Ersättning till offer för sexualbrott — en översikt av brottsskadenämndens praxis
År 1971 skapades en möjlighet till ersättning av statsmedel för vissa personskador som uppkommit till följd av brott. Denna ersättningsordning (brottsskadeanslaget) hand hades av justitiedepartementet. Verksamheten övertogs den 1 okboter 1978 av en ny myndighet, brottsskadenämnden. Reglerna om ersättning för brottsskador togs in i en brottsskadelag (1978:413). (Lagen innehåller också vissa bestämmelser om ersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada.)
    Av denna lag framgår att brottsskadeersättning med anledning av personskada bedöms enligt 5 kap. 1—5 §§ skadeståndslagen. Det innebär att nämnden självständigt prövar varje ersättningsanspråk som framställts även i ett fall där den skadelidande grundar sina yrkanden på en dom. Vidare gäller att ersättning från brottsskadesanslaget betalas först i sista hand sedan alla andra möjligheter att få ersättning prövats. Detta medför bland annat att det måste undersökas om möjlighet finns att erhålla ersättning av gärningsmannen (genom t. ex. utmätningsförrättning) eller om ersättning kan lämnas från någon försäkring. Normalt görs en kontroll beträffande gärningsmannens betalningsförmåga med hjälp av personutredningen i brottmålsakten. I de fall någon skadeståndstalan inte förts i samband med brottmålsprocessen brukar brottsskadenämnden endast undantagsvis hänvisa den skadelidande till att söka få ersättning av gärningsmannen. De flesta hemförsäkringar innehåller ett överfallsmoment genom vilket ersättning för personskada kan utbetalas enligt skadeståndsrättsliga principer. Utgår ersättning från en hemförsäkring kan någon brottsskadeersättning inte lämnas. Om emellertid ersättning utgått från en olycksfallsförsäkring kan ytterligare ersättning lämnas från brottsskadeanslaget. Detta beror på att ersättning som utbetalas från olycksfallsförsäkring inte bestäms enligt skadeståndsrättsliga regler.
    Vid bestämmandet av ersättningens storlek använder brottsskadenämnden— liksom försäkringsbolagen — vissa hjälptabeller beträffande ersättningen för sveda och värk samt lyte och men. Dessa tabeller, som har fastställts av trafikskadenämnden, har godtagits av högsta domstolen i flera avgöranden (Se NJA 1969 s. 469, 1972 s. 81, 1979 s. 129 och 1982 s. 793). De följs därför också av domstolarna i övrigt. De i tabellerna angivna ersättningarna anpassas årligen till penningvärdets förändringar. Av de nuvarande sveda och värktabellerna, som tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1988, framgår att sjukskrivning i hemmet ger en ersättning om 1 260 kr per månad under de första sex månaderna. Därefter sjunker ersättningen till 600 kr per månad. Sveda och värk-ersättningen är avsedd att ge kompensation för fysiskt och psykiskt lidande under den akuta sjukdomstiden — d. v. s. vanligtvis den tid man är sjukskriven efter skadan. Ersättningsposten lyte eller annat stadigvarande men omfattar bestående lidande eller obehag, d. v. s. skadeföljder som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes invaliditetstillstånd kan bedömas ha blivit varaktigt.

 

    Brottsskadenämnden avgör cirka 500 personskadeärenden per år. Av dessa avser fler än vart tionde ersättning till följd av ett sexualbrott. Den praxis som f. n. tillämpas vid brottsskadenämnden innebär att sveda och värk-ersättningen till ett offer för en våldtäkt av "genomsnittlig beskaffenhet" bestäms till 10 000 kr ("normalersättning"). Nämnden ser då i första hand till de skador som offret drabbats av men beaktar även själva händelseförloppet. Man vågar nog utgå ifrån att en kvinna får svårare och mer långvariga psykiska besvär efter en långt utdragen våldtäkt där hon överfallits och utnyttjats av flera män. Till jämförelse kan nämnas att "normalersättningen" motsvarar enersättning som med stöd av trafikskadenämndens tabeller skulle ha tillfallit en skadelidande som — utan att ha vårdats på sjukhus — varit sjukskriven för en kroppsskada under cirka tio månader till följd av skadan. Det vanliga är emellertid att våldtäktsoffer endast är sjukskrivna en kort tid eller inte alls. De fysiska skadorna är i allmänhet små och består oftast av svullnader och blånader. Allvarligare är de psykiska besvären som nästan alla offer uppvisar i form av sömnsvårigheter, oro, ångest, rädsla att gå ut, svårigheter vid kontakt med det motsatta könet, störningar i sexuallivet m. m. Bortsett från en inledande gynekologisk undersökning saknas ofta ytterligare medicinsk utredning. Ärendet far då avgöras på de uppgifter som den skadelidande lämnar om sitt psykiska tillstånd. Om de psykiska besvären bedöms bli långvariga och/eller om kvinnan fått fysiska skador av allvarlig art ges högre ersättning, ofta 12 000 eller 15 000 kr. Den högsta sveda och värk-ersättningen som utbetalats av nämnden efter en våldtäkt är 25 000 kr (två fall). Erfarenhetsmässigt avklingar de psykiska symtomen på grund av våldtäkten efter en kortare eller längre övergångstid. Det har därför ansetts motiverat, att ersättningen utgår i form av gottgörelse för sveda och värk. Skulle det senare visa sig att våldtäkten medfört bestående skador kan den skadelidande alltid återkomma till brottsskadenämnden och få ytterligare ersättning. Något förbehåll i beslutet om detta behövs inte. Vid bedömning av frågan om huruvida skadan gett upphov till bestående följder och vilken invaliditetsgrad dessa i sådant fall skall åsättas har brottsskadenämnden till sitt förfogande en medicinsk rådgivare som är legitimerad psykoterapeut. Endast undantagsvis har nämnden lämnat lägre ersättning än "normalersättningen". I några av dessa fall har offren varit prostituerade kvinnor och i andra fall har ersättningen sakprövats av domstol till ett belopp som legat något under brottsskadenämndens "normalersättning".
    I sådana fall där den skadelidande åberopat en dom i vilken rätten sakprövat skadeståndsyrkandet (således inte dömt "på medgivande") har nämnden i allmänhet inte frångått den bedömning som gjorts. I flera fall har dock ersättning utgivits med högre belopp än vad domstolen kommit fram till. —Man kan givetvis ha olika uppfattning om i vad mån nämndens praxis är tillräckligt generös. Om man jämför med de skadeståndsbelopp som normalt utgår till den som drabbats av ärekränkning eller förtal, eller med den ersättning en arbetsgivare som inte iakttagit sin varselskyldighet enligt lagen om anställningsskydd kan åläggas att betala, framstår ersättningsbeloppet som lågt. Om man å andra sidan gör den mer adekvata jämförelsen med ersättning för sveda och värk som utgår vid andra typer av personskada förefaller ersättningsnivån däremot relativt generös. Det bör påpekas att nämnden noga följer utvecklingen inom detta ersättningsområde och att det nuvarande beloppet tillkommit efter successiva höjningar från en ursprunglig

 

nivå om 5 000 kr. Dessa höjningar har legat på en högre nivå än som motiverats enbart av den allmänna prisstegringen.
    Det är svårt att med säkerhet avgöra vilka regler domstolarna tillämpat vid fastställandet av skadeståndsbelopp i våldtäktsmål. Många olika uttryckssätt har använts i domarna och de ger ingen säker ledning. Det synes emellertid under senare år finnas en tendens till en förhöjd ersättningsnivå. Domstolarna har, till skillnad mot brottsskadenärnnden,möjlighet att tillämpa 1 kap. 3 § skadeståndslagen och bestämma ersättning även för lidande genom brott mot den personliga friheten eller annat ofredande. Om detta medverkat till en högre ersättningsnivå är svårt att avgöra. Överhuvudtaget är det svårt att beskriva förhållandet mellan 1 kap. 3 § och 5 kap. 1 § i medicinska termer. Ersättningen enligt 5 kap. 1 § täcker uppkommen personskada och det råder delade meningar om det vid våldtäkt uppkommer någon kränkning som inte är att betrakta som personskada och om det varit meningen att beträffande psykiskt lidande tillämpa bestämmelserna vid sidan av varandra (se Conradi i Svensk Juristtidning 1986 s. 453 ff).
    Under budgetåret 1986/87 avgjordes 58 sexualbrottsärenden i brottsskadenämnden. Av dessa var 15 incestärenden. Av de 43 sexualbrottsärenden som förekommit — incestfallen borträknade — utgjordes 37 av våldtäker och 6 av andra sexualbrott (försök till våldtäkt, otukt med barn, sexuellt ofredande ochsexuellt tvång). I våldtäktsfallen fick 16 offer "normalersättningen" 10 000 kr, 2 fick lägre ersättning (6000 kr respektive 7 000 kr), 10 fick 12 000 kr, 1 fick 14000 kr, 6 fick 15 000 kr och 2 fick 20 000 kr. Vid de övriga sexualbrotten gavs sveda och värk-ersättning med belopp mellan 1 000 kr och 5 000 kr. Ersättningen till offer efter försök till våldtäkt ligger vanligtvis under "normalersättningen" men framkommer det av utredningen att offrens lidande varit svårt och långvarigt får de högre ersättning. Bland de ovan redovisade ärendena finns inget fall där ersättning givits för lyte och stadigvarande men.I ett ärende våldtogs en man av en annan man. Polisen avskrev detta fall eftersom någon gäringsman inte hittades men brottsskadenämnden fann med tillräcklig grad av sannolikhet styrkt att mannen utsatts för en våldtäkt och bestämde med hänsyn till en förhållandevis lång sjukskrivningstid (2,5 mån) och vissa fysiska skador sveda och värk-ersättningen till 12 000 kr. I det fall där ersättningen bestämdes till 6000 kr hade kvinnan yrkat detta belopp hos brottsskadenämnden. Händelsen var förhållandevis lindrig och kvinnan verkade efter ganska kort tid ha kommit över sina svårigheter. Tingsrätten utdömde i detta fall ett medgivet belopp om 1 500 kr för sveda och värk. Om den skadelidande yrkar ersättning med belopp som ligger under "normalersättningen" brukar den handläggande juristen vanligtvis informera kvinnan härom så att hon bereds tillfälle ändra sitt yrkande till "skäligt belopp". Brottsskadenämnden får då möjlighet ge ersättning i enlighet med gällandepraxis. Den kvinna som fick 7 000 kr blev våldtagen i sitt arbete som prostituerad. Någon skadeståndstalan fördes inte i brottmålet.
    I ett beslut från sommaren 1986 tillerkändes en kvinna ersättning med 20 000 kr. Hon antastades på en tunnelbana och fördes under knivhot till en lägenhet där hon hölls inspärrad i cirka sju timmar. Gärningsmannen misshandlade och hotade henne. Han utsatte henne även i övrigt för en mängd förnedrande sexualhandlingar. Kvinnan var sjukskriven en vecka. Hon hade gått och gick alltjämt vid tiden för brottsskadenämndens beslut på psykoterapeutisk behandling. Hon hade svåra psykiska besvär som bedömdes ta lång

 

tid att komma över. Tingsrätten och hovrätten dömde gärningsmannen för grov våldtäkt, misshandel och olaga frihetsberövande och fann det yrkade beloppet för sveda och värk samt psykiskt lidande, 30 000 kr, vara skäligt. I det andra av de båda fall där brottsskadenämnden bestämde ersättningen till 20 000 kr hade kvinnan tidigare sammanbott med gärningsmannen. De hade två barn tillsammans. Under tiden november 1982—november 1985 tilltvingade han sig vid ett flertal tillfällen anala samlag med henne. Även på annat sätt utsatte han henne för förnedrande handlingar av sexuell art. Av intyg från företagshälsovården framgick att övergreppen höggradigt påverkat hennes hälsa och periodvis gjort henne arbetsoförmögen. Hon tvingades byta bostad flera gånger för att få vara i fred för gärningsmannen. Tingsrätten dömde gärningsmannen för grov våldtäkt i ett fall, våldtäkt i tre fall samt frihetskränkande otukt i två fall. Någon skadeståndstalan fördes inte i brottmålet.
    Under våren 1986 diskuterade och studerade handläggarna på nämndens kansli problematiken runt incestfall. Brottsskadenämnden hade då endast avgjort tre incestärenden. Utan att närmare ta ställning till de allmänna principerna efter vilka dessa ärenden skulle utredas och ersättas hade nämnden bestämt sveda och värk-ersättningen till 10 000 kr i två fall och 30 000 kr i ett fall. Det var dessa belopp som yrkats och i två fall var ersättningarna sakprövade av domstol.
    För att öka kunskapen på detta område togs nu kontakt med Brottsförebyggande Rådet där två grupper — en arbetsgrupp och en forskargrupp —arbetade med frågor runt incester. Vidare diskuterade handläggarna på kansliet incestproblematiken med representanter för det s. k. S:t Görans projektet.Detta är ett forskningsarbete i samarbete mellan S:t Görans sjukhus och Stockholms socialförvaltning som har till syfte att undersöka hur barn mår efter sexuella övergrepp. Från polis och åklagare inhämtades värdefull information liksom från nämndens egen medicinske rådgivare. Härvid framkom att det pågår en intensiv forskning rörande incestproblematiken och man har fått allt fler belägg för att incestoffren får djupgående personlighetsskador.Ofta varar övergreppen under lång tid och barnen upplever starka känslor av skuld, skam och förnedring. De känner sig medskyldiga, hjälplösa, rädda, utsatta och fyllda av obehag. Den allvarligaste skadeverkningen synes vara förlusten av tillit inom familjen. Barnen, som befinner sig i beroendeställning, känner sig ofta svikna av båda föräldrarna och har ingen att gå till med sina problem.
    Antalet polisanmälda incestfall är få men de ökar och man tror att det finns ett stort mörkertal. Vid en praxisdiskussion i juni 1986 — i vilken flertalet av nämndens ledamöter deltog — drogs följande riktlinjer upp för arbetet medincestärendena.
    1. Samtliga incestfall skulle remitteras till brottsskadenämndens förtroendeläkare för bedömning av akuttidens längd och eventuell invaliditets bedömning.
    2. Liksom vid våldtäktsfallen borde ersättningen schabloniseras och utbetalas snarast möjligt. Incestoffren har ju alltid möjlighet att återkomma till brottsskadenämnden med ytterligare yrkanden om skadorna senare skulle visa sig bli svårare.
    3. En sveda och värk-ersättning om 20 000 kr—30 000 kr torde vara skälig ide flesta fall. Som grund för bedömningen ligger att akuttiden är svår att bedöma, att barnet ofta hamnar i en svår kris i samband med att övergreppen

 

uppdagas, polisutredningen påbörjas och målet avgörs i domstol, att kristiden i samband med detta torde kunna uppskattas till cirka ett år samt att därtill skall läggas den tid som övergreppen pågått och den tid som framdeles behövs för att rehabilitera incestoffret.
    4. Terapikostnader kan ersättas från brottsskadeanslaget men kostnaderna måste ha uppkommit innan ersättning kan lämnas.
    5. Även olägenheter i övrigt bör kunna ersättas i de fall en inte alltför obetydlig ersättning för lyte och stadigvarande men lämnats. Som riktpunkt bör då gälla att olägenhetsersättningen bestäms till ett belopp motsvarande hälften av ersättningen för lyte och stadigvarande men.
    6. Från rehabiliteringssynpunkt är det olämpligt att i besluten nämna en invaliditetsgrad eller att ersättning lämnas för lyte och stadgivarande men. Iinvaliditetsfallen bör därför hela den ideella skadan bestämmas till ett totalbelopp.
    Det bör i detta sammanhang påpekas att ersättning endast undantagsvis kan lämnas från hemförsäkringens överfallsskydd för skador efter incestbrott. Av försäkringsbolagens villkor framgår nämligen att ersättning inte utgår om offer och gärningsman omfattas av samma försäkring.
    Under perioden från och med augusti 1986 till och med juni 1987 avgjorde brottsskadenämnden utifrån de ovan redovisade utgångspunkterna femton incestärenden. Brottsskadenämndens medicinske rådgivare fann i sex av fallen att det förelåg bestående psykiska skador och uppskattade den medicinska invaliditeten till 20 % i två fall och till cirka 5 % i fyra fall. Ersättningen för hela den ideella skadan bestämdes i de två allvarligaste fallen till 60 000 kr respektive 70 000 kr och i de andra fyra invaliditetsfallen till mellan 35 000 och 40 000 kr. I åtta fall lämnades endast sveda och värk-ersättning. Beloppen fastställdes till lägst 15 000 kr och högst 30 000 kr (1 fall 15 000 kr, 1 fall 20 000 kr, 5 fall 25 000 kr och 1 fall 30 000 kr). Nämnden fann i samtliga fall att lidandet uppnått sådan höjd att personskada i egentlig mening varit förhanden. Ersättning lämnades därför för sveda och värk enligt bestämmelsen i 5 kap. 1 § skadeståndslagen. I ett fall kunde någon ersättning inte lämnas från brottsskadeanslaget med hänsyn till reglerna om preskription i preskriptionslagen (1981: 130). I detta sammanhang kan nämnas att det av 14 § brottsskadelagen framgår att en ansökan om brottsskadeersättning skall göras inom två år från det att brottet begicks. Föreligger särskilda skäl kan en ansökan prövas även om den har kommit in för sent. Brottsskadenämnden har hitintills ansett särskilda skäl föreligga i samtliga sexualbrottsärenden som inkommit efter tvåårsfristen.
    Omständigheterna i det fall där den skadelidande fick ersättning med 60 000 kr för hela den ideella skadan var följande. Kvinnan, som var född 1962, utsattes under åren 1971 — 1976 för en mängd sexuella övergrepp av sin styvfader. Redan som litet barn misshandlades hon av styvfadern. Vid nio årsålder började han utnyttja henne sexuellt. Hon berättade inte för någon om dessa övergrepp som med tiden övergick i regelrätta samlag. Först år 1984 uppdagades brottsligheten. Kvinnan hamnade då i en akut krissituation och fick tas in på sjukhus. Under hela år 1984 mådde hon mycket dåligt och var sjukskriven i perioder under sammanlagt cirka fem månaders tid. Hon fick svåra och djupgående psykiska skador. Sedan 1984 och alltjämt får hon regelbunden psykoterapeutisk behandling. En psykolog uttalade att hon behövde minst tio års terapi för att komma över sina besvär. Brottsskadenämn-

 

dens medicinske rådgivare uppskattade den medicinska invaliditeten till 20 %. Av ersättningsbeloppet 60 000 kr avsåg 30 000 kr sveda och värk, 20 000 kr lyte och stadigvarande men samt 10 000 kr olägenheter i övrigt. Styvfadern dömdes för otukt med barn. Brottet bedömdes som grovt. Någon skadeståndstalan fördes inte i brottmålsprocessen.
    Detta fall kan jämföras med ett fall där ersättning lämnades för endast sveda och värk. Kvinnan, som var född 1967, gjorde hösten 1984 en polisanmälan. Hon uppgav att hennes far förgripit sig mot henne vid tre tillfällen nämligen 1976, 1978 och i november 1983. På grund av preskriptionsreglerna åtalades fadern bara för händelsen i november 1983. Övergreppen bestod i att han stack in ett finger i dotterns slida och rörde fingret inne i slidan under flera minuter. Hon hotades med stryk om hon berättade för någon vad hon varit med om. Under många år berättade hon inte för någon vad hon varit utsatt för. Först år 1984 fick hon hjälp av en kurator efter det att hon sökt hjälp på barn- och ungdomspsykiatrisk klinik. Hon led av spänningshuvudvärk och kände sig nervös och orolig. Hennes skolprestationer hade blivit sämre och hon hade svårt med kamratkontakter. Julen 1984 gjorde hon ett självmordsförsök. Hon var vid tiden för nämndens beslut förhållandevis väl rehabiliterad. Brottsskadenämnden bestämde sveda och värk-ersättningen till 20 000 kr. I domstolen, där fadern fälldes till ansvar för otukt med ungdom, hade denne förpliktats utge yrkat belopp, 6 000 kr, för sveda ochvärk samt psykiskt lidande.
    Båda dessa fall har refererats i FSAB:s rättsfallssamling Försäkring och Skadestånd (RFS Serie B: 7 1986: 5).
    I de av brottsskadenämnden avgjorda ärendena hade skadeståndsanspråket sakprövats av domstol i endast två fall, i det ena till 15 000 kr och i det andra till 25 000 kr avseende ersättning för tiden fram till dagen för hovrättens dom. Brottsskadenämnden bestämde i dessa fall sveda och värk-ersättningen till 15 000 kr respektive 30 000 kr. I de övriga fallen hade någon skadeståndstalan inte förts eller också hade det inte skett någon sakprövning i domstolen. Inte heller av andra domstolsavgöranden som kommit till brottsskadenämndens kännedom har någon vägledning kunnat hämtas.
    Det kan nämnas att Huddinge tingsrätt i dom den 20 december 1985 (DB1339, B 660/85) tillerkände en flicka, som var född 1966, ersättning med 182 000 kr varav 50 000 kr avsåg ersättning för sveda och värk och 132 000 kr kostnader för kommande terapibehandlingar. Flickan hade från nio till nittonårs ålder utsatts för övergrepp av sin adoptivfader. Fadern dömdes för bl. a. grov våldtäkt och överlämnades till sluten psykiatrisk vård.
    Högsta domstolen har i en dom den 4 juni 1986 (se NJA 1986 s. 319) tagit ställning till skadeståndsyrkanden som grundats på att kärandena (två flickor) varit utsatta för brotten otukt med barn och otukt med ungdom. I båda fallen fann HD att gärningsmannens handlande utgjort sådant ofredande som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Han förpliktades därför att betala skadestånd till flickorna för lidande med 30 000 kr respektive 10 000 kr vilka var de belopp som yrkats. Flickornas lidande skulle — om ärendet kommit till brottsskadenämndens prövning — sannolikt ansetts utgöra personskada och hade då ersatts i enlighet med bestämmelsen i 5 kap. 1 § skadeståndslagen.
    Hösten 1986 tillsattes en utredning med uppgift att se över brottsskadelagen i syfte att förbättra möjligheterna för brottsoffer att få brottsskadeersättning. I utredningen, som remissbehandlats, föreslås att det ersättningsbara

 

området enligt brottsskadelagen skall vidgas till att också avse vissa av de ersättningsmöjligheter som omfattas av 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Sådan ersättning bör då kunna lämnas för lidande som någon tillfogas genom brott mot den personliga friheten eller genom annat ofredande som innefattar brott. För att ersättning skall kunna utgå bör det krävas att det föreligger särskilda skäl. Härmed åsyftas enligt utredningen att ersättning i första hand skall kunna lämnas till dem som har blivit utsatta för brott enligt 6 kap. 1 — 7 § § brottsbalken, d. v. s. olika slag av sexuella övergrepp. Det påpekas att ersättningen inte är avsedd att täcka den egentliga personskadan — den ersätts ju enligt 5 kap. 1 —5 §§ skadeståndslagen — utan ersättningen är avsedd att vara av rent självständig natur. Slutligen sägs att det sedan får ankomma på brottsskadenämnden att avgöra i vilka sammanhang ersättning bör kunna utgå och vilka ersättningsbelopp som därvid kan komma i fråga.
    Samtliga remissinstanser har varit positiva till denna vidgade möjlighet till ersättning till främst offer för sexualbrott. En lagändring kan väntas träda ikraft någon gång under år 1988. Vad denna i praktiken kommer att innebära får framtiden utvisa.
    Den som vill ha mera information om brottsskadenämndens verksamhet kan läsa härom i Domstolsverket Informerar nummer 8 för 1983 eller tidskriften Advokaten häfte 6 för 1983.
Marie Svendenius