Michael Bogdan 373HANS-HEINRICH VOGEL. Juridiska översättningar. Juristförlaget i Lund 1988. 130 s. (Skrifter utgivna av Juridiska Föreningen i Lund Nr 100).
Den grekisk-engelske rättskomparatisten A. G. Chloros skrev vid ett tillfälle att den juridiska översättningskonsten förtjänar en egen rättsvetenskaplig behandling, "part of which need not necessarily be in a serious vein".1 En hel del har också blivit skrivet i detta ämne, såväl på allvar som ironiskt. Det är inte svårt att driva med översättarna genom att ge roliga exempel på deras mer eller mindre misslyckade alster; det är betydligt svårare att göra goda översättningar.
Författaren till den recenserade boken är icke blott rättsforskare utan även en erfaren svensk-tysk och tysk-svensk översättare av juridiska texter och dokument. Detta gör honom särdeles lämpad för uppgiften att kritiskt diskutera det juridiska översättningsarbetets olika aspekter. Boken är en utvidgad version av författarens föredrag i anledning av hans promotion till hedersdoktor vid Juridiska fakulteten i Lund. Den är därför inte tänkt att vara någon djupgående analys i monografiform, men den är samtidigt mycket mera än ett kåseri av den typ som är vanlig i anföranden vid olika festliga tillfällen. En och annan historisk anekdot och ett och annat roligt exempel finns visserligen med, men det rör sig likväl om ett seriöst vetenskapligt arbete, låt vara med självålagda begränsningar i fråga om omfång och djup.
Författaren gör ett ambitiöst försök att för den juridiskt bevandrade läsaren förklara de viktigaste och svåraste problem som en juridisk översättare möter i sitt arbete. Det rör sig för det mesta om samma problem vilka, låt vara ur en annan synvinkel, möts av de jurister vilka sedan arbetar med de översatta texterna, men dessa jurister torde ofta sväva i lycklig okunnighet om fällorna. Av naturliga skäl koncentrerar sig författaren på tysk-svenska och svensk-tyska översättningar, men det mesta torde ha allmän giltighet.
Boken är indelad i tre huvuddelar, nämligen en inledning (s. 9—30), en central del med titeln "Översättarens arbetsvillkor" (s. 31—111) och en kortavslutande del innehållande författarens slutord (s. 112—114). Boken innehåller dessutom en relativt omfattande bibliografi.
I den inledande delen beskriver författaren summariskt bl. a. det svenska rättsläget beträffande användningen av främmande språk i olika sammanhang, alltifrån rättegångsbalkens 33: 9 om översättning av handlingar vilka kommer intill eller skickas ut från rätten till högskoleförordningens 8: 30 om obligatoriska sammanfattningar på något av världsspråken i svenska doktorsavhandlingar. Uppräkningen är dock inte uttömmande: bland de icke omnämnda lagrummen märks konkursförordningens 52—53 §§ och ackordskungörelsens 27 §. Författaren granskar kritiskt den rättsliga regleringen av översättningarnas kvalitetskontroll, såsom auktorisation av translatorer och behörigheten av notarius publicus resp. svenska beskickningar och konsulat att bestyrka översättningar.
I bokens centrala del ägnas stor uppmärksamhet åt vad författaren kallar "Grossvater — farfar/morfar"-problemet, d.v.s. problemet rörande juridiska termer vilka helt enkelt saknar exakt motsvarighet på det andra språket. Översättaren kan i ett sådant fall antingen behålla den besvärliga termen oöversatt (t. ex. "Eigentumswohnung"), bilda ett passande låneord vars innebörd då måste framgå av sammanhanget (t. ex. "ägarlägenhet") eller göra en beskrivande