JAN-OLOF SUNDELL, Tysk påverkan på svensk civilrättsdoktrin 1870—1914. Institutet för rättshistorisk forskning 1987. 382 s.
Sundells avhandling om den tyska påverkan på svensk civilrättsdoktrin1870—1914 baserar sig på en tredelad disposition. Första delen utgörs av en inledning och kap. 1—4, i vilka Sundell behandlar den kulturella bakgrunden till det fenomen han undersökt. I kap. 5 — 20 undersöker Sundell sedan såsom han säger "åtta framstående svenska rättsvetenskapsmäns bildningsväg framtill deras disputationer och ... deras doktorsavhandlingar". Man kan säga,att Sundell skiljer mellan person och sak i och med att han åt varje författare ägnar två kapitel, ett som behandlar den s. k. bildningsvägen, dvs. närmast kontakterna med Tyskland, varefter ifrågavarande författares avhandling analyseras i det följande kapitlet. Bokens tredje del innehåller dels ett kapitel(kap. 21), som behandlar vissa centrala temata i 1800-talets doktrin, dels en avslutning, där Sundell sammanfattande framställer sina forskningsresultat.
I inledningen behandlar Sundell bokens disposition, uppgift, metod och källor. Han konstaterar, att civilrätten utgjorde "den juridiska basvetenskapen" under 1800-talet, varför det har varit naturligt att koncentrera avhandlingen just på denna gren av rättsvetenskapen. Den valda tidsperioden baserar sig på det allmänt kända faktum att det tyska inflytandet var särskilt märkbart just i slutet av 1800-talet och att den svenska juridiska litteraturen först vid denna tidpunkt var så omfattande, att det började "växa fram ett kollektivt mönster". Sundell har dock valt att inte behandla hela denna litteratur, utan hans metod är utpräglat personhistorisk: åtta rättsvetenskapsmän, Johan Hagströmer, Ivar Afzelius, Alfred Winroth, Ernst Trygger, Hjalmar Hammarskjöld, Tore Almén, Wilhelm Lundstedt och Östen Undén får representera den svenska juridiken under denna tid, därtill behandlas endast de nämnda författarnas doktorsavhandlingar.
Även kapitlen 1—4 kan betecknas som en inledning, som enligt Sundell är nödvändig "för förståelsen av avhandlingens huvuddel men gör bara till en mindre del anspråk att i sig innebära en självständig forskningsinsats". I det korta första kapitlet med rubriken "Allmän kulturell bakgrund" redogör Sundell för förutsättningarna för en reception av tysk rätt och rättsvetenskap. Han konstaterar, att receptionen inom rättsvetenskapen kan betraktas som en del av den starka tyska kulturinfluensen under denna tid. Svenskarnas språkkunskaper i tyska förbättrades också avsevärt genom att tyskan blev första främmande språk i skolorna på 1870-talet. Också de personliga kontakterna med Tyskland var mycket livliga i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet.
Kapitel 2 "Den juridiska bakgrunden — rättsvetenskap och juristutbildning" är en översikt över de juridiska fakulteternas utveckling i Sverige på 1800-talet; samtidigt lämnas korta notiser om innehavarna av de olika professurerna. I kapitlets sista avsnitt dryftar Sundell frågan, om 1870-talet kan betecknas som en brytningstid i den svenska rättsvetenskapen. Han kommer till den slutsatsen, att man, trots att den traditionella bilden av 1870-talet som ett genombrottsdecennium inte saknar fog för sig, dock bör akta sig för att konstruera fram en skarp gräns mellan perioden före 1870 och tiden därefter.
Tredje kapitlet "Den tyska juridiska utvecklingen under 1800-talet" är enbrett upplagd framställning av de viktigaste strömningarna inom tysk rättsvetenskap från den historiska skolan i början av 1800-talet till frirättsskolan, intressejurisprudensen och rättssociologin omkring ett århundrade senare. Sundell redogör också för de centrala tankegångarna inom de olika rättsvetenskapliga riktningarna med tyngdpunkten förlagd på frågor som med användande av nutida terminologi kunde anses höra till den allmänna rättsläran.
Med användande av titeln till en dansk doktorsavhandling från år 1976, Ditlev Tamms "Fra Lovkyndighed til Retsvidenskab", framställs några drag i den civilrättsliga doktrinen i Sverige åren 1820—1870. Sundell påvisar, att beroendet av tysk doktrin var markant även i den redan kvantitativt sett anspråkslösa civilrättsliga litteraturen i början av 1800-talet; t. ex. i den av Fredrik Schrevelius på 1840-talet skrivna och senare i årtionden använda läroboken i Sveriges allmänna civilrätt är Savignys System des heutigen Römischen Rechts genomgående en källa. Även andra författares produktion utgör bevis för Sundells påstående, att någon skarp gräns vid början av 1870-talet, åtminstone då det gäller det tyska inflytandet, inte kan dras upp.
Huvuddelen av Sundells avhandling, kapitlen 5 — 20 (s. 91—296) utgörs som nämnts av en genomgång av åtta svenska rättsvetenskapsmäns forskarutbildning och doktorsavhandlingar. Även ett kort referat av dessa kapitel skulle bli för vidlyftigt i detta sammanhang. Jag återkommer till dessa kapitel nedan i samband med kritiken av Sundells arbete.
I bokens sista numrerade kapitel (kap. 21) De svenska juristernas uppfattning i de grundläggande civilrättsliga principfrågorna: synen på den historiska skolan, den romerska rätten och den juridiska metoden behandlar Sundell sådana frågor, där de olika författarnas åsikter om den tyska rättsvetenskapen kommer till synes. I detta kapitel har Sundell inte nöjt sig med att enbart gå igenom de avhandlingar som utgör hans främsta forskningsobjekt, utan han har också beaktat annan relevant litteratur under och delvis före den periodavhandlingen täcker.
I avslutningen skisserar Sundell upp sina forskningsresultat. Han kommer till den inte oväntade slutsatsen, att de svenska juristerna var starkt influerade av den tyska rättsvetenskapen. I flera fall kan man påvisa ett inflytande från en bestämd tysk jurist, medan det i andra fall rör sig om en allmän idémässig och metodisk influens. Även i svensk rättsvetenskap var den konstruktiva metoden, den s. k. begreppsjurisprudensen, den förhärskande metoden fram till det första världskriget oberoende av bl. a. de olika rättsvetenskapsmännens politiska åsikter. Sundell avslutar sitt arbete med att konstatera att "Svenska juristers sätt att tänka och argumentera har kommit att starkt präglas av denna överföring av ett vetenskapligt synsätt, där den tyska rättsvetenskapen varit den givande parten och den svenska den mottagande. I skuggan av det arvet lever vi än i dag."
Sundells val av tema för sin avhandling kan betecknas som lyckat och även som aktuellt i ordets vidsträcktare betydelse. "Privatrechtsgeschichte der Neuzeit" har varit ett centralt forskningsobjekt inom den europeiska rättshistoriska forskningen senast sedan början av 1960-talet. Receptionen av tysk rätt och rättsvetenskap som föremål för avhandlingen passar även den ihop med nyssnämnda trend inom forskningen; inom den moderna forskningen har man betonat betydelsen av den gemensamma grundvalen, förekomsten av en europeisk ius commune inom den nya tidens rättsvetenskap. Begränsningen
av temat till att endast gälla civilrättsdoktrinen är naturlig även för svensk rättsvetenskap. Även den tidsmässiga avgränsningen kan försvaras på goda grunder. Den första av Sundell undersökta doktorsavhandlingen, Hagströmers "Om aktiebolag enligt svensk rätt" kom ut år 1872, den sista, Undéns" Kollektivavtalet enligt gällande svensk rätt", år 1912. Man kan dock ifrågasätta årtalen 1870 och 1914 i avhandlingens titel; dessa årtal "från början av det tysk-franska kriget till början av det första världskriget" tyder på en betoning av den politiska historiens betydelse som man inte kan finna i själva avhandlingen.
Avhandlingen är lättläst och språket i allmänhet korrekt. Enstaka misslyckade nybildningar, såsom "påverkanskälla" (s. 12) kan noteras, och jag kan inte underlåta att påpeka att "lärjunge" stavas med "j" i stället för "lj" (s. 49 osv.). Stilen är i genomsnitt god med vissa undantag; läsaren rycker dock till när han mitt i en framställning på nykter sakprosa finner en mening som "Försäkerhets skull dunkar sedan Lundstedt några av Thurs teser i huvudet på Windscheid" (s. 261).
Avhandlingens disposition är godtagbar med en traditionell tredelning i inledning, behandling och sammanfattning. Vissa kapitels omfång och berättigande överhuvudtaget kan diskuteras; jag återkommer till detta nedan. Däremot måste man nog konstatera, att avhandlingen är problematisk både då det gäller det närmare valet av forskningsobjekt och den metod som Sundell använder.
Enligt min åsikt är det grundläggande problemet vid bedömningen av denna avhandling att boken är skriven av en humanist för en fil.dr.-examen, fastän det innehållsmässigt klart är frågan om ett rättshistoriskt arbete. Sundell har inte någon juridisk utbildning, varför han har varit tvungen att välja det perspektiv han har valt. Boken har en utpräglat personhistorisk inriktning, medan det för en jurist skulle ha varit den naturliga utgångspunkten att skriva en avhandling som koncentrerade sig på den juridiska doktrinens utveckling, någonting som på tyska kallas "Dogmengeschichte". På grund av valet av tema kan man inte undgå att granska Sundells avhandling enligt de krav man bör ställa på ett rättshistoriskt arbete, och det är just i detta avseende som avhandlingen har vissa brister.
I inledningen dryftar Sundell utförligt frågan, varför han valt ut just de tidigare nämnda åtta rättsvetenskapsmännen; han nämner själv som tänkbara alternativ Nils Alexanderson, Carl G. Björling och några andra forskare. Ett annat alternativ vore enligt Sundell att undersöka ett slags andra klassens doktorsavhandlingar som inte möjliggjorde en akademisk karriär, därför att det i och för sig finns "anledning att anta att påverkan från tysk rättsvetenskap borde ha varit än mer påtaglig på denna typ av jurister än hos den yttersta eliten, där intelligens och strävan efter självständighet rimligtvis skulle verka i en annan riktning". Frånsett det diskutabla i att välja ut ett material där det tyska inflytandet postuleras vara särskilt starkt och på grund härav dra slutsatser beträffande hela den civilrättsliga litteraturen, kan man fråga sig, om en begränsning till en viss grupp personer faktiskt var den enda möjliga lösningen. Det är rimligt redan av forskningsekonomiska skäl att avstå från att analysera hela den civilrättsliga litteraturen under perioden ifråga, men den av Sundell valda lösningen måste nog betecknas som misslyckad.
Även om man godtar att undersökningen begränsas till en viss grupp
rättsvetenskapsmän och deras produktion, kan man ställa sig tvivlande till metoden att använda endast dessa forskares doktorsavhandlingar som forskningsobjekt. Det kan med fog ifrågasättas, om en enbart på doktorsavhandlingar baserad undersökning ger en korrekt bild av det tyska inflytandet på den civilrättsliga litteraturen i allmänhet. Just i doktorsavhandlingar är det utländska inflytandet i allmänhet väl osedvanligt starkt: man valde ett tema som tidigare inte alls eller i mycket ringa mån hade behandlats i den inhemska litteraturen och det var därför naturligt att använda sig av den utländska doktrinen. Dessutom gällde det för den unge forskaren att visa upp en grundlig beläsenhet. Om Sundell skulle avse att polemisera mot en äldre forskningstradition, som hade förringat betydelsen av det tyska inflytandet, skulle man t. o. m. kunna påstå, att han baserar sina forskningsresultat på ett missvisande material. Någon sådan forskningstradition existerar dock inte, ty den tyska rättsvetenskapens betydelse för nordisk rättsvetenskap under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är ett allmänt känt faktum. Även om Sundell ställvis också redogör för kritiska röster mot det tyska inflytandet (t. ex. s. 17, 131, 323f.), får man, på grund av en del obelagda antaganden beträffande det som egentligen skulle bevisas, intrycket av att Sundell försökt uppvisa ett så starkt tyskt inflytande som möjligt. Han påstår t. ex. att Winroth "rimligen" torde "ha läst Windscheids berömda standardarbete Lehrbuch des Pandektenrechts"(s. 161), även om han samtidigt måste nöja sig med konstaterandet, att det "är möjligt att Windscheid utgjorde en förebild för Winroth men därom är det svårt att hysa en bestämd uppfattning utan en grundlig analys av vad den senare skrivit". Trygger knöt "uppenbarligen ... personliga och intellektuella kontakter i Tyskland" (s. 179) och att Trygger "mottog viktiga intryck under sin studieresa i Tyskland måste vara av vikt för hans senare utveckling. Även om det i stort sett saknas brevmaterial för att belysa denna utveckling, finns det ingen anledning att anta att Trygger avvek från det mönster, som med större tydlighet kan tecknas beträffande Ivar Afzelius, Johan Hagströmer och Hjalmar Hammarskjöld" (s. 180).
Genom begränsningen till att undersöka endast de åtta forskarnas doktorsavhandlingar har Sundell förpassat chansen att undersöka receptionens betydelse t. ex. för utvecklingen av vissa civilrättsliga rättsinstitut. Även om alla avhandlingarna kan betecknas som civilrättsliga i vidsträckt betydelse, existerar det inget inre sammanhang mellan dem. Winroths och Undéns avhandlingar hör till arbetsrätten, Afzelius', Tryggers och Lundstedts avhandlingar och delvis även Alméns avhandling är närmast obligationsrättsliga, Hagströmer skrev om ett bolagsrättsligt ämne och Hammarskjölds tema hörde till transporträtten. Begränsningen till doktorsavhandlingarna har också lett till, att en processrättsforskare som Trygger och en straffrättslärd som Hagströmer har tagits med i ett arbete som skall behandla civilrättsdoktrinen. Det är därför föga förvånande, att Sundell i det sammanfattande 21. kapitlet undersöker frågor som är gemensamma för hela juridiken: inställningen till den historiska skolan, den romerska rätten och den juridiska metoden. Det finns i själva verket mycket litet om den svenska civilrättsdoktrinen på 1800-talet i Sundells bok — man får i allmänhet inte veta, när och på vilket sätt tolkningen av olika civilrättsliga rättsregler och rättsinstitut förändrats på grund av inverkan från tysk rätt och rättsvetenskap — det mest intressanta problemet för en läsare med juridisk utbildning.
Uppdelningen i två kapitel för varje undersökt författare kan även diskute-
ras; nu tenderar det personhistoriska materialet att ta överhanden jämfört med det redan enligt bokens titel centrala i avhandlingen: den tyska påverkan på civilrättsdoktrinen. Intrycket av det stereotypa i metoden förstärks av att t.ex. kapitlet om Hagströmers forskarutbildning inklusive den obligatoriska resan till Tyskland s. g. s. i sin helhet behandlar tiden efter disputationen. De personhistoriska kapitlen med den inte helt lyckade rubriken "bildningsväg" baserar sig på Sundells omfattande arkivforskningar genom vilka mängder av nya uppgifter letats fram. Det ställvis rika materialet har dock överväldigat Sundell, som ej alltid kunnat motstå frestelsen att lägga fram även mindre relevant material; t. ex. kapitlet om Afzelius' bildningsväg är betydligt längre än kapitlet om själva doktorsavhandlingen. Paradoxalt nog har det varit Sundells lycka, att inte alla forskarna har lämnat efter sig ett lika rikhaltigt personligt material. Sundells arkivforskningar är imponerande som arbetsprestation. Enligt min åsikt skulle det dock ha varit till fördel för avhandlingen om Sundell använt sin arbetskapacitet t. ex. till att gå igenom och analysera de åtta rättsvetenskapsmännens hela produktion, medan den personhistoriska bakgrunden gott kunde ha baserats på de i tryckta biografier och nekrologer tillgängliga uppgifterna. Nu översvämmas läsaren av en mängd ofta triviala detaljer och problem (utnyttjade Afzelius den vänliga invitationen att fira nyårsafton hemma hos familjen Friedberg, s. 128, och Tryggers åsikt om Windscheids döttrars utseende, s. 178). Även i andra kapitel (t. ex.kap. 13: Hjalmar Hammarskjölds bildningsväg) konfronteras läsaren med det som tycks vara Sundells metodologiska credo: den rättsvetenskapliga verksamheten baserar sig huvudsakligen på personliga relationer, sympatier och antipatier. En av Sundell dock aldrig ställd fråga är i vilken mån det personliga materialet överhuvudtaget kan betecknas som relevant. Predestinerar t. ex. ett gemensamt nyårsfirande eller ens längre personliga kontakter till ett vetenskapligt beroende? Detta problem kunde gärna ha dryftats i avhandlingen.
En del av de personhistoriska kapitlen kunde med fördel ha varit betydligt kortare; samma gäller det kapitel som behandlar den tyska rättsvetenskapens utveckling (s. 45 — 76). Sundells motivering, att man behöver "en översikt över den tyska juridiska utvecklingen under 1800-talet som en bakgrund för att kunna förstå den svenska rättsvetenskapens framväxt under 1800-talet och början av 1900-talet" (s. 14) är godtagbar, men kapitlet är innehållsmässigt föga lyckat. Kapitlet kan i sin helhet betecknas som Lesefriichte, och Sundellhar därför varit tvungen att begränsa sig till de utvecklingslinjer, som väckt mest uppmärksamhet i den tyska rättshistoriska forskningen. Sammanställningen av den olika forskningstraditioner representerande tyska litteraturen har inte heller försiggått helt friktionsfritt. Däremot kan man konstatera, att det följande kapitlet (kap. 4), som behandlar den svenska civilrättsliga doktrinens utveckling 1820—1870, utgör en god översikt.
Såsom jag ovan nämnde försöker Sundell visa upp ett så starkt tyskt inflytande som möjligt, utan att argumenteringen alltid är helt övertygande. Han försöker t. ex. påvisa en påverkan från Jhering på Nordling med hjälp avföljande resonemang (s. 154). Frågan är om Jherings betonande av intressenas betydelse kan återfinnas hos Nordling. Sundell konstaterar först: "Nordling talar visserligen om förnuftiga anspråk och inte direkt om förnuftiga intressen men parallellen i tankegången förefaller ändå påtaglig." Några rader senare förvandlas parallellen till ett faktum: "Vad som talar för en influens även på Nordling är att föreställningen om rättigheter grundade på
förnuftiga intressen inte var vanlig vid denna tid." Att enbart på grund av det allmänna begreppet "ändamål" sluta sig till ett inflytande av Jhering påWinroth (s. 174) är också något vågat, i synnerhet som begreppet "ändamål" (ratio legis) finns i svensk doktrin redan hos Ebbe Samuel Bring år 1817. Detta gäller naturligtvis även Sundells argumentering på grund av förekomsten av ordet "Zweck" (s. 240 f.).
Sundells kännedom om den tyska rättsvetenskapen är inte helt utan luckor. Han konstaterar att Hagströmer (s. 102 och 107) och Winroth (s. 171) hänvisar till arbeten av den tyske juristen Heinrich Ahrens, utan att på något sätt kommentera detta märkliga faktum; Krause-anhängaren Ahrens betraktades inom den tyska pandekträttsvetenskapen närmast som "nicht zitierfähig". Sundell refererar utan kommentarer (s. 176) Winroths kritik av tyska författares benägenhet att behandla tjänstehjonsförhållandet i familjerätten; Winroth ansåg detta bero på det romerska slavinstitutet och förordade själven behandling inom obligationsrätten. Här hade en kort utredning av bakgrunden till frågan varit på plats. Winroths lösning hade även den en (kanske ännu starkare) romersk rättslig anknytning (locatio conductio operarum), medan å andra sidan den familjerättsliga lösningen finns i naturrättssystemen från Pufendorf och har traditioner bakåt i tiden ända till Aristoteles.
Inte heller behandlingen av den svenska litteraturen är helt utan fel. Då Winroth anser att förutom den skrivna lagen även sedvänjan är en rättskälla, är detta ej ett "exempel på inverkan från den Historiska skolan" (s. 171), utan ett återgivande av gällande svensk rätt, gamla Rättegångsbalken 1:11. Då Sundell mycket starkt betonar Tryggers säregna behandling av källorna och starka bundenhet av dessa (s. 190), är detta ett påstående som baserar sig på två fel uppfattningar. Sundell citerar dels ett avsnitt ur Savignys "Das Obligationenrecht", dels Tryggers referat av denna text. Sundell tycks dock inte observera, att Trygger endast återger den första delen av Savigny-citatet. Därmed syftar Tryggers två "medvetslös" på det enda "bewusstlos" hos Savigny, medan Savignys "wohl aber noch immer willenlos" av Trygger återges med uttrycket "ehuru dess vilja visserligen är utan betydelse". Jag kan inte heller anse uttrycket "medvetslös" så egendomligt som Sundell syns anse med beaktande av tidens språkbruk, jfr. t. ex. den svenska originaltexten i den finska Strafflagen av år 1889 (3: 3,2): "Har någon råkat i sådan tillfällig sinnesförvirring att han ej vet till sig; vare ock gerning, som han i det medvetslösa tillstånd föröfvar, strafflös".
Avhandlingen blir bättre mot slutet. Kapitel 21, som behandlar de svenska juristernas syn på den historiska skolan mm., är välskrivet. Källmaterialet begränsas inte längre till de åtta avhandlingarna och både Sundells analys av materialet och hans slutsatser kan godtagas. Den redan i kapitlet om Undéns avhandling framskymtande norske juristen Francis Hagerup ägnas här en utförligare behandling. Det nordiska perspektivet förblir visserligen en ansats, men tyder dock på att den annars i avhandlingen genomförda begränsningen till axeln svenskt-tyskt kanske inte varit det mest givande alternativet. Detta kapitel förhöjer klart avhandlingens värde som helhet.
Även avslutningen är god och Sundells slutsatser väl avvägda, kanske betonas den svenska rättsvetenskapens betydelse för de tyska juristerna dock något för kraftigt. Såsom Sundell såväl i detta sammanhang (s. 322) som tidigare påpekar (s. 98 n. 4), behärskade de tyska rättsvetenskapsmännen i allmänhet inte något nordiskt språk; endast några rättshistoriker kunde fungera som en förbindelselänk med Norden.
Enligt förordet påbörjade Sundell sin doktorsavhandling redan hösten 1972. Bokens ojämna nivå torde därmed kunna förklaras med den långa tid under vilken avhandlingen skrivits. De avsnitt, i vilka Sundell avstått från en personfixerad behandling, är enligt min åsikt de bästa i boken — jag vill i synnerhet framhäva kapitlen 4 och 21 samt avslutningen. Också vissa analyser av doktorsavhandlingarna är förtjänstfulla, detta gäller i synnerhet de kapitel som behandlar Hagströmers och Undéns arbeten. Bokens uppenbara svagheter är den olyckliga begränsningen av materialet till åtta doktorsavhandlingar, och Sundells vilja att redogöra för allt det otryckta material han funnit beträffande de olika forskarnas personliga kontakter med Tyskland och tyska rättsvetenskapsmän.
Trots svagheterna i Sundells arbete får dess positiva sidor inte hamna i skymundan. Det bör betonas, att avhandlingen baserar sig på utförliga källforskningar och ett omsorgsfullt arbete och att Sundell väl behärskat det material han sett som sin uppgift att behandla. Avhandlingen har på ett övertygande sätt bevisat och fördjupat de tidigare antagandena, att den svenska civilrättsdoktrinens beroende av den tyska rättsvetenskapen var mycket starkt i slutet av 1800-talet och i början av detta århundrade, och den fyller därmed en lucka i den svenska rättshistoriska forskningen.
Lars Björne