LARS HEUMAN. Advokatens rättsutredningar — metod och ansvar. Juristförlaget. Stockholm 139 s.
På 139 välskrivna sidor får man i Heumans bok veta allt om de bråddjup över vilka advokaten arbetar, vilket ansvar han har i sin yrkesutövning, vilka risker han tar, hur han skyddar sig genom noggrannhet och forskning i rättens hav och hur han går tillväga för att vara felfri. Vi får också veta hur man gör sina misstag — ingen påstår att vi avsiktligt syndar — och vilka repressalier, av Lars Heuman kallade sanktioner, som finns. Vi får veta allt om skadestånd mot oss, delvis parerad med ansvarsförsäkring, och hur Advokatsamfundets styrelse och framför allt dess disciplinnämnd hanterar oss när vi felar. Han vet emellertid råd. För varje tänkbar situation anvisar han en väg från vilken vi inte får avvika men som också leder oss på den rätta stigen. Inte mindre än 25 rubriker i innehållsförteckningar börjar med ordet "Skyldighet". Det är skyldighet att förutse, skyldighet att analysera, skyldighet att undersöka och skyldighet att kontrollera. Om man följer alla dessa råd och regler kan man
inte göra fel och man får aldrig några anmärkningar. Det är bara ett stort minus: Man torde aldrig kunna driva advokatverksamhet.
Kära Lars Heuman: Grau ist alle Theorie. Verkligheten är en helt annan än den Din goda bok skildrar.
En framstående kollega sade en gång: Advokatyrket skulle vara ett utmärkt yrke bara det inte fanns klienter. Det är vårt förhållande till klienten som gör det så svårt att följa Dina regler. Vi tvingas att lyssna till våra klienter även om vi vet att deras uppgifter är färgade, subjektiva. Vi tvingas att hjälpa våra klienter även om vi i vårt stilla sinne ställer oss frågande till om det från vårt sätt att bedöma inte är en klen hjälp. Vi har klienter, hedervärda, kloka, rättsskaffens, som till varje pris tror på sin sak och vill fresta lyckan i process. Innehavaren av en affär jag brukade besöka frågade en dag: Vad tar advokaten för att stämma en person? Jag frågade naturligtvis vad saken gällde men fick till svar: Det spelar väl ingen roll, det är en knöl och jag vill stämma honom.
Visst måste vi kunna det elementära men hur ofta utvecklar sig inte en tvist till problem, som man aldrig kunde ana när man gav det första rådet.
Motparten och hans ombud är, när vi börjar en tvist, en dimhöljd, oberäknelig figur. Vad han kan skaka fram ur manschetten när man minst anar det, det kan nog Lars Heuman inte föreställa sig. Betänk bara detta: Två parter står mot varandra, båda med sakkunniga, skickliga advokater, väl pålästa, välförberedda. Båda sidorna är lika övertygade om att de har rätt ty de har mängder av material bakom sig. Likväl: När rätten meddelat sin dom har den ene förlorat. Hur ofta åberopar man inte rättsutlåtande från professorer vid juridisk fakultet och ändå förlorar man målet.
Det går helt enkelt inte att undvika i vårt yrke. Därför behöver man inte vara en dålig advokat eller brista i förarbetet.
Lars Heuman kritiserar vår styrelse och vår disciplinnämnd för att de är närmast eftergivna, överslätande. Han påpekar att de ofta uttalar att advokaten gjort fel men att man låter saken därmed bero. Han önskar tydligen att disciplinnämnden då den fäller en felande advokat skall hänvisa den klagande att skadeståndsvägen erhålla upprättelse. Jag kan försäkra att vi advokater tar anmärkningar mot oss med yttersta allvar. Styrelse och disciplinnämnd har dock till uppgift att forma vårt yrke och att stadga våra ledamöter. Inte till att straffa dem. Så utvecklas yrket och så skapar vi förtroende hos den rättssökande allmänheten.
Lars Heuman tar upp problem, väl värda att diskutera. Ett är frågan om specialister inom yrket, ett gammalt spörsmål. Hur är det, har den advokat, som anger sig som specialist på ett område, större ansvar i de frågor, han utger sig att behärska? Lars Heuman är tveksam och det är vi nog alla. I årets advokatmatrikel ges möjlighet att ange de områden, varmed en byrå huvudsakligen sysslar. Det är ett nytt steg och det innebär inte att Advokatsamfundet lämnar någon sorts garanti för att specialisten är specialist. I motsats till läkarna har vi inga möjligheter att t. ex. genom specialkurser eller provvitsorda att den ene kan bättre än den andre.
Det är nog så att varje advokat, som vill lyckas i yrket får efter bästa förmåga arbeta från fall till fall, skaffa sig kunskaper efter egen förmåga och efter eget huvud, får ta råd av kolleger och vänner och med friskt mod göra sittbästa.
När en gammal advokat läser alla Heumans kloka råd och förstår alla de
faror som lurar i yrket förvånar man sig över att man lyckats driva sin verksamhet på de kunskaper, som inhämtades för 60 år sedan, i en tid då man kunde läsa en lag innantill och inte behövde befara att ett avgörande skulle överlämnas till rättstillämpningen eller ett tyckande efter omständigheterna.
Ragnar Gottfarb