BENGT LINDELL. Sakfrågor och rättsfrågor, Uppsala 1987.

 

I kapitel 4 i sin avhandling Sakfrågor och rättsfrågor diskuterar och jämför Bengt Lindell två teorier för bevisvärdering. Den ena av dessa teorier är den så kallade bevisvärdeteorin (Lindell talar något missvisande om "värdeteorin"), den andra är den så kallade temametoden.
    För att jag skall kunna kommentera Lindells diskussion av dessa båda teorier krävs en kort presentation av dem och framförallt då av bevisvärdeteorin. En av bevisvärdeteorins grundläggande ideer är att man vid bevisvärdering framförallt bör beakta det kausala förhållandet mellan bevisfaktum och bevistema. Antag att en person är vittne till en trafikolycka. Personen hävdar att han såg en blå bil köra på en äldre dam på ett övergångsställe varefter bilen snabbt försvann från olycksplatsen. Det var dock mörkt och regnigt vid olyckstillfället, vittnet stod också en bit ifrån övergångsstället, varför möjligheten finns att han misstagit sig på bilens färg. Om den process som leder oss från vittnets registrering av olyckan till hans rapportering av händelsen har fungerat, d. v. s. om det är så att om bilen var blå kommer vittnet att se och rapportera en blå bil, säger vi att den kausala mekanismen eller bevismekanismen fungerat. Bevisvärdeteorin hävdar att det är sannolikheten för att bevismekanismen fungerat givet bevisningen som ger det riktiga bevisvärdet, inte som temametoden hävdar sannolikheten för temat givet bevisningen. Att detta också är ett riktigt påstående ser man med all klarhet om man tänker sig en situation då man har att göra med ett icke ofelbart vittne, med en icke ofelbar bevismekanism. Antag att ett vittne, under de väder omständighetersom nämnts, ibland kan ha svårt att avgöra om bilen är blå eller säg grön. Om detta är fallet gissar vittnet bilens färg och rapporterar denna gissning som sin iakttagelse. En skillnad mellan bevisvärdeteorin och temametoden är att bevisvärdeteorin anser att bevistemat endast erhåller stöd om bevismekanismen fungerat, d. v. s. om vittnet registrerat och rapporterat olyckan på ett riktigt sätt. Förespråkarna för temametoden hävdar att vid sidan av sådana fall bör även de då ett vittne korrekt gissat att bilen är blå räknas som bevisning. Detta innebär att det bevisvärde som erhålles med bevisvärdeteorin alltid är lägre än eller lika med det bevisvärde som erhålles med temametoden. Man skulle kunna säga att temametodens bevisvärde innehåller en

 

mängd brus av typen lyckosamma gissningar, brus som inte är direkt kopplat till bevistemat och vars ursprung vi inte har kunskap om, men som trots detta höjer temats sannolikhet.
    En av fördelarna med bevisvärdeteorin framför temametoden är att den kan ges en kunskapsteoretisk bas som är betydligt stabilare än den temametoden är baserad på. Det traditionella svaret på frågan "Vad är kunskap?" är att en person X vet att p om: a) p är sant, b) X tror att p, samt c) X är berättigad att tro att p. Det senare av dessa villkor har ofta tolkats så att sannolikheten för p givet bevisfakta är hög. Denna analys av kunskapsbegreppet ligger helt i linje med vad temametoden säger, man kan säga att temametoden som bevisteori söker stöd i denna analys. Nu visar emellertid de såkallade Russell-Gettier paradoxerna att denna analys av kunskapsbegreppet är långt ifrån lyckad. Ett sätt att undvika dessa paradoxer och många andra problem är att definiera kunskap på följande sätt: X vet att p om: a) p är sant,b) X tror att p, samt c) bevismekanismen har fungerat, d. v. s. p är kausaltförbundet med X's kunskapsläge. Det bör finnas ett kausalt förhållande mellan det personen anser sig ha kunskap om och personens kunskapsläge. Det är i denna betydligt starkare kunskapsteori som bevisvärdeteorin finner stöd. Om det är verklig kunskap som eftersträvas i juridiska sammanhang och man har förhoppningen att inte råka ut för Russel-Gettier paradoxernas fällor, då är det bevisvärdeteorin som bör förespråkas.
    Bengt Lindell tycks dock inte ha haft förmåga att uppskatta fördelarna hos bevisvärdeteorin. Han försöker på olika sätt övertyga oss om att teorin i grunden är felaktig. Jag skall nu ta upp några av hans argument och visa att han helt uppenbart har missuppfattat de mest centrala delarna av teoribildningen.
    Ett av Lindell's viktigaste argument mot bevisvärdeteorin är att teorin endast uttalar sig om bevistemats sannolikhet inte om dess osannolikhet. Lindell säger vid en jämförelse mellan temametoden och bevisvärdemetoden att det finns "... bl. a. den mycket väsentliga skillnaden, att vi enligt värdemetoden inte får något besked om temats osannolikhet". På sidan 165 försöker han sig också på konststycket att visa att frågan om bevisningen talar för temats sannolikhet eller osannolikhet är en fråga om "lek med ord":

 

Låt oss titta på följande exempel, där jag utgår ifrån att endast ett bevis finns:
Version 1
Tema: A hade stöldavsikt.
Bevisets bevisvärde för temat, att A hade stöldavsikt, är 0.5.
Om temats osannolikhet, d. v. s. frågan om A inte hade stöldavsikt, vet vi ingenting.

 

Lindell byter sedan i en version 2 ut samtliga förekomster av  "A hade stöldavsikt" mot "A hade inte stöldavsikt" och menar att detta visar att vårt val av betraktelsesätt påverkar huruvida vi vet något om A hade stöldavsikt eller ej. I version 1, menar han, ger oss bevisvärdeteorin ett värde för att A hade stöldavsikt, men säger ingenting om motsvarande värde för att A inte hade stöldavsikt. I version 2 är fallet det omvända. Det förefaller alltså som om Lindell sammanblandar sannolikheten för temats negation givet beviset med bevisets bevisvärde för temats negation. Han fortsätter:

 

Som vi sett beror detta på att sannolikheten för icke-X minskar sannolikheten för X, istället för att betraktas som ett självständigt alternativ. En följd härav blir enligt min mening, att formuleringen av temat — negativt eller positivt — kommer att få en utslagsgivande betydelse vid bevisvärderingen.

 

Vad Lindell säger här och på flera andra ställen i kapitel 4 visar klart och tydligt att han inte har förstått de mest elementära delarna av bevisvärdeteorin. För att klart kunna visa att bevisvärdeteorin ger en sannolikhet såväl till bevistemat (som jag kommer att beteckna (—T) som till dess negation ( — T) måste jag hålla mig till den formella bevisvärdeteorin. Vi betecknar den föreliggande bevismekanismen B och den bevisning som finns tillgänglig E. Från det inledande resonemanget följer alltså att P(B/E)≤P(T/E), sannolikheten för temat givet bevisningen är enligt bevisvärdeteorin alltid större än eller lika med sannolikheten för att bevismekanismen fungerat givet evidensen, det bevisvärde som erhålles med bevisvärdeteorin är alltid lägre eller lika med det som erhålles med temametoden. Lindell hävdar att genom att uppskatta P(B/E) får vi viss kunskap om P(T/E), P(T/E) ≥ P(B/E), meningen kunskap om P(—T/E). Detta är givetvis nonsens. Elementär sannolikhetsteori säger oss att om P(T/E) ≥ P(B/E) så är P(-T/E)≤1 - P (B/E) =P(—B/E). Med några godtyckligt valda siffror har vi att om bevisvärdet uppskattas till 0.8 (P(B/E) = 0.8) följer dels att sannolikheten för temat givet bevisningen är större än eller lika med detta värde (P(T/E) ≥ 0.8) men också att sannolikheten för att temat inte är riktigt är lägre än eller lika med 0.2 (P(— T/E)≤0.2). Kom ihåg att i de fall då bevismekanismen inte fungerat vet vi inget med bestämdhet om temat. Temat kan i dessa fall vara sant men det kan likaväl vara falskt, den kausala mekanismen ger oss ingen kunskap om dessa fall. Bevisvärdeteorin säger oss att vi med bestämdhet vet att sannolikheten för temat är större än eller lika med 0.8, men eftersom vi har ensidig bevisning, bevismekanismen talar endast till temats förmån, vet vi endast att— T har en sannolikhet i intervallet (0,0.2). Men det är en klar skillnad mellan att inte veta något med bestämdhet och inte veta något alls. Med ovan angivna siffror vet vi alltså att i 20 % av ett stort antal likadana bevissituationer kan temat vara såväl riktig som oriktigt, d. v. s. sannolikheten för att det är oriktigt måste vara lägre än eller lika med 0.20 (Vittnet kan ju gissa rätt!), men något mer vet vi inte om dessa 20 %. Om Lindell hade studerat bevisvärdeteorins motverkanformel, en formel för sammanvägning av bevisvärden erhållna från motsägande bevismekanismer, hade han funnit att i dessa fall säger teorin också något med bestämdhet om — Ts sannolikhet. Jag avstår från att visa detta här eftersom det tillhör något av det första man lär sig om teorin. En viktig del av Lindells kritik av bevisvärdeteorin skjuter alltså bredvid målet. Han har inte förstått teorins mest elementära delar. Han siktar därför inte ens i rätt riktning.
    En annan kritik som Lindell riktar mot bevisvärdeteorin är att själva antagandet om existensen av kausalsamband eller bevismekanismer innebär att man måste anta att temat faktiskt har inträffat (se sidorna 150—156). Lindell säger "Utgångspunkten hos värdemetoden torde kunna innebära att bevis, som vid en förutsättningslös bedömning skulle tillmätas ringa vikt, kan komma att få stor betydelse. Antag t. ex. att ett rån inträffat och att B därefter lämnat stan. Om jag nu antar att B är skyldig, blir det solklart att hans skuld är orsaken till att han lämnat stan. Genom att temat hypotetiskt antas skjuter alltså bevisets värde i höjden" (sidan 154). Om Lindell hade studerat bevisteorin något mera ingående hade han funnit att teorin överhuvudtaget inte gör, och inte behöver göra, något separat antagande om att temat inträffat(inte ens hypotetiskt). Det enda man behöver fråga sig är huruvida den kausala mekanismen som förbinder temat med bevisfaktum fungerat eller ej,

 

d. v. s. huruvida bevisfaktum orsakats av temat eller ej. Om denna mekanism fungerat är temat bevisat, om mekanismen inte fungerat vet vi inte om temat inträffat eller inte inträffat. Man undrar därför om Lindell verkligen på allvar tror att bevisvärdeteorin hävdar att enbart det faktum att B lämnat stan kan med säkerhet bevisa att B är skyldig. Någon bevismekanism av större värde står väl knappast att finna här. Det enda som finns är ett mycket svagt och ifrågasättbart indicium.
    Ytterligare en tveksamhet finner vi i den inledande diskussionen av kapitel 4 i Lindells avhandling. Här diskuteras och jämförs två tolkningsalternativ till sannolikhetsteorin — den objektiva frekvensteorin och det logiska sannolikhetsbegreppet. Lindell jämför bevisvärdeteorin med Keynes och Carnapslogiska teorier men säger samtidigt att även om bevisvärdeteorin påminner om dessa teorier är den dock artskild från dessa. Temametoden bygger enligt Lindell på den objektiva frekvensteorin. Att jämföra bevisvärdeteorin med Keynes och Carnaps logiska sannolikhetsteorier har vissa mycket långsökta poänger (Lindell är dock inte medveten om dessa). Men jämförelsen ger om man vill beskriva bevisvärdeteorin korrekt en helt missvisande bild av denna. Om Lindell vill beskriva det sannolikhetsbegrepp som är grundläggande fören bevisvärdeteori, varför gör han då inte detta utan väljer ett tolkningsalternativ som är artskilt? Ett tolkningsalternativ som i mycket är det diametralt motsatta till det som förespråkas av teorin. Varför ger inte Lindell en presentation av det subjektiva sannolikhetsbegreppets för- och nackdelar, det är ju ändå subjektiva sannolikheter som bevisvärdeteorin är baserad på? Den subjektiva, eller som den ibland kallas, den Bayesianska sannolikhetsteorin, är också ett mycket rimligt för att inte säga överlägset alternativ vad det gäller temametoden. Lindell är väl medveten om att objektiva frekvenser inte alltid finns att tillgå. Tyvärr är det väl så att det är mer regel än undantag att vi saknar objektiva frekvenser i rättsliga sammanhang, varje rättsfall är i stor utsträckning unikt. Den subjektiva sannolikhetsteorin är därför en god grund att stå på även vad det gäller temametoden, om inte denna teori helt skall förlora i tillämpbarhet. Det lustiga är att Lindell trots att han inte går igenom den subjektiva teorin, som i sammanhanget är så betydelsefull, använder mycket av dess terminologi. Han nämner Bayes' teorem. Detta är en av den subjektiva teorins verkliga stöttepelare. Bayes' teorem har däremot långtifrån motsvarande betydelse inom den frekvensteoretiska traditionen. Han diskuterar ursprungssannolikheter och nämner vilken viktig roll dessa spelar för tillämpandet av temametoden. Men den frekvensteoretiska traditionen använder sig överhuvudtaget inte av några ursprungssannolikheter, ursprungssannolikheter är intimt förbundna med den subjektiva sannolikhetstraditionen. Återigen brister det på det mest elementära planet i Lindells kunskaper om sannolikhetsteori.
    Eftersom kapitel 4 är fyllt med mer eller mindre allvarliga fel är det omöjligt att ta upp dem alla i denna korta recension. Jag skall dock avsluta med att peka på ytterligare en sak Lindell totalt missuppfattat. På sidan 147 säger Lindell att statistisk bevisning inte kan användas inom ramen för bevisvärdemetoden. Om man med statistisk bevisning avser kunskap om objektiva frekvenser är detta helt felaktigt. Utan att gå in på detaljer finns det exempel som visar att en tanklös, men dock allt för vanlig, användning av temametodens regler för sammanvägning av vad Lindell kallar vanlig bevisning och statistisk bevisning leder till ett allt för lågt bevisvärde, medan det sätt varpå

 

bevisvärdeteorin behandlar objektiva frekvenser och statistiska data och sammanväger dessa med "vanlig bevisning" ger ett mycket rimligare bevisvärde. En utförlig diskussion av hur statistisk data och objektiva frekvenser hanteras inom bevisvärdeteorins domäner återfinns i min uppsats "How to be 100% certain 99.5% of the time" (Journal of Philosophy, "volym 83", 1986, sidorna 91 — 111).
    Jag vill avsluta med att säga att vissa av de fel Lindell gör sig skyldig till i detta kapitel av avhandlingen kan bero på att han vilseletts av några av de författare som skrivit om bevisvärdeteorin, men som när de gjort detta inte alltid lyckats hålla tungan rätt i mun. Detta ursäktar dock enligt mitt förmenande inte alla de fel och brister, många av elementär karaktär, som återfinns i detta kapitel. Kapitlet är rikt på ord men substanslöst, det är skrivet på ett förvirrat och oreflekterat sätt, d. v. s. det når långt ifrån upp till de minimikrav man kan ställa på en vetenskaplig avhandling. Eftersom vad som sägs i kapitel 4 har betydelse för vad Lindell säger på andra ställen i avhandlingen borde de grövsta felen och missförstånden ha korrigerats innan avhandlingen godkändes.
Nils-Eric Sahlin