Neutraliteten och Österrikes närmande till EG. Några folkrättsjuristers synpunkter.
I "Österreich und die EWG — Neutralitätsrechtliche Beurteilung der Möglichkeiten der Dynamisierung des Verhältnisses zur EWG" (Österrike och EG-neutralitetsrättslig bedömning av möjligheterna att dynamisera förhållandet till EG") har de två österrikiska folkrättsprofessorerna Hummer och Schweitzer vid universiteten i Innsbruck respektive Passau inventerat fullbordandet av EG:s inre marknad utifrån de för Österrike relevanta neutralitetsrättsliga aspekterna.

 

26Rückerl II s. 320 f. Jfr. även Jescheck s. 59.

 

Ninna Rösiö 147De presenterar också alternativa lösningar på problemet hur Österrike med bibehållen status som neutral stat skall kunna närma sig EG, med eller utan medlemskap.
    Fullbordandet av EG:s inre marknad till utgången av 1992, som i detalj utformats i en s. k. vitbok, är en del av den största reformen av EG-samarbetet sedan gemenskapernas tillkomst. Reformpaketet i sin helhet, för det rör sig om ett sådant, antogs genom den s. k. enhetsakten år 1987. Det omfattar förutom den inre marknaden även planerna på bildandet av en europeisk union (för uppnåendet av politisk enhet) och det utrikespolitiska samarbetet. Fullbordandet av den inre marknaden avser det slutgiltiga genomförandet av den fria rörligheten för varor, tjänster, personer och kapital inom EG. För varuutbytets vidkommande är denna redan genomförd vad gäller avskaffandet av tullar och kvantitativa importbegränsningar, s. k. tariffära handelshinder. I vad avser de återstående eller icke-tariffära hindren som t. ex. tekniska föreskrifter och konkurrenssnedvridningar som produktions- och marknadsföringsbegränsningar, prisföreskrifter statsstöd, offentlig upphandling o. dyl. har EG-rådets normgivning och EG-domstolens rättskipning bidragit till att undanröja dessa till en del. Det sista stora steget mot deras avveckling tas dock med vitbokens förslag om avskaffandet av alla gränskontroller för varor och även för personer. Detta förutsätter att orsakerna till kontrollerna undanröjs, dvs. nationella skillnader i miljö- och säkerhetsbestämmelser, stöd-, upphandlings- och utbildningskrav, skattesatser för moms och andra varuskatter etc. Den sammanjämkning av de nationella lagstiftningarna, som ursprungligen var avsedd att undanröja skillnaderna, skall nu inskränkas till den absolut nödvändigaste harmoniseringen, bl. a. väsentliga säkerhetskrav. I övrigt skall produkter som framställts eller marknadsförts i ett land enligt de regler som gäller där också godkännas i andra länder. De kontroller som fortfarande kommer att erfordras skall i huvudsak göras i ursprungslandet och flyttas alltså från gränserna.
    Författarna har utfört sin undersökning på uppdrag av det österrikiska industriförbundet, något som kan tänkas misskreditera den i någras ögon. Det bör inte undanskymma det faktum att de som i alla akademiska sammanhang gör sina utlåtanden med sitt vetenskapliga anseende och integritet som insats. Det skall kanske också redan här förutskickas att dessa stött på stark kritik från annat akademiskt håll.
    Läsaren bör kanske också uppmärksammas på ytterligare en för honom tänkbar reservation vad gäller tillämpligheten på svenska förhållanden av de båda forskarnas slutsatser. Österrike har i sin författning ålagt sig neutralitet och det finns många som hävdar att denna också är traktatbunden, dvs. kan härledas ur det s. k. statsfördraget med segrarmakterna efter det andra världskriget. Den författningsenliga neutraliteten gör österrikarna benägna att pröva de krav som neutraliteten ställer mer formellt juridiskt än vi med vår traditionellt mer obundna politik, som vi som icke permanent neutral stat förbehåller oss att själva formulera. Effekten av denna "legalistiska" attityd från österrikisk sida blir att ingen eller ringa tonvikt läggs vid trovärdighetsaspekten i författarnas framställning.
    Neutralitetspolitik har två betydelser, konstaterar de. Den första är att vidta alla mått och steg för att uppfylla neutralitetsförpliktelserna i det konkreta krigs- eller konfliktfallet. Den andra innebörden av begreppet neutralitetspolitik är att redan i fredstid föra en politik som gör neutraliteten i krig trovärdig. Starkt försvar, strikt opartiskhet osv. Det är denna senare betydelse som Sverige

 

148 Ninna Rösiölagt tonvikten på. Endast i den förra betydelsen kan förpliktelser av något slag härledas, slår Hummer och Schweitzer fast, det som de i fortsättningen väljer att beteckna som neutralitetsrätt. På handelns och ekonomins områden som utgör stora delar av begreppet "inre marknaden", är neutralitetsförpliktelserna liksom på försvars- och säkerhetspolitikens områden av tre slag: Underlåtenhet, likabehandling och förhindrande (av neutralitetskränkningar): Underlåtenhet att leverera krigsmaterial och även bevilja krediter till krigförande. Undantag görs för handelskrediter, eftersom den neutrala staten anses ha rätt att upprätthålla vad som betecknas som "normala handelsströmmar" med de krigförande, på villkor att dessa behandlas lika. Likabehandling är också påbjuden vad gäller t. ex. utnyttjande av telekommunikationer.
    Innan jag övergår till att relatera deras neutralitets rättsliga prövning av integrationsförslagen enligt EG:s vitbok skall något nämnas om hur Österrike och även Sverige berörs av den pågående processen i EG.
    Integrationen i Europa tog sina första stora steg med bildandet av först kol- och stålgemenskapen (CECA) och därefter EEC eller "gemensamma marknaden" samt EURATOM. Frihandelsavtalen som EFTA-länderna ingick med EG i början av 70-talet kom att delvis utsträcka gemenskapsreglerna till att gälla också i förhållande till de enskilda EFTA-länderna. I den s. k. Luxemburgdeklarationen som kom till 1984 som en gemensam EFTA/EG-manifestation av att alla tullar och kvantitativa begränsningar avvecklats mellan handelsblocken vid utgången av 1983, utstakas fortsättningen på denna "broslagning" genom avsiktsförklaringen att bygga ut den europeiska ekonomiska integrationen till ett "dynamiskt europeiskt ekonomiskt område", omfattande både EFTA och EG, (European and Dynamic Economic Space, EES). Detta omfattade från början fyra samarbetsområden. Idag, fem år senare, är de gemensamma harmoniseringsprojekten som EG och EFTA-länderna diskuterar uppe i ett trettiotal. Orsaken till denna snabba expansion är EG:s förslag om fullbordande av den inre marknaden.
    Eftersom vitboksförslagen alltjämt och för överskådlig tid framöver får anses som de "maximala" ambitionerna för integrationsarbetet i Västeuropa, tar författarna dessa förslag till utgångspunkt för sin prövning av neutralitetens förenlighet med en långtgående österrikisk anpassning till EG:s inre marknad. De går igenom varje enskilt förslag som rör någon av de "fyra friheterna" — fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital.
    Hummers och Schweitzers metod går ut på att pröva neutralitetsenligheten av förslagen utifrån följande grader och varianter av anpassning eller närmande till EG: 1) en fortsatt ensidig österrikisk anpassning till vitboksförslagen, dvs. den väg landet redan har slagit in på, 2) harmoniseringskonventioner med EG, 3) tullunion, 4) associeringsavtal, 5) s. k. pre-institutionell medverkan i EG och slutligen 6) medlemskap. Sker anpassningen helt och hållet genom direkt och ensidigt övertagande av EG-bestämmelserna eller rentav enbart västtysk rätt, förfogar Österrike i varje enskilt fall över neutralitetsbedömningen och kan anta eller förkasta reglerna alltefter hur denna utfaller. Författarna dömer dock ut den ensidiga anpassningen som ur suveränitetssynpunkt tveksam. Ett indirekt övertagande genom harmoniseringsavtal med EG vore ur både dogmatisk och politisk synpunkt att föredra. Problemet med neutralitetsprövningens ställning i ett samarbete med EG, som förpliktar också för framtiden — vare sig detta utformas genom ett utbyggt frihandelsavtal, nya harmoniseringsavtal eller i de fastare former för anknytning till EG, en s. k. pre-institutionell medverkan

 

Neutraliteten och Österrikes närmande till EG 149framför allt, vilka författarna förordar — anser man sig kunna lösa med åberopande av den typ av skyddsklausul för nationell säkerhet o. dyl. som finns i både frihandelsavtalen och i Romfördraget. Vidare görs den definitionen av de neutralitetsrättsliga plikterna, att dessa enbart riktar sig till den neutrala staten i dess utövande av sina statliga (makt)befogenheter. Därmed markeras klart gränsen mot enskilda och företag (även de statliga) i deras privata näringsidkande, inklusive forskningssamarbete, yrkesutövande etc. Vad statsstöd anbelangar, framhålls det, finns det inga regler som skulle kunna tvinga ett land att bevilja sådant. Det skulle alltså alltid kunna dras in av Österrike om det annars skulle innebära en neutralitetskränkning.
    Borttagandet av gränskontrollerna för varor och tjänster anser Hummer och Schweitzer för österrikiskt vidkommande vara neutralitetsrättsligt irrelevanta. För det första hävdar de att undantagsklausulen för "väsentliga säkerhetsintressen" i Österrikes frihandelsavtal med EG tillåter landet att i fall av nationellt nödläge (läs: neutralitetsläge) tillämpa kontroller vid gränserna. För det andra anser de upphävandet av gränskontroller gentemot EG-länderna som neutralitetsrättsligt oproblematiskt, trots att det otvivelaktigt innebär en "olikbehandling" av andra tredjeländer vars medborgare och företag alltjämt kommer att utsättas för gränskontroller. Olikbehandlingen innebär "endast" att gränskontroller flyttas från gränsen in i ursprungslandet där regelefterlevnad etc. övervakas av inhemska myndigheter. Det är svårt att följa logiken i författarnas resonemang. Det är nämligen, som redan påpekats, inte bara så att gränskontroller upphör att belasta handeln mellan Österrike och EG. Därutöver har den principen knäsatts, att en produkt eller en tjänst som framställts i ett land enligt de regler som gäller där också ska godkännas i andra medlemsländer. Det är innebörden av det bekanta rättsfallet 'Cassis de Dijon'. Godtar Österrike denna princip ur synpunkten att gränskontroller ej behöver tillämpas på varor tillverkade enligt nationella, icke-harmoniserade föreskrifter, särbehandlar man otvivelaktigt EG-länderna i förhållande till andra länder.
    Författarnas något sangviniska avfärdande av denna förmånsbehandling som en fråga om var kontrollen äger rum och därmed avvisande av dess relevans som neutralitetsrättslig komplikation är svårbegriplig och man undgår tyvärr inte intrycket av en alltför stor iver att jämna vägen för ett neutralitetspolitiskt klartecken för ett mycket långtgående österrikiskt närmande till EG.
    Antagandet av harmoniserade föreskrifter som sådana eller accepten av andras föreskrifter enligt Cassis de Dijon-principen, anser författarna — mer begripligt — oproblematisk eftersom de inte i och för sig påverkar neutralitetsrättens tålande av "normala handelsströmmar" med de krigförande.
    Också ifråga om trafikpolitiskt betingade gränshinder, som skall avvecklas enligt vitboken såsom kontingentering av lastbilstrafiken, anser författarna detta neutralitetsrättsligt oförvitligt för Österrike att ansluta sig till. Skälet de anger är att Österrike i likabehandlingssyfte skulle ha rätt bevilja också utanförstående krigförande land frihet från kontingentering.
    Vid genomgången av avveckling av hinder för personers fria rörlighet, där EG-kommissionen framlagt förslag om bl. a. jämförbarhet av vissa yrkesutbildningar, legitimeringar etc. finner folkrättsprofessorerna inte heller något av relevans för den klassiska neutralitetsrätten. Denna inriktar sig endast på fri rörlighet av enskilda individer vad avser varusmuggling som understödshandling, inte dessas yrkesutövning. Detsamma gäller liberaliseringen av handeln med tjänster, dvs. förslagen om öppnandet av gränserna för försäkringsbolag och banker

1239-162 Svensk Juristtidning

 

150 Ninna Rösiösamt handeln med värdepapper. På kreditsidan diskuterar man liberaliseringen av kreditgivningen och konstaterar, att inte heller här neutralitetsplikter kommer i vägen för harmoniseringen, så länge det inte är statliga lån som beviljas fritt från restriktioner till vissa länder men inte till andra under ett tänkt krigstillstånd. Privata långivare är alltså inte bundna av neutralitetsrättens likabehandlingsbud, anser Schweitzer och Hummer. Vad gäller liberaliseringen av olika slag av transporter, gör man i avseende på kravet på upphävande av konkurrensbegränsande kapacitets- och marknadsuppdelning inom luftfarten förbehåll för likabehandlingsprincipen, men finner samtidigt Österrike ha möjlighet att utsträcka en sådan liberalisering av luftfarten också till tredje land.
    På kapitalrörelseras område har författarna heller inga neutralitetsrättsliga betänkligheter, inte heller på etableringsrättens eller företagsbeskattningens område vad gäller gemensamma regler för beskattning av moder- och dotterbolag, för fusioner, uppdelningar etc. eller ett gemensamt EG-varumärke. Inte heller på det fiskala området finner man bland vitbokens mål att avskaffa skattemässiga olikheter mellan olika mervärdeskattesatser, punktskatter m. m., något som ur neutralitetsrättslig synpunkt skulle vara tveksamt.
    Efter denna inledande genomgång av de olika vitboksförslagen och deras neutralitetsrättsliga innebörd, drar författarna den slutsatsen för Österrikes vidkommande, att den ensidiga de facto-anpassningen till EG-reglerna redan gått mycket långt. Myndigheternas tendens till ensidig anpassning, dvs. frivilligt övertagande av EG:s olika harmoniseringsbeslut är entydig. "Inom alla politikens områden, som är av direkt eller indirekt betydelse för det ekonomiska livet, blir de österrikiska lagarna undan för undan till rena avtryck av EG-rätten, även om de formellt stiftas autonomt och i enlighet med landets konstitution." Detta är ett citat av ytterligare en rättsvetare, som analyserat förhållandet mellan österrikisk rätt och EG-rätten (R. Rack "Österreichs Rechtsordnung und die Europäische Herausforderung" europaeus 4/86.). Som exempel på denna anpassningsprocess nämner författarna en mycket långtgående tillämpning av EG:s CECA (kol- och stålunionen) regler på den österrikiska stålindustrin, i det så gott som ograverade övertagandet av EG-direktiven på produktansvarets och kemikalielagstiftningens områden. Författarna menar att Österrike med sitt fasthållande vid sitt traditionella sätt att förhålla sig till utvecklingen inom EG, det egna frihandelsavtalet med gemenskapen samt ensidig anpassning till den fortskridande harmoniseringen, snarare undergräver sin suveränitet. Det är inte neutraliteten som är problemet för Österrikes framtida förbindelser med EG. Det är den ensidiga anpassningen till EG-besluten, utan insyn i eller påverkansmöjligheter på EG:s beslutsprocess, som riskerar att undergräva det nationella oberoendet.
    Som första alternativ för Österrike att undanröja risken för en "satellitisering" i förhållande till EG, anger författarna möjligheten delta i en informations- och konsultationsprocess med gemenskapen genom EFTA. En gemensam EFTA-lösning prioriteras i själva verket av författarna. De pekar på att en gemensam tullunion EFTA/EG inte bara skulle skapa en yttre tullmur, innanför vilken all gränskontroll kunde slopas och därmed spara in de 5—7 % av den totala varuhandelns värde som administrationen av EFTA/EG:s tullpreferenssystem kostar. Den skulle också vara förenlig med neutraliteten, förutsatt att man i utformandet av en för tullunionen erforderlig särskild beslutsordning inom något som författarna föreställer sig skulle kunna kallas "västeuropeiska

 

Neutraliteten och Österrikes närmande till EG 151handelsrådet", måste tillskapa undantagsklausuler för neutralitetsfallet vad avser den yttre, gemensamma tullmuren.
    Därefter behandlas associationsformen, som man anser finns i flera varianter. Den första, som Schweitzer och Huber valt att benämna extraordinärt medlemskap med resp. utan neutralitetsförbehåll, härleder de från Romfördragets art. 238 om association. Den avfärdar de dock själva som mindre sannolikt att EG skulle gå med på, eftersom den ger mer insyn än den utkräver i åtaganden. Viktigare hade synts vara att påpeka att frihandelsavtalet sådant det byggts på under åren till det nuvarande vittförgrenade nätverket av avtal med EG har gjort denna approach något överspelad. Association enligt traditionell utformning sker, som författarna påpekar, utan medverkan i den EG-interna politiska processen och den avfärdas därför också som icke ägnad att tillvarata Österrikes intresse av insyn och inflytande.
    En association med pre-institutionellt samarbete däremot, menar författarna, skulle kunna ge Österrike det önskvärda måttet av information och konsultation. Man är visserligen ännu inte medlem av EG:s institutioner, men står för den skull inte helt utan inflytande i dem. Det sker, tänker sig Schweitzer och Hummer, bäst i form av deltagande — utan rösträtt — i det kommittéarbete som EG:s interna arbetsordning förutser.
    Redan den tidiga EG-rätten har föreskrivit sätt att avlasta rådet arbetsbörda. Det sker genom kommittéer, som skall rådge och också öva mer direkt inflytande över kommissionen. Istället för att förelägga rådet varje beslut och tillämpningsåtgärd skall kommissionens arbete kunna övervakas av kommittéer, bestående av tjänstemän från medlemsländerna. I enhetsakten har kommittéernas funktioner i viss mån förstärkts i syfte att avlasta rådet ytterligare för att påskynda den omfattande processen med att genomföra den inre marknaden. Från att tidigare ha verkat främst rådgivande, skall kommittéerna nu kunna rösta ned ett kommissionsförslag. Däremot kan de ej ingripa mot deras verkställighet annat än på så sätt att beslutets verkställande skjuts upp på viss tid. Inom denna frist äger rådet dvs. medlemsländernas ministrar ändra beslutet. Av de tre kategorierna kommittéer — rådgivande, styrande och föreskrivande — tänker sig författarna att de två sistnämnda lämpar sig bäst. De anser att en särskild variant för just samarbetet med utomstående länder borde inrättas för vardera kategorin. Genom sitt deltagande i EG:s kommittéarbete skulle Österrike fritt kunna överta den med neutralitetsrätten förenliga sekundära EG-lagstiftningen (all regelbildning utom grundfördragen, dvs. Romfördraget m. fl.), efter att i erforderliga fall först ha sökt påverka EG att utforma denna neutralitetsenligt. Utsikterna härtill betecknar de som "icke orealistiska", då EG förmodas eftersträva en bredare västeuropeisk harmonisering av lagstiftningen.
    Ett pre-institutionellt samarbete i denna form strider på intet sätt mot den österrikiska neutraliteten, blir författarnas slutledning, eftersom man från österrikisk sida inte blir bunden av annan EG-lagstiftning än den, man, efter att vederbörligen ha sökt påverka EG i neutralitetsenlig riktning, beslutat sig för att överta.
    Idén om det pre-institutionella samarbetet är en egenhändig, tentativ extrapolering av EG-rätten från författarnas sida, inte någon lösning de förefunnit i denna.
    Vad slutligen gäller eventualiteten av ett medlemskap, hänvisar de till möjlig-

 

152 Ninna Rösiöheten att åberopa vitala nationella intressen för att undgå att bli bunden av EG-beslut enligt den nya majoritetsprincipen.
    Detta är ett hävdande av den s. k. Luxemburg-kompromissens* (ej att förväxla med den ovan omtalade Luxemburgdeklarationen) fortsatta tillämplighet. Jfr i det följande Pescatores kraftfulla kritik av Hummers och Schweitzers hävdande av detta. De båda författarna menar t. o. m. att Österrike borde kunna, en gång för alla, avge en ensidig deklaration om att dess neutralitetsförpliktelser definitionsmässigt är att anse som ett vitalt nationellt intresse, som alltid skulle undanta det från att bli bundet av majoritetsbeslut. Skulle ett med majoritet fattat beslut ändå komma att betraktas som bindande för Österrike (av förbiseende inte ha anmälts som stridande mot vitala intressen, får man förmoda att författarna menar) kan man alltid åberopa någon av de skyddsklausuler som står medlemsländerna till buds för nationella säkerhetsintressen etc., framhåller man.
    Schweitzers och Hummers teorier har inte fått stå oemotsagda, som väntat är. Särskilt vad avser de möjligheter de ser att bevara den österrikiska neutraliteten intakt i ett pre-institutionellt samarbete eller rent av medlemskap i EG har de stött på stark kritik från celebert EG-rättsligt håll. Det är förre ledamoten av EG-domstolen, professor Pierre Pescatore (Luxemburg), som hävdar att idén att Österrike skulle med stöd av Luxemburgkompromissen kunna bli medlem med neutralitetsförbehåll är en illusion. Den ofta citerade kompromissen är folkrättsligt sett ingen överenskommelse som binder någon medlemsstat utan enbart en presskommuniké, hävdar Pescatore. Att Storbritannien och Danmark också åberopat den för sina syften gör den inte giltigare.
    Pescatore påpekar också att till skillnad från den självvalda, autonoma schweiziska neutraliteten, den österrikiska heteronoma (emanerande från annan part) inte kan ändras eller avskaffas utan medgivande av bl. a. Sovjetunionen som en av parterna till statsfördraget, och inte ses frigjord från den sovjetiska neutralitetsuppfattningen.
    Pescatore manar till sans i det önsketänkande som han anser att det på sina håll i Österrike nu visas prov på. Han erinrar om de sovjetiska invändningarna mot en utvecklingsklausul för samarbetet i Österrikes frihandelsavtal med EG av 1972 och hur denna därför kom att utgå. Visserligen kan man inte utesluta att Moskva kommer att ändra inställning, resonerar han, men än så länge "står ljussignalen på rött för medlemskap".
    Den österrikiska neutraliteten är dock inte en fråga enbart för Österrike och Sovjetunionen. Det är i hög grad en fråga också för gemenskapens interna livskraft, menar Pescatore. På tre områden skulle ett österrikiskt medlemskap med neutralitetsförbehåll dra med sig intresse- och förpliktelsekonflikter, anser Pescatore. Det gäller för det första på handelspolitikens område. Även om öststaterna nu tycks vara på väg mot en omprövning av sin traditionella icke-erkännande-politik gentemot EG genom avsiktsförklaringen nyligen med upp-

 

* Kompromissen var en politisk överenskommelse utan formellt fördragsreviderande karaktär, som tillgreps efter den av de Gaulle utlösta "existentiella krisen" för EG 1965/66. Den innebar, att det annars i Romfördraget föreskrivna majoritetsbeslutet inte tillämpades då ett land åberopade att dess vitala intressen hotas. Om kompromissen fortfarande kan åberopas efter enhetsaktens fördragsändring med majoritetsbeslut utvidgade till åtskilliga nya områden är omstritt inom EG; enhetsakten har i varje fall inte uttryckligen tagit bort denna möjlighet att undgå bli bunden av majoritetsbeslut. 

Neutraliteten och Österrikes närmande till EG 153rättande av diplomatiska förbindelser och det ungerska kvasi-frihandelsavtalet, så kvarstår faktum att Österrike har ett handelsavtal med Sovjetunionen från 1955 med mest-gynnad-nationsbehandling. Det vill säga förmånsbehandling av en stat måste utsträckas till alla.
    Dessutom skulle öststaterna hävda, att de inte erkänner undantag för mest-gynnad-nationsprincipen för medlemmarna i en tullunion som EG, något som annars är det normala enligt GATT-reglerna. Sovjetunionen skulle sannolikt inte befria Österrike från dess mest-gynnad-nationsförpliktelse utan att kräva ett högt pris härför, förutspår Pescatore.
    Det andra problemet som Pescatore ser det är användningen av ekonomiska sanktioner. EG har vid ett par tillfällen faktiskt tillgripit sådana: mot Rhodesia, Sydafrika, Iran, Argentina under Falklandskriget, Sovjetunionen i samband med Afghanistaninvasionen och med anledning av införandet av krigstillstånd i Polen 1980. De redan svåra besluten inför sådana sanktioner skulle omöjliggöras om en neutral stat deltog i beslutsfattandet och skulle döma EG till handlingsförlamning.
    Pescatores tredje grund för betänkligheter är det politiska samarbetet. Man får, menar Pescatore, inte bortse från den politiska potentialen i EG:s ekonomiska och sociala integration. En ekonomisk integration av så djupgående slag får ofrånkomligen allmänpolitiska effekter. Det är ännu inte en förpliktelse, men en vision och ett perspektiv, som inte bör få tillslutas vare sig inifrån eller utifrån gemenskapen.
    Ett uttryck för detta enhetliga synsätt är just enhetsakten, revisionen av Romfördraget. Det faktum att tre så disparata företeelser som en europeisk union, den inre marknadens ekonomiska perspektiv samt det utrikespolitiska samarbetet behandlas i ett och samma dokument, är ett tecken på att allt är nära förbundet med vartannat i gemenskaperna. Det är också att förutse att medlemsstaterna kommer att kräva att varje nytillträdande stat ratificerar också enhetsakten. Detta vore dock omöjligt för en stat som ville behålla sin neutralitet, hävdar Pescatore.
    Ett tillträde till EG med neutralitetsförbehåll skulle utgöra en farlig försvagning av gemenskapstanken. Det skulle gynna Sovjetunionen i så måtto, att varje neutralitetskänslig fråga oundvikligen skulle genom den neutrales avståndstagande ge Sovjet ett tidigt varsel om politisk samordning, vilket skulle kunna öka östblockets möjligheter att öva påtryckningar på gemenskapen, t. ex. inför säkerhetspolitiskt motiverade exportrestriktioner. Ett sådant varselsystem skulle tendera att neutralisera hela EG inifrån. Varken Österrike eller EG vore betjänta av en sådan utveckling, understryker Pescatore med skärpa.
    Det finns förvisso mycket som ter sig diskutabelt i de österrikiska folkrättslärdes slutsatser om möjligheterna för Österrike att ingå i tullunion med, samarbeta pre-institutionellt med eller rentav vinna medlemskap i EG med bibehållen ställning som permanent neutral stat. Det bestyrkes om inte annat av den allt större eftertänksamhet inför ett ev. ställningstagande redan i år till formen för anslutningen till EG:s inre marknad, som på senaste tiden tycks ha inställt sig ide österrikiska regeringskretsarna.
    Det hindrar inte, att det är en intressant och tankeväckande genomgång av några centrala, folkrättsliga förutsättningar för en neutral stat som vill söka insyn, inflytande och kanske inträde i EG; en genomgång, som man bara kan önska att någon i den svenska folkrättsjurisprudensen skall finna det mödan värt att göra för Sveriges vidkommande!


Ninna Rösiö