Advokater i Högsta domstolen

 

Av advokaten LARS RAHMN

 

Det har ansetts vara på sin plats att man även från advokathåll bidrar till högtidlighållandet av HD:s 200-årsjubileum i detta häfte. Det är naturligtvis en riktig och vällovlig tanke. Vi advokater är möjligen den yrkeskategori bland "utomstående" som oftast förekommer i HD. Våra erfarenheter borde därför lämpa sig som underlag för en artikel i ämnet: Advokater i HD.
    Rubriken kan tolkas på flera sätt. Ett är att tala om de advokater som tagit plats i HD. Det är inte avsikten nu och det är redan gjort i annat sammanhang. Ett annat kan vara att se advokaternas insatser i HD ur domstolens synpunkt. Och det finns säkert mycket både intressant och kritiskt att säga som skulle vara av värde för oss advokater. Det är emellertid inte advokaternas insatser i HD som nu skall behandlas och om dem bör andra än advokater döma.
    Avsikten är således att bidra med synpunkter på HD:s verksamhet från advokaternas i detta sammanhang begränsade utsiktspunkt. En första svårighet anmäler sig genast: Vilken advokat har den erfarenhet av process i HD som egentligen utgör tillräckligt underlag för välgrundade synpunkter? Det ligger i sakens natur att varje enskild advokat — även under en lång yrkesverksamhet — inte särskilt ofta kommer i närmare kontakt med HD:s verksamhet. För åtskilliga advokater inskränker sig antagligen erfarenheten av kontakter med HD till skriftväxling i prövningstillståndsfrågor. En del advokater har i HD haft mål som avgjorts på handlingarna och åtskilliga har väl haft en eller annan huvudförhandling. Ett antal av oss har haft flera huvudförhandlingar men jag skulle tänka mig att få eller ingen kan göra anspråk på att ha haft så många att han egentligen kan säga sig ha stor erfarenhet av sådan process. Jag vill genast klarlägga att jag inte kan räkna mig till den kategorin. Det antal huvudförhandlingar jag — sammanlagt under nära 30 år — har haft i HD går att räkna på fingrarna.

 

Advokaternas behörighet
Detta sakernas tillstånd i ämnet advokaters erfarenhet av HD ger först upphov till frågeställningen om vårt system med behörighet för alla ombud — advokater eller inte — att uppträda i HD är ändamålsenligt. I många andra länder, t. ex. våra grannländer Norge och Danmark,

 

har man löst denna fråga på annat sätt genom att införa speciella behörighetsregler för att få uppträda som advokat inför högsta instans. Så är också vanligen fallet enligt de system som tillämpas i de kontinentaleuropeiska länderna, medan i England den gamla indelningen mellan barristers och solicitors och införandet av "elitklassen" av barristers, QC, också medför att det antal advokater som uppträder i de högsta instanserna är högst begränsat. Jag föreställer mig att ett sådant system ur respektive domstols synpunkt erbjuder stora fördelar genom att de advokater som uppträder där genomgående har stor processvana i allmänhet och i synnerhet är insatta i de regler som gäller för rättegången i högsta instans. Av vad jag redan anfört framgår att jag anser att vårt system leder till att de advokater som uppträder inför HD egentligen saknar den erfarenhet som är en förutsättning för att väl kunna genomföra en process i högsta instans. Men den tradition vi nu har i frågan om behörighet att uppträda som ombud inför domstol är det säkert inte sannolikt att någon ändring i detta avseende är genomförbar. Antagligen skulle en sådan inte heller vara önskvärd ur Advokatsamfundets synpunkt eftersom den skulle föra med sig svårhanterliga urvals- och gränsdragningsproblem och motverka önskemålen om en så enhetlig advokatkår som möjligt.
    HD:s uppgifter och verksamhetsformer har flera gånger utretts under senare år, senast av rättegångsutredningen som redovisade sina förslag i SOU 1986: 1. När detta skrives har en lagrådsremiss överlämnats med förslag till åtskilliga nya ändringar. Förslagen berör bl. a. dispensreglerna och prejudikatbildningen. Det är i mitt tycke därför naturligt att låta dessa synpunkter anknyta till en del av de tankegångar som redovisas i det nya förslaget.

 

Dispensverksamheten
Det har länge hävdats att hanteringen av dispensprövningen tar alltför stor del av HD:s knappa tidsresurser i anspråk. Tydligen har den år 1981 genomförda reformen att dispensfrågor kan prövas av ett justitieråd inte medfört den avsedda lättnaden i arbetsbördan eftersom antalet dispensansökningar stadigt ökat från år till år. Om detta vet vi advokater inte mycket men vi är uppenbarligen medansvariga till denna utveckling. I utredningen och i lagrådsremissen diskuteras om man skulle kunna bryta denna utveckling genom förbättrad information till parter och allmänhet om den faktiska innebörden av HD-processen. Departementschefen förordar en sådan informationsverksamhet såsom botemedel. Även om så inte uttryckligen säges, kan man säkert utgå från att bland sådan informations adressater — och kanske främst — ingår advokaterna. Det är givet att kritik kan riktas mot advokaterna

 

för att vi så ofta söker prövningstillstånd även i saker i vilka vi borde inse att vår klient inte har rimlig utsikt att få dispens. Det är emellertid för oss av hänsyn till våra klienter många gånger nödvändigt att pröva alla till buds stående medel. Många klienter skulle inte acceptera att advokaten vägrar att ansöka om prövningstillstånd när klienten så begär eller att advokaten kategoriskt avråder klienten från att ansöka om dispens. Det är inte möjligt för advokaterna som partsombud att agera slussvakter i detta avseende redan på grund av vår lojalitet mot våra klienter. HD får säkerligen därför räkna med att av dessa skäl även i fortsättningen ställas inför ett stort antal mer eller mindre otjänliga dispensansökningar och jag betvivlar att ökad information kan nämnvärt påverka antalet sådana.
    Mig veterligt har inte hos oss på allvar diskuterats den radikalaste av tänkbara lösningar, nämligen att flytta dispensgivningen från HD. Frågan härom har dock någon gång behandlats, se t. ex. Ulf K. Nordenson i Nordisk Försäkringstidskrift 1979 sid. 239. I åtskilliga andra länder, t. ex. i England, är det motsvarigheten till våra hovrätter som avgör om prövningstillstånd skall meddelas. Fördelen med det systemet är ju att prövningen kan göras så att säga "på köpet" av domare som redan är utomordentligt väl insatta i saken och därmed rimligen också bör kunna avgöra om målet innehåller någon fråga av prejudikattyp. Det är klart att det kan väcka betänkligheter att låta hovrätten själv pröva om dess domar bör få gå vidare till HD. Jag föreställer mig emellertid att risken för att hovrätterna på något sätt skulle missbruka en sådan rätt är obefintlig. Det i England använda systemet omvittnas fungera väl och det är ju som sagt uppenbarligen rationellt ur arbetssynpunkt. Det är intressant att notera att departementschefen i lagrådsremissen nu diskuterar möjligheten att flytta dispensprövningen från HD men förklarar att hon ännu inte är beredd att ta ställning. Dock föreslås en regel om att hovrätt skall kunna medge undantag, s. k. "ventil", från de speciella fullföljdsförbudsregler som nu gäller för vissa slag av mål.
    I lagrådsremissen föreslås även en annan nyhet, nämligen en möjlighet att i dispositiva tvistemål hänskjuta en prejudikatfråga direkt från tingsrätt till HD. Enligt förslaget förutsätter detta att parterna avtalat att inte överklaga tingsrättens dom och är ense om hänskjutandet av prejudikatfrågan till HD. Jag har själv varit med om åtskilliga fall där det redan före rättegångens inledande stått klart för parterna att utgången beror på bedömningen av en ren prejudikatfråga och att denna med all sannolikhet först kommer att avgöras sedan målet slutligen efter åtskilliga år nått HD. Jag tror att parterna i sådana mål välkomnar möjligheten att genom ett direkt hänskjutande från tings-

 

rätt få prejudikatfrågan genast avgjord och reformen bör således ha ett icke obetydligt användningsområde. Det förefaller emellertid som om det föreslagna hänskjutandet till HD förutsätter att HD skall avgöra prejudikatfrågan på handlingarna och således att huvudförhandling inte skall kunna förekomma i sådana mål. Om det är riktigt, känner jag mig rätt övertygad om att få parter och partsombud kommer att vara beredda att acceptera sådant hänskjutande. Om de är ense om att målets slutliga utgång beror på bedömningen av en viktig prejudikatfråga har de än större anledning än annars att så utförligt som möjligt argumentera i just den frågan. Även i övrigt medför departementschefens förslag enligt lagrådsremissen vidgade möjligheter för HD att avgöra mål på handlingarna. Ur advokatsynpunkt tycker jag detta är betänkligt. Den gällande muntlighetsprincipen har medfört att advokaterna vant sig vid att argumentera huvudsakligen muntligen.

 

Urvalsprinciperna
Även om HD ju inte motiverar sina beslut i dispensfrågor och de tillämpade kriterierna därmed är svåra för utomstående att få överblick över, så tror jag att vi advokater i allmänhet är rätt väl medvetna om i vilka mål dispens kan påräknas. Några — generella — reflektioner vill jag göra i ämnet. Det förefaller som om HD har varit mera benägen att meddela dispens i mål inom relativt snäva rättsområden såsom immaterialrätt och sjörätt än inom vad som skulle kunna betecknas som mera vida rättsområden såsom avtalsrätt, skadeståndsrätt och brottmål. I så fall beror detta möjligen på att det är lättare att peka ut och avgränsa rena prejudikatfrågor inom snävare rättsområden. Risken i den typen av mål att få upp även andra och mindre prejudikatbetonade delfrågor som följdfrågor är antagligen mindre. Även antalet mål i HD som gäller tämligen formaliabetonade frågor verkar att vara relativt högt.
    Vid genomgång av en årgång av Nytt Juridiskt Arkiv med notisfallen inräknade kan lätt konstateras vilket imponerande antal mål inom vida rättsområden som HD årligen behandlar. Redan det förhållandet att så relativt många av HD avgjorda mål endast refereras såsom notisfall pekar på att principerna för urvalet av prejudikatfall, kan vara värda att diskutera. Om jag återigen skall försöka mig på en internationell utblick har jag det intrycket att HD årligen behandlar såsom prejudikatfall ovanligt många mål jämfört med högsta instans i andra länder. Mitt eget intryck från i detta sammanhang helt amatörmässiga utgångspunkter, är också att HD tillämpar prejudikatdefinitionen liberalt och att det har funnits viss tendens att en hel del mål utan påtagligt prejudikatintresse också kommer upp. I så fall kan detta säkert vara ett tecken på att prejudikattorkan egentligen beror på att många saker

 

med påtagligt prejudikatvärde av olika skäl aldrig kommer i HD:s närhet.
    Efter senare års reformer på området är det ju helt klart att HD numera i huvudsak skall syssla med rena prejudikatmål och detta understrykes ånyo i den nu aktuella lagrådsremissen. I denna hänvisas också till rättegångsutredningens slutsats att det finns brister i prejudikatbildningen både vad avser det totala prejudikatomfånget och när det gäller förekomsten och fördelningen av prejudikat på olika områden. Att det förhåller sig på det sättet kan kanske delvis förklaras av att prövningstillståndsfrågan avgöres i mål för mål för sig av en till tre HD ledamöter, vilket rimligen måste medföra att urvalsprinciperna sett iett större perspektiv kan te sig varierande och svåra att principiellt redovisa. Det förefaller mig som om det finns skäl att överväga om det kan finnas några praktiska möjligheter att reformera dispensordningen på ett sådant sätt att HD mera systematiskt skulle kunna verka för att ge dispens för fall inom områden där prejudikattorkan är påtagligt stor. En måhända alltför djärv tanke är att plenumsinstitutet skulle kunna användas för att ta ställning till sådana urvalsprinciper i stället för att ägna HD:s knappa resurser åt den typ av formaliabetonade frågor som nu kan komma att behandlas i plenum (se t. ex. NJA 1988 sid. 329). Departementschefen har också i lagrådsremissen varit inne på dessa urvalsfrågor. På sitt sätt är kanske just urvalsfrågan det viktigaste när det gäller fullföljandet av HD:s viktiga rättskapande verksamhet. Vi advokater, som ju så att säga sitter närmare gräsrötterna än HD:s ledamöter, har antagligen ofta en rätt påtaglig erfarenhet av inom vilka rättsområden prejudikat saknas och framförallt av vilka nackdelar ur praktisk synpunkt som denna avsaknad av prejudikat medför. Det är angeläget att vi lyckas förmedla sådana erfarenheter till HD och det naturliga sättet för detta är givetvis att försöka bättre utveckla skälen för dispens i dispensansökningarna.

 

Dispensansökningarna
I en artikel i nummer 7 1988 av Advokaten framförde revisionssekreterare Frank Orton kritiska synpunkter på advokaternas sätt att argumentera i prövningstillståndsfrågor. Han anförde att advokaterna ofta argumenterar mycket litet i frågan om varför ett mål skall släppas fram. Jag vill gärna instämma i den kritiken. Jag tror att HD inte så sällan alltjämt får se revisonsinlagor som i den delen inte innehåller mycket mer än ett påstående att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att saken prövas av HD — ett påstående som i sådant sammanhang förvisso är föga upplysande. Vi har säkert från advokathåll anledning att lägga ner åtskilligt mer arbete på att prestera en saklig och uttömmande argumentation i prövningstillståndsfrågan. Den argumenta-

 

tionen bör inte bara behandla den i målet aktuella rättsfrågan och avsaknaden av tidigare prejudikat utan även — och kanske framförallt— en belysning av de konsekvenser ur praktisk synpunkt som avsaknaden av prejudikat för med sig för det aktuella rättsområdet. Jag tror att det är just i det avseendet som vi advokater med vår bakgrund kan bidra med synpunkter som annars inte är så lättillgängliga för HD och för revisionssekreterarna.

 

Partiella dispenser
En fråga som ofta diskuterats i samband med prejudikatbildningen är om det skulle vara önskvärt och möjligt för HD att renodla prejudikatfrågorna genom att meddela dispens endast i den del av ett mål som innefattar en sådan fråga. Den regel härom som för närvarande finns i 54 kap. 11 § 1 st. rättegångsbalken är snäv och har sällan kommit till praktisk tillämpning. I lagrådsremissen diskuteras denna fråga och departementschefen föreslår ändringar som innebär att HD i vidgad utsträckning skall kunna begränsa sin prövning till viss prejudikatfråga inom ramen för det aktuella målet. Från teoretiska utgångspunkter är det svårt att ha någon invändning mot detta men jag tycker mig på det praktiska planet ha redan med nuvarande ordning märkt svårigheter. Det är tyvärr ofta så att det är vanskligt att renodla en rättsfråga och helt frikoppla den från övriga mera speciella omständigheter som kan och bör beaktas i målet. Ett särskilt problem uppkommer när parterna åberopar alternativa grunder och endast en av dem är av prejudikattyp. Jag har själv varit med om ett fall för en hel del år sedan, NJA 1974 sid. 463, där jag som ombud för svaranden åberopade några alternativa grunder, vilka jag tyckte var för sig var starka. Endast en av dem var emellertid av prejudikatkaraktär. Tingsrätt och hovrätt ogillade käromålet redan på den grunden och hade därmed ingen anledning att pröva övriga grunder för bestridandet. I HD blev bedömningen i prejudikatfrågan den motsatta och HD biföll då käromålet i sin helhet. Trots att även de alternativa grunderna för bestridandet åberopades under huvudförhandlingen i HD, visade HD, åtminstone såvitt framgår av domen, inget intresse för dem och målet avgjordes således såvitt jag kan bedöma till min klients nackdel utan att dessa grunder fick någon verklig prövning i sak i någon av instanserna. Jag har även i annat sammanhang gjort den iakttagelsen att prejudikatinstitutet och omtanken om detta lätt för med sig att när andra frågor, som inte går att särskilja, kommer upp i HD kan dessa få en rätt styvmoderlig behandling. Denna fråga har observerats i rättegångsutredningen och departementschefen föreslår nu såsom följd av att HD:s prövning kan begränsas till viss prejudikatfråga vidgade möjligheter för HD enligt en ny bestämmelse att avgöra hur målet i övrigt skall handläggas. Även om

 

det ur tidssynpunkt kan vara opraktiskt, förefaller den pågående utvecklingen mot renodling av prejudikatfrågorna i HD antagligen att medföra att ett större antal mål än hittills måste återförvisas till underrätt efter HD:s avgörande i prejudikatfrågan. Det är enligt mitt synsätt viktigt att i dessa sammanhang tillse att praktiska och processekonomiska hänsyn inte får överflygla rättssäkerhetskraven.

 

Förberedelsen
Skriftväxlingen i HD är i civilmålen oftast avslutad innan prövningstillståndsfrågan avgöres. Parterna har då utväxlat ett par skrifter. I den mån prövningstillstånd meddelas och målet därefter kommer att avgöras på handlingarna innebär detta att parterna efter det prövningstillstånd meddelats inte har mycket mer att tillägga än sina kostnadsyrkanden. En konsekvens av detta system är att avgörandet av prövningstillståndsfrågan i allmänhet tar avsevärd tid, till stor del beroende på att skriftväxlingen pågår under lång tid. Sedan prövningstillstånd meddelats och det beslutats att ta upp målet till huvudförhandling kommer sådan däremot ofta till stånd inom förhållandevis kort tid, ibland t. o. m. för kort för att passa in i advokaters många gånger rätt uppbundna tidsplanering. Jag tycker därför att det kunde vara värt att på sikt undersöka om det skulle vara möjligt att redan i en första omgång i skriftväxlingen i HD ytterligare renodla prövningstillståndsfrågan för att försöka få fram den isolerat till ett snabbare avgörande och låta skriftväxlingen i övrigt vänta till ett senare stadium och således aktualiseras först om prövningstillstånd meddelas. I enklare mål är kanske en sådan uppdelning opraktisk och omöjlig medan jag skulle kunna tänka mig att i större mål den kunde vara möjlig och arbetsbesparande för såväl parter som HD. En sådan förändring skulle antagligen kräva en justering av rättegångsbalkens nuvarande bestämmelser om vad revisionsinlaga respektive revisionssvaromål skall innehålla.
    Handläggningen av målen i HD på förberedelsestadiet är ur advokatsynpunkt i allmänhet problemfri. En speciell fråga som under detta kan uppkomma vill jag beröra. Det gäller det förhållandet att HD ibland på eget initiativ förordnar om inhämtande av yttrande från myndighet, organisation eller liknande. Även i dispositiva mål sker detta, såvitt jag känner till, utan att parterna beredes tillfälle att yttra sig härom. Jag tror inte heller att HD i allmänhet preciserar i vilket avseende man önskar målet belyst i yttrandet. Jag erinrar mig diskussioner i advokatsamfundets styrelse, då fråga varit om att avge sådant yttrande, om vad HD egentligen förväntade sig samfundets synpunkter på. Detta för med sig att sådana yttranden kan bli omfattande och

 

kanske behandla även andra frågor än sådana som innefattas i de grunder som parterna åberopat. Som advokat kan man då hamna i den märkliga situationen att känna behov av att behöva argumentera mot grunder som motparten inte själv framfört. Jag vill även ifrågasätta om det i dispositiva mål kan vara riktigt att inhämta sådant yttrande av organisation, som den ena av parterna tillhör, t. ex. bankföreningen, i mål där ena parten är en bank.

 

Huvudförhandlingen
Att delta i en huvudförhandling i HD är för oss advokater en speciell upplevelse ur många synpunkter. För det första är det någonting som inträffar, som jag redan sagt, så sällan. Inte ens justitieråden tycks delta i så värst många huvudförhandlingar per år (se justitierådet Bo Svenssons artikel i ovan nämnt nummer av Advokaten). Ofta blir dessutom huvudförhandlingarna i HD rätt korta beroende på att vad som det gäller att ta ställning till är vid det laget en rätt väl penetrerad rättsfråga om vilken det kanske inte finns mycket mer att säga än det som redan är redovisat i underrätternas domskäl och i den vidare skriftväxlingen. Omfattande huvudförhandlingar under flera veckor i stora mål är ovanliga i HD men förekommer naturligtvis någon gång då och då.
    Det första som slår en advokat som uppträder i HD i jämförelse med huvudförhandling i underrätterna är den annorlunda och högtidligare miljön. Redan det Bondeska palatset är i sig imponerande liksom sessionssalarna. Dessa är alltjämt inredda på gammaldags manér med skrank, höga domarstolar och t. o. m. tronhimmel. Justitieråden uppträder regelmässigt i mörk kostym och alla reser sig när de kommer in i salen. Jag imponerades under en längre huvudförhandling jag en gång deltog i av att varje gång justitieråden i målet kom in i salen — även efter korta pauser — så skedde detta i bestämd turordning. Det måste uppenbarligen krävas lång vana eller stor disciplin att vid varje tillfälle tänka på sådant! Det enda man möjligen kan sakna i detta avseende är de uniformer eller den strikta klädsel som vaktmästarna i HD:s motsvarigheter i andra länder brukar bära.
    Stämningen och stilen i HD är utan tvekan betydligt mera "gammaldags" och formell än vad som numera är vanligt i våra domstolar i övrigt. För dem som — liksom jag — haft tillfälle att relativt ofta delta i domstolsförhandlingar i andra länder, kan det vara frestande att här peka på den principiella åsiktsskillnad som tycks föreligga i frågan om rättvisan bäst gagnas av en enkel och vardagsliknande stil under domstolsförhandlingar eller av en formell och mera högtidlig. Det är ingen tvekan om att svenska domstolsförhandlingar vid en sådan internatio-

 

nell jämförelse står mycket långt ut på ytterlighetskanten av vardagsvarianten. Det har ju hos oss länge ansetts att ett enkelt språk och en förhandling närmast av rundabordskaraktär gagnar sakens utredning genom att inblandade parter och vittnen då blir mera benägna att tala öppet. I t. ex. England håller man styvt på det motsatta synsättet, nämligen att den ovanliga och högtidliga atmosfären får inblandade personer att så att säga av pur förskräckelse tala sanning. När man vid högtidligare tillfällen kommer in i en engelsk domstol kan man möjligen frestas att tro att man gått fel och i stället hamnat på en teaterföreställning av en Shakespeare-pjäs. För egen del är jag benägen att tycka att vi på senare tid gått alltför långt i vår vardaglighetssträvan. Det förefaller mig som om det i längden blir allt svårare att upprätthålla respekten för domstolen om förhandlingarna sker i alltför familjära former med duande till höger och vänster, avbrytande av inlägg osv. HD upprätthåller i detta avseende utan svårighet en betydande distans i förhållande till andra domstolar och jag menar att HD gör klokt i att hålla på den stil som hittills tillämpats.
    En annan iakttagelse som man snart gör vid huvudförhandlingar i HD är väl hur domstolen och dess ledamöter är förberedda i målet. Detta beror väl inte minst på det förberedelsearbete som revisionssekreteraren utfört. När man någon gång haft tillfälle att se det s. k. "trycket" blir man onekligen imponerad över hur noggrant och i vilken detalj målets alla frågor har penetrerats i förväg. Även i detta avseende är skillnaden i förhållande till underrättsprocessen många gånger påtaglig.
    Jag har fäst mig vid att Bo Svensson i ovan nämnd artikel sagt att en huvudförhandling i HD ofta är ett "under av tråkighet". Han har exemplifierat detta med den högläsning som sker under såväl sakframställning som under återgivandet av fonogramutskrifter från vittnesmål i hovrätten. Vad gäller vittnesmålen är denna iakttagelse säkert riktig. Det ligger i sakens natur att ett återgivande av vittnens uppgifter genom uppläsning av fonogramutskrifter i allmänhet är föga njutbar även om rollerna vanligen fördelas mellan deltagande advokater och revisionssekreterare, som allt efter förmåga och läggning försöker ge något liv åt föreställningen. Detta är det pris som måste betalas för att upprätthålla principen att vittnesmål i allmänhet inte skall få avges ånyo i HD. Jag har några gånger varit med om att detta har föranlett en hel del argumenterande om tillämpningen av tilltrosreglerna i HD-processer. Läget är då det att en av advokaterna anser sig ha goda skäl att åberopa dessa regler för att söka motverka annan utgång i HD. Utan att på något sätt ha dykt djupt i problemet pekar min erfarenhet på att HD inte anser sig så bunden att tillämpa dessa svårtydda regler,

 

som vi advokater föreställer oss. Vad jag syftar på är att om HD — vilket förekommit — kommit till annan bedömning i dylika bevisfrågor än hovrätten så har det likväl kunnat ske genom att man ansett att den annorlunda bedömningen inte beror på tilltron utan i stället på att andra omständigheter inom ramen för utsagorna varit mer relevanta än dem som hovrätten byggt sin dom på.
    Däremot är jag inte beredd att hålla med Bo Svensson om att sakframställningarna i HD är tråkiga generellt och består av högläsning ur manuskript. Nu talar jag kanske i egen sak, men min erfarenhet av andra advokaters insatser pekar inte på det hållet. Vi advokater bör självfallet vara lyhörda för sådana kritiska synpunkter och reflektera över om vi lägger upp sakframställningarna, särskilt i HD, på ett intressant, pedagogiskt och ändamålsenligt sätt. För egen del tror jag att advokatens viktigaste insats i HD-processen bör ligga just inom sakframställningsområdet. Här skall läggas den faktagrund till vilken den juridiska argumentationen så småningom skall kopplas. Antagligen gör vi advokater ibland det misstaget att vi är alltför "juridiska" redan i uppläggningen av våra sakframställningar. Det vi egentligen kan bidra med av värde för HD i detta avseende tror jag är att försöka måla en utförligare bild än vad som framgår av skriftväxlingen och underrättsdomarna, av hur den verklighet ser ut i vilken tvisten eller vad det nu är fråga om uppkommit och utvecklat sig. En bred kunskap om den miljö i vilken parterna rört sig och de allmänna villkor för deras verksamhet som gäller är viktig att förmedla till domstolen. Jag tror att det är på detta område värdefullt om vi advokater även i HD kan under sakframställningen tillhandahålla belysande illustrationsmaterial i form av overheads, fotografier eller vad det nu kan vara. I synnerhet när det gäller prejudikatbetonade frågor accentueras behovet av att göra denna verklighetsbeskrivning så utförlig som möjligt för att senare i pläderingen kunna återknyta till vilka konsekvenser ett domslut i ena eller andra riktningen för med sig för utseendet av denna verklighet fortsättningsvis. I själva verket tror jag inget i fråga om advokatens insatser under HD-processen är viktigare än att försöka bidra till att prejudikatfrågan — innan den avgörs — sätts in i sin rätta miljö och belyses till sina praktiska konsekvenser både i det enskilda fallet och på det mera generella planet.
    Att plädera i HD är svårt. Man känner som advokat sin underlägsenhet och tycker många gånger att det är pretentiöst att alltför utförligt föra egna juridiska funderingar till torgs. Det är emellertid nödvändigt och den enda medicinen mot obehagskänslan är god förberedelse och noggrann planering av uppläggningen. Generellt tror jag kanske att vi advokater övervärderar betydelsen av våra insatser i pläderingshänse-

 

ende och särskilt så i HD-processen. Rättsfrågan är ju där redan genom underdomstolarnas behandling och förberedelsen i HD så grundligt penetrerad att man lugnt kan utgå från att alla tänkbara rättsfall och doktrinuttalanden redan i förväg ligger på HD:s bord, väl systematiserade. Att peka på existensen av dylika och citera dem är därför inte så meningsfullt. Återigen tror jag att vi advokater därför många gånger även i våra pläderingar borde mera koncentrera oss på att kommentera konsekvenserna för företag, enskilda personer, stat, kommun eller vad det nu kan vara fråga om som ett avgörande i den ena eller andra riktningen kan föra med sig. Det är på det området som vi advokater med vår praktiska erfarenhet av hur det ser ut och går till i verkligheten kan lämna bidrag till HD av lite annat slag än det man i förväg har tillgång till.
    En annan sak under pläderingen i HD som kan vara mycket stimulerande och ibland kanske skrämmande för uppträdande advokater är det intresse som olika justitieråd visar för den ena eller andra frågan som kommer upp i pläderingssammanhang. Det förekommer inte så sällan att ledamöterna riktar frågor till advokaterna och ber om klarläggande eller andra kommenterar eller frågar hur det ena påståendet hänger ihop med det andra. Min erfarenhet pekar på att även innehållet i dylika frågor visar hur väl ledamöterna är insatta i den aktuella saken och dess olika aspekter.
    Beträffande HD-processen skall kanske slutligen sägas att det förefaller mig som om där relativt ofta under pågående huvudförhandling kommer upp processuella frågor och att ledamöterna då visar ett påfallande intresse för dem — någon gång kanske t. o. m. mycket stort i jämförelse med betydelsen av den aktuella prejudikatfrågan i sig.

 

Domarna
Slutligen vill jag beröra några frågor med anknytning till HD:s domar. Det kan naturligtvis inte bli fråga om att på något sätt försöka kommentera HD:s avgöranden i sig. Däremot är det frestande att försöka komma med några synpunkter på utformningen av domskälen.
    Under den tid jag kan överblicka har en mycket positiv utveckling ägt rum i fråga om HD:s sätt att motivera sina domar. Den tidigare traditionen att ofta lämna mycket knapphändiga motiveringar är numera i allmänhet övergiven. Vi ser ständiga exempel på mycket utförliga och väl motiverade domskäl. För att HD:s viktiga prejudikatskapande verksamhet skall kunna fullföljas och resultaten rätt uppfattas har denna utveckling självfallet varit mycket betydelsefull. För advokaterna är det också stimulerande att på detta sätt mera påtagligt få besked om vilka åberopade grunder och argument som vunnit i HD:s gehör och vilka som inte bar fram.

 

    Även om jag anser att man således oftast numera inte rimligen kan begära något mera vad gäller utförligheten av HD:s motiveringar, förekommer alltjämt då och då domskäl som kan te sig knapphändiga särskilt mot bakgrund av kravet att HD skall vara prejudikatskapande. Orsaken kan i så fall säkert vara att frågan slutligen inte visade sig ha så stort prejudikatintresse eller att utgången i HD av andra skäl blev sådan att någon utförligare motivering ansågs obehövlig.
    En annan iakttagelse som jag tycker man gör vid genomgång av referaten i arkivet är att HD relativt ofta använder sig av uttryckssätt som på ett eller annat sätt tycks avsedda att markera att domslutet är ett avgörande in casu. Visst förekommer det inte så sällan att HD i sina domskäl klart markerar att avgörandet är av principiell räckvidd men med tanke på HD:s nuvarande roll som prejudikatinstans är det något ägnat att förvåna att relativt många domar är motiverade på ett sådant sätt att de i vart fall förefaller att markera att något principiellt ställningstagande inte nödvändigtvis skall läsas in i domen. Det kan dock lätt inses att såväl urvalet av prejudikatfall som renodlingen av prejudikatfrågor inom dessa många gånger är vansklig av skäl som jag ovan varit inne på. I praktiken blir det därför kanske nödvändigt att som en form av säkerhetsventil för att undvika i det enskilda fallet materiellt stötande resultat använda sig av markeringar att avgörandet är att se som beroende av omständigheterna i det särskilda fallet.
    Det är gammal tradition i vårt land att domstolarna i domar talar om sig själv i tredje person singularis, så även HD, som i sina domar talar om sig såsom "HD", och således skriver: "HD finner", "HD bestämmer", "HD ändrar" o. s. v. Jag har ibland funderat över i vilken grad denna tradition påverkar utformningen av våra domar. Den "HD" som uttalar sig i domarna framstår alltså som ett anonymt kollektiv. Likväl vet vi att det i själva verket är i allmänhet fem justitieråd som avfattar eller i vart fall står bakom domen. Att så många så välutbildade, erfarna, högt begåvade och säkert i allmänhet viljestarka personer så ofta kan enas om en gemensam motivering är i och för sig ägnat att förvåna. Utan att ha någon inblick i detta, kan jag ana att sådan enighet många gånger kan uppnås endast till priset av kompromisser i fråga om skrivningen. Erfarenheten talar för att kompromisser i sådana sammanhang ofta innebär strykningar i ursprungsförslag och nedkortning av skrivningen för att uppnå en minsta gemensam nämnare. Detta kanske kan vara en förklaring till att vi alltjämt då och då ser mindre utförligt motiverade domar även från HD.
    För att återknyta till det försök till internationell utblick som jag ovan gjort, vill jag peka på den olika tradition som även i detta avseende finns i olika länder. I ett oss närstående land som Norge

 

voterar domarna även i Høyesteret personligen och skriver följaktligen sina vota i jag-form. Sådan är som bekant seden också i England. Det tycks mig som om det systemet ur åtskilliga synpunkter har sina fördelar jämfört med vårt. För det första återger det egentligen bättre verkligheten, nämligen att varje ledamot för sig och på eget ansvar prövar målet och anger den utgång han vill ge det. För det andra förefaller det som om ett personligt votum, skrivet i jag-form, i sig befrämjar ett rakare och öppnare språkbruk och en utförligare och klarare motivering. Det är naturligare att i jag-form skriva mera personligt, expressivt, och kanske rent av "drastiskt" än i en gemensam skrivning om vilken flera ledamöter skall ena sig. Ett rätt slående exempel på detta förhållande erbjuder det nyligen avdömda fallet NJA 1988 sid. 62 där HD prövade den viktiga och omdiskuterade frågan om gränserna för skadeståndsskyldigheten vid strömavbrott på grund av grävningsarbeten. HD:s dom är knapphändigt motiverad medan tre justitieråd i dissenser eller särskilda tillägg intressant och grundligt utvecklade sina synpunkter på rättsfrågan.
    Ett annat exempel på samma fenomen finns inom ramen för den egentligen säregna ordning som det innebär att ledamot eller ledamöter i HD ibland gör ett eget tillägg till de gemensamma domskälen. Här förekommer ordval av typen "tillade", "tillade för egen del", "tillade till utveckling av sin mening" o. s. v. Det lär ligga fina distinktioner bakom härvidlag använda lokutioner bl. a. för att markera om HD:s övriga ledamöter också i sak står bakom yttrandet eller ej. Det tycks mig som att det förhållandet att det hos oss vuxit fram ett behov hos vissa av HD:s ledamöter att i vart fall delvis utforma en egen kompletterande och utförligare motivering, bekräftar tesen att de kollektivt utformade domskälen kanske inte är den bästa tänkbara metoden.
    Jag kan egentligen inte se att rättegångsbalkens regler skulle lägga något hinder i vägen för en övergång — helt eller delvis — till ett system som innebar att HD:s ledamöter individuellt utformade sina domskäl. Det skulle vara mycket intressant om man i HD någon gång — såsom ett experiment — kunde göra det och på något sätt låta omvärlden veta om det bedömdes leda till någon förändring i fråga om motiveringarnas utförlighet. För egen del håller jag för troligt att det skulle göra det i riktning mot utförligare och mera lättlästa domar. Det kan invändas att ett sådant system skulle leda till merarbete. Det kanske inte nödvändigtvis behöver vara så eftersom i de länder där systemet tillämpas, det är vanligt att endast den först voterandes motivering återges i sin helhet medan övriga domare nöjer sig med att hänvisa till vad den först voterande anfört med egna tillägg eller förändringar.
    Avslutningsvis inser jag att vad jag ovan anfört kan te sig som ett

 

uppradande av i olika avseenden kritiska synpunkter på HD:s verksamhet. Det var förvisso inte min avsikt och det är heller inte passande i det sammanhang i vilket denna artikel tillkommit. Att från advokathåll påstå att vi lever i den bästa av alla tänkbara rättsvärldar skulle emellertid varken vara sant eller särskilt givande ens inom ramen för vår Högsta domstols verksamhetsområde. Jag vill mycket gärna framhålla att vi advokater är stolta över att vi har en Högsta domstol av så utomordentligt hög klass och som så väl fyller sina viktiga uppgifter. Vi vet att domstolens ledamöter utför ett hängivet arbete under mycket pressade arbetsförhållanden. Likväl blir de advokater som uppträder inför HD alltid korrekt och vänligt bemötta med en förståelse för att också vår roll ibland är vansklig och med ett överseende som vi inte alltid gjort oss förtjänta av. Vi känner oss förvissade om att HD med sina traditioner och sina ledamöters kompetens är synnerligen väl rustad för att även i framtiden väl uppfylla sina för ett rättssamhälle så avgörande uppgifter.

 

I detta häfte (s. 165—320) har medverkat

 

Stig Strömholm, professor vid Uppsala universitet
Laila Freivalds, justitieminister
Olof Höglund, Högsta domstolens ordförande
Lars K. Beckman, justitieråd
Bertil Bengtsson, justitieråd
Erland Conradi, f. d. justitieråd
Nils Jacobsson, f. expeditionsförman i Högsta domstolen
Stig Jägerskiöld, professor emer. vid Uppsala universitet
Anders Knutsson, justitieråd
Johan Lind, justitieråd
Lars Rahmn, advokat i Göteborg