BERT LEHRBERG. Förutsättningsläran. Allmänna betingelser för möjligheten att frånträda rättshandlingar på grund av okända eller oförutsedda omständigheter. Akad.avh. lustus förlag. Uppsala 1989. 619 s.

 

Presentation
Förutsättningsläran (FL) är en dogmkonstruktion som ägnats betydande intresse i nordisk — dock icke i finsk — rättsvetenskaplig litteratur. Det förefaller likväl som om luften i någon mån skulle ha gått ur läran under senare tid. Den har inte uppmärksammats på samma sätt som tidigare och man har t. o. m. tänkt sig att man i stor utsträckning kan undvara den. Mot denna utveckling uppträder nu Bert Lehrberg. Ett av syftena med avhandlingen — kanske t. o. m. det primära — är att återupprätta och befästa FL:s centrala ställning i svensk kontraktsrätt. Lehrberg vill, som han säger, presentera en modern FL.
    Avhandlingen är inte liten, men så är det inte litet som Lehrberg vill pressa in under sin FL. Läran är för Lehrberg ingalunda enbart en normsamling som kan ge domstolarna vägledning i vissa mer eller mindre speciella fall som inte uppmärksammats av lagstiftaren. Den är samtidigt ett övergripande perspektiv från vilket en stor del av kontraktsrättens centrala problem kan analyseras.
    Lehrberg definierar felaktiga förutsättningar redan i avhandlingens inledande stycke (s. 19):

 

"Med felaktiga förutsättningar avses fall, där någon som företagit en rättshandling handlat utifrån en (medveten eller omedveten) premiss, som inte överensstämde med fakta, sådana de då förelåg eller senare skulle komma att gestalta sig. Vederbörande blir med andra ord i efterhand klar över, att vid rättshandlingen förelegat eller därefter inträffat en omständighet, som fått till följd att rättshandlingen inte givit honom de fördelar han väntat eller att den kommit att medföra opåräknade bördor. I många fall ångrar han då att han avgivit rättshandlingen, och vill försöka komma ifrån den, t. ex. genom att få den ogiltigförklarad."

 

Med hjälp av denna definition kan författaren rikta in intresset bl. a. på avtalslagens ogiltighetsregler, på betydande delar av reglerna om påföljderna av avtalsbrott (främst hävning och prisnedsättning), på feldefinitionerna vid fel i vara och på reglerna om upplysningsplikt och fareökning vid försäkringsavtal. FL behandlas alltså utgående från ett mycket omfattande konkret rättsmaterial, där lagstadganden spelar en central roll. Skälet härtill framgår t. ex. av följande citat, som innehåller författarens syn på avhandlingens metod i ett nötskal (s. 23):

 

"Rättssystemet uppfattas härvid inte som en statisk regelmassa, där varje del lämpligast behandlas för sig. I stället anläggs ett dynamiskt perspektiv. Genom att en stor mängd i lag och praxis etablerade rättsregler, som behandlat likartade frågor, kan underordnas enenhetlig terminologi, underlättas jämförelser, som kan läggas till grund för generaliserande slutsatser om grundsatser som är etablerade i rättssystemet på sådant sätt, att de bör bli avgörande för behandlingen av oreglerade fall."

 

Poängen är alltså att man av de normer som fastslagits i lag kan dra slutsatser beträffande oreglerade fall. Dessa slutsatser sägs dras med hjälp av Ekelöfs teleologiska metod som beskrivs ingående i avhandlingen.

 

    FL anses utpeka tre betingelser, som bör föreligga för att en förutsättning skall anses relevant. Dessa möter läsaren första gången på s. 21, där författaren i överensstämmelse med traditionen nämner
— väsentlighetsrekvisitet (behandlas närmare i kap. 5),
— synbarhetsrekvisitet (kap. 6) och
— riskrekvisitet (kap. 7—13).
    Avsnitten om väsentlighetsrekvisitet och synbarhetsrekvisitet innehåller en analys och diskussion av dessa regler i den traditionella FL:s anda. Tyngdpunkten och det nya i avhandlingen ligger emellertid — som framgår också av kapitelantalet — i försöket till en noggrann utmejsling av riskrekvisitet. Här kan man påträffa en detaljanalys som knappast tidigare föreligger i svensk rätt.
    I avsnittet om riskrekvisitet analyseras bl. a. frågor som
— betydelsen av god tro hos den som åberopar den felaktiga förutsättningen,
— betydelsen av att den mot vilken förutsättningen åberopas givit en garanti eller någon annan utfästelse rörande förutsättningens förhandenvaro,
— betydelsen av att den som åberopar förutsättningen annars har haft fog för att lita på dess existens,
— betydelsen av att motparten varit i ond tro beträffande förutsättningens förhandenvaro och
— betydelsen av att någondera parten förorsakat att förutsättningen brustit.

 

Utgångspunkter för bedömningen
En bedömning av en avhandling är alltid i viss mån subjektiv. Olika uppfattningar om rättsvetenskapens uppgift, rättens roll i samhället, rättens utveckling m. m. medför en stark variation i sättet att se på konkreta rättsliga fenomen. För min del försvåras bedömningen av avhandlingen av att jag är djupt oenig med Lehrberg om flera av de utgångspunkter som hans analys explicit eller implicit bygger på. Enligt min mening kan man, vilket senare skall belysas, motiverat hysa andra uppfattningar än Lehrberg om
— rättsordningens roll och hur rättsreglerna fungerar i den enskilda juridiska beslutsprocessen,
— de normativa värden som är centrala vid uppbyggnaden av rättsordningen och särskilt om förutsebarhetens ställning som mest betydande juridiskt argument,
— hur allmänna läror kan skapas och vilken roll de kan spela vid utvecklingen av rättsordningen.
    Jag har velat betona dessa olikheter i utgångspunkter — vartill ännu kan läggas att FL i min egen rättsmiljö i Finland aldrig spelat samma roll som i det övriga Norden — för att det skall stå klart för läsaren att en betydande del av den kritik som framförs i det följande har att göra med sådana grundläggande meningsdifferenser (paradigmval) och alltså inte skall uppfattas som uttryck för att avhandlingen vore en "dålig" avhandling. Tvärtom har avhandlingen många sådana egenskaper som klart visar att den spelar i doktorsavhandlingarnas högsta serie. Det är fråga om en rättsvetenskaplig presentation som fyller höga kvalitetskrav. Som genomgående starka drag hos framställningen kan framhävas:
— Arbetets teoretiska syfte; ambitionsnivån är långt högre än att blott presentera en praktisk handbok eller problemlösningsguide.
— Undersökningen framstår som en mycket konsekvent helhet med en väl sammanhängande röd tråd.

 

— Greppet är beundransvärt självständigt i relation till många levande auktoriteter; författaren undviker inte att kritisera den nordiska rättsvetenskapens "stora" när han hyser annan mening.
— Argumentationen är hederlig: motargumenten till författarens uppfattningar redovisas öppet — och förkastas.

 

Avhandlingens perspektiv
Huvudpoängen i min kritiska inställning är avsaknaden av ett utvecklingsperspektiv. Använder man begreppen statisk och dynamisk i vedertagen mening, framstår Lehrbergs presentation av FL, i motsats till vad författaren själv anger (se citatet ovan), som i högsta grad statisk. När man läser avhandlingen får man en besynnerlig känsla av att ingenting väsentligt skett i den svenska och nordiska rätten och samhället under de senaste hundra åren. Lassen och Ussing framstår som lika aktuella diskussionspartners som den moderna litteraturen (detta framkommer mycket åskådligt t. ex. i linjedragningen på s. 278) och rättsfall från 1800-talet utnyttjas på flertalet ställen som mer eller mindre likvärdiga argument som nytillkomna avgöranden.
    Lehrberg är naturligtvis inte ensam om en sådan statisk syn på rätten. Han blott driver till sin spets ett grepp som i någon grad är typiskt åtminstone fördelar av den rättsdogmatiska litteraturen. För att kritiken mot avhandlingens i denna mening statiska karaktär skall kunna tas på allvar bör därför åtminstone antydas, i vilken mån ett hänsynstagande till utvecklingen kunde ha fört analysen vidare. Vad har hänt som vore värt att beaktas på ett annat sätt än Lehrberg gör? Jag skall i det följande peka på ett antal negligerade aspekter, av vilka de första berör utvecklingen i rättsteorin (p. 1 —3), de följande utvecklingen i den normativa basen för FL (p. 4—6) och de sista utvecklingen av samhället och de faktiska kontraktsrelationerna (p. 7—8).

 

1. Avhandlingens tema är i den meningen aktuellt, att man såväl i internationell som i nordisk diskussion under senaste tid riktat allt mer intresse mot det som brukar kallas allmänna läror. En av de centrala insikterna i diskussionen har varit en större betoning av motstridigheterna i det konkreta rättsmaterialet. Rätten framstår som en konglomerat av olika värderingar — som uppstått vid olika tid, i olika politiska och moraliska klimat — och det är därför inte någon enkel induktiv process att bygga upp ett system av allmänna läror på basen av detta disparata konkreta material. Uppbyggnaden av de allmänna lärorna förutsätter ett värdebaserat val, som sammanhänger med respektive författares syn på de allmänna lärornas roll (framåtblickande eller konserverande) och med de sociala värden han anser betydelsefulla. Denna diskussion har Lehrberg dock inte noterat. Även om han i och för sig är inne på tanken på ett värdesystem bakom rätten, en "ändamålsstruktur" som kan vara "mindre homogen och genomtänkt" (s. 70), motiverar kan aldrig explicit de värdebaserade överväganden som ligger bakom hans val att systematisera kontraktsrätten utgående från FL — att detta val har mycket betydande innehållsliga konsekvenser visar t. ex. en snabb jämförelse med en nyligen presenterad finsk doktorsavhandling, i vilken kontraktsrätten skärskådats ur skälighetsprincipens perspektiv (Pöyhönen, Sopimusoikeuden järjestelmä ja sopimusten sovittelu, Vammala 1988). Endast mellan raderna kan man läsa sig till, hurudana värden som dikterat författarens val av angreppsvinkel. Kanske mest explicit är författaren i sitt kursiverade utrop, i samband med behandlingen av en detaljfråga, på s. 241: "Alltför lite hänsyn tas till människors individualitet!"

 

2. En annan, kanske ännu mer uppmärksammad debattfråga i den nordiska och internationella rättsteoretiska debatten under 1980-talet har rört betydelsen att skilja mellan olika typer av rättsnormer. Begreppspar som regler/principer (se t. ex. Robert Alexy, Rechtsregeln und Rechtsprinzipien, ARSP Beiheft 25 s. 13—29) och regler/riktlinjer (se redan Eckhoff — Sundby, Rettssystemer, Oslo 1976) har varit framträdande i denna debatt. Regler, som antingen skall tillämpas eller inte tillämpas, och principer, som tillämpas i högre eller lägre grad och kan sammanvägas med andra principer, har olika funktioner i det rättsliga beslutsfattandet. De allmänna lärorna antas åtminstone delvis bestå av normer med principkaraktär. Analysen av normtyperna kunde uppenbart ha gett Lehrberg möjlighet att mer precist bedöma de avvägningar som skett och bör ske i FL. Nu står det inte heller på alla punkter fullt klart vad författaren eftersträvar: ofta förefaller målet vara ett komplett set av fasta regler, dock brukas ibland en ton som mer antyder en tillämpning i form av en riktlinje.

 

3. Rättssäkerhetsbegreppet är ett av de mest centrala begreppen i avhandlingen. Trots detta uppmärksammar Lehrberg inte alls den nordiska diskussionen om de olika dimensionerna av detta begrepp: materiell rättssäkerhet (rättvisa lösningar) contra formell rättssäkerhet (förutsebarhet). Han helt enkelt jämställer rättssäkerhet med förutsebarhet; detta utsägs explicit, utan någon motivering, i en not på s. 66: "Med 'rättssäkerhet' avses förutsebarhet i rättstillämpningen". Detta har direkt betydelse för författarens argumentation i enskilda frågor, där förutsebarhetsintresset starkt framhävs (som blott ett exempel kan hänvisas till konklusionen på s. 246: "Det viktigaste (!) är ... möjligheten att ... erhålla en precisering ..."). Man kan gott ha annan uppfattning om det berättigade att tillmäta förutsebarhetsintresset en så central roll i en tid där lagstiftaren genom generalklausuler som 36 § avtalslagen uttryckligen velat ge mer rum för flexibla lösningar i enskilda fall. Man kan dessutom, efter att ha läst avhandlingen, fråga sig, huruvida det elaborerade regelsystem som erbjuds läsaren, med alla dess undantag och reservationer, verkligen leder till en större förutsebarhet i enskilda fall än en direkt tillämpning t. ex. av 36 § avtalslagen.

 

4. Då man lämnar de rättsteoretiska frågorna — vilkas förbigående i avhandlingen kunde försvaras med hänvisning till många exempel i den svenska rättsdogmatiska forskningstraditionen — och övergår till att granska, vad ett hänsynstagande till nya utvecklingstendenser i det rättsliga materialet hade betytt för Lehrbergs arbete, möter först frågan om avtalsmodellens betydelse för FL. Denna lära är uppenbart mycket nära anknuten till själva avtalsbegreppet; man kunde t. o. m. hävda att FL är en del av bestämningen av detta begrepp. Man måste veta, vad som skapar avtalsbundenhet, innan man kan ta ställning till, vad som upplöser den.
    Internationellt föreligger som känt en omfattande diskussion om avtalsbegreppets utveckling (källhänvisningar torde här vara överflödiga, i det sådana kan påträffas nästan i vilken som helst väsentlig kontraktsrättslig litteratur; för ordningens skull må dock nämnas t. ex. Atiyahs monumentala arbete The Rise and Fall of Freedom of Contract, Oxford 1979). Synen på avtalet är inte densamma i dag som för hundra år sedan. Mycket schematiskt har man ofta framställt utvecklingen utgående från en viljemodell övergående till en tillitsmodell och avrundad i en modern mer innehållsligt förankrad modell, som håller på att växa fram i vår tid. Inget sådant perspektiv ges dock i avhandling-

 

en. Avtalsbegreppet uppfattas som statiskt och givet. "Tillitsprincipen" och "viljeprincipen" uppfattas som likvärdiga argument (se t. ex. s. 280) vid utformningen av FL och nyare modellers betydelse för FL analyseras inte alls. Man kan säga, att Lehrberg skapar en kontraktsrätt för rättsstaten, samtidigt som man annorstädes är intresserad av kontraktsrätten i välfärdsstaten.
    En konkret hänvisning får räcka för att visa vilka betydande praktiska konsekvenser sådana olikheter i utgångspunkt kan få: den intresserade kan t. ex. jämföra Lehrbergs syn på tolkning av avtal, där som enda rättsfakta anges "viljeförklaringarnas lydelser etc. och parternas uppfattningar vid avtalsslutet om vad avtalet innebär "(s. 122) med Grönfors' Tolkning av fraktavtal (Göteborg 1989), där författaren påpekar, att avtalstolkningens uppgift inte längre är "att låta partsviljan få en hundraprocentig genomslagskraft" (a. a. s. 37), och betonar den dispositiva rättens och samhällshänsynens roll i detta sammanhang.

 

5. För Lehrbergs metod är lagstiftningens innehåll centralt. Härifrån härleds den ändamålsstruktur som bär upp FL. I avhandlingen är den såväl kvantitativt som argumentativt mest vägande utgångspunkten uppenbart den gamla köplagen av år 1905 — det är självfallet lätt att stöda en lära som hade sin blomstringstid i början av seklet med en lag som givits vid samma tidpunkt. Hänvisningarna till nyare lagstiftning är kortare. Det aktuella köplagsförslaget (se NU 1984: 5 samt lagrådsremissen 1988) nämns, men oftast kort och kritiskt. Trots allt kan det väl anses klart att detta förslag kommer att genomföras inom en nära framtid, efter att Finland och Norge redan förverkligat det.
    En källa som nästan helt lyser med sin frånvaro är FN-konventionen om internationella köp, trots att denna konvention redan utgör gällande rätt i Sverige och starkt har influerat beredningen av den nya nordiska köplagen.
    Det bör dock här — för att förebygga en alltför ensidig bild av avhandlingen — noteras, att framställningen ändrar karaktär när den framskrider. Behandlingen av FL:s väsentlighets- och synbarhetsrekvisit utgör i hög grad ett försvar för gamla ståndpunkter i belysning av gammalt material. Materialet och argumenteringen är modernare i avsnittet om riskrekvisitet.

 

6. Ett viktigt problem i dagens civilrätt är frågan, huruvida vi bör ha enhetliga allmänna läror eller om vi bör skilja mellan konsumenträtt och annan rätt. I Lehrbergs FL saknas distinktionen näringsidkare/konsument dock nästan helt. Detta gäller igen särskilt de två första rekvisiten; vid analysen av riskrekvisitet framskymtar konsumenten då och då, om ock relativt sällan. Man kan ställa frågan, huruvida man inte i dag, om man vill bygga upp moderna allmänna läror, borde mer generellt och genomgående uppmärksamma begreppsparet näringsidkare/konsument och utnyttja den teleologiska potential (ändamålsstruktur) som ligger i att det givits särskilda regler för konsumentavtal på många områden.
    Det kan noteras, att det konstruerade exempel som Lehrberg återkommer till flera gånger — Pelle som köper spelkulor i en leksaksaffär (s. 216 f.) — är ett konsumentavtal. Att så är fallet noteras dock överhuvudtaget inte.

 

7. Samhället av i dag ser knappast likadant ut som under början av seklet och framför allt: avtalsmekanismerna och avtalsparterna är inte likadana som de varför hundra år sedan. I avhandlingen ges dock ingen som helst antydan om, att verkligheten i dag eventuellt kunde tänkas vara så annorlunda än år 1900, att

 

det av denna anledning skulle kunna vara skäl att revidera kontraktsrättens allmänna läror. De agenter vi möter i avhandlingen är ahistoriska Pelle (se ovan), sekunderad av Karlsson och Jansson (s. 241). Är dessa verkligen representativa för de ofta komplicerade kommersiella avtalsrelationer som i dag ofta står i centrum för intresset?
    Ett exempel må belysa detta: vid tiden för den gamla köplagens tillkomst var prototypen för ett avtal ett enstaka köp av generiskt gods. I dag ser avtalsverkligheten i många stycken annorlunda ut: vi möter i långt högre grad olika slag av samarbetsavtal och ramavtal, som lever och förändras under avtalets bestånd. Det är fråga om komplexa relationer, vilkas framtida utveckling parterna ofta kan ha blott en relativt diffus bild av då det ursprungliga avtalet ingås. Det kan i en sådan relation vara svårt att utpeka de specifika förutsättningarna vid avtalsslutet, även om man vid bedömningen fiktivt tillför parterna all efterföljande kunskap. Med hänsyn till hur avtalsverkligheten ser ut får denna problematik dock en mycket tunn behandling (s. 235).

 

8. Å andra sidan är en mycket större del av avtalen i dag massavtal än i början av seklet. Otaliga avtal ingås på samma villkor och förutsätter samma prestation till olika kunder. Man kan åtminstone ställa frågan, huruvida en FL som i princip bygger på ett individuellt hypotetiskt prov och krav på individuell synbarhet etc. passar in i en sådan avtalsmiljö. Förutsätter inte massavtalen en generaliserad massbedömning?
    I exemplet med Pelle som köpte 100 spelkulor, av vilka ett visst antal fattades, görs utfallet beroende bl. a. av i vilket syfte Pelle köpte kulorna (för något spel, för sin samling etc.) och vad säljaren insåg eller borde ha insett härom (s. 216 f.). Argumenteringen kan förefalla övertygande om vi bara tänker på Pelle. Om man emellertid antar att det var ett systematiskt fel i kulpåsarna så, att det i alla affärens kulpåsar saknades t. ex. 10 kulor, och att Pelle, Kalle, Ville och många andra konsumenter köpte dessa påsar i varierande syften, blir frågan genast svårare. Är det verkligen en acceptabel regel som säger att man t. ex. vid allmänna reklamationsnämnden, då man behandlar alla dessa konsumenters rätt till hävning, borde ha tillgång till utredning om syftet med varje enskilt köp?Och om man hade det och följaktligen skulle nå varierande slutresultat i de olika fallen, skulle en sådan regel uppfattas som rättvis av samhället eller ens av de inblandade?

 

Framställning och metod
Avhandlingen ger ett mycket "färdigt" intryck. Språkbehandlingen är — med undantag för något enstaka stilbrott (se t. ex. s. 33, "några år på nacken", och s.140, "på väl lösa boliner") — korrekt och nyanserat. Detta innebär dock inte att avhandlingen vore lättläst. Den abstrakta begreppsapparaten, som i och för sig är konsekvent och som definieras mycket klart och tydligt, förutsätter en koncentrerad läsare. Ett citat kan belysa detta (s. 250):

 

"Sammanfattningsvis kan man säga, att Ussing gör avkall på synbarhetsrekvisitet i dess helhet dels, för såväl individuella förutsättningar som typförutsättningar, när förutsättningen oberoende av synbarheten är relevant enligt en utfyllande rättsregel, dels vid typiskt väsentliga typförutsättningar. Undantag från kravet på synbarhet beträffande förutsättningens förhandenvaro görs vidare för samtliga typförutsättningar. Och slutligen bortfaller synbarhetskravet avseende väsentligheten vid typiskt väsentliga individuella förutsättningar."

 

Vad beträffar avhandlingens disposition är det skäl att notera, att rättsföljderna av att FL blivit tillämplig beskrivs till sist och mycket kort (kap. 14, omfattande blott 10 sidor). Härigenom blir hela analysen av FL på sätt och vis hängande i luften, då det inte exakt anges vad följden blir av att en förutsättning klassificerats som relevant, i all synnerhet som Lehrberg syns lämna spektret av tillgängliga rättsföljder delvis öppet (s. 568). Framställningen får lätt en anstrykning av begreppsjuridik, då förutsättningarna analyseras lösryckt från deras rättsföljder.
    Vid den detaljerade och mycket givande analysen av FL:s riskrekvisit sker behandlingen av ämnet på basen av en indelning av förutsättningarna i tolv kategorier (s. 287):

 

"(1) Förutsättningar avseende löftesmottagarens avtalsbundenhet. — Löftesmottagarens utfästelse är ej bindande.
    (2) Förutsättningar avsende löftesmottagarens fullgörelse. — Vederlaget presteras ej som förutsatt.
    (3) Förutsättningar avseende andra betingelser för erhållande av vederlaget. — Vederlaget uteblir av andra skäl.
    (4) Förutsättningar avseende vederlagets kvalitet eller kvantitet. — Vederlaget är behäftat med fel eller brist.
    (5) Förutsättningar avseende andra till vederlaget knutna syften. — Vederlaget blir eljest (i andra fall än de som ovan angivits) ej till avsedd nytta.
    (6) Förutsättningar avseende syften som inte knyter sig till vederlaget. — Syften som inte knyter sig till vederlaget förfelas.
    (7) Förutsättningen att åtagandet inte är eller blir oväntat betungande. — Löftesgivarens åtagande blir oväntat betungande.
    (8) Förutsättningen att uppfyllelsen inte blir omöjlig eller försvårad. — Löftesgivarens uppfyllelse blir omöjlig eller försvårad.
    (9) Förutsättningen att uppfyllelsen inte blir farlig. — Uppfyllelsen blir farlig.
    (10) Förutsättningen att den egna prestationen inte är eller blir oväntat värdefull. — Löftesgivarens prestation är oväntat värdefull.
    (11) Förutsättningen att de egna tillgångarna är oförminskade. — Löftesgivarens tillgångar är mindre än väntat.
    (12) Förutsättningar avseende individuella (icke-ekonomiska) syften. — Individuella (icke-ekonomiska) syften förfelas."

 

    Denna systematik, som utgör en vidareutveckling av Ussings kategoriseringar, motiveras dock inte närmare. En läsare frågar sig därför, på vilken grund systematiseringen är uppbyggd (systematiseringsnyckeln), varför författaren nämnt just dessa huvudgrupper och inte andra. Frågan anmäler sig därför, att följderna av kategoriseringen på konkret nivå inte är odiskutabla: så behandlas t. ex. det fallet att en tjänst utförs otillfredsställande under grupp 2 (s. 289), medan det analoga fallet fel i vara hänförs under grupp 4 (s. 290). Å andra sidan har t. ex. i grupp 3 (s. 289) sammanförts bl. a. så olika problem som verkan av att avlämnande av gods omöjliggjorts och förutsättningen att en förpliktelse existerar vid betalning av gäld och vid andra uppfyllelserättshandlingar.
    Författaren beskriver detaljerat sin metod (s. 64 ff.). Han tar utgångspunkt i Ekelöfs teleologiska tolkningslära, som han utvecklar så att den fyller den egna frågeställningens behov. Beskrivningen av metoden är förtjänstfull, liksom också den egna analysen av dess applicerbarhet på en undersökning som gäller allmänna läror. Avsnittet är speciellt starkt också av den anledningen att författaren i själva avhandlingen verkligen följer den metod han här skissar upp. Det lilla metodavsnittet visar väl hur genomtänkt avhandlingen är.
    En detalj förtjänar dock att uppmärksammas i detta sammanhang. Det centrala i den teleologiska metoden är ju, som känt, att man från de typiska fallen

 

vid en tänkt tillämpning av ett lagstadgande sluter sig till stadgandets ändamål, som härefter får vägleda tolkningen i de säregna fallen. En väsentlig fråga vid användningen av en sådan metod är hur man drar gränsen mellan dessa båda grupper av fall. Lehrberg ser detta som en språklig fråga (s. 67): de klara fallen är sådana "som klart omfattas av lagtextens ordalag". En sådan syn måste dock uppenbarligen medföra stora svårigheter att motivera reduktionsslut — inskränkande tillämpning av lagstiftningen mot dess ordalydelse — i det sådana fall ju per definitionem är klara fall som inte förutsätter tolkning; trots detta förespråkar författaren på flera ställen i avhandlingen reduktionsslut. Denna motstridighet har sina rötter i författarens icke helt genomtänkta omdöpning av Ekelöfs begreppspar typiska/atypiska eller ordinära/säregna fall (se s. 65 not 152) till klara och problematiska fall. I Ekelöfs konception är nämligen gränsdragningskriteriet inte nödvändigtvis primärt av språklig karaktär. Det kan ges en empiristisk tolkning (så förfar t. ex. Helin i en färsk avhandling om den skandinaviska realismens inverkan på finsk civilrätt, Lainoppi ja metafysiikka, Vammala 1988 s. 133): i kärnområdet för ett stadgande ligger sådana fall som förekommer ofta och som lagstiftaren därför kan förväntas ha haft för ögonen. Utgår man från att en sådan "förekomstfrekvens" avgör, vilka fall som skall anses ordinära och vilka säregna, föreligger det inte längre någon motstridighet i teleologiskt motiverade reduktionsslut.

 

Detaljer; FL och 36 § avtalslagen
Som tidigare nämnts genomgås i avhandlingen ett stort antal olika frågor i kontraktsrätten. De ställningstaganden som görs kan givetvis inte detaljgranskas i detta sammanhang. I regel är Lehrbergs analys av sådana frågor väl motiverad och djuplodande. Detta innebär naturligtvis inte att han på alla punkter förmår övertyga en tveksam läsare — personligen känner jag mig t. ex. mycket främmande för tanken att tillämpa FL:s hypotetiska prov vid väsentlighetsbedömningen i kontraktsbrottsläran (se s. 192 ff.) även efter att ha läst den omfattande genomgången av alla argument som tidigare framförts eller som kan framföras beträffande denna fråga.
    En särskild problematik, förhållandet mellan FL och 36 § avtalslagen, förtjänar dock att ägnas några rader. Det är ju uppenbart, att den stora generalklausulen utgör ett av de största hoten mot ett återupplivande av den borttynande FL. Lehrbergs bemötande av detta hot är dock inte övertygande (se s. 153 ff.).
    Det är intressant att notera, att författaren ser de övriga reglerna i avtalslagen som primära i förhållande till FL: beträffande 36 § vill han dock välja en motsatt utgångspunkt: FL "bör i första hand väljas" (se s. 175 f.). Härigenom kan han också nå fram till en särskild norm för fördelningen av fallen mellan 36 § avtalslagen och FL (s. 167):

 

Gränsdragningen "bör ske efter den principen, att betydelsen av felaktiga förutsättningar i första hand bedöms enligt förutsättningsläran, samt att 36 § tillgrips endast om ett avtalsvillkor framstår som oskäligt även bortsett från förutsättningen och dessutom förutsättningen antingen inte är relevant eller generalklausulens oskälighetsnorm erbjuder säkrare riktlinjer för bedömningen. Ett syfte med denna framställning är att försöka precisera innebörden av förutsättningslärans relevansregler på sådant sätt, att 36 § avtalslagen i framtiden mer sällan behöver tillgripas vid felaktiga förutsättningar."

 

Denna gränsdragningsregel kan underkastas flera typer av kritik:
    — En formalist kunde hävda, att ställningstagandet är lagstridigt. Om vi har ett lagstadgande, en generalklausul, i vilken anges att alla slags omständigheter, bl. a. förhållandena vid avtalsslutet, skall beaktas vid dess tillämpning, kan man väl inte blott med hänvisning till existensen av en konkurrerande lära förklara en viktig omständighet (förutsättningen) irrelevant?
    — Särskilt problematiskt blir ställningstagandet, om det leder till att man med hänvisning till att FL skall tillämpas utesluter jämkning i fall där man annars hade jämkat. Lehrbergs svar på en sådan kritik är uppenbarligen, att också FL skulle leda till ingrepp i alla sådana fall där en felaktig förutsättning skulle motivera jämkning (se t. ex. s. 155). För mig framstår det dock ingalunda som givet, utan närmare analys, att de elaborerade normerna i 7—13 kap. (riskrekvisitet) till alla delar täcker de oskälighetsfall med felaktiga förutsättningar inblandade som en domstol kunde tänkas ingripa mot med stöd av 36 § avtalslagen.
    — Frågan, vilken betydelse de processuella konstellationerna (parternas krav och invändningar) kan ha för domstolens val av grund för avgörandet, uppmärksammas överhuvudtaget inte.

 

Slutomdöme
I Finland avslutas disputationer med att fakultetsopponenten läser upp en sammanfattande bedömning av den granskade avhandlingen. Som opponent har jag i detta fall haft lätt att avge en mycket positiv konklusion:
    Lehrberg genomgår i sin avhandling många centrala kontraktsrättsliga frågeställningar. Behandlingen av dessa är i regel noggrann och felfri. En kritiker som försöker beslå Lehrberg med misstag och brister i detaljer har inte mycket att hämta.
    Avhandlingen har ett syfte — att återuppväcka den under senare år borttynande FL. Mot detta mål strävar författaren på ett genomtänkt och konsekvent sätt. I detta hänseende är avhandlingen exemplarisk som en rättsvetenskaplig prestation. Den bildar en helhet med en klart sammanhängande röd tråd; det är inte fråga om någon "allt jag vet om ditt och datt"-bok. Metoden är också från det valda perspektivet enhetlig och den explikeras på ett godtagbart sätt.
    En annan sak är, vilket framkommit ovan, att författarens grundläggande utgångspunkter inte är odiskutabla. Man kan åtminstone påstå att författarens angreppsvinkel skapar en juridik utan historia och utan samhälle. Normernas värld blir ett slutet system för sig. Författaren är dock ingalunda ensam om en sådan juridik.
    Det att jag långt behandlat olika slag av generella utgångspunkter skall emellertid inte nödvändigtvis i alla avseenden uppfattas som en negativ kritik. Det utgör tvärtom ett tecken på en mycket god avhandling att den ger upphov till generella frågor, vissa av dem juridikens s. k. evighetsfrågor. En avhandling, kring vilken någon sådan diskussion inte kan föras, är ofta en ointressant avhandling.

Thomas Wilhelmsson