Ny fransk konkurslagstiftning
Inledning
Den 1.1.1986 trädde ny konkurslagstiftning* i kraft i Frankrike och ersatte både lag av den 13.7.1967 angående "reglement judiciaire" och "liquidationdes biens" och förordning av den 23.9.1967 angående "suspension provisoiredes poursuites".
    Den nya lagstiftningen är i många avseenden en syntes av ovannämnda lagrespektive förordning men bryter i andra avseenden radikalt med dessa.
    Det kan vara befogat att inledningsvis i korthet redogöra för tidigarelagstiftning (som för övrigt gäller alla förfaranden som inletts före 1.1.1986).

 

Tidigare lagstiftning
Både "reglement judiciaire" och "liquidation des biens" var procedurer för generalexekution, d.v.s. tvångsmässig verkställighet av betalningsanspråk i samtliga borgenärers intresse.
    I båda fallen krävdes att gäldenären, som måste vara "commercant", ungefär handelsman, eller juridisk privaträttslig person, inställt sina betalningar.
    Domstolen beslutade om "reglement judiciaire" då gäldenärens rörelsebedömdes ha överlevnadsmöjligheter. Rörelsen fick så fortsätta under konkursdomstolens kontroll och sedan en s.k. "syndic" (ungefär konkursförvaltare) förordnats av domstolen med den dubbla uppgiften att biträda gäldenären och företräda fordringsägarna.
    Gäldenären utarbetade och presenterade sina fordringsägare ett s. k. "concordat" som närmast kan liknas vid ett ackord, vilket, för att bli gällande måste både godkännas av en majoritet bland fordringsägarna (representerande minst 2/3 av fordringarna) och fastställas av domstol.
    I "concordat" reglerades både omstruktureringen av gäldenärens rörelse och fordringsägarnas betalning. De senare fann sig i praktiken tvingade att acceptera långa betalningsfrister och i allmänhet även en nedsättning av fordringsbeloppen.
    Då "concordat" fastställts av domstolen återfick gäldenären rådigheten över sin egendom.

 

* Loi n° 85—98 du 25.1.1985 relative au redressement et à la liquidation judiciaire desentreprises. 

Annika Arvidsson 649    Lyckades inte gäldenären presentera något "concordat" eller fick detta inte erforderlig majoritet samt domstolens godkännande omvandlades "reglement judiciaire" till "liquidation des biens". Domstolen kunde även besluta om"liquidation des biens" om gäldenären inte respekterade sina åtaganden enligt "concordat". Stod det redan från betalningsinställelsen klart att inga förutsättningar fanns för att driva rörelsen vidare, beslutade domstolen omedelbart om "liquidation des biens".
    "Liquidation des biens" innebar avveckling av gäldenärens rörelse och utdelning till borgenärerna av tillgängliga medel och kan alltså närmast översättas med konkurs.
    En "syndic" förordnades såsom vid "reglement judiciaire" med uppgift att representera både gäldenären och borgenärerna.
    Det stora flertalet "règlements judiciaires" omvandlades i praktiken till "liquidation des biens" och oprioriterade borgenärer blev oftast utan någon som helst betalning.
    Det kan i sammanhanget nämnas att handelsdomstolen (konkursdomstol) i Paris under 1983 beslutade om "reglement judiciaire" i 15 % av samtliga fall av betalningsinställelser.
    Under 10-årsperioden 1974—1984 omvandlades ca 65 % av samtliga "règlements judiciaires" till "liquidation des biens". I endast 5% av alla "règlements judiciaires" har betalningsplanerna respekterats.
    Det har beträffande 1967 års lag sagts att den var föråldrad redan vid tillkomsten. Sant är att lagen utarbetades under en tid av relativt välstånd.
    Borgenärernas betalning var huvudsyftet med förfarandet. I realiteten kom både "reglement judiciaire" och "liquidation des biens" att beslutas på ett så sent stadium att det i de flesta fall varken gick att rädda företaget eller betala någon som helst del av de oprioriterade fordringsägarna.
    Bara några månader efter att 1967 års lag antagits, utfärdade regeringen förordning om "suspension provisoire des poursuites" eller "tillfälligt betalningsanstånd".
    Initiativet till förordningen kom från finansdepartementet och bakgrunden var bl. a. de försämrade konjunkturerna för rederinäringen. Behovet av att ingripa innan ett företag i svårigheter verkligen inställt sina betalningar hade gjort sig gällande.
    "Suspension provisoire des poursuites" reserverades för företag av regionell eller nationell betydelse vilka av domstolen kunde beviljas en allmän betalningsfrist på 3 år. Fordringsägarna, vars samtycke till betalningsfrist inte erfordrades, skulle betalas enligt en av domstolen fastställd avbetalnings- och saneringsplan.
    Gäldenären behöll i övrigt sin rättsliga handlingsförmåga.

 

1985 års lag
1985 års lag bygger, som ovan nämnts, i stor utsträckning både på 1967 årslag och förordningen från samma år. Distinktionen mellan de fall då ett företag anses ha överlevnadsmöjligheter och övriga har bibehållits. Respektive procedurer kallas nu "redressement judiciaire" och "liquidation judiciaire".
    En nyhet är dock att domstolen enligt lagen inledningsvis alltid skall besluta om "redressement judiciaire" och först senare efter en observationsperiod och då det konstaterats att företaget inte kan räddas, om "liquidationjudiciaire".

 

650 Annika Arvidsson    "Redressement judiciaire" har lånat drag av både "reglement judiciaire"och "suspension provisoire des poursuites". Gäldenärens betalningsinställelse är ett krav men betalningsplan kan fastställas utan borgenärernas samtycke.
    Reglerna för "liquidation judiciaire" och "liquidation des biens" överensstämmer i stora drag. En viktig skillnad är dock att gäldenärens skulder, enligt den nya lagen, anses avskrivna när förfarandet avslutats.
    Syftet med 1985 års lag framgår tydligt av lagens första paragraf: "Il estinstitué une procédure de redressement judiciaire destinée à permettre lasauvegarde de l'entreprise, le maintien de l'activité et de l'emploi et l'apurement du passif" eller i ungefärlig översättning: "Härmed inrättas en procedurför judiciell återuppbyggnad (restrukturering) ägnad att rädda företaget, bibehålla verksamheten och sysselsättningen samt för slutlig avräkning av passivsidan."
    Företaget och sysselsättningen prioriteras alltså på fordringsägarnas bekostnad, vilket får långt gående konsekvenser för såväl fordringsägarna och deras inbördes förhållanden som för företagsledare, bolagsmän och aktieägare.
    Den nya lagen ersätter som ovan nämnts även förordningen från 1967 ang. tillfälligt betalningsanstånd, vars syfte var att preventivt ingripa för att rädda företag med ekonomiska svårigheter men som ännu inte inställt sina betalningar.
    Behovet av preventiva åtgärder för att om möjligt undvika konkurs har dock i allra högsta grad gjort sig gällande och resulterat i en lag om förebyggande åtgärder och frivillig uppgörelse för företag i svårigheter.*
    Denna redogörelse för den franska konkurslagstiftningen kommer att disponeras enligt följande:
    I en första avdelning redovisas kortfattat innehållet i 1984 års lag och i viss utsträckning tidigare lagstiftning med syfte att preventivt motverka uppkomsten av konkurstillstånd. Därefter redogörs för 1985 års lag angående "redressement judiciaire", varvid ett första avsnitt ägnas åt själva förfarandet och ett andra avsnitt åt de konsekvenser lagen får för löntagarna, övriga fordringsägare och företagsledarna.

 

Förebyggande åtgärder
De förebyggande åtgärderna som inrättas genom 1984 års lag m. m. är av tre slag:
1. Förebyggande åtgärder i egentlig mening
Åtgärderna i den första gruppen är preventiva i ordets egentliga mening och berör därför även företag som inte har några ekonomiska problem. De har till syfte att genom förbättrad information och genom bättre finansiering undvika uppkomsten av ekonomiska svårigheter.

 

A. Information
Informationen avser i första hand, liksom tidigare lagstiftning, den gångna verksamheten men förbättrar denna i tre avseenden.
Större företag ingående i koncern skall fortsättningsvis upprätta gemensam redovisning för samtliga företag i koncernen.

 

* Loi n° 84—148 du 1 mars 1984 relative à la prevention et au réglement amiable desdifficultés des entreprises. 

Ny fransk konkurslagstiftning 651    Informationen är av bättre kvalitet. Revisors medverkan krävs nu, inte endast i aktiebolag utan i alla juridiska personer (inklusive föreningar) av viss betydelse.
    Informationen garanteras bättre spridning då skyldigheten att deponera årsredovisning vid handelsdomstolen utsträckts från aktiebolag (société anonyme, SA) till att även omfatta andelsbolag (société à responsabilité limité, SARL). Redovisningen är därefter tillgänglig för allmänheten.
    1984 införs även två slag av information betr. den framtida verksamheten, en obligatorisk och en frivillig.
    Lagen kräver att större företag (med mer än 100 anställda eller med en omsättning överstigande 40 milj. francs) upprättar fyra olika dokument (varav de två första förbereder upprättandet av de två senare):
— en förteckning över realiserbara och disponibla tillgångar samt till betalning förfallna skulder (syftet är att fastställa huruvida företaget riskerar inställa sina betalningar);
—en tablå över företagets finansiering under det gångna verksamhetsåret;
— planerade resultat under det kommande verksamhetsåret;
— en finansieringsplan för kommande verksamhetsår.
    Företag som inte uppnår ovannämnd storleksordning kan ändå på frivillig väg upprätta de i lagen stipulerade dokumenten eller ansluta sig till särskilt inrättade auktoriserade organismer (groupements de prévention agrées) som med Banque de France's hjälp analyserar av företagen lämnad information, spårar på ett tidigt stadium ekonomiska och finansiella problem samt kan hjälpa sina medlemmar med erhållande av bankkrediter. Dessa organismer är endast avsedda för bolag och andra juridiska personer och tjänsterna kan därför inte tas i anspråk av enskilda näringsutövare (vilka förmodligen skulle haft mest nytta av dessa tjänster).

 

B. Förbättrad finansiering
Lagen påbjuder både förstärkande av det egna kapitalet och en återuppbyggnad av förlorat eget kapital.
    Minimikapitalet har för aktiebolag (SA) höjts från 100.000 F till 250.000 F och för andelsbolag (SARL) från 20. 000 F till 50.000 F.
    Ett aktie- resp. andelsbolag som förlorat över halva kapitalet skall antingen likvideras eller tillföras nytt kapital inom två år, alternativt reducera kapitalet till miniminivån.

 

II. Alarmåtgärder
1984 års lag inrättar fyra olika alarmprocedurer: indelningen har gjorts med utgångspunkt från vem som igångsätter proceduren.

 

A. Revisor
Den första av dessa sker på företagets revisors initiativ. Revisor som konstaterar förhållanden vilka hotar företagets fortsatta existens är skyldig att i första hand begära en förklaring av styrelseordföranden. I brist på svar eller om lämnade förklaringar inte undanröjer hotet skall revisorn sammankalla ett styrelsesammanträde vars beslut skall delges företagsnämnden.

 

652 Annika Arvidsson    Skulle dessa åtgärder inte ge något resultat informerar revisorn aktieägarna i en särskilt upprättad rapport eller sammankallar själv en bolagsstämma.
    Revisor kan göras ansvarig för att inte ha fullgjort sin alarmskyldighet men tycks inte vara ansvarig för de fall då procedurer satts i gång utan att de objektiva förutsättningarna därför förelegat åtminstone så länge revisorn agerat i god tro.

 

B. Löntagarna
Löntagarna företrädda av företagsnämnden har möjlighet men aldrig skyldighet att ge alarm om förhållanden ägnade att försämra företagets ekonomiska situation. Kriteriet är alltså vidare än vad gäller revisors alarmplikt och kan även tänkas omfatta företagsledarens privata situation.
    Företagsnämnden har i första hand rätt att avkräva arbetsgivaren en förklaring (vilket i och för sig även tidigare implicit ingick i företagsnämndens befogenheter) och i andra hand tillställa bolagsstyrelsen en rapport som skall besvaras inom två veckor.

 

C. Aktieägarna
Aktieägarna i S. A. och andelsägarna i SARL förfogar över en förhållandevis inskränkt alarmrätt i synnerhet med tanke på det intresse de har i företaget.
    Varje andelsägare i SARL och en grupp aktieägare representerande minst 10 % av aktiekapitalet har rätt att två gånger per år ställa skriftliga frågor till företagsledningen betr. omständigheter ägnade att äventyra företagets fortsatta existens. Dessa frågor skall besvaras inom en månad. Skulle andels- resp. aktieägarna inte låta sig nöja med dessa förklaringar kan de begära att domstolen tillsätter en sakkunnig med uppgift att utreda omständigheterna kring viss eller vissa kritiserade operationer. Denna rapport överlämnas till andels- resp. aktieägarna vid bolagsstämman.
    De ovannämnda tre alarmprocedurerna har troligen större betydelse för fastställandet och bevisningen av företagsledningens eventuella försummelser än som konkreta åtgärder för att hjälpa ett företag ur ekonomiska svårigheter.

 

Handelsdomstolen
D. En fjärde alarmprocedur ingångsättes på initiativ av handelsdomstolen (Tribunal de Commerce).
    Domstolens möjlighet att ingripa är begränsad till företag med mindre än 100 anställda och en årsomsättning understigande 40 milj. francs och som förlorat mer än en tredjedel av det egna kapitalet.
    Handelsdomstolens ordförande har möjlighet att kalla företagsledare till ett sammanträde och förhöra sig om de åtgärder som företaget överväger för att lösa sina ekonomiska problem.
    Skulle företagsledaren inte hörsamma domstolens kallelse eller inte besvara domstolens frågor, drabbas denne inte av någon särskild sanktion för det fall att företaget inte inställt sina betalningar. Skulle det senare vara fallet, kan handelsdomstolen ex officio besluta om "redressement judiciaire".

 

Ny fransk konkurslagstiftning 653III. "Le reglement amiable"
Som tidigare nämnts står inspirationen till "reglement amiable"bl. a. att hämta i det numera avskaffade "suspension provisoire des poursuites".

 

A. Förutsättning för erhållandet av "règlement amiable"
"Reglement amiable" kan begäras av rörelse- och näringsidkare, hantverkare, bolag och föreningar m. m. med ekonomisk aktivitet, vilket innebär att större grupper än de som kan bli föremål för "redressement judiciaire" omfattas. Så kan exempelvis lantbrukare och advokater beviljas "reglement amiable" men i normala fall inte bli föremål för "redressement judiciaire". Varje person eller bolag som beviljas reglementamiable" kan dock försättas i konkurs ("redressement" resp. "liquidation judiciaire") om ekonomiska åtaganden och förpliktelser gjorda i samband därmed inte respekteras. Detta innebär att kretsen av "konkursmässiga" personer utökats ytterligare.
    "Reglement amiable" kan beviljas om företaget ifråga inte har möjlighet att täcka sina behov genom en lämplig och för behoven anpassad finansiering. Företaget får däremot inte ha inställt sina betalningar — dåskall "redressement judiciaire" i stället inledas.
    Handelsdomstolen prövar ansökningar om "reglement amiable" ochförfogar därvid över vidsträckta möjligheter till utredning och inhämtande av annars konfidentiella handlingar från revisor, skatte- och socialmyndigheter, banker, m. m.
    Bedömer handelsdomstolen att förutsättningarna för "reglement amiable" föreligger, utses en medlare, "conciliateur", vars uppgift är att förmå borgenärerna att sluta en "reglement amiable" med gäldenären.

 

B. Effekten av "règlement amiable"
    "Reglement amiable" kan definieras som ett avtal mellan gäldenären och de viktigaste fordringsägarna. Avtalet har alltså inte nödvändigtvis en global, men väl en kollektiv karaktär. Varje enskild fordringsägare engagerar sig nämligen mot bakgrund av de övriga borgenärernas accepterande av "reglement amiable". Avtalet sluts helt på frivillig väg och deponeras därefter vid handelsdomstolen men blir i övrigt varken föremål för stadfästelse av domstolen eller kungörelse. Gäldenären behåller rådigheten över sin egendom.
    I "reglement amiable" medger borgenärerna betalningsanstånd och/eller nedsättning av fordringarna. Gäldenär skall utöver fullgörandet av sin del av betalningsplanen även förbinda sig att vidta nödvändiga åtgärder för att lösa företagets finansiella problem. Gäldenär som inte uppfyller sin del av avtalet kan, som ovan antytts, bli föremål för "redressement judiciaire". Borgenär som accepterat "reglement amiable"är under detsammas giltighetstid förhindrad att genom rättsliga åtgärder söka indriva sin fordran. Han kan inte heller genom inteckning i gäldenärens egendom eller på annat sätt skaffa sig säkerhet.
    I jämförelse med "suspension provisoire des poursuites" har "reglement amiable" fått utsträckt tillämpningsområde (den förstnämnda proceduren reserverades för större företag med regionell eller nationell betydelse) men kan förmodas visa sig mindre effektiv då uppgörelsen är just "amiable" d.v.s. frivillig och inte kan påtvingas fordringsägarna.

 

45-38-169 Svensk Juristtidning

 

654 Annika Arvidsson"Redressement" och "liquidation judiciaire"
Redogörelsen för "redressement" och liquidation judiciaire" kan lämpligtvis inledas med följande anmärkning. Det förfarande som enligt lagen skall utgöra den normala proceduren, "régime général du redressement judiciaire" med fortsatt drift av företagets rörelse är i praktiken en undantagsregim.
    I de flesta fall (om företaget har mindre än 50 anställda och en årsomsättning understigande 20 milj. francs) tillämpas en förenklad procedur, "procédure simplifiée" och i det övervägande antalet fall visar sig all fortsatt drift omöjlig.
    Framställningen avslutas med en kort redogörelse för det förenklade förfarandet.

 

I. Förfarandet i stora drag
A. Förutsättningarna för förfarandets inledande.
Enligt fransk lag kan i princip endast handelsmän, hantverkare och juridiska privaträttsliga personer bli föremål för "redressement judiciaire". Från denna regel görs som sagt undantag för fysisk person vilken inte respekterat sina finansiella åtaganden enligt "règlement amiable".
    Gäldenären skall dessutom ha inställt sina betalningar. Lagen definierar betalningsinställelsen som gäldenärens oförmåga att betala förfallen gäld med disponibla tillgångar. Det är alltså teoretiskt tänkbart att försättas i konkurs även om tillgångarna överstiger skulderna under förutsättning att tillgångarna inte kan realiseras för att betala förfallen gäld.
    Ansökan om "redressement judiciaire" kan göras av gäldenären själv, av borgenär samt av åklagarmyndigheten. Handelsdomstolen kan även ex officio besluta om "redressement judiciaire". Företagsnämnd eller löntagarrepresentant har möjlighet att underrätta domstolen resp. åklagaren om företagets betalningsinställelse.

 

B. Behörig domstol
Behörig domstol är handelsdomstolen "Tribunal de Commerce" om gäldenären (fysisk eller juridisk person) är "commercant", d.v.s. ung.handelsman, eller hantverkare "artisan"; i annat fall allmän underrätt "Tribunal de Grande Instance". Alla handelsdomstolar och underrätter är inte behöriga att handlägga mål om "redressement judiciaire" utan endast de som upptagits i en särskild förordning (ca 100 av varje kategori).

 

C. Beslut om "redressement judiciaire" och dess verkningar
Konstaterar domstolen att gäldenären inställt betalningarna beslutas om"redressement judiciaire". Enligt 1985 års lag, i den ursprungliga lydelsen, finns ingen möjlighet för domstolen att omedelbart besluta om "liquidation judiciaire" även om det är uppenbart att företaget inte går att rädda. Denna tämligen tungrodda och opraktiska procedur har dock kritiserats och domstolarna har i vissa fall satt sig över lagtexten och beslutat direkt om "liquidation judiciaire". I ett avgörande 4.11.1986 fastslog Cour de Cassation att konkursdomstolen alltid först skall beslutaom "redressement judiciaire".
    En lagändring är dock nu möjligen att vänta eftersom lagstiftarens ambition att utreda varje konkursmässigt företags överlevnadsmöjlighet

 

Ny fransk konkurslagstiftning 655visat sig både orealistiskt och framför allt dyrbart då de få eventuella tillgångarna i stället för att tillfalla borgenärerna bekostar utredningsproceduren.
    Innan domstolen fattar sitt beslut skall gäldenären och företagsnämnden resp. löntagarrepresentanten lämnas tillfälle att yttra sig.
    Domstolen fastställer i sitt beslut datum för betalningsinställelsen som inte behöver sammanfalla med beslutets datum utan kan ligga arton månader tillbaka i tiden. Perioden mellan den faktiska betalningsinställelsen och beslutets datum är återvinningstid och rättshandlingar vidtagna under denna period kan under vissa förutsättningar annulleras och egendom återvinnas till konkursboet. Det rör sig här främst om benefika överlåtelser och irreguljära betalningar.
    Beslut om "redressement judiciaire" medför inte, som varit fallet med tidigare konkurslagstiftning, att fordringen mot gäldenären automatiskt skall anses förfallen till betalning. Lagen går t. o. m. ett steg längre och ogiltigförklarar varje avtalsbestämmelse av innebörd att fordringar automatiskt förfaller till betalning vid "redressement judiciaire" eller att "redressement judiciaire" utgör hävningsgrund.
    Detta är en av lagens viktigaste nyheter och syftet är givetvis att underlätta företagets fortsatta drift.
    Beslut om "redressement judiciaire" innebär att inga rättsliga åtgärder längre kan inledas mot gäldenären i syfte att få betalt för redan uppkomna fordringar samt att denne inte får betala dessa fordringar. Inteckningar eller andra säkerheter får inte upplåtas. Rättsliga åtgärder med syfte att häva avtal p. g. a. utebliven betalning eller exekutiva åtgärder kan inte längre inledas.
    Med 1985 års lag försvinner "le syndic" med den dubbla och ofta motsägelsefulla uppgiften att både representera fordringsägarna och biträda gäldenären.
    Domstolen utnämner i fortsättningen två "förvaltare": en borgenärsrepresentant "le représentant des créanciers" och en s. k. "administrateur judiciaire". Den senares uppgift är att övervaka, biträda eller ersätta gäldenären vid den fortsatta driften samt att upprätta en rapport överföretagets ekonomiska och sociala situation utmynnande antingen i en s. k. "plan de redressement" d.v.s. en sanerings- och restruktureringsplan eller företagets likvidation, "liquidation judiciaire".
    Domstolen utnämner också en s. k. "juge commissaire" d.v.s. en särskilt förordnad domare, vars uppgift är att övervaka förfarandet, fatta vissa beslut ang. godkännandet av bevakade fordringar, efterbevakning m. m. samt lämna rapport till domstolen om procedurens gång. "Jugecommissaire" vid handelsdomstol är i likhet med övriga handelsdomstolars ledamöter lekman som tillsätts genom särskilda val. Domstolen uppmanar slutligen företagsnämnd eller löntagarrepresentant att utse en företrädare.
    Det kan i detta sammanhang anmärkas att beslutet om "redressement judiciaire" inte innebär att gäldenären systematiskt kopplas bort från ledningen av företaget. Domstolen kan inskränka "administratörens" roll till att övervaka eller biträda gäldenären.

 

656 Annika ArvidssonD. Utredningsfasen
    Under denna period, vilken på franska heter "la période d'observation", skall fordringarna bevakas hos "le représentant des créanciers". Bevakning skall göras inom två månader från kungörelse av beslutet om "redressement judiciaire" eller inom fyra månader för utländska borgenärer.
    "L'administrateur" eller administratören upprättar sin rapport, i allmänhet tillsammans med gäldenären samt eventuellt med en eller flera experters hjälp. Rapporten skall fastställa ursprunget, omfattningen och arten av de ekonomiska svårigheterna. Så snart domstolen beslutat om"redressement judiciaire" kan intresserade lämna anbud till administratören på övertagande av hela eller del av rörelsen. Lagen preciserar att bevarandet av sysselsättningen är den viktigaste förutsättningen vid överlåtelse av rörelsen.
    Under utredningsperioden kan domstolen besluta om uppsägning av företagsledare. Domstolen har också möjlighet att förbjuda överlåtelse av aktier och andelar eller tvärtom påbjuda sådan överlåtelse. Om inte domstolen beslutat annorlunda, fortsätter driften normalt under denna period.
    Administratören kontaktar för utarbetandet av sin rapport fordringsägarnas representant, "le représentant des créanciers", för att inhämta fordringsägarnas (och löntagarnas) samtycke till en avbetalningsplan. Han förhandlar med löntagarrepresentanterna. Fordringsägarna informeras per brev om föreslagen avbetalningsplan och föreslagen nedsättning av fordringsbeloppen. Protesterar inte borgenären inom 30 dagar, anses han ha godkänt förslaget. Fordringsägare är i princip inte tvingad att medge nedsättning av sin fordran men väl i praktiken eftersom alternativet är av domstol fastställda långa avbetalningstider eller omedelbar likvidation med kanske ingen utdelning alls.
    Administratören konsulterar också aktie- eller andelsägarna för att undersöka möjligheten av nytt kapitaltillskott.
    Rapporten skall som sagt utmynna i ett förslag ang. företagets fortsatta verksamhet. Antingen rekommenderas fortsatt verksamhet och i så fall har rapporten karaktär av förslag till "plan de redressement" (sanerings och restruktureringsplan) eller rekommenderas likvidation av företaget.
    Planen kan även vara ett förslag till och en reglering av en överlåtelse, med bibehållandet av driften av hela företaget eller en eller flera grenar därav.
    Utredningstiden skall i princip endast pågå under sex månader men kan förlängas med ytterligare sex månader av domstolen. I undantagsfall kan perioden utsträckas till sammanlagt 18 månader men då endast på ansökan av allmänne åklagaren.
    I jämförelse med tidigare lagstiftning är fristen kort; ett "concordat" presenterades ofta flera år efter att företaget ifråga blivit föremål för"règlement judiciaire".
    En förklaring till den långa handläggningstiden är att såväl "administrateur" som "représentant des créanciers" har i lag reglerade juridiska ämbeten och i praktiken nära nog ensamrätt på förvaltning och avveckling av konkursbon såsom fallet för övrigt var med tidigare lags "syndic".

 

Ny fransk konkurslagstiftning 657    Det tilltagande antalet konkurser har inte följts av motsvarande ökning av dessa ämbetsmän.
    Det kan noteras att tidigare "syndics" numera får välja mellan verksamheten som "administrateur judiciaire" och "mandataire liquidateur"; den förstnämnde har som sagt företagsledande funktion medan den sistnämndes uppgift i början av "redressement judiciaire" består i att representera fordringsägare som "représentant des créanciers" och på ett senare stadium likvidera företaget om "liquidation judiciaire" beslutas.

 

E. Beslut angående fortsatt drift av rörelsen
Den rapport och det förslag till plan som utarbetats av tillförordnad "administrateur judiciaire" föreläggs domstolen som skall höra, eller åtminstone kalla till sammanträde, gäldenären, "l'administrateur judiciaire", löntagarrepresentanten, "le représentant des créanciers" samt "lejuge commissaire".
    Planen kan som ovan sagts vara antingen en plan för fortsatt drift eller reglera överlåtelse av hela eller del av företaget. Har företaget inga överlevnadsmöjligheter dömer domstolen till "liquidation judiciaire". Har en plan presenterats kan domstolen underkänna denna och döma till "liquidation judiciaire".

 

a) Sanerings- och restruktureringsplan
Som redan antytts under avsnittet ägnat åt utredningstiden kan företaget genom denna plan bli föremål för omfattande förändringar: företagsledningen kan bytas ut, aktie- och andelsägarna kan växla, personal kan avskedas. Därtill kommer att föremålet för företagets verksamhet inte nödvändigtvis är densamma då denna enligt lagen helt eller delvis kan ändras genom planen. Men företaget är juridiskt sett samma person och behåller i princip betalningsansvaret för sina skulder.
    Planen reglerar även fordringsägarnas betalning. Som sagts kan dessa i praktiken tvingas acceptera både nedsättning av sina fordringar och lång avbetalningsfrist. En viktig nyhet är att borgenärssammanträdet (som tidigare röstade fram "concordat" vid "règlement judiciaire") avskaffats. Domstolen ensam avgör om den presenterade planen skall godkännas eller ej. Domstolen kan även genomdriva ändringar i planen med den inskränkningen att fordringsägare som accepterat en viss avbetalningsplan inte av domstolen kan åläggas för dem mindre förmånliga betalningsfrister. Fordringsägare som inte accepterat avbetalningsplan kan påtvingas betalningsfrist men i princip inte nedsättning av fordran.
    Mindre fordringar (enligt tillämpningsbestämmelserna f. n. understigande 250 F) och uppgående sammanlagt till högst 5 % av det totala fordringsbeloppet får omedelbart betalas. Dessa fordringar betalas allt efter storleksordning med början med de minsta. Domstolen utnämneren s. k. "commissaire à 1'exécution du plan" vilken skall övervaka planens efterlevnad och som normalt sett är antingen "administrateur judiciaire" eller "mandataire liquidateur". Respekteras inte återbetalningen av gäldenären kan planen upphävas av domstolen som på nytt beslutar om "redressement judiciaire" vilket denna gång innebär antingen överlåtelse av företaget eller likvidation.

 

46-38-169 Svensk Juristtidning

 

658 Annika Arvidssonb) Överlåtelse av företaget
Överlåtelse av företaget organiseras genom en s. k. "plan de cession"eller överlåtelseplan och är en av nyheterna i 1985 års lag. Under tidigare lagstiftning, då i princip all annan avveckling av tillgångarna än genom exekutiv auktion var förbjuden, utvecklade sig bruket att vid "liquidation des biens" överlåta samtliga i rörelsen ingående tillgångar till en s.k. "repreneur" (övertagare) i allmänhet mot dennes löfte att i möjligaste mån bibehålla företagets personal. Överlåtelsen krävde domstolens medgivande och hade ett bräckligt lagstöd i den regel som medgav försäljning av svårrealiserbara tillgångar på annat sätt än via exekutiv auktion. I praktiken kom domstolarna att medge avyttring av hela företag (d.v.s. företagets tillgångar) om "övertagaren" garanterade sysselsättningen även om köpesumman inte kunde anses acceptabel förfordringsägarna vilka i de flesta fall blev utan någon som helst utdelning.
    Det är denna praxis som den nya lagen både vill reglera och vidareutveckla.
    Enligt 1985 års lag kan domstol bevilja överlåtelse av företagets samtliga tillgångar redan i början av "redressement judiciaire" och inte endast på likvidationsstadiet som tidigare. Möjligheten att bevara de anställda inom företaget och betala fordringsägarna är förutsättningarna för överlåtelsen men troligen kommer liksom tidigare det första kriteriet att prioriteras på det senares bekostnad. 1985 års lag innehåller regler både till skydd för "övertagaren" och för att begränsa dennes möjligheter till missbruk av de förhållandevis generösa bestämmelserna.
    Bland de förstnämnda kan citeras möjligheten för domstol att i beslut som medger själva överlåtelsen bestämma att för rörelsens drivande viktiga kontrakt "följer med" vid överlåtelsen. Dessa kontrakt är av tre slag:
    Det första är hyreskontrakt på de lokaler där rörelsen bedrivs.
    Det andra exemplet är leasing-kontrakt. Leasat material m. m. följer alltså med den överlåtna rörelsen och den nye innehavaren av rörelsen övertar betalningsansvaret för materialet.
    Den tredje kategorin av kontrakt är pågående avtal rörande leverans av varor eller tjänster. Denna regel som givetvis förklaras av målsättningen att ge "övertagaren" reella möjligheter att rädda företaget är icke desto mindre otillfredsställande ut juridisk synpunkt. Hyresvärdar resp.leverantörer tvingas genom regeln att acceptera en ny avtalspartner och skulle "övertagaren" misslyckas riskerar de att själva råka i betalningssvårigheter utan att kunna begära ersättning vare sig av allmänna medel eller på annat sätt.
    Domstolen har också möjlighet att medge s.k. "location-gérance", ung. utarrendering av rörelsen under högst två år till en person som förbinder sig att överta rörelsen efter utgången av perioden ifråga. Skulle inte överlåtelsen realiseras på överenskomna villkor kan den presumtive övertagaren själv bli föremål för "redressement judiciaire".
    Denna bestämmelse är märklig mot bakgrund av att övertagaren inte nödvändigtvis inställt sina betalningar och att "redressement judiciaire" här, mot lagens anda, får karaktär av sanktion.
    Skulle den tilltänkte övertagaren bevisa att han på grund av omständigheter utöver hans kontroll inte kan överta rörelsen på ursprungliga

 

Ny fransk konkurslagstiftning 659överenskomna villkor kan domstolen modifiera dessa.
    Betalar inte övertagaren överenskommet pris, skall domstol utnämnaen s. k. "administrateur ad hoc" och överlåtelsen gå tillbaka samt "redressement judiciaire"-proceduren återupptas.

 

F. "Liquidation judiciaire"
Så snart det visar sig att någon fortsatt drift inte kan ifrågakomma skall domstol besluta om likvidation av företaget.
    När "liquidation judiciaire" beslutats förordnas den tidigare utnämnde "représentant des créanciers" (eller fordringsägarnas representant) till likvidator med uppgift att avveckla rörelsen, betala fordringsägarna och avskeda företagets personal.
    Försäljningen av företagets tillgångar kan antingen vara global d.v.s. omfatta alla tillgångar eller ske successivt. Förfarandet är smidigare än under tidigare lag och med "juge commissaire's" tillstånd kan såväl lös som fast egendom säljas direkt utan exekutiv auktion. Domstolen kan besluta om driftens bibehållande under högst tre månader om detta anses underlätta avvecklingen av rörelsen. Allt eftersom tillgångarna realiseras betalas fordringsägarna i enlighet med gällande förmånsrättsordning. Förfarandet avslutas när samtliga skulder är betalda eller samtliga tillgångar avyttrats och influtna medel fördelats.
    Vad som återstår obetalt av borgenärs fordran anses därefter avskrivet och inte ens i det fall att gäldenären (fysisk person) senare skulle få utmätningsbara tillgångar kan kravet drivas vidare mot honom. Lagstiftaren har dock undantagit ett fall från denna regel; vid borgenärsbrott, näringsförbud, e. dyl. har fordringsägare rätt att även efter konkursförfarandets avslutande indriva obetalda skulder eller del därav.

 

G. Det förenklade förfarandet
Detta förfarande, reserverat för mindre företag (årsomsättningen understigande 20 miljoner francs och mindre än 50 anställda), kommer som ovan sagts att tillämpas i de flesta fall.
    Vid det förenklade förfarandet utses normalt ingen "administrateur judiciaire" utan endast en "juge commissaire" och en "représentant descréanciers", varav den förstnämnde snabbt skall upprätta en rapport betr. situationen inom företaget. Efter att ha tagit del av rapporten beslutar domstolen antingen att en "plan de redressement" skall upprättas, eller, om företaget definitivt bedöms sakna framtid, att detsamma skall likvideras. Rapporten skall presenteras inom fyra veckor; perioden kan förlängas en gång.
    Plan utarbetas vid det förenklade förfarandet i princip av gäldenären själv. Denne skall presentera sin plan inom fyra månader eller högst inom sex månader om domstolen medgivit förlängningen. Då plan antagits av domstol är förfarandet fortsättningsvis lika med normala proceduren med undantag av att, i avsaknad av "administrateur judiciaire", gäldenären assisteras av en "commissaire à l'exécution du plan" vid verkställandet av planen.

 

II. Konsekvenserna av lagen för vissa berörda grupper
A. Löntagarna
Som framgår av ingressen till 1985 års lag syftar "redressement judiciaire"-proceduren till att i första hand rädda företaget och sysselsättning-

 

660 Annika Arvidssonen. Ett närmare studium av lagens mekanism visar att även de "företagsräddande" åtgärderna i stor utsträckning har till ändamål att undvika avskedanden.
    Därutöver har löntagarna genom 1984 och 1985 års lagar fatt utökade befogenheter; ovan har behandlats möjligheten att i preventivt syfte slå larm betr. den ekonomiska situationen i företaget.
    Under "redressement judiciaire"-proceduren konsulteras löntagarna vid flera tillfällen; vid inledandet av själva proceduren, under utarbetandet av planen, innan planen fastställes, vid överlåtelse, m. m.
    Under den period som ägnas åt utarbetandet av planen (i princip mellan sex månader och arton månader) kan personal avskedas av ekonomiska skäl endast om avskedandena brådskar samt är absolut nödvändiga.
    Under planens giltighetstid kan avskedanden äga rum med domstolsgodkännande. Beslut om "liquidation judiciaire" innebär att gäldenärsföretag kan avskeda all sin personal.
    Slutligen några ord om de förmånsrätter som knutits till lönefordran m. m.
    I 1985 års lag tillförsäkras, som nedan skall visas, samtliga fordringar som tillkommer efter beslutet om "redressement judiciaire" förmåner i förhållande till fordringar existerande dessförinnan. Denna förmånsrätt omfattar även lönefordringar.
    En allmän förmånsrätt för ett års lön (tjänstefolk) och 6 månaders lön (övriga anställda) finns inskriven i Code Civil men då många andra förmånsberättigade grupper har bättre prioritet har lönefordringarna fått en förstärkt prioritet genom arbetslagen (Code de travail) och åtnjuter för de två sista månadernas lön en förmånsrätt med bästa prioritet.
    Då även denna säkerhet visat sig illusorisk i det fall att företaget inte ens har tillgångar som täcker denna fordran införde lagstiftare en lönegaranti år 1973. Lönegarantin förvaltas av "Association nationale pour lagestion du régime d'assurance des créances des salaires" eller i förkortning A.G.S. och finansieras genom arbetsgivaravgifter.
    Lönegarantin täcker dels löner som är obetalda när "redressement" inledes, dels lönefordringar p. g. a. uppsägning därefter vilken ägt rum under utredningsfasen, inom en månad efter att "plan de redressement" fastställts eller under en tvåveckorsperiod efter likvidationsbeslutet eller slutligen under den provisoriska förlängningen av företagets aktivitet efter likvidationsbeslutet.
    Ett tak för lönegarantin fastställs i särskild förordning.

 

B. Övriga fordringsägare
Några av 1985 års lags nyheter betr. fordringsägarnas ställning har redan presenterats. Av lagens målsättning framgår att fordringsägarnas intressen i stor utsträckning offras till förmån för företaget och dess anställda. Vid "redressement judiciaire"-beslut fortsätter gällande kontrakt att löpa. All annan avtalsbestämmelse är ogiltig. Vid överlåtelse kan domstolen besluta att vissa kontrakt förs över på den nye innehavaren. Efter likvidation är obetald del av fordringen definitivt förlorad.

 

Ny fransk konkurslagstiftning 661a) Fordringar uppkomna efter beslut om "redressement judiciaire"
En av 1985 års lag mest omdiskuterade reformer är den prioritet som givits fordringar uppkomna efter beslut om "redressement judiciaire". Dessa skall betalas på förfallodagen om rörelsen fortsätter och vid överlåtelse eller likvidation före varje annan fordran, förmånsberättigad eller ej (med undantag för vissa lönefordringar). Detta innebär att en vanlig leveransfordran uppkommen efter beslut om "redressement judiciaire" ges bättre prioritet än en fordran som garanteras av inteckning i fast egendom men som uppstått före "redressement judiciaire"-beslutet.
    Då rörelsens fortsatta drift är huvudregel och då beslut om överlåtelseeller likvidation i många fall kommer att meddelas flera månader eller längre efter beslut om "redressement judiciaire" är det lätt att föreställa sig fall då tillgångarna inte räcker till att betala övriga förmånsberättigade fordringsägare.
    Regeln har sin förklaring i lagstiftarens målsättning att till varje prisrädda företaget och sysselsättningen.
    Fordringar uppkomna efter beslut om "redressement judiciaire" har givits följande interna förmånsrättsordning:
1° Lönefordringar som inte förskotterats av AGS;
2° Kostnader förknippade med själva förfarandet;
3° Banklån och fordringar grundade på kontrakt som förlängts på administratörens begäran;
4° AGS's fordran för utbetalda löner inom ramen för lönegarantin;
5° övriga fordringar enligt respektiv rang.
    Det kan observeras att med den nya lagen försvinner benämningen "massafordran" för fordringar uppkomna efter "redressement judiciaire"-beslutet.
    Något konkursbo, representerat av fordringsägarna, ansvariga för dessa fordringar och med egen juridisk personlighet, existerar inte längre. Detta förhållande illustreras även, som ovan nämnts, av borgenärssammanträdets avskaffande.

 

b) Övriga förmånsberättigade fordringar
    Härmed avses endast fordringar uppkomna före beslutet om "redressement judiciaire". Förmånsrätten kan vara särskild och grundas på panträtt eller inteckning i fast egendom eller allmän som skattefordringar och fordringar beträffande sociala avgifter. Utmätning inledd före konkurs ger ingen förmånsrätt. Dessa fordringars försämrade position har redan berörts. I övrigt gäller att alla förmånsberättigade fordringar måste bevakas och godkännas till sina belopp. Innan företagets öde avgjorts (d.v.s. under utredningsfasen som kan vara mellan 6 och 18 månader) kan de förmånsberättigade fordringsägarna like lite som de oprioriterade vidta någon som helst åtgärd för att få betalt för sina fordringar.
    Beviljas företaget en "plan de continuation", d.v.s. sanering- och restruktureringsplan som bibehåller företaget som sådant, regleras all återbetalning av skulderna i denna, även de förmånsberättigades som alltså kan påtvingas långa betalningsfrister (men i princip ingen nedsättning av fordringarna).
    Överlåtelse och likvidation av företaget innebär att alla icke förfallna

 

662 Annika Arvidssonfordringar anses förfallna till betalning (till skillnad från beslutet om "redressement judiciaire"). Tillgängliga medel fördelas mellan fordringsägarna i förhållande till deras inbördes rang såvitt gäller de förmånsberättigade och i proportion till storleken av deras respektive fordringar såvitt gäller de övriga. Det kan dock, som ovan sagts, befaras att sedan alla fordringar som uppstått efter beslutet om "redressement judiciaire" betalats, i många fall ingenting återstår ens för fordringsägare med förmånsrätt. Detta gäller givetvis för de fall att utredningsfasen sträcker sig över en längre tid; lagen medger upp till 18 månader. Det kan för övrigt preciseras att även förmånsberättigade fordringar avskrivs till sin obetalda del då företaget likvideras.
    I ett fall kan dock en fordringsägare enligt lagen uttryckligen garanteras en absolut förmånsrätt nämligen panträttsinnehavare eller annan som utnyttjar sin retentionsrätt. I detta fall kan med tillstånd av "jugecommissaire" däremot svarande fordran omedelbart betalas. Panträttsinnehavaren kan även begära "l'attribution judiciaire", d. v. s genom dom tilldelas panten med äganderätt. Pantens värde skall då fastställas av sakkunnig och ev. skillnad mellan pantens värde och fordringens belopp tillfalla gäldenären.
    Båda dessa möjligheter, framtvingande av betalning genom kvarhållande av pant som behövs i rörelsen, eller begäran om "attribution judiciaire", ger panthavaren en förmånsrätt som går förbi varje annan fordran inklusive lönefordringar. Retentionsrätten kan som sagt utövas under procedurens alla stadier. "Attribution judiciaire" har fatt en tveksammare ställning genom 1985 års lag och har med säkerhet bibehållits endast vid likvidation. Ett ytterligare frågetecken är hur panträtt i lös egendom utan besittning och med följande retentionsrätt skall bedömas.
    Det viktigaste exemplet på sådan panträtt är "nantissement de l'outillage et de materiel" eller panträtt p. g. a. inteckning i verktyg och maskiner. I ett uppmärksammat plenumavgörande 1984 fastslog la Cour de Cassation att sådan egendom kunde bli föremål för "attribution judiciaire". 1985-års lag däremot reserverar sin ordalydelse "attribution judiciaire" för de fall då panträttsinnehavaren utövar sin retentionsrätt. Då denna typ av panträtt har stor betydelse för kreditgivningen är det inte uteslutet att rättspraxis även i fortsättningen gör avkall på kravet på retentionsrätt för denna speciella säkerhet.

 

c) Oprioriterade fordringar
    Oprioriterade fordringsägare kan förvänta någon utdelning först när samtliga fordringar med förmånsrätt betalats och då i relation till respektive fordringsbelopp. Fordringar utan förmånsrätt kommer under 1985 års lag i än större utsträckning än tidigare att bli utan utdelning. Dessa fordringar avser vanligen levererat gods före beslut om "redressement judiciaire".
    Lagen innehåller dock några regler som skyddar säljaren genom att tillerkänna denne retentionsrätt eller revindikationstalan.
    Så medger lagen retentionsrätt för säljare som ännu inte levererat eller expedierat sålt gods (enligt fransk rätt övergår äganderätten till sålt gods vid avtalets ingående och är inte anknuten till överlämnandet). Gods

 

Ny fransk konkurslagstiftning 663som expedierats men ännu inte mottagits av köparen eller dennes ombud och inte sålts vidare av köparen kan återkrävas.
    Samma gäller gods betr. vilket köpet hävts före beslut om "redressement judiciaire", genom dom eller hävningsklausul i avtal. Gods kan också återkrävas om köpeavtalet hävts, efter beslut om "redressement judiciaire" men på talan om anhängiggjorts före beslutet. I detta fall fårorsaken till hävning inte vara utebliven betalning.
    Det viktigaste fallet av revindikation är det som grundar sig på äganderättsklausul. Denna klausul skall ha överenskommits skriftligen mellan parterna senast vid leverans och det krävs dessutom att godset finns kvar i ursprungligt skick. Har godset sålts vidare men ännu inte betalts, kan äganderättsförbehållet göras gällande i köpeskillingen.
    Gods sålt med äganderättsförbehåll skall återkrävas inom tre månader från beslutet om "redressement judiciaire". Om förbehållet inte vitsordas, måste revindikationstalan anhängiggöras vid domstol under samma tid.
    Mot bakgrund av den försämrade situationen för förmånsberättigade fordringar, framstår äganderättsförbehållet som en betydligt effektivare säkerhet som dessutom har fördelen att vara billig att sätta i verket.
    Då återtagande av sålt gods givetvis försvårar företagets fortsatta drift, är det troligt att tvivelaktiga äganderättsförbehåll systematiskt kommer att bestridas. Det blir alltså i framtiden viktigt att köparens samtycke till klausulen kan bevisas och att förbehållet gjorts senast vid leverans.
    Lagen ger "l'administrateur judiciaire" möjlighet att hindra återtagandet av gods sålt med äganderättsförbehåll om godset betalas omedelbart eller efter utgången av den ursprungliga utredningsperioden eller om garantier lämnas för betalningen.
    Då företagets verksamhet i normalfallet fortsätter efter beslutet om "redressement judiciaire", torde inte säljaren kunna motsätta sig köparens befattning med godset under åtminstone en tre månaders period. 1985 års lag innehåller alltså vissa oklarheter betr. äganderättsförbehållets framtida status. De närmaste årens rättspraxis kommer troligen att lämna tolkningsdirektiv därvidlag.

 

C. Företagsledarna
Några ord, slutligen, om företagsledarnas ansvar vid "redressement"och "liquidation judiciaire". Med företagsledare avses här även personer som i praktiken utövar företagsledande funktioner utan att i juridisk bemärkelse ha någon funktion i företaget och anses även kunna omfatta bank som genom sin kreditgivning i praktiken leder ett företag.
    Ansvaret kan vara av tre slag: ekonomiskt, straffsrättsligt eller medborgerligt och yrkesmässigt.
    Företagsledare kan i vissa fall göras personligt betalningsansvarig för bolagets skulder, nämligen om bolagets tillgångar inte räcker till för att betala samtliga fordringsägare och företagsledare kan bevisas ha medverkat till denna situation genom felaktiga förvaltningsåtgärder.
    Det kan noteras att den nya lagen kastat om bevisbördan: enligt tidigare lag innebar konkurstillståndet en presumtion för att företagsledaren begått något fel och denne kunde alltså tvingas bevisa att så inte varit fallet.

 

664 Annika Arvidsson    1985 års lag ger också domstolen möjlighet att göra företagsledare till föremål för "redressement judiciaire".
    Som exempel på fall då detta är möjligt kan nämnas frånvaron av korrekt bokföring, fortsatt drift av ett konkursmässigt företag på grund av personliga intressen och obehörigt avhändande av företagets tillgångar.
    Såväl företagsledare som enskild näringsidkare kan göras straffrättsligt ansvariga för vissa förvaltningsåtgärder. Brottsbenämningen är "banqueroute" och ansvar kan utkrävas vid bokföringsbrott, obehörigt avhändande och undanhållande av företagets egendom, vidtagande av ruinerande åtgärder (exempelvis vid försäljning och upptagande av lån) i syfte att undvika "redressement judiciaire", m. m.
    Lagen lämnar därutöver en lista på andra straffbara handlingar som av utrymmesskäl inte kan redovisas.
    En tredje typ av sanktioner är de som inskränker en persons medborgerliga rättigheter samt rätten att fritt utöva visst yrke.
    Domstolen kan döma en företagsledare eller enskild näringsidkare till "faillite personnelle" (ung. personlig konkurs) om vederbörande gjort sig skyldig till bokföringsbrott, obehörigt avhändande eller undanhållande av företagets egendom, underlåtenhet att ansöka om "redressement judiciaire" vid betalningsinställelse, m. m.
    Med "faillite personnelle" följer näringsförbud, förlust av rösträtt, förlust av rätten att inneha vissa ämbeten, bära vissa ordnar m. m. Domstolen kan även nöja sig med att bara meddela näringsförbud. Näringsförbud är enligt 1985 års lag till skillnad mot tidigare lag alltid tidsbegränsat men uppgår till minst fem år.

 

Sammanfattning
1985 års lag om "redressement" ou "liquidation judiciaire" har som antytts givit upphov till en livlig debatt och blivit häftigt kritiserad. Den innebär dock ett intressant försök att med nära nog alla tänkbara medel rädda krisdrabbade företag och därmed sysselsättningen. Flera icke önskvärda biverkningar av denna ambition har dock visat sig.
    Den absoluta prioriteringen av fordringar som uppkommit efter beslutet om "redressement judiciaire" på bl. a. fastighetsinteckningars bekostnad har negativ effekt på de förebyggande åtgärder — exempelvis "règlement amiable" —som inrättas genom 1984 års lag (se ovan under avsnittet "förebyggande åtgärder"). Både leverantörer och kreditinstitut kan ha intresse av att invänta beslut om "redressement judiciaire" i stället för att genom beviljandet av betalningsanstånd försöka rädda ett företag på konkursens brant. Skulle räddningsförsöken misslyckas, återstår förfordringsägarna bara att bevaka en oprioriterad fordran medan de, om de avvaktat beslut om "redressement judiciaire", praktiskt taget gått förbi alla övriga fordringsägare vad beträffar förmånsrätt.
    Lagen kan därför i vissa avseenden få en helt annan effekt än den avsedda.
    Lagen har också kritiserats för att den inte tillåter domstolen att omedelbart döma till "liquidation judiciaire" även om all fortsatt drift är utesluten.

 

Ny fransk konkurslagstiftning 665    Den nya regering som tillträdde strax efter lagens ikraftträdande har ställt i utsikt en omfattande revidering av 1985 års lag (vilken inom parentes sagt är den tredje konkurslagen på 30 år; tidigare lagar från 1955 och 1967).
    Några reformer har ansetts särskilt brådskande såsom möjligheten att omedelbart besluta om "liquidation judiciaire" samt återupprättandet av fastighetsinteckningar som effektiv säkerhet.
    I slutet av mars månad 1987 presenterades ett förslag innebärande modifikationer av 1985 års lag. Lagförslaget kommer att föreläggas nationalförsamlingens vårsession och, om förslaget antas, träda i kraft den 1.1.1988.
De viktigaste ändringarna är följande:
— Domstolen skall fortsättningsvis kunna besluta om "liquidation judiciaire" direkt i de fall då det framstår som helt uteslutet att företaget skall kunna räddas.
— Möjligheterna till s.k. "location-gérance", d.v.s. utarrendering av rörelsen, utsträcks men begränsas dock till "la période d'observation" eller utredningsfasen.
— Vid det förenklade förfarandet skall rapporten beträffande situationen inom företaget inte längre vara obligatorisk.
— Den mest ingripande ändringen rör art. 40, d.v.s. den förmånsrätt som enligt 1985 års lag tillförsäkrades fordringar uppkomna efter beslutet om "redressement judiciaire". Enligt lagförslaget skall vissa lönefordringar, fordringar garanterade av inteckning i fast egendom, förmånsrätt i lös egendom med retentionsrätt samt inteckning i maskiner och verktyg återfå den förmånsrätt de förlorat genom 1985 årslag.
    Lagförslaget innebär alltså i praktiken en återgång till tidigare rättsläge på några viktiga punkter.
    Den försämrade förmånsrätt för borgenär vars fordran uppstått efter beslutet om "redressement judiciaire", som förslaget innebär, kommer troligen att försvåra eller omöjliggöra fortsatt drift i många fall. Lagförslaget modifierar för övrigt inte de möjligheter som 1985 års lag lämnar till förlängning av kontrakt (vilket redovisats ovan) efter beslutet om "redressement judiciaire", vilket sannolikt kommer att ge upphov tillbåde kritik och tolkningsproblem.
Annika Arvidsson