Processrätt m. m.
Riksdagen har beslutat om en rad ändringar i rättegångsbalken (RB) och i ett antal andra lagar som i olika avseenden reglerar förfarandet vid domstolarna. Ändringarna skall träda i kraft den 1 januari 1988.
    Huvudsyftet med ändringarna är att det skall bli möjligt att i högre grad ännu anpassa rättegångarna till vad det enskilda målet kräver. Verksamheten vid de allmänna domstolarna skall därigenom enligt intentionerna kunna drivas snabbare och billigare.
    I fråga om tvistemålen får domstolarna större valfrihet mellan muntlig och skriftlig handläggning. Tingsrätterna får t. ex. möjlighet att avgöra även tvistiga mål utan huvudförhandling om sådan förhandling inte behövs för utredningen i målet och inte heller begärs av parterna. Tingsrätterna skall också kunna förelägga svaranden i ett dispositivt tvistemål att komma in med motiverat skriftligt svaromål vid påföljd av tredskodom.
    Genom en serie ändringar i 42 kap. RB, som reglerar bl. a. förberedelse i tvistemål, har understrukits rättens skyldighet att driva en aktiv processledning. Sålunda har t. ex. införts en uttrycklig regel enligt vilken rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet. Även i övrigt har det i kapitlet vidtagits preciseringar av rättens skyldigheter i olika hänseenden som alla syftar till att skapa förutsättningar för en bättre strukturerad process.
    Vissa uppmjukningar av de s. k. omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna har införts vad gäller huvudförhandlingsmål. Bl. a. ges rätt att i något större utsträckning än tidigare läsa upp skriftliga inlagor eller anföranden och att fortsätta en uppskjuten huvudförhandling. Vidare ges vidgade möjligheter att ta upp muntlig bevisning utom huvudförhandling i de fall där det är befogat från processekonomisk synpunkt och kan ske utan fara för rättssäkerheten. Möjligheterna att åberopa s. k. skriftliga vittnesberättelser har utvidgats något. Vidare har öppnats en möjlighet att i vissa fall på ett enkelt sätt ta in ytterligare processmaterial efter huvudförhandlingens slut.
    Mot bakgrund av den flexiblare tvistemålshantering som generellt skall bli följden av reformen har även beslutats att lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen) skall upphöra att gälla. Vissa särregler för mål om mindre värden har dock behållits och förts in i RB. Dessa särregler innebär i korthet följande. Tingsrätten skall i dispositiva tvistemål bestå av bara en lagfaren domare, om värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av ett basbelopp (för närvarande 12 050 kr.). Vinnande part får i princip inte ersättning för ombudsarvode; biträde enligt rättshjälpslagen förordnas som regel inte. De nu nämnda särreglerna har genom riksdagsbeslutet gjorts tillämpliga även på vissa fastighetsmål som rör mindre värden. Möjligheten för en konsument att i ett småmål väcka talan mot en näringsidkare vid sitt eget hemvistforum har behållits. I övrigt blir alltså RB:s allmänna tvistemålsregler tillämpliga även på mål om mindre värden.
    Regleringen om vadeanmälan i tvistemål, d.v.s. skyldigheten för den som vill överklaga en tingsrätts dom att inom en vecka från dagen för domen

 

anmäla vad hos tingsrätten, har upphävts. I fortsättningen kommer tingsrättens domar i både brottmål och tvistemål att överklagas på samma sätt, d. v. s. genom att en vadeinlaga ges in till tingsrätten inom tre veckor från dagen för tingsrättens dom.
    Slutligen kan nämnas en ny regel enligt vilken högsta domstolen skall få förordna att tvistemål som har väckts vid skilda domstolar skall handläggas vid en av dessa domstolar, om det råder gemenskap mellan målen på visst sätt.
    I fråga om brottmålen har öppnats större möjligheter till ett förberedande, ibland också skriftligt, förfarande i syfte att skapa förutsättningar för en effektiv huvudförhandling och minska risken för uppskov. Sålunda har domstolen fått möjlighet att förelägga en tilltalad att före huvudförhandlingen skriftligen redovisa sin inställning till åtalet. Möjligheten för domstolen att hålla ett förberedande sammanträde i brottmål har reglerats. Också för brottmålens del har införts uppmjukningar i omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna av liknande karaktär som för tvistemålen.
    En gemensam reglering av alla partsförhör, både i tvistemål och brottmål, har sammanförts till 37 kap. RB. Det s. k. fria partsförhöret — förhör med part i tvistemål utan sanningsförsäkran — har lagreglerats. Domstolen har getts ett vidgat utrymme att själv bestämma i vilken ordning olika förhör skall hållas under bevisupptagningen. Därvid skall domstolen kunna besluta också t. ex.att en målsägande som inte för talan i målet inte får vara med i rättssalen innan han skall höras. Vidare har införts en möjlighet att ålägga en åhörare att på samma sätt som nu gäller i fråga om part lämna rättssalen under ett vittnesförhör. Som tidigare nämnts har också införts vidgade möjligheter att åberopa skriftliga berättelser som bevis och att höra vittnen utom huvudförhandling.
    Den sedan år 1979 pågående försöksverksamheten med att använda telefonsammanträde som ett alternativ eller komplement till ett sammanträde inför rätten har permanentats. I RB har införts regler som gör det möjligt att använda telefon vid sammanträde för förberedelse i tvistemål, vid huvudförhandling som hålls i förenklad form i omedelbart samband med en sådan förberedelse och för upptagande av bevisning vid huvudförhandling i såväl tvistemål som brottmål. Även hovrätterna har getts möjlighet att använda telefon i princip i samma utsträckning som tingsrätterna. Därmed har behovet upphört av den tidsbegränsade lagen om försöksverksamhet med användning av telefon i rättegång, som efter förlängning av giltighetstiden i flera omgångar numera gäller till utgången av år 1987.
    Vissa regler om domstolsviten har undergått förändringar. Bl. a. har utmönstrats ur RB sådana regler om viten som är gemensamma med reglerna i lagen om viten. Vittnen skall enligt beslutet kallas till förhandlingar vid påföljden av vite och inte som hittills av böter.
    Domstolarna har getts möjlighet att i alla målkategorier låta översättahandlingar till svenska på statens bekostnad. Motsvarande reglering har getts i fråga om handlingar avfattade med punktskrift.
    Domstolarna har getts skyldighet att göra anmälan till advokatsamfundetsstyrelse om en advokat förklaras obehörig att vara ombud vid domstolen. Förförvaltningsdomstolarnas del har dessutom införts sådan anmälningsskyldighet vid avvisning av advokat som ombud som redan nu gäller för de allmänna domstolarna.

 

    Den redovisade reformen har medfört ändringar i — förutom rättegångsbalken — forvaltningsprocesslagen, rättshjälpslagen, lagsökningslagen, lagen om domstolar i fastighetsmål, lagen om skiljemän, handräckningslagen, lagen om patentbesvärsrätten, utsökningsbalken, lagen om rättegången i arbetstvister, lagen om arrendenämnder och hyresnämnder, lagen om marknadsdomstol m. m., vattenlagen, lagen om statens va-nämnd samt miljöskyddslagen (SFS 747 ff).
    I syfte att nedbringa handläggningstiderna främst i de enklare skattemålen har ändringar gjorts i förvaltningsprocesslagen. Sålunda har ensamdomar kompetensen i länsrätt utvidgats till att omfatta mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5 000 kr. (tidigare 2 500 kr.). Vidare har förvaltningsdomstolarnas skyldighet att kommunicera handlingar med parterna minskats i de fall då det överklagade beslutet inte ändras (SFS 331 f).
    Riksdagen har godkänt en mellan Sverige och Tyska Demokratiska Republiken år 1986 träffad överenskommelse om inbördes rättshjälp i brottmål.Överenskommelsen omfattar delgivning, bevisupptagning, överförande av lagföring, översändande av kriminalregisterutdrag och upplysning om gällande rätt. Den har ratificerats av Tyska Demokratiska Republiken (SFS 784).
    Bestämmelserna om kroppsvisitation i polislagen har ändrats. Genom en nyföreskrift i 19 § har polismän sålunda getts ökade befogenheter att kroppsvisitera personer samt söka igenom väskor och annat liknande handbagage för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa. Som en förutsättning gäller att omständigheterna skall vara sådana att föremålet kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken. Ett i samma lagstiftningsärende framlagt regeringsförslag rörande polismans rätt att göra husrannsakan avslogs av riksdagen (SFS 577).
    Riksdagen har beslutat om en ändring i lagen om immunitet och privilegier i vissafall. Andringen innebär bl. a. att den europeiska organisationen för utnyttjande av meteorologiska satelliter (EUMETSAT) förts in bland de organisationer som omfattas av lagen. Vidare har gjorts en ändring i syfte att klargöra att begreppet internationella organ i lagen också omfattar stiftelser och fonder som inrättats av och förvaltas av sådana organ (SFS 341).