliga regler och grundsatser.
Som framgår av både propositionen och Erikssons framställning har lagstiftaren räknat med att detta i praktiken är detsamma som att ersättning för renideell skada inte kommer att utgå. I den allmänna skadeståndsrätten, har man menat, finns det nämligen i princip inget utrymme för ersättning av detta slag16. Men häremot kan invändas att det i äldre rättspraxis visst finns fall, just på miljöskadeområdet, där domstolarna accepterat ersättning för ren ideell skada17. Och ingenting hindrar att de även i framtiden gör det utanför MSkL:s tillämpningsområde, exempelvis när culparegeln tillämpas18. Sker det, så kan man knappast förneka att därmed också den "allmänna skadeståndsrätten" — om än på ett särskilt område — kompletterats med en rätt till ersättning för nämnda typ av skada. Det skulle då, om man följde resonemanget ovan, bara vara att överföra denna rätt till området för ansvar enligt MSkL, vare sig detta är strikt eller bygger på culpa. Detta, som knappast kan motsvara lagstiftarens intentioner (jfr ovan), illustrerar de svårigheter somuppkommer, när man arbetar med allmänna skadeståndsrättsliga regler och grundsatser inom ramen för en speciallag.
Bill W. Dufwa