Urkundsförfalskning och datorer¹

 

Av tingsfiskalen PER FURBERG

 

1. Inledning
För att reglerna i BrB om bl. a. urkundsförfalskning och osant intygande skall bli tillämpliga är det en förutsättning att det föreligger en materialisering — ett förkroppsligande av ett föreställningsinnehåll —som är sådant att det faller in under begreppet urkund. Ordet urkund leder traditionellt tanken till ett pappersark med en text och en underskrift. ADB-lagrat material har i stor utsträckning kommit att ersätta traditionella urkunder. Frågan blir då om det genom automatisk databehandling (ADB) lagrade materialet åtnjuter samma straffskydd.
    Begreppet urkund avser fysiska föremål, en sak med visst förklaringsinnehåll.² Vid automatisk databehandling lagras data på ett minne, vilket är ett fysiskt föremål vari ett förklaringsinnehåll fysiskt representeras, vanligtvis av positiva och negativa magnetiska laddningar. En dator kan återge dessa laddningar så att de bildar tecken som kan bilda, styra eller representera data. Informationen som sådan, innebörden i data, är däremot immateriell. I traditionella urkunder har informationen och föremålet som är bärare av informationen ett sådant naturligt samband att den distinktionen normalt inte uppmärksammas.Vid ADB är sambandet mellan databärare (lagringsmedium) och lagrade data samt förklaringsinnehåll inte alls lika naturligt och självklart. I förarbetena till datalagen definieras begreppet upptagning för ADB såsom "uppgift som är fixerad på någon form av datamedium ochsom antingen finns i eller kan matas in i en datamaskin och som inte är visuellt läsbar". Departementschefen anför i propositionen till datalagen att även upptagningar för ADB i stor utsträckning faller under begreppet urkund³, vilket efter ordalydelsen synes missvisande då begreppet upptagning enligt samma proposition avser själva informationsinnehållet och inte det fysiska föremålet. Vid en första fundering över vad som kan vara en urkund i ADB-sammanhang går tanken

 

¹ Framställningen bygger på Brå kansli-pm, Urkundsbegreppet och informationsteknologins utveckling — en problemorientering. (1986:14), till vilken hänvisas för bl.a. närmare litteraturhänvisningar.

² Prop. 1985/86:65 s. 12, Beckman, Brottsbalken (KBrB) II, 5 u., s. 59.

³ Prop. 1973:33 s. 75 och s. 145.

 

spontant till det lagringsmedium, den databärare (bandminne, diskett etc.) som data lagras på. Urkundsbegreppet skall därför först studeras med utgångspunkt från det föremål som data lagras på (jfr pappersarket). Eftersom ADB-materialiseringar avser fysiska föremål och även kan vara visuellt läsbara kan objektkategorin lämpligen kallas databärare och ett objekt som uppfyller urkundsrekvisiten kallar jag datorurkund.

 

2. Problemet sett från databärarperspektiv
2.1 Kravet på materialisering
Urkundskaraktären är inte beroende av det formella sättet att framställa en materialisering och sakens yttre beskaffenhet spelar ingen roll. Enligt förarbetena ingår t. ex. diktafonrullar och talfilm under handlingsbegreppet. Att föreställningsinnehållet återges i kod och/eller med något av de språk som används vid ADB samt med tekniska hjälpmedel utesluter inte heller urkundskvalitet och det krävs inte att tecknen är synliga för ögat. Att avläsning endast kan ske maskinellt är inget hinder och avlyssning jämställs med avläsning.⁴ Kravet på att det skall föreligga en materialisering i bestämd språklig form kan således vara uppfyllt även vid användning av (ADB-teknikens) databärare och i praxis har urkundsbegreppet redan utsträckts till att omfatta materialiseringar som inte har språklig form.⁵
    För att enklare klargöra problematiken kan de former av databärare som skall behandlas indelas med hänsyn till olika materialiseringslägen:
    A Materialiseringar som ligger till grund för inmatning i en dator, indata. Dessa kan uppdelas i:
    1. Visuellt läsbara databärare (t. ex. print eller traditionell urkund).
    2. Databärare med visuellt iakttagbara tecken som inte är direkt avläsbara (t. ex. hålkort).
    3. Databärare där materialiseringen av ett budskap ej är visuellt iakttagbart (t. ex. magnetband och skivminnen).
    B Materialiseringar som efter inmatning föreligger eller uppkommer i datorn, i maskinen lagrade data.
    (1. Visuellt läsbara materialiseringar är inte aktuella.)
    2. Se A 2 (endast förekommande som sekundärminne).
    3. Se A 3.
    C Materialiseringar som i beständig form erhålls från utmatningsenhet, beständiga utdata.

 

⁴ SOU 1944:69 s. 257, KBrB II, 4 u, s. 65.

⁵ KBrB II, 5 u, s. 73 och s. 77 , Jareborg, Brotten III, 1982, s. 31.

 

    1. Se A 1. Här tillkommer avfotografering av bildskärm (förekommer numera). Likheten med traditionella urkunder är stor.
    2. Se A 2.
    3. Se A 3.
    D "Materialiseringar" som i detta materialiseringsläge ej förkroppsligats i beständig form, obeständiga utdata (avser "kopian").
    1. Bildskärmsvisning.
    2. Datortal.
    3. Avgivande av information till telenätet eller annat kommunikationssystem för transport till en annan databas. Sett utifrån denna databas aktualiseras indata-fallet, A 3 ovan, och cirkeln är sluten.
    Graden av tillgänglighet ur läsarens perspektiv kan jämföras med vattnets aggregationstillstånd. En print framstår som beständigt gripbar (jämför med is) medan bilden på en bildskärm efter ett ögonblick "flyter bort" från skärmen (jämför med vatten). Minst gripbart för läsaren (jämför med ånga) är data lagrat på t. ex. ett skivminne. Graden av tillgänglighet ur visuellt perspektiv saknar emellertid betydelse

 

för frågan om en datorurkund föreligger. Däremot torde krävas att materialiseringen har en viss varaktighet eller beständighet (vilket inte får sammanblandas med frågan om data överhuvud fixerats på en databärare⁶). Även beträffande beständigheten kan vattenliknelsen användas (en print = is, ett bandminne på vilket nya data någon gång läses över = vatten och databärare som uppdateras ofta kan liknas vid ånga). Det är uppenbart att kravet på beständighet inte är uppfyllt beträffande obeständiga utdata ("läge D"). En annan sak är att den materialisering (i läge B) som ligger till grund för t. ex. data på en bildskärm kan utgöra en datorurkund. Om uppdatering och bearbetning oavbrutet sker (jämför ånga) framstår det som onaturligt att anse en urkund föreligga. Saken kompliceras av att en dators arbetssätt är sådant att data regelmässigt, med olika grad av beständighet, läses över till annan databärare eller annan plats på samma databärare. Om en beständigt lagrad datorurkund läses över för en kort stund till annan plats på minnet, därefter förändras och "kopian" företes på bildskärm i vilseledande syfte, varefter "kopian" omedelbart raderas, har således inte någon förändring gjorts i en beständigt lagrad datorurkund. Resultatet framstår ändå som ett allvarligt angrepp på allmänhetens behov av tilltro till vissa dataregister. Därtill kommer att den som vill ha viss information alltid tar del av en under mycket kort tid till primärminnet i aktuella delar inläst "kopia" som "alstrar" den visuella produkten (i läge C eller D).

 

2.2 Kravet på sammanställning av data
Till urkundsbegreppet hör (om man bortser från bevismärken) ett krav på att förkroppsligandet skall vara fullständigt, materialiseringen skall självständigt förmedla föreställningsinnehållet.⁷ Traditionella urkunder kännetecknas av ett nära samband mellan den fysiska enheten (databärare + data) och den logiska enheten, datastrukturen (informationen). Det föreligger dels ett fysiskt "föremål 1", pappersarket — databäraren, och dels de fysiska "föremålen 2", bokstäver — tecken (bitar), som lagrade i logisk ordning på databäraren representerar ett visst förklaringsinnehåll; texten kan läsas "från början till slut" utan att läsaren behöver hämta data på skilda ställen, han förstår texten utan andra upplysningar än de som framgår av urkunden och om databerarbetas och/eller sammanställs utgör den nya materialiseringen en annan urkund. Gränsdragningen "uppåt", vad som utgör en urkund till skillnad från flera, och gränsdragningen "nedåt", vad som utgör en urkund till skillnad från delar av urkund, framstår oftast som naturlig

 

⁶ Prop. 1985/86:65 s. 32.

⁷ Jareborg, Brotten III, s. 31, Löfmarck, Om urkundsförfalskning, s. 88.

 

vid traditionella urkunder. Dessa förhållanden blir mer komplicerade vid ADB eftersom sambandet mellan å ena sidan sättet att fysiskt lagra och hantera data och å andra sidan datas logiska ordning inte är lika entydigt och låst.

 

    ADB-system kan vara uppbyggda så att grunddatastrukturen ("läge B") saknar logisk enhet för läsaren. Datorprogrammen använder denna struktur och definierar de potentiella logiska dataorganisationer som den fysiska dataorganisationen kan representera.⁸ I en databas framgår av en databasbeskrivning vad olika data står för och data kan sammankopplas i önskad konstellation med de olika sökbegrepp (t. ex. personnummer) som valts för systemet. För användare kan det ofta vara allmänt känt vad vissa data, "rensade" från alla"onödiga" sammanlänkningar representerar. Data som lagrade på en databärare på sådant sätt representerar ett föreställningsinnehåll kallar jag för maskinellt fullständigt och den samhörighet (de alternativa förklaringsinnehåll) som från användarsynpunkt föreligger genom identifikationsbegrepp och databasbeskrivning för maskinellt sammanhängande. Kan då en datorurkund föreligga när ett föreställningsinnehåll är representerat av data lagrade i skilda fysiska poster, på skilda filer eller till och med på skilda databärare, eller då det inte av själva materialiseringen fullständigt framgår vad data står för utan förklaringsinnehållet går att utläsa först efter bearbetning och sammanställ-

 

⁸ Se vidare: Seipel, Offentlighetens begrepp, TF, ADB och Allmänna handlingar. Vissa begrepp har lånats ur denna klargörande framställning. 

ning av dataprogram? Se exemplet i den vänstra bilden nedan där en databärare i en datapost representerar ett motbokslöst konto vid enbank, och exemplet till höger, där det visas hur data på databäraren längst till vänster i stället lagrats på de tre skilda databärarna tillhöger med personnummer som sökbegrepp.

 

    Man kan möjligen säga att det är notoriskt vad data på databäraren till vänster står för, men för den oinvigde är föreställningsinnehållet inte fullständigt. Dataorganisationen kan också ske i s. k. formaterad form (jfr formulär). I situationen som illustreras i bilden till höger brister det i fysisk och logisk dataorganisation så att urkundskvalitet utifrån traditionellt betraktelsesätt inte framstår som naturlig.

 

2.3 Metoden för materialisering av data
Att en materialisering framställts med teknisk skrivhjälp, t. ex. skrivmaskin, bandspelare eller tryckpress, hindrar inte urkundskvalitet. Vidare kan en materialisering ha ägt rum genom självständig automation, ett instrument fixerar automatiskt ett värde, ett förlopp eller ett tillstånd på ett underlag (t.ex. färdskrivardiagram och EKG). Sådana automatiska uppteckningar kan indelas i helautomatiska och delvis automatiska sådana. Instrument kan också automatiskt utvisa ett läge eller ett förlopp utan att resultatet fixeras, t. ex. el- och vägmätare.
    Automatiskt utvisande faller utanför urkundsbegreppet redan p. g. a. att inget förkroppsligas. Vid ADB uppkommer alla dessa materialiseringsformer samt även nya former och kombinationer. Det går således inte att finna en lösning genom att stoppa in ADB-materialiseringarna i ett fack.

 

Beständigt förkroppsligande ej beständigt förkroppsligande

TEKNISKA MATERIALISERIANGAR SJÄLVSTÄNDIG AUTOMATION

Teknisk skrivhjälp (tex skrivmaskin)

Automatiska uppteckningar (mät- eller kontrollinintrument vilka automatiskt fixerar ett värde, förlopp eller ett tillstånd)

Automatiskt utvisande  (resultatet fixeras på ett underlag)

ADB

 

2.4 Materialiseringens ursprung — utställarangivelse
Materialiseringarnas ursprung såsom fysiska föremål från vissa personer och förklaringsinnehållets ursprung från mänskliga tankar har blivit alltmer avlägsna. För att behandla de problem detta medför måste först dels äkthetsbegreppet och dels vad som är skillnaden mellan en andlig och en fysisk utgångspunkt klargöras. Oäkta är en urkund (oberoende av om förklaringsinnehållet är sant eller osant) när utställarangivelsen är felaktig och ansvar för urkundsförfalskning kan då komma i fråga. Osant intygande kan föreligga när uppgiften om upphovsman är riktig men innehållet är osant (konkurrens 14: 1 — 15: 11 = 15: 11 BrB konsumeras).

 

OÄKTA = FAL SK (sam eller osam) OSANN ( men äkta ) Positiv materiell förfalskning Intellektuell förfalskning (BrB 14:1) (BrB 15:11)

 

    Kriminalisering av osant intygande avser att stärka tilltron till materialiseringsinnehållets sanningshalt, att säkerställa att meddelandet är riktigt. Bestraffning av urkundsförfalskning däremot har sin grund i allmänhetens behov av att kunna lita på uppgiften om upphovsman (utställarangivelsen). Vem (eller vad) som skall anses vara utställare till en ADB-materialisering är således avgörande för gränsdragningen mellan urkundsförfalskning och osant intygande och har dessutom ett nära samband med frågan om vilket föremål som skall anses utgöra urkunden, urkundsenheten. Dessa två frågor torde utgöra kärnan i datorurkundsproblematiken.
    Vad menas då med utställare? Enligt Madeleine Löfmarck är det inte den person vilken föremålet urkund såsom sak anger som sin upphovsman, som är utställare utan den ideelle upphovsmannen till den förkroppsligade tanken. Hon utgår således från tanken (andlig storhet) och finner utifrån den urkunden (den fysiska storheten). Jämför TF:s upptagningsbegrepp som innebär att myndigheter som använder ADB måste tillämpa regler som är skrivna för konkreta föremål på något abstrakt, nämligen på informationen som sådan. Enligt brottsbalkskommentatorns synsätt blir ordningen den omvända. Man betraktar materialiseringen (den fysiska storheten) och undersöker vem som anges vara upphovsman till denna, utan att kräva att föreställningsinnehållet skall utgöra en viss människas tanke. Brottsbalkskommentatorn uttalar emellertid vidare att den omständigheten att någon nämns i en handling såsom upphovsman till vad där står inte kan anses tillräckligt för att han skall anses vara utställare och att utställande inte betyder detsamma som förfärdigande, varför det beträffande t. ex. bevismärken inte är den som förfärdigar märket utan den som står för detta, som ett slags garant för dess bevisfunktion, som är att anse som utställare. Nils Jareborg synes företräda en tredje åsikt:utställare är den person som materialiseringen (saken) åtminstone indirekt härrör från (i likhet med brottsbalkskommentatorn), men föremålet skall förkroppsliga en mänsklig språkhandling (krav på tanke liksom hos Löfmarck).⁹
    Den vida tolkningen av kravet på utställarangivelse tyder på att det även vid datormaterialiseringar ofta torde gå att finna en sådan. Madeleine Löfmarcks synsätt skulle här — tvärt emot vad som skulle bli fallet beträffande traditionella materialiseringar¹⁰ — medföra en mer inskränkt kriminalisering, eftersom en upphovsman till en mänsklig tanke ofta är svår att finna. Det av brottsbalkskommentatorn hävdade synsättet torde tillämpas i praxis och det kan inte

 

⁹ KBrB II, 4 u, s. 66 ff. Jareborg, Brotten III, s. 32.

¹⁰ KBrB II, 4 u, s. 68.

 

påvisas något i lagtext och motiv som direkt stöder att det krävs att ett förkroppsligat föreställningsinnehåll avser en mänsklig tanke för att en urkund skall föreligga.¹¹ Att beträffande vissa data finna en anknytning till viss person som upphovsman torde i större ADB-system oftast inte vara möjligt även om man underlåter att kräva en koppling till en mänsklig tankeförklaring och endast undersöker vem som initierat det förlopp varigenom data materialiserats. I praxis synes automatiska uppteckningar (maskinellt förklaringsinnehåll), således även produkter av ADB utan direkt mänsklig medverkan, räknas som urkunder.
    Vad beträffar graden av bestämbarhet så behöver själva skriften inte ange utställaren. Denne måste emellertid vara åtminstone i någon mån bestämbar; "synlig" i materialiseringen eller åtminstone allmänt känd. En helt anonym materialisering är inte en urkund. Kravet på utställarangivelse är emellertid mycket lågt ställt.¹² Det exemplifieras av en diskussion huruvida ett valkuvert, innehållande en valsedel där den röstandes namn ej angivits, bör anses vara en urkund.
    Enligt brottsbalkskommentatorn kan helt automatiska uppteckningar och bland dem även sådana som inte har någon språklig form, t. ex. färdskrivardiagram och EKG, endast till nöds hänföras till urkunder. Då behovet av straffskydd är påtagligt synes de dock enligt kommentatorn i praxis räknas som urkunder.¹³ Enligt Jareborg måste upptagningar för ADB ofta frånkännas urkundskvalitet då det normalt inte framgår vem som är ansvarig för handlingens tillkomst såsom sak, samt att man, om detta framgår, inte alltid kan säga att handlingen förkroppsligar någon språklig förklaring som kan hänföras till någon person. Vid automatiska uppteckningar anser Jareborg att det knappast går att finna någon annan utställare än själva maskinen och han beskriver det brottsliga förfarandet så att förfalskning förövas genom manipulationer som medför att materialiseringar oriktigt framstår som fullständigt framställda av apparaten i fråga.¹⁴ Beträffande ADB bör uttalandet kompletteras så att materialiseringen även framstår som framställd med vedertagen och icke-manipulerad användning av (informations) data och program. Löfmarck uttalar att det inte är naturligt att tala om en människa som utställare när automatiken utnyttjas för uppteckningar och anför utifrån sin "andliga" utgångspunkt att äkthetsprövningen kräver en människa som

 

¹¹ Löfmarck, Om urkundsförfalskning, s. 58.

¹² KBrB II, 4 u, s. 65, Löfmarck, Om urkundsförfalskning, s. 41 ff och Förfalskningsbrotten m. m., 2 u, s. 15, Jareborg, Brotten III, s. 31

¹³ KBrB II, 5 u, s. 77.

¹⁴ Jareborg, Brotten III, s. 32, 34 och 37.

 

utställare. Hon anför vidare att domstolarna tänjer stadgandet om urkundsförfalskning till att täcka gärningar varigenom mer eller mindre automatiska uppteckningar förvanskas, även olika produkter av data.¹⁵

 

2.5 Ett möjligt sätt att resonera
ADB-framställda gravationsbevis och kontoutdrag från bank kan möjligen anses uppfylla kravet på utställarangivelse genom att den myndighet eller juridiska person som står som garant för printen finns angiven i denna eller genom att ursprunget är allmänt känt. I "läge B 3" (t. ex. magnetband eller skivminnen) kan det kanske vara möjligt att låta databärarens fysiska anknytning till viss dator (t. ex. s. k. winchesterminne) tjäna som objektivt iakttagbar utställarangivelse —i varje fall för minnen, vilka har beständig fysisk anknytning till viss dator. Beträffande databärare som lätt monteras bort (t. ex. diskett) synes olika resonemang utifrån konstruktionen sammansatta urkunder vara möjliga. Att t. ex. sätta en etikett med handskriven information på en databärare eller att genom elektronisk märkning ange vem som står (som garant) för materialiseringen kan möjligen tjäna som utställningsangivelse. Enligt brottsbalkskommentatorns formella syn bör kravet på utställarangivelse då kunna vara uppfyllt, medan upphovsmannen till en sådan mänsklig tanke, som enligt Löfmarck erfordras, oftast ej står att finna. Ett annat möjligt synsätt vore att anse maskinen som utställare. Gränsdragningsproblemet mellan oäkta och endast osanna materialiseringar (14:1 — 15:11 BrB, se närmare fig.under 2.4) torde emellertid inte bli löst då. Vad skulle i så fall maskinell sanning respektive äkthet bestå i? Ett sätt att söka lösa problemet inom ramen för gällande lag, vore att anse innehavaren av anläggningen som utställare. Gränsen mot osant intygande skulle då dras så att materialiseringen är äkta så länge den framställts genom en process som igångsatts av en behörig användare av anläggningen. Saken kompliceras emellertid av att ADB-materialiseringar åtnjuter tilltro redan på grund av framställningssättet och att behovet av tilltro till utställarangivelsen ersatts av behovet att kunna lita på att materialiseringen är framställd genom en viss procedur som inte manipulerats. Även procedurerna kan emellertid skyddas genom att en manipulation av program- eller informationsdata, utförd av obehörig person, anses leda till oäkta materialiseringar. I ett sådant fall skulle materialiseringen inte i allo härröra från den angivne eller notoriske garanten. Där det som manipulerats ej utgör en urkund kan den

 

¹⁵ Löfmarck, Förfalskningsbrotten m. m., 2 u, s. 17—18.

 

produkt som uppkommer till följd av manipulering anses oäkta. Skulle behöriga användare manipulera kan möjligen osant intygande ifrågasättas. ADB-teknikens flexibilitet gör att det är möjligt att konstruera sådana system där det går att finna den fysiska person som infört vissa data, t. ex. så att användaren applicerar sitt fingeravtryck eller skriver sin underskrift så att maskinen dokumenterar detta. Kärnproblemet är naturligtvis inte en begreppsfråga. För att finna en lämplig lösning bör använd teknik och användarmetodik undersökas närmare. Svårigheterna att tillämpa den vanliga äkthetsbedömningen torde under alla omständigheter påkalla lagstiftning.

 

2.6 Urkundsenheten
Vilken logisk och/eller fysisk enhet skall då anses utgöra urkunden? Även för frågan vad som är en urkund till skillnad från flera och vad som är del av en urkund, alltså "gränsdragningen uppåt" och "gränsdragningen nedåt" (se 2.2) får skillnaden mellan andligt och formellt synsätt avgörande betydelse. Enligt Madeleine Löfmarck föreligger två urkunder om samma handling innehåller utsagor av två personer medan Nils Jareborg gör gällande att vad som rimligen är en enda urkund kan ha mer än en utställare (t. ex. en tentamensbok). Utgår man från tankens enhet är problemet olöst för alla de fall där en mänsklig tanke inte kan anses föreligga. En fysisk utgångspunkt missar emellertid fall, då kraven på fysiskt och logiskt samband ej är uppfyllda. Att som i TF välja "upptagningen" som enhet leder ofta inte fram till ett enda avgränsat fysiskt föremål. Utgår man från de fysiska databärarna sedda för sig saknar data som representerar förklaringsinnehåll ofta erforderlig fullständighet medan databärarna sedda tillhopa utan förmedling av datorprogrammen ofta saknar ett sammanhängande förklaringsinnehåll. Den fysiska och logiska dataorganisationenhar således frikopplats från databärarna ("föremål 1") och föreställningsinnehållet är endast maskinellt fullständigt och sammanhängande.
    Om vi väljer en formell utgångspunkt och söker finna det fysiska föremål som är datorurkunden kan man vid försök att finna gränsdragningen "uppåt" och "nedåt" antingen ta sin utgångspunkt i "föremål 1" (papperet-disketten) eller "föremål 2" (materialiserade data). Om man utgår från "föremål 1" kan varje databärare ses som en urkund. Föreställningsinnehållet torde emellertid oftast inte vara fullständigt och sammanhängande. Om man ser samtliga databärare som bär data som automatiskt kan matas in i en dator som en enda stor sammansatt urkund torde visserligen "föreställningsinnehållet" framstå som fullständigt, i vart fall potentiellt, men det går inte att

 

bestämma ett föreställningsinnehåll och det kan ifrågasättas om man, före bearbetning och/eller sammanställning genom datorprogrammen, kan säga att "urkunden" är "sammansatt" och "sammanhängande". Om man i stället utgår från "föremålen 2" kan man fråga sig om en post — den minsta fysiskt särskiljbara enhet på en databärare som normalt kan komma i fråga som en enda urkund — är den enhet man bör utgå från, eller bör varje fil (= mängd av sammanhängande poster som behandlas som en enhet) anses utgöra en datorurkund, eller kanske samtliga filer innehållande informationsdata (ej program) som är tillgängliga för inmatning i primärminnet? Oavsett vilken enhet man utgår från kan det ifrågasättas om det föreligger ett sammanhängande och fullständigt förklaringsinnehåll. ADB-teknik används såväl i anknytning till traditionella urkunder som till teknisk skrivhjälp, automatiska uppteckningar, automatiskt utvisande samtnya typer och kombinationer av materialiseringar. Det framstår därför inte som möjligt att finna ett betraktelsesätt som täcker alla olika situationer. En realistisk bedömning torde kräva närmare undersökning av teknikens och användarmetodikens utformning.

 

2.7 Original eller kopia
Enligt brottsbalkskommentatorn är en ovidimerad avskrift/kopia inte att betrakta som en urkund då en sådan materialisering har framställts av avskrivaren men det ej framgår vem denne är. Avskriften saknar således utställarangivelse. Detta synsätt är gängse i rättspraxis. Kommentatorn gör emellertid det förbehållet att det inte är uteslutet att förhållandena i undantagsfall kan vara sådana att en obestyrkt avskrift är att betrakta som en urkund.¹⁶ Madeleine Löfmarck har utifrån sin "andliga" utgångspunkt ett annat synsätt. Jareborg anför angående uppteckningar att kravet på originalkaraktär, liksom vid urkunder som har mänsklig utställare, måste vara uppfyllt för att en urkund skall föreligga. "Upptagningar för ADB" m. m. måste enligt honom frånkännas urkundskaraktär då där normalt inte framgår vem som är ansvarig för handlingens tillkomst såsom sak.¹⁷ Om vi utgår från att de databärare vi talar om bär en sådan fysisk och logisk dataorganisation att en datorurkund kan föreligga kan vi klargöra problematiken genom att ställa följande frågor. Om indata läses in från en traditionell urkund är då materialiseringen som uppkommer i datorns sekundärminne ett original eller en kopia, eller skall möjligen någon materialisering av förklaringsinnehållet som

 

¹⁶ KBrB II, 4 u, s. 68—69 (5 u saknar uttalandet om undantag).

¹⁷ Jareborg, Brotten III, s. 32.

 

vid inläsningen ett kort ögonblick (ej beständigt) uppkommer i t. ex. primärminnet anses vara ett (efteråt "förstört") original och materialiseringen i sekundärminnet en ovidimerad avskrift? Om en datorurkund föreligger på ett sekundärminne i "läge B" utgör då det som materialiseras i "läge C" när användaren skall ta del av data endasten obestyrkt kopia av sekundärminnet, eller skall användaren möjligen anses ta del av sekundärminnet trots att han läser data som tillfälligt lästs in till primärminnet (där data ofta saknar direkt motsvarighet i den fysiska och logiska enhet av data som föreligger materialiserade på sekundärminne)? Begränsningen av urkundsbegreppet till objekt av originalkaraktär torde ha sin grund i att relationen mellan utställare och materialisering inte bör bli så svag att varje identifierbart förkroppsligande ger upphov till en ny urkund. Begränsningen är kanske befogad vid traditionella materialiseringar men vid ADB bygger arbetsproceduren på att data läses över från databärare till databärare och kraven på rationella rutiner har lett till att printar ("läge C") i stor utsträckning ej undertecknas trots att de fyller samma bevisfunktion som sina äldre motsvarigheter (t. ex. genom fastighetsdata framställda gravationsbevis och pantbrev). En kvalitativ förändring har skett genom att anknytningen till viss person "fördunklats" och ersatts av att materialiseringen härrör från viss myndighet/juridisk person och/eller viss framställningsprocedur. De skäl som medfört att kopior ej anses vara i lika hög grad skyddsvärda passar mindre väl in på ADB, särskilt med tanke på den tilltro sådana materialiseringar åtnjuter i praktiken. Ett tänkbart, och enligt min mening naturligt, synsätt är därför att betrakta materialiseringar i alla olika lägen, där beständiga sådana uppkommer, som original. (Om en"kopia" som ej har urkundskaraktär anses föreligga uppkommer fråga om 15 kap. 12 § BrB, andra fallet, kan tillämpas.)
    Att problemet är svårlöst i praktiken kan belysas av frågan hur man skall betrakta materialiseringar som framställs av personer som "hyrt in sig" via egen terminal på en databas och endast har behörighet attta del av register men inte att uppdatera och ändra innehållet. Framställer de original? Om vi väljer den formella utgångspunkten förefaller det naturligt att anse av obehöriga användare framställda materialiseringar som oäkta då framställning sker från en terminal där användarens "behörighet" (i den mening som gäller bland användare av ADB) är omfattande och terminalen skyddas effektivt mot obehörig användning. Att en obehörig person framställer t. ex. en print vid en ("oskyddad") presentationsterminal där användaren endast kan fådel av innehållet i ett register skulle medföra att han framställde en falsk materialisering skulle emellertid säkert framstå som främmande

 

för det allmänna rättsmedvetandet. En annan fråga är hur man skall se på printar vars innehåll ett företag eller en myndighet uttryckligen förklarar sig ej kunna garantera om inte viss framställningsprocedur använts. Som exempel kan nämnas att SJs ADB-framställda biljetter, enligt text tryckt på biljettens baksida, endast gäller om ett särskilt märke automatiskt anbringats vid utskrift. Staten garanterar inte heller riktigheten av printar framställda av en inskrivningsmyndighet vid terminal eftersom printens innehåll kan manipuleras från terminalen. Skall en materialisering som saknar märkning att rätt procedur använts anses sakna originalkaraktär? Utifrån traditionellt betraktelsesätt har framställningsproceduren inte betydelse för frågan om en materialisering har urkundskvalitet och det framstår klart att behovet av straffskydd delvis förändrats sedan traditionella materialiseringar ersatts av ADB.

 

3. Problemet sett från maskinperspektiv
Vi har hittills huvudsakligen studerat lagringen av data och då avsett data vilka representerar lagrad information (här kallade informationsdata). Datorprogrammen lagras emellertid i datorns minne på samma sätt. Maskinvaran är generell men samtidigt besvärlig att ändra eller anpassa till nya tillämpningar. Anpassning och specialisering görs istället med programdata. Det kan nämnas att begreppet program (= instruktioner, plan över åtgärder) avser något immateriellt medan begreppen data och databärare avser något fysiskt, en "sak". Det är således följdriktigt att TF:s upptagningsbegrepp (= information och ej "sak"), ansetts kunna innefatta "datorprogram". Gränserna mellan maskinvara — datorprogram och informationsdata — programdata kan vara svåra att dra och indelningarna håller, genom teknikens utveckling, på att bli föråldrade. Vi ställer nu först frågan om programdata kan utgöra en urkund. Om en arbetsledare på ett papper skrev ut och undertecknade en arbetsinstruktion för en anställd med varje arbetsmoment specificerat torde en urkund föreligga och det är säkert tekniskt möjligt att materialisera ett program med sådant innehåll och på så sätt att en urkund föreligger. Detta framstår dock inte som ett realistiskt alternativ då kraven på utställarangivelse, bevisbetydelse, sammanhängande och fullständig förklaringsinnehåll och möjligen originalkaraktär oftast ej torde vara uppfyllda. Vi utgår således från att programdata inte är urkunder. Denna bedömning har också gjorts i norsk, dansk och tysk litteratur. Hur skall då manipulationer med programdata bedömas när gärningsmannen antingen startar en process som automatiskt leder till manipulerade informationsdata eller skapar felaktiga förutsättningar för en materialisering som annan "framställer"?

 

    Enligt brottsbalkskommentatorn "måste det starkt betvivlas" att den som manipulerat med själva apparaten, så att resultatet (materialiseringen) blivit oriktig, därigenom kan anses ha begått förfalskning (framställt oäkta urkunder). Uppenbarligen med utgångspunkt från maskinen som utställare anför Jareborg att analogin med medverkan till sanningsbrotten blir för stark, medan brottsbalkskommentatorn uttrycker detta så att manipulationen till sin typ är jämförlig med ett förfarande varigenom någon förmår en iakttagare att lämna en, medvetet eller omedvetet, osann skriftlig uppgift om sin iakttagelse; ett förfarande för vilket ansvar för osant intygande (äkta men osann) kan ifrågakomma men inte förfalskningsansvar (ej oäkta).¹⁸ Om brottsbalkskommentatorn skulle mena att ansvar för anstiftan till osant intygande kan ifrågakomma vid manipulationer med en maskin, leder detta till samma problem som bedrägeriparagrafens tillämpning vid ADB; kan maskinen "vilseledas"? Anstiftan till brott avser att förmå "annan" till utförande av brottet (23 kap. 4 § BrB). Förfarandet kan således inte bedömas som anstiftan. Däremot skulle det kunna vara möjligt att anse "anstiftningsgärningen" som gärningsmannaskap för den händelse efterföljande "förfalskningsåtgärd" av maskinen kommer till stånd. Förmodligen menar brottsbalkskommentatorn, i likhet med Jareborg, att förfarandet inte är straffbart enligt 14 eller 15 kap. BrB. Gränsen mellan vad som är manipulation med maskinen och vad som är manipulation med de uppgifter som ligger till grund för uppteckningen är inte alltid självklar. I den mån gränsen mellan informationsdata och programdata naturligt går att upprätthålla bör emellertid manipulation med programdata hänföras till manipulation med maskinen. I propositionen till datalagen¹⁹ hänvisar departementschefen till brottsbalkskommentatorn och anför, i samma andetag som han förklarar att "upptagningar för ADB" i stor utsträckning faller under begreppet urkund, att manipulerande med en maskin som framställer urkunder däremot inte kan anses utgöra förfalskningsbrott. Brottsbalkskommentatorn anför att Jareborg synes anse att förfalskning inte kan begås genom programmering av en dator.²⁰ Rättsläget är alltså oklart.

 

4. Problemet sett ur helhetsperspektiv
Frågan om urkundsenheten får helt nya dimensioner vid ADB. Den fysiska och logiska datastrukturen har inte samma naturliga samband som vid

 

¹⁸ KBrB 4 u, s. 70, Jareborg, Brotten III, s. 37.

¹⁹ Prop. 1973:33, s. 145.

²⁰ KBrB II, 5 u, s. 78, med hänvisning till Jareborg, Förmögenhetsbrotten, 1975, s. 295.

 

traditionella materialiseringar och relationen mellan databärare, "föremål 1", och data, "föremål 2" har inte samma avgränsande betydelse då det gäller att fastställa vad som är en urkund till skillnad från flera och vad som är del av en urkund (gränsdragningen "uppåt"och "nedåt"). Materialiseringarna föreligger oftast i sådan form att t. ex. utskrifts- och/eller presentationsprograms tillrättalägganden erfordras för att användaren skall kunna ta del av förklaringsinnehållet på en databärare och för användaren är det intressanta inte att ta del av databäraren, "föremål 1", för att sedan ta del av data och finna informationen utan informationssökning sker i praktiken i större system så att användaren genom datorprogrammen beställer fram viss information i lämplig sammanställning utan att vara intresserad av lagringsmediet ("föremål 1"). Fråga är också hur rätten skall ta del av en materialisering för att bedöma om en urkund föreligger. I vart fall måste någon form av "dekryptering" ske men då synes ju en nymaterialisering föreligga. Eftersom datatekniken bygger på att lagrade dataläses över till olika databärare framstår det inte som naturligt att säga att man i ett läge inom systemet kommit "längre bort" från ett original. Materialiseringarna i de olika materialiseringslägena framstår oftast som lika trovärdiga och skyddsvärda från användarens och allmänhetens synpunkt. Enligt min mening är det rimligt att anse att de olika materialiseringarna har originalkaraktär. Det skulle synas märkligt om t. ex. ett magnetband (avsett att sändas till postgirot) anses vara ett original om det monteras bort från ett sekundärminne (läge B), medan ett band som ser exakt likadant ut och härrör från utmatningsenheten (läge C) skulle anses vara en kopia och det framstår inte som naturligt att — med hänsyn till det skyddsbehov som föreligger — säga att t. ex. ett kriminalregisterutdrag (de vidimeras ju inte) skulle sakna urkundskvalitet eftersom det är en kopia av registret. Beträffande kärnfrågan, vem/vad som skall anses vara utställare, har teknikens utveckling "sprungit ifrån" de traditionella resonemangen kring kriminaliseringsgrund och skyddsvärda objekt. Det är tveksamt om det de lege lata går att finna ett synsätt som inte alltför mycket gör våld på äkthetsbegreppet och mina förslag till lösningar utifrån ett resonemangsvis valt formellt synsätt framstår inte alltid som naturliga och övertygande. Enligt min mening är det inte rimligt att anse en maskin vara utställare och ett sådant synsätt leder till synnerligen konstruerade äkthetsresonemang. I den mån 14 och 15 kap. BrB kan tillämpas i samband med ADB-materialiseringar synes det rimligt att anse att sökt utställare skall vara en eller flera fysiska eller juridiska personer, nämligen den/de som står som garant för en materialisering såsom sak och om gränsdragningen mellan urkundsförfalskning och osant inty-

 

gande överhuvudtaget kan upprätthållas beträffande mer eller mindre automatiskt framställda materialiseringar torde ett möjligt betraktelsesätt vara att utgå från att materialiseringarna är äkta om de är produkter av behöriga användares åtgärder. En viktig skiljelinje går emellertid mellan uppteckningar som saknar bestämd språklig form (t. ex. färdskrivardiagram och EKG) och materialiseringar som avser förklaringsinnehåll som lagras med ADB och som enligt traditionellt betraktelsesätt ersätter vanliga urkunder. Beträffande det första fallet är det väsentliga att materialiseringen förkroppsligar ett icke manipulerat uppteckningsförlopp. Ett traditionellt äkthetsresonemang framstår då som mycket konstruerat. När traditionella urkunder ersätts av ADB-materialiseringar förefaller det möjligt att anse materialiseringar initierade av obehöriga användare som oäkta och behöriga användares "åtgärder" som osant intygande. Aven i dessa fall har emellertid behovet av tilltro till uppteckningsförloppet kommit att få allt större betydelse.
    Jag skall nu, efter val av ett formellt betraktelsesätt försöka fullfölja ett traditionellt äkthetsresonemang vid programdatamanipulationer. Jag fann ovan att bärare av programdata inte bör bedömas som urkunder och att gärningsmannen inte bör anses ha anstiftat maskinen till osant intygande. En manipulation med programdata (som sedan leder till oriktiga materialiseringar) utförd av en person som inte är behörig attanvända datorn/ADB-systemet bör då bedömas som försök till urkundsförfalskning — om utförandet av brottet verkligen kan anses påbörjat — medan motsvarande manipulation utförd av en behörig användare bör bedömas som försök till osant intygande (ej straffbart). Om manipulationen med programdata automatiskt leder till manipulerade materialiseringar bör den som utfört försöksgärningen ses som gärningsman till det fullbordade brottet, och det fallet att en behörig användare, omedveten om manipulationen, initierar oriktiga materialiseringar bör bedömas på samma sätt. Om den som initierar en materialisering känner till programdatamanipulationen bör han bedömas som gärningsman till det fullbordade brottet och den som manipulerat programdata, beroende på de närmare omständigheterna, dömas för anstiftan eller medhjälp till det fullbordade brottet. Om produkten legat helt utanför de avsikter den som manipulerat med programmet haft kan möjligen ett eventuellt uppsåt till det fullbordade brottet eller medhjälp eller anstiftan därtill föreligga. Det är lätt att på grund av ADB-teknikens komplexitet finna luckor i straffskyddet utifrån förda resonemang och konsekvenserna är svåra att överblicka. Det juridiska begreppet behörighet är möjligen ägnat att förvilla eftersom ordet har en annan betydelse i ADB-sammanhang. Intressant är att en materialisering i "läge B" mycket väl kan vara en

 

urkund och att urkundskvaliteten är beroende av systemets uppbyggnad och användarmetodiken, faktorer som en användare oftast varken är intresserad av eller medveten om.

 

5. Några tankar de lege ferenda
ADB-tekniken har inneburit både kvantitativa och kvalitativa förändringar. Innan hållbara slutsatser kan dras om vilka lagstiftningsåtgärder som erfordras behöver man närmare undersöka vilka skyddsvärda objekt som finns och vilka funktioner dessa har i rättssamfärdseln. Jag tror emellertid att en viktig skiljelinje i funktion och skyddsbehov går mellan materialiseringar som ersätter traditionella urkunder (språkligt förklaringsinnehåll) och materialiseringar som utgör uppteckningar av yttre händelseförlopp (t. ex. EKG). Det förefaller naturligt att sammanföra materialiseringar med språkligt förklaringsinnehåll till en kategori där man försöker tillämpa ett traditionellt äkthetsbegrepp medan man överger denna konstruktion såvitt avser uppteckningar av förlopp etc. ADB-tekniken leder vid en "formell utgångspunkt" i många lägen till sådan fysisk och logisk datastruktur att det är svårt att på ett naturligt sätt avgöra vilket fysiskt föremål som skall anses utgöra urkunden och en "andlig utgångspunkt" har vållat åtskilliga problem vid tillämpningen av TF:s handlingsbegrepp. Enligt det allmänna rättsmedvetandet torde det anses som absolut förkastligt att manipulera såväl programdata som informationsdata i ADB-system som används för att ersätta traditionella urkunder. Jag kan därför tänka mig en lösning enligt tysk förebild där lagrade data utgör förfalskningsobjekt, såväl när det gäller program- som informationsdata och att uppteckningar som saknar bestämd språklig form behandlas för sig utifrån sin särart. En sådan kriminalisering av "dataförfalskning" förutsätter att det går att finna en godtagbar gränsdragning mellan skyddade och icke skyddade data.