Replik till Lars Rosengren
Lars Rosengren har i sin artikel i SvJT 1988 s. 18 "Kan vi lita på våra domstolar?" tagit upp flera viktiga frågor, av vilka en del har att göra med förhållandena i domstolarna och andra mera gäller rättspolitiska värderingar och kritik av nyare lagstiftning från sådana utgångspunkter. Det är inte min avsikt att gå i polemik mot honom — personligen kan jag i allt väsentligt instämma i de förslag som han för fram. Några påpekanden när det gäller verklighetsbeskrivningen skulle jag dock vilja göra.
    Till en början måste det konstateras att domstolarna är skyldiga att döma efter den lagstiftning som finns. Om riksdagen i sin lagstiftande gärning gynnar s. k. allmänna intressen till nackdel för enskilda är det något som domstolarna har små möjligheter att råda bot på. Lagprövningsrätten är som bekant begränsad när det gäller riksdagens och regeringens normgivning och även om den vore mer omfattande, lämnar grundlagen lagstiftaren en vidsträckt frihet. Besvikelse över att de värderingar, som man själv omfattar, inte får genomslagskraft i väljarkåren och på den vägen i lagstiftningsarbetet får inte ta sig uttryck i förebråelser mot dem som sin plikt likmätigt har att tillämpa lagarna. Det kan naturligtvis förekomma att en tjänsteman visar ett överdrivet nit, som står i strid mot en korrekt lagtillämpning, men jag tror inte att det är en företeelse som uppträder i domstolarna. Snarare tjänar dessa som korrektiv i sådana fall.
    Tesen om att det i domstolarna finns en tendens att i tvister, som berör statens eller andra kollektiva intressen, ta ställning till förmån för dessa intressen på den enskildes bekostnad har Rosengren inte lyckats belägga utan endast underbyggt med påstående om rådande uppfattning hos parter och ombud. Om det som Rosengren påpekar är omöjligt att förebringa egentlig bevisning till stöd för den angivna tesens riktighet, förtjänar det påpekas att det är lika svårt att förebringa motbevisning.
    När det gäller egentliga tvistemål har jag under några år som statens ställföreträdare närmast fått intrycket att domstolarna tolkat lagen mycket till de enskildas förmån. Att motsidan haft en fördel är som Rosengren ocksåf ramhåller en föreställning som lätt inställer sig hos en partsföreträdare. Uppfattningen om skattedomstolarnas inställning i skattemål vilar enligt minåsikt i mycket på samma grund, och man bör härvid inte glömma att lagstiftningen utvecklats i mera fiskal riktning och att domstolarna som jag nämntinte får sätta sig över lagen. Härmed är väl förenligt att de stora ingrepp som beskattningen gör i den enskilda ekonomiska sfären ger domstolarna anledning att upprätthålla stränga krav på legalt stöd för beskattningsåtgärder. Det

 

490 Replik till Lars Rosengrenfinns många exempel härpå, som medfört framgång för de skattskyldiga i skatteprocesssen.
    Rosengren vädrar den gamla frågan om domarutnämningarna till den högsta instansen, dess bättre utan de vulgära övertoner som förekommit i dagspressen av innebörd att domarna skulle känna sig bundna till regeringen, döma för vänskaps skull så att säga. Detta är naturligtvis nonsens för att inte säga oförskämt. Det kan säkerligen anföras goda skäl för en omläggning av utnämningspolitiken. Rosengrens kritik ger intryck av att de som från poster i regeringskansliet befordrats till högsta domstolen och regeringsrätten skulle varit knutna till regeringens verkställande uppgifter. Sanningen är att de i flertalet fall sysslat med lagstiftningsuppgifter och därigenom varit värdefulla för arbetet i sin domstol.
    S. k. intresseledamöter i domstolarna vill Rosengren avskaffa och jag ämnar inte ge uttryck för någon annan mening. Min egen erfarenhet är begränsad till arbetsdomstolen före den stora omdaningen av arbetslagstiftningen på 1970 talet. Systemet med intresseledamöter torde ha betytt mycket för den auktoritet som arbetsdomstolen trots mindre goda auspicier snabbt tillvann sig och det hade, tycker jag, ett berättigande så länge domstolen huvudsakligen var en kollektivavtalsdomstol. Domstolsledamöter med särskild sakkunskap från ett visst område såsom exempelvis arbetsmarknaden i vissa arbetstvistmålkommer man enligt min mening att ha behov av även framgent. Det är viktigt att inte den aspekten förloras, om man avskaffar de rena intresseledamöterna.
Bengt O. Hamdahl