Hästmarknad med lotteri
Jag har med intresse tagit del av Ulf Göranssons artikel om rättsfallet i NJA 1987 s. 3 i SvJT 1987 s. 484.
Eftersom jag på konkursförvaltarens, advokat Lars Andersson, uppdrag utredde Folkes konkurs och förde processen i alla instanserna, kan jag inte underlåta att göra några kommentarer till artikeln.
När konkursen började "saknade" Folke hästar. När konkursen avslutas kommer boet att ha tillförts värdet av 17 hästar inkl den i domstolarna stötta och blötta hästkraken. Jag beklagar bara att "Piraten" inte fick tillfälle att skriva historien. Den hade säkert kunnat lysa upp undervisningen i civilrättprecis som hans historier om Vantecks gränstvist i Historier från Färs eller Tom Anckers växelrytteri i Tre Terminer.
Som det nu är tänker jag inte ens försöka mig på något sådant. Låt mig bara säga en sak. När jag letade efter hästar runtom i Skåne, när jag desperat höll i grimma och svans för att hästarna inte skulle upplösas i intet, då tänkte jag föga på den juridiska begreppsvärlden. Då gällde det att handla, sätta bollar i rörelse och sedan spela med så gott man kunde.
Nåväl till saken.
Ulf Göranson förespråkar att sakrättsskyddet skall uppkomma genom avtalet kombinerat med en presumtionsregel för besittarens äganderätt i stället för tradition som avgörande ur sakrättslig synpunkt.
Hur hade den föreslagna presumtionsregeln verkat i föreliggande fall? Såvitt jag förstår hade konkursboet varit tvunget att på samma sätt som nu skedde, först visa att hästen rättsligt sett var i Folkes besittning, trots att hästen rent fysiskt inte fanns i stallet vid konkursutbrottet. Detta hade dock inte räckt. Fredrik — med Folkes bistånd — skulle ha kunnat motbevisa presumtionen. Uppriktigt talat är jag osäker på om boet hade kunnat prestera någon egentlig bevisning emot Fredriks och Folkes samstämmiga uppgifter. Det är en sak att mellan skål och vägg få värdefull information och en annan att få samma uppgifter bekräftade under ed.
Personligen tror jag inte att en presumtionsregel skulle kunna hjälpa ett konkursbo i de fall av skenöverlåtelser, som Ulf Göranson diskuterar. Även om andelsägarna G och L hade fått omedelbar besittning till hästen sommaren 1981, hade väl en presumtionsregel inte förändrat förhållandena om hästen stått i Folkes stall vid konkursutbrottet. Anledningen är att det är lika osannolikt att alla hästar hos en travtränare är dennes, som att alla bilarna i en bilverkstad är verkstadsägarens. Troligen skulle man därför ändå hamna i en diskussion. Kanske inte om besittningens innebörd men beträffande vilken egendom och i vilken situation presumtionen skulle kunna göras gällande.
Den andra situationen är den, att hästen förs ut från stallet strax förekonkursen och att den nye stallägaren underrättas om ett ägarebyte. Detta hade enligt dagens regler gett Fredrik ett sakrättsligt skydd. Men så hade det ju även blivit med en presumtionsregel, eftersom Folke inte längre skulle ha haft besittningen vid konkursen. För övrigt torde idag den rättshandling som medför det sakrättsliga skyddet, som uppnås på detta sätt strax före konkursen, kunna återvinnas enligt 30 § konkurslagen. Detta gjorde boet för övrigt också gällande i alla tre domstolsinstanserna. Frågan kom dock inte att prövas. Med en presumtionsregel skulle chanserna för en återvinning kanske minska, eftersom besittningsövergången då inte skulle ha sakrättslig betydelse och måhända inte uppnå status av rättshandling i lagens mening.
Oavsett vilka regler som finns är i konkurser med röriga äganderättsförhållanden utgången av processer om bättre rätt till egendomen oftast ett lotteri. De rättsliga begreppen bryter av och förenklar komplicerade sammanhang ibland till oigenkännlighet. Transaktionenens "verkliga natur" känner man oftast inte ens efter genomlidna processer. Man vet bara vad man lyckats bevisa eller inte. I komplicerade mål framstår för mig ofta tingsrätternasavgöranden som jordnära. Hovrätten tycks då ibland förlora sig i begreppen. I det föreliggande fallet verkar begreppet "sambesittning" ha legat så väl på hovrättsledamöternas tungor, att man sedan slutat fundera närmare på innebörden av begreppet. Dessa och liknande risker lär man inte kunna undvika med en presumtionsregel av föreslagen innebörd.
Magnus Pfannenstill