Om kvittning i försäkringsersättning

 

Av advokat JOHAN WETTER

 

Då ett försäkringsfall inträffar är det inte ovanligt att försäkringsgivaren har diverse fordringar mot försäkringshavaren. Det kan exempelvis röra sig om krav på obetalda försäkringspremier. Fordringarna kan hänföra sig direkt till den försäkring enligt vilken försäkringsfallet har inträffat men det kan även vara fråga om helt andra försäkringar. I det förra fallet talar man om strikt konnexitet mellan fordran och motfordran. Man kan även tänka sig att försäkringsgivaren vid sidan av sin försäkringsrörelse bedriver utlåningsverksamhet och till följd av denna verksamhet har krav på obetalda räntor och amorteringar gentemot försäkringshavaren. I alla dessa situationer är det naturligt att försäkringsgivaren önskar utverka betalning genom att använda försäkringsersättningen för kvittning av sina motkrav.
    Så länge försäkringsgivarens gäldenär och den som är berättigad till försäkringsersättningen är samma person är situationen vad avser kvittning förhållandevis okomplicerad. Svårare blir det när tredje mans intresse kommer in i bilden, vilket sker vid så kallad ansvarsförsäkring. Att kvittning vid ansvarsförsäkring utgör ett särskilt problem beror på den speciella reglering denna typ av försäkring erhållit enligt 91—96 §§ lagen om försäkringsavtal (FAL). I lagen används termen ansvarighetsförsäkring men jag föredrar att använda den kortare och allmänt brukade termen ansvarsförsäkring. Enligt 95 § FAL har den skadelidande i vissa speciella fall rätt att vända sig direkt mot försäkringsgivaren. Detta är vår motsvarighet till så kallad "direct action" som förekommer i en del utländska rättssystem och som innebär attden skadelidande med förbigående av den ansvarige försäkringshavaren kan väcka talan direkt mot försäkringsgivaren. En sådan talan direkt mot försäkringsgivaren är vanligt förekommande i vissa stater i USA och får där dessutom i sjörättsliga sammanhang den för försäkringsgivaren obehagliga konsekvensen att denne vid P & I-försäkring ej äger rätt att åberopa redarens globalbegränsning till begränsning av sitt ansvar (Sjur Brækhus och Alex Rein, Håndbok i P & I Forsikring, Arendal 1972 s. 73 f; Hans Jacob Bull, Sjøforsikringsrett, Oslo 1980, s. 56 f). En amerikansk domstol har emellertid i ett nyligen avgjort rättsfall godtagit att en P & I assuradör, som var föremål förtalan enligt the Louisiana Direct Action Statute, begränsade sitt ansvar genom att i sina försäkringsvillkor ange att assuradörens an-

 

96 Johan Wettersvar enligt försäkringen var begränsat till den försäkrade redarens begränsade ansvar (Crown Zellerbach Corp. v Ingram Industries Inc. 5th Cir No 82-3749, March 5, 1986).
    Vid försäkringsfall avseende ansvarsförsäkring är det uppenbart att försäkringsgivarens önskan att kvitta fordringar mot försäkringshavaren kommer i direkt konflikt med den skadelidandes intresse av att erhålla försäkringsersättningen till täckande av sin skada. För att kunna diskutera möjligheterna till kvittning vid ansvarsförsäkring måste jag därför inledningsvis något beröra utformningen av den skadelidandes rätt enligt 95 § FAL. Denna paragraf lyder som följer:
    "Försäkringshavaren vare icke berättigad att på grund av försäkringen uppbära ersättning i vidare mån än han gottgjort den, som lidit skada, eller denne lämnat sitt samtycke.
    Har ersättning utbetalts utan att den, som lidit skada, erhållit gottgörelse eller lämnat sitt samtycke till utbetalningen, och kan denne sedermera icke utfå det honom tillkommande skadestånd av försäkringshavaren, äge han av försäkringsgivaren utbekomma vadsom brister, dock ej högre belopp än denne utbetalat till försäkringshavaren.
    Har försäkringshavare, som försättes i konkurs, hos försäkringsgivaren innestående ersättningsbelopp, som försäkringshavaren icke äger lyfta utan samtycke av den, som lidit skada, äge denne, där ej konkursboet till honom utbetalar beloppet, rätt att få försäkringshavarens anspråk mot försäkringsgivaren på sig överlåtet; och åligger i ty fall konkursförvaltaren att hålla honom till handa alla i konkursboets ägo befintliga handlingar rörande försäkringen, i den mån det erfordras för beloppets utbekommande."
    I förarbetena till lagrummet anges att förslaget utgår från "den grundsatsen, att ett avtal om ansvarighetsförsäkring giver endast försäkringshavaren en rätt mot försäkringsgivaren." (NJA II 1927 s.505.) Sedan anges de begränsningar man i detta avseende ansett sig nödgad att införa till skydd för tredje man. Därefter anföres följande:"Om försäkringshavaren i syfte att förhålla den skadeståndsberättigade hans rätt, eller av annan anledning underlåter att — med försäkringsgivarens medverkan om så erfordas — gälda sin skuld, kan den skadeståndsberättigade, sedan han fått dom å sin vederpart, påkalla, att dennes hos försäkringsgivaren innestående krav på ersättning utmätes till gäldande av skadeståndet. Har försäkringshavaren blivit försatt i konkurs, är denna utväg stängd, men man bör kunna påräkna, att konkursförvaltaren vidtager åtgärd för ersättningens uttagande och överlämnande till den skadeståndsberättigade. För den mindre sannolika händelse att detta icke sker, har det ansetts nödigt att

 

Kvittning i försäkringsersättning 97tillerkänna borgenären rätt att få försäkringshavarens anspråk mot försäkringsgivaren å sig överlåtet.''
    I Eklund-Hembergs kommentar till FAL citeras ovan angivna uttalande samt anges att paragrafen icke är tvingande (Rudolf Eklund,William Hemberg, Lagen om försäkringsavtal, Stockholm 1957, s.175). Detta följer av 3 § FAL som stadgar att "avviker försäkringsvillkor från bestämmelse i denna lag, vare det ej hinder för villkorets tillämpning, med mindre sådant i lagen angives". Något dylikt hinder är ej angivet vad avser 95 § FAL.
    Även Hellner har kommenterat lagrummet (Jan Hellner, Försäkringsrätt, Stockholm 1965, s. 424 ff). Efter det att Hellner angivit att i fransk rätt domstolarna givit den skadelidande rätt att anställa talan om utfående av försäkringsbeloppet direkt av försäkringsgivaren ("action directe") anför han att "i svensk rätt saknar den skadelidande denna möjlighet vid vanlig ansvarsförsäkring, men lagen har genom ett antal detaljregler sökt säkerställa att sådan ersättning, som försäkringsgivaren är skyldig utge, faktiskt kommer den skadelidande till godo". Hellner uttalar vidare att fastän det ej uttryckligen anges i lagrummet det uppenbarligen är en förutsättning för detta att konkursborgenärerna i händelse av försäkringshavarens konkurs icke kan ta fordringen mot försäkringsgivaren i anspråk. Han anför därefter att man på grund härav även kan dra den slutsatsen att utmätningssökande borgenärer, med undantag för den skadelidande själv, ej kan få utmätning i fordringen mot försäkringsgivaren.
    Lagrummet har i svensk rättspraxis blivit föremål för prövning i NJA 1950 s. 323. I detta rättsfall hade ett försäkringsfall inträffat och den skadelidandes anspråk på ersättning ur en ansvarsförsäkring konkurrerade med regressanspråk från en annan försäkringsgivare, som utgivit ersättning på grund av samma händelse. I hovrättens av högsta domstolen fastställda dom framhölls att bestämmelserna i 95 —96 §§ FAL syftar till att garantera att den skadelidande erhåller ersättning och med hänsyn härtill ansåg hovrätten att den skadelidande hade företräde till försäkringsersättningen i förhållande till den regressande försäkringsgivaren.
    Den norska motsvarigheten till 95 § FAL har varit föremål för prövning i ett rättsfall från Norges högsta domstol (ND 1954 s. 445). I detta rättsfall hade ett rederi efter inträffat försäkringsfall gått i konkurs, varför lastintressenterna vände sig direkt mot rederiets P & I assuradörer med stöd av 95 § norska FAL. I målet sökte försäkringsgivaren göra gällande att P & I försäkringen var en sjöförsäkring enligt 59 § norska FAL och icke en ansvarsförsäkring och att således 95 § norska FAL ej var tillämplig. Vidare gjorde försäkringsbolaget

 

98 Johan Wettergällande att på grund av bolagets försäkringsvillkor något ansvar ej förelåg i den aktuella situationen. Norges högsta domstol ansåg emellertid att även om en P & I försäkring var att anse såsom en sjöförsäkring detta icke uteslöt att den även var att anse såsom en ansvarsförsäkring enligt norska FAL. Vidare antog domstolen att 95 § norska FAL var tvingande. På grund härav ansågs lastintressenterna ha rätt att rikta sin talan direkt mot försäkringsgivaren och dennes hänvisning till försäkringsvillkoren underkändes.
    Vid ett studium av detta rättsfall bör man ha i minnet att 95 § norska FAL ej helt stämmer överens med motsvarande bestämmelse i svenska FAL. I 95 § 3 st norska FAL stadgas följande: "Er den sikrede under konkurs eller akkordforhandling, har tredjemann, hvis han ikke på annen måte har fått dekning for sitt krav, rett til å forlange erstatningen utbetalt direkte til sig". Detta lagrum bör i sin tur jämföras med 95 § 1 st danska FAL, där följande stadgas: "Når den sikredes erstatningspligt overfor den skadelidte er fastslået og erstatningens størrelse bestemt, indtræder den skadelidte i den sikredes retimod selskabet, for så vidt han ikke er fyldestgjort."
    I förarbetena till 95 § FAL kommenteras de olika nordiska ländernas förslag till lydelse av ifrågavarande lagrum. (SOU 1925: 21 s. 92ff). Beträffande det danska lagförslaget anges att när försäkringshavarens skadeståndsplikt gentemot den skadelidande blivit fastställd inträder den skadelidande direkt i försäkringshavarens rätt gentemot försäkringsgivaren. Det finska förslaget var likalydande med det svenska. Beträffande det norska förslaget anges i förarbetena att det i viss mån intog en mellanställning mellan den danska och den finsksvenska ståndpunkten. Detta bör man ha i beaktande vid en genomgång av rättsfall från de nordiska länderna i denna fråga.
    Frågan om talan direkt mot försäkringsgivaren enligt norsk rätt har behandlats av Sjur Brækhus och Alex Rein (a. a. s. 61 f). I deras bok anges inledningsvis att ansvarsförsäkring i likhet med all annan försäkring är ett kontraktsförhållande mellan försäkringshavaren och försäkringsgivaren och att försäkringsgivaren i princip endast ansvarar gentemot försäkringshavaren i egenskap av försäkringsgivarens medkontrahent. Vidare anges emellertid att i ett flertal länder har den skadelidande givits rätt att vända sig direkt mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare genom "direct action". Därefter anföres att "i nordisk rett er en slik adgang hjemlet ved FAL § 95". Författarna hänvisar även till det ovan anförda norska rättsfallet.
    Jag övergår nu till att behandla frågan om kvittning vid ansvarsförsäkring. Möjligheterna rent allmänt till kvittning vid överlåtelse av fordran av en av kontrahenterna vid ett ömsesidigt fordringsförhål-

 

Kvittning i försäkringsersättning 99lande har behandlats av bl. a. Lindskog (Stefan Lindskog, Kvittning, Lund 1984, s. 94 ff). Den rättsliga situationen beskrivs av denne enligt följande. Om ett ömsesidigt fordringsförhållande föreligger mellan C och B och C därefter överlåter sin fordran mot B till A kan B trots detta under vissa förutsättningar kvitta hos A med sin motfordran hos C. Till att börja med gäller att sedvanliga kvittningsförutsättningar måste föreligga. Vidare gäller att om den fordran som C överlåter utgöres av en så kallad enkel fordran måste B för att få kvitta med sin motfordran hos C enligt 28 § skuldebrevslagen ha förvärvat motfordringen före den tidpunkt då han fick kännedom om överlåtelsen eller då han fick skälig anledning till förmodan härom. Om detta överföres till situationen enligt 95 § FAL borde således försäkringsgivaren B ha rätt att kvitta sin fordran mot försäkringshavaren C hos den skadelidande A under förutsättning att försäkringsgivarens fordran mot försäkringshavaren uppkommit före det att försäkringsgivaren fick kännedom om överlåtelsen av rätten till försäkringsersättningen till den skadelidande. Att försäkringsgivaren skulle ha rätt till kvittning synes även framgå av förarbetena till FAL (SOU 1925: 21 s. 193) och denna uppfattning delas av Hult (Phillips Hult, Föreläsningar över försäkringsavtalslagen, Stockholm 1936, s. 238). Lindskog har också behandlat kvittningssituationen vid försäkringsfall och under åberopande av ett par danska rättsfall synes han vara av den uppfattningen att kvittning vid ansvarsförsäkring icke är tillåten annat än vid fall av strikt konnexitet mellan försäkringsersättningen och motfordringen (a.a.s. 477 ff).
    Kvittning vid försäkringsfall har behandlats i en intressant norsk skiljedom (ND 1982 s. 222). Frågan i detta rättsfall var huruvida ansvarsförsäkringsgivaren enligt norsk rätt hade rätt att gentemot den skadelidande kvitta med motkrav, som försäkringsbolaget hade motförsäkringshavaren på grund av helt andra försäkringsavtal än det urvilket försäkringsersättningen skulle utgå. Någon strikt konnexitet förelåg alltså inte. Efter att ha gått igenom förarbetena till FAL i de nordiska länderna konstaterar skiljemannen att den skadelidandes skydd utformats olika i de fyra länderna och att det därför inte är utanvidare givet att lösningen är densamma i de olika länderna. Han anför vidare att frågan om kvittning är direkt omnämnd i de danska och svenska förarbetena och att man här har kommit fram till olika lösningar. Efter att ha konstaterat att det inte finns någon rättspraxis av direkt betydelse för frågan i något av de nordiska länderna övergår skiljemannen därefter till att göra en genomgång av doktrinen i Danmark, Norge och Sverige. Han konstaterar att för dansk rätts vidkommande är den förhärskande uppfattningen att försäkringsgivaren en-

 

100 Johan Wetterdast far kvitta vid strikt konnexitet mellan krav och motkrav. När det gäller norsk rätt anser skiljemannen att en svag övervikt föreligger i riktning mot att full kvittningsrätt skulle föreligga. Skiljemannen anför emellertid samtidigt att frågan är så öppen att hänsyn till lagstiftningens syfte måste få stor betydelse. Efter att ha gjort jämförelser med situationen vid medförsäkring av tredje mans intresse enligt bland annat 54 § norska FAL, kommer skiljemannen slutligen fram till att en samlad värdering ger vid handen att full kvittning ej bör tillåtas enligt norsk rätt.
    Mot bakgrund av det ovan anförda blir nu frågan om den rättsliga situationen avseende kvittning får anses vara densamma i svensk rättsom enligt norsk och dansk rätt. För att kunna bedöma denna fråga är det som ovan påpekats viktigt att notera den olika utformning som 95 § erhållit i respektive FAL i Danmark, Norge och Sverige. Enligt den danska formuleringen inträder den skadelidande direkt i försäkringshavarens rättigheter gentemot försäkringsgivaren så snart ersättningsanspråket har blivit fastställt. Enligt den norska formuleringen kan den skadelidande vid försäkringshavarens konkurs vända sig direkt emot försäkringsgivaren och framföra sina anspråk mot denne utan stöd av någon överlåtelse av anspråket från försäkringshavaren. Enligt den svenska formuleringen slutligen erfordras uttryckligen en överlåtelse av anspråket under försäkringen från försäkringshavaren till den skadelidande för att denne skall kunna vända sig direkt mot försäkringsgivaren. Enligt norsk rätt anses reglerna i 95 och 96 §§ norska FAL till skydd för den skadelidande vara tvingande medan motsvarande regler enligt svensk rätt anges som dispositiva.
    En jämförelse mellan svensk rätt å ena sidan och dansk och norsk rätt å andra sidan vad avser de behandlade reglerna ger sålunda vid handen att betydande skillnader föreligger. Enligt svensk rätt gäller således att den skadelidande icke automatiskt inträder i försäkringshavarens rätt och reglerna är ej heller tvingande. Mot bakgrund av ovanstående borde det därför enligt svensk rätt vara fullt möjligt att i försäkringsvillkoren ta in olika bestämmelser som begränsar den skadelidandes rätt, exempelvis villkor om full kvittningsrätt för försäkringsgivaren i försäkringsersättningen för alla fordringsanspråk mot försäkringshavaren. En sådan kvittningsrätt är även angiven i 68 § av Allmän Svensk Sjöförsäkringsplan.
    Enligt min uppfattning bör emellertid en försäkringsgivare enligt svensk rätt ha full kvittningsrätt även utan stöd av dylika särskilda klausuler. Det går naturligtvis att anföra goda skäl för att begränsa försäkringsgivarens fulla kvittningsrätt till skydd för den skadelidandes rätt till ersättning. En jämförelse kan göras med det resone-

 

Kvittning i försäkringsersättning 101mang som fördes i det ovan anförda rättsfallet NJA 1950 s. 323. Av formuleringen av 95 § FAL framgår emellertid klart att den skadelidandes rätt gentemot försäkringsgivaren måste grunda sig på en överlåtelse från försäkringshavaren. Den skadelidande har således icke en självständig rätt att vända sig direkt mot försäkringsgivaren. Enligt 28 § skuldebrevslagen har en gäldenär med i lagrummet angivna begränsningar, och under förutsättning att övriga kvittningsförutsättningar är uppfyllda, rätt att kvitta, efter det att huvudfordringen överlåtits, med en motfordran hos överlåtaren. Detta lagrum eller i vart fall grunderna härför bör kunna appliceras på en överlåtelse av rätten till försäkringsersättning. I avsaknad av ett i lag stadgat förbud mot kvittning och under förutsättning att kvittningsförutsättningarnai övrigt är uppfyllda bör därför en försäkringsgivare normalt ha rätt till full kvittning för samtliga sina fordringsanspråk uppkomna före överlåtelsen mot försäkringshavaren i den skadelidandes ersättningsanspråk gentemot försäkringsgivaren, vilka grundar sig på en överlåtelse. Denna rätt till full kvittning bör föreligga helt oberoende av om villkor i detta avseende intagits i försäkringsavtalet eller ej. Något krav på strikt konnexitet kan enligt min uppfattning ej heller uppställas.