Högsta domstolens dispensprövning och den materiella rättvisan

 

Av justitierådet BERTIL BENGTSSON

 

1. Från redaktionens sida har man i anslutning till Högsta domstolens 200-årsjubileum visat intresse för uppsatser som från olika aspekter behandlar HD:s verksamhet. Jag skall här ta upp ett begränsat problem, som dock i varje fall för utomstående — advokater, parter, intresserad allmänhet — lär vara väsentligt och kan medföra bekymmer också för domstolens ledamöter: hur skall man kunna förena HD:s speciella uppgifter, när det gäller att välja ut mål som skall tas upp till prövning i domstolen, med den naturliga strävan att rätta till oriktiga avgöranden som brukar utmärka överinstansers arbete? När väl ett mål fått prövningstillstånd (dispens), har domstolen givetvis rätt att beakta också vad som framstår som materiellt rättvist; men hur är det med möjligheterna i det tidigare skede då HD tar ställning till dispensfrågan?
    Principerna för HD:s dispensprövning har på senare tid fått en del uppmärksamhet, i debattinlägg av växlande kvalitet.¹ Svårigheten att få ett grepp om riktlinjerna för denna bedömning, som har sådan central betydelse för de enskilda, har ofta betonats. Många jurister känner sig tydligen något frustrerade av ovissheten på denna punkt, och det är ganska förklarligt. En part kan nästan aldrig känna sig säker på att fådispens (däremot lär åtminstone en erfaren advokat, i flertalet mål, kunna konstatera att prövningstillstånd inte kommer att beviljas med hänsyn till målets karaktär). Det är annars inte vanligt att beslut av så ingripande slag meddelas utan att några skäl anförs för utgången. Bristen på motivering är emellertid en praktisk nödvändighet; domstolen skulle helt enkelt inte kunna fungera om ledamöterna i varje enskilt mål måste avfatta skäl för beslutet — i varje fall om skälen skall ge några som helst upplysningar av värde om resonemanget.²

 

¹ Av intresse från senare tid är bl. a. Elwings inlägg i Festskrift till Lars Welamson s. 137 ff och i Advokaten 1988 s. 146 ff. Se däremot bl. a. artikel i Advokaten 1988 s. 27 ff (med replik av Welamson s. 99 ff). — Dispensprövningen har behandlats av I. Bråtenius, Prövningstillstånd i Högsta domstolen (1984).

² Se Welamson i Advokaten 1988 s. 99 ff.

 

    Förhållandet försvårar i alla händelser för utomstående att närmare analysera tillståndsprövningen från rättsvetenskaplig synpunkt; sådana ambitioner har för övrigt inte denna uppsats. Det är inte så lätt att skriva om dessa frågor ens för en ledamot av domstolen som i ett antal år intresserat sig för frågan. Arkivstudier måste anses meningslösa; man drunknar i ett material där det är näst intill omöjligt att urskilja huvudlinjerna. Och att bygga på egna erfarenheter kan lätt leda till missvisande resultat. Just med tanke på att besluten inte motiverats är det dessutom ofta olämpligt att ange beslut där man själv deltagit som stöd för olika påståenden. — Ändå står det klart att det finns en enhetlighet i bedömningen, som medför att ledamöterna i övervägande flertalet fall kommer till samma resultat i dispensfrågan, låt vara att det ofta kräver åtskillig diskussion.
    Svårigheterna för jurister utanför HD, hur framstående de än är, att få grepp om bedömningen får ses som en förklaring till att jag trots allt lägger fram några synpunkter på prövningens innehåll.

 

Det bör med all tänkbar skärpa understrykas att jag i fortsättningen bara talar för egen räkning. Många nuvarande och tidigare ledamöter torde ha avvikande meningar på åtskilliga punkter. — I vissa fall anser jag mig kunna åberopa en allmän inställning i HD:s dispenspraxis. Men det är som sagt inte alltid möjligt att ge konkreta belägg för något sådant.

 

2. En orsak till oklarheten, och till svårigheten att ge en upplysande motivering till besluten, ligger i reglernas utformning. Prövningstillstånd kan som bekant enligt 54: 10 RB ges i två fall: om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av högsta domstolen (p. 1), och om det föreligger synnerliga skäl till en sådan prövning (p. 2); som exempel på det senare nämns att det är grund för resning, att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller misstag. De tidigare reglerna om att dispens kunde meddelas när man fann anledning till ändring i hovrättens avgörande (ändringsdispens) avskaffades som bekant år 1971.^2a
    Fast det inte direkt framgår av lagtexten, kan reglerna i första punkten i själva verket sägas till väsentlig del hänvisa till en sorts intresseavvägning. De grunder som lagstiftaren angett för dispens — främst det allmänna intresset av prejudikatbildning — får i de mest praktiska fallen vägas mot skäl som pekar i motsatt riktning: HD:s möjlighet att i övrigt fullgöra sina uppgifter, tanken att två instanser i princip måste vara nog för prövningen, ofta också hänsyn till parterna. Som rätte-

 

^2a Ändringsdispensens uppkomst och avskaffande behandlar jag i uppsatsen Ändringsdispens eller prejudikatsdispens, som skall publiceras i verket Den högsta domsmakten i Sverige under 200 år. 

gångsutredningen utvecklat, måste dispensprövningen — nu och i framtiden — ge uttryck för prioriteringar av vissa frågor som ter sig mera värda att prövas än andra.³ Liksom vid andra avvägningsregler kommer ett försök att redogöra för principerna för prövningen i huvudsak att bestå i att man anger exempel på faktorer som har särskild tyngd och faktorer som omvänt väger lätt eller inte alls beaktas vid prövningen; en preciserad beskrivning av regeln är svår att göra. — Jag återkommer till detta i det följande.
    Såvitt gäller andra punkten krävs som sagt synnerliga skäl för s. k. extraordinär dispens. Enligt lagtexten föreligger sådana skäl när det förekommit resningsgrund eller domvilla. I praktiken anses ofta dispensfrågan därmed klar utan vidare. Det vore ju meningslöst att vägra prövningstillstånd om man kan vänta att avgörandet omedelbart angrips genom särskilt rättsmedel.⁴ Om någon egentlig avvägning av skäl för och emot dispens blir inte fråga i dessa fall. Men prövningen blir inte så mycket lättare för den skull — ingendera av förutsättningarna är klart utformade. Resning kan ju enligt 58: 1 och 2 RB förekomma på flera olika grunder, och situationen är inte helt densamma som i normalfallet, när det föreligger en lagakraftägande dom i målet. Domvilla blir i normalfallet aktuellt på grund av "grovt" rättegångsfel, vilket i och för sig är ett vagt begrepp — för övrigt med en ganska vid tolkning i praxis — och desutom skall felet ha medverkat på utgången, något som också kan vara svårt att bedöma på handlingarna. Dispens kan vidare meddelas på grund av grova felbedömningar i sakfrågan, varvid man anses böra kräva att felet uppenbarligen påverkat utgången och därtill skall beakta felets betydelse för den förlorande parten. Det är på detta sätt bara undantagsvis som denna dispensgrund kan åberopas — enligt motiven i "utomordentligt sällsynta" fall.⁵ När allvarliga förbiseenden och misstag kan konstateras, är det emellertid inte lätt att avgöra om dispensgrunden är tillämplig.
    Att märka är att andra punkten som sagt bara ger en exemplifiering. Det innebär att också prövningen om synnerliga skäl förekommer kan bero av en avvägning av skälen för och emot dispens. Vad lagtexten visar är bara att skälen för prövningstillstånd måste väga betydligt tyngre än skälen mot.

 

Riksåklagaren (liksom justitieombudsman och justitiekanslern såsom åklagare) kan som bekant föra ett mål till HD utan att behöva dispens. Hans praxis vid överklaganden skulle förtjäna en särskild undersökning; den kan inte närmare behandlas här.

 

³ SOU 1986: 1 s. 78, 108 f.

⁴ Jfr Welamson, Rättegång VI, 2 uppl. (1978) s. 169 f.

⁵ Jfr NJA II 1971 s. 529 f, Welamson, a.a. s. 171.

 

3. Bedömningen av frågan om prövningstillstånd har alltså sina speciella drag. Också förfarandet skiljer sig från det vanliga.

 

Några ord härom kan belysa situationen vid bedömningen. Målen avgörs efter föredragning — i de tveksamma fallen inför tre ledamöter. Anser föredragande revisionssekreteraren att frågan om prövningstillstånd är "av enkel beskaffenhet" (3: 6 2 st.) föredrar han målet för bara en ledamot;^5a det händer emellertid de flesta föredragningsdagar att ledamoten i något fall finner saken vara så pass diskutabel att han ogärna vill avgöra den ensam. — Varje ledamot får i förväg visst skriftligt material — åtminstone underinstansernas avgöranden samt redogörelse för yrkanden och grunder i Högsta domstolen, i alla tveksamma fall också viss rättsutredning: kopior av eller hänvisning till lagmotiv, annan litteratur och rättspraxis av intresse. Genom att detta material studerats i förväg behöver föredragningen ofta inte bli så lång. Den förenklas också genom den år 1981 införda regeln, att bara omständigheter som sökanden åberopat behöver beaktas vid prövningen av tillståndsfrågan (54: 12 RB). Föredragningen avslutas med att föredraganden föreslår ett beslut — prövningstillstånd, avslagen dispens eller annan åtgärd, t. ex. kommunikation med motparten eller inhämtande av yttrande från sakkunnig myndighet. Överläggningen skiljer sig inte från överläggningar i andra sammanhang, frånsett att inte någon ledamot har förberett målet mera ingående än de andra — någon referent är alltså normalt inte utsedd. I stället yttrar sig den yngste ledamoten först.
    Han har ofta en besvärlig uppgift. Det bör understrykas att dispensprövningen utgör en alldeles speciell sorts prövning, som de flesta nyblivna justitieråd saknar erfarenhet av och som kan vålla bekymmer också för erfarna ledamöter; hovrättens prövning av tillståndsfrågan i små mål enligt 49: 13 RB blir inte av samma slag, eftersom man där kan ta hänsyn också till om tingsrättens dom är materiellt felaktig. Som framgått saknas motsvarighet till detta för HD:s del.

 

Karakteristiskt för prövningen enligt 54: 10 1 p. RB är att man egentligen skall bortse från ett sådant förhållande. Såvitt framgår av lagtexten och dess förarbeten, skall HD rätteligen med jämnmod finna sig i att hovrätten tydligen dömt fel, bara misstaget inte är så grovt som sägs i 54: 10 2 p. Är felet ointressant från prejudikatssynpunkt, skall man godta domen. Synpunkten betonades med skärpa i 1971 års motiv.

 

Departementschefen anförde bl. a. att HD:s viktigaste uppgift var att vårda rättsenhetligheten, vilket borde ske uteslutande genom att bilda prejudikat. Han tog avsteg från den tanke HD:s ledamöter framfört, att domstolen dessutom skulle kunna ge dispens för att korrigera mera påtagliga avvikelser från rådande praxis, något som i praktiken sades lämna ett vidsträckt utrymme förändringsdispens — just den dispensgrund som skulle avskaffas. Reformen var att söka nedbringa HD:s arbete med prövningstillstånd till förmån för den prejudikatsbildande verksamheten. Det skulle inte heller vara ett skäl för dispens att meningarna varit delade i domstolarna. Parterna borde i princip få åtnöjas med en prövning i två instanser, om inte prejudikatsintresset föranledde annat. Som exempel på synnerliga skäl nämndes emellertid fall där en dom på

 

^5a Enligt prop. 1988/89: 78 skall dispensfrågan även i andra fall få prövas av bara en ledamot; det är ovisst hur ofta detta kommer att ske. (F. n. sker enmansprövning i ca 60 % av målen, se prop. s. 50.) Även prövning av 2 ledamöter kan förekomma. 

sådant sätt avviker från en lagtolkning eller rättsgrundsats som var klart och entydigt fastlagd genom tidigare praxis att avgörandet var uppenbart rättsstridigt. Det begränsade utrymmet för dispens på denna grund betonades i flera sammanhang — det var fråga om sällsynta undantagsfall. — Justitieutskottet anslöt sig till uttalandena om reformens huvudsyfte och i allt väsentligt till departementschefens uttalanden. Utskottet underströk emellertid att när hovrätterna i väsentligt större omfattning än förut kom att döma som sista instans, detta föranledde att alla möjligheter måste tas till vara att stärka hovrätternas sammansättning och funktion samtidigt som de betydelsefulla kraven på kvalificerad domarutbildning tillgodosågs.⁶
    Också 1981 års lagstiftning om HD:s arbetsformer byggde på samma inställning. Departementschefen betonade att sedan 1971 års reform vi i princip hade ett tvåinstanssystem såvitt gällde de allmänna domstolarna. Dispensprövningen utgjorde inte någon i egentlig mening dömande verksamhet och aktualiserade i princip inte frågor som rörde parternas rättssäkerhet. I annat sammanhang påpekades, att genom de nya reglerna — bl.a. om dispensprövning av en ledamot i enkla fall — HD fick möjlighet att ägna mera tid åt den rättsskapande verksamheten och att detta skulle bli till gagn för rättssäkerheten (tydligen i stort).⁷ — Det kan nämnas att rättegångsutredningen i sitt betänkande (SOU 1986: 1) om HD:s arbetsformer anlägger samma grundsyn. I denna har också HD instämt i sitt yttrande över förslaget.

 

Med motivens ståndpunkt skulle alltså det avgörande i de allra flesta fall bli en juridisk-teknisk bedömning, om ett mål är lämpligt som prejudikat, utan hänsyn till den materiella utgången i hovrätten. För detta talar också starka praktiska hänsyn. Det bör från början slås fast, att en återgång till ett system med ändringsdispens idag är en orealistisk tanke. Med nuvarande måltillströmning skulle HD:s kapacitet vara helt oförenlig med något sådant. Till detta kommer de dryga kostnader för det allmänna och för parterna som ett processande i en tredje instans skulle medföra.
    Samtidigt står det klart, att en lojal hållning mot lagstiftningens syften här kan komma i konflikt med en naturlig inställning hos många domare. Den som ägnar sig åt domarbanan har nog svårt att tänka sig möjligheten att han i något sammanhang skall behöva godta resultat som kanske inte bara tycks orättfärdiga för honom själv, vilket är illa nog, utan också är oförenliga med de materiella regler som borde ha tillämpats. Skall men låta de processuella reglerna, som de flesta domare betraktar med större respekt än tillgivenhet hindra att en part kommer till sin rätt? — Domarens bekymmer blir inte mindre när han vet att den stora allmänheten och ofta även massmedia delvis har en annan syn än lagstiftaren på HD:s roll. Att domstolen numera är en prejudikatinstans, som inte fått till främsta uppgift att skipa materiell

 

⁶ Se NJA II 1971 s. 526 ff.

⁷ NJA II 1981 s. 504 f.

 

rättvisa i enskilda mål, framstår synbarligen på dessa håll som så säreget att det svårligen kan gå in i medvetandet (och tydligen inte heller godtas av vissa särskilt engagerade advokater).
    Hur som helst måste en domare vid dispensprövningen med nödvändighet finna sig i att i viss utsträckning komma till andra resultat än om han bedömt målet i hovrätten. Vad som här skall diskuteras är vilka möjligheter han trots det sagda kan ha att undvika en materiellt otillfredsställande utgång i målen. I vilken utsträckning är det alls försvarligt att anlägga synpunkter av detta slag vid dispensprövningen?

 

4. Till en början kan sägas, att de motiv som här har berörts inte har riktigt samma tyngd idag. Ett huvudsyfte var ju att HD i mindre grad skulle belastas med dispenser, eller i varje fall inte behöva pröva dem lika ingående som tidigare. Det står klart att domstolens arbetsbörda varierar under olika perioder; efter 1981 års reform, som bl. a. tillåter att enkla dispensmål prövas av en enda ledamot, har möjligheterna ökat att utnyttja domstolens kapacitet, och måltillströmningen har med tiden i viss mån mattats av. Möjligen kunde redan detta motivera en större liberalitet vid dispensprövningen: arbetsbördeargumentet är inte lika avgörande. Alltjämt är dock dispensansökningarna långt fler är man förutsåg år 1971. Något större utrymme har inte HD för att syssla med mål utan prejudikatsintresse, som inte kan väntas förtjäna referat i NJA utan bara omtalas i dess notisavdelning.
    Viktigare är att 1971 års motiv delvis bygger på förutsättningar som visat sig brista. Som framgått underströks vikten av att förstärka hovrätterna, som skulle bli slutinstanser i de allra flesta mål. Allt som hänt därefter har emellertid gått i motsatt riktning. Fem år senare infördes lekmannamedverkan i hovrätten; värdet av detta skall inte bestridas,⁸men när man samtidigt tog bort den fjärde juristledamoten i nämndmålen ökade risken för juridiska förbiseenden; inte minst hans kontrollfunktion hade stor betydelse. — Därefter godtogs tremannaavdelningar också i vissa mål där inte nämnd medverkade. Till detta kom den väsentligt ökade arbetsbelastningen och den välkända försvagningen av domarbanans attraktivitet, som kan befaras få allvarliga konsekvenser — kanske främst i de mindre hovrätterna. Idag finns det skäl att bekymra sig betydligt mer än 1971 års lagstiftare för hovrätternas möjligheter på längre sikt att klara av rollen som faktisk slutinstans. Den som emellanåt nödgats godta kryptiskt formulerade domar, meddelade av en ung adjungerad ledamot jämte två nämndemän i strid mot juristmajoriteten i hovrätten (och kanske mot en enig tingsrätt), måste

 

⁸ Personligen har jag haft de bästa erfarenheter av reformen i dess begynnelse skede — men det bör man ju inte bygga några slutsatser på. 

känna sig något betänksam mot systemet. Man kan naturligtvis fråga om det skall vara HD:s sak att avhjälpa brister som beror på nedrustningen av hovrätterna; det skulle ändå till stor del bero på en slump vilka avgöranden som rättas till. Men det är svårt att helt bortse från utvecklingen på detta håll.

 

Det innebär inte att klart felaktiga domar skulle vara vanliga; snarare får man stor respekt för hovrätternas förmåga att trots nedrustningen fullgöra sina uppgifter. Men varje år pensioneras erfarna domare, stöttepelare sedan många år, medan lovande ungdomar försvinner till bättre betalda tjänster och det förefaller allt besvärligare att locka högkvalificerade jurister till landsorten. Och samtidigt synes målen bli alltmer komplicerade.

 

Också dessa förhållanden skulle kunna ge något stöd för en restriktiv tillämpning av de kärva formuleringarna i dispensbestämmelsernas motiv. Men de räcker naturligtvis inte så långt. Det måste komma till några mera speciella omständigheter för att man skall kunna ge prövningstillstånd i fall som de angivna.

 

5. Utgångspunkten är alltså att hovrättens dom vid en läsning framstår som materiellt otillfredsställande — antingen genom att rättstilllämpningen synes felaktig eller genom att bevisningen förefaller felbedömd. Självfallet är utsikten att finna dispensskäl större i det förra fallet. Om vi till en början bortser från tillämpningen av de speciella dispensgrunderna i 54: 10 2 p. RB, finns det skäl att granska vilka möjligheter första punkten kan ge i sammanhanget.
    En synbarligen felaktig eller i vart fall tveksam rättstillämpning kan naturligtvis vara ett tecken på att det behövs ett prejudikat i frågan. Av förarbetena framgår att ett sådant resonemang kan föras, om dispens behövs för att förstärka tidigare praxis eller annars klarlägga rättsläget. I litteraturen har man velat gå längre än så. Welamson har sålunda — utan att i detta sammanhang uttala sig om HD:s faktiska praxis — under hänvisning till motiven ansett att dispens kan meddelas i de allra flesta fall där hovrättsdomen befinnes ge uttryck åt en felaktig eller olämplig rättstillämpning.⁹ Samtidigt framhålls att enligt lagstiftarens inställning det fanns en grupp "mellanfall", där dispens skulle vägras trots att hovrättens rättstillämpning befanns rättsstridig, nämligen när avgörandet inte uppenbart stred mot lag eller praxis (då dispens var möjlig enligt 2 p.) men inte prejudikatsintresse kunde anses föreligga — en ståndpunkt som Welamson tydligen finner mindre rimlig, låt vara att dessa fall skulle vara mycket sällsynta.¹⁰ — Enligt Ekelöf skulle

 

⁹ Se Welamson, a.a. s. 168, 170. Om praxis är helt densamma nu som för tio år sedan är osäkert.

¹⁰ A.a. s. 170; jfr också i Svensk rätt i omvandling (1975) s. 626.

 

det vara naturligt att bevilja dispens vid klart oriktiga domar där dock inte hovrätten "grovt misstagit" sig vid bedömning av rättsfrågan; han medger emellertid att lagens upphovsman inte tänkt sig att varje felbedömning av t. ex. ett lagstadgandes innebörd på detta sätt kommer att utgöra dispensgrund.¹¹
    Att rättsläget är något förbryllande kan man hålla med om. Och såtillvida kan man instämma i uttalandena om dispensmöjligheten, som domstolen inte kan anses handla i direkt strid med rättegångsbalkens regler, om den i situationer av det omtalade slaget ger prövningstillstånd. Möjligheten till dispens finns sålunda. Men det är tydligt att lagstiftaren inte tänkt sig att möjligheten normalt skall utnyttjas, och detta är som sagt knappast tänkbart av praktiska skäl. Såvitt jag förstår är svårigheterna att komma till materiellt godtagbara resultat i dessa situationer större än dessa doktrinuttalanden kan tyda på.
    Till en början lär dessa närmast ta sikte på de klara fallen, där den felaktiga rättstillämpningen framträder på ett otvetydigt sätt. Men många gånger kan man tveka hur domstolen menat; den höga arbetstakten medför som bekant att domskälen inte alltid blir så klara — läsaren säger sig att det kan ligga något i hovrättens synsätt, fast man inte lyckats få fram poängerna i resonemanget. Och även när det är tydligt att ett felslut eller ett förbiseende förekommit, räcker det inte för dispens, om inte felet är särskilt allvarligt. Underligheter av sådant slag kan naturligtvis förekomma utan att någon vägledning behövs för rättstillämpningen; flertalet misstag och förbiseenden saknar varje intresse från denna synpunkt. Att man normalt inte skall fästa någon avgörande vikt vid att delade meningar förekommit i underinstanserna framgår av motiven.¹²
    Om målet åtminstone ligger nära gränsen för dispens, blir det som sagt fråga om en avvägning mellan skälen för och emot prövningstillstånd. Mot bakgrunden av lagrummets förarbeten står det klart att en rad argument av skilda slag kan åberopas mot att HD väljer att ta upp just detta mål bland de många där dispens är tänkbar.
    Det allra vanligaste är att målet inte bara rör rättstillämpning utan också en bevisvärdering: det kan visserligen få intressanta juridiska aspekter, men förutsättningen är att bevisningen bedöms på annat vis än hovrätten gjort. Här får man beakta flera regler i rättegångsbalken som går ut på att HD normalt inte skall pröva bevisfrågor och i vart fall sällan omvärdera vittnesmål och partsutsagor. Muntliga bevis skall tas upp bara om det finns synnerliga skäl, och motsvarande gäller syn (35

 

¹¹ Ekelöf, Rättsmedlen (9 uppl., bearbetad och utgiven av R. Boman, 1982) s. 101 (jfr s. 98).

¹² NJA II 1971 s. 528 f. Jfr Ekelöf, a.a. s. 97.

16—39-163 Svensk Juristtidning

 

kap. 13 §); även omvärdering av sådan bevisning utom till en tilltalads förmån kräver vanligen synnerliga skäl, om den upptagits i hovrätten (se närmare 55 kap. 14 §). Också den som känner sig skeptisk mot ett visst hovrättsavgörande har svårt att komma ifrån, att HD sällan har möjlighet att komma till större klarhet i bevisfrågan. Muntlig bevisning har inte kvar så mycket fräschör i HD; parternas och vittnenas minnesbild av händelseförloppet bleknar; däremot finns det naturligtvis stora risker att de alltför väl minns vad de sagt i hovrätten och jämkar uttalandena så att de får mera önskvärda konsekvenser. Den relativt stillsamma atmosfären vid huvudförhandlingarna i HD, vanligen utan hårda korsförhör eller större aggressivitet från någondera sidan,brukar inte heller bidra till mera markanta omsvängningar i bevisläget. Man kan inte heller bortse från att tingsrätternas och hovrätternas vana just vid bevisbedömning är långt större än de flesta HD-ledamöters.
    Riktigt samma problem aktualiseras knappast i det omvända läget: när rättsfrågan kan väntas komma upp under förutsättning att bevisningen bedöms på samma sätt som hovrätten gjort. Här kan ju de angivna reglerna göra det troligt att HD kan utgå från hovrättens bevisbedömning. Men det är inte alltid man känner sig säker på detta; bl. a. kan revisionssvaranden å sin sida komplicera läget genom att dra fram bevisfrågor för att illustrera hur illa lämpat målet är för prövningstillstånd. Det kan också hända att rätts- och bevisfrågor är så sammanvävda att man inte kan vänta sig att prejudikatet får någon betydelse — fallet är inte rent.
    Allt som allt utgör det ett väsentligt argument mot dispens att bevisfrågor spelat en viktig roll för utgången, och detta även om en viss rättsfråga i och för sig tycks ha intresse. Det vill mycket till för att uppväga en sådan invändning. Särskilt på denna punkt brukar man emellertid ofta missförstå HD:s uppgift utanför juristkretsar.

 

    Däremot är de allra flesta ombud naturligtvis medvetna om förhållandet; att ändå så många ansökningar om dispens riktar in sig på bevisfrågor kan väl ofta förklaras med att man enligt huvudmännens önskan vill angripa hovrättens dom på alla tänkbara punkter. I stället för att försöka hyfsa målet i samband med ansökningen försöker man påfallande ofta sitta på två stolar: man bestrider att ett visst väsentligt förhållande är styrkt, och man påstår att målet i varje fall har prejudikatsintresse. Chanserna att få upp målet i HD kanske hade ökat, om man godtagit hovrättens bevisvärdering och argumenterat för prejudikatsdispens med denna utgångspunkt.^12a

 

^12a Möjligen ökar chanserna till dispens något i mål av denna typ med den föreslagna regeln i 54: 1 1 RB, att HD får bryta ut en prejudikatsfråga och ge dispens i denna del (jfr nedan vid not 21); det är dock ovisst, hur pass praktiskt detta blir. 

    En närliggande invändning mot prövningstillstånd är målets vidlyftighet: priset för ett prejudikat skulle vara för högt, om HD måste ägna veckor åt en huvudförhandling rörande den aktuella rättsfrågan. Detta stämmer helt med tanken i motiven, att HD:s arbetskapacitet bör utnyttjas på ett så rationellt sätt som möjligt; endast mycket centrala rättsliga problem bör få lägga beslag på så mycket av domstolens tid.¹³ Inte minst från allmänhetens synpunkt är det olyckligt om en hel avdelning i domstolen hindras att sköta det löpande arbetet under en långvarig huvudförhandling. Målen fördröjs, till nackdel för parter som vill få en dom verkställd, oroar sig för ett eventuellt fängelsestraff eller vill vinna klarhet i ett ovisst rättsläge. Att förstärka HD tillfälligt går bara för revisionssekreterarnas del, inte när det gäller domstolens ledamöter; i motsats till i våra grannländer kan inte vikarier förekomma i högsta instans. Och man kan inte gärna invända att HD borde kunna öka arbetstakten, så att man lättare kan klara av stora mål. De utredningar om HD:s verksamhet som lagts fram under senare decennier synes utgå från att det inte går att pressa ledamöterna mycket mera, om man skall räkna med fullgoda arbetsprestationer.¹⁴ Det krävs mycket för att en dispensavdelning skall bortse från de nackdelar en dispens i ett stort mål medför.

 

Man kan diskutera, om de stora huvudförhandlingsmål som på det senaste decenniet stoppat upp HD:s arbete i efterhand visat sig värda sitt pris. Det största av dem alla, skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1), upptog en avdelnings väsentliga arbetstid under mer än ett år; förhandlingen tog närmare ett halvår längre tid än man från början kalkylerat med. Trots att processen ganska väl belyste samernas rätt från olika synpunkter, visade den sig inte klargöra rättsläget i alla delar av Sverige, som man från början kunde hoppas — på sin höjd i Jämtland och Härjedalen. Det s. k. Leomålet (NJA 1982 s. 421), som rörde ansvar för läkemedel, föranledde visserligen HD att slå fast beviskravet för orsakssammanhang med skadan i sådana fall; men det blev hela resultatet av HD:s ansträngningar, eftersom kravet inte ansågs uppfyllt i det aktuella fallet. Principen saknar numera större intresse också vid läkemedelsskador, eftersom dessa normalt betalas av läkemedelsförsäkring. — "Tsesismålet" (NJA 1983 s. 3) rörde utan tvivel väsentliga skadeståndsfrågor, bl. a. tillämpning av oljeskadekonventionen och statens ansvar för felaktig sjömärkning; här kan HD:s tid synas relativt väl använd. — Jag förbigår då sådana mera överkomliga arbetshinder som bara innebär någon veckas huvudförhandling; här är det vanligare att målet visar sig värt att offra tid och möda på, exempelvis NJA 1979 s. 483 (Bergman & Beving-målet).¹⁵ Ett par andra stora mål förde riksåklagaren fram; till stor del var det fråga om bevisfrågor, där bedömningen knappast kan väntas sätta större spår i domstolarnas senare rättstillämpning.

 

¹³ Jfr också SOU 1986: 1 s. 109.

¹⁴ Se t. ex. SOU 1986: 1 s. 68, 114.

¹⁵ Se även t. ex. NJA 1987 s. 885, där liksom i Bergman & Beving-målet en rad principiella frågor kom upp. — Jfr om dessa frågor även Welamson i Svensk rätt i omvandling s. 626 f. 

I vissa typer av tvister kan prejudikat ha så ringa betydelse att det sällan finns skäl att producera dem — de kan rentav få en olämplig effekt genom att de åberopas i otid. Ett typiskt exempel är de vanliga frågorna om vårdnad om barn och umgängesrätt, vilka förhållandevis sällan tas upp till prövning i HD. Ett väsentligt skäl för en sådan hållning torde vara att några klara riktlinjer knappast kan dras upp för bedömningen i dessa fall och kanske närmast vore av ondo; förhållandena är alltför olika, och en schematisk prövning med ledning av några HD-avgöranden kan leda till olyckliga resultat i enskilda fall. Till detta kommer naturligtvis att ett processande i tre instanser är ägnat att ytterligare fördjupa motsättningarna mellan parterna och hindra en stabilisering av barnens förhållanden. Också i mål av denna typ finns det i allmänhet skäl att lita på hovrätternas erfarenhet och sunda förnuft och med jämnmod acceptera deras bedömning. — Andra områden där prejudikat saknar större värde trots frågornas praktiska vikt är ersättning till offentliga försvarare och till biträden enligt rättshjälpslagen; här blir ju skälighetsbedömningar vanligen avgörande, utom när saken gäller om en viss typ av arbete skall ersättas.
    Också straffmätning utgör ett praktiskt problem med stor betydelse från åtskilliga synpunkter, där emellertid förhållandena i enskilda fall är mycket varierande. Det har inte varit så vanligt att mål dispenseras enbart med tanke på straffmätningen, om inte de rört sådana principiella frågor som när över huvud taget en icke frihetsberövande påföljd är möjlig vid brott där hänsyn till allmän laglydnad anses väga tungt (t. ex. rattfylleri, allvarligare misshandel, våld mot tjänsteman). Genom de senaste ändringarna i brottsbalken med deras mera preciserade riktlinjer för påföljdsvalet är situationen kanske i någon mån en annan; de individuella förhållandena mister i någon mån sin betydelse, och möjligheten blir större att göra vägledande uttalanden. Alltjämt beror dock rättstillämpningen vid olika typer av brott av en avvägning, där enstaka prejudikat inte är till stor hjälp.
    Ännu ett argument för att vägra dispens är att målet till stor del rör utpräglat tekniska problem, som HD:s ledamöter normalt inte kan bedöma med någon säkerhet. Det är klart att sådana brister kan till en del avhjälpas genom att sakkunniga hörs i domstolen; att väga olika experters uttalanden mot varandra är ju något som en domare ganska ofta får göra. Men att HD skulle i större utsträckning skulle ägna tid och kraft åt frågor, som på detta vis ligger utanför domstolens speciella kompetens, skulle stämma dåligt med lagstiftarens uppfattning om dess roll. Domstolens uttalanden skulle här knappast bli vägledande för någon rättstillämpning, hur stort praktiskt behov det än kan finnas att klarlägga exempelvis om ett visst tekniskt förfarande varit lämpligt

 

eller ej. — I den mån de tekniska frågorna är avgörande lär för övrigt HD ha svårt att bedöma om utgången i hovrätten är oriktig.

 

Ett exempel på mål av detta slag är det s. k. Barsebäckmålet, angående förbud mot besprutning av jordbruk, där HD med 2 röster mot 1 avslog dispens; som antyds i ett särskilt yttrande av minoriteten har bl. a. frågornas besvärliga tekniska karaktär (jämte betydelsen av bevisbedömningen) talat mot att dispensera ett i övrigt intressant mål.¹⁶ Det gällde här till stor del problem som miljöskyddsmyndigheterna långt bättre kunde bedöma än en allmän domstol.

 

Rättsfrågans ovanliga art utgör naturligtvis också ett argument mot dispens. En aldrig så intressant fråga motiverar sällan prövningstillstånd, om man kan räkna med att motsvarande problem i praktiken bara kommer upp i sällsynta undantagsfall. Det lönar sig knappast att skapa prejudikat angående lagar som numera upphävts, eller om ovanliga brott som tvegifte, ockerpantning eller förfalskande av fast märke. Mot dispens talar också att en lagregel kan väntas bli ändrad så att den intressanta rättsfrågan snart kan mista sin aktualitet.
    Ett starkt dispensskäl är däremot att målet rör praktiska frågor som annars sällan kommer under de allmänna domstolarnas prövning. Varje inte allför säregen tvist från köp-, entreprenad- eller avtalsrättens områden — där som bekant skiljeförfarande är det vanliga — väcker omedelbart intresse: kanske kan man åstadkomma ett välbehövligt prejudikat som kan klarlägga rättsläget på någon punkt? Detsamma gäller vardagliga problem med ringa ekonomisk räckvidd, vilka inte brukar bli föremål för vare sig domstolstvister eller åtal — t. ex. tolkning av standardavtal på konsumentområdet eller frågor som rör allemansrätten. Inställningen är nog att mål av denna typ skall man ta väl vara på; även om de inte från alla synpunkter kan verka lämpade att tas upp i HD, är det möjligt att det praktiska behovet att klarlägga rättsläget kan kompensera andra nackdelar. — På samma sätt finns det ofta anledning att bedöma mål som illustrerar oklarheter i färsk lagstiftning.
    Är det fråga om en särskilt vanlig typ av domstolstvister kan HD vara mera kräsen; ett exempel rör fel i fast egendom (4: 19 JB), där så många fall förs till högsta instans att man nu, efter att ett antal ledande prejudikat har producerats, kan välja och vraka bland målen — enbart de som från alla synpunkter verkar lämpliga finns det skäl att dispensera.
    Som framgått är det inte någon avgörande invändning mot dispens att en tvist eller en åtalad förseelse varit bagatellartad. Det stämmer väl med lagstiftarens tankegångar att domstolen tar upp också sådana mål,

 

¹⁶ Beslut i mål T 324/87.

 

när vägledning behövs för rättstillämpningen. Men rimligen bör förhållanden av detta slag i viss mån påverka dispensprövningen. Man kan säga att värdet av att rättsläget klargörs står i viss proportion till hur mycket rättsläget typiskt sett betyder för parterna. Bagatellfrågor kan aldrig få samma betydelse från de enskildas synpunkt som rättsliga problem med genomgripande inverkan på partens ekonomiska eller personliga förhållanden.

 

Ett exempel på ett tveksamt dispensfall i en bagatellartad fråga var det omskrivna målet om katten Astor (NJA 1988 s. 86), där prövningstillstånd meddelades med 2 röster mot 1. Fallet rörde främst det ganska praktiska problemet, i vad mån ett husdjur kan anses vara i någons besittning när det sprungit bort. Katten dog dessvärre under HD-processen, men HD klargjorde sin inställning i beslutet om rättegångskostnader.

 

En svaghet hos många mål, som annars kunde förtjäna prejudikatsdispens, är att problemet är olämpligt ställt: grunden för talan eller den invändning som framställts från motsidan är utformad på sådant sätt att den väsentliga rättsfrågan inte ställs på sin spets eller att prejudikatet rentav kan missförstås. På denna punkt måste kvaliteten hos ombuden få viss betydelse. Det förekommer emellanåt i huvudförhandlingsmål att en advokat till domstolens besvikelse envist underlåter att åberopa den väsentliga omständighet som motiverat dispens; på detta sätt kan ett lovande prejudikatmål förolyckas.¹⁷ Det kanske beror på bakomliggande förhållanden som domstolen inte kan överblicka, eller det kan ha varit bara en händelse som gjorde att saken råkade beröras i revisionsinlagan. Misstänker man att på detta sätt ett ombud inte har samma uppfattning som HD om poängen i målet, talar det naturligtvis mot prövningstillstånd.

 

    6. I det föregående har varit tal om fall där hovrättens rättstillämpning förefallit felaktig. Om felet endast tycks ligga i bevisbedömningen, är det självfallet ännu svårare att motivera prövningstillstånd. Det finns egentligen bara en möjlighet till detta, i varje fall i brottmål: att anse att beviskravet måste klargöras bättre i situationer som den aktuella. Argumentet har flitigt utnyttjats av advokaterna på senare år, särskilt i mål där varje annat dispensskäl saknas. De kunde möjligen få stöd i det förhållandet att riksåklagaren emellanåt anser sig böra föra upp bevisfrågor till HD, liksom annars utan att behöva dispens. Man kanske kunde tycka, att den tilltalade här borde vara likställd med sin motpart.

 

¹⁷ Ett exempel härpå synes vara NJA 1982 s. 380, där det kunde ha varit närliggande för den skadelidande (och av stort juridiskt intresse) att åberopa ett garantiansvar för producenten men detta av någon anledning underläts vid huvudförhandlingen. 

— För att uppnå en sådan jämvikt, som i och för sig ter sig rimlig, är det dock lämpligare att genom lagändring ta bort riksåklagarens omstridda privilegium på denna punkt. Att han anser rättsläget böra klarläggas i visst avseende kommer ändå att väga tungt vid dispensprövningen.
    Det är emellertid tydligt att utsikten till dispens på sådana grunder inte är stor. Bevisläget beträffande olika brott och i olika situationer kan ju skifta nästan hur mycket som helst, och självfallet kan HD bara göra ett snävt urval av fall där uttalandena om kravet verkligen skulle vara till nämnvärd ledning för rättstillämpningen; att oftare ta upp sådana mål skulle strida mot lagstiftningens syften. Vad som kan komma i fråga är huvudsakligen brott och tvister av mycket vanligt slag och bevislägen som framstår som typiska och erfarenhetsmässigt erbjuder speciella problem. Exempel ger vissa narkotikabrott (NJA 1982 s. 164), våldtäkt (NJA 1980 s. 725) och sexuella övergrepp mot barn (jfr NJA 1986 s. 821, där dock riksåklagaren fört fram målet); på tvistemålssidan kan nämnas frågor om beviskravet för orsaksamband i skadeståndsmål (jfr bl. a. NJA 1981 s. 622 och NJA 1982 s. 421) och för att försäkringsfall har inträffat (jfr NJA 1984 s. 501, NJA 1986 s. 3, NJA1986 s. 358). Just i de fall där bevisproblem är praktiska brukar naturligtvis HD också ha ett stort antal fall att välja mellan; man kan dispensera just sådana mål där problemet ställts på sin spets och kan väntas bli belysta utan några komplicerande förhållanden som minskar prejudikatsvärdet. Mot denna bakgrund står det klart att chanserna att få en oriktig bevisvärdering prövad av HD är mycket begränsade. I renodlade bevismål finns det än större anledning att acceptera hovrättens prövning med tanke på dess rutin på området och de begränsade möjligheterna att komma till motsatt resultat i tredje instans.
    Man hör inte sällan synpunkten att det skulle vara ett särskilt dispensskäl att målet varit speciellt uppmärksammat av allmänheten. Mitt intryck är emellertid att detta knappast har någon självständig betydelse för HD:s bedömning. Att ett mål varit omdiskuterat kan naturligtvis vara ett indicium på att det rör en fråga som har stor praktisk betydelse eller allmänt uppfattas som principiellt viktigt, och då kan detta vara ett vägande skäl för att klargöra rättsläget med ett prejudikat (låt vara att massmedia normalt visar ringa intresse för HD:s motivering utan brukar inrikta sig på domslutet och den förlorande partens reaktioner). — Men många gånger beror uppmärksamheten på andra förhållanden. Det är inte ovanligt att man missförstår vad problemet i målet egentligen rör när det kommer till HD — inte minst när bevisfrågor spelar en central roll, som ju ofta är fallet i dessa mål. I så fall är det allmänna intresset för målet inget argument för prövningstillstånd.

 

Man får också vara på sin vakt mot att advokater eller andra ombud med särskild talang att intressera massmedia för sin verksamhet lyckas väcka diskussion kring ett mål som annars knappast förtjänar dispens. Det är naturligtvis inte meningen att parternas dispensmöjligheter på detta sätt skall bero på ombudens kontakter med tv eller tidningar.

 

    7. Det framgår av denna översikt att talrika invändningar kan tänkas mot att ett till synes feldömt mål tas upp i HD. I vissa fall kan dock själva felbedömningen vara ett stöd för att bättre vägledning behövs för praxis — en synpunkt som man tagit fasta på i litteraturen (se 5 ovan). Det gäller främst när felet avser rättstillämpningen. Att målet rör stora värden eller ett allvarligt brott kan, samtidigt som felbedömningen här blir mera stötande, åberopas för att en korrigering skulle ha särskilt värde från allmänhetens synpunkt. — Men på det hela taget väger den materiella oriktigheten lätt, åtminstone med lagstiftarens inställning. Och den måste HD alltjämt följa i det väsentliga.
    Något utrymme finns dock att ta hänsyn till att hovrätten kommit till oriktigt resultat. Framför allt bör framhållas den möjlighet som finns att bland tänkbara prejudikatfall välja ut just de mål där hovrättens dom vid en läsning framstår som oriktig eller åtminstone diskutabel; det gäller både rättstillämpnings- och bevisfallen. Att så sker i viss utsträckning torde stå klart; även utan att anföra någon statistik kan man lätt konstatera, att i påfallande många refererade fall hovrättens avgöranden ändrats. Det kan inte anföras till stöd för att hovrättens domar allmänt sett har låg kvalitet; en mera närliggande förklaring är, utom HD:s större frihet i förhållande till lagmotiv och äldre praxis, att just utgången i hovrätten medverkat till att prövningstillstånd getts. En sådan praxis vid dispensprövningen är väl förenlig med lagstiftarens syften: om ändå ett urval ska ske, kan man lika gärna välja ut de fall där det oklara rättsläget fått olyckliga konsekvenser. Genom att en avvikande dom av HD ställs mot hovrättsdomen kan innebörden av rättsregeln bättre belysas, inte minst när HD anser det befogat med ett ändrat synsätt i en viss typ av mål.
    En sådan urvalsprincip måste också sägas vara mest hänsynsfull mot parterna. Det är naturligtvis ofrånkomligt att HD ibland måste dispensera mål i tanke att fastställa hovrättens domslut, men det innebär ofta att parterna får betala dyrt för att rättsläget skall klargöras. Den som vunnit i hovrätten får finna sig i att processa i ännu en instans, med det dröjsmål, den oro och de andra olägenheter som detta medför; för motparten betyder en prövning i HD ofta att han får svara för ytterligare rättegångskostnader, egna och motpartens, i en rättegång där domstolen i varje fall preliminärt anser honom ha dåliga chanser till

 

framgång. Också sådana synpunkter är det naturligt att beakta vid den intresseavvägning som dispensprövningen utgör.

 

    8. Vad som nu sagts blir emellertid bara aktuellt när man faktiskt kan urskilja ett visst prejudikatsintresse hos målet. Många gånger är detta svårt. Vad som återstår är då i första hand att man prövar om 54: 10 andra punkten är tillämplig. Som framgått av det föregående är avsikten att denna dispensgrund skall tillämpas bara undantagsvis. Klara resningsfall förekommer väl emellanåt, vanligen genom att nya vittnen dyker upp; resultatet brukar i de typiska fallen bli dispens för återförvisning av målet i hovrätten, där den nya bevisningen får prövas — en tilltalande lösning från HD:s synpunkt genom att domstolen slipper lägga ned kanske betydande tid på ett mål utan egentligt prejudikatvärde. Även om revisionskäranden kommer med mindre övertygande bevisning i HD, kan det vara en grund för att en tvivelaktig brottmålsdom tas upp till granskning i hovrätten, förutsatt att det verkligen är något nytt som åberopas. Man kan i vissa sådana mål tillämpa den speciella regeln i 58 kap. 2 § 4 RB, att det finns synnerliga skäl att frågan om den tilltalade begått brottet prövas ånyo; rimligen behövs något mindre starka skäl i detta läge än när domen vunnit laga kraft. — Domvillofall är inte heller helt ovanliga; även här kan det emellanåt bli fråga om återförvisning. Vid övriga dispensgrunder enligt andra punkten är det däremot svårt för HD att undvika att pröva målet i hela dess vidd trots att det saknar principiellt intresse. Det är emellertid mycket sällan som hovrätten kan anses ha gjort sig skyldig till grova förbiseenden och misstag. Och vad angår andra fall av synnerliga skäl enligt andra punkten, är det tydligt att också denna dispensgrund är avsedd att tillämpas med största återhållsamhet.
    Här är det emellertid en typ av resonemang som har särskilt intresse i sammanhanget. Det är möjligt att flera olika dispensskäl, som var för sig inte är särskilt starka, i förening med att utgången förefaller oriktig kan motivera ett prövningstillstånd. Prejudikatsintresset är kanske tämligen obetydligt, eftersom bevisfrågorna spelar en viktig roll eller målet är särpräglat; men dessutom förekommer det något som liknar resningsskäl — t. ex. ett nytt vittne som eventuellt kan ge en ny belysning åt målet — eller en underlighet i förfarandet som liknar ett rättegångsfel; eller ett förbiseende kan konstateras, men inte så allvarligt att det kan betecknas som grovt. Frågan är om sådana grunder för dispens kan läggas ihop så att de räcker för att ta upp målet till prövning. Det lagstöd som i så fall kan åberopas är att 54: 10 p. 2 som sagt bara utgör en exemplifiering av synnerliga skäl; man kan tänka sig även andra skäl av det slaget, men de måste väga så tungt att en dispens ter sig högst angelägen.

 

    Att HD emellanåt meddelat dispens i fall av ungefär denna typ torde stå klart. Jag undrar om inte många av de gränsfall Welamson diskuterar hör dit (se 5 ovan). Det är svårt att säkert säga hur vanliga dessa dispenser är. Exempel finns förmodligen främst bland notisfallen i NJA; bland dem lär dispens på grundval av p. 2 dominera, även om man också kan hitta en hel del mål som från början antagits ha prejudikatsintresse men av ena eller andra orsaken gått snett. Ett resonemang som det angivna kan ibland vid en läsning av notisreferatet te sig som den enda tänkbara dispensgrunden.¹⁸
    Här bortses från fall där riksåklagaren medgett prövningstillstånd och revisionstalan. Då är det svårt att undgå att dispensera målet, hur ointressant från juridisk synpunkt det än kan te sig. Ofta kan här humanitära hänsyn spela en viktig roll — ett fängelsestraff kan t. ex. bli ödesdigert för en tilltalad, enligt upplysningar som kommer fram i HD. Visserligen kan den naturliga utvägen synas vara att den dömde fick nåd; kunde man känna sig säker på detta vore den lösningen avgjort att föredra. Men i de flesta fall är utsikterna till nåd trots allt så pass ovissa, att HD, kanske utan större entusiasm, meddelar prövningstillstånd.

 

Det händer att mål där dispens getts på sådana blandade grunder som nyss omtalats rentav kan bli refererade. Ett exempel på detta ger NJA 1985 s. 822; här har — som påpekats i litteraturen¹⁹ — HD vid dispensprövningen kunnat beakta, utom att bevisningen i vart fall på papperet tedde sig helt otillfredsställande, att revisionskäranden i hovrätten förvägrats att höra ett vittne som inte föreföll ointressant i sammanhanget. När allt kom omkring visade sig bevisfrågorna ha tillräckligt intresse för att motivera referat. — Ett annat tänkbart fall av denna typ är NJA 1980 s. 263 (där också bevisvärdering spelat en väsentlig roll utan att något principiellt beviskrav blivit aktuellt).²⁰

 

¹⁸ Tänkbara fall från senare år där önskan om ändring av hovrättsdomen kan ha medverkat är NJA 1981 A1, NJA 1982 B5, NJA 1983 B2, NJA 1985 A6, NJA 1985 A8, NJA 1986 A2, NJA 1987 A1, NJA 1987 B4; alla dessa fall kan dock också vara exempel på förolyckade prejudikat, där målet visat sig mindre givande från rättslig synpunkt än man från början trott. Detta är mindre troligt i fråga om NJA 1983 B 4, NJA 1984 A3 (där något som liknade resningsskäl också kan ha inverkat), NJA 1985 B 2 (där dock möjligen målet antagits belysa beviskravet i våldtäktsfall; HD kom emellertid till samma resultat som hovrätten), NJA 1986 B 2, NJA 1985 B3, NJA 1987 B 9 (där också beviskravet kan tänkas ha blivit aktuellt); alla dessa mål påminner om de fall där ändringsdispens meddelades före 1971, men säkra uttalanden om dispensgrunden är svåra att göra. — I de flesta fall, där hovrättens domslut fastställts utan att målet refererats, är det troligt att man har att göra med ett tilltänkt prejudikatmål som av någon orsak gått snett; se t. ex. NJA 1983 A 1, NJA 1983 A2, NJA 1984 A2, NJA 1985 A4, NJA 1987 A1, NJA 1987 A2, NJA 1987 A3, NJA 1987 A 5.)

¹⁹ Se Elwing i Festskrift till Welamson s. 148f. — Elwing kritiserar dispensbeslutet, som f. ö. fattades av 2 ledamöter (däribland uppsatsförfattaren, som senare blev referent i målet) mot 1. Hans utförliga diskussion av detta beslut och av domen är av stort intresse men bör lämpligen inte kommenteras här.

²⁰ I NJA 1983 s. 441 — ett stort mål där RÅ förde fram huvudfrågan, väsentligen av bevisskäl — refererades också domen. 

I den mån ett resonemang av detta slag är möjligt, innebär det naturligtvis en utväg att nå ett materiellt riktigt resultat. Man får emellertid hålla i minnet, att med tanke på lagstiftarens inställning och HD:s arbetsbelastning utvägen bara kan tillgripas i speciella fall, där utgången i hovrätten av ena eller andra skälet framstår som klart stötande. Vid avvägningen för och emot prövningstillstånd får rimligen beaktas samma argument mot prövningstillstånd som berörts på tal om 54: 10 p. 1. Det är inte ofta som synnerliga skäl för dispens kan föreligga trots att sådana motargument kan åberopas.
    Även i tvistemål och besvärsmål kan det hända att prövningstillstånd medges från motsidan. Men då är det vanligen fråga om principiellt intressanta frågor, där man från denna sida önskar att rättsläget klarläggs; en sådan inställning kan förekomma t. ex. hos stora försäkringsbolag eller organisationer. Ofta har HD inga betänkligheter att meddela dispens i sådana fall (frånsett kanske när målet är så omfattande att ett klarläggande trots allt inte förefaller vara värt sitt pris).

 

    9. Resultatet blir, att möjligheterna att beakta den materiella rättvisan vid dispensprövningen alltjämt framstår som begränsade, fast ingalunda obefintliga. En part har idag ingen rätt att vänta sig att HD ger en ändringsdispens av den typ som gavs före 1971. I många fall torde en eventuell felaktighet väga så pass lätt i förhållande till motstående argument att HD inte anser sig berättigad att ta upp målet. Och utvecklingen tycks närmast gå mot att inskränka möjligheterna ytterligare; de närmaste reformplanerna går ut på att låta HD i högre grad än nu kunna renodla en rättsfråga utan att ta ställning till de materiella frågorna i målet i övrigt.²¹ I varje fall juristerna på lagstiftarsidan torde föredra en högsta domstol som huvudsakligen ägnar sig åt teoretiska problem på hög nivå i stället för att skipa rättvisa i enskilda fall; om allmänheten har samma inställning är mera tvivelaktigt, men på detta håll vet man ju mindre om de praktiska förutsättningarna för HD:s verksamhet.
    För dispensprövningens del kan man i alla händelser vänta att efter de föreslagna reformerna materiellt otillfredsställande domar får accepteras i ungefär samma utsträckning än idag. Det anses mera angeläget att HD får större möjligheter att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning än att man kan rätta till ett och annat oriktigt avgörande utan principiellt intresse. I ett vidare perspektiv kan den förra funktionen te sig viktigare för rättssäkerheten.²² Genom att domstolen skulle kunna bryta ut intressanta prejudikatsfrågor blir det möjligt att ännu mer än nu koncentrera sig på de principiella aspekterna och

 

²¹ Se SOU 1986: 1 bl. a. s. 112 ff, prop. 1988/89: 78 s. 21 ff.

²² Jfr NJA II 1981 s. 504f.

 

bortse från konsekvenserna i det enskilda fallet. Däremot kan följden bli att sådana argument mot dispens som målets vidlyftiga eller tekniskt komplicerade natur inte väger lika tungt som nu. I många fall torde dock rättsfrågan vara svår att ta upp isolerad, och då kvarstår betänkligheterna mot att dispensera mål av detta slag.
    Det kanske verkar närliggande att dispensprövningen i detta läge anförtroddes åt en myndighet utanför HD; argumentet återkommer gång på gång i olika remissyttranden, bl. a. från Svea hovrätt. Att välja ut mera abstrakta rättsproblem för prövning kunde synas vara en sysselsättning som lika väl passade professorer, framstående lagstiftningsspecialister i departementet och advokater med mera teoretisk läggning. Enligt min mening vore dock denna lösning olycklig. Det torde vara nära nog ofrånkomligt att HD:s ledamöter, med sin erfarenhet av de problem som uppkommer när mål av olika slag tas upp, sköter denna inte särskilt tacksamma uppgift; intresseavvägningen är så pass besvärlig att den måste grundas på ingående erfarenheter också om de praktiska frågor som ofta spelar en väsentlig roll i domstolens prejudikatbildande verksamhet. Redan det förhållandet att man hos riksåklagaren undantagsvis har en annan syn än HD på hur domstolens resurser bör användas har visat sig ställa till en del bekymmer; ändå lär det bara vara i sällsynta undantagsfall som riksåklagaren för fram mål som HD inte skulle dispenserat. — Det kan tilläggas att läsning av dispensmålen också ger HD:s ledamöter en värdefull, ibland nära nog oumbärlig överblick över underdomstolarnas praxis t. ex. i straffmätningsfrågor och angående de praktiska problem som möter där i mål av olika slag. Det är kunskaper som inte man läser sig till i en hast när de behövs i ett konkret mål som dispenserats.
    För att systemet skall fungera tillfredsställande inte bara från domstolsadministrativ synpunkt utan också ur allmänhetens perspektiv framstår i stället främst en åtgärd som nödvändig: att förstärka hovrätterna, så att man med större jämnmod kan låta dem ha sista ordet även i mål av väsentligt intresse. Som framgått har statsmakterna på denna punkt direkt avvikit från de intentioner riksdagen gav uttryck för vid 1971 års reform. Det borde vara överflödigt att här utveckla vikten av att hovrätterna får sådana resurser och sådan attraktivitet för framstående jurister som gör att de även på sikt kan klara av sina viktiga uppgifter; frågorna hänger nära samband med det omdiskuterade mera allmänna problemet om domarbanans konkurrenskraft. Vill man ytterligare begränsa HD:s möjlighet att beakta de materiella aspekterna i det enskilda fallet, vore det oförsvarligt att bortse från hovrätternas roll i sammanhanget. En hög standard och drägliga arbetsförhållanden hos dessa domstolar är en förutsättning för att HD skall ha rätt att koncentrera sig på de stora principiella frågorna.