OLOF BERGQVIST och LARS LUNNING Medbestämmandelagen. Lagtext med kommentarer. Stockholm 1986. Liber förlag. 560 s.

 

Då medbestämmandelagen hade antagits år 1976, förelåg särskilda förutsättningar för att en rik praxis skulle utbildas på grundval av lagen. Genom denna infördes en rad regler om arbetstagarmedverkan i arbetsgivarens beslutsprocesser i företags- och arbetsledningsfrågor, vilka regler saknade motsvarighet i äldre rätt och vilka delvis förutsatte avvägning av motstående intressen eller eljest var vaga och sålunda i behov av precisering genom domstolsavgöranden. Tillkomsten av de nya reglerna hade haft en centralplats i massmedias bevakning och i den politiska debatten, och reglerna uppfattades ganska allmänt som betydelsefulla, ehuru de bara punktvis gav garantier för ett vidgat löntagarinflytande. Staten anslog mycket stora belopp (första året ca 70 milj. kr.) för att sprida information om de nya reglerna inom organisationerna och ute på arbetsplatserna, något som främjade en effektiv övervakning av efterlevnaden. Och i anledning av denna och andra reformer av arbetslagstiftningen vid mitten av 70-talet hade organisationerna kraftigt nyrekryterat jurister, vilka vid MBL:s ikraftträdande stod beredda att vid behov driva processer för att få lagens innebörd klarlagd. Organisationerna hade visserligen kunnat minska behovet av prejudikat genom att utnyttja de möjligheter lagen gav att i kollektivavtal ersätta vissa regler i lagen med merdistinkta normer, men av olika skäl kom sådana avtal till stånd endast långsamt och i begränsad utsträckning. Numera kan konstateras att prejudikatbildningen på MBL:s område verkligen har blivit mycket riklig. Det kan nämnas att en enda bestämmelse, 11 § om arbetsgivarens s.k. primära förhandlingsskyldighet inför viktigare företags- och arbetsledningsbeslut, hittills har belysts till sin innebörd i mer än 100 avgöranden i den prejudikatbildandeinstansen, arbetsdomstolen.
    Den rika prejudikatfloran på MBL:s område har satt sin prägel på den mäktiga kommentar till lagen som Olof Bergqvist och Lars Lunning utgivit och som här anmäles. Boken utgör en nyskriven upplaga av den kommentar som samma författare gav ut i två upplagor 1976 och 1977. Medan de tidigare upplagorna i det väsentliga byggde på lagmotiv har i den nya upplagan stort utrymme ägnats åt redovisningen av AD:s tillämpning av lagen. Också en hel del annat nytt material har tillförts framställningen, bl. a. översiktliga referat av innehållet i utvecklingsavtalet mellan SAF, LO och PTK och i andra s. k. medbestämmandeavtal träffade i enlighet med lagstiftarens rekommendation i 32 § MBL.

 

    Det är en imponerande prestation som de två författarna har utfört genom den nya upplagan. Redan uppgiften att samla, analysera och redovisa AD:s praxis under de nio åren 1977—1985 har krävt en tung arbetsinsats, låt vara att författarna kunnat utnyttja den inventering som genomfördes av nya arbetsrättskommittén och som redovisades i SOU 1982:60. Härtill har kommit uppgiften att deducera mer generella principer ur de talrika avgörandena och att integrera detta material med vad som kunnat utläsas av lagmotiven. I allt väsentligt är framställningen tillförlitlig, klar och insiktsfull. För det praktiska rättslivet är boken tveklöst ett mycket nyttigt hjälpmedel.

 

    Både Olof Bergqvist och Lars Lunning medverkade i förarbetena till lagen, och båda har deltagit i rättskipningen i AD. Detta författarnas aktiva deltagande i normernas tillkomst och precisering — liksom för övrigt också Bergqvists nuvarande ställning som ordförande i AD — ger kommentaren en särskild auktoriet. Den kan karakteriseras som halvofficiell, något som innebär stora förtjänster men också vissa begränsningar. Särskilt förtjänstfull är givetvis vederhäftigheten. Man bör också framhålla hur läsaren drar nytta avförfattarnas djupa insikter i hur normerna fungerar och samspelar, framförallt inom den nya med inflytanderegleringen. Begränsningar följer av försiktigheten med att uppmärksamma eller ge vikt åt annat rättskällematerial än sådant som fått hallstämpel genom direkt tillämplig lagtext, lagmotiv eller prejudikat. Då kritik undantagsvis riktas mot AD-avgöranden är den inlindad (se s.368 där ett drastiskt praktiskt exempel får illustrera konsekvenserna av domstolens tolkning i AD 1979 nr 71 av undantagsregeln i 38 § 2 st om arbete som är av "kortvarig och tillfällig natur"). Det är dock ingalunda så att författarna kan sägas ha arbetat med skygglappar. Bland annat ges åtskilliga hänvisningar till doktrinen, även till uttalanden som inneburit kritik av rättskipningen. Erkännansvärt är också att flera utblickar görs över andra rättsområden. Särskilt bör nämnas en nyttig exkurs om den skatterättsliga behandlingen avarbetsrättsliga skadestånd (s. 463 ff).
    MBL är en kodifikation av nästan hela den kollektiva arbetsrätten. Utöver de nya reglerna om löntagarinflytande i företags- och arbetsledningsfrågor innehåller lagen många regler som överförts i stort sett oförändrade från äldrerätt. I själva verket är det dessa äldre regler — om föreningsrätt, allmän förhandlingsrätt och kollektivavtal — som bildar grundvalarna för det kollektiva regleringssystemet på vår arbetsmarknad. I de två tidigare upplagorna av lagkommentaren redovisades de äldre reglerna mera översiktligt och tyngdpunkten låg alldeles klart på de nya med inflytandereglerna, något som markerades genom boktiteln "Medbestämmande i arbetslivet. Kommentar till den nya lagstiftningen". Att den nya upplagan givits en ändrad och mer anspråksfull titel, "Medbestämmandelagen. Lagtext med kommentarer", väcker förväntningar om fylliga kommentarer också till reglerna med äldre proveniens. Onekligen har kommentarerna breddats i dessa delar, men framställningen är fortfarande något ojämn och i enstaka fall ihålig. Förhållandet har att göra med att författarna i sin redovisning mest inriktat sig på den nya praxis som tillkommit efter MBL:s ikraftträdande. Den inriktningen skapar ibland en anmärkningsvärd disproportion mellan det utrymme som i kommentaren gesåt den ena och andra regeln och den rättsliga och praktiska betydelse som de olika reglerna har. I ett fall blir disproportionen närmast grotesk. Sålunda ägnas inte mindre än 70 sidor åt den nya regeln i 11 § om arbetsgivarens primära förhandlingsskyldighet, sålunda åt en procedurregel som inte garanterar löntagarsidan något reellt inflytande över arbetsgivarens slutliga beslut i sakfrågan. En knapp sida är vad som däremot ägnas 27 §, sålunda den regel om kollektivavtalets tvingande verkan för personliga avtal vilken är en hjärtpunkt i vårt kollektiva system för reglering av anställningsvillkoren. Den summariska behandlingen av 27 § kan inte gärna försvaras med att regeln kan sägas hänvisa till vad det enskilda kollektivavtalet innebär. I AD:s praxis har nämligen utbildats vissa schabloner för tolkning av kollektivavtal i detta hänseende, och sådana schablontolkningar kan betraktas som rättsregler intimt förknippade med 27 §. I vart fall borde kommentaren här ha givit

 

hänvisningar till doktrinen. Av goda framställningar på området kan nämnas Geijer, Arbetsgivare och fackföreningsledare i domarsäte, 1958, avd II kap 3, och Victorin, Lönenormering genom kollektivavtal, 1973, s. 220 ff. Från rättspraxis kan nämnas AD 1965 nr 28, 1967 nr 12, 1970 nr 33, 1971 nr 10 och 1984 nr 76.
    I kommentaren till 27 § berörs kortfattat det speciella problemet, huruvida regeln om kollektivavtalets tvingande verkan gäller även i relationen mellan kollektivavtal på olika nivåer av organisationshierarkin. Ordalagen i 27 § tar sikte enbart på personliga avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Utan hänvisning till källor deklareras likväl i kommentaren att regeln får verkningar också mot organisationer som är underordnade någon av de kollektivavtalsslutande parterna. Här borde ha givits en hänvisning till Källström, Lokala kollektivavtal, 1979, s. 93 ff där de olika frågor som kan uppkomma hålls i sär och där ställningstagandet delvis är mer försiktigt.
    I anslutning till vad nyss sagts om det utrymme som ägnats 11 § MBL må sägas att den fylliga kommentaren till bestämmelsen förmodligen hade kunnat koncentreras om den hade byggt på en närmare analys av regelns struktur, sådan den framträder i ljuset av några viktiga prejudikat kring 1980. I sin centrala del tillhör regeln den kategori av normer som i norsk rättsteori benämns avveiningsnormer, d. v. s. normer som innebär att avgöranden skall träffas efter avvägning av berörda intressen i enlighet med riktlinjer vilka styrbedömningen i viss riktning utan att innefatta distinkta direktiv (se t. ex. Eckhoff & Sundby, Rettssystemer, 1976, kap 7). Man känner igen en avvägningsnorm på att den innehåller en avvägningsmarkör i uttryck som "skälig"eller "väsentlig". Avvägningsmarkören i 11 § MBL är orden "viktigare förändring". Vad som är egenartat för 11 § 1 st MBL såsom avvägningsnorm är emellertid att bedömningen i princip ensidigt inriktas på det intresse som arbetstagarsidan typiskt sett, enligt objektiv bedömning, har av att fa argumentera och samråda med arbetsgivaren före hans beslut i en fråga av det aktuella slaget. Arbetsgivarsidans motstående intresse av att få slippa ta initiativ till förhandlingar beaktas i princip endast inom ramen för undantagsregeln i 2 st om "synnerliga skäl". Att avvägningsnormen i 11 § 1 st har denna karaktär framträdde särskilt åskådligt i AD 1980 nr 72 som är det centrala prejudikatet rörande normen. En av frågorna i målet gällde om arbetsgivaren var skyldig att begära förhandlingar med fackföreningen innan han beslöt att entlediga en högre chef, och domstolen fann sådan skyldighet inte föreligga med motivering att man i entledigande fall inte typiskt sett kan räkna med att det finns ett intresse från arbetstagarsidan av att förhandla. Om företagetsägare tappat förtroendet för den berörde chefen, framstår det — enligt domstolens tankegång — från arbetstagarsynpunkt normalt inte som meningsfullt att förhandla. Frågan ses sålunda ur arbetstagarperspektiv, och det antyds knappast i domen att arbetsgivarens motstående intresse att slippa ta förhandlingsinitiativ bör vägas in i bedömningen. — Regler med karaktär av avvägningsnormer undergår med tiden ofta en sorts rationalisering genom att skilda typfall framträder i praxis. Så har börjat ske med 11 § MBL, och i kommentaren ges nyttiga sammanställningar av hur bedömningen utfaller i olika typfall (företagsöverlåtelse, budgetbehandling etc).
    Terminologi och begreppsbildning i kommentaren ansluter till lagmotiven. Som en brist framstår här att det i boken liksom i motiven saknas en särskild termför det nya slag av förhandlingar, som regleras i t. ex. 11 — 14 §§ MBL och som

 

kännetecknas av att en part har möjlighet att genom argumentation påverka en beslutsprocess ehuru motparten i princip har den slutliga beslutanderätten i förhandlingsfrågan. Också i andra lagar finns regler om förhandlingar eller överläggningar som hör under samma begrepp, t. ex. 30 § LAS. En klarbegreppsbildning skulle här underlätta framställningen av t. ex. den subtila frågan om relationen mellan denna typ av förhandlingar och den traditionella tvisteförhandlingen i rättstvister (jfr t. ex. kommentaren s. 196 och AD 1979 nr 120). I kommentaren vacklar terminologin i denna del. Ibland användstermen primär förhandling (s. 165) vilken dock har för snävt omfång då den inte torde omfatta fall då det som i 12 § MBL ankommer på beslutsfattarens motpart att ta initiativ till förhandling (jfr definitionen av primär förhandlingsskyldighet s. 164). I andra fall nyttjas massmediajargong då det talas om"MBL-förhandlingar" (t. ex. s. 245, 281, 304). Den termen är tvetydig, eftersom MBL reglerar också avtalsförhandlingar och tvisteförhandlingar. Inom doktrinen har termen samverkansförhandling vunnit terräng allt mer (jfr s. 192), och här tycker man nog att kommentarförfattarna hellre borde följa rättsvetenskapsmännens språkbruk än journalisternas. Termen samverkansförhandling har för övrigt också nyttjats tidvis i författningstext, t. ex. SFS 1983:6883 § och 1985:605 2 a §.
    I linje med kommentarens halvofficiella karaktär är författarna återhållsamma med att lägga ut texten kring de motiveringar som officiellt har anförts för olika lagregler. På tal om 14 § 2 st, som ålägger arbetsgivaren att på begäran förhandla även med central arbetstagarorganisation i fall som avses i 11 — 13 §§, återges sålunda endast departementschefens ganska intetsägande argument, att regeln "underlättar strävandena att utforma enhetliga och välavvägda handlingslinjer i frågor av mer allmän betydelse" etc. Realiteterna är ju här att regeln kan ge — och rimligen även är avsedd att ge — löntagarsidan ett påtryckningsmedel i den sakfråga som förhandlingen gäller, eftersom arbetsgivaren normalt måste vänta med beslut tills även den centralaförhandlingen genomförts och därför inte sällan kan bli villig till en kompromiss i utbyte mot att snabbt få fatta beslut. Att fackföreningens makt över uppskovsskyldigheten sålunda kan vara ett förhandlingsobjekt i sig uttrycks i motiven och i kommentaren enbart med formuleringen att regeln "är i sig själv ägnad att underlätta uppgörelse redan i den lokala förhandlingsomgången". Till läsarens hjälp borde författarna här ha uttryckt sig mindre kryptiskt. Emellertid förekommer i kommentaren också en hel del upplysande påpekanden om reglers faktiska effekter. Tydligt framträder sålunda hur 11 § har som viktig och kanske central funktion att på ett tidigt stadium ge löntagarsidan fyllig information om arbetsgivarens planer (t. ex. s. 189). Man noterar också påpekandet att osäkerhet om innebörden av 33 § om tolkningsföreträde rörande medbestämmande föreskrifter tidvis varit ett hinder i förhandlingar om medbestämmande avtal.
    Beträffande 33 § finns skäl uppmärksamma författarnas uttalande om vad som kan kallas materiell reglering av medbestämmandefrågor, d. v. s. föreskrifter i kollektivavtal som direkt reglerar vilka beslut som skall fattas av arbetsgivaren i företags- eller arbetsledningsfråga av visst slag. Författarna synes närmast ansluta sig till ståndpunkten att sådana föreskrifter inte omfattas av fackföreningens tolkningsföreträde enligt 33 §. Egendomligt från dispositionssynpunkt är att denna fråga presenteras inte under 33 §, där den rimligen hör hemma, utan endast under 34 § (s. 343).

 

    I avsnitten om medbestämmandeavtal saknar man en redovisning av domen AD 1982 nr 107 i den del denna avser tolkning av en klausul i det statliga medbestämmandeavtalet som går ut på att myndigheter vid rationaliseringar och omorganisationer skall sträva efter att undvika uppsägning av personal och i stället företa omplaceringar eller andra åtgärder. AD fann att klausulen bara uttrycker parternas viljeinriktning och att den inte kan ge upphov till skadeståndsanspråk annat än i sådana undantagsfall som då viljeinriktningen "totalt nonchaleras" av arbetsgivaren. En sorts indirekt rättslig verkan kan klausulen dock få enligt AD såtillvida som den uttryckta viljeinriktningen kan ges betydelse vid tolkningen av andra och mer konkreta regler i avtalet. Avgörandet är av allmänt intresse eftersom det synes vara vanligt förekommande att medbestämmandeavtalen på arbetsmarknaden innehåller liknande klausuler, som ger uttryck åt en gentemot löntagarsidan välmenande attityd i olika företagsledningsfrågor utan att ålägga arbetsgivarna preciserade förpliktelser.
    Enligt 1 § 2 st är MBL tillämplig inte bara på arbetstagare i civilrättslig mening utan också på s. k .jämställda (eller beroende) uppdragstagare. Tanken är sålunda att den kollektiva arbetsrättens centrala regler skall ha ett särskilt vidsträckt tillämpningsområde, och onekligen kan goda sakskäl anföras till stöd för att småföretagare med arbetstagar liknande ställning skall skyddas mot t. ex. trakasserier på grund av föreningstillhörighet (enligt 7 — 9 §§ MBL), även om de inte åtnjuter anställningsskydd, semesterrätt och andra legala anställningsrättigheter. Med hänvisning till att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet fått ett alltmer vidsträckt tillämpningsområde har AD i domen 1985 nr 57 uttalat att det kan "ifrågasättas" om det i dagens läge finns något utrymme för att tillämpa bestämmelsen om jämställda uppdragstagare. Detta uttalande redovisas i kommentaren på ett något missvisande sätt då det sägs (s. 55) att AD i den nämnda domen "antagit" att rättsutvecklingen gått därhän att det inte längre finns något utrymme för kategorin jämställda uppdragstagare, vilken formulering är minst en nyans starkare än vad AD faktiskt sagt. Möjligen har den ene av de två kommentatorerna i fortsättningen utgått från att begreppet jämställda uppdragstagare numera saknar realreferens. I kommentaren till 38 § MBL förbigås denna kategori sålunda med tystnad, och detta är anmärkningsvärt eftersom det innebär ett förtigande avett klart motivuttalande. I motiven har sagts att med arbetstagare avses i 38 § även jämställda uppdragstagare (prop. s. 395), något som innebär att en arbetsgivare inte behöver primärförhandla enligt bestämmelsen om han avseratt lämna ut ett arbete till en sådan uppdragstagare. Motivuttalandet refererades korrekt i de två tidigare upplagorna av kommentaren, och när det nu lyfts ut borde i vart fall läsarens uppmärksamhet ha fästs vid problemet. Så borde ha skett även om det från saklig synpunkt onekligen framstår som diskutabelt att jämställda uppdragstagare skall likställas med arbetstagare i civilrättslig mening vid tillämpning av lagens vetorättsreglering; motivuttalandet innebär ju att en arbetsgivare — utan att arbetstagarorganisation kan ingripa enligt 38 och 39 §§ — kan undgå förpliktelser enligt t. ex. anställningsskyddslagen eller semesterlagen genom att lämna ut ett arbete till en jämställd uppdragstagare i stället för till en arbetstagare i civilrättslig mening.
    Om det nämnda uttalandet i AD 1985 nr 57 om jämställda uppdragstagare må tilläggas att det har svagt rättskällevärde. Det strider mot lagtexten, och det ger ingen förklaring till varför begreppet jämställd uppdragstagare skulle

 

vara statiskt medan arbetstagarbegreppet skulle förändras. Varför skulle inte omfånget av det förra begreppet ändras liksom en bogvåg då omfånget av det senare utvidgas? Numera kan för övrigt nämnas att franchiseutredningen synes räkna med att vissa franchisetagare kan ha ställning av jämställdauppdragstagare, se SOU 1987: 17 s. 183 ff.
    Omdömet att de regler i lagen som överförts från äldre rätt behandlats något styvmoderligt i kommentaren gäller egentligen inte avsnittet om föreningsrätt, där reglerna i 7 — 9 §§ MBL presenteras insiktsfullt och koncentrerat.Vad som sägs om bevisbördan i frågan, om en åtgärd företagits i föreningsrättskränkande syfte eller ej, är dock tämligen intetsägande. Den princip förfördelning av bevisbördan mellan arbetstagarparten och arbetsgivaren som AD brukar uttala refereras på konventionellt sätt utan närmare utläggning (s.144 f). Här uppmärksammas sålunda inte de både praktiskt och teoretiskt viktiga problem som följer av att arbetstagarpartens och arbetsgivarens bevistemata är oförenliga i den meningen att de inte båda kan vara sanna. Som Bylund visat i sin skarpsinniga men inte helt lättillgängliga avhandling "Bevisbörda och bevistema", 1970, kan problemen lösas genom att de två leden i bevisvärderingen inte grundas på samma material. Vad som är diskutabelt äri vad mån det av arbetsgivaren åberopade bevismaterialet rörande det av honom uppgivna, legitima motivet skall dras in redan i bevisvärderingens första led. I kommentaren borde i vart fall läsarens uppmärksamhet ha fästsvid den inre motsägelse som ligger i regeln om bevisbördans fördelning då regeln formuleras på det konventionella sättet, och en hänvisning borde också ha givits till Bylunds avhandling. Likaså borde ha hänvisats till Bylundsartikel i SvJT 1980 s. 630 ff med analys av och kritik mot AD:s tillämpning av bevisbörderegeln i domen 1978 nr 84.
    Till det rättsliga stoff som överförts från äldre rätt hör också huvudprinciperna för den allmänna förhandlingsrätten enligt 10 § MBL. I kommentaren sägs riktigt nog att 10 § är tvingande i den meningen att en part inte kan på förhand med bindande verkan frånsäga sig förhandlingsrätt. Innebörden berörs bara genom ett summariskt referat av AD 1981 nr 170. Här borde ha återgivits domstolens uttalande i den domen, att regelns tvingande karaktär inte betyder att parterna på arbetsmarknaden skulle vara förhindrade att närmare reglera i vilken ordning förhandlingar skall föras. Det står enligt AD parterna fritt att träffa avtal om att förhandlingar skall uppdelas i lokala och centrala förhandlingar etc, vilket torde få uppfattas så att en central organisation skulle kunna efterge sin förhandlingsrätt temporärt, för den tid lokala förhandlingar pågår i tvistefrågan. Det synes emellertid också finnas visst stöd för antagandet att parter såsom ett led i en kollektivavtalsuppgörelse kan temporärt, för viss avtalsperiod, efterge rätten att kräva förhandling om visst slag av kollektiv överenskommelse. Minimilöneregleringar i kollektivavtal brukar innefatta att frågan om individuella överbetalningar delegeras till reglering i anställningsavtalen. Sådan delegation innebär först och främst att frågan är förd ur stridslinjen i den meningen att lönehöjningar inte får framtvingas genom stridsåtgärder. Men delegationen synes också kunna innebära att berörda organisationer och arbetsgivare normalt inte har rätt att påkalla eller skyldighet att delta i förhandlingar om krav på kollektiva ändringar av de individuella lönerna. Här kan hänvisas till AD 1973 nr 33 och Victorin a. a. s. 140, jfr AD 1971 nr 13. Däremot torde följa av den tvingande karaktären hos 10 § MBL att facklig organisation också i här avsedda fall kan

 

påkalla förhandling om individuell ändring av lön och därvid låta medlemmen biträdas av t. ex. facklig kontaktman.
    Under 23 § MBL redovisas rekvisiten för att ett kollektivavtal i lagens mening skall föreligga. Den av författarna som här hållit i pennan formulerar sig vid ett par tillfällen som om det skulle krävas för att sådant avtal skall komma till stånd, att det är en uppgörelse med "karaktären av kollektivavtal"eller "av kollektivavtals natur" som parterna har avsett att träffa (s. 280,283). Rätta förhållandet — som kan utläsas av rättsfall vilka omtalas i kommentaren, AD 1978 nr 72, 1980 nr 78 och 114 - är att det är tillräckligt att parterna överhuvudtaget har avtalsavsikt, förutsatt att övriga rekvisit för kollektivavtal föreligger. De rättsverkningar av kollektivavtal som är föreskrivna i tvingande lag (främst fredsplikten) inträder sålunda även om parterna inte har velat binda sig av just det slaget av avtal. En helt annan sak är att de dispositiva rättsverkningarna av kollektivavtal lär kunna avtalas bort generellt.
    Som redan nämnts ges i kommentaren åtskilliga hänvisningar till den juridiska litteraturen. Det är dock fråga om ett gallrat urval. Man noterar att artiklar i Lag & Avtal inte åberopas, vilket är bra synd eftersom denna arbetsrättsliga specialtidskrift utöver informations- och debattmaterial av mer dagsaktuellt slag ibland innehåller bidrag som behåller intresse. I sammanhanget kan nämnas att författarna ur domen AD 1978 nr 95 utan kommentar citerar (s. 305) ett uttalande om att kollektivavtalsklausul om löneavdrag förfackföreningsavgift inte är för sin giltighet beroende av att de enskilda medlemmarna individuellt genom fullmakter eller på annat sätt lämnar samtycke till avdraget. Här kunde ha anmärkts Christensens kritik mot uttalandet i Lag& Avtal 1981 nr 5 s. 29 f och även min kritik i Lag & Avtal Årsbok 1981 s. 11 f (se numera även min uppsats i Festskrift till Henrik Hessler, 1985, s. 383 ff). Arbetsrättsliga doktorsavhandlingar som mer ingående har belyst regler iMBL borde rimligen nämnas i en kommentar av detta slag. Nu saknar man hänvisning till Sandström, Privatjustis mot anställda, 1979, som utförligt behandlat 62 § MBL. Om kommentarförfattarna har erinringar mot en avhandling, kan detta antydas t. ex. genom hänvisning till en recension, men det angelägna är att läsaren ges hänvisningar så att han får möjlighet att självvärdera vad som sagts i litteraturen. I avsnittet om information och sekretess (18 — 22 §§ MBL) saknas hänvisning till Moberg, Företaget och sekretessen, 1981, som dock nämns i annat avsnitt (under 56 §).
    En lapsus kan antecknas s. 522 där 15 kap. 3 § RB råkat bli refererad i lydelsen före 1981 års ändring.
    De anmärkningar jag här framställt rubbar inte det goda helhetsintrycket av boken. De två författarna har utfört en beundransvärd prestation genom att samla, analysera och presentera AD:s rika praxis vid tillämpningen av MBL. Deras grepp om hur rättsmaskineriet fungerar på medbestämmandeområdet är imponerande säkert. Det är en gedigen och för både det praktiska rättslivet och rättsvetenskapen mycket nyttig kommentar som nu föreligger till den centrala arbetsrättsliga lagen.
 

Tore Sigeman