LOTTI RYBERG, Domarkarriären, Stockholm 1988

 

1. Inledning
Samtidigt som domarkarriären diskuteras med anledning av ett statligt utredningsförslag (betänkandet, SOU 1988: 53, Domarbanan) har verksamheten belysts i ett arbete för juris licentiatexamen som nyligen har publicerats inom ramen för ett projekt vid Stockholms universitet (projektledare professorn Carl Martin Roos) om juristsamhället: "Domarkarriären" av jur. kand. Lotti Ryberg (Juristförlaget, Stockholm 1988).
    Det är förmodligen första gången som den nuvarande domarbanan blivit föremål för ett försök till vetenskapligt studium. Det kan därför finnas skäl att — inte minst mot bakgrund av den debatt som pågår om rättsväsendet i vårt land — särskilt uppmärksamma hennes arbete.

 

2. Avhandlingens syfte m. m.
Syftet med avhandlingen — enligt vad förf. anger i sin inledning — har varit att skildra domarnas utbildning och befordringsgång samt den kontroll som domarna blir föremål för under sin karriär. Enlig förf. ger beskrivningarna anledning till generella slutsatser om domarrollen, liksom kritiska påpekanden, främst ur den rättssökande allmänhetens synvinkel. Vidare anges att avhandlingens frågeställningar till stor del bygger på tanken att domarkåren är en självständig yrkesgrupp vars kunskaps- och tankemonopol är väl etablerat i samhället. Ämnet sägs ha stor vikt ur rättsvetenskaplig synvinkel. Framställningen påstås slutligen ge material till belysning av centrala frågor som exempelvis likformighet i rättstillämpningen, statlig styrning av rättsväsendet och "hur 'gällande rätt' fås att fungera".
    Redan här bör sägas att avhandlingens styrka ligger i beskrivningen av karriären och formerna för tillsättning av domare på framför allt rådmans- och rådsnivå. Det är däremot tveksamt om förf. i övrigt förmår tillgodose de angivna syftet.

 

3. Beskrivningen av domarutbildning och tjänstetillsättning
I avhandlingens 2—3 kap., som upptar 113 s. av totalt 157 s., redovisas och kommenteras domarnas utbildningsgång från notarietjänstgöring till sluttjänster. Även om tyngdpunkten ligger i utnämning i rådsklassen, behandlas också chefsdomartjänster och — om än mera knapphändigt — domartjänster på kallelsenivå, d. v. s. tjänster som inte utlyses eller söks och som bereds i regeringskansliet utan medverkan av tjänsteförslagsnämnden (framför allt lagmanstjänsterna i de tre största tingsrätterna, lagmans- och presidenttjänsterna i överrätterna samt justitie- och regeringsrådstjänsterna).
    I behandlingen av bl. a. tjänsteförslagsnämndens arbete redovisas hittills opublicerat material som inte är utan intresse. Förf. har gått igenom vissa av nämndens akter i tillsättningsärenden under perioden 1979—1984 och försökt att strukturera dessa med hänsyn till bl. a. sökandens bakgrund och tidigare

 

366 Krister Thelinmeriter. De slutsatser som i huvudsak dras av detta material är dock inte särskilt uppseendeväckande och sammanfaller till stor del med vad som torde vara känt bland dem som har någon insikt i domarkarriärens förhållanden eller med det som står att finna i den beskrivning av nämndens verksamhet som har lämnats i annat sammanhang (se SvJT 1983 s. 31 och 1986 s. 4, till vilka artiklar förf. också i stor utsträckning hänför sig.)
    Förf:s redovisning av de olika karriärstegen förfaller att vara i huvudsak korrekt, även om del misstag smugit sig in. (Som exempel kan nämnas påståendet, s. 38, att förordnade som sakkunnig i regeringskansliet "saknar formellt tillsättningsförfarande".)
    Vad som dock kan föranleda gensaga i detta huvudsakligen de skriptiva avsnitt av avhandlingen är de reflexioner och kommentarer som förf. gör i anslutning till sin redovisning. Dessa ansatser till analys görs inom ramen för den rättssociologiska metod som förf. har utgått ifrån.
    I sin sammanfattning av avsnittet om domarutbildningen (2.6) hävdar förf. således att betyg från juristexamen är det inledningsvis viktigaste urvalsinstrumentet för domarutbildningen och att erfarenheter från andra arbeten än juristarbete nedvärderas vid bedömningen. Detta påstående har onekligen stöd i det redovisade materialet. Mera överraskande är dock den följande slutsatsen, nämligen att härigenom "...förstärks troligen den sociala snedrekryteringen ytterligare och viktiga insikter i samhällslivet i stort undandras domarkåren."Förgäves letar läsaren efter stöd för detta påstående, än mindre finner man någon definition av de sociala grundbegrepp från vilka bedömningen om domaraspiranternas ursprung kan göras.
    På säkrare grund förefaller förf. dock att stå, när hon i detta avsnitt också lyfter fram det diffusa begreppet " lämplighet" som en faktor som i samspelet mellan de yngre och äldre domarna på den slutna banan bekräftar det bestående och bjuder de icke-ordinarie domarna, att inte utmana de regler och normer som finns inom den homogena grupp som domarkåren utgör. Av intresse är också den belysning som görs av de referensanteckningar som lämnas av förmän och andra i samband med att tjänster söks (s. 146 f).
    Tendensen bland domarna, därtill enligt förf. uppmuntrade av bl. a. domstolsverket, att under senare tid diskutera domaretik vill förf. i huvudsak förklara som ett naturligt sätt att stärka självförtroendet för medlemmar av en profession i kris. Reflexionen är tankeväckande. Hennes bedömning att domarkåren som sådan skulle styras av en önskan att, närmast som självändamål, knyta nya medlemmar till sig förefaller emellertid mera vara en övertaxering av vissa allmänna professionssociologiska studier än en träffsäker slutsats för den svenska domarkårens del.
    Lika spekulativ och tveksamt underbyggd verkar det påstående vara som förf. gör på tal om tjänster och meritvärdering (s. 55): Domarkårens inflytande minskar och den får svårt att hävda sin egenart, om andra grupper än " domare (släpps) in i domstolsarbetet." Förf. gör gällande att svårigheten, att i sådant fall rekrytera nya medlemmar och hålla i hop den "dömande gruppen" kring gemensamma kunskaper, normer och värderingar, är orsaken till "den påtagliga återhållsamheten när det gäller att väga in andra meriter än domstolsarbetet vid tjänstetillsättningar." Bortsett från att slutsatsen mycket grovt överskattar domarkårens egen möjlighet att styra tillsättningarna (se f. ö. förf:s egen syn på regeringens inflytande nedan), har förf. helt underlåtit att pröva vilken normativ betydelse domarrollen eller den dömande funktionen som sådan har när det gäller att vidmakthålla kontinuitet i grundsyn och juridisk metod.

 

Anm. av Lotti Ryberg: Domarkarriären 367    Domarens arbete är i hög grad formbundet och möjligheterna för nya "utifrån" kommande grupper att på ett avgörande sätt förändra verksamhetens innehåll är utomordentligt små. Förf:s felslut bygger förmodligen på att domarkarriärens normativa ram, d. v. s. den dömande verksamheten, är ytterst sparsamt belyst i avhandlingen. (Se vidare nedan.) Att förf:s slutsats i denna del inte har särskilt stor bärkraft ens i ett sociologiskt perspektiv skulle säkerligen visas vid jämförelser med förhållanden i länder där domare uteslutande tillsätts med personer som kommer "utifrån", d.v. s. där någon sluten domarkarriär inte finns. Domarkårens homogenitet i fråga om kunskaper, normer och värderingar är säkerligen lika hög i länder som exempelvis Storbritannien och USA som i Sverige, trots att som bekant någon domarbana i egentlig mening inte finns i de förra länderna utan rekryteringen där sker på ett betydligt "öppnare" sätt (vilket inte minst gynnas av en anständig lönesättning).
    I avsnittet (3.3) om tillsättning av vissa befordringstjänster över rådsklassen där tjänsteförslagsnämnden medverkar (lagmans- och chefsrådmanstjänster) har det redovisade materialet lett förf. till slutsatsen, att chefsdomarna på mindre orter har en mera varierande bakgrund, medan motsvarande befattningshavare i storstäderna "... (inte verkar) vilja utnyttja storstädernas utbud av alternativa arbetsplatser, utan koncentrerar sin tjänstgöring utanför domstolarna till departement och central statsförvaltning." Som en mera trolig förklaring till denna skillnad är det faktum att tjänstgöring i "departement och centralstatsförvaltning" (med vilken beteckning förf. nog avser att ange lagstiftningsarbete och motsvarande uppdrag) hittills har medfört ett schablonmässigt högre meritvärde och därför allmänt föredras av dem i karriären som konkurrerar om de säkerligen mera attraktiva storstadstjänsterna. Något annat bortval av "alternativ" — och förstår man i förf:s ögon mera värdefull — tjänstgöring är det nog inte fråga om.
    I fråga om tillsättandet av vice ordförandetjänster i överrätt kommer förf. fram till att " (domarskickligheten) inte verkar vara av grundläggande betydelse..., trots att enhetlighet i rättstillämpningen måste vara en av domarkårens viktigaste uppgifter i samhället och medborgarnas ögon." (s. 105) Förf. fortsätter därefter med följande: "Men i takt med att en profession blir alltmer etablerad uttunnas ofta de utåtriktade etikkoderna. I stället blir det allt viktigare för yrkesgruppen att öka sammanhållningen inom gruppen och underlätta arbetet och karriären för de egna medlemmarna. Möjligen sker en sådan utveckling även inom domarkåren."
    Bortsett från att förf. förefaller att frånfalla och motsäga sin tidigare framförda tes om en pågående förstärkning av den etiska diskussionen inom kåren (se ovan), ger påståendet ytterligare ett belägg för förf:s benägenhet att diskontera allmänna professionssociologiska slutsatser för domarnas del. För det första förekommer skicklighet faktiskt som norm vid tillsättning av just dessa tjänster. För det andra hade den förhastade slutsatsen måhända kunnat undvikas om förf. fört en diskussion om innehållet i begreppet skicklighet som tillsättningsgrund. Någon ansats till en sådan analys, som borde vara grundläggande vid ett studium av den svenska domarkarriären, finns över huvud taget inte i avhandlingen.
    Förf. anser sig vidare ha funnit belägg för att regeringens avvikelser från tjänsteförslagsnämndens förslag ökat efter verksamhetsåret 1982/83. (Från att ha legat på 4—5 procent under det tidiga 80-talet steg ändringsfrekvensen till 9 procent år 1986/87.) Den förklaring som förf. för fram som orsak härtill är onekligen uppseendeväckande: Regeringsskiftet 1982.

 

368 Krister Thelin    Skälen härför anges enligt följande (s. 109 f).
    "Socialdemokraterna stod bakom många förändringar inom rättsväsendet under 70-talet innan den borgerliga regeringen tillträdde 1976. När socialdemokraterna 1982 åter hamnade i regeringsställning fick de möjlighet att fortsätta reformerna på rättsväsendets område. En förklaring till den socialdemokratiska aktiviteten kan vara att partiet främst företräder arbetare och lägre tjänstemän. Många konflikter i samhällslivet kanaliseras via rättssystemet. Vårt nuvarande rättssystem är uppbyggt kring principer som i första hand är anpassade till andra gruppers intressen. Det finns därför en ambition från socialdemokratiskt håll att gå in med t. ex. konsument- och arbetsrättslagstiftning. Denna intervenerande lagstiftning skall tolkas och tillämpas av domare. Domarnas beslut formas emellertid i hög grad av den sociala miljö som de kommer i från och lever i. För att kunna utnyttja lagstiftningen som ett styrmedel över samhällsutvecklingen, behöver en socialdemokratisk regering en tekniskt skicklig domarkår som är öppen för idéer och synsätt som kommer till uttryck i den intervenerande lagstiftningen. Detta kan ha föranlett den socialdemokratiska regeringens mer aktiva engagemang i domartillsättningar."
    Det förefaller här som om förf:s rättssociologiska metod (i det korta avsnittet ovan refereras till ej mindre H. Hydén och G. Therborn än även V. Aubert) i denna del lett ovanligt långt in på spekulationens väg. Den enkla förklaringen till den iakttagna skillnaden torde vara att det alltid i undantagsfall förekommer ett visst spelrum mellan regeringens och nämndens uppfattning om vilken domare som skall ges försteg i ett visst tillsättningsärende på denna tjänstenivå. Nämndens strävan torde också vara att försöka förutse och anpassa sig till de normer regeringen tillämpar. Någon motsättning mellan nämndens ledamöter och regeringen (i sak expeditionschefen m. fl. i justitiedepartementet) torde inte föreligga. F. ö, hur skulle förf:s teori stå sig om det visar sig att en stor del av ledamöterna i nämnden utnämndes till domare på skicklighetskriterier av en socialdemokratisk regering, d. v. s. före 1976.? Då borde ju någon skillnad i grundläggande värderingar med förf:s. utgångspunkter inte föreligga mellan regering och nämnd, snarare borde då procentavvikelserna vara större under perioden 1976—1982!
    Medan de tjänster som bereds av tjänsteförslagsnämnden ägnas mycket stort utrymme, behandlas kallelsetjänsterna (se ovan) på endast fem sidor i avhandlingen. Det är förståeligt om avsaknaden av ett fylligt arkivmaterial lett till denna snedfördelning, men desto mera förvånande som förf. själv kommit till den säkerligen helt riktiga slutsatsen att presidenterna — "domarkarriärens starka personer" — är en nyckelgrupp med stort inflytande över besluten vid tjänstetillsättningar av den stora gruppen ordinarie domare genom sitt inflytande vid referenstagning och skicklighetsbedömning (s. 125). Det hade därför funnits särskilda skäl att försöka analysera grunderna för tillsättning av just dessa tjänster. Det är också beträffande utnämningen av andra kallelsetjänster som exempelvis ledamöterna i högsta domstolen och regeringsrätten som den allmänna debatten om domartillsättning har förts. Nu inskränks beskrivningen av tillsättningen av denna grupp till en del enkla statistiska data. Dock får man veta hur ett statistiskt genomsnittsjustitieråd ser ut : Han är född i Stockholms- eller Malmö-området, jur kand i Uppsala 1947 eller 1948, assessor i Svea hovrätt, sakkunnig eller rättschef i justitiedepartementet samt överstatfört hovrättsråd, innan utnämningen till högsta domstolen kom vid 49,4 års ålder.
    Genomgången av det omfattande avsnittet om tillsättningssystemet leder

 

Anm. av Lotti Ryberg: Domarkarriären 369förf. till följande recept för att göra karriär som domare i Sverige: "(D)et förefaller som det bästa sättet att bli chefsdomare är att vara man, arbeta i 27—28 år, tjänstgöra på olika ställen inom domarkarriärens traditionella ramar, söka till en domstol, skapa sig ett gott rykte där, vara arbetsam och tjänstvillig och sedan vänta på att lämplig tjänst blir ledig." (s. 124)
    Anvisningen förefaller — än så länge — inte helt missvisande, bortsett från att den kvinnliga arbetsamheten nog grovt har underskattats. Dessa relativt förutsebara förhållanden, som receptet anger, kommer dock till stor del att ändras om förslagen i betänkandet (SOU 1988: 53) genomförs.

 

4. Kontrollen av domare och problem i karriären
Det är i avhandlingens avslutande två kapitel (4 och 5) som ambitionen, att belysa de inledningsvis nämnda centrala frågorna om kontroll och styrning av domarna, säkerligen har avsetts att bli förverkligad. Som redan antytts förmår förf. dessvärre inte att komma särskilt långt i detta hänseende.
    Orsaken till att målet inte nås är framför allt att domarnas och domstolarnas roll i samhället inte alls diskuteras. Den rättsliga ram inom vilken verksamheten äger rum är inte berörd. I stället är siktet ensidigt inställt på att framställa domarkåren som en organisk enhet som med olika strategiska manövrar strävar efter att bevara och skydda rena gruppintressen. Särskilt tydligt blir detta perspektiv när förf. diskuterar massmedias kontroll av domarna: Skånska hovrättens frikännande dom i det s. k. Keith Cederholm-målet (riksbekant genom journalisten Jan Guillou) framställs som domarkårens (!) medvetna handling för att försvara professionens intressen och bevara allmänhetens förtroende och inte som ett resultat av traditionell rättstillämpning med däri ingående bevisprövning m. m.
    Denna minst sagt uppseendeväckande slutsats blir inte mindre förvånande när man konstaterar att förf. — som bland sitt källmaterial angivit intervjuer med olika befattningshavare i domstolar och verk — inte synes ha gått söder om Jönköping i sin strävan att inhämta kunskap.
    Domarkåren beskylls i detta sammanhang, d. v. s. i fråga om massmedias kritiska bevakning av verksamheten, för att undvika självprövning och för en bristande vilja att gå på djupet med kritiken och istället bara hänvisa till strukturella brister, dvs. resurser och arbetsförhållande. Vad självprövningen skulle avse framgår dock inte, endast att domarnas reaktioner på de nuvarande förhållandena enligt förf. inte är riktigt legitima.
    Även den avslutande diskussionen om domarens olika roller (gentemot allmänhet, statsmakter, kolleger och rollen som arbetstagare) förefaller väl begränsad i perspektivet. Välbekanta påståenden vädras (exempelvis att domarkåren genom social snedrekrytering och värnande om sitt fackspråk bidrar till att skapa viss misstro och rädsla hos dem som står utanför professionen) men underbyggs inte.
    Avsnittet om domarna och statsmakten inskränker sig till en mycket kortfattad och rapsodisk återgivning av vissa förarbeten till 1974 års regeringsform. Förf. konstaterar därefter att risken för politiska utnämningar med nuvarande regler förefaller vara liten. Den som minns förf:s egna spekulationer ett par avsnitt tidigare om betydelsen av regeringsskiftet 1982 i detta hänseende kan naturligtvis inte underlåta att förvånat höja på ögonbrynen.
    Det finns i dessa avslutande kapitel, som borde ha varit de intressantaste, överhuvud taget en brist i materialet redan genom urvalet av de källor som förf. haft

 

27—39-165 Svensk Juristtidning

 

370 Krister Thelinsom utgångspunkt för sina resonemang. Det är häpnadsväckande att förf., som i betydande utsträckning hänfört sig till artiklar i SvJT, helt kunnat undgå att nämna exempelvis Christer Runes artikel Justitia integra (SvJT 1981 s. 441) i en diskussion om kontroll och styrmekanismer i den svenska domarkarriären.
    Även med beaktande av den rättssociologiska utgångspunkten i arbetet kan det därför med fog hävdas, att bredden och djupet i dessa avslutande kapitel borde ha varit större.

 

5. Slutord
Förf. har i sitt arbete utgått från ett i huvudsak rättssociologiskt perspektiv. Väsentliga delar av de mål som hon inledningsvis har satt upp för sin belysning av domarkarriären har dessvärre inte kunnat uppnås. I avhandlingens redovisning av domarbanan och domarkåren skymtar en viss misstro mot vad förf. förefaller att se enbart som en elitistisk yrkeskår som fjärmad från allmänheten fostrar unga domarrekryter i normer och beteenden som främst har gruppegoistiska motiv. De rättsliga funktioner som är förenade med den dömande verksamheten — och som är grundläggande för en förståelse av karriärens uppbyggnad — förefaller att helt ha tappats bort. Om domstolarnas samhälleliga funktioner hade varit bättre belysta, hade detta kanske kunna balansera bilden av domarkåren som en i stort självreproducerande och självnormerande organism.
    Dessa i huvudsak kritiska synpunkter skall dock inte undanskymma att förf. i sitt arbete har redovisat en hel del träffsäkra och intressanta synpunkter och därigenom har lämnat ett värdefullt bidrag till debatten om domare och domartillsättning. Hennes avslutande önskan om att avhandlingen skulle berika debatten är således mer än väl uppfylld.


Krister Thelin