Michael Bogdan 373HANS-HEINRICH VOGEL. Juridiska översättningar. Juristförlaget i Lund 1988. 130 s. (Skrifter utgivna av Juridiska Föreningen i Lund Nr 100).

 

Den grekisk-engelske rättskomparatisten A. G. Chloros skrev vid ett tillfälle att den juridiska översättningskonsten förtjänar en egen rättsvetenskaplig behandling, "part of which need not necessarily be in a serious vein".1 En hel del har också blivit skrivet i detta ämne, såväl på allvar som ironiskt. Det är inte svårt att driva med översättarna genom att ge roliga exempel på deras mer eller mindre misslyckade alster; det är betydligt svårare att göra goda översättningar.
    Författaren till den recenserade boken är icke blott rättsforskare utan även en erfaren svensk-tysk och tysk-svensk översättare av juridiska texter och dokument. Detta gör honom särdeles lämpad för uppgiften att kritiskt diskutera det juridiska översättningsarbetets olika aspekter. Boken är en utvidgad version av författarens föredrag i anledning av hans promotion till hedersdoktor vid Juridiska fakulteten i Lund. Den är därför inte tänkt att vara någon djupgående analys i monografiform, men den är samtidigt mycket mera än ett kåseri av den typ som är vanlig i anföranden vid olika festliga tillfällen. En och annan historisk anekdot och ett och annat roligt exempel finns visserligen med, men det rör sig likväl om ett seriöst vetenskapligt arbete, låt vara med självålagda begränsningar i fråga om omfång och djup.
    Författaren gör ett ambitiöst försök att för den juridiskt bevandrade läsaren förklara de viktigaste och svåraste problem som en juridisk översättare möter i sitt arbete. Det rör sig för det mesta om samma problem vilka, låt vara ur en annan synvinkel, möts av de jurister vilka sedan arbetar med de översatta texterna, men dessa jurister torde ofta sväva i lycklig okunnighet om fällorna. Av naturliga skäl koncentrerar sig författaren på tysk-svenska och svensk-tyska översättningar, men det mesta torde ha allmän giltighet.
    Boken är indelad i tre huvuddelar, nämligen en inledning (s. 9—30), en central del med titeln "Översättarens arbetsvillkor" (s. 31—111) och en kortavslutande del innehållande författarens slutord (s. 112—114). Boken innehåller dessutom en relativt omfattande bibliografi.
    I den inledande delen beskriver författaren summariskt bl. a. det svenska rättsläget beträffande användningen av främmande språk i olika sammanhang, alltifrån rättegångsbalkens 33: 9 om översättning av handlingar vilka kommer intill eller skickas ut från rätten till högskoleförordningens 8: 30 om obligatoriska sammanfattningar på något av världsspråken i svenska doktorsavhandlingar. Uppräkningen är dock inte uttömmande: bland de icke omnämnda lagrummen märks konkursförordningens 52—53 §§ och ackordskungörelsens 27 §. Författaren granskar kritiskt den rättsliga regleringen av översättningarnas kvalitetskontroll, såsom auktorisation av translatorer och behörigheten av notarius publicus resp. svenska beskickningar och konsulat att bestyrka översättningar.
    I bokens centrala del ägnas stor uppmärksamhet åt vad författaren kallar "Grossvater — farfar/morfar"-problemet, d.v.s. problemet rörande juridiska termer vilka helt enkelt saknar exakt motsvarighet på det andra språket. Översättaren kan i ett sådant fall antingen behålla den besvärliga termen oöversatt (t. ex. "Eigentumswohnung"), bilda ett passande låneord vars innebörd då måste framgå av sammanhanget (t. ex. "ägarlägenhet") eller göra en beskrivande

 

1 Se 48 Tulane Law Review 830 (1974).

 

374 Anm. av H.-H. Vogel: Juridiska översättningaromskrivning (t. ex. "bostadslägenhet med karaktär av fast egendom som man kan inneha med äganderätt"). Var och en av de tre metoderna har sina fördelar och sina nackdelar. Vilken metod som är lämpligast får bedömas i varje enskilt fall för sig. Besvärliga översättningsproblem uppstår i fråga om ord som det har gått troll i, såsom när man i Västtyskland av principiella skäl endast talar om "tyskt" medborgarskap. Författaren har alldeles rätt när han understryker att det inte är översättarens uppgift att lösa denna typ av problem: står det exempelvis i en västtysk handling att någon är "deutscher Staatsangehöriger" får översättaren inte på egen hand göra personen till medborgare i Förbundsrepubliken Tyskland (s. 75). Viss terminologi kan vara svåröversatt på grund av inkonsekvens i själva originalspråket, t. ex. verkställs en svensk dom på fängelse inte i ett fängelse utan i en kriminalvårdsanstalt (s. 79). Redan av bokens inledande del framgår att man vid översättningar mellan relativt nära besläktade språk som tyska och svenska möter åtskilliga faror föranledda av falska likheter, såsom om man i en tysk översättning av ett svenskt domstolsprotokoll skulle översätta det svenska opersonliga duandet med det tyska vänskapligt förtroliga "Du" (s. 30).
    Författaren behandlar också översättningsproblem i samband med internationella konventioner och dessas förhållande till nationella författningstexter (s. 87—110). Hithörande frågor ökar ständigt i betydelse, såväl beträffande bilaterala traktater (t. ex. dubbelbeskattningsavtal) som multilaterala konventioner (t. ex. den europeiska människorättskonventionen).
    I den avslutande delen påpekar författaren med rätta att grunden till översättningsproblem i fråga om juridiska termer är att två rättsordningar är berörda; mindre betydelse har att termerna tillhör två språk (s. 113). Det är exempelvis möjligt, ja t. o. m. troligt, att det är lättare att översätta en schweizisk juridisk text från schweizisk juridisk tyska till schweizisk juridisk franska än från schweizisk juridisk tyska till västtyskt juridiskt språk.
    Inom ramen för en recension är det inte möjligt att uppmärksamma mer än några exempel på de frågeställningar som boken behandlar. Författarens idéer är genomgående väl genomtänkta, vilket inte är förvånande med hänsyn till hans mångåriga praktiska erfarenhet på området. Boken utgör en mycket stimulerande läsning och kan varmt anbefallas åt alla jurister vilka i sitt arbete kommer i kontakt med utländska juridiska texter, oavsett om dessa är översatta eller ej.


Michael Bogdan