I domarens värld
Förord
I en artikelserie kommer jag att söka ge den inramning, som arkitekturen, konstverken och andra inredningsdetaljer i domstolarna bildar kring domaren i hans ämbetsutövning samt om hans närvaro in effigie i pressen, litteraturen, teatern och filmen. Jag finner det tacknämligt att här knyta an till vad professorn Stig Strömholm i en understreckare i Svenska Dagbladet (den 13 december 1984) sagt i anslutning till 1734 års lags 250-årsjubileum: "Till balk- och kapitelskalet från 1734 måste läggas den organisationens, utbildningens, miljöns, ja till och med lokalernas kontinuitet som intill senaste tid kännetecknat svenskt rättsliv".
De nordiska länderna kommer främst i blickpunkten. Det bör därvid måhända erinras om att Sverige tvangs avstå från Finland genom freden med Ryssland den 17 september 1809 i Fredrikshamn. Dessförinnan var Sveriges HD även den högsta juridiska instansen för Finland. Ingermanland, Estland och Livland hade redan genom freden i Nystad 1721 gått förlorade för vårt land. Sveriges förvärv av delar av Pommern genom Westfaliska freden 1648 hävdes 1815 på Wienkongressen. Norge, som till november 1814 under olika former tillhört Danmark, var därefter till oktober 1905 i realunion med Sverige men hade egen rättskipning med Höyesterett som högsta instans. Till Sverige hörde 1784—1878 den lilla ön Saint-Barthélemy i Västindien. Som första och i regel sista rättsliga instans verkade där den s. k. "konseljen", även kallad "domstolen". I brottmål, som gick å liv och ära, skulle utslaget underställas HD. Utslag i dispositiva tvistemål kunde, då motgångsvärdet översteg 300 riksdaler, överklagas i HD. Någon mellaninstans fanns inte. Det är oklart om fullföljdsrätt förelåg i indispositiva tvistemål, men det verkar troligt. Svensk rätt skulle tillämpas, dock med vissa möjligheter att följa äldre regler och sedvanor på ön.1
Artikelserien avser endast de allmänna domstolarna.
A. Sverige.
De domare, som kommer i blickpunkten i detta avsnitt, är ledamöterna av HD (inrättad 1789), vilka sedan 1809 har titeln justitieråd, presidenterna samt de gamla divisionsordförandena och deras sentida efterföljare, hovrättslagmännen, i hovrätterna, även som de forna häradshövdingarna i domsagorna och borgmästarna i rådhusrätterna (RR) samt lagmännen i de från den 1 januari 1971 inrättade tingsrätterna (TR). Statskalendern anger de nu verksamma domarenas antal i dessa kategorier till sammanlagt 158, varav 25 i
HD (inkl. 5 i lagrådet), 36 i de sex hovrätterna och 97 i TR. Härtill bör läggas 45 revisionssekreterare i HD:s kansli, före den 1 juli 1972 Nedre justitierevisionen. Det senare namnet går tillbaka till tiden före 1789, då HD:s företrädare utgjordes av en avdelning av Riksrådet, kallad Övre justitierevisionen eller enbart Justitierevisionen (som var domför med 7 ledamöter), medan Nedre justitierevisionen inbegrep de föredragande revisionssekreterarna jämte en administrativ stab.
Före den 1 januari 18501 fanns ytterligare två domaregrupper i de allmänna domstolarna: kämnärerna i kämnärsrätterna (5 kap. 1734 års lags RB) och lagmännen i lagsagorna (3 kap. ibid.). Kämnärsrätten, som fanns i städerna utom en del småstäder, bestod av fogden och två rådmän. Den blev med tiden första instans för flertalet mål och ärenden. Nyssnämnda datum uppgick den i RR. Ända in på 1600-talet hade, i brist på någon verklig instansordning vad angår underrätterna på landet, praktiskt taget alla mål därifrån kunnat behandlas å lagmanstinget antingen omedelbart eller efter överklagande från häradsrätt. 1614 inskränktes dess eller rättare sagt lagmansrättens kompetensområde till att omfatta blott dit vädjade tvistemål. Lagsagornas antal varierade under tiden 1350 och 1850 mellan 9 och 21, med undantag för åren 1718—1719, då de var 55 och lagmansrätten övergångsvis var första instans (Carl XII:s domstolsreform). Lagmanstiteln kan i källorna som regel följas åtminstone ett sekel längre tillbaka än häradshövdingetiteln, som i sin tur kan spåras till senare delen av 1300-talet. Inom parentes må nämnas, att titeln vice häradshövding, utan motsvarande tjänsteställning, utdelades sedan 1700-talet fram till utgången av 18942 samt åren 1918—1925. - Den finns fortfarande kvar i Finland.
A.1. HD.
Grundläggande regler för HD fanns först i 1789 års Förenings- och Säkerhetsakt (punkt 2), sedan i 1809 års RF (§ 17 m. fl.) och finns nu i 1974 års RF (11 och 12 kap.) jämte 3 kap. 1942 års RB. - Ledamöterna var till en början 12, varav hälften frälse och hälften ofrälse; denna uppdelning togs bort först 1845.3 Ordförande var först riksdrotsen samt åren 1809—1840 justitiestatsministern. Efter sistnämnda år saknade HD särskild ordförande ända till 1948.4
A. 1.1. 1789—1949; Stockholms slott.
A. 1.1.1. Arkitektur, konstverk och andra inredningsdetaljer.
HD:s sessioner var till en början förlagda till kommendantflygeln vid slottets södra del, där även andra verk var inhysta. Sedan Riksrådet 1789 upplösts och dess ämbetslokaler i slottets sydvästra del, de s. k. rådssalarna, blivit
lediga, fick domstolen 1792 överta desamma.1 Därmed fick den en excellent inramning i Nicodemus Tessin d.y:s (1654-1728) och hans son Carl Gustaf Tessins (1695-1770) och andra slottsarkitekters vackra skapelse. Den stannade där till midsommarhelgen 1949, då Bondeska palatset, senare Gamla rådhuset, vid Riddarhustorget blev dess nya arbetsplats. Om vi flyttar oss tillbaka i tiden och följer justitieråden och revisionssekreterarna på deras promenad upp till sessionssalarna i slottet,2 kommer de från yttre borggården- där de till höger invid kommendantflygeln har bildhuggaren Theodor Lundbergs staty av Kristina Gyllenstierna (Kristian Tyranns hjältemodiga motståndare) - in i västra valvet. I dess trapphus ser de på första vilplanet Lundbergs staty i brons "Svea". Då de fortsätter uppför den breda trappan till mellanvåningen, har de till höger om sig bildhuggaren John Börjessons byst i brons av Nicodemus Tessin d.y. och till vänster två av bildhuggaren Jacques Philippe Bouchardon formade lyktor med amoringrupper. I trapphuset finns plafondmålningar av Julius Kronberg. Innan de i mellanvåningen går in i de forna rådssalarna, kan de till vänster i en nisch beundra Lundbergsstaty i marmor "Våren och stranden".3 Rådssalarnas svit börjar med Rådsförmaket (nr 115 i rumsförteckningen), som numera benämnes Vasa ordenssal, samt fortsätter med Justitiesalen (nr 114, som i rumsförteckningen med referens till åren 1844—72 kallas HD:s sessionsrum) nu benämnd Nordstjärneordens sal, sedan med Rådssalen eller Rådsrummet (nr 113), nu Svärdsordens sal, och slutar längst bort med Riddarsalen (nr 112), numera med namnet Serafimerordens sal, som genom ett trapphus har förbindelse med Rikssalen. Intill salarna finner man HD:s förmak m. m. Samtliga rådssalar vetter mot sydväst med sikt mot Storkyrkans tornur.4
Salarna är inredda i rokokostil, främst av Carl Hårleman (1700— 1753) och Carl Fredrik Adelcrantz (1716—1796). De är stora och ljusa, och det är högt i tak. Ljuskronorna är magnifika. I Rådsförmaket finns en stor öppen spis, som krönes av en vacker, gammal spegel. Övriga salar med undantag för Riddarsalen är försedda med kakelugnar. Med ledning av ett fotografi vet man hur det såg ut i Riddarsalen ännu 1941: ett rektangulärt sessionsbord stod vinkelrätt ut från fönstersidan på en matta under ljuskronan med fyra stolar på vardera långsidan och en vid övre kortsidan jämte åtskilliga stolar utmed väggarna; en rad böcker är placerade på bordets mitt i dess längdriktning.Den prydes med en porträttbyst av Fredrik I. Till 1811 fanns det i sessionssalen tre bord, 5 varav ett för kungen — som före 1949 besökte HD två gånger (1790 och 1889) — och två för ledamöterna, det ena till höger för de frälse och
det andra till vänster för de ofrälse. Förstnämnda år ersattes de av ett gemensamt bord. Såsom förut nämnts, upphävdes kategoriklyvningen 1845. Först 1861 började HD att arbeta på avdelningar (två). 1866 — 67 undergick salarna en grundlig men skonsam restaurering.
Under årens lopp har salarna haft en något varierande användning, men i stort sett disponerade HD över samtliga salar från 1792 intill överflyttningen till Bondeska palatset. Några särskilda tjänsterum för ledamöterna fanns inte i slottet, utan de var hänvisade till sina egna bostäder för arbetet utanför sessionerna. Någon lunchpaus förekom inte förrän långt fram i tiden. Ville man ha sig något till livs, fick man ta med det till sessionerna och vänta på ett lämpligt avbrott för att njuta därav. Från förhållandena på Justitierevisionenstid finns en anteckning, att riksrådet Falkenberg under ett sammanträde "åt på en skorpa".1 Så spartanskt var det emellertid inte under senare delen av HD:s tid i slottet, utan man åt lunch på en närbenägen restaurant (förmodligen Cattelin).
Om vi härefter anknyter till början av detta avsnitt och tar en ögonblicksbild av en pågående session i slutet av 1700-talet eller under första hälften av 1800-talet,2 ser vi ledamöterna sitta vid dombordet och den föredragande revisionssekreteraren stå vid ena kortsidan, alla klädda i uniform och ordens dekorationer. En livréklädd vaktmästare väntar i Rådsförmaket. Justitiestatsministern, ordförande till 1840, tituleras "excellensen" av sina kolleger. Själv duar han dem inte. - Åtminstone fram till 1830-talet synes revisionssekreterarnas gängse kollektiva benämning å ledamöterna ha varit "farbröderna". Förflyttar vi oss något längre fram i tiden, har den förändringen i klädseln inträtt, att de inte använder hela uniformen, men väl uniformsfracken, och kommer vi in på 1900-talet, blir klädseln under sessionerna helt civil.3
A. 1.1.2. Kulturella relationer; press, litteratur, teater och film.
Pressen — vars tryckfrihet var starkt inskränkt fram till 1810 genom ett censur och övervakningssystem och som under Carl-Johans-tiden hade den s. k. indragningsmakten hängande över sig — synes med undantag för korta notiser om domar inte ha tagit steget in på HD:s domäner förrän omkring 1820.4 Förutom sin nyhetsförmedlande funktion, som accentuerades genom bristen på en särskild publikation, ägnad åt HD:s avgöranden, verkade den fram mot mitten av 1800-talet nästan som en opinionsnämnd vid sidan om riksdagens. Den sysselsatte sig således inte endast med HD:s domslut utan även med dess organisation, verksamhetsformer och ledamöternas ådagalagda kvalifikationer. Även om omdömena ofta var positiva, slösade pressen fortlöpande med skarp kritik, särskilt beträffande domslut och rekryteringen av justitieråd. En mångfald mindre blad i Stockholm gick i spetsen, från "Anmärkaren" till "Åskådaren". Under denna rabulistperiod deltog också "Dagligt Allehanda"(grundad 1769), "Aftonbladet" (grundad 1830) och "Göteborgs Handels-
och Sjöfartstidning" (grundad 1832) i polemiken. På den konservativa motsidan märktes "Svenska Minerva" (1830-48) och "Svenska Biet" (1839-44). I tidningarnas societetsspalter var man emellertid desto artigare. Man omtalade t. ex. vilka justitieråd, som deltagit i nyårsassemblén i Börssalen ("Aftonbladet") och Amarantherordens bal ("Svenska Biet") eller i hov- och statsceremonier. Pressen ägnade också uppmärksamhet åt Nedre Justitierevisionens årliga "indelningsmiddag" vid Mårtensmässa, vid vilken även justitieråd brukade vara närvarande (t. ex. "Aftonbladet"). Under de följande hundra åren (1850-1949) synes pressens intresse för HD i någon mån ha svalnat.1 Det hände ju så mycket annat under industrialismens genombrott och de många krigen, som jämte finanskrascherna mera fångade allmänhetens intresse. HD:s 100-årsjubileum den 15 maj 1889 uppmärksammades emellertid särskilt i pressen. Det högtidlighölls i dess sessionsrum i närvaro av kungen. I sitt tal uttryckte han in fine den förhoppningen, att följande grundsatser alltid måtte hållas i helgd: "Landet skall med lag byggas;/Friheten af lag värnas och begränsas;/Brottet enligt lag rättvist straffas".
En del brottmål kom också i blickpunkten, t. ex. åtalen mot Zeth Höglund o. a. för stämpling till landsförräderi m. m. (NJA 1916 ref. nr 164), vilka långt senare även behandlades i litteraturen,2 samt mot Nils Mesterton o. a. i anledning av militärens agerande den 14 maj 1931 under Ådalskonflikten (NJA 1933 not B 471).3 Vidare gavs naturligtvis utförliga redogörelser för HD:s domar 1933 — 38 i kreugermålen. HD:s beslut 1947 om resning i det s. k. esarpsmålet blev föremål för särskild uppmärksamhet. Det hade börjat 1932 med en dom på livstids straffarbete för hustrumord mot en kvarnägare från Esarp nära Lund (NJA 1932 B 913) och slutade 1948, efter den förnyade handläggningen, med frikännande genom en lagakraftvunnen dom av Hovrätten över Skåne och Blekinge (SvJT 1948 rf s. 736). Ett remarkabelt studiebesök i HD noterades ävenledes i pressen, nämligen i juni 1946 av den amerikanske huvudåklagaren i Nürnberg-processen, Robert Jackson. HD:s flyttning efter midsommarhelgen 1949 från Stockholms slott till Bondeskapalatset4 blev föremål för utförliga artiklar i pressen (se nedan under A.1.2.2.).
I litteraturen förekom under nu ifrågavarande period åtskilliga inslag, i vilka något justitieråd (under verkligt eller fingerat namn) eller hans anförvanter figurerar. För att börja med spinnsidan, skrev Johan Henrik Kellgren 1789 ett skaldebrev till justitierådet Jan Erik Palmsvärds maka Christina, född Bagge, hos vilka han var en trägen gäst, med titeln "Til Christina". Brevet, som i tidens stil var långt (153 versrader) och högtravande, slutar med orden: "Och nu, hvad gör mig verlden och des bländsken (...) mot en vänskapsblick af dig— Christina". — I Sophie von Knorrings år 1838 utgivna roman "Qvinnorna" berättas bl. a. om ett besök av en domarefamilj från Jönköping hos "justitierådet X, som har ett sommarnöje ute på Djurgården", i vars trädgård
man kunde räkna, utom andra charmanta blommor, över femtio varieteter av törnrosor.1 — Sistnämnda år utkom även "Nybyggaren och hans bröllop", författad av Jon Engström, men anonymt utgiven.2 I berättelsen omtalas bl. a.ett justitieråd under namnet "Svängbom", som jämte häradshövdingen "Fiffenberg" varit inblandad i en mindre smickrande affär. Den förstnämnde var emellertid i verkligheten landskamrerare. — I nyckelromanen "Riddar S:t Jöran" författad av Clas Livijn, som 1844 slutade sin bana såsom krigshovrättsråd och generaldirektör i Fängelsestyrelsen,3 samtalar man om konsten att tjusa domare, varvid det bl. a. sägs, att "i HD laborerar man med så mycken hjälpsamhet och finhet, att det gemenligen icke blir parten utan domstolen själv som råkar att sitta emellan, så där har man ingenting att befara". — I romanen "Tvenne äktenskap" (1847)4 låter författaren, jur.kand. Magnus Crusenstolpe sin alter ego Fredrik Sparfvenfelt (efternamnet, även skrivet Sparwenfeld, är autentiskt) ofta vara inbjuden till "jministern, statsråden och j:rn, vilka samtlige gjorde mer än skäl för taffelpenningarne" (ett anslag åt vissa förtroendemän och högre ämbetsmän för representation genom måltidsbjudningar). — I "Hyrkuskens berättelser" av August Blanche5 finns ett avsnitt med titeln "Min svåraste natt", i vilket hyrkuskbokhållaren Figge Höglund berättar om sin kärlek till mamsell Eveline Dillman, dotter till en förmögen brukspatron i Stockholm, och om hur han blev slagen ur brädet av revisionssekreteraren Aldheim. Wedberg undrar om denne i själva verket inte var justitierådet Olof Johan Lagerheim d. y., som gifte sig med den sköna Eveline (alias Emerentia Frigell). — Själv låter Wedberg i sina förut omnämnda böcker inte mindre än åttioåtta justitieråd (med längre eller kortare ämbetstider) från år 1789 till 1844 passera revy.6 Då en av dem, Herman af Låstbom, före sin utnämning blev riddare av Nordstjärneorden, hälsades han av Tomas Thorild med ett kväde, vars två första rader lyder sålunda:7
"O du, som Svitiods ädla landhar nordens stjärna värdig funnit"
och som har avslutningsraderna:
"Var snillets vän, var dygdens tröstoch lys och gläd och ära norden".
Esaias Tegnér hyllade Vilhelm af Klinteberg, som slutade sin bana såsom landshövding i Malmöhus län, på hans 67-årsdag 1826 med en dikt,8 som avslutas med dessa rader:
"Och när ett högre län dig himlen unnar, glöm likväl icke bort dit Malmöhus".
1792 erhöll Isac Reinhold Blom före sin utnämning till justitieråd Svenska Akademiens dubbla stora pris för sitt tävlingsbidrag i ämnet "Skaldebref till dem, som söka et odödligt namn";1 själv blev han 1797 "odödlig" såsom nyinvald ledamot av akademien. Till Blom riktade skalden och ämbetsmannen Johan Gabriel Oxenstierna vid ett tillfälle ett i diktens form satt "Memorial"2 - som åtföljde en inlaga i ett mål till HD - i vilket den förre i slutorden prisas såsom den
"som i sin alltid säkra domär rättvis, men tillika from, och hellre friar än han fäller".
I "Svensk Juridisk Litteraturhistoria"3 ger professorn Jan Eric Almqvist (1894—1976) biografiska data beträffande ett 40-tal rättslärda med redogörelser jämväl för deras viktigaste rättsvetenskapliga arbeten. Sju av dem — från finländaren Mathias Calonius (1738-1817) till Thore Almén (1871-1919) har även tjänstgjort såsom justitieråd. Ett intressant avsnitt i boken är en "Avdelning för poesi", i vilken bl. a. återges Daniel Christoffer Hinnels berömda minnesvers beträffande ordningen på de ursprungliga nio balkarna i lageditionen: "Giftas, ärva, jorden bygga, handla är ett laga fang. Fly missgärning, straff, utsökning och olaga rättegång".4
Wedbergs kollega i HD, Nils Alexandersson (1875—1960) tecknar i boken "Juristprofiler — och ett par andra"5 en rad porträtt av främst svenska domare, "i vissa fall en helt summarisk snabbskiss, i andra en relativt utförlig teckning", som han själv säger i förordet. Tretton justitieråd passerar revy, från Ivar Afzelius (1848—1921), som fått det förhållandevis största utrymmet, till Wedberg (1879—1945). Några ord om den sistnämndes anknytning till Lidingö genom släktgården Lidingsberg ( som ännu tillhör en Wedberg) och släktskapet med "Lidingökungen" Johan August (Janne) Zetterberg på Hersby avrundar artikeln om honom. På domaresidan finns även höyesterettsdommer Ferdinand Schjelderup från Norge (1886—1955) och presidenten i Finlands HD Rabbe Wrede (1851 — 1938). "De andra" utgöres av prins Eugen och "folkuppfostraren" m. m. Carl Laurin.
Den poetiska ådra, som flyter fram i Thorilds, Tegnérs och Oxenstiernas verser, leder oss osökt över till HD:s nära årsbarn, Svenska Akademien medvalspråket "Snille och smak". Under årens lopp har fem i tjänst varande eller f. d. justitieråd invalts i akademien: 1797 Isac Reinhold Blom, 1869 Gustaf Strandberg, 1907 Ivar Afzelius, 1931 Birger Wedberg och 1945 Birger Ekeberg, de båda förstnämnda på stol nr 12, den tredje på stol nr 4 och de övriga på stol nr 1. Såsom seden bjuder, har den närmaste efterträdaren i sitt inträdestal harangerat sin företrädare:6 statsrådet m. m. Gustaf Fredrik Wirsén, som 1827 intog Bloms plats, läkaren och skalden Anders Anderson,vilken 1875 efterträdde Strandberg, författaren och dramatikern Tor Hed-
berg, som 1922 kom efter Afzelius, och Ekeberg, vilken 1945 blev Wedbergs efterträdare, varefter på stolen nr 1 följde, 1969, hovrättspresidenten Sture Petrén och 1976 dennes successor Sten Rudholm.1
Wirséns inträdestal den 26 mars 1827 är i tidens stil synnerligen högstämt. Han lovordar först Bloms egenskaper såsom skald och litteratör samt prisar så den rättrådige domaren, som "ännu vid midnattslampans sken finnes (...) forskande efter sanningen, för att trygga folket som gått till ro, under lagens skydd". Wirsén för därvid fram en tes, vars sanningshalt verkligen stått sig genom tiderna: "Af utbildade Samhälls-förhållanden blifva, besynnerligt nog, invecklade rättsförhållanden en naturlig följd". Blom rosas jämväl för sitt nit och sin förmåga såsom medlem av en kommitté med uppgift att företa "en granskning af Rikets allmänna Lag-väsende". "Den svaga teckningen", som Wirsén blygsamt säger om sitt tal, fulländas med orden: "Men i Fäderneslandets namn: högtidlig ära åt den upplysta medborgaren — i folkets: högtidlig ära åt den rättrådiga Domaren!"
Andersons poetiska tal den 20 december 1875 börjar med en teckning av Strandbergs vittra verksamhet och hur denne därvid gärna blickade bort till den gustavianska sångaråldern, då "Nordens skalder voro Nordens vise". Han övergår så till Strandbergs domarebana och framhåller, att i hans ämbetsmannastil återfinnes dragen från hans vittra författarskap, "nemligen den fulländade klarheten, uttryckets ädelhet, väldet öfver formen, den fina uppfattningen". Anderson fastslår därvid, "att aldrig fordran på uttryckets bestämdhet, egentlighet, kärnfullhet och renhet är oeftergifligare än då det gäller att förkroppsliga rätten i bestämda lagbud".
I Hedbergs inträdestal den 20 december 1922, i vilken han inledningsvis säger, att han icke känt Afzelius personligen, riktas uppmärksamheten först på dennes litterärt vetenskapliga verksamhet, som började med avhandlingen "Om parts ed" och fortsatte med "Om cession af fordringar enligt svenskrätt". Hedberg betonar därefter Afzelius' förnämliga lagstiftningsarbete och följer hans långa ledamotskap av riksdagens första kammare, vars talman han var i fem år. Han slutar med att han sökt teckna: "bilden av en det klaravettets ädling, en rättens hövding, en av den svenska kulturens märkesmän".2 Den 20 december 1945 följde så Ekebergs inträdestal. Han rosar först Wedbergs glödande intresse för skönlitteraturen, särskilt poesin. Därefter prisar han denne såsom lagskrivare och lagstilist med den år 1928 utgivnaskriften "Lagstil" i blickpunkten. Såsom lagskipare visade Wedberg sin sant mänskliga syn på domargärningen. Under hela sin bana blev han "en humanist bland jurister och en jurist bland humanister". Han delade därvid sina lärda mödor mellan fädernegården Lidingsbergs hävder och (som vi sett) HD:s historia. I avslutningsorden säger Ekeberg bl. a., att Wedbergs böcker och brev "bära vittne om att han var en rikt begåvad man, snabb och klar i tanken, med utpräglat sinne för naturens skönhetsvärden lika väl som förtonernas och språkets".3
En yngre kollega till Ekeberg, Harry Guldberg (1890—1966) krönte strax före sin bortgång sin växlingsrika bana i justitiens tjänst med boken "En domare ser tillbaka".4 Den berör samtliga instanser inom domstolsväsendet.
Till HD kom Guldberg i juni 1933 efter att bl. a. ha tjänstgjort i hovrätten och N. just. rev. Han återgick till hovrätten i september 1950. Guldberg ger en målande beskrivning av HD:s sessioner i de tre ordenssalarna på Slottet, där ledamöterna varje arbetsdag delade upp sig i lika många grupper "vid ödsligt utsträckta långbord". Man började på slaget halv tio. Lunchpausen kom I klockan halv ett. Det blev en snabblunch, först på "Cattelin", senare på"Reisen". Tidigare — på 1920-talet — hade ledamöterna vid lunchtid, stående med ryggen mot dombordet, fått nöja sig med att inmundiga några medhavda smörgåsar, vilka förtärts utan att den föredragande revisionssekreteraren fått något stärkande avbrott. Under Guldbergs första år i HD försvann den sista uniformsrocken. Guldberg erinrar sig särskilt Kreugerprocesserna och hur han såsom meddomare genast kom i skottgluggen för den skoningslösa kampanj mot domstolarna, som följde i deras spår. Våren 1939 firade emellertid HD sin 150-årsdag.1 Den fick sin festliga avrundning med en middag på Hasselbacken, till vilken även ledamöternas damer var inbjudna. Birger Wedberg höll högtidstalet och Nils Alexandersson talet till kvinnan,vilket besvarades av fru Gisela Sterzel; festens höjdpunkt var en ståtlig francaise. På Guldbergs tid infördes ett särskilt ordförandeskap på avdelningarna, varjämte en av avdelningsordförandena förordnades till ordförande fördomstolen i dess helhet (1948). Sistnämnda år var också ett märkesår genomatt huvudprinciperna om offentlighet och muntlighet infördes i domstolarna, om ock med viss eftersläpning i HD. Under Guldbergs ordförandeskap hölls den 17 augusti 1948 den första huvudförhandlingen i HD, vilken bevistadesav justitieministern Karl Schlyter (NJA 1948 ref. nr 102; knäckfrågan var om en 17-årig yngling, som gjort sig skyldig till våldtäkt m.m., skulle dömas till straffarbete eller ungdomsfängelse; de lägre instanserna hade utdömt straffarbete, men HD dömde till ungdomsfängelse). I boken låter Guldberg några av sina meddomare passera revy, från Sigfrid Skarstedt till Sven Bellinder. Han understryker, att stringens och begränsning hör till domartjänsten, och citerar därvid Carl XI:s admonition till HD:s ledamöter att under sessionerna "undvika onödiga disgressioner och främmande diskurser, som sakerna ej angå". På frågan vad en domare kan uträtta i samhällets tjänst svarar Guldberg — i ett nötskal — att det är "att ständigt söka överskrida gränserna för sin förmåga".
Inom teatern skapades under "slottsperioden" endast en pjäs, i vilken roller tillagts justitieråd, givetvis under fingerade namn. Det är skådespelet "Ett brott" av Sigfrid Siwertz,2 som bygger på en 1932 i Sverige inträffad familjetragedi och som hade sin urpremiär 1933 på Göteborgs stadsteater. En av huvudrollerna innehas av "justitierådet" Andreas von Degerfelt. Skådespelet uppfördes sedan på Dramatiska Teatern 1934 och 1957 med Sture Baude/Sven Bergvall, respektive Åke Claesson i nämnda roll. Tre av von Degerfeltskolleger, "justitieråden" Rosenschiöld, Bergrahm och Wendel, har mindre roller på scenen i samband med en uppvaktning "torsdagen den 14" på hans 60-årsdag. Huvudroller innehas också av en av von Degerfelts söner, affärsmannen, f. d. flygaren Rutger, spelad av Edvin Adolphson respektive Jarl Kulle, liksom av Rutgers hustru Maud, spelad av Inga Tidblad/Karin Kavli,
respektive Gunn Wållgren. I centrum finns vidare Andreas' kusin Hugo, som på kvällen "onsdagen den 13" blivit offer för ett rånmord. Misstankarna riktas ganska snart mot Rutger, som slutligen erkänner. Fadern tar sonens dåd mycket hårt och förändras från en kraftfull, bister domare till "en stel och vacklande gubbe". Under ett besök av Maud hos Rutger i fängelset tar de varsin dos av ett dödligt verkande gift. — I en inledning i teaterprogrammet säger Siwertz, att "det bistra justitierådet ända till sitt sammanbrott ju inte bara är en skrämmande fadersgestalt utan också en obönhörlig representant för den stränga lagiskheten". Den senare delen av uttalandet må jämföras med Rosenschiölds hyllningstal på 60-årsdagen, där det bl. a. heter: "Man har sagt att dina utslag är sådana, att det borde sättas musik till dem". — Pjäsen blev även föremål för en radiobearbetning av Alf Sjöberg.1 Den sändes i radio åren 1935, 1938, 1944 och 1952 med Anders de Wahl, Carl Ström, de Wahl och Sven Bergvall respektive år i rollen som Andreas von Degerfelt. Rutgers roll kreerades av Edvin Adolphson och Mauds av Inga Tidblad, dock ej 1952, då Georg Rydeberg och Eva Henning övertog deras roller.
Filmen tog också upp pjäsen på sin repertoar. Producent var Terraproduktion och regissör Anders Henrikson. Carl Barcklind hade rollen som Andreas von Degerfelt, Adolphson som Rutger och Karin Ekelund som Maud. Premiären ägde rum 1940 i Stockholm på Royal. Filmen mottogs av pressen med översvallande lovord. — Våren 1986 visade TV en serie, kallad "Skånska mord". Ett av dem rörde esarpsmålet.2 Kvarnägaren Nils Anderssons roll i dramat gestaltades av E.-H. Järegård. Andersson (död 1957) erhöll efter frikännandet ersättning av statsmedel med 148 000 kr för sina femton fängelseår. Den 10 dec. samma år kom "Yngsjömordet" i TV-rutan. Dådet skedde imars 1889. Slutet på det grymma mordet på Pers hustru Hanna (22 år) blev en dödsdom mot honom och hans moder Anna (NJA 1890 B 409). Anna avrättades, medan Per benådades. Han frigavs efter tjugotre år i fängelse.
A. 1.2. 1949 — nutid: Bondeska palatset.
Som förut nämnts, flyttade HD efter midsommarhelgen 1949 från Stockholmsslott (i kv. Neptunus Större) till Bondeska palatset (i kv. Nemesis vid Riddarhustorget mellan Rådhusgränd och Riddarhusgränd). Den första huvudförhandlingen i det nya justitiepalatset hölls den 5 juli 1949 i ett mål om arrenderätt (NJA 1949 s. 444). Invigningen ägde emellertid rum först den 10 oktober samma år; se nedan under "Kulturella relationer", avsnittet "Pressen".
A. 1.2.1. Arkitektur, konstverk och andra inredningsdetaljer
Grundstenen till palatset lades 1662. Byggherre var riksskattmästaren friherre Gustaf Bonde (1620— 1667). Ritningarna hade sannolikt uppgjorts av Nicodemus Tessin d.ä., men arbetena kom att ledas av Jean de la Vallée. De avslutades inte förrän några år in på 1670-talet. Stilen är fransk palladiopåverkad klassicism och grundplanen H-formig med en rektangulär huvudbyggnad i mitten samt två flyglar mot norr och två mot söder. De två senare tillbyggdes emellertid först 1758 — 59. Efter en obetydlig eldsvåda 1692 härja-
des palatset allvarligt av eld 1710, varvid hela taket på huvudbyggnaden brann av, och 1753, då särskilt den södra delen därav skadades svårt. De norra flyglarna skonades däremot i stort sett. Efter branden sistnämnda år iståndsattes huset 1754—55 under ledning av stadsarkitekten J.E. Carlberg, varvid bl. a. den gamla vindsvåningen utbyggdes till full våningshöjd och en ny vindsvåning tillkom. Inför HD:s inflyttning restaurerades palatset grundligt 1947 — 49 efter ritningar av professorn Ivar Tengbom. Grunden förstärktes, och huset undergick en omfattande inre ombyggnad.
I Eric Dahlberghs "Suecia Antiqua et Hodierna" finns flera stick avpalatset.1 "Så rikt dekorerat och pittoreskt som på bilden i Suecia har det aldrig i verkligheten existerat (...) det var en idealgestalt, som föresvävade Tessin," säger Osvald Sirén. Sticket visar ett praktfullt slott i två våningar jämte en souterrängvåning och en vindsvåning under ett brant stigande yttertak. Lägre dubbelflyglar är inlagda mot norr och söder. Palatset är rikligen prytt med bl. a. kupoler, tinnar, torn, obelisker samt "eldsprutande berg" och fyrfat, de sistnämnda symboliserande Gustaf Bondes stora inkomster av bergshanteringen. Pilastrar och girlandfestoner livar upp fasaderna. Till huvudbyggnadens bottenvåning leder på sydsidan en dubbelarmad yttertrappa, som på nordsidan har en pendang i en pampig entré. Mot söderut breder sig en stor gård framför huvudbyggnaden, och på nordsidan finns en liten barockträdgård med buxbomhäckar.
Den nuvarande byggnaden företer åtskilliga olikheter mot Dahlberghs visioner. Som ovan nämnts, finns det nu i huvudbyggnaden tre fulla våningar jämte souterrängvåningen och en vindsvåning, som har nästan platt tak. De södra flyglarna från 1758 — 59 har i stället för projekterade kupoler platta tak, medan däremot de norra har kvar sina ursprungliga, kopparklädda kupoler, dock utan fyrfat. De forna pilastrarna och girlandfestonerna har utökats med ett antal romerska imperatorsbyster i runda nischer, som placerats över gesimskrönen, förmodligen på 1700-talet. Entrétrappan är prydd med Stockholms stads vapen. Gården mot söder är nu sluten men försedd med en bredport. Trädgården på nordsidan finns kvar, prydd med en springbrunn. Motsjösidan gränsar den till en för allmänheten tillgänglig plantering med springbrunnar. Den gamla, pampiga entrén där är emellertid ersatt av en liten, enkel ingång. Sina intryck av palatset sammanfattar Osvald Sirén sålunda:"Byggnaden utgör (...) en ur historisk synpunkt intressant kompromiss mellan ett slags lantlig villa-barock och förstelnad klassicism."
Efter Bondeätten har ägarna till palatset varit fa. 1730 förvärvades det av Stockholms stad. Det blev nu rådhus och skulle så förbli till 1915. Sedan 1940 är Staten ägare därav.
Under palatsets mer än 300-åriga historia har residenterna skiftat. Såsom stormaktsboning för ätten Bonde lär det inte ha tjänat i sin helhet. Efter den stora slottsbranden 1697 var Svea hovrätt och KB en tid inrymda där. Även andra statliga verk och inrättningar delade på utrymmet liksom enskilda hyresgäster. Borgarståndet sammanträdde där 1769—72 och bondeståndet från 1765 till och med riksdagen 1828/30. Vid rådhusrättens överflyttning 1915 till Kungsholmen följde så gott som all lös jämte en del fast inredning med. Under tiden därefter till statsförvärvet disponerades byggnaden av
stadens gatukontor. Och sedan sommaren 1949 residerar där — förmodligen med Gustaf Bondes höga gillande — HD.
Palatset är byggnadsminnesmärke och förvaltas av byggnadsstyrelsen. Den har 1986/87 låtit renovera fasaderna och återgett dem den ursprungliga vita färgen.
Om Gustaf Bonde nu i andanom kommit tillbaka till sitt gamla hem, som fordomtima lär ha räknat 117 större och mindre rum, skulle han nog inte ha känt igen så mycket i den restaurerade och moderniserade interiören.1 En del synes honom dock välbekant. Så är fallet med de välvda korridorerna med sina stenbänkar i souterrängvåningen, som en gång var inredd till bl. a. kök, tvätt- och bryggstuga, bastu, skafferi m.m. samt innehöll hans öl- och vinlager. De höga vitkalkade valven i bottenvåningen (entréplanet) med gamla järndörrar synes även väl bevarade. Hans skrivkabinett i den nordvästra flygeln (nr 52 på planritningarna), numera justitierådsrum — som gott kan sägas vara husets vackraste rum — med det välvda stucktaket och familjens vapensköldar i guld och blått mot grå botten ser ut som tidigare. Detsamma gäller om ett rum strax till vänster om entrén (nr 53), senare efter svärdottern Märta Gustava Gyllenstierna kallat "grevinnans mottagningsrum". Den ursprungliga dekoren finns också kvar i takutstyrseln i det längst bort belägnarummet i nordöstra flygeln (nr 28). Men man har svårt att för sin inre syn trolla fram de övriga gamla rummen i nämnda plan, såsom den stora matsalen, vardagsrummen, paradsängkammaren och de andra sovgemaken. I våningen en trappa upp — den gamla övervåningen — är några rum ursprungliga: rummet för HD:s ordförande (nr 124), det lilla rummet innanför plenisalen och justitierådsrummet i nordöstra hörnet (nr 111). Däremot befinnes den stora festsalen, sedermera magistratssalen, vara uppdelad på en större sessionssal (för avd. I) och en plenisal, båda vettande mot Riddarhusgränd. Den forna genomgående vertikala ljusgården i huvudbyggnadens mitt är nu heltsluten och upptas av hiss, kapprum och sanitära anordningar. — Om Gustaf Bondes besök ägt rum, medan rådhusrätten ännu fanns kvar i huset, skulle han i magistratssalen ha sett: vid norra kortväggen mot Strömmen en byst av Gustaf III, formad 1791 av Johan Tobias Sergel och Jean Antoine Houdon, placerad under en bordhimmel av mörkröd sammet2 (vilka ännu finns kvar, men flyttade till södra kortväggen); på den sistnämnda väggen Johan Sevenboms bekanta stockholmsmålningar från 1 760 — 80-talen, infällda i panelverket,3 och i en målad nisch ett underbart vackert golvur, tillverkat 1758 av urmakaren Petter Ernst från Wexiö; på långväggarna mellan fönstren mot Riddarhusgränd och, på motsatta sidan, mellan två djupa kakelugnsnischer och dörrar till angränsande rum en förnämlig samling porträtt av överståthållare alltifrån förra hälften av 1600-talet, även som vinkelrätt mot norra kortväggen ett stort rödklätt bord med vitlackerade rokokofåtöljer med rött överdrag (vilka inredningsdetaljer 1915 överfördes till magistratssalen i det nya rådhuset på Kungsholmen).
Den nuvarande rumsdispositionen skall ses mot bakgrunden av ikraftträdandet 1948 av nya RB, vilken bl. a. förde med sig "muntlig och omedelbar förhandling inför rätta (...) i offentlighetens ljus och under allmänhetens
ögon", som HD:s ordförande yttrade i sitt högtidstal vid invigningen 1949. HD skulle nu vara delad i tre avdelningar (SFS 1946:879). I byggnadskroppen inskrevs följaktligen tre salar för offentliga sessioner även som rum för dispensföredragningar och särskilda tjänsterum för envar av ledamöterna. Härtill kom plenisalen och rum för lagrådet m.m., varjämte tjänsterum inreddes för ett tio-tal revisionssekreterare utöver de utrymmen, som finns förderas kollegor i huset vid Munkbron 1. Avd. III är inrymd i bottenvåningen samt avd. I och II jämte plenisalen i våningen en trappa upp. Ordföranderummet, plenisalen och avd. I:s sessionssal ligger i fil mot Riddarhusgränd med huvuddelen av den gamla magistratssalen inom sistnämnda sal; den senare lär kallas röda sessionssalen efter färgen på en del inredningsdetaljer, bl. a. ovannämnda bordhimmel. I våningen två trappor upp finns biblioteket jämte ett annex (galleriet) m. m. Våningarna förbindes, utom via hissen, genom en ståtlig trappa i kalksten, vars översta del torde vara från restaureringen 1754—55. Vid första vilplanet ser man två stora urnor i delftfajans och intill ett övre vilplan ett porträtt av Gustaf III, HD:s grundare, flankerat av två statyer, den ena föreställande Hermes och den andra Ariadne.
Möblerna är till största delen nytillverkade med Carl Malmsten och andra mästare såsom formgivare, men en del stolar kommer från ordenssalarna på Stockholms slott. Husgerådskammaren och Nationalmuseum har bidragit med åtskilliga inventarier, ej minst en förnämlig samling gamla målningar. Iordföranderummet märkes sålunda en målning av David von Krafft från1697, föreställande den då 15-årige Carl XII. De angränsande förrummen prydes av porträtt av tidigare ordförande. I plenisalen, som lyses upp av fyra vackra kristallkronor, finns kungaporträtt. Sessionssalen för avd. I har en mycket sober inredning. Som förut nämnts, finns ovan podiet på den södrakortväggen en bordhimmel (den enda i huset) och därunder bakom ordförandestolen en byst av Gustaf III. Den flankeras av porträtt i olja av forna stormän, bl. a. Carl Gustaf Tessin. På en av långväggarna hänger ett porträttav en av Gustaf III:s förtrogne, Fabian Wrede, och på den motsatta sidan serman ett vackert golvur. Den norra kortväggen bakom åhörarutrymmet prydes av en på målat tapetpapper apterad väv, som återger ett jaktmotiv. Sessionssalen för avdelning II har på sin lott fatt fyra mycket stora målningar av tyskholländaren Juriaen Ovens. Tre av dem har såsom motiv Carl X Gustafs och Hedvig Eleonoras förmälning och kröning, medan den fjärde föreställer "Hedvig Eleonora med föräldrar och syskon". I sessionssalen för avd. III slutligen ser man två stora tavlor av David Klöcker Ehrenstrahl (varav en dock lär vara en av von Krafft utförd kopia), den ena föreställande Gustaf II Adolf och den andra Carl X Gustaf, vilka blickar mot varandra från var sin långvägg. Kortväggen mitt emot podiet upptas av italienaren Bernhardo Strozzis målning "skattepenningen". I ett av avdelningens förrum skymtar en sommarglad tavla av David von Cöln med en urna i delftfajans och liljeväxter i förgrunden; den lär komma från Gripsholms slott.
A. 1.2.2. Kulturella relationer: press och litteratur.
Pressen ägnade stor uppmärksamhet åt invigningen den 10 oktober 1949 av det nya justitiepalatset, som skildrades i både text och bild.1 Av referaten framgår, att HD:s ordförande, justitierådet Axel Afzelius, höll högtidstalet i rödasessionssalen i denna av Eric Dahlbergh såsom "Stockholms skönaste hus"
betecknade byggnad. Närvarande var bl. a. kungen, justitieministern Herman Zetterberg och ett flertal högre ämbetsmän med damer. Afzelius underströk isitt tal, att avskedet från de gamla rådssalarna i Stockholms slott betecknade avslutningen av ett helt tidsskede. Den nya rättegångsreformen hade emellertid nödvändiggjort nya lokaler, inrättade efter förändrade anspråk och behov. HD hade nu fatt "en ämbetsbyggnad, där mästerligt uppfyllts de högsta anspråk och önskemål". Och Stockholm hade återskänkts ett skönhetsvärde, som var på väg att förgätas. Afzelius harangerade särskilt arkitekten, professorn Anders Tengbom, byggnadsstyrelsens chef, generaldirektören Henning Leo, justitierådet Per Santesson och byråchefen Bengt Lassen i justitiedepartementet. Kungen förklarade därefter byggnaden invigd för dess nya betydelsefulla ändamål. Pressen framhöll, att det hela försiggick, märkligt nog, utan att allmänheten uppmärksammade det förrän i slutskedet, då jacketterna och förmiddagsdräkterna började bli synliga på palatsets trappa. — I augusti påföljande år avlade en av Englands högsta domare, Lord Chief Justice Rayner Goddard en visit i HD, tydligen för att göra sig personligen underrättad om HD:s nya ämbetslokaler.1 — I september 1975 var ordföranden i U.S.A:s Supreme Court, Chief Justice Warren Burgel, HD:s gäst.2
Såsom tidigare har pressen under detta tidsskede inom rättssfären naturligt nog intresserat sig särskilt för brottmål, som gått ända upp till HD. En del av dem har kallats "affärer". 1950 började ett sådant med den s. k. Kejneaffären, i vilket ett statsråd skymtade i kulisserna. I härvan åtalades en e. o.stadsfiskal för tjänstefel (otillåten spaningsåtgärd). HD fastställde emellertid 1953 med 4 röster mot 3 Svea hovrätts enhälliga domslut, varigenom åtalet lämnats utan bifall (NJA 1953 s. 582). — Den följdes 1952 av dens. k. Haijbyaffären. 3 Huvudpersonen dömdes 1953 av Svea hovrätt som andra instans tillstraffarbete sex år för utpressning (mot hovförvaltningen). HD avslog hans ansökan om prövningstillstånd (NJA 1953 C 315), och en begäran om nådbifölls inte. — Så kom det märkliga Helander-målet, i vilket biskopen i Strängnäs för ärekränkning genom anonyma brev i samband med biskopsvalet där 1952 mot sitt enständiga förnekande av gärningen dömdes till avsättning från sin tjänst; Svea hovrätts dom i april 1954, avslagen dispensansökan samma år (NJA 1954 C 886). 1961 beviljade HD emellertid resning i målet med 4 röster mot 3 (NJA 1961 C 607). I juli 1964 föll det nya utslaget: med 2 röster mot 2 dömdes Helander till 75 dagsböter i stället för avsättning.Utslaget vann laga kraft. Akten i målet lär omfatta över 11 000 sidor. Helander erhöll därefter drygt 450 000 kr. i ersättning för förlorade löneförmåner. —När en rådman i Stockholm4 i december 1955 av HD slutligen dömdes till avsättning från sin domartjänst jämte straffarbete för åtskillig brottslighet, som ingick såsom led i en av honom bedriven affärsverksamhet — bl. a.trolöshet mot huvudman och grovt bedrägeri (NJA 1955 s. 574—660) — gav detta kraftigt genljud i pressen. — Vad som av pressen kallats för "en av de största, intressantaste och mest komplicerade kriminalprocesserna av indiciekaraktär i vårt land i modern tid", i vilken Olle Möller åtalades och fälldes för
mord å fru Ruth Lind, fick 1961 sin avslutning i en vägrad ansökan omprövningstillstånd (NJA 1961 C 881); straffet blev förvaring i säkerhetsanstalt med en minsta tid av elva år. En ansökan om resning gjordes i september 1981. Möller avled 1982. Ansökningen avslogs i maj 1985.1 - I juli 1966 inledde Clark Olofsson, då 19 år, sin brottsliga verksamhet med ett polismord. Sedan följde bankrån på bankrån, varav ett i mars 1976 mot Svenska Handelsbanken i Göteborg betecknats såsom det dittills största i Sverige. HD synes ej ha haft honom under bedömande annorledes än med ett tillstyrkande i februari 1979 i ett nådeärende av reducering med tre år av ett straff å internering i minst åtta år, vilket också blev regeringens beslut. — En dom av HD i februari 1971 angående fordran m. m. (NJA 1971 A 7) mellan fru Cecilia Ekestang och hemmansägaren Gunnar Bengtsson i Bergvik gick Bengtsson emot. Vid en fortsatt förhandling i saken ett par veckor efteråt i tingshuset i Söderhamn sköt Bengtsson ihjäl sin vederdeloman samt lagmannen Yngve Carlsson och två advokater. — Sommaren 1977 gav en kvinnlig journalist i Stockholm en svårt handikappad, 44-årig man, s. k. aktiv dödshjälp med påföljd att han avled. Hon dömdes slutligen i december 1979 av HD för dråp till fängelse ett år (NJA 1979 s. 802). Målet fick stor publicitet i pressen (jfr SvJT 1980 s. 142). — I juli 1984 syntes i pressen en artikel med rubrikenturerna i "raggarmålet". Bakgrunden var först en mordbrand i Malmö inovember 1979 och sedan en drunkningsolycka i Helsingborgs hamn, som drabbade ett vittne till branden, sedan han förts dit i bil från Malmö. En för branden misstänkt yngre man (Keith Cederholm) dömdes slutligen mot sitt enständiga nekande av Hovrätten över Skåne och Blekinge i en första rättegång för grov mordbrand till fängelse åtta år; i juni 1981 avslog HD en ansökan om prövningstillstånd. I en andra rättegång dömdes han slutligen mot sitt nekande av samma hovrätt för medhjälp till misshandel av nämnda vittne i Malmö och för människorov av vittnet med hjälp av bilen till fängelse två år; en ansökan om prövningstillstånd avslogs av HD i juli 1982. I februari 1983 framförde emellertid journalisten Jan Guillou i pressen (likt en sentida efterföljare till Emile Zola i l'Aurore) och senare i en bok2 sina starka tvivel om Cederholms skuld i båda fallen, och i november samma år biföll HD en ansökan om resning i de två målen. Genom dom i juli 1984 frikände hovrätten Cederholm från allt ansvar. Den överklagades inte. Cederholms ersättningsanspråk lär bli betydande. Processerna jämte ersättningen torde nog kommaatt kosta skattebetalarna mer än en halv miljon kr.3 — Den 18 juli 1985 avslog HD en ansökan om resning i ett spionmål — tidigare avgjort av Stockholms tingsrätt, Svea hovrätt och HD — i vilket en överstelöjtnant B. S. varit huvudfiguren.4 Målet, som haft sin upprinnelse redan i april-maj 1983, hade tilldragit sig stort intresse från pressens sida. Den tilltalade hade förgrovt spioneri för Polens räkning dömts till sex års fängelse. Denna formliga
thriller togs söndagen den 13 oktober 1985 upp i P 1, varvid en journalist med hjälp av sakkunniga gjorde "ett försök att räta ut några av de många frågetecken som finns i fallet S." — Den 14 april 1986 avslog HD en ansökan om prövningstillstånd beträffande en dom av Svea hovrätt (DB 178/1985), varigenom en 50-årig tekniker L. T. dömts till livstids fängelse för bl. a. ett mord i en villa i Nacka (anm.: däremot ej tillika för ett påstått mord i Skattehuset i Stockholm). L. T. — i pressen genomgående kallad bombmannen — hade 1980 slutligen dömts till fängelse fyra år i det s. k. brevbomb-målet; två ansökningarom resning avslogs 1981 resp. 1986).1 — Narkotikaproblemet är tidens gissel. En av regeringen tillsatt kommission skall söka råda bot på det. En av kommissionens medlemmar, justitierådet Staffan Vängby, har i Sv.Dagbl. i november 1984 (nr 299/84) under "brännpunkt" diskuterat frågan om kriminalisering av narkotikamissbruket, varvid även påföljderna för rattfylleri tagits upp. Rubriken till artikeln lyder: "Möter sociala problem medstraff". Vängby uttalar sig emellertid för motsatsen.
Pressöversikten torde lämpligen kunna avrundas med en koncentrerad redogörelse för innehållet i den intressanta skriften "Domstolarna och pressen" av justitierådet Sigurd Dennemark.2 Efter att i avsnittet "Pressmännen och objektiviteten" ha påstått, "att tidningsartiklar i rättsliga frågor, särskilt på nyhetssidorna men även på ledarspalt, ofta framstå såsom i väsentliga avseenden oriktiga eller ofullständiga för den som är verkligt insatt i det enskilda fallet" och tillika framhållit, bl. a., att tidningsmannen i nämnda frågor "alltför ofta" framlägger sakmaterial "på ett tendentiöst och vilseledande sätt", ställer Dennemark frågan: "Finns det något remedium?" Innan han besvarar frågan, framhåller han följande: "Inställningen att domaren skall sitta i sitt elfenbenstorn — d. v. s. att han skall döma sina mål, låta avgörandena tala för sig själva och i övrigt hålla tyst — må väl ur rent formellsynpunkt vara oantastlig. I dagens läge synes den dock näppeligen vara försvarbar." Ett litet bidrag (som han uttrycker saken) till svaret på frågan ger han så under rubriken "En tänkbar lösning-inrättande av en pressombudsmannatjänst vid domstolsväsendet". Pressombudsmannen skulle vara en god jurist och en skicklig stilist samt inta en fullt självständig hållning."Pressombudsmannens viktigaste uppgift skulle vara att före publiceringenav domar i mera uppmärksammade mål stå till TT-reportrarnas och övriga intresserade journalisters förfogande med upplysningar om de ur allmänhetens synpunkt betydelsefulla spörsmålen i det aktuella rättsfallet och med svarpå särskilt ställda frågor". Främst, men inte enbart, skulle detta gälla överrätterna. Han framhåller emellertid senare i sin skrift, att huvudtemat i hans artiklar dock inte var förslaget om en pressombudsman, utan "det (...) månghundrafaldigt dokumenterade behovet av ökad information i rättsliga ting", enkannerligen i "de verkligt kontroversiella rättsaffärerna". Denne markanger också några talande exempel på behovet av en pressombudsmannabefattning och understryker, att "den populära sällskapsleken skälla på domstolarna borde (...) bedrivas med någon måtta och urskillning". Han beklagar, att pressen, representerad av Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, ställt
sig avvisande till hans förslag. En delvis skarp debatt i pressen följde mellan Dennemark och de båda tidningarna. I en slutreplik i skriften under rubriken "Juridik och polemik" förklarar han sig avträda från dagspressarenan för att återgå till Svensk Juristtidnings lugnare spalter. Han formar epilogen sålunda: "Men nog har jag fått svart på vitt på riktigheten av slutorden i den passus i min första understreckare, där jag yttrar att domstolsjuristernas obenägenhet att mera systematiskt ingripa i dagsdebatten i tillrättaläggande syfte i viss mån torde kunna förklaras av att de flesta domarna anse det meningslöst att söka korrigera oriktigheter och vanföreställningar, enär de i såfall riskera att få tillbaka sju för tu".1
Den av Dennemark omnämnda populära sällskapsleken skälla på domstolarna fick sedermera ett fast otroligt vittnesbörd i ett avsnitt i boken "Pressen inför rätta. Tryckfrihetspraxis 1970 — 1981"2 under rubriken "1975: 1 HD:s ledamöter". Däri återges en artikel av J. M. i "Folket i Bild Kulturfront" från 1974, rubricerad "Den ena handen tvättar den andra". HD angripes för att den inte meddelat prövningstillstånd beträffande en dom av Svea hovrätt i mars samma år, genom vilken journalisten Jan Guillou för spioneri dömts till fängelse 10 månader. I artikeln sägs bl. a. följande: "Vi vet alla varför. En sådan prövning vore politiskt olämplig. En sådan prövning skulle kosta politiker karriären. En sådan prövning skulle leda till att brottsliga ämbetsmän bestraffades. En sådan prövning skulle leda till att förbrytare inom IB (det externa underrättelseväsendets informationsbyrå) ställdes inför rätta för sina brott. Därför ville Högsta Domstolen inte pröva fallet (...) Ingen har behövt muta Högsta Domstolens ledamöter. Man behöver inte ens muta dessa ämbetsmän för att de skall göra den saker som saklös är och den saklös som saker är. (...) Det korrupta beslutet kostade dessa ledamöter resterna av deras goda namn och rykte". JK åtalade i oktober 1974 tidskriftens ansvarige utgivare och yrkade ansvar för beljugande av myndighet enligt 7 kap. 11 § tryckfrihetsförordningen, jämfört med 17 kap. 6 § brottsbalken. Åtalet bestreds. Juryn förklarade, att artikeln inte var brottslig. Genom dom i januari 1975 ogillade Stockholms tingsrätt åtalet. — Det bör här anmärkas, att den av Pressens samarbetsnämnd utgivna skriften "Spelregler för press radio tv"3 inte brännmärker dylika ohemula angrepp mot domstolar utan nöjer sig medatt i avsnittet "Etiska regler för press, radio och tv. I Publicitetsregler. Dömingen ohörd" under punkt 14 säga: "Föregrip inte domstols eller därmed jämförbar myndighets avgörande genom att ta parti i skuldfrågan. Återge båda parternas ståndpunkter. Har ett mål refererats, bör även domen eller annat avgörande redovisas".
Innan vi lämnar pressen, bör emellertid en nyhetsartikel i mars 1968 ej förgätas. I den meddelades nämligen, att advokaten Ingrid Gärde-Widemarsåsom första kvinna utnämnts till justitieråd. I sådan egenskap kan hon i viss mån sägas vara en sentida efterföljare till drottning Christina av Vasaätten, vilken såsom ordförande i Riksrådet (1644—1654) blev vårt lands första kvinnliga domare.4 Vid Ingrid Gärde-Widemars avgång utnämndes 1977
ytterligare en kvinnlig ledamot av HD, nämligen expeditionschefen i kommunikationsdepartementet Böret Palm.
Slutligen skall såsom en exkurs tilläggas, att justitieråden brukar inbjudas att närvara såväl vid den predikan, som föregår riksmötets (tidigare riksdagens) högtidliga öppnande, som vid själva öppningsceremonin i riksdagensplenisal (tidigare i rikssalen).1 Några särskilda föreskrifter om rättegångsgudstjänst för HD efter mönster från underrätterna och hovrätterna har aldrig funnits. Skälet härtill lär vara ren glömska i detta avseende, då HD inrättades 1789.
Om man i den här aktuella litteraturen går i tidsföljd, kommer Vilhelm Mobergs roman "Det gamla riket" först.2 I den har han till huvudpersonen, notarien Per Urban Secretessius, född 1918, knutit en farbroder, som är justitieråd och ledamot av lagrådet. Frånsett en gliring för nepotism utom tjänsten, skjuter Moberg emellertid inga giftiga pilar mot denne utan riktar dem i stället mot andra. Boken lär ha blivit föremål för starkt skiftande omdömen i pressen. — Därnäst i tiden följer en bok inom en helt annan genre med titeln "Dömd till döden för Amalthea", författad av en av huvudpersonerna vid ett dynamitattentat i juli 1908, riktat mot utländska strejkbrytare,som var inkvarterade på skonertskeppet "Amalthea" i Malmö hamn.3 En dödades, och flera skadades. Författaren är Anton Nilsson, som vid tillfället var omkring 20 år gammal. Meningarna i HD om hans straff var delade: fem ledamöter röstade för fastställelse av hovrättens dom, varigenom han dömts till döden, medan två ville döma till straffarbete på livstid. HD:s dom löd således på dödsstraff. Nilsson sökte nåd, men HD avstyrkte hans ansökan med fyra röster mot tre. Slutet blev dock, att han av nåd fick sona sitt brottmed straffarbete på livstid (NJA 1909 s. 61). Efter en intensiv kampanj förfrigivning av "Amaltheamännen" (Nilsson jämte två medverkande vid attentatet, som dömts till livstids straffarbete) fick de 1917 lämna fängelset (enligten artikel i Svensk Uppslagsbok, signerad T. Er. — Tage Erlander4). Det må tilläggas, att dödsstraffet i fredstid upphävdes i juni 1921 (prop. 1921: 144, SFS 1921:288), medan det under krig avskaffades först 1972. (Det sista dödsstraffet hade verkställts 1910 av en för rånmord på ett växelkontor i Stockholm dömd man5 och dessförinnan år 1900 av en man, som dömts för rånmord — fem mördade — och rånförsök mot ett flertal personer ombord på ångbåten "Prins Carl" under färd på Mälaren.6 — En ytterligare variant ilitteraturens vida värld kommer oss till mötes i boken "Maktens redskap".7 I dess förord säger sig författaren söka skildra ett system och de personer, som verkar i det (poliserna, åklagarna, domarna, advokaterna, vaktarna). "Det här är ett reportage snarare än en debattbok," (...). I kapitlet om domarna med underrubriken Guds befallningsmän yttrar han bl. a.: "Eftersom domarens gärning är så märklig och hans makt av så unik art, (...) har samhället velat omge honom med en sjusärdeles miljö. Det känns naturligt att Svea
Hovrätt och Högsta Domstolen verkar i de förnämsta av stormaktstidens privata palats, det Wrangelska respektive det Bondeska palatset". Författaren skjuter sedan in sig på den klyfta, som enligt hans mening finns mellan aktörerna i rättegången till följd av att domaren i regel sitter på ett podium upphöjd över parterna. Han tar därvid som exempel Stockholms tingsrätt, där emellertid viss ändring skett härvidlag, men inte någon hovrätt eller HD. Han ogillar, att domarna ofta kommer från socialgrupp 1, och fokuserar ett justitieråd, som i en intervju talat om HD:s "auktoritet och varför inte dess höghet".1 "Den (HD) fick under sextiotalets senare hälft ryktet om sig att vara snäll (...). Det var en samhällsjusterad insats som HD gjorde under dessa år. Brottslingar och försvarsadvokater hade anledning att tacka. Det lönade sig att överklaga. Men HD förblev märkligt anonym. Det var som om justitieråden inte riktigt förmådde träda i kontakt med folket, som naturligt nog ville förvissa sig om att det inte förelåg någon konflikt mellan anspråket på höghet och förmågan att motsvara höga krav i det öppnare samhället. Det slog slint med samhällskontakten för HD". Författaren anser, att Svea hovrätt gör ett mer nutidsorienterat intryck. I fortsättningen framhäver han särskilt den i fråga om påföljder "snälle domaren" i HD, som är dess "ledande individualpreventionist". I avsnittet "likheten inför lagen" säger han frankt: "Det verkar otäckt när man konstaterar att överklassen, de välsituerade och välutbildade, slipper lättare undan inför domstolarna". Skälet härtill skulle vara, "att domaren gynnar dem som (socialt) liknar honom själv". In fine påstår författaren: "Även i Sverige finns det tendenser till ett 'old-boynet work', en socialkorruption (mellan likar)".2 Hans påstående må jämföras med de synpunkter ifråga om domarens sociala tillhörighet, som professorn Per Olof Bolding framfört i SvJT 1974 s. 459. Han yttrar där bl. a.: "De (brottmålsdomarna) tillhör en liten exklusiv grupp, juristerna, omfattande några tusen människor. Inom denna grupp råder intressegemenskap och känslor av lojalitet".
A.1 3. Nedre justitierevisionen (N.just.rev), fr. o. m. den 1 juli 1972 HD:s kansli.
En berömd processualist har om N. just.rev. yttrat bl. a.: "Ehuru detta verk(...) icke är någon domstol, kan det icke desto mindre på grund av dess förhållande till högsta instansen sägas utgöra ett mycket viktigt led i domstolsorganisationen".3 Den och dess efterföljare försvarar sålunda väl sina platser i detta arbete.
N.just.rev. leder sin uppkomst från den på riksdrotsen Per Brahes förslag 1663 inrättade "deputationen" för revisionssakernas beredning och föredragning inför Justitierevisionen.4 Deputationen var till en början avsedd att
avhjälpa ett tillfälligt behov men övergick att bli en ständig inrättning, först under namnet Revisionskansliet, 1713 ändrat till Revisionsexpeditionen, och sedan mitten av 1700-talet med beteckningen N. just.rev.; den biträddes av Justitierevisions-expeditionen, vars chef var förste protokollsekreterare. Sedan sommaren 1972 heter hela institutionen kort och gott HD:s kansli (SFS 1972: 151).
Den förvaltningsrättsliga ställningen har skiftat under årens lopp, från ett särskilt ämbetsverk till en del av regeringskansliet och numera till en integrerad del av HD. Chefsskapet har också skiftat: riksdrotsen 1801, justitiekanslern 1809, justitiestatsministern 1840, justitieministern eller i hans frånvaroden äldste revisionssekreteraren 1876, N.just.rev.:s ordförande 1915 samt slutligen kanslichefen 1972.
Några grundläggande regler för N.just.rev. fanns inte i 1789 års förenings och säkerhetsakt, som för övrigt endast innehöll nio punkter.1 Däremot inrymdes en bestämmelse om N. just.rev. i 1809 års RF (§ 24), som efter en ändring 1865 stadgade, att "ärenden, vilkas prövning och avgörande ankommer på HD" (dessförinnan "justitieärenden") skulle för sådant ändamål beredas i N.just.rev.2 Nämnda bestämmelse upphävdes emellertid med utgången av juni 1972 (prop. 1970:116, SFS 1971:31, prop. 1972:21 s. 5) samtidigt som instruktionen för HD (1972: 151) trädde i kraft. Som en integrerad del av HD kunde N. just.rev.:s efterföljare naturligt nog inte få något särskilt författningsrum i 1974 års RF.
Som supplement till de grundläggande reglerna fanns närmare föreskrifter om N.just.rev:s organisation och verksamhet i arbetsordningar, den sista år 1948 (SFS 1948:494, omtryckt 1957:295 och ändrad senast 1970:360). 1972 års instruktion för HD, avseende även dess kansli, har ersatts av en ny sådan (först SFS 1975:508-509 och sedan SFS 1979:567, ändrad 1979:939). Instruktionen suppleras av en arbetsordning för HD, omfattande jämväl kansliet, senast fastställd i plenum den 25 mars 1982.
De föredragande tjänstemännen i N. just.rev. kallades till en början "sekreterare af eller vid revisionen" men fick 1809 titeln revisionssekreterare, som enligt vissa källor skall ha myntats redan på 1600-talet. Någon ändring i titulaturen har inte skett vid omorganisationen, ej heller i revisionssekreterarnas ställning. I sistnämnda hänseende säger prop. 1972:21 s. 13 följande: "F.n. har revisionssekreterarna som ledamöter i N.just.rev. en självständig domaruppgift och en självständig ställning. Den (i prop.) avsedda reformen (N.just.rev.:s upphörande som ett i princip självständigt verk) bör inte föranleda någon förändring i detta förhållande." Deras antal var från början endast två. 1813 steg det till sex och 1913 till femton. Nu är de fyrtiofem.
Enligt 1979 års instruktion svarar revisionssekreterarna "för beredningen och föredragningen av mål (ärenden) samt biträder i övrigt vid handläggningen av dessa" (9 och 17 §§), dock att i de fall HD bestämmer beredningen skall ledas av en ledamot (10 §). "Revisionssekreterare får hålla förhör med parter eller andra eller ta upp bevis utom huvudförhandling endast om en avdelning i ett visst mål (ärende) har förordnat att förhöret skall hållas eller beviset tas
upp" (12 §). Vad beträffar nådeärenden (1974 års RF 11 kap. 13 §;1 därförut 1809 års RF § 26),2 omnämnes de numera (i motsats till 1948 års arbetsordning för N. just.rev.) varken i den gällande instruktionen eller arbetsordningen, beroende på en reform (prop. vårsessionen 1964: 140 s. 45; SFS 1965: 503), som trädde i kraft den 1 oktober 1965 och som i princip omvandlade desamma till rena departementsärenden med hemortsrätt i "Enhet N: Förvaltningsärenden ang. nåd i brottmål" i justitiedepartementet. Enligt lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden (prop. 1974:35 s. 113) skall visserligen regeringen, innan den avgör ett nådeärende, "om särskild anledning förekommer", inhämta, såvitt nu är ifråga, yttrande från HD. Ärendena föredras emellertid i HD sedan oktober 1965 av en departementstjänsteman i stället för en revisionssekreterare. För övrigt lär dessa fall bland mångfalden klara avslagsärenden, vilka således inte remitteras till HD, vara mycket fåtaliga.
A. 1.3.1. Arkitektur, konstverk och andra inredningsdetaljer.
Från omkring 1700, möjligen tidigare, hade N.just.rev. sina ämbetslokaler i Rosenhaneska palatset intill Wrangelska palatset.3 De övertogs emellertid senare av Statskontoret. 1928 finner vi i alla fall N.just.rev. installerad i Rosenbad vid Stockholms ström, dit den kom från Strömsborg vid Vasabron. 1953 bereddes den så slutligen plats vid Munkbron i det anrika kvarteret Atomena strax söder om Bondeska palatset. Det har i tur och ordning ägts av riksamiralen och riksrådet Erik Ryning samt hans släktingar i senare led från 1640-talet till mitten av 1700-talet, vidare efter flera mellankommande ägare av Stockholms stad från 1863 och sedan slutet av 1940-talet av Staten. Det är den västra delen av kvarteret, inklusive en idyllisk trädgård, som disponeras av "revisionen", medan den östra delen, omfattande den gamla huvudbyggnaden vid Stora Nygatan 2 med en senare på- och tillbyggnad (2 A) har som residenter två departement samt Arbetsdomstolen och Svensk Juristtidnings redaktion.
Den första kända byggnationen för privat bruk i Atomena ägde rum 1641 —44. Då uppfördes av Ryning såsom byggherre och Simon de la Vallée som arkitekt ett palats på den stora tomten, vilket först var utformat i renässansstil men sedan blev modifierat i nederländskt-nordtyskt kynne.4 Som nyss antytts, var dess huvudbyggnad orienterad mot Stora Nygatan. Tomten i övrigt utgjordes av en större gård — varav ovannämnda trädgård utgör en del —som vette mot Munkbron. Den synes ursprungligen ha varit omgiven endast av en hög mur. Senare ersattes denna av låga uthuslängor runt gården med ett porthus i den västra delen mot bron.5 Den ståtliga inkörsporten där finns ännu kvar, om ock i moderniserat skick, och tjänar nu såsom huvudingång till "revisionen". Den prydes på utsidan av sandstensplattor och ornament i
lågrelief, framställande bl. a. ett par delfiner, vilka sannolikt skall erinra om att byggherren var sjöman. En liknande infattning finns mot gårdssidan.
Hela kvarteret restaurerades 1949— 1951 under ledning av arkitekten Artur von Schmalensee.1 Han ömmade ej minst för de gamla portalerna. Av dessa är väl den mot Stora Nygatan den ståtligaste. Den är utförd "i rikastebroskornamentik", prydd med de ryningska dubbelvapnen, flankerade av två kvinnostatyer, föreställande Tron och Hoppet. Därmed var emellertid inte kvarteret i dess helhet fullständigt renoverat. Det befanns nämligen nödvändigt att förstärka husgrunden mot Munkbron och därigenom avhjälpa ensättning i huskroppen, som föranlett, att en del golv börjat luta — en defekt, som gamla revisionssekreterare säkerligen minns. Arbetena utfördes åren 1976 — 79. Under den tiden hade "revisionen" tillfälliga lokaler i gamla riksdagshuset. Återflyttningen skedde 1980.
Huset vid Munkbron 1 — som i likhet med Bondeska palatset förklarats vara byggnadsminnesmärke — har utseendet av en gammal herrgårdsbyggnad, uppfört som det är i endast två våningar med en rad vindskupor under takåsarna och i en färgton, som påminner om Rydboholms slott i Roslagen. Interiören stämmer väl med den yttre bilden. Till höger om den gamla inkörsporten, numera huvudentrén, finns den forna "Justitie-revisionsexpeditionen" kvar i moderniserat skick. Biblioteket, som förut delat på utrymmet med expeditionen, har emellertid fått maka på sig och återfinnes nu högst upp i byggnaden. Till vänster om entrén kommer man in i revisionssekreterarnas revir. En väl nött trappa av gammal typ, som synes ha många år på nacken, leder upp till mellanvåningen. Några tjänsterum är av större format — främst plenisalen och kanslichefens rum — men i övrigt är det en trolsk blandning av små rum och prång. En mycket brant trappa i det inre av byggnaden skulle nog ha tilltalat amiralen Ryning, som förmodligen skulle ha valt att gå ned för den på sjömansvis. En hörsägen, som inte lär vara någon skepparhistoria, om en episod i dessa åt hårt arbete helgade rum bör kanske ej förgätas, även om den är nog så gammal. Det berättas sålunda, att en revisionssekreterare en gång i tiden för att kunna hålla sig vaken under kvällspasset brukade ta av sig skor och stumpor och sticka ned fötterna i en liten balja, fylld med kalltvatten.2 Avis au lecteur!
Några målningar och statyetter, utgörande depositioner, livar upp de gamla rummen. En del mindre arbeten av modernt snitt synes vara "blot til lyst". Av föremål inom inredningskonsten fäster man sig särskilt vid en magnifik ljuskrona i plenisalen och dess ordförandestol, som påminner om forna tidersprakt och glans.
A. 1.3.2. Kulturella relationer: press och litteratur.
"Revisionen" har naturligt nog alltid stått i skuggan av HD. Från gamla tider kan man endast erinra om pressens uppmärksamhet åt N. just.rev.:s årliga"indelningsmiddag" vid Mårtensmässa, vid vilken även justitieråd brukade vara närvarande ("Aftonbladet").3
Litteraturen är här lika mager. Som tidigare omnämnts,4 figurerar i "Hyrkus-
kens berättelser" av August Blanche en revisionssekreterare (Aldheim), som tävlande med hyrkuskbokhållaren Figge Höglund om mamsell Eveline Dillmans gunst och gick segrande ur striden. Det är dock möjligt, att den förstnämnde i själva verket var justitierådet Olof Johan Lagerheim d.y. —Målutvecklingen i HD åren 1970-74 och 1975-80 belyses i SvJT 1975 s. 478 och 1985 s. 62 av kanslicheferna Lars Wilhelmsson resp. Sven Leander.
Som en avslutning på detta avsnitt och en inledning till de följande är det på sin plats att göra en djup reverens för alla de lagverk, som under årens lopp styrt och styr domstolarnas verksamhet. Bland dem står 1734 års lag i en klass för sig såsom milstolpe mellan det gamla och det nya. Det var den 13 december 1734, som riksens råd och ständer vid en sammankomst på Riddarhuset i Stockholm antog lagen. Den stadfästes av kungen den 23 januari 1736 (varom lagboken ger besked).1 Dess 200-årsjubileum högtidlig hölls vid en sammankomst på Riddarhuset den 13 december 19342 och genom utgivandeav en "Minnesskrift ägnad 1734 års lag".3 Sedan följde 250-årsjubiléet den 13 december 1984. Det firades på samma plats i närvaro av Svea hovrättspresident Birgitta Blom och professorn Hans Ragnemalm från Stockholms universitet, vilka stod för värdskapet. Sistnämnda dag inflöt i Sv. Dagbl. en understreckare av professorn Stig Strömholm med rubriken "Klassisk redan vid promulgationen". SvJT 1984 (s. 677 — 907) ägnade stor uppmärksamhet åt det nya jubiléet. Det inspirerade även tidningspressen till utförliga artiklar.4 SvJT 1985 (s. 84) återkom med en del detaljer från festligheten, bl. a. om några sångnummer, utförda av gruppen "Keep Choir" (Christmas Carols m. m.) och ett rollspel om en rättegång 1780 i Stockholms kämnärsrätt.
Elis Dahlin
1 Jfr katalogen över hovrättens jubileumsutställning 1964, s. 38 (nr 132).
2 SvJT 1934 s. 529—560 — med flera anföranden, bl. a. av statsrådet K. Schlyter och hovrättspresidenten Birger Ekeberg ("Ex lege libertas").
3 SvJT 1934, tre delar, varav del 3 med original texten till lagen.
4 T. ex. Sv. Dagbl. nr 340/1984 med foto av Riddarhusets stora sal.