SVENSK ORDBOK. Utarbetad vid Språkdata, Göteborgs universitet. Esselte Studium. 1986.

 

För jurister är språket ett arbetsredskap. Resultatet av deras verksamhet uttrycks i första hand i ord. Förmågan att uttrycka sig korrekt i skrift och tal räknas till juristens yrkeskunskap. Många jurister har säkerligen Erik Wellanders "Riktig svenska" på sin bokhylla, och Bertil Moldes språkspalt i Svenska Dagbladet har troligen bland sina flitigaste läsare jurister som hoppas få lära sig något av värde för sin yrkesutövning. Strävan är att vara korrekt — det går inte ihop med juristens verksamhet att ta sig språkliga friheter. Elegans och slagkraft i uttryckssättet får vika för försiktigheten. Det är också många som tror, med rätt eller orätt, att slarv i språket tyder på slarv även i annat.
    Det har nu kommit ett nytt hjälpmedel för dem som intresserar sig för språket, nämligen "Svensk ordbok", utan utgivares namn på titelbladet men, enligt vad som sägs där, "utarbetad vid Språkdata, Göteborgs universitet". Som vetenskaplig ledare står Sture Allén, och listan på medarbetare är lång. De som nämns tycks genomgående vara språkvetenskapare, jämte en "programmerare".
    Juristen kan vända sig till ett sådant verk i flera olika syften. Liksom andra kan han vilja få besked om betydelsen och användningen av ord som han inte förut kände till. Viktigare är kanske att få veta den korrekta användningen av de ord som han vill använda och om vilka han känner sig osäker. Något liknande gäller också andras användning, eftersom många jurister — bland andra akademiska lärare — måste gå igenom och kanske anmärka på eller rätta sådant som andra har skrivit. Juristen har vidare ett intresse av att andra, främst icke-jurister, får en riktig uppfattning om de ord som juristen själv använder som fackman. Som sådan behöver han sällan själv rådfråga ordboken om sitt fackspråk.
    I vilken utsträckning Svensk ordbok är avsedd att tillgodose dessa önskemål, och liknande från andra som har ett fackspråk, framgår inte klart av förordet, som är undertecknat av Sture Allén. Svensk ordbok sägs vara "en rapport från ett forskningsfält" och "i första hand beskrivande". Detta är något annat än syftet med den nyligen utkomna 11 upplagan av Svenska akademiens ordlista, vilken i förordet (även det undertecknat av Sture Allén) sägs vara till sin natur "en samling rekommendationer". Vad som står i förordet till Svensk ordbok kan tyda på att ordboken vill redovisa även oriktiga antaganden om ords betydelse och oriktig användning av ord, om de bara faktiskt förekommer. Man får emellertid veta att en stor del av arbetet har gällt definitionen av betydelserna, vilket kan tolkas så att det är det korrekta språkbruket som skall återges. Men riktigt säker om syftet känner sig inte läsaren.
    Vill man veta vilka ord som förekommer i ordboken och hur materialet har valts ut får man inte heller något uttömmande besked genom förordet; det sägs att särskild vikt har lagts på de "från semantisk synpunkt centrala orden". Detta är inte mycket upplysande (och klokare blir man inte genom att slå upp ordbokens egna definitioner av "semantik" och "semantisk" och där anförda exempel). Ett allmänt intryck är att tidningsspråket dominerar, inte

 

minst sportspråket, och att dataspråket har fatt betydande utrymme. Ordboken väjer inte för att ta upp ord och exempel om vars livskraft på längre sikt det må vara tillåtet att hysa tvivel. Ett exempel är: "Den trendige slalomåkaren hade en free-style på huvudet".
    Resultatet har blivit att man ej sällan har intrycket att definitionerna har blivit alltför speciella. Om någon skulle fråga mig vad ordet "interaktion" betyder och om jag kunde ge något exempel på hur det används, skulle jag —innan jag sett i ordboken — svara att det betyder ungefär "växelverkan" eller "samspel", och jag skulle hitta på exemplet "interaktionen i Frankrikes och Rysslands politik var uppenbar". Men ordbokens definition är "socialt växelspel mellan personer i kontakt", även, något utvidgat, "samspel mellan datoranvändare och dator". Definitionen passar bra i de exempel som används men allmänt sett är den för snäv.
    Några rader längre ned på samma sida står ordet "interferens". Om man frågar om det engelska ordet "interference", i betydelsen av att blanda sig i andras angelägenheter el. dyl., har trängt in i svenskan, ger ingen av de anförda definitionerna eller exemplen någon antydan om detta. Men fortsätter man till "interferera" finner man ett sådant exempel: "han ville inte interferera med tidningens ordinarie kritiker". Om verbet kan användas, varför skulle inte substantivet kunna användas? Det är ju inte säkert att en läsare gör sig besvär med att undersöka definitionerna av besläktade ord. Man konstaterar i förbigående att det finns ett ord "interferens" — med tonvikten på näst sista stavelsen — som är en specialterm för ishockey. Detta har ansetts värt att återges och definieras.
    Sådana exempel — som skulle kunna mångfaldigas — skapar hos läsaren en känsla av osäkerhet, som är besvärande. Man konsulterar en ordbok för att få säkerhet, men man blir osäker.
    Inom fackspråken, alltså även inom det juridiska fackspråket, är det klart att man inte kan ställa stora anspråk. En ordbok är inte en uppslagsbok. Härtill kommer svårigheterna att ge korrekta definitioner. "Omnis definitio in jure civili periculosa est" står det redan i Digesterna. Juristerna själva hugger ofta i sten när de försöker att uppställa adekvata definitioner av juridiska begrepp. Vad juristen som fackman kan önska är att en lekman på området inte vilseleds av ordboken.
    Jag har tämligen osystematiskt prövat ordbokens definitioner av ett antal juridiska facktermer, med blandat resultat. Jag konstaterar med tillfredsställelse att exempelvis "lösöreköp" — som i juridiskt språkbruk betyder något helt annat än köp av lösöre — har fatt en godtagbar definition, och detsamma kan sägas om "leveransavtal". "Stoppningsrätt" kan nämnas som en term som inte är med — lyckligtvis vill jag säga, eftersom det är svårt att ge en tillfredsställande definition, och ingen definition är bättre än en felaktig.
    Men de ord som ger anledning till missnöje är många. För "sakrätt" ges definitionen "del av förmögenhetsrätt som avser ägande av föremål, till skillnad från ägande av pengar o. d.". Det är notoriskt svårt att definiera"sakrätt" på ett juridiskt korrekt sätt. Man kan till en början skilja mellan en bestämd del av rättsområdet förmögenhetsrätt (såsom när det sägs att en bok "behandlar huvudsakligen sakrätt") och en särskild typ av rättighet (såsom när det sägs: "nyttjanderätt till lös egendom är inte en sakrätt enligt svensk rätt"). Att sedan precisera dessa betydelser är svårare. Men inte i någon betydelse har sakrätt att göra med skillnaden mellan "föremål" och "peng-

 

ar". När det sägs att "sakskada" är "skada på försäkrat föremål, till skillnad från t. ex. personskada" kan man invända att "sakskada" förekommer även, och inte minst, i sammanhang som inte har med försäkring att göra. "Näringsidkare" sägs vara "affärsman, särskilt företagare". Det förekommer kanske i icke-juridiskt språkbruk att ordet används i en sådan betydelse. Men inom juridiken är "näringsidkare" ett rättstekniskt begrepp som förekommer i flera olika sammanhang, och många, kanske de flesta, näringsidkare är inte fysiska personer utan t. ex. aktiebolag. Exemplen till "äganderätt" förefaller delvis vara hämtade från texter som inte är författade av jurister, trots att de rör juridiska ämnen, och är därför från juridisk synpunkt inkorrekta. Om en student skrev i en uppsats "hennes äganderätt till uppfinningen har bestridits" skulle detta framkalla anmärkningen, att uppfinningar inte kan vara föremål för äganderätt, däremot för patenträtt. (Vill man undvika juridiskt pedanteri kan man skriva "hennes rätt till uppfinningen bestreds".) Definitionen av "reklamera" är allt för snäv och åtminstone ett av exemplen är otillfredsställande. Det strider mot vedertaget juridiskt språkbruk att använda verbet reklamera transitivt, såsom i exemplet "hela försändelsen reklamerades". Man reklamerar mot ett fel (eller annat kontraktsbrott). Detta kan tyckas vara en bagatell, men varför återge det oriktiga i stället för det korrekta språkbruket?
    Närmast en kuriositet är ordbokens definition av en betydelse (det finns flera) av ordet "banka", nämligen "göra skatteavdrag utöver ortsavdrag". Man får fundera åtskilligt innan man kommer på förklaringen. Den korrekta betydelsen av detta ord "banka" (som torde vara mycket ovanligt i dag) är "höja ett penningbelopp med hälften". Ett exempel som jag hört, för åtskilliga år sedan, är "när arvodena bestämdes fick ordföranden banka". Förklaringen ligger i skillnaden mellan riksdaler riksgälds och riksdaler banko, där en riksdaler banko var lika med en och en halv riksdaler riksgälds. Att ordföranden fick "banka" betydde då att han fick lika stort belopp i riksdaler banko som övriga fick i riksdaler riksgälds. När uttrycket används efter det att vi övergått till ett nytt myntsystem betyder det fortfarande att ordföranden får hälften mer än var och en av de övriga ledamöterna. Hur kan då hänvisningen till skatteavdrag förklaras? Jo, enligt ett skattesystem som avskaffades i början av 1950-talet fastställdes ortsavdrag (olika för olika orter, beroende på hur dyrt det var att leva i dem). Den vars inkomst inte översteg ortsavdraget betalade ingen skatt och för den som hade mer än dubbelt så stor inkomst som ortsavdraget "bankade" man, d.v. s. man höjde avdraget med hälften närman beräknade det skattepliktiga beloppet. Det är förklarligt att dessa gamla sammanhang är okända för ordbokens upphovsmän, men varför ta med och försöka definiera ett ord om vilket man uppenbarligen inte vet något?
    Man kan alltså inte rekommendera ordboken för den som söker tillförlitliga uppgifter om korrekt språkbruk. Den omständigheten att ett språkbruk inte motsvarar vad som står i ordboken talar inte emot att det kan vara fullständigt korrekt, och att en användning av ett ord upptas i ordboken är ingen garanti för att den är korrekt. Den som är besviken över detta kan i gengäld ha nöje av några definitioner som påminner om Falstaff fakirs. Vad sägs om definitionen av badbyxor: "korta byxor som används (av man) för att skyla underlivet vid badning"? eller badkar: "vattenbehållare (i badrum) som är avsedd för människor att bada i, mest om avlånga kar för liggbad"?

 

Jan Hellner