Några frågor rörande rätten till naturaprestation enligt det nordiska köplagsförslaget^*

 

Av jur. dr. LENA OLSEN

 

1. Allmänt om förslaget
Det nordiska köplagsförslaget NU 1984:5¹ (i det följande benämnt NU-förslaget) är utarbetat av den nordiska arbetsgruppen för köplagstiftning, vilken bestod av företrädare för Sverige, Norge, Danmark och Finland. Förslaget syftar till att modernisera gällande köplag och bygger delvis på FN-konventionen om avtal rörande internationella köp från år 1980.
    Köplagsförslaget består egentligen av fyra olika förslag, som skiljer sig på en avgörande punkt.² Norge har valt att reglera såväl de nationella och nordiska köpen som de internationella. Man har därför i största möjliga utsträckning anslutit till konventionen och dess lösningar.³ Den sista delen av förslaget innehåller särskilda bestämmelser om internationella köp vilka bygger direkt på konventionen.⁴ Deandra länderna har valt att inskränka lagens tillämpningsområde till nationella och nordiska köp.⁵
    Beträffande de materiella bestämmelserna har Danmark i många fall föredragit formuleringar i anslutning till nu gällande köplag.⁶Mest lika varandra är de svenska och finska lagförslagen, vilka imånga fall intagit en förmedlande ståndpunkt mellan de danska och norska förslagen.⁷ Hittills har endast det finska lagförslaget resulterat i lagstiftning, varvid dock särskilt bestämmelserna om skadeståndsansvar har ändrats väsentligt i förhållande till det finska NU-förslaget.⁸

 

^* Artikeln har utarbetats inom ramen för ett forskningsprojekt vid juridiska fakulteten i Stockholm rörande Rätten till naturaprestationen.

¹ Nordiska köplagar. Förslag av den nordiska arbetsgruppen för köplagstiftning. — NU1984:5 s. 157 f.

² I det norska förslaget har man exempelvis reglerat påföljdsfrågan vid brott mot biförpliktelser. Den frågan har man lämnat därhän i de övriga förslagen.

³ a.a. s. 157 f.

⁴ a.a. s. 163.

⁵ a.a. s. 165.

⁶ a.a. s. 160.

⁷ a.a. s. 160.

⁸ Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till köplag 1986 n:o 93. I den finska lagen bygger skadeståndsansvaret huvudsakligen på distinktionen mellan direkt och indirekt skada; se vidare nedan s. 526. 

Det hade givetvis varit av stort praktiskt värde om man överlag lyckats bättre med den nordiska samordningen.⁹ I fortsättningen håller jag mig i huvudsak till det svenska förslaget.
    I jämförelse med nu gällande köplag är två allmänna aspekter av särskild betydelse. Man har till en början valt att frångå den legala distinktionen mellan leveransavtal och köp av bestämt gods.¹⁰ En viktig orsak är svårigheten att tillämpa distinktionen i samband med tillverkningsavtal.¹¹ Även om skillnaden inte längre syns i lagtexten skall den dock fortfarande beaktas i samband med vissa påföljder.¹²
    Här har man dock krånglat till det i motiven genom att under samma rubrik ta upp såväl en varas beskaffenhet (specie eller genus) som dess individuella prägel (till skillnad från fungibel egendom).¹³ Detta är enligt min mening riskabelt eftersom särskilt det sistnämnda synsättet inte finns närmare utvecklat i modern rättsvetenskap. Ett alternativ är dock att de olika synsätten klargörs i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
    Dessutom har man valt att ta bort den legala distinktionen mellan handelsköp och civilt köp.¹⁴ Det faktum att en part är näringsidkare eller inte skall dock fortfarande tillmätas betydelse, särskilt vid bedömningen av reklamationstiden.

 

2. Former och förutsättningar för säljarens naturaprestation
NU-förslaget innehåller samma reglering av säljarens dröjsmål som gällande köplag.¹ Köparens rätt att tillgripa påföljder vid säljarens försening och icke-fullgörelse anges i 24 §. Köparen ges rätt att kräva fullgörelse, hävning, skadestånd samt rätt att hålla inne betalningen. Rätten till naturafullgörelse regleras vidare i förslagets 25 § och i 25 § 1 st. 2 p. anges de fall då säljaren är fri från sin leveransskyldighet; se vidare nedan avsnitt 4.
    I motiven tar man inte uttryckligen ställning till om kravet på fullgörelse skall ses som en påföljd vid kontraktsbrott eller om det betraktas som "den huvudsakliga befogenhet som tillkommer köparen på grund av avtalet".² Frågeställningen kan förefalla akademisk. Den kan dock bli av betydelse vid anteciperat dröjsmål. Det kontraktsbrot-

 

⁹ Den frågan uppmärksammas också av flertalet remissinstanser.

¹⁰ NU-förslaget s. 167.

¹¹ a.a. s. 167.

¹² a.a. s. 167 f.

¹³ a.a.

¹⁴ a.a. s. 169.

¹ Ändrade regler föreslås om anteciperat och partiellt kontraktsbrott vilka båda reglerats separat.

² Almén, T., Om köp och byte av lös egendom, 4 uppl. 1960, s. 233.

 

tet har uttryckligen reglerats i förslagets 65—67 §§ under rubriken "befarat avtalsbrott". I samband därmed regleras stoppningsrätten och parts rätt att häva. Däremot ges inga hänvisningar till andra påföljdsmöjligheter. Bedyrar t. ex. säljaren att han inte kommer att leverera, uppstår fråga om köparen ändå kan kräva att avtalet fullgörs och om han får skadestånd för täckningsanskaffning om han senare tvingas häva.³
    Kravet på naturaprestation utformas på annat sätt vid kontraktsbrottet fel, nämligen som krav på avhjälpande av felet respektive omleverans.⁴ Vid sidan av kravet på kontraktsbrott uppställs dock särskilda förutsättningar. Enligt 36 § får köparen kräva att säljaren på egen bekostnad avhjälper felet, "om avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren".⁵ Innebörden i detta rekvisit diskuteras nedan i samband med säljarens ursäkter (avsnitt 4). Några lagtekniska synpunkter är dock på sin plats. Bevisbördans placering framgår inte uttryckligen vare sig i förslaget eller i motiven. Bestämmelsens formulering tyder dock på att köparen skall visa att avhjälpandet kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren.⁶ En sådan bevisbörda bör rimligtvis avsevärt förringa värdet av påföljden för köparen. Detta är kanske också avsikten. I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör det dock klargöras hur det förhåller sig.
    Orsaken till felet och felets omfattning saknar självständig betydelse för rätten att kräva avhjälpande. Avhjälpningsskyldigheten har inteheller i övrigt begränsats t. ex. efter vilket slag av gods som avtalet rör. Som exempel på problemet kan nämnas den omfattande reparationskompetens som kan komma att krävas av ett varuhus. Hjerner har också i sitt särskilda yttrande föreslagit att rätten att kräva avhjälpande skulle begränsas till fall där det ingår ett direkt arbetsmoment i avtalet.⁷
    Ett krav på att felet skall vara väsentligt gäller däremot vid krav på omleverans; 36 § 2 st. Detsamma gäller enligt nuvarande köplag som ger köparen rätt att kräva omleverans vid leveransavtal; KöpL 43 §. NU-förslaget tar dessutom upp några fall då säljaren inte är skyldigatt omleverera (se nedan avsnitt 4). I motiven anges inte uttryckligen vem som bär bevisbördan för dessa. Likheten med KöpL 24 § tyder dock på att säljaren bär såväl åberops- som bevisbördan.

 

³ Jfr nedan avsnitt 7.

⁴ Att arbetsgruppen betraktat avhjälpande och omleverans som naturaprestation framgår av motiven s. 304.

⁵ Jfr KöpL. 49 § samt förslaget till ny konsumentköplag SOU 1984:25 22 § vilka rör förutsättningarna för säljarens avhjälpande av fel.

⁶ Jfr Almén a.a. s. 303 f. beträffande bevisbördans fördelning enligt KöpL. 24 §.

⁷ NU-förslaget s. 407.

 

    De tre formerna för krav på naturaprestation har skilda förutsättningar. Kravet på väsentlighet för omleverans är dock välmotiverat. Säljaren har ju åtminstone ytligt sett fullgjort sin prestation. Däremot kan de särskilda förutsättningarna för avhjälpande kritiseras. Köparens bevisbörda i fråga om omständigheter som ligger inom säljarens sfär riskerar att undergräva påföljdens användbarhet.

 

3. Köparens naturaprestation
Köparens huvudprestation går ju ut på att betala priset och det är också kontraktsbrott härvidlag som regleras i första hand; 56 §. Kontraktsbrott i andra hänseenden stadgas i den följande bestämmelsen.

 

57 §. "Medverkar inte köparen i rätt tid till köpet genom att hämtaeller ta emot varan eller vidta andra åtgärder för att köpet skall kunnafullföljas och beror det inte på säljaren eller något förhållande pådennes sida, gäller 60 § fjärde stycket och 63 § andra stycket."

 

De påföljder som säljaren sålunda kan göra gällande vid köparens uteblivna medverkan är hävning och skadestånd. För båda påföljderna krävs att säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det han sålt. Som exempel på detta nämns i motiven att säljaren sålt ett hus för rivning eller att köpet avser giftigt industriavfall från säljarens verksamhet.¹ För hävning krävs dessutom som vanligt att kontraktsbrottet är väsentligt.
    Däremot finns ingen bestämmelse som stadgar rätt för säljaren att kräva fullgörelse i fråga om köparens medverkan; jfr 57 §. Rodhe menar också att någon rätt till naturaprestation allmänt sett inte föreligger vid s. k. borgenärsförpliktelser.² Härmed avses förpliktelser utan självständigt ändamål vilka endast fungerar som ett osjälvständigt bihang till motpartens förpliktelse. Ett klassiskt exempel på detta är köparens skyldighet att motta godset. När lagförslaget uttalar att köparens skyldighet att medverka till köpet bortfaller vid hävning (68 § 1 st.) blir det därför obegripligt.
    En praktisk lösning är enligt min mening att en förpliktelse av marginell betydelse i avtalet och som enbart är beroende av motpartens huvudprestation normalt inte skall kunna framtvingas. Säljaren kan ju normalt lösa situationen på annat sätt, t. ex. genom förvaring av gods eller så att köparens rätt går över på säljaren. I vissa fall kan emellertid en förpliktelse, som normalt är av marginell betydelse i

 

¹ NU-förslaget s. 329.

² Rodhe, K., Obligationsrätt 1956 s. 167.

 

avtalet, utgöra en del av vederlaget eller på annat sätt vara av större vikt. Det gäller t. ex. det ovan anförda exemplet då köpet avser giftigt avfall från säljarens industri. Avgörande för om säljaren bör ha rätt till naturafullgörelse ifråga om köparens medverkan är sålunda betydelsen av denna för avtalet som helhet.³ Frågan bör behandlas närmare i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

 

4. Säljarens ursäkter för bristande leverans
4.1 Kontraktsbrottet har berott på köparen
Avgörande för det traditionella kontraktsbrottsbegreppet har varit att avvikelsen inte har berott på köparen.¹ Det är emellertid inte ovanligt att säljaren bär såväl åberopsbördan som bevisbördan för att så är fallet.² Jag tar därför upp den aspekten här som en möjlig ursäkt försäljaren.
    En svårighet i sammanhanget är att det sällan är ens fel att två träter. Det gäller särskilt då båda parter är direkt involverade i ett arbete på prestationen. Genom att vara lite flexibel hade kanske säljaren ändå kunnat leverera trots att köparen har försummat något. Frågan blir alltså hur avgörande köparens misstag varit för säljarens leveransskyldighet.³ Såväl i nu gällande köplag som i NU-förslaget (24 §) uttrycks köparens inflytande på att leveransen uteblivit med ordet "beror". I NU-förslaget framgår ingenting om prestationen på grund av köparen skall ha blivit omöjlig för säljaren eller, i annat fall, vilka krav man ställer på säljaren i de situationerna.

 

4.2 Säljarens dröjsmål
I gällande köplag finns inga begränsningar angivna i köparens rätt att kräva naturaprestation. I den köprättsliga litteraturen på köprättens område har man dock ansett att det finns inskränkningar. Naturaprestation skall t. ex. inte kunna utkrävas om den är omöjlig.⁴
    I det nordiska köplagsförslaget är begränsningarna uttryckligen angivna.⁵ Hjerner har kritiserat det och menat att säljarens leveransskyldighet blir oklar till sin innebörd. I stället hör sådana begränsningar hemma i utsökningsbalken.⁶ Den lösningen är dock enligt minuppfattning betänklig. Verkställigheten av naturaprestationer regle-

 

³ Jfr även Almén a.a. s. 443.

¹ Se KöpL. 21 §; jfr dock även Hellner, J., Speciell avtalsrätt I Köprätt, 1982 s. 88.

² Jfr Almén a.a. s. 233, Olsen, L., Ersättningsklausuler, 1986 s. 172 f.

³ Frågan är inte närmare diskuterad i den allmänna köprättsliga litteraturen. Jfr dock i samband med ersättningsklausuler, Olsen a.a. s. 168 IT.

⁴ Hellner a.a. s. 93, Almén a.a. s. 246 f, Ljungman, S., Om prestation in natura, 1948 s.42 ff.

⁵ 25 § 1 st. 2 p.

⁶ NU-förslaget s. 402 f.

 

ras enhetligt i 16 kap. UB. Det är inte givet att de begränsningar som arbetsgruppen föreslagit ifråga om köpares rätt till naturafullgörelse verkligen passar t. ex. vid verkställighet av ett sakrättsligt anspråk. Arbetsgruppen menar att exekutionsrättsliga regler är otillräckligt.
    Säljarens befrielsegrunder framgår i NU-förslagets 25 § 1 st. 2 p:

 

"Säljaren är dock inte skyldig att fullgöra köpet så länge det föreligger ett hinder som säljaren inte kan övervinna eller fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att säljaren fullgör köpet."

 

Till en början är säljaren inte skyldig att fullgöra om det föreligger hinder som säljaren inte kan övervinna. Ansvarsfrihetsgrunden kommenteras jämförelsevis utförligt i motiven.⁸ Innebörden kan dock knappast sägas bli klarare. Man gör ett stort nummer av ordet hinder. Detta anses syfta på "omständigheter som man åtminstone på kort sikt inte kan överkomma utan särskilda svårigheter."⁹ En omständighet som inte kan övervinnas måste beskrivas som omöjlig. Omöjligheten gäller enligt bestämmelsen för den ifrågavarande säljaren. Ordalydelsen tyder alltså på att det är "subjektiv omöjlighet" som avses. Motiven uttrycker dock inte detta klart.
    Orsaken till hindret anses däremot inte vara av relevans. Godset kan sålunda ha förstörts på grund av säljarens culpa. Ar detta fallet kan någon fullgörelse inte krävas. Däremot påverkas ju skadeståndsansvaret.¹⁰

 

Den andra ansvarsfrihetsgrund som stadgas i 25 § 1 st. 2 p. är då fullgörelsen skulle förutsätta uppoffringar som är orimliga. Syftet med regeln sägs vara att reglera fall där avtalsbalansen mellan parterna rubbats på grund av ändrade förhållanden.¹¹ Avsikten är också att regeln i de fallen i princip skall bestämma utrymmet för en tillämpning av 36 § AvtL.¹² Från samhällelig synvinkel är det naturligtvis bra att avtalsfullgörelse inte blir så kostsam att resurser förstörs till ingen eller föga nytta.¹³ Men det är också viktigt att köparens behov av varan respekteras.¹⁴
    Det är enligt min mening positivt att fullgörelseskyldigheten inte

 

⁷ a.a. s. 173.

⁸ a.a. s. 173 f samt s. 245 ff.

⁹ a.a. s. 246.

¹⁰ Jfr 29 §.

¹¹ a.a. s. 248.

¹² a.a.

¹³ Jfr dock diskussionen angående detta argument i Ljungman, a.a. s. 45.

¹⁴ a.a.

 

gjorts beroende av orsaken till hindret såsom ansetts gälla enligt nuvarande köplag. Leveransmöjligheten och leveransskyldigheten bör sålunda bedömas efter möjligheten att fullgöra då detta faktiskt skall ske.¹⁵

 

4.3 Vid fel i leveransen
Såsom framgått ovan föreligger här två former av krav på fullgörelse nämligen krav på omleverans respektive krav på avhjälpande. Kravet på omleverans liknar närmast kravet på naturaprestation vid dröjsmål.
    Förutom att väsentlighetskravet skall vara uppfyllt kan säljaren åberopa vissa omständigheter som försvar mot köparens krav. Arbetsgruppen har här tagit fasta på likheten med kravet på naturafullgörelse vid dröjsmål genom att bl. a. hänvisa till ansvarsfrihetsgrunderna i 25 § 1 st. 2 p. Den lösningen verkar ändamålsenlig.¹⁶
    Regeln om omleverans i 36 § 2 st. innehåller emellertid ytterligare begränsningar av säljarens ansvar, nämligen ifråga om "vara som har tillverkats särskilt för köparen efter hans anvisningar eller önskemål eller som annars, med hänsyn till varans egenskaper och till vad parterna måste antas ha förutsatt, inte kan ersättas med någon annan vara". Lydelsen är oklar genom att man inte får klart för sig om den senare bestämningen även gäller tillverkningsköpen. Motiven tyder dock på att så inte är fallet.¹⁷ Köparen skulle alltså inte kunna kräva omleverans vid tillverkningsköp. Detta kan kritiseras. Skulle statsverket inte kunna kräva en ny leverans av ett parti pennor som inte fungerar enbart därför att pennorna är försedda med trycket "Tillhör statsverket"? En sådan begränsning förefaller alltför långtgående.
    Den andra begränsningen, som gäller godsets utbytbarhet, torde vara onödig. Det är självklart att man inte kan kräva omleverans av något som säljaren inte åtagit sig att leverera.¹⁸

 

    Som framgått ovan är säljaren inte skyldig att avhjälpa felet om detta skulle medföra "oskälig kostnad eller olägenhet" 36 § 1 st. Av motiven framgår inte varför man valt en annan lösning beträffande ansvarsfrihetsmöjligheten jämfört med andra former för naturaprestation. Skyldigheten att avhjälpa kan väl ändå inte innebära att säljaren personligen skall stå och skruva och fila på godset. Innebörden måste i-

 

¹⁵ Jfr SOU 1976:66 21 § 2 st.

¹⁶ I NU-förslagets 36 § 2 st. hänvisas till sådant "missförhållande" som avses i 25 §. Det ordet finns dock inte med i den angivna bestämmelsen.

¹⁷ Jfr a.a. s. 278 f.

¹⁸ Det danska förslaget saknar de nu diskuterade begränsningarna i rätten till omleverans. De ansågs överflödiga. Detta är också min uppfattning. 

stället vara att han kan organisera ett avhjälpande av en kompetent person och betala det. Med det synsättet är det svårt att specificera någon olägenhet. Man kan vidare fråga sig om innehållet i begreppet "oskälig kostnad" på ett avgörande sätt skiljer sig från de orimliga uppoffringar som omtalas som ansvarsfrihetsgrund i samband med krav på fullgörande vid dröjsmål och omleverans.

 

5. Köparens påtryckningsmedel
Enligt gällande köplag 14 § är, som bekant, parternas prestationer avhängiga av varandra. Det innebär att köparen i princip inte är skyldig att betala förrän "godset hålles honom till handa". Denna generella princip gäller såväl i samband med avlämnandet i rätt tidsom vid kontraktsbrott. Köparen har som regel rätt att hålla inne hela sin prestation. Han behöver alltså inte nöja sig med ett mindre belopp.¹ Någon möjlighet för köparen att hålla inne en förskottsbetalning vid anteciperat dröjsmål finns däremot inte uttryckligen reglerad.
    Möjligheten att hålla inne en prestation som en form av påtryckningsmedel har uppmärksammats på ett helt annat sätt i NU-förslaget än i gällande köplag. De nya reglerna har dock knappast skingrat dimmorna. Tre bestämmelser är av intresse.
    Även utan att kontraktsbrott föreligger eller misstänks föreligga kan köparen enligt 55 § hålla inne betalningen tills han fått tillfälle att undersöka godset.
    Föreligger däremot ett kontraktsbrott blir betalningstiden avgörande. "[S]kall priset helt eller delvis betalas vid eller efter tiden förvarans avlämnande, får köparen hålla inne så mycket av betalningensom motsvarar kravet"; 48 §. Med "krav" avses enligt motiven "det som han enligt lagen eller avtalet har rätt att göra gällande mot säljaren".² Det kan röra sig om krav på skadestånd, avhjälpande eller omleverans.³ I de sistnämnda fallen måste dock det innehållna beloppet beräknas efter andrahandssanktionen, nämligen ersättningen för avhjälpningskostnad respektive skadestånd på grund av hävning.⁴
    Skall köparen betala i förskott kan betalningen endast hållas inne med stöd av regeln i 65 § 1 st. om stoppningsrätt vid befarat kontraktsbrott. Till skillnad från 48 § förutsätts att det befarade kontraktsbrottet rör en väsentlig del av leveransen. Förutsättningarna för

 

¹ Jfr Chrístensen, Studier i köprätt, 1971 s. 109 och 121 ff.

² NU-förslaget s. 303.

³ a.a. s. 304.

⁴ a.a.

 

stoppningsrätten enligt 65 § är sålunda strängare än för detentionsrätten enligt 48 §.
    Ytterligare en skillnad mellan bestämmelserna är det belopp köparen kan hålla inne. Enligt 48 § kan köparen hålla inne så mycket som svarar mot ett försvarligt framtida krav.⁵ Köparen kan alltså vara tvungen att betala en del av köpeskillingen. Det innehållna beloppet fungerar som säkerhet för de ersättningsbelopp som köparen kan vara berättigad till. Föreligger stoppningsrätt däremot, kan köparen hålla inne hela betalningen. Motiven ger ingen direkt förklaring till varför man valt skilda konstruktioner. I motiven framhålls dock stoppningsrättens i många fall preliminära natur såsom en förberedelse för hävning.⁶
    Sammanfattningsvis kan sägas att de båda påtryckningsmedlen genom de skilda reglerna torde fungera på olika sätt. Säkerhetsrätten enligt 48 § är utformad som en säkerhet för de skadeståndsbelopp som kan komma att tillfalla köparen. Den verkar alltså mer preventivt än ett vanligt skadeståndshot eftersom processbördan faller på säljaren. Stoppningsrätten, däremot, fungerar snarare som ett materialiserat hot om hävning och förstärker sålunda hävningshotets effekter. Det är diskutabelt om skillnaden mellan ett befarat och ett fullbordat kontraktsbrott verkligen motiverar skillnaden mellan att hålla inne hela köpeskillingen respektive att hålla inne ett belopp motsvarande förväntad skada.

 

    En annan påtryckningsåtgärd som dock inte finns uttryckligen reglerad i vare sig nu gällande köplag eller köplagsförslaget är köparens möjlighet att vägra ta emot godset. I gällande rätt anses emellertid köparen berättigad att vägra ta emot leverans om inte i princip allt presteras på en gång. Säljaren kan alltså prestera i delar endast med köparens samtycke.⁷
    Den regeln ändras i NU-förslaget. I 49 § 1 st. 1 p. föreslås: "Är endast en del av leveransen försenad eller felaktig, tillämpas bestämmelserna om ifrågavarande avtalsbrott på denna del." Detta innebär enligt motiven att köparen i princip får göra gällande påföljder endast beträffande den del av leveransen som avtalsbrottet hänför sig till.⁸ Konsekvensen av detta synes vara att säljaren kan tvinga köparen att ta emot del av leveransen även då parterna inte avtalat om successiva

 

⁵ a.a.

⁶ a.a. s. 341.

⁷ Den principiella synen på partiell leverans bibehölls i SOU 1976: 66; se s. 226.

⁸ NU-förslaget s. 305. Enligt 49 § 1 st. 2 p. kan köparen häva hela köpet "om avtalsbrottet är väsentligt för hela köpet". Detta bör dock inte påverka köparens rätt att "avvisa"godset då han inte vill häva. 

leveranser. Vanligt köp och avtal om successiva leveranser skulle alltså i det här avseendet bli likvärdiga.
    Detta innebär ett klart brott mot gällande rätt ifråga om partiell avtalsuppfyllelse. Arbetsgruppen har inte heller berört behovet av en ändring eller konsekvenserna för förmögenhetsrätten i övrigt. På det nu framlagda underlaget bör ståndpunkten inte accepteras.

 

6. Vissa ersättningsposter avseende naturaprestation
I många fall finner köparen att ett krav på naturaprestation inte är praktiskt genomförbart eller att det av annat skäl är olämpligt. En annan leverantör kan leverera direkt då säljaren är i dröjsmål eller säljaren bara verkar förhala ett avhjälpande och det finns andra reparatörer som kan reparera varan. I dylika fall uppstår fråga om att omvandla naturaprestationen till pengar.
    En första post som kan diskuteras är prisavdraget; jfr 42 och 43 §§ KöpL. Rätten till prisavdrag enligt NU-förslaget förutsätter att felet inte har blivit avhjälpt och att omleverans inte ägt rum; 39 §. Avhjälpande eller omleverans kan ske på såväl köparens som säljarens initiativ. Prisavdraget fungerar sålunda som en subsidiär påföljd då varan har ett kvarstående fel som gör den mindre värd. Detta verkar väl förenligt med tanken att en naturaprestation i enlighet med avtalet är det principiella målet med avtalsrelationen. Däremot kan rätten till avhjälpande leda till att det tar längre tid innan kontraktsbrottssituationen kan avvecklas i formen av ett prisavdrag.
    En annan skadepost är köparens utgifter för att få felet avhjälpt. Är säljaren skyldig att avhjälpa felet skall det ske på hans bekostnad; 36 §. Denna skyldighet kompletteras också med en särskild ersättningsregel för fall då köparen avhjälpt fel som säljaren varit skyldig att avhjälpa; 45 §. Förutsättningarna för ersättningsskyldigheten är rent strikt och några ansvarsfrihetsgrunder stadgas inte. Ersättningen skall täcka köparens försvarliga utgifter. I motiven förklaras inte varför ersättningsregeln knutits till säljarens underlåtenhet att avhjälpa, istället för till det faktum att fel i godset föreligger. Ersättningsskyldigheten avser ju ändå endast försvarlig utgift. Såsom framgått bör också meningen med en rätt till avhjälpande rimligtvis vara att köparen skall få den avtalade prestationen på säljarens bekostnad.
    Övriga skadeposter som blir aktuella på grund av säljarens bristande fullgörelse ersätts i form av skadestånd. Poster som här är av intresse är ersättningsanskaffningen, såväl den definitiva som den tillfälliga. Som exempel på den sistnämnda kan nämnas fallet då säljaren inte levererar i tid och köparen tvingas hyra ett substitut fram till dess leverans sker. Av relevans i sammanhanget är också kostnader för

 

avhjälpande t. ex. då köparen inte förmått visa att säljaren är skyldig att avhjälpa felet enligt 36 §.
    En svårighet med skadeståndsansvaret är att ansvarsförutsättningarna ibland kan vara svårbevisade. I samband med dröjsmål har ansvarsfrihetsgrunderna åtminstone delvis och försiktigt vidgats i förhållande till gällande rätt. Någon särreglering av köp av bestämt gods förekommer dock inte längre utan alla former av dröjsmål regleras i en bestämmelse; 29 §. Säljaren ansvarar i princip rent strikt med vissa möjligheter till ansvarsfrihet nämligen om "dröjsmålet beror på hinder utanför säljarens kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han heller inte skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit". Det kan alltså noteras i jämförelse med 25 §, som rör köparens rätt till fullgörelse och begränsningarna i denna, att säljaren inte skäligen skall ha kunnat övervinna hindret. Det måste sålunda inte ha varit direkt omöjligt att övervinna hindret eller dess inverkan på avtalet. Man kan emellertid ifrågasätta om begreppet hinder verkligen betyder detsamma i 29 § som när det gäller krav på naturaprestation enligt 25 §. En jämförelse av motiven tyder på att så inte är fallet. Att använda samma begrepp i olika betydelser i samma lag och i närliggande regler är givetvis i högsta grad olämpligt.
    I samband med kontraktsbrottet fel i leveransen är ansvarsgrunderna betydligt krångligare utformade. Fyra olika ansvarsgrunder föreligger och baseras än på varans typ, än på säljarens förhållanden i samband med köpet. Den för säljaren lindrigaste ansvarstypen föreligger ifrågaom "vara som fanns vid köpet och som med hänsyn till varans egenskaper och till vad parterna måste antas ha förutsatt inte kan ersättas med någon annan vara ..."; 43 § 2 st. Då är säljaren skadeståndsskyldig "om felet har uppkommit efter köpet till följd av säljarens försummelse". Det rör sig således om ett vanligt culpaansvar där köparen bär bevisbördan. Bestämmelsen gäller enligt motiven t. ex. köp av begagnade eller andra unika föremål såsom konstverk. En formav culpaansvar förekommer också i 44 § pp. 2 och 3 ifråga om säljarens vårdslösa uppgifter om varan och dess användning.
    Nästa ansvarstyp föreligger ifråga om varor som tillverkats särskilt för köparen, d. v. s. sådan vara som inte fanns vid tiden för köpet; 43 § 1 st. För dessa fall stadgas ett presumtionsansvar. Säljaren blir alltså ersättningsskyldig om han inte kan visa att han inte varit vårdslös. I motiven nämns ingenting om varför man gör denna distinktion mellande olika typerna av varor. En tänkbar anledning kan dock vara att köparen anses ha haft möjlighet att undersöka godset i det förstnämnda fallet.

 

    I 42 § anges den regel som uppenbarligen avsetts vara normalregeln, nämligen rent strikt ansvar med möjlighet till ansvarsfrihet enligt de förutsättningar som anges i 29 §. Säljaren har bevisbördan för att en befrielsegrund föreligger.¹ De typer av varor som det i första hand rör sig om enligt 42 § är enligt motiven i princip generiska respektive halvgeneriska.² Tillämpningen av ansvarsfrihetsgrunderna enligt 29 § blir av särskilt intresse i samband med dolda fel. Om säljaren inte visste om felet, kunde han då skäligen ha undvikit eller övervunnit det? Det synsätt som framkommer i motiven är oerhört restriktivt. Frihet från ansvar föreligger endast då det inte fanns någon felfri vara alls som säljaren hade kunnat fullgöra köpet med.
    Den fjärde ansvarstypen kan benämnas garantiansvar.³ Den innebär att ersättning utgår oberoende av eventuell vårdslöshet respektive andra ansvarsfrihetsgrunder. Denna ansvarsform föreligger i två bestämmelser nämligen 44 § 1. och 45 §. 44 § 1. reglerar köparens rätttill skadestånd för fel om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt utfäst. Det är alltså fråga om det gamla ansvaret enligt 42 § KöpL och distinktionen mellan garanti, enuntiation och allmänt lovprisande.
    I 45 § regleras säljarens ersättningsansvar i samband med underlåtet fullgörande av avhjälpningsskyldigheten. Att detta ansvar betraktas som skadeståndsansvar i förslaget framgår dels av bestämmelsens placering under rubriken "skadestånd", dels av motiven där den uttryckligen benämns skadeståndsskyldighet.⁴ Däremot framgår inte varför man ansett sig kunna avstå från alla ansvarsfrihetsgrunder. En tänkbar möjlighet är dock begränsningen till köparens försvarliga kostnader, d. v. s. nödvändiga eller befogade.
    Bortsett från prisavdrag och ersättning för avhjälpande enligt 45 § kan sålunda förluster, hänförliga till varans värde, ersättas enligt tre olika ansvarighetsgrunder. Som jämförelse kan nämnas att Finland, genom antagandet av en ny köplag, i stället tagit fasta på distinktionen mellan direkt och indirekt skada.⁵ Det är dock bara den sistnämnda som specificerats närmare i lagtexten; 67 §. Som direkt skada avses enligt motiven bl. a. förlust vid täckningsanskaffning och utgifter respektive interna kostnader på grund av avtalsbrottet.⁶ Säljarens ansvar för dylika förluster är rent strikt, såväl vid dröjsmål som fel.⁷ Vissa begränsade ansvarsfrihetsgrunder finns dock. Vid andra förlust-

 

¹ NU-förslaget s. 289.

² a.a. s. 185.

³ Jfr de olika typerna av ansvar då en ersättningsklausul föreligger, Olsen a.a. s. 202 ff.

⁴ NU-förslaget s. 298.

⁵ Jfr SOU 1976: 66 25 § 1 st., 45 § 1 och 2 st., 30 § 2 st.

⁶ Fi prop. 1986 n:o 93 s. 39.

⁷ a.a. §§ 27, 40.

 

poster gäller ett normalt culpaansvar. Man kan sålunda, även för svensk rätts vidkommande, ifrågasätta om inte de skadeposter, som är direkt hänförliga till köparens bristande tillgång till naturaprestationen, borde särskiljas i ersättningshänseende.
    Skadeståndsskyldigheten vid befarat kontraktsbrott har lämnats oreglerad. Någon hänvisning till påföljdsreglerna för något annat kontraktsbrott föreligger inte heller. Med hänsyn till hur förslaget strikt reglerat varje kontraktsbrott för sig förefaller det som om något skadestånd inte skulle kunna utgå. Skadeståndsfrågan har emellertid inte diskuterats och ersättning utgår ju enligt nu gällande rätt. Det kan sålunda bero på ett misstag. Det är uppenbart att frågan bör klargöras i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

 

7. Köparens skyldighet att begränsa sin skada
En ny regel i förhållande till nu gällande köplag är parts skyldighet att begränsa sin skada.¹ Det föreslagna stadgandet har följande lydelse:

 

74 § 1 st.: "Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada. Försummar han det, sätts skadeståndet ned i motsvarande mån."

 

I motiven har man inte närmare diskuterat konsekvenserna av den föreslagna bestämmelsen för rätten att vidta andra påföljder. Att tveksamma situationer uppstår är emellertid uppenbart. Några exempel på detta skall ges.
    Ett första exempel hänför sig till rätten att få ersättning för avhjälpningskostnaden enligt 45 §. Köparen har ju rätt till ersättning för sina försvarliga åtgärder. Kan detta "försvarliga" belopp därefter ytterligare nedsättas på grund av regeln i 74 § 1 st.? Frågan diskuteras inte i motiven men jag utgår ifrån att det belopp, som förefaller försvarligt enligt 45 §, inte kan ytterligare nedsättas. Det vore emellertid bra med klart besked på denna punkt.
    Ett annat exempel gäller rätten att kräva fullgörelse vid säljarens dröjsmål. Värdet av denna rättighet ligger delvis i att skadestånd för täckningsanskaffning skall beräknas på det pris som gäller vid hävningen och inte på det som gäller då leverans ursprungligen skulle ha skett.² I motiven anförs dock att 74 § 1 st. kan begränsa rätten att kräva skadestånd för täckningsanskaffning.³ Arbetsgruppen förutsät-

 

¹ Jfr dock även SOU 1976:66 § 25 3 st. samt specialmotiveringen s. 260.

² Hjerner framhåller att skadeståndsberäkningen vid täckningsköp inte kan grundas på prisstegring som skett efter det att säljarens leveransskyldighet fallit bort enligt 25 § 1st. 2 p. - NU-förslaget s. 403.

³ a.a. s. 366.

 

ter sålunda att täckningsköp i många fall skall företas för att minska förlusten.⁴ Detta anses till och med vara en normal åtgärd när köpet avser en vara för vilken det finns en marknad.⁵
    Det är uppenbart att en dylik begränsning av skadeståndet påverkar påföljden naturafullgörelse negativt. I flertalet fall kan ersättningsanskaffning säkerligen inte ske utan besvär. Parterna kan också ha haft långvariga affärsförbindelser som man ogärna vill störa i onödan. Begränsningen av skadeståndet är enligt min uppfattning olycklig eftersom man tvingar fram en hävning så snart förutsättningarna är uppfyllda.
    Köparens rätt till ersättning för tillfällig ersättningsanskaffning, t. ex. därför att leveransen försenats, är ytterligare ett problem i förbindelse med skyldigheten att begränsa skadan. I samband med utgifter sägs i motiven endast att part "bör se till att de kostnader som avtalsbrottet medför för honom inte blir onödigt stora".⁶ Tanken att en utgift skall vara nödvändig för att vara ersättningsgill, förekommer också i motiven. Ett sådant krav är mycket diffust. Bedöms nödvändigheten subjektivt, d. v. s. efter köparens uppfattning om sina behov? Eller bedöms den mer objektivt, med hänsyn till båda parters intressen? Och vilka omständigheter är det i så fall som kvalificerar till nödvändighet? Dylika frågor har man uppenbarligen inte tagit ställning till i det nordiska köplagsförslaget.

 

8. Hävningens inverkan
Konsekvensen av en hävning för olika förpliktelser i avtalet är inte vare sig reglerad eller närmare diskuterad i nu gällande rätt. Det är därför positivt att NU-förslaget innehåller ett särskilt stadgande om detta:

 

68 § 1 st.: "Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och köparens skyldighet att betala priset och medverka till köpet."

 

Begreppet hävning i bestämmelsen avser en åtgärd som är berättigad enligt lag eller avtal.¹ Konsekvensen av köparens hävning är sålunda att han inte längre kan kräva fullgörelse av säljarens förpliktelse att leverera. Inte heller säljaren kan efter hävning kräva att köparen betalar priset och på så sätt fullgör sin del av avtalet.

 

⁴ a.a.

⁵ a.a.

⁶ a.a.

¹ NU-förslaget s. 350.

 

    I de svenska, danska och finska förslagen har bestämmelsen i 68 § 1 st. begränsats till att avse de i lagförslaget reglerade förpliktelserna. Det norska lagförslaget är vidare, i och med att det även söker reglera hävningens konsekvenser för olika biförpliktelser. Allmänt sägs sålunda att "partenes plikt til å oppfylle kjøpet /faller/ bort". Vissa förpliktelser förblir dock opåverkade. Det gäller "avtalsvillkor om affärshemligheter, om lösning av tvister eller om parternas rättigheter och skyldigheter på grund av hävningen".²
    Fråga uppstår då vilken inställning de andra länderna haft till en dylik reglering. Trots att de andras lagförslag inte innehåller någon motsvarande bestämmelse uttalas följande i motiven: "I sak innebär dock också de övriga förslagen att hävning inte inverkar på avtalsvillkor av den typ som avses i det norska förslaget."³ Sådana villkor skall sålunda fortsätta att gälla även efter hävningen.
    Enligt min uppfattning är arbetsgruppen åtminstone delvis ute på hal is. Det bör vara helt klart att en hävning som regel inte bör påverka t. ex. en skiljeklausul eller ett åtagande om sekretess, som enligt sin ordalydelse gäller efter avtalets upphörande. Sådana bestämmelser är ju direkt utformade för just den situationen och det bör krävas tvingande rättsregler för att avtalet inte skall få avsedd verkan.
    En allmän regel att avtal om affärshemligheter skall fortsätta att gälla även efter det att avtalet hävts är emellertid ytterligt tveksam.En sådan regel är inte närmare diskuterad eller övervägd i motiven och den synes inte heller ha stöd i nu gällande rätt. Utgångspunkten är där den motsatta, nämligen att lojalitetsplikter bara gäller under avtalstiden.⁴ En sådan mer restriktiv tolkningspresumtion torde också normalt vara att föredra. Parterna kan ju trots allt komma överens om ett mer vittgående ansvar i avtalet.

 

9. Avslutning
Den genomförda diskussionen har varit snävt inriktad på parts rätt till den avtalade naturaprestationen, främst säljarens leverans. Diskussionen visar att ett flertal olika påföljdsregler kan ses i ett sammanhang. Det gäller t. ex. regler om ansvarsförutsättningar, skadeståndsberäkningen, köparens detentionsrätt och möjlighet att vägra ta emot godset. Ett sådant mönster för analysen ger bättre möjligheter till utvärdering av påföljden rätt till naturaprestation.
    Köplagsarbetet fortsätter emellertid och går in i sin avgörande fas

 

² a.a. Jag har inte haft möjlighet att i tid ta del av det norska regeringsförslag som kommit i ämnet.

³ a.a.

⁴ SOU 1983: 52 s. 112.

 

nästa år. De flesta advokater har i sin praktiska verksamhet daglig kontakt med många svåra frågor inom köprättens område. Ett så centralt lagverk som köplagen bör enligt min mening inte bara diskuteras i departement och universitet utan av så många som möjligt. Det är bara att beklaga att endast frågan om säljarens ansvar för indirekt skada diskuterades vid årets nordiska juristmöte.