Om mänskliga rättigheter i Sverige — en replik
I sin artikel i SvJT 1986 s. 653 ff har Jacob Sundberg ägnat åtskilliga sidor åt att kritisera min bok "Mänskliga rättigheter" (3:e uppl. 1984). Utgångspunkten för kritiken är princip VII i Helsingforskonferensens slutdokument, vari de deltagande staterna bl. a. bekräftade den enskildes rätt att "känna till" sina mänskliga rättigheter. Sundberg ställer inledningsvis frågan om min bok kan anses tillgodose detta krav, men några sidor längre fram finner han det dessvärre vara "en ofrånkomlig slutsats" att min bok inte är "särskilt väl ägnad vägleda den som i förlitan på punkt VII i Helsingforsdokumentets dekalog menar sig ha rätt att lära känna sina mänskliga rättigheter".
    Själva frågeställningen är för mig något överraskande. Det har i varje fall aldrig föresvävat mig att jag med min bok på något vis skulle medverka till att Sverige uppfyller sina förpliktelser enligt Helsingforsdokumentet. Samtidigt är jag litet besviken över den enligt Sundberg "ofrånkomliga slutsatsen" att allmänheten inte skulle kunna i min bok, åtminstone i stora drag, lära känna sina mänskliga rättigheter.
    Min bok har haft ett ganska blygsamt syfte, nämligen att sprida elementär och översiktlig kunskap om de mänskliga rättigheter som garanteras i internationella konventioner och om den praxis som utformats av Strasbourg-orga-

 

nen och på senare tid också av den enligt den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter upprättade kommittén för mänskliga rättigheter. Detta är en omfattande och svåröverblickbar materia, vilken som bekant under senare år har tilldragit sig ett kraftigt ökat intresse i Sverige. För att göra boken mera intressant för den svenska läsekretsen har jag också försökt ange de bestämmelser och principer i svensk rätt som tjänar till att uppfylla de internationella kraven eller som skapar särskilda problem i förhållande till de för Sverige bindande konventionerna.
    Min önskan att skriva en kort och koncis handbok eller lärobok i detta ämne har lett till att jag ålagt mig själv ganska snäva begränsningar i min framställning. Jag har avstått från att teckna den idéhistoriska bakgrunden, och jag har varit återhållsam med att åberopa den omfattande internationella och den mera begränsade svenska litteraturen på området. Det skulle självfallet vara möjligt att både mera utförligt och mera vetenskapligt behandla detta rättsområde, men mina ambitioner har som sagt varit blygsamma.
    När det gäller de konventionstexter som jag återgivit i min bok har jag funnit det naturligt att i huvudsak bygga på de översättningar till svenska som tidigare publicerats i propositioner och i Sveriges överenskommelser med främmande makter. Endast när jag har upptäckt rena felaktigheter i översättningen har jag ändrat den tidigare publicerade texten.
    Sundberg kritiserar mig också för min inställning till den s. k. transformationsteorin i svensk rätt. När det gäller frågan huruvida konventionerna om mänskliga rättigheter, och framför allt den europeiska konventionen, kan eller inte kan direkt tillämpas av svenska domstolar, har jag i min bok citerat de ledande domstolsavgörandena, och jag har av dem dragit slutsatsen att dessa konventioner inte utgör direkt tillämplig rätt i Sverige. Jag finner inget skäl att revidera denna ståndpunkt, och jag är ingalunda ensam om min uppfattning. Låt mig som exempel åberopa ett färskt uttalande av justitierådet Bertil Bengtsson i hans nyligen utkomna bok "Ersättning vid offentliga ingrepp 1. Egendomsskyddet enligt regeringsformen" (1986), s. 43 — 44:

 

    "Konventionen (d.v. s. den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna) binder som bekant inte direkt de nationella domstolarna; för detta fordras att den omsatts i svensk lagstiftning. Denna s. k. transformationsteori utgör i varje fall den vedertagna ståndpunkten, som framgår av grundlagens förarbeten och på senare år kommit till uttryck bl. a. i NJA 1981 s. 1205. I detta mål — som gällde bl. a. frågan omen skiljeklausul var giltig enligt regeln i konventionens art. 6 och 11:3 RF — framhöll HD bl. a. att bestämmelser i internationella konventioner inte utan förmedling avlagstiftning blir gällande svensk rätt; det fick emellertid förutsättas att bestämmelserna i RF, som tillkommit efter Sveriges ratificering av Europakonventionen, stod i överensstämmelse med dennas föreskrifter, och dessa kunde därjämte belysa innebörden avbestämmelserna i RF."

 

För att undvika varje missförstånd vill jag framhålla att jag endast uttalat mig om vad som för närvarande gäller enligt svensk rätt. En helt annan fråga är om det vore önskvärt att t. ex. den europeiska konventionen införlivades med svensk rätt. Ett sådant införlivande skulle onekligen innebära en förbättring av den enskildes rättsskydd, och en del av de klagomål som nu förs till Strasbourg skulle kunna klaras av redan på hemmaplan.
    Sundberg anklagar mig också för att hylla en "mandarinprincip" och för att tillhöra en "UD-kartell", vars utmärkande drag tycks vara att dess medlemmar undviker att i sina skrifter citera Sundberg själv och hans adepter.

 

Min tröst far vara att jag inte är ensam om att utsättas för Sundbergs rallarsvingar. För att nämna några exempel: Massmedia sägs vara fångna i en "tystnadsspiral", och domarna vågar inte uttala sig på ett sätt som skulle kunna utgöra implicit myndighetskritik. Även rättsvetenskapen är räddhågad— en halvgammal professor kan ju vilja bli regeringsråd! — och det antydst. o. m. att SvJT:s redaktion — tydligen även efter det att jag lämnade den för ett par år sedan — också kanske plågas av karriärhänsyn och rentav ingår iden s. k. UD-kartellen.
    I ett sådant dystert läge återstår det väl bara för Sundberg själv att på ett objektivt och balanserat sätt förkunna sanningen om de mänskliga rättigheterna och att på så sätt också ge allmänheten den information den är berättigad till enligt Helsingforsdokumentet.
 

Hans Danelius