Det extinktiva sjöfyndsförvärvet. Några anteckningar till ett rättsfall
En ung man hade under en tid sett en segelbåt sjunka vid stranden av det starkt trafikerade Skurusundet utanför Stockholm. Båten sjönk till botten med en blyplätt i aktern och ett avslitet rep i fören, utsatt för risk att glida ner på djupare vatten. Den unge mannen begärde och fick tillstånd av polisen att bärga båten och kunde med kamraters hjälp landsätta den på familjens sjötomt i närheten. Sedan han erfarit att en viss L. efterfrågat båten tillskrev han denne upprepade gånger, sist i rekommenderat brev, utan att fa svar. Ett år hade förflutit sedan bärgningen.
    Bärgaren reparerade nu båten och förde den till familjens sommarställe på annan ort. Sedermera anmälde sig båthandlaren V. och gjorde anspråk på båten, som han sålt till en kvinna vilken lånat ut den till L. Efter brytning mellan L. och kvinnan hade ingendera brytt sig om båten eller avbetalningarna, varvid V. hävt avtalet. V. instämde bärgaren med krav på utlämnande avbåten.
    Frågan regleras av sjöfyndslagen (1918: 163), eller ifråga om inlandsvatten utan havsförbindelse av hittegodslagen (1938: 121). De båda lagarnas innebörd är såtillvida likartad att bärgaren skall anmäla fyndet till polis resp. tull för kungörelse i viss ordning, och att egendomen tillfaller bärgaren om ägaren inte hör av sig inom tre månader därefter. Sjöfyndslagen gäller uttryckligen bara för "övergiven" egendom, medan hittegodslagen gäller allmänt för vad någon hittar.
    Den unge bärgaren menade at den här båten varit övergiven i sjöfyndslagens mening, och att han i varje fall hade rätt att hålla den inne på grund av retentionsrätt för bärgarlön. Svea hovrätt, som slutligt avgjorde målet (VI, T 775/84, DT 19/86), ansåg inte båten "övergiven" i sjöfyndslagens mening men medgav retentionsrätt för bärgarlön.
    I sistnämnda avseende är avgörandet invändningsfritt; bärgning förutsätter enligt sjölagen inte att egendomen är övergiven, och för övrigt har inte heller något "tillstånd" av polisen såsom skett här kunnat ges, efter ansökan av bärgaren.
    Jag är emellertid kritisk mot hovrättens uttalande att den här båten inte var övergiven i sjöfyndslagens mening. Uttalandet förefaller grundas på en olycklig praxis som polisen utvecklat och som bygger på synsättet att en båt som är eller varit på något sätt förtöjd inte kan vara "övergiven". Detta har även haft den betydelsen att man för dessa båtar tillämpat hittegodslagen istället för sjöfyndslagen fastän det bärgade legat i saltsjön där sjöfyndslagen skall gälla.
    Både sjöfyndslagen och hittegodslagen syftar till att förkommen egendom skall kunna återställas, och det avgörande bör då vara om båten kan antas vara övergiven av sin ägare. Ingen verklig ägare lämnar sin segelbåt i det skvalpiga Skurusundet såsom skett här. Om ett rep i fören eller en dragg i aktern skall hindra att båten blir sjöfynd, kan sjöfyndslagen inte användas förstulna båtar. Och det är för sådana den mest behövs.

 

564 Det extinktiva sjöfyndsförvärvet    Detta betyder inte att avgörandet nödvändigtvis måste vara fel i sak, men det sammanhänger med förutsättningarna för extinktion enligt sjöfynds- resp. hittegodslagarna och inte med vilken lag som skall tillämpas med hänsyn till graden av "övergivenhet". Enligt båda lagarna krävs som sagt ett kungörelseförfarande, men det är fastare reglerat i sjöfyndslagen än i hittegodslagen och innebär numera kungörelse i Underrättelser för sjöfarande. Nu hade emellertid kungörelse uteblivit därför att L. felaktigt anmält sig som ägare, och bärgaren menade att det borde läggas dåvarande båtägaren till last, som utlämnat båten till L. Den fråga som borde ha slitits i tvisten är huruvida detta är riktigt eller huruvida risken för att kungörelseförfarandet inte blivit iakttaget skall läggas på bärgaren.
    En synpunkt som talar för det senare är att eftersökandet av rätt ägare är primärt i fyndlagstiftningen, och att bärgaren är väl täckt genom sin rätt till bärgarlön, vilken enligt sjölagen skall tas till för att vara en riklig belöning för det arbetet.
    Hovrättens dom innebar endast att svaranden skulle utlämna båten mot den fastställda bärgarlönen, men inte var detta skulle ske. Bärgaren hade flyttat båten till ett sommarställe som var ganska avlägset från bärgningsplatsen, och han erbjöd sig nu att enligt domen tillhandahålla båten där. V. ville inte finna sig i att hämta båten så långt bort. Även detta ärende gick till hovrätten (XV: SO 64/1986), som sade att en bärgare far utöva retetionsrätten men att han saknar rätt att senare flytta egendomen till någon avlägsen plats.
    Det förefaller emellertid ha varit skäl att diskutera huruvida det avgörandet påverkats av att bärgaren fört båten till sommarstället i god tro om att den tillfallit honom. Måhända har den frågan inte argumenterats i målet.
 

Hugo Tiberg