Frikänd efter rättspsykiatrisk undersökning
I lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning (RPU) i brottmål stadgas:
    "Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får meddelas, om den misstänkte erkänt gärningen eller övertygande bevisning förebragts att han begått den och undersökningen kan antagas få betydelse för bestämmande av brottspåföljd eller i annat hänseende för målets avgörande".
    Detta innebär normalt att den misstänkte kommer att fällas till ansvar för det brott han misstänks för om han har genomgått rättspsykiatrisk undersökning (RPU).
    Det faktum att en person (enligt beslut av domstol enligt nämnda paragraf) gjort sig skyldig till allvarliga brott kan i många fall till en del påverka bedömningen av personens psykiska tillstånd. En person som anlagt en lång rad bränder kan exempelvis få den psykiatriska bedömningen pyroman. Om det skulle visa sig att han inte alls anlagt några bränder finns inte grund för denna diagnos. I många andra fall är anknytningen mellan brott och diagnos inte lika omedelbar, men i samtliga fall är de brottsliga gärningarna en form av beteenden, vilka i likhet med alla andra beteenden måste påverka bedömningen av personens psykiska tillstånd.
    Rylander och Bendz skrev i sin lärobok i rättspsykiatri (1947) om dessa frågor: "Strafflagberedningen påpekade, att det undantagsvis förekommit, att domstol förordnat om undersökning utan att tillräcklig bevisning mot den tilltalade förelegat och att den tilltalade efter läkarutlåtandets avgivande frikänts. Men en saker förklaring före beslutet om undersökning vore lika olämplig, eftersom genom läkarutredningen sådana förhållanden kunde klarläggas, att de premisser, varpå saker förklaringen byggde, bleve ohållbara. Beredningen förutsatte därför, att de objektiva förutsättningarna för fällande dom skulle föreligga, då domstolen beslutar om undersökning."
    De skriver vidare: "Ur rättsläkarens synpunkt äro de anförda synpunkterna av den största betydelse. Uppgiften för läkaren blir utomordentligt svår och ömtålig, om den tilltalade nekar, och hållbara bevis icke föreligga att han begått brottet. Bedömningen av den tilltalades sinnesbeskaffenhet röner ej sällan inflytande av brottets art och omständigheterna vid dess utförande, så att iakttagelser, som gjorts vid undersökningen, leda till slutsatser om psykisk abnormitet hos den tilltalade, vilka knappast skulle ha dragits, därest han icke hade begått gärningen. Minst sagt prekär blir situationen för den sakkunnige, om domstolen efter utlåtandets avgivande frikänner den tilltalade och sålunda undanrycker en av förutsättningarna för läkarens resonemang om iakttagna abnormsymtoms kriminolgena betydelse, förefintligheten av samhällsfarlighet etc." (sid 249)
    Denna uppfattning rörande bevisfrågornas betydelse har av många svenska rättspsykiatrer tolkats på så sätt att man i RPU-n skall utgå ifrån att den undersökte är skyldig till de brott han misstänks för. Vi bedömer denna inställning som tvivelaktig. Det finns ingen anledning för rättspsykiatern att ta ställning i skuldfrågan. Denna fråga ligger utanför uppdraget från domstolen. Dessutom ligger det utanför kompetensområdet för dem som utför RPU-natt ta ställning i skuldfrågan. I regel har ingen i undersökningsteamet varit närvarande vid domstolens huvudförhandling.

 

    I undantagsfall kan under utredningstiden sådana omständigheter framkomma som väcker tvivel om att övertygande bevisning föreligger. I sådana fall skall domstolen få upplysning om dessa förhållanden så att den på nytt kan ta ställning till behovet av RPU. (Jfr Rättsliga rådets yttrande Rr 1/87,1987-10-06).
    I enstaka fall har det också hänt att undersökningsläkaren argumenterat för att den undersökte synes vara oskyldig. I ett fall som refereras nedan har såväl undersökningsläkaren som psykolog och kurator uttryckligen framfört sina tvivel på den undersöktes skuld. De ifrågasatte att den misstänkte haft uppsåt att begå en våldtäkt. Uppsåtsfrågan har i Sverige fått mycket begränsad uppmärksamhet inom rättspsykiatrin. I andra länder, bl. a. i USA, är uppsåtsfrågan ofta den helt centrala frågan vid bedömningen av den misstänktes psykiska tillstånd. Det förekommer till och med att den sakkunnige inte tillåts yttra sig om något annat än uppsåtsfrågan. Detta hänger bl. a. samman med de så kallade Mc Naughten-reglerna med de insiktskriterier som är gällande för straffrättslig bedömning (se Lidberg & Freese 1985 sid. 216).
    Det måste betonas att även den svenska lagtexten ger utrymme för bedömning av uppsåtsfrågan. Förutsättningen är enligt lagtexten att den misstänkte skall ha erkänt "gärningen" eller att övertygande bevisning förebragts att han begått den. Strafflagberedningen förutsatte att de objektiva förutsättningarna för fällande dom skulle föreligga, men för att en gärning skall bli ett brott måste också de subjektiva förutsättningarna vara uppfyllda; det måste alltså finnas ett uppsåt. I lagtexten står vidare att den rättspsykiatriska undersökningen kan få betydelse för bestämmande av brottspåföljd "eller i annat hänseende för målets avgörande". Även här ges utrymme för bedömning av bl. a. uppsåtsfrågan.
    I kommentaren till Brottsbalken (volym III sid. 232) klargörs denna fråga: "Det kräves sålunda, att man kan utgå från att den misstänkte har begått gärningen. Att detta kräves beror naturligtvis främst på att det är angeläget att en oskyldigt misstänkt icke blir underkastad rättspsykiatrisk undersökning. Med gärningen är emellertid här att förstå gärningen i vad avser de objektiva rekvisiten. Det kan icke få vara en förutsättning för rättspsykiatriskundersökning, att det är praktiskt taget klarlagt att den misstänkte också uppfyller uppsåts- eller oaktsamhetsrekvisitet. En uppgift för undersökningen måste kunna vara att klarlägga, huruvida uppsåt resp. oaktsamhet kan läggas honom till last".
    Det är i själva verket anmärkningsvärt att uppsåtsfrågan bedöms så sällan i den rättspsykiatriska undersökningen. Det vore en fördel om domstolen i förekommande fall uttryckligen angav att uppsåtsfrågan bör bedömas.
    Man finner ibland i RPU att bevisningen förefaller svag vad gäller de objektiva sakförhållandena i skuldfrågan. Den rättspsykiatriska undersökningen ger trots allt en god inblick i omständigheterna kring brottet. När bevisningen i rättspsykiaterns ögon inte förefaller övertygande uppstår ett dilemma. Om personen är oskyldig skall han dels inte genomgå RPU, dels kan man beakta möjligheten att en sjukförklaring eventuellt kan bli ett indicium på att personen är skyldig. I sådant fall skulle en ond cirkel uppstå:de brottsliga gärningarna bidrar till att bedöma en person som sinnessjuk, varefter sinnessjukförklaringen blir ett indicium på att han är skyldig. Visserligen föreligger enligt rättens beslut övertygande bevisning i skuldfrågan, men om domstolen varit oenig i detta beslut kan resultatet av den rättspsykiatriska

 

undersökningen innebära att domstolen stärker sin uppfattning i skuldfrågan. Likaså kan det rättspsykiatriska utlåtandet påverka bevisvärderingen vid en eventuell förnyad granskning av skuldfrågan i hovrätt. Denna risk uppkommer troligen endast i undantagsfall, men både inom rättspsykiatrin och i domstolarna är intresset fokuserat på den enskilde individen. Man kan rent avhävda att styrkan i systemet visar sig i hanteringen av undantagsfallen. Ett sådant fall refereras nedan.

 

Tidigare undersökningar
Sveri (1983) refererade de tio fall som 1981 efter domstolsprövning blev fria från påföljd sedan de förövat brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller jämställdhet. Han hävdar i sin diskussion av dessa fall att gärningarna inte skulle ha betraktats som "brott" i ett rättssystem där man använder begreppet "tillräknelighet". I och med brottsbalkens ikraftträdande försvann i princip begreppet "tillräknelighet" ur svensk straffrättslig terminologi, och Sveri hävdar att detta lett till åtminstone en handfull onödiga åtal varje år vilket enligt honom innebär onödigt lidande för de tilltalade. Han menar att åklagaren i flertalet av dessa fall skulle ha kunnat undvika åtal genom att meddela åtalsunderlåtelse enligt RB 20:7,4. Han skriver: "att det knappast verkar som om avskaffandet av tillräknelighetsbegreppet har medfört några påtagliga fördelar." Lidberg och Wiklund (1985) visade å andrasidan att åtalsunderlåtelse enligt RB 20:7, 4, helst inte bör tillämpas vid mycket allvarliga brott eftersom detta ibland har lett till att betydande vårdtekniska problem uppstått. Detta hänger samman med att brottet inte blivit föremål för prövning i domstol. Å ena sidan kan en patient bli betraktad som en grov brottsling trots att en ren olyckshändelse kan ha lett till exempelvis en annan persons död. Å andra sidan kan en patient senare hävda att han är helt "oskyldig" och det är då svårt för vårdpersonal och utskrivningsnämnd att veta vad som egentligen förevarit. Härigenom kan svårlösliga problem uppstå. Åtalsunderlåtelse på denna grund används mycket sällan vid allvarliga brott. Det totala antalet åtalsunderlåtelser enligt RB 20:7,4 minskade från 886 år 1975 till 418 år 1986.
    Endast få svenska studier har berört frågan om uppsåt (det subjektivarekvisitet) vid psykisk abnormitet. Det viktigaste bidraget efter brottsbalkens tillkomst är Björnberg och Björnbergs artikel från 1968, alltså kort tid efterbrottsbalkens tillkomst. I sin inträngande analys betonade de att uppsåtsfrågan är en viktig rättspsykiatrisk angelägenhet, men att detta inte varit föremål för diskussion i förarbetena till brottsbalken.
    De betonade, att det subjektiva rekvisitet måste vara uppfyllt också vad gäller psykiskt sjuka för att brott skall anses föreligga, i synnerhet som brottsbalken avskaffade straffriförklaringen för de psykiskt sjuka liksom tillräknelighetsbegreppet. De skrev: "Under förutsättning att uppsåtskravet ej uttunnas till vad det i praktiken varit under strafflagens giltighetstid skulle brottsbalken medföra en förbättring för de psykiskt sjuka i det att saker förklaring kunde antagas utebli ..." De betonade att bedömningen av det subjektiva rekvisitet för att avgöra om brottsbalken överhuvudtaget är tillämplig, är en uppgift för rättspsykiatrin: "Uppgiften att härvid gå domstolen tillhanda är måhända inte särskilt eftersträvansvärd för de redan nu hårt belastade rättspsykiatriska experterna, men det är svårt att se, hur man skall kunna undvara deras medverkan då det gäller att i vissa fall taga ställning till detta

 

problem" (s. 280). De hävdade, att denna uppfattning om rättspsykiatrins uppgift i princip inte är helt ny. Inte bara det subjektiva rekvisitet, utan också det objektiva rekvisitet kan belysas av en rättspsykiatrisk undersökning. De citerade strafflagberedningens betänkande från år 1942:
    "Domstolens beslut om sinnesundersökning kan hava förestavats av en önskan att genom sinnesundersökningen få klarhet i vad mån hans psykiska konstitution och reaktionssätt göra hans förklaringar värda att beakta. Även då ett erkännande från den tilltalades sida föreligger, har läkaren skyldighet att tillse, om det eventuellt bör frånkännas betydelse. I tvivelaktiga fall bör alltså läkarens bedömande av den tilltalades sinnesbeskaffenhet ske under behörigt hänsyntagande till den eventualiteten, att den tilltalade icke begått den gärning, varom är fråga, och läkarens utlåtande anpassas därefter" (s.280).
    De betonade vidare att bedömningen av det subjektiva rekvisitet hos de psykiskt störda måste göras med hänsyn till vederbörandes abnorma psyke, närmast genom att fastställa sådana psykopatologiska fakta, som kan innebära, att det subjektiva rekvisitet ej är uppfyllt. Liksom Sveri (1983) betonade de att i vissa fall åtal inte skulle behöva väckas, och att den misstänkte då skulle förskonas från en rättegång. De refererar också utförligt fyra fall, där de hävdar att domstolen på ett tvivelaktigt sätt fällt den misstänkte i ansvarsfrågan, trots att uppsåt i hög grad kunde betvivlas. Vid genomgång av ett stort antal fall alltsedan 1930-talet som berört psykiskt störda gärningsmän fann de att uppsåtsfrågan sällan diskuterades närmare i domskälen. "Redan det förhållandet, att han ställs under åtal, är inte likgiltigt, och rättegången innebär ju naturligtvis en extra börda ovanpå sjukdomen både psykiskt och ekonomiskt, även om vederbörande omsider frikännes eller de straffrättsliga påföljderna blir ringa eller inga" (s. 297).
    De skrev vidare "Måhända kan det uppfattas som ett obehörigt ingrepp i domstolarnas verksamhet, att rättspsykiatern spontant påpekar förhållanden, som till äventyrs kan tyda på avsaknad av subjektivt rekvisit vid den åtalade gärningen. Förr i tiden betraktades det säkerligen ibland som en åtminstone inte särskilt önskvärd inblandning, men häri torde en ändring ha skett. Man torde också kunna ifrågasätta, om ej domstolarna i de säkerligen fåtaliga fall, där uppsåtsfrågan synes tvivelaktig, borde begära undersökningsläkarens uttalande därom redan då den rättspsykiatriska undersökningen beslutas och därvid precisera frågeställningarna, .... Eventuellt kunde frågan, om det subjektiva rekvisitet varit uppfyllt, i förekommande fall upptagas redan vid åklagarens handläggning eller i samband med intyg enligt lagen om personundersökning i brottmål. — Vidare måste i lagstiftningsavseende något göras för att i särskilda fall nödvändiga åtgärder i brottsprofylaktiskt syfte skall kunna komma till stånd, om brottsbalken på grund av avsaknad av subjektiva rekvisitet icke befinnes tillämplig" (s. 298).

 

Den nu aktuella undersökningen
Vi har granskat alla dem som blivit frikända efter RPU under 16-årsperioden 1971 till 1986. Vi har samlat in såväl de rättspsykiatriska utlåtandena som domar från tingsrätt och i förekommande fall hovrätt. Materialet är inhämtat från Kriminologiska centralarkivet som finns vid institutionen för social- och rättspsykiatri (Karolinska Institutet) i Huddinge. I detta arkiv som grunda-

 

des år 1934, samlas alla rättspsykiatriska utlåtanden (med tillhörande domar), som utförs i Sverige (Wiklund och Lidberg 1988).

 

Totala antalet fria
Antalet friande domar framgår av Tabell 1.

 

Tabell 1: Antal friande domar efter rättspsykiatrisk undersökning år 1971 till1986, beroende på A, bristande bevisning B, bristande uppsåt.År Totalt antal undersökta Frikänd p. g. a. bristande bevisning Frikänd uppsåt saknas1971 757 0 11972 769 1 01973 781 0 11974 734 1 41975 685 2 01976 690 1 11977 673 2 21978 610 2 11979 586 3 01980 570 0 11981 558 3 11982 583 2 01983 562 4 01984 511 4 11985 520 2 21986 546 4 3Summa 10135 31 18

 

Som framgår av Tabell 1 är antalet personer som frikänts efter rättspsykiatrisk undersökning mycket lågt. Under en 16-årsperiod har endast 31 personerfrikänts på grund av bristande bevisning dvs. i genomsnitt två fall per år,(0,3 %). Möjligen kan man notera en stigande trend. Under fyra-års perioden1983 till 1986 frikändes 13 personer pga bristande bevisning, cirka 3 per år(0,6%). Denna andel överensstämmer väl med andelen som slutligen blirfrikänd av den totala gruppen som först blivit fälld till ansvar i tingsrätten. Av70 123 brottmål i tingsrätt blev det friande dom i 4.202 fall år 1986, det villsäga i 6,0% av fallen. Av de 65.841 fällande domarna blev sedermera 292frikända i hovrätt år 1986, det vill säga 0,4%. Räknat på de 5.865 personersom överklagade till hovrätten blir andelen friande domar 5,0 %. I ytterligare2435 fall ändrades underrättens dom i fråga om brottsrubricering eller påföljd. (Källa: Maskintabell från statistiska centralbyrån).
    En annan grupp friande domar efter RPU gäller den grupp där domstolen funnit att uppsåt inte kunnat påvisas. Detta inträffade i 18 fall, det vill säga cirka 1 fall per år, även här med en viss övervikt för de senaste 4 åren.
    I 31 andra fall har åklagaren lagt ner åtalet enligt 20 kap. 7 rättegångsbalken. I dessa fall hade psykiatrisk vård vanligen redan kommit till stånd, varför

 

den rättsliga prövningen inte ansågs nödvändig. Några fall var dock av sådan art att den rättsliga prövningen kunde ha lett till friande dom på grund av bristande uppsåt.

 

Frikända på grund av bristande bevisning
Av de 31 som frikändes p.g.a. bristande bevisning frikändes två tredjedelar (21) redan i underrätt, medan 10 fälldes till ansvar i underrätt men frikändes i hovrätt. Huvudbrottet fördelade sig som följer: fyra mord eller dråp, sex mordbrand, sju misshandel, sju våldtäkter och sju övriga brott. (Försöksbrott och grova brott inkluderas under huvudrubriken.)
    I ett fall (en mordbrand) erkände en annan gärningsman. I två fall återtog den misstänkte ett erkännande. I tre fall återtog kvinnan sin talan. Bevisningen ansågs inte tillräcklig i sex fall, där det förelåg två versioner av händelseförloppet, dels kvinnans och dels den misstänkte mannens. I domslutet skrevs att domstolen inte kunde fästa större tilltro till någon av dessa, varför mannen frikändes. Detta inträffade två gånger i tingsrätten och fyra gånger i hovrätten. Övriga nitton fall var sinsemellan av olikartad karaktär.
    Den misstänkte gärningsmannens psykiska tillstånd tillmättes stor betydelse för frikännandet. Två tredjedelar av dessa frikända bedömdes ej vara i behov av psykiatrisk vård och ej heller ansågs deras psykiska abnormitet vara så djupgående att den kunde anses jämställd med sinnessjukdom. Två av de frikända hade bedömts som sinnesslöa enligt brottsbalken, tre bedömdes som sinnessjuka och i sex fall bedömdes den psykiska abnormiteten som jämställd med sinnessjukdom. Av de frikända hade alltså 65 procent blivit bedömda som icke jämställda.
    Denna rättspsykiatriska bedömning skiljer sig klart i jämförelse med rättspsykiatrisk bedömning av samtliga undersökta under samma tidsperiod.
    Av 2.998 personer undersökta åren 1977—1981 bedömdes således endast 44 procent som icke jämställda. I en grupp av brandanläggare under samma femårsperiod blev endast 35 procent bedömda som icke jämställda (Wiklund 1983). Bland dem som frikändes är dock inte de sinnessjuka och de sinnesslöa underrepresenterade utan endast gruppen jämställda. Endast 19 procent bedömdes som jämställda jämfört med 32 procent av samtliga undersökta 1977 till 1981.
    Detta synes bekräfta att rättspsykiatern är mindre benägen att bedöma den misstänktes psykiska störning som jämställd med sinnessjukdom om bevisningen i skuldfrågan är svag. Man kan också misstänka att det är svårare att bli frikänd om den misstänkte har bedömts vara sinnessjuk eller förete med sinnessjukdom jämställd abnormitet.
    Endast två av de sex jämställda som blev frikända bedömdes vara i behov av sluten psykiatrisk vård. För de övriga fyra innebär den rättspsykiatriska bedömningen att de inte hade kunnat dömas till vare sig fängelse eller sluten psykiatrisk vård även om de befunnits skyldiga till brottet, om den rättspsykiatriska bedömningen accepterades av domstolen. Dessa fyra var åtalade för grova brott med fängelse i straffskalan nämligen: mord, grov mordbrand, mordbrand och försök till grov misshandel. Vid sådana svåra brott är det ovanligt att den sammanfattande bedömningen blir "jämställd" men ej i behov av sluten psykiatrisk vård.

 

Frikända på grund av att uppsåt saknas
Under perioden 1971 till 1986 frikändes 18 personer efter rättspsykiatriskundersökning med motiveringen att brottsligt uppsåt inte hade visats. Ett av dessa fall gällde misstanke om grov misshandel och vållande till annans död. Slutbedömningen var dock att gärningen var att betrakta som nödvärn, varför åtalet ogillades. Denna person bedömdes ej som jämställd. Alla övriga 17 bedömdes däremot inta rättslig särställning, (d. v. s. vara antingen sinnessjuk, sinnesslö eller jämställd med sinnessjuk). Majoriteten, 13 av de 17 fick bedömningen sinnessjuk (76 procent). Av de resterande 4 blev en bedömd som sinnesslö, två som jämställda och en bedömdes vara "från sina sinnen" vid gärningstillfället.
    Den rättspsykiatriska bedömningen skilde sig således markant mellan dem som blev frikända p. g. a. bristande uppsåt jämfört med dem som blev frikända p. g. a. bristande bevisning. Däremot fanns en likhet mellan grupperna på så sätt att påfallande många bedömdes som icke i behov av sluten psykiatriskvård trots att de bedömdes inta rättslig särställning. Detta framgår av Tabell 2.

 

Tabell 2. Rättspsykiatrisk bedömning av dem som frikänts efter den rättspsykiatriska undersökningen.Frikänd p.g.a. Antal Antal rättsligt särställda Rättsligt särställda utan vårdbehovBristande bevisning 31 11(35%) 6Bristande uppsåt 18 17(94%) 10Summa 49 28 16

 

Bland dem som frikändes p. g. a. bristande bevisning bedömdes endast en tredjedel som sinnessjuka, sinnesslöa eller jämställda, medan nästan alla som frikändes p. g. a. bristande uppsåt bedömts vara svårt psykiskt störda. Bland de rättsligt särställda i båda grupperna bedömdes dock mer än hälften som icke i behov av sluten psykiatrisk vård, vilket alltså innebär att de inte kunde dömas till vare sig fängelse eller överlämnande till sluten psykiatrisk vård.
    Man kan därför säga att den rättspsykiatriska bedömningen till sitt praktiska resultat överensstämmer väl med den friande domen.
    Huvudbrottet för de 18 som frikändes på grund av bristande uppsåt var mord eller dråp i 5 fall, (grov) misshandel i 5 fall, mordbrand i 2 fall och andra brott i 6 fall. Bland dem som frikändes p.g.a. bristande uppsåt återfanns följande diagnoser: patologiskt rus (5), senildemens (2), epilepsi (1), manodepression (1), paranoia (1), delirium tremens (1). I dessa fall var den psykiska sjukdomen eller det psykiska undantagstillståndet anledning till att uppsåt inte ansågs föreligga. Dessa frikännande domar blir därför en direkt motsvarighet till den anglosaxiska bedömningen "not guilty by reason ofinsanity". Enligt svensk lagstiftning blir dessa personer fria från påföljd. Enligt förslag till ändrad lagstiftning skall dock även denna grupp i framtiden kunna överlämnas till sluten psykiatrisk vård (liksom i England och USA).

 

Fallbeskrivningar
Det första fallet är ovanligt på så sätt att både läkare, psykolog och kurator uttalar en personlig uppfattning i skuldfrågan. Den undersökte stod åtalad för två våldtäkter. Kuratorn skrev: "Det ter sig för mig främmande att betraktade åtalade gärningarna som våldtäkt. Skulle rätten finna att expl. (den undersökte) är skyldig kan sägas att expl. har svårt att anpassa sig i fängelsemiljö." Psykologen skrev: "Någon påföljd kan jag inte föreslå, då jag med hänsyn till ovanstående resonemang inte kan se expl.s handlande som våldtäkt." Undersökningsläkaren skrev: "Jag kan inte föreslå någon påföljd, då jag efter min undersökning känner mig övertygad om att han är oskyldig till våldtäkt, i varje fall vad uppsåt beträffar." Åtalet ogillades i tingsrätten.
    Kommentar: Såväl läkare som psykolog och kurator har tagit ställning i skuldfrågan. De synes underförstått ha gjort sin bedömning med utgångspunkt i att uppsåt saknats. Formuleringarna är något oklara, men i den mån bedömningen gäller just uppsåtet, måste detta sägas falla inom ramen för uppdraget från domstolen, även om en bedömning av uppsåtet inte uttryckligen begärts från domstolen. Läkare från den aktuella kliniken har dock påpekat att detta ärende är från 1972 och att man använt det som ett avskräckande exempel på hur rättspsykiatern inte bör arbeta.
    Det skulle underlätta det rättspsykiatriska arbetet om domstolen oftare preciserar uppdragets karaktär, särskilt om den vill ha upplysning vad gäller uppsåtet. Det är också viktigt att domstolen inte blandar samman uppdragen, t. ex. genom att begära en rättspsykiatrisk undersökning i stället för exempelvis en vittnespsykologisk utredning.
    Nästa fall illustrerar risken med cirkelresonemang genom att domstolen först uppger övertygande bevisning föreligga, undersökningsläkaren tar detta som stöd för att psykisk störning föreligger, och denna psykiska störning blir ett indicium på att personen faktiskt är skyldig.
    Fallet gäller en person misstänkt för mordbrand. Personen hittades medvetslös i det brinnande huset och släpades ut av rökdykare. När han kom till medvetande uppträdde han förvirrat. Bland annat bet han en polis i armen, vilket också föranledde åtalspunkten "Våld mot tjänsteman". Undersökningsläkaren tog fasta på detta förvirringstillstånd och skrev i sitt utlåtade" att för mordbrand åtalade NN (förutsatt att han kan bindas vid åtalade handlingar) begått dessa under inflytande av sinnessjukdom, men han är inte i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård enligt LSPV."
    Psykologen skrev att expl. intog en "kompakt förnekande attityd i skuldfrågan." Det rättspsykiatriska utlåtandet underställdes socialstyrelsens rättsliga råd som i en förnyad utredning fann att förvirringstillståndet efter branden kunde bero på rökgasförgiftning. Det vetenskapliga rådet (Lars Lidberg) skrev: "Jag kan däremot inte dela bedömningen i det rättspsykiatriska utlåtandet nämligen att NN skulle lida av sinnessjukdom d. v. s under förutsättning att han är skyldig. Enligt min uppfattning bör slutsatser om förekomst av svår psykisk störning utöver en (icke erkänd) gärning grundas på förekomst av tydliga och väldokumenterade symtom eller anamnes." "Den undersökte blev därmed bedömd som varken sinnessjuk eller jämställd. I den förnyade psykologutredningen (av Nils Wiklund) kommenterades också åtalspunktenvåld mot tjänsteman: "Omständigheterna är sådana att man inte kan utesluta rökgasförgiftning och att han p. g. a. denna förgiftning kan ha saknat uppsåt till gärningen som rubricerats som våld mot tjänsteman."

 

    Tingsrätten fann den undersökte skyldig till mordbrand (och skadegörelse). Han dömdes till två års fängelse. Däremot frikändes han från åtalspunkten våld mot tjänsteman: "emellertid finner tingsrätten omständigheterna tyda på att NN p. g. a. chocktillstånd, rökgasförgiftning eller andra omständigheter då tillfälligt var från sina sinnens bruk. Denna gärning skall därför inte anses som brott." Vid prövningen i hovrätten ogillades åtalet helt. I hovrättsdomen skrevs: "Däremot är det genom åtskilliga vittnesmål utrett att NN, sedan hanomhändertagits i det brinnande huset, befunnit sig i ett mycket förvirrat tillstånd, en omständighet som skulle kunna tyda på att branden anlagts av NN som en följd av ett psykiskt sammanbrott (....) Vad beträffar NNs uppträdande och yttranden omdelbart efter den andra branden kan detta som Nils Wiklund anfört väl förklaras som symtom vid rökgasförgiftning. Sammantaget finner hovrätten i denna del att utredningen inte ger tillräckligt stöd för att NN anlagt branden som reaktion på en akut krissituation."
    I nästa fall illustreras återigen risken för otillåtna cirkelresonemang. Men i detta fall blev gärningsmannen både bedömd som sinnessjuk och dömd som skyldig.
    Den undersökte var misstänkt för bl. a. grov skadegörelse på sin arbetsplats, en universitetsinstitution. Efter en mycket lång häktningsperiod JO anmälde han undersökningsläkaren. Han hävdade att denne under 7 månaders häktningstid samtalat med honom endast under 70 minuter. Kort tid efter JO-anmälan blev den undersökte förklarad som sinnessjuk med diagnosen "kverulansparanoia". Härom uttalade JO senare skarp kritik mot undersökningsläkaren. (Dnr: 3332/1984). Även denna person undersöktes på nytt genom socialstyrelsens rättsliga råd. Det vetenskapliga rådet, överläkare EvaJohansson, fann med hänsyn till det brott personen var misstänkt för och medhänvisning till ett Rorschach-test att personen var sinnessjuk (schizofren) och i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård. Den undersökte hade dock p. g. a. den långa häktningstiden blivit försatt på fri fot och befann sig på fri fot under mer än ett år medan ärendet prövades i tingsrätt och hovrätt.
    Vad gäller bevisningen i skuldfrågan kan noteras att ingen teknisk bevisning band honom till brottet. Tingsrätten skrev: "Det finns inga direkta bevis för att det är NN som har utfört skadegörelsen".
    Hovrätten skrev helt kort om detta brott endast: "Så som tingsrätten funnit har NN gjort sig skyldig till åtalade gärningar." Undersökningsläkaren däremot hade uppehållit sig utförligt vid de åtalade gärningarna och framställde dem som om ingen tvekan kunde föreligga i skuldfrågan. Hovrätten sände ärendet till förnyad granskning i rättsliga rådet. Eftersom den undersökte under mer än ett år visat att han inte var i behov av sluten psykiatrisk vård —han hade i stället arbetat som vårdare på ett psykiatriskt sjukhus — ändrades nu bedömningen till att han var sinnessjuk men ej i behov av sluten psykiatrisk vård. Påföljden bestämdes till skadestånd.
    Kommentar: Undersökningsläkarens diagnos "kverulansparanoia" fick inget stöd. Sjukförklaringen i rättsliga rådet är av principiellt intresse eftersom den motiverades med de gärningar den misstänkte stod åtalad för och resultatet i ett enstaka psykologtest. Trots att den undersökte förnekade skadegörelsen och trots att den tekniska bevisningen inte var uppenbart övertygande diskuterade hovrätten inte bevisfrågorna i denna del. Man har därför svårt att undvika en undran om sinnessjukförklaringen icke blivit ett indicium vid bevisvärderingen.
Nils Wiklund, Lars Lidberg

 

Referenser
Björnberg J, Björnberg K (1968) Det subjektiva rekvisitet vid psykisk abnormitet — enrättspsykiatrisk angelägenhet? Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 56, 277—299.
Kommentar till Brottsbalken III, Påföljder m. m. Nordstedts blå bibliotek.
Lidberg L, Freese J (1985): Rätt och psykiatri. Liber förlag.
Lidberg L, Wiklund N, (1985): Åtalsunderlåtelse och psykisk störning. SvJT 1970 s.413-415
Rylander G, Bendz E (1947): Rättspsykiatri. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Sveri K (1983) Fri från påföljd. I: Festskrift till Hans Thornstedt, Stockholm: Norstedtoch Söner.
Wiklund N (1983) Motiven för anlagda bränder. Vinningsorienterad och reaktiv brandanläggelse. Stockholm: SBF.
Wiklund N, Lidberg L (1988): Kriminologiska centralarkivet: ett unikt svenskt forskningsarkiv. Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 75, s. 131—135.