Hammarbymordet
Fru Ebba Pettersson i Rosersberg, som nyligen avled 94 år gammal, har skrivit ned sina barn- och ungdomsminnen från Åshusby i Norrsunda socken. Anteckningarna förvaras i Norrsunda hembygdsgård. Då hon sommaren 1986 låg på Löwenströmska sjukhuset, visade hon sina anteckningar for en medpatient, som i sin tur visade dem för mig. Jag fann då att de innehöll bl. a. en skildring av det berömda målet 1913-14 vid Stockholms läns västra domsagas häradsrätt rörande Hammarbymordet och av miljön kring handläggningen. Berättelsen är full av roliga iakttagelser och av så stort kultur- och rättshistoriskt intresse att den förtjänar att räddas till en större läsekrets. Äldre jurister har ju Hammarbymordet i sin bildningstradition och många har väl läst Yngve Lyttkens' bok "Hammarbymordet" (1952). Men för en yngre generation kan det vara av intresse att läsa om hur det kunde gå till på ett lantligt tingsställe för bara 75 år sedan. Författarinnan skrev detta när honvar 80 år. Texten är hennes egen. Några partier har dock uteslutits. Noterna är mina.
Michael von Koch
Ebba Petterssons skildring
Åshusby gästgivargård i Norrsunda socken ägdes av mina morföräldrar Augusta och Magnus Wallin och brukades av min morbror Fritiof Wallin. Hans hushåll bestod av en husföreståndarinna, en uppasserska och en köksa. Åkerbruket och gästgivarskjutsen sköttes av fyra drängar. Vid tingen, som varade i två dagar varje månad, tillkallade man en kokerska och mig som extra uppasserska. Jag hade mitt hem i Åshusby, där min far var lantbrukare.
Att det hölls ting i Åshusby berodde på att Kimsta gamla tingshus brunnit ned. Åshusby blev då ett provisoriskt ställe, medan de sökte ett nytt. Det gick bra, tack vare att mina morföräldrar, som bebodde hela övre våningen,utrymde alla rum under tingsdagarna utom köket och ett sovrum. På det sättet blev det tingslokal en trappa upp och gästgivargård på nedre botten.
Den stora salen gjordes om till tingssal. Den stora spegeln mellan fönstren överhängdes med ett lakan. Det stora men smala bordet flyttades närmarefönstren, så att endast domaren och hans två, ibland tre, notarier fick plats bakom bordet. De tolv nämndemännen satt sex stycken på var sida om domaren. Åklagare, kärande och svarande samt deras advokater fick trängasframför domarbordet. Det fanns också plats för 10— 12 åhörare. Det hela gick utmärkt på de vanliga tingsdagarna. Ingen anade väl då, att Sveriges mest omtalade och omskrivna rättsfall, det s.k. Hammarbymordet, skulle avgöras här. Då var trängseln obeskrivlig, men därom mera senare.
Nämndemännen var alla hyggliga lantbrukare från omnejden, från baron Stiernstedt på Risberga till en liten småbrukare från Vidbo, som inte åt middag i sällskap med de andra utan medförde matsäck. En sak hade alla gemensamt, de var jordbrukare. En gång blev en folkskollärare från Fresta invald, men han blev fullkomligt utfrusen av de andra. Av nämndemännen minns jag särskilt två, den jovialiske Karlsson från Skalhamra, som gärna
sjöng: "När jag var prins utav Arkadien" efter middagen, samt den tjocke Lindström från Hagelstena, som snarkade så högt så ingen kunde sova i samma rum. Nämndemännen kom i allmänhet med egen häst och vagn. De stannade ibland natten emellan de två tingsdagarna.
De till rätten hörande samt advokater med flera hämtades vid tåget med gästgivarskjuts. Jag såg aldrig någon komma med bil. Advokaterna var bildade personer, som det var roligt att få byta ett par ord med. De stannade bara så länge de väntade på att deras mål skulle avgöras eller uppskjutas. De åt en bit mat och reste hem igen innan dagen var till ända.
Lugnare tingsdagar kunde jag få tillfälle att höra på något enstaka mål. Ofta var det enkla mål om ägogränser, nedfallna gärdesgårdar, slagsmål och stölder. De grova rånen var ännu inte uppfunna. Ett mål, som jag fick höra, kommer jag aldrig att glömma. Det var ett faderskapsmål. Jag kom just upp när den unge mannen, som såg ut att vara i 25-årsåldern, stod beredd att lägga två fingrar på bibeln och gå eden att han inte var far till barnet. En mager, enkelt klädd flicka i gråskär kofta och billig kjol stod bredvid och försökte dra i hans arm för att hindra honom. Men ingenting hjälpte, han gick eden. Jag kan ännu se hennes rygg skaka av återhållen gråt. Varför kunde inte också flickan få svära på att han och ingen annan var barnets fader? Så kunde rätten fått ta i övervägande vilkens ed verkade mest trovärdig. Det var en skakande upplevelse ur dåvarande manssamhälle. Män, bara män, på alla poster av värde.
Nu kommer jag äntligen till det viktigaste målet i Åshusby tillfälliga tingshus' historia, sett genom mina gamla glasögon.
Då får vi gå tillbaka till den 1 december 1913. På kvällen strax före klockan 8 blev apotekare Hallbergsson mördad i Hammarby apotek1, stucken med en kniv i hjärtat. Hallbergsson var ensam i apoteket, där familjen bodde en trappa upp. Han hann bara ta sig upp för trappan och säga: "Det är en galning därnere", sen sjönk han ner. Tjänsteflickan Ebba Larsson gick då ned och nere i tamburen mötte henne en till synes ovårdad och svartmuskig man, som rispade henne på kinden och halsen, varefter han försvann utan att säga ett ord. Ebba Larsson sprang tillbaka uppför trappan och fann apotekaren död. Hon plåstrade något om sig själv och sprang därpå till närmaste granne, som var folkskolläraren Berglund, för att begära hjälp. Han bodde på andra sidan vägen, ett hundratal meter därifrån. Berglund hade då nyss kommit hem från Upplands Väsby, som då bara var ett litet samhälle nere vid stationen. Mellan apoteket och samhället växte det tät barrskog. Vägen var rätt smal så Berglund hade en lykta i handen för att se bättre i den mörka decemberkvällen. Han mötte då en man och lyfte upp lyktan för att se vem han mötte. Det var en mörk man med vilt stirrande ögon. Vid detta vittnesmål lades alldeles för liten vikt. Troligen var det mördaren. Han dog efter några år, och tog sin hemlighet med sig, om han nu hade någon, i graven. Jag har sedermera hört att han hatade apotekare för att de sålde det gift, som han ansåg sig ha blivit sjuk utav. Där fanns alltså ett motiv.
Länsmannen Hasselhuhn fick i stället upp ett annat spår, som han envist höll fast vid. Ett par italienare hade ett par dagar tidigare varit inne på några
ställen i Hammarby socken och spelat dragspel för att få mat eller en slant. De var på luffarstråt och gick landsvägen förbi Uppsala och kom till Vendelssocken den 1 december enligt egen utsago.
De båda italienarna hette Jaconelli och Valente. Båda förstod och talade svenska dåligt. De blev anhållna och förda till Uppsala, där de förhördes. Jaconelli, som var den klokaste av de två, troddes ha planlagt rånmordet, för det ansågs det vara fastän ingenting blev stulet, och sedan hade Valente utfört det. Jaconelli nekade till allt, men Valente erkände villigt allt som lades honom till last. Enligt tidningarna hade han beskrivit hur mordet gått till. Jaconelli hade hängt sitt dragspel på staketet och hållit vakt medan Valente gått in och stuckit sin italienska stilett i apotekarens hjärta. Stiletten som han mycket riktigt innehade vid anhållandet hade han vridit om i såret. Förvånansvärt att ingen tänkte på att Valente inte förstod många svenska ord och dessutom var klen till förståndet. Så han höll med om allt de frågade om.
Dagen efter stod det i tidningarna att Valente bekänt och därmed var mordet uppklarat. Trodde man. Hasselhuhn kände sig nöjd och tyckte sig inte behöva tillkalla några mordexperter från Stockholm, om nu sådana fanns då, vilket jag inte är säker på.
De båda anhållna skulle nu få försvarsadvokater. Häradshövding Carlsson2 ställde upp för Valente, mycket som jag tror för att han var gift med en italienska. För Jaconelli blev det advokat Hellberg, som också var en mycket duktig advokat. Den första rättegången hölls i Stockholm.3
Jag måste nu ännu en gång gå tillbaka till den 1 december 1913, då mordet skedde. Den kvällen var min morbror Fritiof Wallin bjuden till Hasselhuhn för att spela bridge. Wallin som var nämndeman fick på tåget sällskap med veterinär Nordström, som bodde i Upplands Väsby. Nordström var en allmänt aktad och välkänd man, framför allt bland nämndemännen, då han ju var den som alltid blev tillkallad, då deras husdjur var sjuka. De steg båda på tåget i Rosersberg och steg av i Upplands Väsby, Nordström för att bege sig hem och Wallin för att gästa Hasselhuhn.
I samma kupé på tåget fick de se två ovanliga, underliga figurer, som såg sydländska ut. Den ene medförde ett dragspel. Wallin och Nordström tyckte båda att de steg av vid Upplands Väsby, men spärrvakten vid stationen kunde inte erinra sig dem.
I Hasselhuhns hem hann han och hans gäster dricka kaffe och spela bridge några timmar, då telefonen ringde strax före åtta, och någon säger att apotekaren blivit mördad. Spelet avbröts och Hasselhuhn begav sig till mordplatsen. De andra reste hem igen. Hasselhuhn satte ut sina fjärdingsmän m. fl. som vakter vid alla vägkorsningar, men inget misstänkt syntes till. Det var nog få människor på landet ute nattetid den här mörka årstiden. Den enda som såg något misstänkt var en dräng från Droppsta i Odensala, som körde mjölken med hästskjuts till stationen vid femtiden på morgonen. Han mötte då två män, som han vid senare vittnesmål bestämt påstod vara de båda italienarna. Att han kunde se det vid ett hastigt möte en mörk decembermorgon verkar otroligt, då man betänker, att det inte fanns något ljus varken påväg eller vagn. Dessutom var det hela nio timmar efter mordet. Vägen de gått
bedömer jag till 1 1/2 eller högst två mil. Ett par unga män som begått ett mord borde ha haft betydligt mera bråttom. För så vida de inte var så kallblodiga att de sovit en del av natten under en gran. Allt är ju möjligt.
Vid den första rättegången hajade min morbror Wallin till, när han fick se de båda anhållna. Det var ju samma män, som han sett på tåget morddagen. Men han satt ju i rätten som nämndeman och kunde inte avbryta förhandlingarna, som ju också gick de båda italienarna emot. Ebba Larsson tyckte sig också igenkänna Valente som den som sårat henne. Dessutom ville Wallin kontakta Nordström. Han borde ju ha sett samma sak. Och det hade han mycket riktigt.
Vid nästa rättegångstillfälle, som också var i Stockholm, bad Wallin att slippa sitta som nämndeman, då han ansåg som sin plikt att vittna om vad han sett. Han och Nordström blev kallade som vittnen nästa rättegång, som skulle hållas vid Åshusby provisoriska tingsställe. Nu blev det fart på tidningarna. Det var ju en sensation utan like det hela. Ett av huvudvittnena var ju nämndeman, ansågs som Hasselhuhns vän och skulle vittna på hans sida. Därtill i eget hem.
Under tiden hade inte de båda försvarsadvokaterna varit overksamma. Carlsson hade varit uppe i Vendels socken en tid för att skaffa bevis om att de båda italienarna varit där den 1 december på kvällen och således var oskyldiga. Det fick han många bevis på, både skriftliga och muntliga. Det fanns dessutom anteckningar i almanackan om händelsen. Han samlade ihop ett 15 —20-tal vittnen, mest kvinnliga, som så småningom kom till tinget för att vittna.
Men först skulle Nordström och Wallin vittna. Gästgivargården var översvämmad av journalister, så kallade "kändisar" och ortens folk. De trängdes i hallarna och trappan för att åtminstone få se en skymt av de åtalade. De ställde sig till och med på stolar och bord i mina morföräldrars privata rum. Tidningsmännen turades om i själva rättssalen.
Min morbror Fritiof Wallin kände djupt stundens allvar. Jag har aldrig sett honom se så högtidlig ut som den dagen. Vi var förbjudna att skratta eller stoja på vanligt sätt i köket. Det var inte så lätt, då kokerskan var sprängfylld av roliga historier, som särskilt husföreståndarinnan och jag hade svårt att låta bli att skratta åt. Men den dagen måste vi.
Med djupt allvar talade han om vad han trodde sig ha sett. Denna uppriktiga och allvarliga övertygelse följde honom hela livet. Kanske ännu bestämdare var Nordström, som i det han pekade på Jaconelli sade: "Om det inte finns två fullständigt lika personer, så var det den mannen jag såg på tåget." Att de båda talade av full övertygelse och utan yttre påtryckning, kan jag våga mitt liv på.
De båda italienarna, som varit häktade men frigivna i brist på bevis, blev nu omhäktade på nytt. De tolv nämndemännen var eniga och överröstade domaren.
Jag befann mig utanför verandatrappan när domaren Rothlieb4 kom ut, högröd i ansiktet, och nästan skrek: "Så skipas rättvisa i vårt svenska fädernesland."5
Några tidningsmän, som befann sig litet längre bort, kom nu fram till mig och frågade vad domaren sagt. Utan betänkande talade jag om det för dem, men blev försiktigare sedan, när jag förstod att så mycket kunde missförstås. Nästa dag stod just dessa ord med stora rubriker i en del tidningar överst på första sidan.
Efter en kort tid var det försvarsadvokaternas tur. Nu kom de med sina många vittnen från Vendel. Enkelt lantfolk, mest äldre kvinnor. De vittnade alla till italienarnas fördel. Det var ju därför de var där.
Advokat Hellberg var alltid glad, vänlig och språksam, och intog alltid sina måltider på gästgivargården. Häradshövding Carlsson var raka motsatsen. Han verkade alltid irriterad, där han stod och klippte med sina långa ögonbryn.
Den här dagen då vendelborna kom hade han troligen skrämt dem med att de skulle bli illa mottagna av sina "fiender". De medförde alla mat hemifrån, de tordes inte ens dricka kaffe, de stackars dumma människorna. De fick ju alla vittnesersättning och kunde ha fått en härlig middag, bestående av soppa, stek med legymer, efterrätt och kaffe för endast kronor 2:50. De trodde på Carlssons skrämseltaktik. Själv åt han medförd middag i rum som han hyrde och som låg mitt emot gästgivargården. Advokat Hellberg sa till mig: "Jag tror karlen inte är riktigt klok, han tror att han ska bli förgiftad."
Sådan var stämningen denna dag. Även domaren verkade irriterad. Så fort Hasselhuhn försökte få ett ord med sade domaren nedlåtande: "Vad säger länsman nu igen".
Jaconelli satt butter och tyst på sin stol som vanligt, men Valente gick småleende omkring och rökte på en cigarett. Han var dock häktad vid detta tillfälle, men domaren förehöll honom inte det opassande i detta.
Dagen därpå blev italienarna frigivna på nytt. Vendelbornas många vittnesmål blev för överväldigande. Men talade man med nämndemännen, en i taget efteråt, så tyckte de inte att vittnesmålen verkade riktigt övertygande. De trodde att det var Carlssons personlighet som påverkat dem. Italienarna hade ju en gång erkänt och blivit sedda på tåget av för dem mycket trovärdigare personer än vad vendelborna tycktes dem vara. Själv var jag mycket tveksam den här tiden.6
Nej alltsamman var nog en vettvillings dåd. Det tyder ju apotekarens ord på, de enda han hann säga: "Det är en galning därnere". Personligen är jag numera av den uppfattningen att det var den mentalsjuke väsbybon, som Berglund mötte, och som nådde sin dåvarande bostad på mindre än 10 minuter och innan Hasselhuhn hann rycka ut. Hammarbys mordgåta blir aldrig slutgiltigt löst, men ännu finns det gamla ortsbor, som tror på italienarnas skuld, så här nära 60 år efteråt.
Jag ska väl nu nämna några av de övriga medverkande. Domaren själv fick jag aldrig se eller tala med. Men jag kunde ju iakttaga honom vid domarbordet. Men han hade två, ibland tre notarier, som var synnerligen trevliga, särskilt den ene av dem, Elliot.7
Den andre var Palme,8 Olof Palmes far, det var en mycket strikt ämbetsman, stel, men som såg bra ut. Palme frågade varför inte jag serverade vid
deras bord. "Den äldre ordinarie uppasserskan har förbehållit sig rätten att få servera de förnämsta gästerna", svarade jag. Då log Palme ett av sina sällsynta leenden.
Men en gång såg jag honom skratta hjärtligt. Jag hade varit nere i trädgården och plockat astrakaner i mitt serveringsförkläde. Herrarna Palme och Elliot stod i var sitt öppna tornfönster, när de såg mig komma. Elliot frågade om inte de också kunde få smaka på de goda äpplena. "Jo gärna", sa jag, "om ni kan ta dem, när jag kastar upp dem". Det lyckades riktigt bra för dem. Men sen kastade jag ett äpple, som hamnade rätt på Elliots näsa. Då skrattade Palme riktigt uppsluppet. Jag tror förresten att vi hade lika roligt alla tre. Allting är roligt när man är ung, solen skiner och man får träffa ovanligt trevliga, intelligenta människor. Det märktes att Palme kom från en fin familj och fått sin uppfostran därefter.
Den tredje notarien vet jag inte ens namnet på. Vi kallade honom bara för "sockerkakan", för han kom alltid ut i köket och beställde då kaffe med någraskivor sockerkaka. Han var allt för liten och obetydlig för att slå an på ett flickhjärta.
Innan jag lämnar domarbordets avdelning, vill jag nämna om en visserligen obetydlig men sedermera mycket omtalad historia. Egentligen är det synd att ta död på en bra historia, men så här var den. När de båda italienarna blev frikända, rusade Valentes mor fram och kysste domaren på hand. "Kyss inte mig, kyss Carlsson i stället", sa domaren. Det sa han aldrig. Jag var själv närvarande just då. Möjligen kunde han sagt det vid första frigivningen i Stockholm. Men de kända orden "kyss Carlsson", var inte hans för det. I mitt föräldrahem hade vi en jungfru åren 1907— 1908, alltså fem år tidigare, som sa "kyss Carlsson", så fort tillfälle gavs, som till exempel när hon retades med drängarna. Med säkerhet hade inte heller hon uppfunnit uttrycket.