Hellre fälla än fria — om hypotetiska resonemang som grund för straffansvar

 

Vi straffas för våra gärningar, inte för våra tankar eller för vårt "brottsliga sinnelag". Den som t. ex. lånat pengar och avgett ett allvarligt menat löfte att återbetala dem kan inte fällas till ansvar för kreditbedrägeri på den grunden att han visserligen inte vilselett borgenären om sin betalningsavsikt men skulle ha varit fullt kapabel att göra så, d. v. s. låna pengar med ett vilseledande av betalningsavsikten. Föreligger inget objektivt vilseledande, ingen gärning, hjälper det inte att man hypotetiskt kan anta att han inte skulle ha dragit sig för att låna pengarna även med ett falskt löfte om återbetalning.
    En helt annan sak är att gäldenären kan fällas till ansvar för bedrägeri, om det föreligger ett objektivt vilseledande avseende hans betalningsförmåga eller betalningsvilja, och han på den subjektiva sidan uppfyller förutsättningarna för ett eventuellt uppsåt. Visserligen bygger det eventuella uppsåtet på ett hypotetiskt resonemang, men detta fyller dock inte funktionen att konstruera fram en annars obefintlig gärning, eftersom det endast rör den subjektiva täckningen av en av gäldenären faktiskt utförd gärning. Han har kanske lämnat oriktiga uppgifter om sin ekonomi till borgenären utan att vara fullt på det klara med att uppgifterna varit felaktiga.
    Man kan naturligtvis vara kritisk även till konstruktionen eventuellt uppsåt som subjektivt rekvisit, men i denna artikel tänkte jag koncentrera mig på hypotetiska resonemang som grund för uppfyllande av objektiva rekvisit, närmare bestämt kravet på vilseledande enligt BrB 9: 1. Rättsfallet NJA 1986C 71 (åtalspunkt 6) utgör underlag för diskussionen.
    A, som varit lärare vid en skola utanför Stockholm, har vid sidan av lärararbetet drivit rörelse inom byggnadsbranschen. I slutet av 1982 bildades aktiebolaget B, vars verksamhet bestod i att sälja, uppföra samt marknadsföra byggnader och byggnadsmaterial. I syfte att iordningställa ett visningshus har A i B:s namn under tiden november 1982 — februari 1983 beställt varor och tjänster, bl. a. köksinredning, bastuaggregat och annonser, på kredit från åtta olika leverantörer. Någon betalning hade ännu inte erlagts i september 1983, då A anhölls och häktades såsom misstänkt för ett antal brott, däriblandgrovt bedrägeri gentemot de åtta leverantörerna (åtalspunkt 6). A satt (anhållen och) häktad under tiden den 19.9-25.10 1983, den 14.12-22.12 1983 samt den 11.1 — 21.6 1984, d. v. s. i sammanlagt nära sju månader.
    Enligt åklagarens gärningsbeskrivning har A beställt varor och tjänster till ett sammanlagt belopp av 77 260 kronor 75 öre från följande åtta leverantörer:

 

1. Reveko AB, i slutet av 1982, tjänster för 7 100 kr.
2. Ventilationsmaterial AB, den 17 nov. 1982, varor för 834 kr.
3. Nordisk Transport och Spedition, den 27 nov. och 18 dec. 1982, transporter för 8 418kr.
4. Royal Sauna AB, den 2 dec. 1982, varor för 4 675 kr.
5. AEG Hem och Hushåll AB, den 27 dec. 1982, varor för 24 684 kr.

 

688 Suzanne Wennberg6. Göteborgsposten Nya AB, januari 1983, annons för 742 kr.
7. Stormarknadspress AB, januari 1983, annons för 2 128 kr.
Pressens Annonsförmedling & mediatjänst, februari 1983, annons för 28 679 kr. 75 öre.

 

    Åklagaren anförde vidare att A, som haft ledningen i bolaget (B), varit den som beställt varorna och tjänsterna. Han har därvid medelst vilseledande om bolagets och sin egen vilja och förmåga att göra rätt för sig förmått de olika företagen att leverera, vilket inneburit vinning för bolaget (B) och A samt motsvarande skada för leverantörerna.
    Som belägg för att A i olika meddelanden till sina affärskontakter lämnat oriktiga uppgifter åberopade åklagaren: a) en skrift från B till Gullfiber ABvilken skrift A oriktigt påstått att bolaget B genom styrelsebeslut höjt aktiekapitalet till en miljon kronor; b) ett telex från B till det finska företaget VO i vilket telex uppges att styrelsen för B beslutat att höja aktiekapitalet till en miljon kronor samt att ytterligare höjning förväntades under året; c) ett telex 198302-24 från A till Reveko AB vari uppges att A för att erhålla en snabb lösning anskaffat en kredit utomlands på fem miljoner francs.
    När bolaget (B) bildades hösten 1982, sattes aktiekapitalet 50 000 kr. in på ett bankkonto, varefter kontot två månader senare tömdes helt. Någon höjning av aktiekapitalet från det ursprungliga startkapitalet på 50 000 kr. till en miljon kom aldrig till stånd och någon kredit på fem miljoner francs uppbars aldrig.
    Åklagaren fäste även uppmärksamheten på en i samband med beslagen hos A påträffad handling 1982-12-15 med rubriken Kapitalbevis. Enligt denna handling överförde A på vissa villkor till B fordringar till ett värde av 500 000 kr., som han ansåg sig ha hos vissa advokater, revisorer och direktörer m. fl.
    Till sitt försvar invände A bl. a. att han tillfört bolaget tillgångar i form av fordringar mot några personer samt att han hade inlett förhandlingar för B med ett finskt bolag om försäljning av finska lågenergihus i Sverige, i följd varav B kunde räkna med en fördelaktig provision på varje sålt hus. Vidare påstod A att det finska bolaget hade ställt i utsikt att A eventuellt skulle kunna få en stor exportkredit och att han därför hade planerat höja B:s aktiekapital till en miljon kronor. Någon överenskommelse kom dock aldrig till stånd med det finska bolaget och efter anhållandet i september 1983 kunde A inte betala några skulder.
    Tingsrätten (Sollentuna tingsrätt 1984-05-24, DB 400) kommenterade inledningsvis rättsfallet NJA 1960 s. 529, i vilket fall högsta domstolen uttalat att en betalningsutfästelse inte utan vidare, när fråga är om ansvar för kreditbedrägeri, kan tilläggas den innebörden, att däri inrymmes en garanti för eller överhuvudtaget en förklaring att vederbörande är solvent för sin skuld. Det är inte ens straffbart att begagna sig av ett kreditmedgivande, grundat på en felbedömning av kredittagarens betalningsförmåga, så länge felbedömningen inte framkallats av kredittagaren.
    Tingsrätten konstaterade vidare att B:s verksamhet redan från början vilade på en ytterst bräcklig grund, vilken A utåt sett försökte få att framstå som solid genom vilseledande bokföring och falska uppgifter till sina affärskontakter. Särskilt förtjänade uppmärksammas A:s rent falska påståenden till sina affärskontakter rörande fattat beslut om höjning av aktiekapitalet till en miljon kronor respektive anskaffandet utomlands av en kredit på fem miljoner francs. Något bolagsstämmobeslut om höjning av aktiekapitalet hade ännu

 

Hellre fälla än fria 689vid tidpunkten för tingsrättens dom inte fattats och någon kredit å fem miljoner francs hade B aldrig erhållit utomlands. Belysande för A:s sätt att fungera och fabricera handlingar utan reell betydelse var vidare den som "kapitalbevis" betecknade handlingen 1982-12-15. Övervägande skäl talade för att handlingen framställts i syfte att ge tredje man intrycket att B var ett bolag med betydande tillgångar, låt vara att det framstod som tveksamt hur många som verkligen låtit sig vilseledas av handlingens innehåll. Mot A:sinvändning att man tillfört bolaget tillgångar i form av fordringar påpekade tingsrätten att dessa inte representerade något reellt värde för B under det första halvåret 1983.
    Vidare konstaterade tingsrätten att det i och för sig var möjligt att A i kraft av sin särpräglade personlighet hela tiden trodde, att han så småningom skulle lyckas få verksamheten att fungera, och att han inte hade för avsikt att slutligen undandra de sju första målsägandena deras betalning. Vad som framkommit rörande hans affärsmetoder var emellertid så graverande och visade på en sådan grad av fördomsfrihet, att det kunde hållas för visst att han, redan när han beställde ifrågavarande varor och tjänster, var så fast besluten att skaffa sig dem, att han skulle ha gjort detta även om han därvid varit fullt förvissad om att han inte någonsin skulle fa tillfälle att betala för dem. Såvitt avsåg den åttonde målsäganden fann tingsrätten dock styrkt att A redan när han beställde annonsen var besluten att aldrig betala för den.
    På anförda skäl bifölls åtalet i denna punkt. A dömdes således för grovt bedrägeri.
    Diskussionen i denna artikel omfattar främst bedrägeridomen gentemot de sju första leverantörerna, eftersom skuldfrågan vad beträffar den åttonde leverantören är en renodlad bevisfråga. Vad som närmare måste undersökas är vilken betydelse det hypotetiska resonemanget har för den fällande domen. Tingsrättens dom är inte alldeles lättolkad. Man vet inte säkert om tingsrätten åsyftar det objektiva rekvisitet vilseledande eller den subjektiva täckningen härav, när man uttalar att A visserligen inte hade för avsikt att slutligen undandra de sju första målsägandena deras betalning men var så fast besluten att skaffa sig ifrågavarande varor och tjänster, att han skulle ha gjort detta även om han varit fullt förvissad om att han inte någonsin skulle få tillfälle att betala för dem.
    Tingsrätten gör inte gällande att A uttryckligen lämnat oriktiga uppgifter om sin och bolagets (B:s) ekonomi till de sju leverantörerna. För att A skall kunna fällas till ansvar för bedrägeri gentemot dessa leverantörer fordras givetvis attman kan visa att just dessa personer blivit lurade. Tingsrätten påstår inte uttryckligen att målsägandena blivit vilseledda av oriktiga uppgifter om bolagets ekonomi. Ej heller påstås att de inte blivit vilseledda av sådana uppgifter.Efter ett allmänt konstaterande att det hänt att A lämnat felaktiga uppgifter om bolagets ekonomi till sina affärskontakter, glider tingsrätten över i andra resonemang.
    En möjlighet är att tingsrätten underförstått menar att även de i målet aktuella leverantörerna måste ha blivit vilseledda av oriktiga uppgifter om bolagets ekonomi. Fråga är emellertid vilka omständigheter en sådan presumtion grundas på. Man kan inte gärna mena att den oriktiga uppgiften att bolaget genom styrelsebeslut höjt aktiekapitalet till en miljon kronor, vilken lämnades till Gullfiber AB och det finska företaget VO, måste ha spritt sig till de sju leverantörerna, vilka utgjordes av sju självständiga företag (AEG,

 

690 Suzanne WennbergGöteborgsposten etc.) utan särskild anknytning till Gullfiber AB och VO. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning fullbordades bedrägeribrotten mot de fem första leverantörerna under 1982. Den nyss nämnda uppgiften till Gullfiber AB och VO lämnades i slutet av januari månad 1983. Spridningen hade således behövt ha retroaktiv verkan för att den skulle kunna åberopas som grund för ett vilseledande av dessa leverantörer. Samma invändning kan riktas mot det av åklagaren åberopade telexmeddelandet den 24.2 1983 från Atill den första av de åtta leverantörerna, Reveko AB. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning ägde bedrägeriet mot Reveko AB rum i slutet av 1982. Telexmeddelandet skickades således ett par månader efter det påstådda brottets fullbordan.
    Ej heller lär tingsrätten kunna mena att det faktum att A lämnat osanna uppgifter om bolagets ekonomi till Gullfiber AB och VO säkert indicerar att A måste ha lämnat sådana uppgifter även till de sju leverantörerna. Så länge ingen av dem gjort gällande att han blivit vilseledd av någon osann uppgift om bolagets ekonomi, saknas all grund för en presumtion att så skulle ha skett. För denna tolkning talar det faktum att tingsrätten uttryckligen kommenterade det hos A beslagtagna "Kapitalbeviset" så, att det var tveksamt hur många som verkligen låtit sig vilseledas av handlingens innehåll. Jag tolkar därför tingsrättens dom så, att man menar att det inte kan styrkas att A lämnat osanna uppgifter om bolagets ekonomi till de sju leverantörerna men att ett vilseledande ändå föreligger på annan grund. Låt oss därför analysera tingsrättens dom utifrån presumtionen att man menar att ett vilseledande föreligger, grundat på andra omständigheter än oriktiga uppgifter om bolagets ekonomi.
    Man kan naturligtvis ifrågasätta om ett vilseledande rörande betalningsförmågan förelegat på den grunden att A:s betalningslöfte möjligen kan sägas ha förmedlat ett tyst påstående att fordringen varit säker, vilket inte stämde med verkligheten. Denna problematik behandlas i det s. k. taximålet, NJA 1960 s.529.
    En person O åtalades för bedrägeri under påstående att han medelst vilseledande förmått en taxiförare R att på kredit köra honom från Uppsala till Iggesund. Vilseledandet bestod enligt åklagaren däri, att O sanningslöst uppgivit sig ha för avsikt att fem dagar senare erlägga betalning för körningen och även äga förmåga att göra detta. När O återkom till Stockholm, begav han sig till Mariapolikliniken, där han på egen begäran togs in för vård i anledning av alkoholmissbruk. Han betalade aldrig taxiföraren.
    Rådhusrätten dömde O för bedrägeri. Man fann inte mot O:s förnekande styrkt att han från början åsyftat att underlåta att betala. Det måste dock förhonom ha framstått som synnerligen tveksamt, om han skulle kunna fullgöra betalningen på den utsatta dagen. Det måste vidare antas att O inte skulle ha avhållit sig från att förmå taxiföraren att utföra transporten, även om han varit viss om att han inte skulle kunna fullgöra sin betalningsutfästelse. Hovrätten fann ej skäl att göra ändring i rådhusrättens dom.
    Högsta domstolen, däremot, ogillade bedrägeriåtalet. Såsom domstolarna funnit kunde det ej anses styrkt att O, när krediten beviljades honom, hade för avsikt att underlåta att betala sin skuld. I målet hade riksåklagarämbetet åberopat att O genom att utfästa betalning viss dag finge anses ha förklarat att han var i stånd att infria skulden, samt att denna förklaring måste bedömas som ett vilseledande, då O på grund av sina brydsamma ekonomis-

 

Hellre fälla än fria 691ka förhållanden saknat betalningsförmåga. Enligt högsta domstolen kunde emellertid en betalningsutfästelse inte, när fråga var om ansvar för kreditbedrägeri, utan vidare tilläggas den innebörden, att däri inrymdes en garanti för eller över huvud en förklaring om att vederbörande var solvent för sin skuld. Även om det fick antas att O insett att taxiföraren felbedömde hans betalningsförmåga, hade i målet inte förebragts något förhållande på grund varav O skulle — ehuru felbedömningen inte framkallats av honom — anses ha förfarit bedrägligt genom att begagna sig av kreditmedgivandet. O var därför inte förfallen till ansvar för bedrägeri gentemot taxiföraren.
    Själva betalningslöftet kan således inte tolkas som ett uttalande att fordringen är säker.1 För att gäldenären skall anses ha vilselett borgenären angående sin betalningsförmåga fordras således att man kan utläsa ett vilseledande påstående ur andra omständigheter än betalningslöftet eller att han direkt lämnat någon oriktig uppgift rörande sin ekonomi.2 Blotta löftet att betala förmedlar inte något sådant budskap. En andra slutsats som kan dras av taximålet är att en kreditsökande inte befinner sig i en garantställning i förhållande till kreditgivaren. Han straffas inte för underlåtenheten att ta kreditgivaren ur villfarelsen att fordringen är säker, eftersom han så att säga inte är skyldig att aktivt ingripa.3
    Återvänder vi till vårt bedrägerimål, kan vi slå fast att enbart självabetalningsutfästelsen från A inte kan tolkas som ett påstående att bolaget skulle vara solvent för sin skuld. A kan ej heller bli ansvarig för att ha utnyttjat leverantörernas eventuella felbedömning av bolagets betalningsförmåga, eftersom han inte befann sig i någon garantställning. Lägger vi härtill vad vi ovan funnit, nämligen att det inte kan styrkas att A lämnat någon osann uppgift om bolagets ekonomi till de sju leverantörerna, blir det svårt att finna någon grund på vilken A kan sägas ha vilselett leverantörerna om bolagets betalningsförmåga.
    En annan form av kreditbedrägeri, som kan ifrågasättas i det aktuella fallet, föreligger när en person lånar pengar eller köper en vara på kredit och redan från början bestämmer sig för att inte betala skulden. Vilseledandet rör här ett s. k. inre faktum, betalningsviljan. Gäldenären talar osanning, när han utfäster sig att betala, eftersom han saknar betalningsavsikt. Det säger sig självt att det är svårt att styrka att en person redan vid betalningsutfästelsen bestämt sig för att inte betala. I vårt bedrägerimål konstaterade tingsrätten att det var möjligt att A "inte hade för avsikt att slutligen undandra de sju första målsägandena deras betalning". Tingsrätten fann det således inte vara styrkt att A från början bestämt sig för att inte betala.
    Även om det inte kan styrkas att en person haft en ursprunglig avsikt att inte betala den utfästa skulden, kan man ifrågasätta om det möjligen föreligger ett vilseledande rörande betalningsviljan på den grunden att han lånar pengar eller köper varor på kredit, trots att han inser att han inte kommer att kunna

 

1 Se Strahl i SvJT 1964 s. 92, Jareborg, Handling och uppsåt 1969 s. 298-299, Wallén i Festskrift tillägnad Ivar Agge 1970 s. 395-400, Thornstedt i SvJT 1970 s. 64, Jareborg i Festskrift till Per Olof Ekelöf 1972 s. 445-447, Beckman, Holmberg, Hult J & Strahl, Brottsbalken I 1974 s. 361-362, Ross i SvJT 1977 s. 686 samt Jareborg, Brotten II 1978s. 157.

2 Se Wallén i Festskrift tillägnad Ivar Agge 1970 s. 397.

3 Se Wallén i Festskrift tillägnad Ivar Agge 1970 s. 403-404 samt Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten 1976 s. 345—346. 

692 Suzanne Wennbergfullgöra förpliktelsen. Som Jareborg påpekat måste det finnas ett samband mellan avsikt och förmåga.4 Man kan inte sägas ha för avsikt att betala, d. v. s. löftet är inte allvarligt menat, om man är förvissad om att man inte kommer att kunna betala. Eftersom vilseledandet rör den egna avsikten, inte betalningsförmågan, skall utredningen inte primärt inriktas på gäldenärens objektiva förmåga att betala utan på hans egen uppfattning om saken. Den som tror på sin betalningsförmåga vilseleder inte motparten om sin vilja att betala, även om han överskattat förmågan. Gäldenärens tro ingår med andra ord idet objektiva rekvisitet vilseledande. Den har ingenting med uppsåtsfrågan, d. v. s. med den subjektiva täckningen, att göra.
    Man kan ifrågasätta hur högsta domstolen såg på förhållandet mellan avsikt och förmåga i taximålet, NJA 1960 s. 529.5 Här frikändes som sagt taxipassageraren O från bedrägeriansvar. Han ansågs med andra ord inte ha vilselett taxiföraren angående sin betalningsvilja. Fråga är om denna dom skall tolkas så, att O hade för avsikt att betala, trots att han måste ha känt till sin svaga ekonomi, så länge han inte var förvissad om att han inte skulle kunna betala. Ett tänkbart tolkningsalternativ är att högsta domstolen menade att O avsåg att betala helt enkelt därför att han måste ha varit övertyga dom att han skulle kunna betala.6
    I vårt bedrägerimål kan man knappast göra gällande att A vilselett leverantörerna om sin betalningsvilja på den grunden att han skulle ha varit övertygad om att han inte skulle kunna betala skulderna. Tingsrätten konstaterade nämligen att det var möjligt att A hela tiden trodde, att han så småningom skulle lyckas få verksamheten att fungera.
    Ej heller kan man göra gällande att A gav ett vilseledande uttryck för sina avsikter på den grunden att han uppfyllde ett eventuellt uppsåt i förhållande tillbristande betalningsförmåga. I vart fall det hypotetiska ledet i det eventuella uppsåtet kan inte grunda något objektivt vilseledande. Tingsrätten menade att det kunde hållas för visst att A, redan när han beställde ifrågavarande varor och tjänster, var så fast besluten att skaffa sig dem, att han skulle ha gjort detta även om han varit fullt förvissad om att han inte någonsin skulle få tillfälle att betala för dem. Fråga är emellertid om tingsrätten möjligen haft fallet med den s. k. Växjöoljan, NJA 1983 s. 441, i tankarna och tolkat detta fall så att ett vilseledande rörande prestationsavsikten skulle kunna grundas på ett dylikt eventuellt uppsåt.
    I fallet med den s. k. Växjöoljan var det inte fråga om utlåning av pengar, utan det handlade om olja. Men eftersom mottagaren inte skulle återställa den mottagna oljan in specie, utan motsvarande kvantitet olja, är fallet jämförbart med penninglån. Finn M åtalades för grovt bedrägeri under påstående att han genom vilseledande förmått företrädare för Växjö Energiverk AB (VEAB) att för VEAB sluta avtal med Petroch Limited i Schweizom utlåning av 40000 ton olja med villkor att Petroch återställde motsvarande kvantitet olja till VEAB före 1980 års utgång. Vilseledandet avsåg enligt åklagaren Petrochs vilja och förmåga att fullgöra avtalet.

 

4 Jareborg, Brotten II 1978 s. 157. Se sammanställning av Eva Norborg, Kreditbedrägeri. Examensarbete i straffrätt vid Stockholms universitet 1987 s. 32—36.

5 Se härom Jareborg i Festskrift till Per Olof Ekelöf 1972 s. 445-447.

6 Jfr Sterzel, Bedrägeribrottet 1919 s. 175. Enligt Sterzel var en betalningsutfästelse allvarligt menad, om gäldenären var villig att fullgöra betalningen och han även räknade med att kunna göra detta i tid. 

Hellre fälla än fria 693    Högsta domstolen dömde Finn M för grovt bedrägeri. Det ansågs inte styrkt att han redan vid avtalets tillkomst saknat avsikt att återleverera någon olja till VEAB. Däremot förelåg ett vilseledande av prestationsviljan grundat på något som kan tolkas som ett s. k. faktiskt eventuellt uppsåt i förhållande till Petrochs prestationsförmåga. "Finn M måste emellertid ha räknat med att utnyttjandet av den lånade oljan och dess värde i och för spekulationsaffärer skulle kunna sluta med en förlust och därmed i svårigheter för Petroch att återleverera oljan till VEAB inom avtalad tid. Av vad som förekommit framgår att Finn M avsett, att för detta fall förlusten inte skulle drabba Petroch och att VEAB skulle få finna sig i det fullgörande av avtalet som Petroch fann förenligt med sina intressen. Genom att förtiga avsikten att inte under alla förhållanden söka fullgöra Petrochs del av avtalet har Finn M vilselett VEAB."
    Utmärkande för ett vanligt eventuellt uppsåt, ett s. k. hypotetiskt eventuellt uppsåt, är att det första ledet består av ett faktiskt konstaterande, medan det andra ledet utgörs av ett rent hypotetiskt antagande. Personen ifråga skall ha insett att det var möjligt att en viss omständighet förelåg eller att en viss effekt skulle inträda (1), och domstolen gör den hypotetiska antagandet att visshet om omständighetens existens eller effektens inträde inte skulle ha avhållit honom från att företa handlingen (2). Föreligger i stället ett s. k .faktiskt eventuellt uppsåt, har vederbörande ej blott insett att det var möjligt att en viss omständighet förelåg eller att en viss effekt skulle inträda. Han har i handlingsögonblicket faktiskt tagit ställning och erkänt för sig själv att han hade företagit handlingen, även om han hade insett att omständigheten ifråga förelegat eller att effekten skulle inträda.7
    Finn M insåg att det var möjligt att Petrochs prestationsförmåga skulle komma att försämras, eftersom oljan utnyttjades i spekulationsaffärer och dessa kunde sluta med en förlust. Det stod dessutom klart för honom att han skulle ha företagit handlingen, även om han vetat att Petroch skulle få svårigheter med att återleverera oljan. Han hade nämligen bestämt att VEAB, om spekulationsaffärerna misslyckades, skulle fa finna sig i det fullgörande av avtalet som bäst passade Petrochs intressen. Finn M gav ett vilseledande uttryck för sina avsikter, eftersom han kategoriskt utfäste att Petroch skulle återleverera oljan, samtidigt som han hade bestämt att han inte under alla förhållanden skulle fullgöra Petrochs del av avtalet.
    Hade han endast haft ett s. k. hypotetiskt eventuellt uppsåt i förhållande till Petrochs bristande prestationsförmåga, kan man däremot inte säga att hans avsikt att fullgöra avtalet varit villkorad. Det faktum att domstolen genom ett— aldrig så välgrundat — hypotetiskt antagande gör gällande att gäldenären skulle ha avgivit ett kategoriskt löfte att fullgöra prestationen, även om han vetat att han inte under alla förhållanden skulle kunna fullgöra prestationen, betyder inte att han faktiskt har handlat med villkorad avsikt. Det är givetvis en skillnad mellan att faktiskt ha ljugit och att uppfattas som kapabel att ljuga. Avgörande för den aktuella formen av kreditbedrägeri är ju tidpunkten, dvs. det faktum att gäldenären redan från början bestämt sig för att inte under alla förhållanden fullgöra avtalet. Har han inte fattat något sådant beslut, hjälper det inte att domstolen antar att han skulle vara kapabel att göra det.

 

7 Jareborg, Handling och uppsåt 1969 s. 2—3 samt Ross i SvJT 1977 s. 678.

 

51—37-170 Svensk Juristtidning

 

694 Suzanne Wennberg    I det aktuella bedrägerimålet kan man inte göra gällande att A avgett kategoriska betalningslöften, samtidigt som han bestämt att inte under alla förhållanden betala skulderna. Tingsrätten påpekar nämligen att det är möjligt att A hela tiden trodde att han till sist skulle fa verksamheten att fungera. Mot denna bakgrund kan man inte presumera att A, redan när han utfäste sig att betala, måste ha bestämt sig för att inte under alla förhållanden göra detta.8
    Sammanfattningsvis tvingas vi konstatera att vi inte funnit något rimligt svar på frågan i vilket avseende och på vilken grund tingsrätten funnit att ett objektivt vilseledande förelegat gentemot de sju leverantörerna.
    A dömdes till fängelse ett år och åtta månader, då han fälldes även för andra brott enligt andra åtalspunkter. Domen överklagades till hovrätten. Sedan målet preliminärt utsatts till huvudförhandling, uppkom inom avdelningen frågan om målet i stället skulle kunna avgöras utan huvudförhandling på den grunden att A:s vadetalan var uppenbart ogrundad. Enligt RB 51:21 får hovrätten avgöra mål utan huvudförhandling, om det är uppenbart att vadetalan är ogrundad. Om emellertid en part begärt huvudförhandling, skall sådan hållas, om det inte är uppenbart obehövligt. A krävde huvudförhandling.
    Hovrätten (Svea hovrätt 1985-09-03, DB 88) fastställde tingsrättens domslut genom ett avgörande på handlingarna. Man fann att A:s vadetalan var uppenbart ogrundad samt att det var uppenbart obehövligt med huvudförhandling. En granskning av handlingarna i målet visade att det redan förebragta materialet gav klart stöd för en fällande dom i samtliga avseenden där tingsrätten dömt A till ansvar. A:s invändningar i sak kunde nära nog genomgående lämnas utan avseende. Att ett fängelsestraff måste utdömas ansågs självklart. Med hänsyn till brottslighetens allvarliga karaktär kunde tingsrättens straffmätning inte anses för sträng. Hovrätten kommenterade avslutningsvis: "[A:s] uppträdande i hovrätten överensstämmer nära medhans förhållande inför tingsrätten, präglat av obefogade jävsinvändningar, ogrundade beskyllningar åt olika håll och andra försök att försvåra rättegångens genomförande. En huvudförhandling härstädes skulle enbart ge honom tillfälle till en uppvisning utan mening och värde."
    A överklagade hovrättens beslut och yrkade att högsta domstolen återförvisade målet till hovrätten för muntlig förhandling. Riksåklagaren uttalade härvid som revisionssvarande att hovrättens underlåtenhet att företa målet mot A till huvudförhandling måste bedömas som ett grovt rättegångsfel och att högsta domstolen borde undanröja domen och återförvisa målet till hovrätten för behandling. För att talan skulle kunna anses uppenbart ogrundad krävdes inte endast att sakförhållandena framstod som tillträckligt klara utan huvudförhandling, utan också att prövningen juridiskt sett var mycket enkel. I A:s

 

8 Jfr Sterzel, Bedrägeribrottet 1919 s. 174: "Denna förenklade formel 'svikliga löften', vilken för lekmannen ligger blott alltför nära till hands, är farlig, när den medvetet eller omedvetet får inverka på bedömandet av bedrägerifrågan. Den lockar till en utvidgning av det tekniska svekbegreppet därhän, att man såsom bedragare betecknar den, som sviker sin angivna utfästelse, alldeles oberoende av huruvida han vid utfästelsens angivande låtit någon oredlighet komma sig till last eller ej. Man lockas att rikta blicken på förfallodagen, där man bör taga sikte på tiden för utfästelsens avgivande, att tillgripa bedrägeristraff, där blott ett vanligt kontraktsbrott föreligger." — Att TR:n riktar blicken på fel tidpunkt framgår bl. a. av det faktum att man utreder frågan om A beviljats anstånd med betalningarna eller ej. 

Hellre fälla än fria 695fall var det enligt riksåklagarens mening helt klart att i vart fall de i åtalspunkten 6 upptagna kreditbedrägerierna var av en sådan juridisk komplexitetsgrad att vadetalan inte kunde betecknas som uppenbart ogrundad.
    Högsta domstolen (1986-08-07, SB 427) undanröjde hovrättens dom och återförvisade målet till hovrätten med motiveringen att A av tingsrätten, efter en långvarig rättegång med omfattande muntlig och skriftlig bevisning, mot sitt nekande dömts för ett flertal förmögenhetsbrott till fängelse ett år åtta månader, varjämte han ålagts att utge skadestånd med sammanlagt över 27 8000 kr. Med hänsyn härtill fick hovrätten inte avgöra målet utan huvudförhandling. Hovrättens förfarande ansågs utgöra grovt rättegångsfel.
    Efter återförvisningen ogillade hovrätten enligt en lagakraftvunnen dom (Svea hovrätt 1987-03-18, DB 35) åtalet för grovt bedrägeri enligt åtalspunkt 6! A frikändes med andra ord helt från ansvar för bedrägeri gentemot de åtta leverantörerna, främst på den grunden att det inte ansågs styrkt att habeställt varorna och tjänsterna i avsikt att inte betala. Om han avsett att lura leverantörerna, hade han nämligen fått räkna med ej blott att fortsatta affärsförbindelser med dem måste upphöra, utan även att han och B genom att hamna i register för kreditupplysning äventyrade sina möjligheter att med andra partners inom respektive område knyta seriösa affärsförbindelser. "Åklagaren har målat upp en annan bild av [A:s] och [B:s] affärsverksamhet än den hovrätten inledningsvis redovisat, en bild grundad främst på den oreda som utmärkt [B:s] bokföring, förbrukandet av det likvida aktiekapitalet och [A:s] svårigheter att förklara olika transaktioner och lämnade uppgifter. För en person med [A:s] psykiska läggning — — — måste det emellertid ha tett sig helt främmande att hans affärsprojekt skulle kunna misslyckas. Tingsrättens slutsats att det kan hållas för visst att han, redan när han beställde ifrågavarande varor och tjänster, var så fast besluten att skaffa dem, att han skulle gjort detta även om han därvid varit fullt förvissad om att han inte någonsin skulle få tillfälle att betala för dem, framstår därför som ogrundad."

    Minoriteten ansåg emellertid att grovt bedrägeri förelåg. A måste ha räknat med att utnyttjandet av de olika krediterna skulle kunna sluta med svårigheter för honom eller B att betala inom avtalad tid. Genom att förtiga avsikten att inte under alla förhållanden söka fullgöra sin egen eller B:s del av de olika avtalen hade A vilselett leverantörerna.
    Majoriteten fann således att det inte förelegat något vilseledande beträffande betalningsavsikten, då det inte kunde anses styrkt att A haft en ursprunglig avsikt att inte betala skulden. Majoriteten behövde inte ifrågasätta om ett dylikt vilseledande kunde anses ha förelegat på den grunden att A möjligen insett att han inte skulle kunna fullgöra förpliktelsen, eftersom man fann att det för A måste ha tett sig helt främmande att hans affärsprojekt skulle kunna misslyckas. Enligt minoritetens mening gav A ett vilseledande uttryck för sina avsikter genom att utfästa betalning samtidigt som han förteg att han inte under alla förhållanden avsåg att fullgöra utfästelsen. Minoriteten tillämpade samma resonemang som högsta domstolen i NJA 1983 s. 441 (Växjöoljan), ett resonemang som förutsätter att A redan vid beställningarna faktiskt tagit ställning och bestämt att han inte under alla förhållanden skulle erlägga betalning.
    Vi kan avslutningsvis konstatera att en avdelning av hovrätten fann att det var så uppenbart att A:s vadetalan var ogrundad att man direkt på handlingarna, utan huvudförhandling, fällde A till ansvar för grovt bedrägeri, medan

 

696 Hellre fälla än friaen annan avdelning av samma hovrätt, efter målets återförvisning, frikände honom på den här punkten! Som jurist vill man ogärna tro att det någonsin förekommer att en domstol i ett brottmål tar ovidkommande hänsyn till person. Men fråga är om man kan förklara tingsrättens dom och hovrättsdomen från 1985-09-03 på annat sätt. Mot den senare domen i dess helhet reserverade sig ett hovrättsråd som bl. a. åberopade att tingsrättens sätt att avfatta sin dom gav honom anledning att ifrågasätta om tingsrätten i alla delar haft sådan distans till A och hans personlighet att bedömningen blivit riktig. Han påpekade även att tingsrätten ej blev opåverkad av vad som uppfattades som provokationer från A:s sida. Hans reservation grundades givetvis även på andra resonemang.
    Ibland synes det som om man i det praktiska rättslivet inte är lika känslig för legalitetsprincipens budskap, när en person står åtalad för ett flertal brott. Det händer t. o. m. att man som argument i den principiella debatten åberopar att vederbörande gjort sig skyldig till en rad andra brott.9 En utomstående person från teoretikernas skyddade verkstad kan inte undgå att ställa sig frågan om domstolen verkligen skulle ha fört samma principresonemang och fällt den tilltalade till ansvar för brottet, även om denne inte stått åtalad för några andra brott och därför inte uppfattats som särskilt "farlig". Enligt min mening är en strikt tillämpning av legalitetsgrundsatsen dock lika viktig, när man exempelvis bedömer en ansedd medborgare som står åtalad för ett enda brott, som när man har att ta ställning till en återfallsförbrytare som åtalats för ett flertal brott. Någon prioritering behöver aldrig göras.
 

Suzanne Wennberg