Vid foten av en areopag.
Högsta Domstolen 200 år
av professor STIG STRÖMHOLM
Det finns nedkomster, som motses med stora förväntningar, omges med mycken glans och ofta återkallas i minnet med motsvarande pompa. Det finns andra, som sker i skymundan. Omständigheterna kring födseln bör inte utan vidare tas till intäkt för profetior om barnets vidare öden. En kärv uppväxt kan vara nedbrytande eller härdande; en glansfull kan förvekliga eller uppmuntra.
Det förefaller rimligt att beteckna Sveriges Högsta domstols tillkomst som en födelse av det undanskymda slaget. Det nya högsta dömande organet var ett barn av Gustaf III:s andra statsvälvning; födelsebeviset var den i statskuppsliknande former frampressade förenings- och säkerhetsakten, som konungen bekräftade den 3 april 1789; det främsta reella motivet var att kungen nu slutligt gjorde sig av med även det sista formella beroendet av det riksråd som alltsedan folkungatiden stått vid monarkens sida i den svenska statstyrelsens ledning. Att förändringen i realiteten innebar en förbättring av den högsta instansens kompetens och arbetssätt framstår i någon mån som en biprodukt. Redan 1 772 hade den framtida utvecklingen föregripits genom att en särskild avdelning av rådet, bestående av lagfarna män, under namn av justitierevision övertagit konungens rättskipande funktioner. Den högsta domstol som organiserades i maj 1789, med sex frälse och sex ofrälse ledamöter under riksdrotsens (efter 1809 justitiestatsministerns) ledning hade den svagheten, att ledamöterna var förordnade på tre år och således inte uppfyllde de krav på judiciellt oberoende som numera kommit att uppfattas som elementärt i dylika sammanhang. Förhållandet ändrades som bekant med 1809 års regeringsform, då justitierådsämbetena inrättades såsom ordinarie tjänster. Låt oss erinra om de viktigaste etapperna längs vägen: år 1840 ersattes justitiestatsministern av en ordförande; 1860 delades Högsta domstolen på två avdelningar, som sedermera blivit tre; 1909, i samband med Regeringsrättens skapande, upphörde konungens formella ordförandeskap med två röster i Högsta domstolen (ett ordförandeskap som utövats en enda gång, och då symboliskt, av Oscar II vid hundraårsjubileet 1889). Därmed — på tröskeln till parlamentarismens genombrott och slutet av den maktdelning som 1809 års regeringsform ansetts genomföra — bröts slutligt det urgamla sambandet mellan styrande och dömande makt i Sverige. Vänner av historiska
paradoxer och kuriositeter skulle rentav kunna påstå, att en någorlunda ortodox delning i styrande, lagstiftande och dömande makt i vårt land ägde bestånd under ett tiotal år: från 1909 till den edén-brantingska ministärens utnämning 1917. En kunnig iakttagare, som skall citeras i det följande, Alice Quensel, förlägger det slutliga traditionsbrottet till 1950 då Högsta domstolen flyttade från ordenssalarna på Stockholms slott.
Högsta domstolens födelse stod sålunda i skuggan av de med lokala mått mätt storpolitiska händelser som tillsammans utgjorde vårt märkliga, demokratisk-despotiska, litet fransyska men mer hemgjorda, fredliga och lätt finkeldoftande kungligt äktsvenska revolutionära och kontrarevolutionära bidrag till 1789 års europeiska turbulens. Att barnet föddes i skuggan inverkade emellertid synbarligen inte negativt på dess hälsa. Om också de första tjugu åren var en smula bleksiktiga — trots lysande namn bland de tillförordnade domarna — var det sekel som påbörjades 1809 rättsstatens och därmed i särskilt hög grad de höga domarnas gyllene århundrade.
En högsta domstol visar sig erbjuda ett näranog outtömligt ämne som föremål för jubilatoriska reflexioner. Det är inte denna inledningssyfte att ens antyda alla de aspekter som vid sådana överväganden visar sig ha intresse. Ett axplock av möjliga infallsvinklar — som alla var för sig vore väl värda en undersökning — må korteligen framkastas.
När en tredje och sista instansens domstol skall granskas och bedömas — ty hur varmt man än vill gratulera tvåhundraåringen, blir ingen hyllning uppriktig, som inte grundar sig på en sådan granskning — ter det sig självklart att det först och främst gäller att konstatera hur, och hur väl, domstolen fyller sin funktion i det samhälleliga maskineri där den dock utgör ett, låt vara ett centralt, ädelstålslipat och mäktigt kugghjul. Redan uppgiften att besvara den frågan visar sig emellertid kräva omfattande förberedande ställningstaganden i svåra spörsmål, som till slut leder över i rättsteoretisk principdiskussion. Vad är en god rättskipning egentligen, vid de omgivande förhållanden som kännetecknar varje period i historien? Vilken dosering av sådana komponenter som oberoende, trohet mot en viss rättsideologi, rörlighet och beredvillighet att skapa ny rätt, lyhördhet gentemot samtida idérörelser och motståndskraft mot sådana rörelser är den idealiska? Finns det överhuvudtaget idealiska lösningar på sådana spörsmål? Kan man peka på perioder av lyckligt jämviktsläge, och vad tycks i så fall känneteckna dem?
Om redan den funktionella bedömningen i nu angiven förhållandevis snäv mening d.v.s. en granskning av ett mycket stort antal delfrågor, vilkas svar måste sammanföras jämföras och vägas i fråga om inbördes
betydelse — visar sig vara omfattande och krävande, återstår ändå därutöver ett stort antal angreppsvinklar, som kanske kan anses mindre betydelsefulla men som likväl var för sig är oundvikliga när denslutliga sammanvägningen skall äga rum. Ser man konstruktionen aven idealisk högsta domstol som en samhällelig, en kannerligen rättspolitisk uppgift av stor betydelse — som fallet otvivelaktigt är eller borde vara — framstår kraven inte endast på den erforderliga samhälleliga ingenjörskonsten utan även på en konstfärdighet högre än ingenjörens som både svåra och komplicerade.
Effektivitet i måluppfyllelse — i en allmän mening som nyss antytts men inte kan fördjupas här — är möjligen det främsta syftet med konstruktionen. Det är emellertid långtifrån det enda. Det låter sig rentav med ganska stort fog påstås, att ett mått av självvald ineffektivitet kan vara en värdefull komponent i denna konstruktion. Ett mindre utmanande uttryckssätt är kanske, att den högsta instansen i ett komplicerat rättsväsen också, utöver det förebildliga och någorlunda expedita avgörandet av svåra rättssaker, har en symbolfunktion, som ibland fullgöres bäst genom ett mått av tröghet och passivitet. Att vara mycket rask och duktig är något gott; ibland är det ännu bättre — i termer av långsiktiga verkningar — att inte vara fullt så duktig, att vara något mindre rask.
Symbolfunktionen ställer särskilda och besvärliga krav på domstolens ledamöter. Den påtvungna passiviteten, den diskreta tillbakadragenheten i vissa stridsfrågor, kan säkert ibland framstå som prövande. Det ligger ju i sakens natur, att man eftersträvar att till ledamöter i ett stort rättsmaskineris högsta instans utnämna inte blott omdömesgilla och kunniga utan också energiska och arbetsamma jurister. Det kanvara mycket begärt av sådana, att de tillika skall uppbära den mer passiva — och i mer naiva samhällsbyggares sinne en smula främmande — roll som symbolfunktionen tilldelar dem.
Till den högsta instansens uppgifter av symbolkaraktär i ett hierarkiskt system hör ofrånkomligen den att vara stilbildande i flera olika hänseenden, alltifrån språkvanor, intellektuell disciplin och politiskt oberoende till personligt uppträdande. I dagens anonyma massmediala värld finns det mycket som tyder på, att den berörda personkretsens framträdande i sådana hänseenden är om möjligt ännu viktigare än för ett par mansåldrar sedan. Uppgiften att rätt spela sin roll har sannolikt också i motsvarande mån blivit svårare. "Den äldre generationens människor" — säger (för några årtionden sedan) en skarpögd och ifråga om personlig erfarenhet unikt välplacerad kvinnlig iakttagare av den miljö Högsta domstolen utgör, Alice Quensel — "var mitt i de tidsbundna formerna friare och naturligare, därför att deras beteende
var mera adekvat. De uppträdde med den inneboende säkerhet som följer av att vara som hand i handske, d.v.s. fostrad i och för sin miljö. De var fria från generande uppmärksamhet på sig själva, utan tanke på att vara iakttagna eller att snegla efter 'vad folk tycker'. Man behövde inte visa en yta, som på något sätt skevade mot vad man kände och tänkte ... Det personliga fick gälla, och den friheten var större än den formellt ledigare, men av typtänkande och gruppjargong bundna nutidstonen ... Det kan te sig mycket svårare att möta varandras tankar, för att inte tala om att skämta fritt, sen 'hördu-duandet' brutit igenom!... det med rak hållning framskridande justitierådet, som med grandezza lyfte sin höga hatt för en dam, t. o. m. en minderårig sådan, var minst lika mänsklig som den nutida ämbetsman, som med portföljen under armen ilar från sammanträde till sammanträde."
"Kontinuiteten är bruten", fortsätter samma kritiska iakttagare — som dock gör ett undantag för "de högre egentliga domstolarna", vilka "bibehållit sin form". Ty, heter det: "Skillnaden i personlig stil vilar också på djupare liggande grund. Varje ämbetsman är inte längre medveten om att vara en självständig bärare av rättssamhällets principer, han är mera ett offer för av kommittéutredningar och instansdebatter frammalda doktriner. Att frambära personlig övertygelse kan vara riskabelt."1
Vi måste lämna det frispråkiga undervisningsrådet, dotter och sondotter till ledamöter av Högsta domstolen, syster till ett statsråd och ett regeringsråd, själv talangfull och oförskräckt försvarerska av svenska ämbetsmannakretsar, "de kanske mest anonyma av alla",2 och av "en fast och trygg realitet, som var så levande för oss att man kan kalla den atmosfären vi andades i: rättssamhället"3
Det må vara hur det vill med kontinuiteten — den stilbildande uppgiften kvarstår. Att lösa den uppgiften, på alla de områden där den ställes, har säkert blivit mer krävande än någonsin i vår värld av förlorade självklarheter. Inte minst är det uppenbart att juristprofessionens centrala ställning i det offentliga livet reducerats avsevärt av de nya expertgrupper av olika slag som vuxit fram under det senaste halva århundradet. Icke desto mindre — i själva verket så mycket mer — kvarstår kravet på att den högsta rättskipande instansen skall fullgöra en mångsidig stilbildande funktion. I vår anonyma och massmediala värld — en värld av varumärken snarare än egennamn — förhåller det
sig troligen paradoxalt nog så att rättvisans, rättens och rättsväsendets anseende och plats i samhället beror på den plats och det anseende på den offentliga scenen som dessa opersonliga begrepps högsta och främsta företrädare och talesmän vetat att behålla eller förvärva, snarare än på begreppens egen substans. Konstaterandet leder uppmärksamheten till sådana skenbart ytliga och tillfälliga frågor som rekryteringsprinciper, tjänstgöringsförhållanden, de högsta domarnas deltagande i offentliga värv och i den offentliga debatten, deras möjligheter till verksamhet vid sidan av yrkesgärningen och rentav deras materiella förmåner. Ovan och bortom dessa spörsmål, men obevekligen genom dem, tornar de djupare och större frågorna om oberoende, intellektuell och moralisk kvalitet, faktiskt inflytande på det omgivande samhället — korteligen frågorna om vad rätt och rättvisa egentligen anses värda — återigen upp sig. Vi är tillbaka vid den rättsteoretiska principdiskussionen. Den är ofrånkomlig, vart man än vänder sig. Det har aldrig varit lätt att vara areopag. Det har inte blivit lättare med åren.
När Svensk Juristtidning härmed framför sina vördsamma lyckönskningar till Sveriges tvåhundraåriga Högsta domstol är det inte en tom hövlighetsgest: hälsningen innefattar ett djupt erkännsamt tack för god vakt på höga och utsatta vallar och en varm tillönskan om lycka och framgång i det fortsatta värvet.