Om EG:s reglering av paketresor

 

av professor MICHAEL BOGDAN

 

1. Inledning
Vid tiden för EG-fördragets tillkomst i slutet av femtiotalet uppfattades turismen ännu inte som en ekonomisk faktor av första rang. Fördragets andra del, avdelning III, bär visserligen titeln "Den fria rörligheten för personer, tjänster och kapital", men det framgår av texten att man därmed inte åsyftar personer i allmänhet utan i princip bara dem vilka kan åberopa reglerna om fri rörlighet av arbetskraft, den fria etableringsrätten och den fria rörligheten för tjänster. Ännu i mitten av sjuttiotalet kunde generaladvokaten vid gemenskapsdomstolen Alberto Trabucchi hävda att en turist, trots att han oundvikligen konsumerar vissa tjänster i det besökta landet, inte med hänvisning till fördragets regler om tjänsternas fria rörlighet kan kräva att få resa fritt inom gemenskapen (i målet Pubblico Ministero Italiano v. Watson och Belmann, målnr 118/75, [1976] E.C.R. 1185, där EG-domstolen dock undvek att ta ställning till denna fråga; se närmare Bogdan, Free Movement of Tourists within the EEC?, i 11 Journal of World Trade Law 468—475 (1977)).
    Numera har nog alla insett att turismen inte är ett rent fritidsnöje utan större intresse ur ekonomisk synvinkel. Det rör sig om en näringsbransch med enorm årlig omsättning och ovärderlig ekonomisk betydelse. Det rör sig dessutom om en bransch vars ekonomiska betydelse förväntas att öka under de kommande åren. I sitt avgörande Luisi och Carbone v. Ministero del Tesoro, målnr 286/82 och 26/83, [1984] E.C.R. 377, förklarade EG-domstolen bl. a. att EG-medborgare har en på fri rörlighet av tjänster grundad rätt att vid sina turistresor inom gemenskapen medtaga obegränsad mängd betalningsmedel avsedda för betalning av sedvanliga turisttjänster. Genom att på detta sätt godta vanliga turister som "tjänstemottagare" torde domen indirekt betyda att dessa även åtnjuter en på EG-fördraget grundad resefrihet inom gemenskapen (se närmare van der Woude och Mead, Free Movement of the Tourist in Community Law, i 25 Common Market Law Review 117—140 (1988)).
    Turistindustrin är en näringsgren vilken ur EG: s perspektiv idag

 

framstår som lika regleringsvärdig som de mera traditionella näringsgrenarna. Icke minst har de stora skillnaderna i medlemsländernas rättsordningar rörande paketresor ådragit sig de olika EG-organens intresse, särskilt med hänsyn till att resenärernas konsumentskydd i vissa av dessa rättssystem framstod som alltför svagt. Efter vissa uttalanden av bl. a. EG-parlamentet, rådet och den ekonomiska och sociala kommittén framlade kommissionen den 23 mars 1988 ett förslag till ett direktiv om "package travel, including package holidays and package tours" (O.J. No C 96/5 av den 12 april 1988), åtföljt av ett Explanatory Memorandum (COM (88) 41—122). Förslagets syfte är att genom att åstadkomma ett närmande mellan medlemsländernas rättsliga regleringar på detta område bidra till fullbordande av den inre marknaden och samtidigt att ge konsumenten (resenären) ett minimiskydd. Direktivförslaget är inte särskilt detaljerat, utan det mesta av regleringsfriheten kvarstår hos medlemsstaterna. Dessa är dessutom, som alltid i fråga om direktiv, fria att välja tillvägagångssättet för kravens uppfyllande. Kraven skall dock enligt förslaget vara uppfyllda den 31 december 1990.
    Direktivet kommer naturligtvis inte att vara bindande för ett icke-medlemsland som Sverige. Å andra sidan är det ur allmänna utgångspunkter viktigt att vi inte isolerar oss från den rättsharmoniseringsprocess som pågår inom EG, i synnerhet med hänsyn till att en eventuell svensk anpassning till detta direktivs krav inte kan medföra någon försämring för de svenska resekonsumenterna. Direktivförslagets art. 9 stadgar nämligen uttryckligen att staterna är fria att anta resp. behålla regler vilka är mer konsumentvänliga. Direktivet kommer med andra ord att innehålla minimikrav, vilka gärna får överskridas till konsumentens fördel. Jag kan, å andra sidan, inte hålla med en företrädare för den svenska resebranschen som till mig har sagt att direktivet ur svensk synvinkel egentligen är ointressant, eftersom de svenska konsumenterna redan idag med råge får det skydd som direktivet kommer att föreskriva. Trots den relativt höga svenska skyddsnivån går direktivförslaget längre på ett antal punkter (se nedan).
    Vissa delar av EG-direktivet kan för övrigt för svenskt vidkommande bli av betydelse även i andra avseenden än med hänsyn till den allmänna önskvärdheten av en europeisk lagharmonisering. Jag återkommer till frågan i samband med respektive del.

 

2. Marknadsföring av paketresor
Enligt direktivförslagets art. 3 skall medlemsstaterna se till att allt beskrivande material publicerat eller utgivet av researrangören (organizer) eller den förmedlande resebyrån (retailer) rörande paketresan är

 

läsligt, begripligt och riktigt (legible, understandable and accurate). Resebroschyrerna skall innehålla adekvat information avseende bl. a. typen av transport, inkvarteringens kategori, adress och viktigaste drag, måltiderna och utflykterna. Betalningsvillkoren skall också vara specificerade. Direktivförslaget anger inte på vilket sätt staterna skall uppnå allt detta, vilket betyder att de får välja mellan resp. kombinera såväl straffrättsliga som civilrättsliga och förvaltningsrättsliga påtryckningar.
    De beskrivna kraven torde även ur EG-rättsligt perspektiv endast avse marknadsföring inom EG. En dansk researrangör, vars helt inom EG utförda paketresor (t. ex. charterresor från Köpenhamn till Mallorca) marknadsförs i Sydsverige, berörs i fråga om den till Sverige riktade marknadsföringen inte av direktivets krav. Han blir i stället underkastad motsvarande svenska lagstiftning, vilken dock i stort sett synes uppfylla direktivkraven.
    I svensk rätt regleras marknadsföring av paketresor, på samma sätt som marknadsföring av andra nyttigheter, av marknadsföringslagen (1975: 1418). Denna lag gör det bl. a. möjligt för marknadsdomstolen att förbjuda marknadsföringsåtgärd som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare (2 §) och att ålägga näringsidkare att vid marknadsföring lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt (3 §). Förbudet resp. åläggandet skall normalt förenas med vite (5 §). Vad som är otillbörligt eller av särskild betydelse från konsumentsynpunkt definieras inte närmare i själva lagen, utan får lösas vid dess tillämpning. På vissa områden har konsumentverket emellertid utfärdat riktlinjer. Bland dessa finns riktlinjer för marknadsföring av sällskapsresor (KOVS 1979: 3). Dessa är inte bindande i sig, men är förenade med hot om ingripande enligt marknadsföringslagen. Sannolikheten är relativt stor att marknadsdomstolen skulle anse icke obetydliga brott mot riktlinjerna utgöra en mot konsumenterna otillbörlig marknadsföringshandling.
    Det kan knappast råda någon tvekan om att marknadsföringsmaterial som inte är läsligt, begripligt och riktigt kan ge anledning till ingripande enligt marknadsföringslagen (så har också skett i ett antal fall, t. ex. MD 1981: 16). I fråga om läsligheten märks i konsumentverkets riktlinjer särskilt kravet att broschyrer skall innehålla resevillkor i lätt läsbar stil och att dessa villkor bör tryckas i samma typografiska utformning som broschyren i övrigt (mom. 5.3.1). Beträffande begripligheten kan nämnas att riktlinjerna innehåller en rad anvisningar om användningen av vissa i broschyrerna ofta brukade termer (t. ex. "direktflyg").
I fråga om informationsplikten går riktlinjerna på många punkterlängre än EG:s direktivförslag, vilket exempelvis inte kräver att broschyrerna ger upplysningar om viseringsplikt och klimatiska förhållan-

2—39-161 Svensk Juristtidning

 

den i destinationslandet (jfr riktlinjernas mom. 5.2.1.2 och 5.2.1.3). Riktlinjernas krav på beskrivning av färdmedel, inkvartering, måltider, utfärder och priser uppfyller i grova drag direktivförslagets krav. Undantag finns dock: riktlinjerna kräver exempelvis inte att inkvarteringens adress anges vid vistelse upp till tre nätter, medan direktivförslagets motsvarande krav även gäller vid korttidsvistelse. Beträffande betalningsvillkoren uppfylls informationskravet till stor del genom att riktlinjerna kräver att allmänna och särskilda resevillkor återges (i vissa fall hänvisas till) i broschyren (se mom. 5.3.1).

 

3. Reseavtalet
Reseavtalets ingående och parternas inbördes rättigheter och skyldigheter på grund av detta avtal regleras i Sverige av sedvanliga kontraktsrättsliga grundsatser. Någon särskild lagstiftning om reseavtalet finns ej. I praktiken innebär det sagda att avtalet regleras av gängse allmänna resevillkor, vilka används på nästan hela den svenska marknaden för paketresor. Det rör sig om ett standardavtal, vilket dock i verkligheten fungerar nästan som en lag: i sitt avgörande NJA 1978 sid. 432 förklarade högsta domstolen att man med hänsyn till den omfattning som sällskapsresorna har fått kan utgå från att resenärerna i allmänhet är medvetna om förekomsten av allmänna resevillkor i branschen och att dessa villkor normalt får anses utgöra del av det mellan researrangören och resenären träffade avtalet, oavsett om resenären vid avtalets ingående faktiskt tagit del av villkoren eller inte. De nuvarande resevillkoren av 1975 har antagits av Svenska resebyråföreningen (numera Svenska resebranschens förening) och Researrangörsföreningen i Skandinavien efter överläggningar med konsumentombudsmannen. Sedan flera år håller man på med att utarbeta nya allmänna resevillkor, men det är i skrivande stund ovisst hur dessa kommer att se ut om och när de träder i kraft.
    EG: s direktivförslag kräver i art. 4 (1) att medlemsstaterna skall se till att reseavtalet innehåller alla väsentliga avtalsvillkor (en förteckning över dylika villkor finner man i ett annex till förslaget). Alla avtalsvillkor skall enligt art. 4 (2) anges skriftligt eller i annan dokumentform och resenären skall erhålla en kopia därav. Något krav på skriftlighet av konsumentens åtaganden (hans namnteckning) finns däremot inte. I de svenska allmänna resevillkorens art. I (3) föreskrivs skriftlig form enbart för avtal som förändrar, modifierar eller upphäver sådana resevillkor som enligt programbroschyren eller anvisning i denna tillämpas på resan. I praxis är det dock även i andra fall vanligt med skriftlighet på arrangörens sida, låt vara i form av enkla datorutskrivna bokningsbekräftelser eller dyl. Det är däremot tveksamt om dessa

 

handlingar i Sverige normalt innehåller alla de avtalsvillkor som räknas upp i direktivförslagets annex. Förslaget nöjer sig exempelvis inte med att avtalet anger hotellets namn utan förväntar sig att dess kategori och adress också anges (detta sker långt ifrån alltid i Sverige). Ett annat exempel är att reglerna om prisändringar i Sverige inte alltid återges i själva avtalet.
    Direktivförslagets art. 4 (3) ger konsumenten rätt att, om han av tunga skäl (t. ex. sjukdom) ej kan delta i resan, senast en vecka före avresan överlåta sin bokning till annan villig person som uppfyller deltagandevillkoren. Den nye resenären skall ansvara för betalningen av återstoden av resans pris. Det framgår inte helt klart huruvida detta betyder att överlåtaren slipper betalningsansvaret, men detta torde vara avsikten. De svenska resevillkoren är delvis mindre generösa på denna punkt. Enligt art. IV (8) kan resenären visserligen sätta annan i sitt ställe även utan att det föreligger tunga skäl och han kan göra detta ända fram till 24 timmar före avresan, men stadgandet förutsätter att överlåtaren redan erlagt full betalning.
    Direktivförslagets art. 4 (4) begränsar researrangörens rätt att efter avtalets ingående företa prishöjningar. Sådana får inte ske annat än i fall som förutses i kontraktet och får endast föranledas av höjda transportkostnader (inkl. bränsle), höjda skatter och avgifter och ändrade växelkurser. De svenska allmänna resevillkoren (art. III) tillåter prishöjningar även i vissa andra fall av force majeure-karaktär; de tillåter dessutom prishöjningar även när kostnadsstegringen är så liten som 1 % av resans pris, medan direktivförslaget uppställer en minimigräns på 2 %. Enligt direktivförslaget skall konsumenten vidare ges en garanti mot prishöjningar antingen under 30 dagar före avresan eller under tre månader efter bokningen: de svenska villkoren kan synas uppfylla detta genom att resenären måste underrättas om prishöjningen senast den 30:e dagen före avresan, men det sista gäller ej prishöjningar föranledda av ökade skatter och allmänna avgifter eller ändrade växelkurser. Även på dessa punkter skulle en anpassning till direktivförslaget således utgöra en stärkning av resenärens ställning.
    Höjs resans pris med 10 % eller mer, ändras resepaketet betydligt eller blir avresan utan konsumentens egen förskyllan oskäligt försenad, ger direktivförslagets art. 4 (5) konsumenten rätt att häva avtalet, varvid han enligt art. 4 (6) blir berättigad till en likvärdig ersättningsresa eller återbetalning av samtliga erlagda belopp. Konsumenten skall, om han väljer att kräva återbetalning, även ha rätt till skadestånd för icke-uppfyllelse av kontraktet, men bara om det är lämpligt ("where appropriate"; beträffande skadeståndsskyldigheten hänvisar stadgandet i övrigt till den tillämpliga nationella lagen). I de svenska resevillkoren

 

ges resenären hävningsrätt i art. III (4) i samband med prishöjningar över 5 % av resans pris och i art. VI (3) avseende väsentligt avtalsbrott från arrangörens sida före resans start. Av svenska allmänna kontraktsrättsliga principer torde dock följa att resenären kan häva även efter att resan har påbörjats, om arrangören gör sig skyldig till grovt kontraktsbrott (se, å andra sidan, resevillkorens art. VI (1) om händelser utanför arrangörens kontroll). Direktivförslagets art. 4 (7), som handlar om icke-uppfyllelse av betydande del av de i resepaketet ingående tjänsterna, talar inte uttryckligen om konsumentens rätt att häva avtalet, men stadgar att konsumenten, om han inte samtycker till erbjudna alternativa arrangemang, utan kostnad skall föras hem och, när det är lämpligt, erhålla ersättning för såväl icke-uppfyllelsen som besväret.
    Direktivförslaget begränsar inte arrangörens rätt att även utan konsumentens förskyllan ställa in resan, men håller honom återbetalningsskyldig och, när det är lämpligt, även skadeståndsskyldig (art. 4 (6), som dock från skadeståndsskyldigheten undantar fall av otillräckligt antal anmälningar och fall av force majeure, dit man ej får räkna överbokningar). I de svenska resevillkorens art. V räknas däremot upp de orsaker som legitimerar att resan ställs in ( force majeure, otillräckligt antal anmälda), men researrangören är även i dessa fall skyldig att återbetala alla erlagda belopp. Ställer han in resan av andra skäl kan han därutöver bli skadeståndsskyldig. Trots motsatta utgångspunkter är skillnaden mellan direktivförslaget och de svenska resevillkoren på denna punkt således relativt liten.
    Ett mycket centralt stadgande är direktivförslagets art. 5 (1), som förpliktar medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att de överenskomna tjänsterna, oavsett om de skall presteras av researrangören eller av tredje person, skall fullgöras noggrant och effektivt. Det framgår inte vilka sorters åtgärder staterna förväntas vidta i detta syfte. Det kan exempelvis tänkas att man inför obligatorisk kvalitetsinriktad auktorisation av researrangörer eller straffrättsliga sanktioner, men det normala huvudmedlet torde ändå vara en lämpligt utformad skadeståndsskyldighet för kontraktsbrott. Förslagets art. 5 (2) föreskriver i detta sammanhang att ansvaret i förhållande till konsumenten för brister i fullgörande av de i resepaketet ingående tjänsterna skall vila hos researrangören eller hos resedetaljisten, dvs. konsumenten får ej bli hänvisad till att söka ersättning direkt från transportören eller hotellet. I de svenska resevillkorens art. VIII skiljer man å andra sidan mellan arrangörens ansvar för egen försumlighet resp. egna prestationer och hans ansvar för de andra företag vilkas prestationer ingår i resepaketet. I det senare fallet är arrangörens ansvar begränsat till resans pris, varvid det indirekt förutsättes att resenären, om han kräver

 

högre ersättning, måste vända sig direkt mot det företag som vållat skadan. Detta system synes oförenligt med direktivförslaget. Samtidigt bör man dock notera att förslaget inte ger några närmare anvisningar rörande ersättningsansvarets utformning och omfattning, så att exempelvis de svenska resevillkorens uteslutning i art. VIII (4) av ansvaret för följdskador och ideella skador är acceptabel. Ansvaret får dock inte bli så svagt att det inte utgör ett tillräckligt tryck på noggrann och effektiv uppfyllelse av avtalet (se ovan).
    Varken direktivförslaget eller de svenska resevillkoren anger den rättsliga konstruktionen av researrangörens ansvar för andras prestationer: man kan exempelvis inte utläsa huruvida arrangören i fråga om den i resepaketet ingående luftbefordran är avtalsslutande transportör eller endast något slags garant med primärt ansvar (detta kan vara av betydelse bl. a. för tillämpningen av den s.k. Guadalajarakonventionen).
    Eftersom Sverige inte är ett EG-land behöver jag här inte diskutera frågan huruvida ett medlemsland även utan att lagstifta kan anses uppfylla sina förpliktelser enligt direktivet om de i landet brukliga allmänna resevillkoren uppfyller direktivets krav. I varje fall torde denna metod vara tillräcklig för att tillfredsställa de svenska ambitionerna avseende lagharmonisering med EG. Vid bedömningen av direktivets betydelse för svenskt vidkommande får man vidare inte förbise att ett icke obetydligt antal svenska resenärer, företrädesvis de som är bosatta i Sydsverige, direkt eller genom svenska resebyråer köper paketresor producerade av danska researrangörer och påbörjar sina resor från Köpenhamn (i vissa fall marknadsförs dessa resor i Sydsverige med hjälp av danska broschyrer innehållande danska resevillkor). Om och i den mån dessa reseavtal enligt svensk internationell privaträtt är underkastade dansk rätt (den kollisionsrättsliga frågan kan av utrymmesskäl inte diskuteras i denna uppsats) blir det framtida EG-direktivets inverkan på dansk rätt av stor betydelse även här.

 

4. Klagomål och tvister
Direktivförslagets art. 6 (1) ålägger medlemsstaterna att se till att konsumenten senast vid erhållande av biljetter (eller motsv.) skriftligt informeras om arrangörens lokale representant på destinationsorten och att denne gör sitt bästa för att åtgärda konsumentens klagomål. De medlemsstater som är paketresornas destinationer förpliktas samtidigt i art. 6 (2) att se till att lokala turistmyndigheter och turistbyråer "såvitt möjligt" undersöker konsumenternas klagomål, försöker att lösa dem och hjälper till med bevisupptagning avseende ej åtgärdade klagomål. I varje medlemsstat skall det enligt art. 6 (3) finnas ett offentligt eller

 

privat organ avsett för snabb, effektiv och billig prövning av konsumenternas klagomål rörande paketresor.
    Trots att det inte står något därom i de svenska resevillkoren brukar det förstnämnda kravet delvis uppfyllas av de svenska researrangörerna. Information om den lokale representanten lämnas dock ofta enbart muntligt eller genom anslag och först efter ankomsten till destinationsorten. Att resevillkoren förväntar sig att researrangören normalt skall ha en för resenären känd representant på destinationsorten framgår indirekt exempelvis av art. XI, enligt vilken resenären skall framföra eventuella klagomål till "ansvarig färdledning".
    Direktivförslagets art. 6 (2) kan bli av stor betydelse även ur svensk synvinkel. Eftersom en stor del av svenskarnas paketresor går till EG-länderna (Spanien, Grekland, Italien osv.) och eftersom det är osannolikt att man där kommer att begränsa de lokala organens hjälpbehörighet till konsumenter från övriga EG-länder, torde även svenska resenärer få möjlighet att erhålla hjälp, exempelvis i fråga om bevisupptagning. Beträffande paketresor till Sverige kan det ligga i svenskt intresse att införa rutiner för att på liknande sätt hjälpa utländska resenärer, bl. a. för att Sverige inte skall komma i underläge i konkurrensen om de utländska turisternas gunst.
    I fråga om direktivförslagets art. 6 (3) torde den svenska allmänna reklamationsnämndens prövning av resenärernas klagomål vara tillräcklig, låt vara att reklamationsnämndens avgöranden i sig inte är rättsligt bindande.

 

5. Ansvarsförsäkring och garantifond
Direktivförslagets art. 7 (a) förpliktar medlemsstaterna att se till att researrangörer håller sig med en ansvarsförsäkring avseende deras ansvar enligt direktivet, till den del detta är försäkringsbart. Någon sådan försäkringsplikt finns för närvarande inte i Sverige. Svensk rätt uppfyller dock redan kravet i direktivförslagets art. 7 (b) om en garantifond avsedd att skydda konsumenterna mot arrangörens insolvens, se resegarantilagen (1972: 204).

 

6. Paketresor och EG:s konkurrensrätt
Den 1 oktober 1987 meddelade EG-domstolen sin dom i målet VZW Vereniging van Vlaamse Reisbureaus v. VZW Sociale Dienst van de Plaatselijke en Gewestelijke Overheidsdiensten (målnr 311/85, Cahiers de droit européen 1987, sid. 595), varigenom ett av de vanligaste sätten att sälja paketresor förklarades strida mot EG:s konkurrensregler. Målet gällde en belgisk resebyrå, vilken i olika researrangörers namn och för dessas räkning sålde av desamma producerade resepaket. Resebyrån sålde

 

emellertid resorna under de i prislistorna angivna priserna, genom att den till sina kunder avstod en del av den provision som den erhöll från arrangörerna. Något förenklat kan sägas att EG-domstolen i samband därmed ställdes bl. a. inför frågan om huruvida försök att hindra dylik rabattgivning, dvs. försök att tvinga de förmedlande resebyråerna att respektera de av arrangörerna bestämda priserna, stred mot EG-fördragets art. 85 (1). Det sistnämnda stadgandet förbjuder i princip överenskommelser mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnande förfaranden, vilka är ägnade att påverka handeln mellan medlemsstaterna och vilka har till syfte eller följd att konkurrensen inom den gemensamma marknaden förhindras, inskränks eller förvanskas.
    I sin dom konstaterade EG-domstolen att det i resebranschen fanns ett nät av avtal varigenom resebyråer tvingades att hålla de av researrangörerna fastställda priserna och att dessa avtals syfte eller följd var en inskränkning av konkurrensen mellan resebyråerna. Dessa avtal kunde förmodas att i flera avseenden påverka handeln mellan medlemsstaterna: en resebyrå i en medlemsstat kunde ju sälja resepaket organiserade av arrangörer i eller till resenärer bosatta i andra medlemsstater och paketen inkluderade ofta resor till andra medlemsstater. Med hänsyn till att resebyråer var självständiga mellanmän, vilka sålde paketresor organiserade av många arrangörer, och med hänsyn till att arrangörer sålde sina paketresor genom ett stort antal resebyråer, kunde man enligt EG-domstolen vid konkurrensreglernas tillämpning inte anse en resebyrå vara researrangörens förlängda arm utgörande en integrerad del av researrangörens företag ("an auxiliary organ forming an integral part of a tour operator's undertaking"). Därav följde, enligt domstolen, att avtal av den beskrivna typen var oförenliga med EG-fördragets art. 85 (1).
    EG-domstolen synes ha uppfattat resebyrån som ett slags självständig återförsäljare, vilken måste ges rätt att med lägre priser konkurrera med andra resebyråer. Man har därvid inte tagit hänsyn till att resebyrån säljer icke blott i researrangörens namn utan även för dennes räkning och att arrangören, i egenskap av den som bär den ekonomiska risken, har ett legitimt behov av att få bestämma det slutliga konsumentpriset. Domens betydelse sträcker sig långt utanför resebranschen och vissa kritiker har framfört farhågor att den väsentligt rubbar det traditionella rättsförhållandet mellan uppdragsgivaren och handelsagenten i allmänhet (se t. ex. Koch och Marenco, L'article 85 du traité CEE et les contrats d'agence, i Cahiers de droit européen 1987, sid. 603―622).
    Även i Sverige säljs paketresorna till stor del genom förmedlande

 

resebyråer vilka ur juridisk synvinkel är självständiga företag. En typisk resebyrå säljer många olika researrangörers produkter, samtidigt som en typisk researrangör utnyttjar många olika resebyråers förmedlingstjänster. Paketresorna säljs å andra sidan i researrangörens namn och för dennes räkning, varvid man begagnar sig av de av researrangören utgivna broschyrerna resp. prislistorna och följer de däri angivna priserna. Med anledning av den ovannämnda EG-domen kan man ställa frågan om huruvida denna samordnade prissättning inte står i strid med den svenska konkurrenslagen (1982: 729).
    Det är uppenbart att förfarandet inte strider mot bruttoprisförbudet i den svenska lagens 13 §. En paketresa är till att börja med inte en "vara" i paragrafens mening och resebyrån, som i såväl juridisk som ekonomisk mening endast är en mellanman, kan inte heller betraktas som en näringsidkare "i ett senare led". Besvärligare är det att besvara frågan om möjligheterna att ingripa enligt generalklausulen i 2 §, avseende konkurrensbegränsningar med "skadlig verkan". I sitt avgörande MD 1973: 1 ingrep marknadsdomstolen med hjälp av generalklausulen mot ett bokförlag som försökte att kringgå bruttoprisförbudet genom att uteslutande sälja i kommission, så att bokhandlarna i egenskap av mellanmän (kommissionärer) var skyldiga att sälja bokverket till ett av förlaget bestämt pris. I fråga om paketresor är förhållandena emellertid helt annorlunda. Det finns knappast någon resebyrå som är villig att normalt fungera som en verklig återförsäljare av paketresor, dvs. som är intresserad av att få köpa och vidaresälja resorna helt för egen räkning. Detta ligger så att säga i produktens natur. Den förlust som uppstår på grund av att vissa resor förblir osålda eller avbeställs kan lättare minimeras av researrangören, som ju står i direkt kontakt med transport- och inkvarteringsföretagen. Researrangören har dessutom en iögonfallande central roll beträffande koordineringen av hela försäljningen, vilket bl. a. möjliggör att en av kunden hos en resebyrå i Lund avbeställd resa redan några sekunder senare kan säljas genom en annan resebyrå i Umeå. Att en resebyrå företräder många olika arrangörer och att en arrangör säljer genom många olika resebyråer utesluter ingalunda att resebyrån vid försäljning av en konkret paketresa icke blott juridiskt utan även ekonomiskt fungerar som researrangörens förlängda arm. I detta avseende utgör resebyrån en del av arrangörens försäljningsorganisation och arrangörens prisinstruktioner till resebyråerna bör därför ur konkurrenslagens synpunkt likställas med hans prisinstruktioner till de egna anställda försäljarna. Ett ingripande med stöd av konkurrenslagens 2 § torde enligt min mening således inte komma i fråga.
    I den mån en paketresa innehåller flygbefordran med reguljär flyg-

 

förbindelse mellan EG-länderna kan dess pris indirekt påverkas av en annan intressant utveckling inom gemenskapsrätten. Den 14 december 1987 utfärdade EG-rådet beträffande flygtransporter mellan medlemsstaterna två förordningar avseende tillämpning av EG-fördragets konkurrensregler, ett direktiv avseende prissättning och ett beslut om kapacitetsdelning och tillträde till marknaden (se Council Regulation No 3975/87 laying down the procedure for the application of the rules on competition to undertakings in the air transport sector, Council Regulation No 3976/87 on the application of Article 85 (3) of the Treaty to certain categories of agreements and concerted practices in the air transport sector, Council Directive No 87/601 on fares for scheduled air services between Member States och Council Decision No 87/602 on the sharing of passenger capacity between air carriers on scheduled air services between Member States and on access for air carriers to scheduled air-service routes between Member States, alla fyra i O.J. No L 374 av den 31 december 1987). Förordningen 3975/87 gör det bl. a. möjligt att bötfälla flygbolag som ägnar sig åt otillåtna konkurrensbegränsningar (många betydande begränsningar i den fria konkurrensen är dock tillåtna). Sådana avtal inom flygbranschen, vilka är oförenliga med de nya konkurrensbestämmelserna, saknar enligt EG-fördragets art. 85 (2) rättslig verkan. Direktivet 87/601 begränsar samtidigt bl. a. medlemsstaternas rätt att vägra att godkänna nya lägre flygpriser. De nya EG-författningarna gäller emellertid uteslutande flygbefordran mellan medlemsstaterna, således icke t. ex. flygpriserna mellan Stockholm och flygplatserna inom EG. Även prissättningen av de sistnämnda sträckorna kan komma i konflikt med EG-fördragets konkurrensregler, men man befinner sig beträffande dessa fall alltjämt i samma underutvecklade rättsläge som i fråga om flygtransporter inom EG härskade före de ovannämnda EG-författningarnas tillkomst (se därom Bogdan, Flygbiljettpriserna och EG:s konkurrensrätt, i SvJT 1987, s. 77―94).