Svensk rättspraxis

 

Civil- och straffprocessrätt 1980—1987

 

av f. d. justitierådet LARS WELAMSON

 

Förord

 

Närmast föregående översikt i ämnet finns i SvJT 1982 s. 81 ff. Den nu aktuella översikten är gjord efter väsentligen samma principer och med samma begränsningar som anges i inledningen till den förra översikten. Den föreliggande översikten präglas emellertid i än högre grad av att antalet rättsfall i ämnet under perioden är utomordentligt stort; det rör sig nu om ett fyrsiffrigt tal. För att inte översikten skulle svämma över alla bräddar — och för att den skulle bli färdig innan det är dags för nästa översikt — har jag tvingats till återhållsamhet i flera hänseenden. Framför allt har jag beträffande en stor del av fallen fått begränsa mig till att omnämna deras existens. Hänvisningar till lagförarbeten, litteratur och rättsfall som gjorts i anslutning till respektive rättsfallsreferat återges inte i översikten annat än i den mån jag i något fall funnit särskild anledning till det. Beträffande litteraturhänvisningar vill jag i övrigt anmärka, att en mycket stor del av fallen redovisats i kommentaren till RB av Gullnäs m. fl.(vol. I och II cit. Gullnäs, vol. III cit. Fitger) liksom i Ekelöfs arbete Rättegång I — V men att jag endast undantagsvis hänvisar till dessa standardverk.
    Ny lagstiftning har gjort en del av fallen mer eller mindre föråldrade. Jag har inte ansett mig böra helt utesluta sådana fall men har försökt att ange hur de förhåller sig till den lag som var gällande när manuskriptet lämnades till sättning under våren 1989. Ändringar i RB som då föreslagits (och möjligen också redan antagits) men ännu inte trätt i kraft har endast i mycket begränsad utsträckning kunnat beaktas.
    Förutom förkortningar som är vedertagna i juridisk litteratur används i översikten LL för lagsökningslagen och RL för rättshjälpslagen. RB citeras med endast kapitel- och paragrafnummer.
    En del inadvertenser i framställningen, som jag hoppas att läsaren har överseende med, får sin förklaring av att jag efter högt föredöme (Hjalmar Karlgren i förordet till Produktansvaret) "så småningom blivit rätt utledsen" på produkten.

 

Innehållsförteckning

 

I. DOMSTOLSVÄSENDET 500

Domförhet 500

Jäv 501

Rättegångsförseelse  502

Vite 502

 

II. RÄTTEGÅNGEN I ALLMÄNHET 503

 

A. Rättegången i tvistemål 503

Svensk domstols behörighet 503

10: 3 503

10: 4 504

10: 5 504

 

 

3539-168 Svensk Juristtidning

 

498 Lars WelamsonFast egendom 504

10: 14 505

10: 15 505

10: 16 505

Övrigt 506

Allmän domstol eller specialdomstol 506

Allmän domstol eller AD

Allmän domstol eller fastighetsdomstol 506

De allmänna domstolarnasinbördes behörighet 508

Sjörättsmål 508

10: 5 508

Fastighetsforum 508

10: 14 508

10: 15 509

Andra spörsmål om domstolsbehörighet 509

Part och ställföreträdare, talerätt, processgemenskap 511

Ombud och biträde 515

Fullgörelsetalan 516

Fastställelsetalan 516

Talans väckande m. m. 517

Kumulation 518

Medgivande. Återkallelse avtalan och av medgivande 518

Yrkande och åberopande 520

Ändring av talan 522

Litispendens 524

Res judicata 524

Rättelse av dom 525

Intervention 525

Säkerhetsåtgärder. Handräckning 526

Mellandom 528

Förlikning 529

Rättegångskostnad 529

18: 1 529

18: 2 529

18: 3 530

18: 4 530

18: 5 531

18: 6 och 7 532

18: 8 533

18: 8 a 533

18: 14 533

18: 15 534

Särskilda kostnadsregler 535

Rättshjälp 537

Beviljande av rättshjälp 537

Förordnande och byte av biträde 539

Omfattningen av rättshjälp. Ersättningsgilla rättshjälpskostnader 540

Bestämmande och jämkning av maximibelopp samt fastställande av avgifter 542

Ordningen för framställning och prövning av anspråk på ersättning 543

Ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader 545

Upphörande av rättshjälp 546

Processledning 547

 

B. Rättegången i brottmål 548

Domstols behörighet 548

Åtalsrätt 548

Nedläggande av åtal 548

Betydelsen av tilltalads död 549

Offentlig försvarare 549

Förordnande, entledigande och byte av offentligförsvarare 549

Ersättningsfrågor 550

Enskilt anspråk 552

Tvångsmedel och säkerhetsåtgärder 553

Häktning 553

Reseförbud 555

Beslag och kvarstad 556

Omröstning 557

Frågor om åtalsjustering ochres judicata samt andra spörsmål om gärningsidentitet 558

Rättegångskostnad 564

 

C. Gemensamma bestämmelser 567

Laga förfall 567

Vilandeförklaring 567

Delgivning 568

Rättegångshinder 569

 

III. BEVISNING 572

Bevisbörda, beviskrav och bevisvärdering 572

Tvistemål (och därmed likartade mål och ärenden) 572

Brottmål (och därmed likartade mål och ärenden) 576

Övrigt rörande bevisning i allmänhet 578

Bevisning till framtida säkerhet 578

Vittne (och medtilltalad) 579

Rätt att vägra vittna 579

Tystnadsplikt 579

Vittnesersättning 580

Sanktioner 581

Bevisupptagning åt eller vid utländsk domstol 581

Skriftlig bevisning 581

Syn 582

 

IV. RÄTTEGÅNGEN i HOVRÄTT OCH HD 582

Fullföljdsrätt 582

Klagan över domskäl 582

Frågor om förbud mot fullföljd (överhuvud eller genom särskild talan) 585

Behörighet att klaga 586

 

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 499Fullföljdstid 590

Ordningen för prövning av fullföljdsfrågor 590

Fullföljdshänvisning 591

Fullföljdsinlaga 591

Frågor om innebörden av parts ändringsyrkande och vissa andra spörsmål angående omfattningen av högrerätts prövning 593

Innebörden av parts ändringsyrkande 593

Officialprövning 594

Ny omständighet eller nybevisning 596

Övrigt 597

Ändring av vadetalan 597

Motpart vid fullföljd 598

Anslutningsvad och förbud mot reformatio in pejus 598

Tilltrosparagraferna 600

Avgörande på handlingarna 601

Undanröjande av lägre rättsdom eller beslut 603

Prövningstillstånd 606

Andra frågor rörande överrättsprocessen 607

 

V. SÄRSKILDA RÄTTSMEDEL 608

Resning 608

Avgöranden som kan bli föremål för resning 608

Ny omständighet eller ny bevisning som resningsgrund 609

Tvistemål 609

Brottmål 611

Uppenbart lagstridig rättstillämpning 611

Övrigt angående resning 612

Återställande av försutten tid 614

Frister som kan återställas 614

Laga förfall 615

Frist för ansökan om återställande av försutten tid 620

Partiellt återställande 621

Besvär över domvilla 621

Avgöranden som kan bli föremål för domvillobesvär 621

Rätt instans för domvillobesvär 622

Besvärsgrunderna 622

59: 1 p 1 622

59: 1 p 3 623

59: 1 p 4 623

59: 1 p 5 624

Besvär över strafföreläggande och över föreläggande av ordningsbot 624

 

VI. SMÅMÅL 625

 

VII. LAGSÖKNING OCH BETALNINGSFÖRELÄGGANDE 629

Skriftligt fordringsbevis 629

Förfallen fordran enligt 1 § LL 631

Fordran som ej avser skadestånd enligt 18, 19 och 31 c §§ LL 631

Officialprövning 632

Talans väckande 632

Ändring av talan 633

Återkallelse av talan 633

Kostnader i mål om lagsökning och betalningsföreläggande 633

Rättegångsfel 634

Fullföljd, ansökan om återvinning 634

Övrigt 636

 

VIII. SKILJEAVTAL OCH SKILJEDOM 636

Träffande av skiljeavtal 636

Omfattningen av skiljeavtal 637

Giltigheten av skiljeavtal 637

Klander av skiljedom 641

Övrigt 641

 

I ÖVERSIKTEN BEHANDLADE RÄTTSFALL FRÅN DEN AKTUELLA PERIODEN 642

 

 

500 Lars WelamsonI Domstolsväsendet

 

Domförhet
Med avseende på reglerna om domförhet har i prop 1988/89: 95 föreslagits en del ändringar, som emellertid inte beaktas i det följande.
    Vid tingsrätts prövning av ansökan om förordnande av god man enligt 18: 3 FB skall enligt 6 § ärendelagen nämnd deltaga, om person, som har talerätt i saken, hos tingsrätten har motsatt sig bifall till ansökningen, NJA 1981 s. 1079. — Om sammansättning av fastighetsdomstol vid handläggning av tvistigt ärende, se RH 1981: 162. — RH 1981: 145 gäller huruvida ärende om fastställande av arvsskatt, som gällt bl. a. tillämpning av 23 § F. 2 st. arvsskattelagen kunnat handläggas av tingsnotarie som ensamdomare. — De speciella reglerna i 15: 29 GB om underrätts sammansättning i bodelningsmål ansågs i RH 1985: 49 tilllämpliga i mål angående klander av bodelning och arvskifte. Några särskilda regler om underrätts sammansättning i bodelningsmål finns emellertid inte i ÄktB, och rättsfallet synes ha förlorat sin aktualitet.
    I RH 1986: 90 hade tvistemål av tingsrätt avgjorts efter huvudförhandling med en lagfaren domare. En förutsättning för rättens domförhet med denna sammansättning var enligt 1: 3 st. 5 att parterna samtyckt därtill. Då i hovrätten klarhet inte kunde vinnas huruvida parterna lämnat sådant samtycke, blev domen undanröjd och målet återförvisat för förnyad huvudförhandling efter hörande av parterna. Oklarheten bestod i att av tingsrättens akt inte framgick att frågan om rättens sammansättning varit föremål för diskussion mellan rättenoch parterna samt att en underhandskontakt från hovrättens sida med tingsrätten och parterna inte gett någon entydig vägledning. Det förefaller kunna ifrågasättas, om det ens enligt då gällande regler (jfr prop 1988/89: 95) utgjorde tillräcklig grund för återförvisning att det inte kunde uteslutas att rätten inte varit domför. — Om tillämpning i övrigt av domförhetsregeln om ensamdomare vid huvudförhandling i tvistemål, se RH 1986: 81 (I och II). — Angående spörsmål om hållande av huvudförhandling i förenklad form på den grund att saken finnes uppenbar, se NJA 1984 s. 80 och RH 1981: 185 (jfr 1983: 152). De båda sistnämnda fallen berörs vidare nedan under IV, Avgörande på handlingarna.
    Ett mål angående utdömande av vite som förelagts av byggnadsnämnd företogs till handläggning av tingsrätt i sammansättning med lagfaren domare och fem nämndemän. Vid enskild överläggning efter huvudförhandlingen anmälde en nämndeman att han var jävig därför att han var ledamot av byggnadsnämnden. Tingsrätten beslöt då att med stöd av den sedermera i 1: 3 st. 4 intagna bestämmelsen överlägga till dom i nämndemannens utevaro. Beslutet ansågs av hovrätten felaktigt, eftersom det inte kunde anses ha varit fråga om laga förfall som inträffat efter huvudförhandlingens början. Tingsrättens dom undanröjdes därför, oavsett att målet hade kunnat handläggas av enbart en lagfaren domare. RH 1980: 93. Rättsfallet belyser ytterligare — liksom tidigare NJA 1973 s. 113, jfr SvJT 1982 s. 88 — det irrationella i att frågan, huruvida rätten är domför trots att en nämndeman inte deltar i handläggningen, skall bero av skälen härtill. — I RH 1982: 143 hade tingsrätt i mål rörande ansvar och

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 501skadestånd hållit vad den själv betecknade som fortsatt huvudförhandling med endast fyra nämndemän, då en nämndeman var förhindrad att inställa sig till det senare rättegångstillfället. Förfarandet ansågs ha varit felaktigt, eftersom det senare rättegångstillfället rätteligen var att anse som ny huvudförhandling. Tingsrättens dom blev följaktligen undanröjd. Undantag gjordes dock för skadeståndsdelen, enär skadeståndstalan medgivits av den tilltalade och domen inte överklagats i den delen, samt för ersättning till försvararen och för den tilltalades frigivande från häkte.
    Om tillämpning i visst fall av 2: 4 a se RH 1987: 30.
    När i mål som handlagts enligt den numera upphävda småmålslagen tingsrätt förklarat sig inte vara behörig samt käranden fullföljt talan mot beslutet och i andra hand hemställt om hänvisning till behörig domstol har hovrätt ansetts, i samband med att den vägrar prövningstillstånd, skola uppta hänvisningsfrågan till behandling i samma sammansättning som vid tillståndsprövningen. NJA 1983 s. 508. Rättsfallet torde ha motsvarande tillämpning på mål enligt 1: 3 a. —I mål som handlades enligt småmålslagen avslogs ansökan om rättshjälp på prövningsavdelning i hovrätt i samband med att beslut fattades om att inte meddela prövningstillstånd. RH 1981: 186. Avgörandet överensstämmer med vad som anses gälla beträffande behörigheten för avdelning för tillståndsprövning i HD och har samma aktualitet enligt nuvarande regler.
    Det har tidigare rått viss osäkerhet om den rätta hanteringen av yrkanden som framställts efter det att HD fattat beslut att ej meddela prövningstillstånd och beslutet utlämnats för expediering men innan expediering skett. I NJA 1986 s. 94 har emellertid fastslagits att det ankommer på avdelningen för tillståndsprövning att bedöma frågan, huruvida sådana särskilda omständigheter har förelegat att ett dylikt yrkande skall beaktas. Enligt Gullnäs, 18: 59, förelåg speciella omständigheter i fallet. Jag tror knappast att det finns fog för den uppfattningen. Den situation som förelåg — nämligen att part efter det att beslut att ej meddela prövningstillstånd utlämnats för expediering inkommit med en skrift vari yrkades viss utredning och partens biträde enligt RL framställde ersättningsanspråk — var i och för sig dess värre inte ovanlig. Såvitt jag minns lämnades skriften av dispensavdelningen också utan åtgärd. I prop 1986/87: 89 s. 123 har departementschefen uttalat bl. a. att HD i rättsfallet synes ha lämnat visst utrymme för en diskretionär prövning av ersättningsrätten med hänsyn till förefintligheten av giltig ursäkt. (Jfr Gullnäs 18: 59 f.) Enligt min mening är det dock osäkert vilken betydelse rättsfallet härvidlag må kunna tilläggas.
    I BD 1980: 7, där hyresnämnd hade hållit överläggning till beslut utan att samtliga ledamöter varit samtidigt närvarande, ansågs nämndens beslut böra undanröjas oberoende av yrkande.

 

Jäv
I NJA 1982 s. 564 hade en förening för hyresgästerna i viss fastighet ansökt om fastställande av förhandlingsordning enligt hyresförhandlingslagen för fastigheten mellan föreningen och fastighetsägaren. Sedan ansökningen avslagits av hyresnämnden därför att förhandlingsordning redan gällde mellan fastighetsägaren och Hyresgästföreningen i Stor-Stockholm, besvärade sig sökanden till bostadsdomstolen. En person som innehade en ledande ställning i Hyresgästernas Riksförbund — till vilket Hyresgästföreningen i Stor-Stockholm är ansluten — ansågs inte jävig att såsom intresseledamot delta i prövningen av besvären.

 

502 Lars WelamsonAvgörandet synes i och för sig ha varit med utgångspunkt i gällande bestämmelser oundvikligt, men enligt min mening är resultatet stötande och visar att bestämmelserna om bostadsdomstolens sammansättning stundom är svåra att förena med de grundläggande rättssäkerhetshänsyn som uppbär RB:s bestämmelser om domarjäv. — Spörsmål om jäv mot nämndeman i fastighetsdomstol förelåg i RH 1981: 137.

 

Rättegångsförseelse
För att någon som fått en parkeringsanmärkning skall befrias från betalningsskyldighet på grund av att endast lastning och lossning anses ha förekommit vid tillfället måste enligt HD i NJA 1985 s. 622 uppenbarligen krävas att han åtminstone anger de särskilda omständigheterna i fallet. En ombudsman vid parkeringsjuridiska föreningen, som i denna sin anställning fått stor erfarenhet av parkeringsärenden, måste enligt HD ha insett detta. Han ansågs därför ha gjort sig skyldig till rättegångsförseelse genom att som ombud för bilägare ha fullföljt talan mot polismyndighets beslut angående parkeringsanmärkning först till tingsrätt och senare till hovrätt med endast ett allmänt påstående om att lastning och lossning förekommit vid tillfället. Av rättsfallet framgår också, att fråga om ansvar för rättegångsförseelse kan upptas endast av den domstol där förseelsen begås. — I RH 1985: 121 hade en person, H, sökt återvinning mot en tredskodom omkring tio år efter det att tredskodomen delgivits honom. I avvisningsbeslut uttalade tingsrätten att det hade ålegat H, om han ville söka återvinning, att göra detta inom en månad från delgivningsdagen. Sedan H besvärat sig upptog hovrätten, i samband med att besvären lämnades utan bifall, frågan huruvida H fört talan mot bättre vetande men fann inte tillförlitligen utrett att så varit förhållandet. Eftersom i beslutet inga upplysningar lämnas om H:s person får beslutet antagas ge uttryck för en pessimistisk — men sannolikt dessvärre också realistisk — syn på gemene mans förmåga att tillgodogöra sig även de enklaste rättsregler och domstolsbeslut. — För att ett otillbörligt uttalande i rättegångsskrift, vilket är nedsättande för annans person, skall kunna föranleda ansvar för rättegångsförseelse torde enligt RH 1987: 81 krävas att uttalandet inte riktar sig mot någon i rättegången helt utomstående. Ett sådant uttalande bedömdes emellertid i rättsfallet som rättegångsförseelse när det gällde en person som var närstående till part och som — enligt vad den som gjorde uttalandet måste ha räknat med — avsetts skola höras som vittne i målet.

 

Vite
En allmän princip, som kommit till uttryck i 9: 8 (numera i st. 1) är att vite inte får föreläggas då straff är utsatt. Undantag förekommer i vissa författningar men saknas i upphovsrättslagen. Till följd härav ansågs i NJA 1982 s. 633 yrkande om föreläggande vid vite enligt 15: 3 st. 2 att underlåta åtgärder som skulle innebära upphovsrättsintrång inte kunna bifallas.
    I NJA 1981 s. 1129, där domstol biföll ett yrkande om förpliktande för part att ta bort ett stängsel, ansågs domstolen ha, på grund av en allmän befogenhet att förordna om sättet för doms verkställande, ägt förena förpliktandet med ett vitesföreläggande trots att något yrkande därom inte framställts. Avgörandet har kritiserats av Lars Heuman i Specialprocess, 2 uppl. 1987 s. 87. Se härtill också Westberg, Domstols officialprövning s. 432 ff med vidare hänvisningar.
    Enligt 2 § lagen om blodundersökning m. m. vid utredning om faderskap kan bl. a. modern — för egen del och som vårdnadshavare för barnet — vid vite

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 503föreläggas att inom viss tid visa att blodprov tagits på henne och barnet. Ett föreläggande som i stället gick ut på att modern skulle senast viss dag beställa tid för blodprovstagning och därefter lämna erforderliga blodprov ansågs i RH 1985: 27 inte lagligen grundat. Avgörandet, som eljest kunde synas skäligen formalistiskt, blir fullt begripligt mot bakgrund av att modern den angivna dagen försökt beställa tid för blodprovstagning men fått besked att det inte var möjligt att beställa sådan tid. — Sedan tingsrätt före huvudförhandlingen beslutat om hämtning av två tilltalade, ansågs för dem tidigare meddelat föreläggande om personlig inställelse vid vite förfallet. Då hämtningsbeslutet inte kunde verkställas, kunde följaktligen inte heller det förelagda vitet lagligen dömas ut. RH 1984: 79. — När tilltalad, som förelagts att inställa sig personligen vid domstol, inställde sig i så berusat tillstånd att förhandlingen inte kunde genomföras ansåg tingsrätten att han inte efterkommit föreläggandet. Denna onekligen djärva tolkning av begreppet personlig inställelse underkändes emellertid av hovrätten. Se RH 1980: 115. — I RH 1982: 30 hade tilltalad — enligt egna uppgifter som godtogs av hovrätten — befunnit sig utanför rättssalen när målet påropades men på grund av missförstånd inte gått in i salen. Han ansågs inte ha försuttit honom förelagt vite.
    I 9: 8 fanns tidigare en genom 1987 års lagstiftning upphävd bestämmelse om att vite inte fick utdömas om ändamålet med vitet hade förfallit. Bestämmelsen har en motsvarighet i 9 § lagen (1985: 206) om viten, enligt vilken vite inte skall dömas ut om ändamålet med vitet förlorat sin betydelse. Rättsfall som hänför sig till eller har viss beröring med den nämnda förutvarande bestämmelsen i 9: 8 eller med 9: 9 i dess lydelse enligt lagen 1987: 747 är NJA 1981 s. 872 samt RH 1980: 9, 1980: 72, 1981: 127 och 1982: 42 samt RH 1987: 55. Se också det nyss anmärkta fallet RH 1984: 79 och RH 1983: 52 samt BD 1983: 2, 1983: 29 och 1984: 15.
    Om tolkersättning, se NJA 1984 s. 334 I och II.

 

II. Rättegången i allmänhet

 

A. Rättegången i tvistemål

 

Svensk domstols behörighet
Dispositionen av rättsfallen under olika lagbestämmelser i 10 kap RB är betingad endast av framställningstekniska skäl. I princip regleras svensk domstols behörighet endast i ringa mån av bestämmelser i RB.

 

10: 3
Stadgandet i 10: 3 om förmögenhetsforum ger efter orden en mycket vidsträckt behörighet för svensk domstol. Såsom bl. a. framhållits av Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål s. 148, synes det önskvärt att stadgandet såvitt möjligt får en något restriktiv tillämpning. Ett betydelsefullt avgörande i linje med detta synsätt är NJA 1981 s. 386, enligt vilket behörighet för svensk domstol enligt stadgandet inte kan grundas på det förhållandet att utlänning i Sverige har sådan honom tillhörig egendom som är avsedd för hans personliga bruk under tillfällig vistelse här. Se härtill Pålsson i SvJT 1987 s. 352 f. — Till egendom som kan vara behörighetsgrundande enligt 10: 3 hör i princip en enkel fordran som svaranden har motkäranden. Enbart det förhållandet att svaranden påstått sig ha en sådan fordran

 

504 Lars Welamsonhar emellertid i RH 1987: 25 inte ansetts behörighetsgrundande när käranden inte till någon del förklarat sig vitsorda kravet. Hovrätten uttalade också, att det ligger i sakens natur att 10: 3 inte heller är tillämplig om det av omständigheterna framgår att käranden till någon liten del vitsordar en av svaranden påstådd fordran endast i syfte att tillskapa forum för svaranden i Sverige.
    I NJA 1987 s. 790 har HD gjort viktiga principuttalanden rörande det mått av bevisning som bör krävas för ett påstående att någon har egendom inom viss tingsrätts domkrets och att därför rätten enligt 10: 3 och 15: 5 är behörig att pröva ett mot denne riktat yrkande om kvarstad för fordran. HD uttalade bl. a. att beviskravet för påstående om behörighetsgrundande egendom bör sättas lägre med avseende på behörighet att pröva ett kvarstadsyrkande än beträffande behörighet att ta upp en talan om betalningsskyldighet och att en ytterligare sänkning av beviskravet är motiverad när det är fråga om ett interimistiskt beslut.
    Ett visst intresse för tillämpningen av 10: 3 har också NJA 1980 s. 84, varom kan hänvisas till Pålsson i SvJT 1982 s. 238 och Gregow i SvJT 1984 s. 279 f. Se även AD 1981: 24 och därtill Pålsson i SvJT 1987 s. 353.

 

10: 4
I NJA 1980 s. 340 hade kronofogdemyndighet gjort konkursansökan mot en person som ådragit sig en skatteskuld här i riket och därefter utflyttat med känt hemvist utrikes. Ansökningen, som gjordes hos konkursdomaren vid tingsrätten i den ort där skattedebiteringen skett, upptogs till prövning med stöd av 6 § 1 st. i dåvarande 1921 års konkurslag (jfr numera 2: 1 st. 1 KL) jämfört med 10: 4. Gäldenären ansågs således genom skatteskulden ha "ådragit sig gäld" på den ort där skattedebiteringen skett. Se härom Bogdan, Internationell konkurs- och ackordsrätt, s. 65, 76 och 87 f med hänvisningar samt Pålsson i SvJT 1987 s. 353 f. — Se i detta sammanhang också NJA 1980 s. 164, behandlat av Pålsson i SvJT 1982 s. 251 och Bogdan, a. a. s. 64, 77 och 125.
    Vid svensk domstol hade talan väckts mot ett norskt bolag om betalning för varor. Dessa hade beställts av en i Norge befintlig representant för bolaget vid telefonsamtal med en företrädare för ett svenskt företag vilken befann sig i Sverige. I linje med NJA 1940 s. 354 ansågs avtalet inte ingånget i Sverige. Inte heller i övrigt ansågs förutsättningar finnas för att uppta talan vid svensk domstol. RH 1986: 122. (Jfr Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 3 uppl. 1987 s. 99.) — Också i det nyss nämnda fallet RH 1987: 25 uppkom fråga om tillämpning av 10: 4. — I NJA 1983 s. 177, anmärkt nedan under IV, Fullföljdsrätt, intog hovrätten en ståndpunkt till en fråga om tillämpning av 10: 4 som med fog kritiserats av Pålsson i SvJT 1987 s. 354. (Frågan kom inte under HD:s bedömande i fallet.)

 

10: 5
Se härom det ovan under 10: 3 anmärkta fallet AD 1981: 24.

 

Fast egendom
Svensk domstol är i princip inte behörig att pröva fråga om äganderätt till utomlands belägen fast egendom. I NJA 1985 s. 832 ansågs principen tillämplig också beträffande äganderätt till byggnad på annans grund. Undantag gjordes dock därför att domstol i det land där byggnaden var belägen hade avvisat talan och det därför eljest förelåg risk för déni de justice. Se härtill Pålsson i SvJT

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 5051987 s. 355 f. — Svensk domstol ansågs i RH 1986: 55 behörig att upptaga hyrestvist avseende en bostadslägenhet i Spanien, varom hyresavtal ingåtts i Sverige mellan svenska medborgare. (Tvisten ansågs inte skola upptas av fastighetsdomstol.) — I RH 1987: 98 ansågs svensk domstol behörig att uppta tvist om redovisning i anledning av ett sysslomannaavtal som avsåg uppdrag att förvalta och försälja lägenheter i Spanien, även om dessa skulle vara att anse som fast egendom. — I RH 1987: 125 hade en fastighetsägare vid den domstol där hans fastighet är belägen yrkat skadestånd av ett finskt aktiebolag för fel imaterial och konstruktion beträffande en monteringsfärdig stockstuga som bolaget levererat och som satts upp på fastigheten. Invändning att tingsrätten ej skulle vara behörig att uppta talan blev ogillad. Man kan fråga sig om inte detta utgör en väl långtgående utsträckning av svensk domsrätt.

 

10: 14
I NJA 1986 s. 729 ansågs svensk medborgare med hemvist utomlands, med analogisk tillämpning av 10: 14 RB, skyldig att jämte två svenska rättssubjekt svara vid svensk domstol. Hovrätten, vars beslut fastställdes av HD, uttalade bl. a. att den ifrågavarande bestämmelsen är direkt tillämplig endast när samtliga svarande i ett mål har behörigt forum i Sverige och att möjligheten att analogt tillämpa bestämmelsen beträffande en svarande för vilken behörigt forum i Sverige annars saknas måste vara begränsad. Svaranden ansågs dock ha sådan anknytning till Sverige att en analog tillämpning av 10: 14 RB i det aktuella fallet var befogad. Jfr Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 3 uppl. 1987 s. 96.

 

10: 15
I RH 1984: 139 tillämpades den i 10: 15 RB fastlagda principen analogt beträffande förändringar i omständigheter som grundat svensk domsrätt. Efter att ha diskuterat principfrågan uttalade hovrätten att det bör krävas synnerligen starka skäl för att inte göra en sådan analog tillämpning. Se numera 4 § 2 st. lagen (1985: 367) om internationella faderskapsfrågor. Se härtill också Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, 1986, s. 82 ff.

 

10: 16
Enligt bestämmelse i avtal mellan ett svenskt och två utländska företag skulle tvister i anledning av avtalet avgöras av "vederbörande domstol i Sverige". Sedan det svenska företaget väckt talan mot de utländska företagen vid domstol i Sverige uppkom fråga om betydelsen av att behörighet för svensk domstol inte kunde grundas på annat än avtalet och detta saknade bestämmelser om vilken svensk domstol som skulle vara behörig. HD fann avtalets innebörd enligt allmänna regler om tolkning och utfyllnad vara den, att behörighet för svensk domstol skapats. Beträffande frågan, vilken svensk domstol som kunde anses behörig, berörde HD flera tänkbara alternativ men tog inte ställning, eftersom hovrätten funnit den domstol vid vilken talan väckts vara behörig och en fråga om intern lokal behörighet i sådant fall jämlikt 54: 7 RB inte kan komma under HD:s bedömande. NJA 1980 s. 188. Se härtill Pålsson i SvJT 1982 s. 239.
    Med stöd av en bestämmelse i konossement att eventuella tvister skulle avgöras av svensk domstol väckte utländskt försäkringsbolag vid svensk domstol talan mot utländskt rederi om ersättning som försäkringsbolaget utgett för last som uppgavs ha förkommit under transport med rederiets fartyg mellan ut-

 

506 Lars Welamsonländska hamnar. Tingsrätten, som upptog målet till prövning, uttalade bl. a. att det för giltigheten av en prorogationsöverenskommelse mellan utländska parter inte anses erforderligt att någon viss namngiven domstol för tvisten blivit bestämd i avtalet. (Tingsrätten kan förmodas härvid ha syftat på NJA 1980 s. 188.) Vidare uttalades bl. a. att det är uppenbart att svensk domstol inte har någon ovillkorlig skyldighet att till prövning uppta en tvist som inte har någon anknytning till Sverige enbart på den grunden att en giltig prorogation till svensk domstol föreligger. Tingsrätten fann sig dock med hänsyn till närmare angivna föreliggande omständigheter inte böra avböja att uppta tvisten. Besvär över tingsrättens beslut lämnades av hovrätten utan bifall. RH 1984: 125.

 

Övrigt
Om behörighet för svensk domstol, se beträffande namnbyte NJA 1980 s. 232 och RÅ 1980 2: 71 (jfr Pålsson i SvJT 1982 s. 227), beträffande vårdnad NJA 1983 s. 359 , NJA 1987 s. 600, RH 1981: 25, RH 1981: 142, RH 1982: 28, RH 1982: 146 (jfr till de nämnda hovrättsfallen angående vårdnad Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, 1986, s. 109 ff) och RH 1985: 129 (jfr Pålsson i SvJT 1987 s. 337 ff) samt beträffande underhåll NJA 1983 s. 573 (jfr Pålsson i SvJT 1987 s. 340) och beträffande negativ bördstalan RH 1986: 23.
    Angående frågor om behörighet för svensk domstol i arbetsrättsliga tvister, se AD 1981: 24 och 1983: 121, kommenterade av Pålsson i SvJT 1987 s. 359 f.

 

Allmän domstol eller specialdomstol

 

Allmän domstol eller AD
När kärande som grund för sin talan åberopar att ett anställningsförhållande förelegat mellan parterna är fråga om arbetstvist, även om svaranden bestrider att något anställningsförhållande förelegat. Se NJA 1984 s. 705 (jfr AD 1977 nr 82 och 1981: 64). — Spörsmål huruvida arbetstvist förelåg aktualiserades också i NJA 1984 s. 68, i NJA 1986 s. 388, varom vidare nedan under VIII, Skiljeavtal och skiljedom, samt i AD 1982: 90, 1984: 147 (med vissa principuttalanden i ämnet) och 1986: 8.
    Enligt 2: 3 lagen om rättegången i arbetstvister är AD överrätt i mål som enligt 2 § i samma kap upptagits av tingsrätt och fullföljs därifrån. (Jfr de nyssnämnda fallen NJA 1984 s. 68 och s. 705.) Detsamma har i NJA 1982 s. 318 och 1987 s. 334 ansetts gälla när stämningsansökan avvisats. — I AD 1986: 105 hade tingsrätt i arbetstvist ogillat ansökan om rättshjälp. Mot beslutet fullföljdestalan till hovrätten som biföll ansökningen. Sedan målet i huvudsaken fullföljts till AD, konstaterade AD att hovrätten rätteligen inte varit behörig att pröva frågan om rättshjälp i målet, men att AD inte kunde undanröja beslutet eftersom AD inte är överinstans i förhållande till hovrätt. Beslutet ansågs, naturligt nog, inte heller kunna betraktas som en nullitet, och resultatet blev att AD fick acceptera att parten hade rättshjälp enligt hovrättens beslut.

 

Allmän domstol eller fastighetsdomstol
Talan om fastställelse att viss överenskommelse mellan parterna innebär arrendeavtal har i NJA 1983 s. 331 ansetts utgöra arrendetvist som skall handläggas vid fastighetsdomstol. Detsamma har i NJA 1983 s. 724 ansetts gälla beträffande negativ fastställelsetalan med yrkande att arrendeförhållande inte föreligger

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 507mellan parterna. Som framhållits i HD:s skäl karakteriseras ju en sådan talan av att den föregriper ett käromål från motsidan, byggt på påstående om ett existerande arrendeförhållande. Yrkande av fastighetsägare om ersättning för skadegörelse som hyresgäst påstods ha utövat på inredningen i den av honom hyrda fastigheten och vissa liknande ersättningsyrkanden ansågs i NJA 1983 s. 173 ha sådan anknytning till hyresförhållandet att tvisten fick anses utgöra hyrestvist, trots att fastighetsägaren som grunder för sin talan åberopade dels allmänna skadeståndsrättsliga principer dels att det förelegat ett särskilt avtal vid sidan av hyresförhållandet. — Krav på ersättning för skadad möbel vid hyra av möblerad lägenhet ansågs däremot i RH 1987: 135 inte utgöra hyrestvist. Tvist om skyldighet för medlem i bostadsrättsförening att utge förfallna årsavgifter har i RH 1983: 117 ansetts inte utgöra hyres- eller bostadsrättstvist. (Däremot ansågs tvisten gälla vederlag för sådan särskild rätt som avses i 10: 10 RB, varför målet skulle handläggas vid fastighetsforum.) — Krav på återbetalning av vederlag för överlåtelse av hyresrätt till bostadslägenhet har i RH 1983: 146 ansetts inte skola handläggas i den ordning som gäller för hyrestvister. — Samma ståndpunkt intogs i RH 1982: 37 beträffande fordran avseende betalning för hotellogi, som tillhandahållits för kortare tid. (Fallet gällde i och för sig tillämpning av bestämmelser i lagsökningslagen om lokal behörighet men har ansetts böra redovisas i samband med övriga rättsfall angående vad som är hyrestvist.) — Inte heller tvist om ersättning för kostnader för vräkning från en fastighet har ansetts vara hyrestvist, RH 1981: 189. Krav på ersättning för elström vid uthyrning i andra hand av lägenhet har däremot i RH 1981: 84 ansetts utgöra hyrestvist. — Angående frågan, huruvida hyrestvist förelåg, se även NJA 1986 s. 247 och RH 1987: 68. — Att hyrestvist avseende en bostadslägenhet i utlandet, som ansågs kunna prövas i Sverige, upptogs vid annan domstol än fastighetsdomstol i RH 1986: 55 har redan anmärkts ovan under Svensk domstols behörighet.
    Den numera upphävda småmålslagen gällde inte mål vid fastighetsdomstol. Rättsfallet NJA 1986 s. 28 belyser de olyckliga konsekvenser som med hänsyn härtill kunde uppkomma från kostnadssynpunkt genom att mål som anhängiggjorts vid tingsrätt i dess egenskap av allmän domstol ansetts kunna formlöst överflyttas till samma tingsrätt i dess egenskap av fastighetsdomstol.(Sådan överflyttning har, i linje med NJA 1978 s. 104, ansetts kunna ske också i RH 1980: 85 och i NJA 1981 C 124.) Dessa speciella kostnadskonsekvenser kan dess bättre inte längre uppkomma i mål angående hyra eller bostadsrätt med hänsyn till 1: 3a RB och 4 a § lagen om domstolar i fastighetsmål. I andra mål synes de emellertid alltjämt kunna uppkomma. Den ifrågavarande ståndpunkten om överflyttning medför dessutom alltjämt i ett flertal hänseenden irrationella konsekvenser som utvecklats av minoriteten i rättsfallet — i vilken jag ingick — och av mig som reservant i det tidigare rättsfallet NJA 1978 s. 104.
    I NJA 1982 s. 410 uppkom fråga om behörighet för fastighetsdomstol eller allmän domstol att i visst fall pröva tvist om ersättning för gatukostnader. Rättsfallet synes ha förlorat sin aktualitet med tillkomsten av plan- och bygglagen. — Invändning mot kommuns vid allmän domstol förda talan om utfående av konsumtionsavgifter för vatten, avlopp och renhållning att tvisten skulle prövas av statens va-nämnd ogillades i RH 1981: 123, enär de ifrågavarande fastigheterna ostridigt låg utanför det enligt va-lagen för kommunens va-anläggning fastställda verksamhetsområdet. I NJA 1982 C 103 och RH 1986: 139 ansågs däremot tvist rörande storleken av anslutningsavgift för fastighet som

 

508 Lars Welamsonanslutits till kommuns va-anläggning men låg utanför anläggningens verksamhetsområde skola prövas av va-nämnden.

 

De allmänna domstolarnas inbördes behörighet

 

Sjörättsmål
I NJA 1982 s. 315 förelåg fråga huruvida ett mål skulle anses gälla förhållande som avses i sjölagen och därmed enligt 336 § denna lag prövas av sjörättsdomstol. Det var fråga om ersättningsanspråk grundat på ett mellan parterna träffat stuveriavtal. Detta rättsförhållande omfattades enligt HD i aktuellt hänseende inte av det sjörättsliga regelsystemet. Att sjörättsliga regler likväl på grund av bestämmelse i avtalet kunde komma att inverka på bedömningen i målet ansågs inte heller medföra att kärandens talan skulle anses röra sådant förhållande som avses i sjölagen. Se härtill Grönfors i SvJT 1987 s. 40 f.

 

10: 5
Om tillämpning av 10: 5 se RH 1982: 120. — Ett visst intresse för tillämpningen av detta lagrum har också RÅ 1980 1: 49, som gäller frågan om fast driftsställe för partrederis rörelse i visst fall.

 

Fastighetsforum
Mål om fordran på kommunala renhållningsavgifter ansågs i NJA 1980 s. 116 skola upptas inte av fastighetsforum enligt 10: 10 RB utan vid gäldenärens personliga forum. I HD:s motivering uttalas bl. a. att avgifter av detta slag inte belastar själva fastigheten och att i lagen om kommunala renhållningsavgifter inte heller angivits att avgiftsskyldigheten åvilar eller skall åläggas fastighetens ägare. — Mål där ägare av fastigheter yrkade förpliktande för annan att utge vissa pantbrev i fastigheterna på den grund att pantbreven tillhörde fastighetsägaren ansågs i NJA 1987 s. 31 inte heller skola tas upp vid fastighetsforum, trots att svaranden som grund för bestridande åberopade att inteckningarna var pantförskrivna till honom. Tvisten ansågs inte gälla frågan, huruvida giltig pantförskrivning förelåg eller eljest fråga om panträtt i fastigheterna. — I mål om klander av arvskifte yrkade kärandena bl. a. att domstolen måtte fastställa att en å dödsboets fastighet befintlig byggnad inte tillhörde dödsboet utan en av kärandena. Frågan om äganderätt ansågs utgöra endast en av flera grunder förändring av skiftet och därför inte bli avgjord med sakrättslig verkan. Hinder ansågs därför inte möta att tingsrätten — inom vars domkrets fastigheten inte var belägen — prövade frågan om äganderätt till byggnaden med verkan endast för arvskiftet. RH 1986: 68. — Se om fastighetsforum också RH 1983: 117, anmärkt ovan under Allmän domstol eller specialdomstol.

 

10: 14
Om spörsmål angående tillämpning av grunderna för 10: 14 RB se RH 1981: 93. — Bestämmelsen i 10: 14 st. 2 RB att genkäromål upptages av den rätt som upptagit huvudkäromålet är enligt RH 1981: 7 inte tillämplig i fall där huvudkäromålet visserligen först upptagits men senare avvisats. Ekelöf, Rättegång II, 7 uppl. s. 164, och Gullnäs, 14: 11, synes närmast vara av annan uppfattning.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 50910: 15
Angående betydelsen i ett till rättegång hänskjutet mål om betalningsföreläggande av att svaranden ändrat hemvist efter det att ansökningen om betalningsföreläggande delgivits honom, se RH 1984: 145, varom närmare nedan under VII, Lagsökning och betalningsföreläggande, Talans väckande.
    Beträffande de allmänna domstolarnas inbördes behörighet bör slutligen anmärkas, att också rättsfall anmärkta ovan under Svensk domstols behörighet har intresse härvidlag.

 

Andra spörsmål om domstols behörighet
I NJA 1987 s. 198 hade aktiebolag vid domstol yrkat fastställelse dels att staten var skyldig att återbetala belopp som bolaget erlagt enligt lagarna om tillfällig vinstskatt och vinstdelningsskatt dels att bolaget för framtiden ej var skyldigt att erlägga skatt enligt dessa lagar. Som grund för talan åberopades att ifrågavarande skatter i realiteten utgjorde förtäckt expropriation utan ersättning och därmed stred mot 2: 18 RF. Talan blev emellertid avvisad. I sin motivering uttalade HD bl a: "Det är inte förenligt med den ordning regeringsformen förutsätter för prövning av en lags grundlagsenlighet att frågan om en skattelags grundlagsenlighet skulle prövas av en allmän domstol, som inte har att ta befattning med skattetvister, endast till följd av att part påstår att det inte är fråga om en skatt utan om någonting annat. Har riksdagen beslutat genom lagom föreskrifter angående uttag från enskilda och angivit att det är fråga om skatt får därav anses följa att frågan om lagens grundlagsenlighet skall prövas av förvaltningsdomstol och inte av allmän domstol."
    I RH 1984: 44 avvisade hovrätt besvär över kvittning av överskjutande skatt, eftersom talan i stället ansågs skola föras hos länsstyrelsen som en framställning om restitution av skatt. — I NJA 1982 s. 502 framställde ett aktiebolags konkursbo krav mot staten på utbetalning av beviljat sysselsättningsstöd. Käromålet ansågs kunna prövas av domstol. Invändning från statens sida om kvittning för fordran på preliminärskatt för anställda, mervärdeskatt och arbetsgivaravgift ansågs däremot enligt 10: 17 st. 3 inte kunna upptas till prövning i målet. — Ansökan om betalningsföreläggande för uttagande av belopp för vilket gäldenären svarade enligt 77 b § uppbördslagen avvisades i RH 1986: 46, då beslut om uttagande av beloppet ansågs skola fattas av annan myndighet än allmän domstol.
    I NJA 1983 s. 241 I ansågs allmän domstol behörig att pröva underhållsskyldigs talan mot försäkringskassa om fastställelse av storleken av fordran som kassan förvärvat mot honom enligt 15 § lagen om bidragsförskott samt om jämkning av förfallna bidragsbelopp som den underhållsskyldige hade att utge till kassan. Häremot strider RH 1981: 101, där den underhållsskyldiges förpliktelser i sistnämnda hänseende ansågs kunna prövas endast i administrativ ordning. I linje med det nyss nämnda rättsfallet från HD synes talan ha kunnat prövas av domstol om den riktats mot försäkringskassan som svarande. — Huruvida talan om jämkning av obetalda underhållsbidrag för tid före talans väckande, vilka täcks av utgivet bidragsförskott, i och för sig kan prövas av domstol om talan riktas mot den underhållsberättigade synes kunna diskuteras. En sådan talan prövades i RH 1981: 113. Värdet av prövningen synes dock för den underhållsskyldige begränsat, eftersom avgörandet enligt NJA 1983 s. 241 II saknar rättskraft mot försäkringskassan. Se också RH 1984: 24 och RH 1983: 45, där emellertid det ursprungliga bidraget översteg bidragsförskottet. I

 

510 Lars WelamsonRH 1982: 11 avvisades i mål om jämkning av underhållsbidrag ett yrkande om befrielse att ersätta försäkringskassa för utgivna bidragsförskott naturligt nog, eftersom försäkringskassan inte varit instämd och ej heller fört talan i målet.
    Talan om fastställelse att viss kommun var skyldig att bereda käranden plats på daghem ansågs i NJA 1983 s. 680 inte kunna tas upp till prövning av allmän domstol, oavsett att käranden gjorde gällande att rättsförhållandet mellan henne och kommunen grundade sig på ett avtal som var att bedöma enligt civilrättsliga regler. — Idrottsklubb yrkade i ansökan om betalningsföreläggande att av kommun utfå bidrag till sin ungdomsverksamhet. Anspråket ansågs såsom grundat allenast på kommunens generella bestämmelser om bidrag till sådan verksamhet inte kunna prövas av allmän domstol. RH 1984: 15.
    I NJA 1983 s. 546 förde en fastighetsägare talan mot staten med yrkande att staten skulle förpliktas låta sätta igen en vägtrumma och ordna vattenavrinningen till det naturliga avrinningsstället, eftersom vattenföringen genom vägtrumman skadade hans fastighet. Till stöd för talan åberopades bl. a. grannelagsrättsliga regler. HD fann det visserligen kunna av förarbetena till väglagen utläsas att en ombyggnad av en vägtrumma räknas till underhåll av väg och att det ankommer på väghållningsmyndighet att pröva om en sådan åtgärd skall vidtas. En sådan talan som den i målet aktuella — vilken inte gällde huruvida vägen med därtill hörande anordningar utförts på ett sätt som var lämpligt med hänsyn till de intressen som väghållningen skall tillgodose — fann HD likväl ankomma på allmän domstol att pröva. — I NJA 1984 s. 19 ansågs allmän domstol behörig att (i handräckningsmål) pröva ett yrkande av medlem i vägförening om undanröjande av refuger med stolpar som föreningen anordnat på en av sina vägar med hänsyn till att medlemmen bl. a. gjort gällande att anordningarna medförde intrång i hans rätt som nyttjare av vägen. — I NJA 1984 s. 757 förde en delägare i samfällighet enligt anläggningslagen vid domstol talan mot samfällighetsföreningen för att få fastställt att föreningen på grund av anläggningsbeslutet hade ett sådant ansvar för viss dagvattenledning att föreningen var skyldig att vidta åtgärder mot att vatten från ledningen trängde in på hans fastighet. HD fann att en sådan talan om det ursprungliga anläggningsbeslutets innebörd inte regleras av några bestämmelser i anläggningslagen och inte heller berörts i lagens förarbeten samt att bestämmelsen i 10: 17 st. 1 RB därför inte kunde anses utgöra hinder för allmän domstol att ta upp talan till prövning.
    Angående spörsmål om behörighet för domstol eller för statens va-nämnd, se NJA 1982 s. 298 och 1987 s. 689 samt RH 1986: 47.
    Domstol har ansetts inte äga ta upp fråga om utvidgning av allmän rättshjälp, som beviljats i viss rättslig angelägenhet, till att omfatta annat förfarande än som är anhängigt vid domstolen. NJA 1982 s. 492.Enligt RÅ 1986: 27 ankommer det inte på förvaltningsdomstol utan på rättshjälpsnämnd att pröva yrkande av biträde enligt RL om ersättning för arbete i samband med verkställighet av förvaltningsdomstolens dom.
    Invändning mot ansökan om försäljning av egendom enligt 6 § samäganderättslagen att samäganderätt inte föreligger till egendomen har ansetts kunna prövas i ärendet. NJA 1984 s. 256.
    Det har ansetts ankomma på domstol att, innan överenskommelse om underhållsskyldighet fastställs, pröva att överenskommelsen inte strider mot tvingande reglering i lagen om ändring av vissa underhållsbidrag (den s. k. indexlagen). Huruvida domen strider mot sådan tvingande reglering har däremot ansetts

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 511inte kunna komma under bedömande i mål om verkställighet av domen. Se NJA 1984 s. 477.
    I NJA 1987 s. 780 (I och II) ansåg HD (med tre ledamöter mot två och med utförlig motivering av både majoriteten och minoriteten) att allmän domstol saknar behörighet att pröva ett av allmän försäkringskassa framställt yrkande av innebörd att enskild skall åläggas att lämna uppgifter i ett vid kassan anhängigt ärende rörande tillämpning av lagen om hustrutillägg m m.
    Domstols prövning av namnärende sker enbart från familjerättslig synpunkt, medan prövningen från namnrättslig synpunkt ankommer på namnmyndigheten. Se det ovan under Svensk domstols behörighet anmärkta fallet NJA 1980 s. 232 och därtill Höglund i SvJT 1984 s. 571.
    Sedan ett fackförbund beslutat att förbundet skulle träffa avtal om kollektiv hemförsäkring för sina medlemmar, ansågs i NJA 1987 s. 394 medlem i föreningen enligt allmänna rättsprinciper kunna genom klandertalan vid domstol få prövat om beslutet stred mot föreningens stadgar och därför var ogiltigt. Förutsättning för bifall till sådan klandertalan ansågs emellertid beträffande fackförbund vara att beslutet avser ett ändamål som är uppenbart främmande för förbundets uppgift enligt stadgarna. Denna förutsättning ansågs av HD:s majoritet inte föreligga i det aktuella fallet. Rättsfallet ger en i mitt tycke sorglig bild av hur begränsade möjligheterna är för en person, som på grund av sin yrkesutövning praktiskt sett måste tillhöra ett fackförbund, att undvika att bli påtvingad beslut — eller åtminstone ekonomiska konsekvenser av beslut — rörande hemförsäkring eller andra angelägenheter som rimligtvis måste anses höra till hans privatliv.

 

Part och ställföreträdare, talerätt, processgemenskap
Det skall här inledningsvis framhållas, att de rättsfall angående talerätt och processgemenskap som behandlas under denna rubrik har ett mycket nära samband med fall som behandlas nedan under IV, Behörighet att klaga, och att fördelningen av fall mellan dessa båda rubriker delvis blivit beroende av tillfälligheter.
    När aktiebolags konkurs avslutats utan överskott är bolaget enligt 13: 19 st. 1 ABL upplöst. Ett på detta sätt upplöst aktiebolag saknar enligt huvudregeln rättskapacitet och därmed partshabilitet. Undantag har i praxis gjorts i så måtto att bolaget ansetts kunna vara svarande när det förelegat en författningsenlig skyldighet för bolaget som arbetsgivare att vara verksamt för viss tvists lösande. I ett fall där talan mot det upplösta bolaget fördes om skadestånd på grund av arbetsskada under hänvisning till att vid olyckstillfället gällde en av bolaget tecknad ansvarighetsförsäkring ansågs emellertid omständigheterna inte vara sådana att bolaget kunde vara part i målet. NJA 1987 s. 552. — Angående fall där bolag som var part i tvistemål blivit först under målets handläggning upplöst efter konkurs, se NJA 1982 s. 820 I och II. Jfr NJA 1982 s. 754 och 1983 s. 801 samt RÅ 1984 1: 87.
    I NJA 1981 s. 1 fick samebyar föra talan om bättre rätt till skattefjäll.
    A väckte i rättsfallet RH 1984: 111 talan mot B med yrkande bl. a. om fastställelse att A ägde bättre rätt till viss fastighet. I stämningsansökningen uppgav A att B hade överlåtit fastigheten till C och D och att dessa fått lagfart på fastigheten. Talan avvisades med motivering att A inte ens påstått att B ägde fastigheten. Med risk att framstå som småaktig vågar jag hävda att det är mycket begärt att A skall påstå att B äger fastigheten samtidigt som han gör gällande att

 

512 Lars Welamsonhan själv äger den. Vad som avsetts var väl att A inte ens påstått att B gjorde anspråk på att vara ägare till fastigheten. A:s intresse torde ha varit att få fastställt att B ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att sälja fastigheten, och en talan av sådan innebörd synes A ha kunnat föra mot B. Jfr nedan under Fastställelsetalan. — Talan om förpliktande för motparten att fullgöra betalning till tredje man har, när speciella omständigheter ej förelegat, avvisats. NJA 1984 s. 215. Se härtill Westberg, Domstols officialprövning s. 570 och 575 f samt Gullnäs 11: 9 med hänvisningar. — I RH 1983: 49 förelåg fråga huruvida viss förmån från A skulle tillkomma C på grund av ett mellan A och B träffat avtal. Hovrätten uttalade att enligt stadgad praxis tredje man kan uppträda som part i rättegång om tillämpning av s. k tredjemansavtal endast om avtalsparter-\na avsett att ge honom en självständig rätt att göra avtalet gällande. Eftersom det inte fanns stöd för att avtalsparterna haft en sådan avsikt ansågs frågan inte kunna prövas i rättegång som A anhängiggjort mot C.
    I RH 1981: 196 yrkade genom ansökan om handräckning ägare av härskande fastighet på grund av vägservitut åläggande för den tjänande fastighetens ägare att återställa en väg i farbart skick efter det att tidigare ägare plöjt upp marken och satt stängsel över vägen. Ansökningen avvisades därför att den riktade sig endast mot den aktuella ägaren av den tjänande fastigheten. Avgörandet får kanske sin förklaring av att tillämpligt lagrum var 191 § utsökningslagen, där det talades om att man rubbat besittning; den aktuella ägaren hade ju inte rubbat någon besittning. Sakligt sett förefaller det emellertid ha varit opåkallat med medverkan i handräckningsmålet av den tidigare ägaren, som ju inte ens ägde råda över de åtgärder som yrkades. Åtminstone om handräckningslagen varit tillämplig borde enligt min mening rättegångshinder inte ha förelegat. — I NJA 1981 s. 1001 ansågs en ansökan om handräckning för borttagande av byggnader på en fastighet inte kunna bifallas, eftersom fastigheten överlåtits och ansökningen riktade sig endast mot förre ägaren.
    En sammanslutning som inte kunde vara part i rättegång och som inte var saklegitimerad angavs i stämningsansökan av misstag som kärande. Sedan misstaget upptäckts ansågs rättssubjekt som ingick i sammanslutningen och som vid talans väckande var saklegitimerat äga rätt att uppträda som kärande i målet. RH 1984: 34. Rättsfrågan har i målet blivit utförligt belyst bl. a. genom utlåtanden av Ekelöf och Bolding.
    I samband med förrättning för avstyckning ansökte ägare av styckningslott att viss mark skulle genom fastighetsreglering överföras till styckningslotten från angränsande fastighet. HD fann emellertid att sökanden enligt 5: 3 FBL inte hade rätt att påkalla fastighetsregleringen eftersom han inte var ägare av fastighet. NJA 1987 s. 730. HD:s avgörande fattades med tre ledamöter mot två och med utförliga motiveringar av både majoriteten och minoriteten. I SvJT 1989 s. 1 ff har Landahl avfyrat eine grausame Salbe mot majoritetsmeningen.
    Genom avstyckningsförrättning tillades styckningslotten med stöd av 10: 5 st. 2 FBL rätt att som servitut i stamfastigheten nyttja en samfälld väg, som enligt förrättningskartan gick genom en byggnad på en intilliggande fastighet. Ägaren av denna fastighet ansågs vara sakägare vid förrättningen. NJA 1985 s. 429.motsvarande sätt hade sakägarfrågan tidigare bedömts i RH 1982: 98, där emellertid servitutet bildades genom fastighetsreglering i anslutning till avstyckningen. — Mot fastighetsbildningsmyndighets beslut om att inrätta en gemensamhetsanläggning anförde vissa fastighetsägare besvär med yrkande i första hand att beslutet måtte undanröjas. Med hänsyn till sakens beskaffenhet ansågs

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 51314: 8 st. 2 RB tillämpligt på förhållandet mellan fastighetsägarna. Effekten härav blev att fastighetsägare som inte själv varit klagande vid tingsrätten ansågs kunna fullfölja talan till hovrätten. NJA 1981 s. 903. Jfr RÅ 1984 1: 91, där delägare i fastighet ansågs var för sig ha besvärsrätt i mål om fastighetstaxering. — Om nödvändig processgemenskap i hyrestvister, se BD 1987: 11 och 16. — I en rättegång som gäller fastighets utträde ur anläggningssamfällighet har samfällighetsföreningen inte ansetts behörig att företräda ägarna till övriga i anläggningen deltagande fastigheter såsom legal ställföreträdare. NJA 1983 s. 188.
    Kammarkollegiet har i stämpelskattemål ansetts inte äga föra talan om undanröjande av lagfart, NJA 1980 s. 321 I. — Angående fråga om kammarkollegiets möjlighet att i HD framställa yrkande om upphävande av tingsrätts beslut att registrera bouppteckning, se NJA 1980 s. 25. — Person, som enligt 11: 20 GB i dess lydelse före den 1 januari 1974 förordnats att förrätta bouppteckning i anledning av hemskillnad, ansågs i RH 1982: 108 behörig att hos rätten ansöka om vitesföreläggande för make att lämna uppgifter till bouppteckningen. — Partsställningen i mål om underhållsbidrag till barn behandlas ingående av HD i NJA 1982 s. 376. — I frågor om underhållsbidrag enligt 7: 2 st. 1 p 2 FB till barn som står under föräldrarnas gemensamma vårdnad är enligt NJA 1985 s. 387 den förälder som barnet bor hos behörig att företräda barnet. (RH 1983: 88 förefaller ge uttryck för annan uppfattning.) I andra mål är emellertid föräldrar som har gemensam vårdnad och enligt huvudregeln i 11: 1 FB båda är förmyndare för barnet endast gemensamt behöriga att företräda barnet i rättegång. Det måste därför, såsom hovrätten fann i RH 1984: 39, anses ha inneburit grovt rättegångsfel av tingsrätt att i sådant fall delge motparts svaromål och kallelse till förhandling, i anslutning vartill målet avgjorts, med endast en av föräldrarna. Det finns däremot anledning att ställa sig undrande till ett uttalande av hovrätten, enligt vilket tingsrätten skulle ha delgivit båda ställföreträdarna såväl svaromål som kallelse till förhandlingen med föreskrift om barnets inställelse, "vilken kunnat ske antingen genom ställföreträdare eller ombud eller genom angiven ställföreträdare personligen vid äventyr av vite". Bestämmelsen i 11: 5 st. 4 andra meningen torde innebära att rätten kan avstå från att ålägga samtliga ställföreträdare personlig inställelse när endast någon eller några av dem anses böra komma personligen. Den kan däremot inte anses innebära någon ändring av förutsättningarna för att part överhuvud skall vara behörigen representerad. Och barnet har, såvitt jag förstår, i sin egenskap av part inställt sig till förhandling endast om det är representerat av antingen båda ställföreträdarna eller av ombud, varvid naturligen den ene ställföreträdaren kan ha fullmakt från den andre.
    Föräldrar har i RH 1982: 115 ansetts inte äga i egenskap av förmyndare och ställföreträdare för sina omyndiga barn hos överförmyndarnämnden ansöka om tillstånd att på de omyndigas vägnar uppta lån eller överklaga nämndens beslut, när avsikten var att lånet skulle lämnas av föräldrarna själva. — A och B ansökte tillsammans vid tingsrätt att vårdnaden om deras två barn, vilka stod under vårdnad av A, skulle tillkomma dem gemensamt. Vid huvudförhandling inställde sig B, medan A uteblev. Stadgandet i 14: 8 st. 2 RB ansågs föranleda att målet inte kunde avskrivas på grund av A:s utevaro. RH 1983: 80. — Det förhållandet att svaranden i ett faderskapsmål inte var på tillfredsställande sätt identifierad har HD i NJA 1983 s. 639 funnit utgöra rättegångshinder. — Att en man lämnat sitt samtycke till artificiell, heterolog insemination har i NJA 1983 s. 320 ansetts

36—39-168 Svensk Juristtidning

 

514 Lars Welamsoninte utgöra hinder för honom att föra negativ bördstalan. Se härtill Walin, Föräldrabalken, 4 uppl. 1986 s. 89 f. — Om talerätt i mål om negativ bördstalan se vidare NJA 1980 s. 241 och därtill Höglund i SvJT 1984 s. 540. Se också RH 1981: 78, där hovrättens majoritet i talerättsfrågan ansåg sig inte böra följa HD:s avgörande i NJA 1979 s. 242.
    Fader till tioårigt barn blev, sedan barnets moder som ensam haft vårdnaden om barnet avlidit, på egen ansökan av tingsrätt förordnad till vårdnadshavare. Barnet ansågs vara part i målet och ha rätt att föra talan genom behörig ställföreträdare (god man). NJA 1983 s. 170. — Barns moder får enligt NJA 1984 s. 319 inte föra talan om ogiltigförklaring av faderskapserkännande.(Talerättsfrågan ansågs skola bedömas enligt den lag som var tillämplig i fråga om erkännandets giltighet här i riket, vilken i rättsfallet var svensk lag. Se numera 6 § lagen (1985: 367) om internationella faderskapsfrågor.) — X väckte talan mot dödsboet efter A och yrkade förklaring att hon — liksom Y som var son till A — var berättigad till hälften av kvarlåtenskapen efter A, enär X var bröstarvinge till B, som i sin tur var en avliden son till A. Y inträdde som intervenient på dödsboets sida. Talan avvisades, enär den riktats mot dödsboet istället för mot Y. NJA 1982 s. 10. — I RH 1987: 85 yrkade ett barn fastställande att en avliden person, som vid sin död var brittisk medborgare med hemvist i London, skulle förklaras vara hans far. Talan riktades mot den avlidnes efterlämnade maka. Sedan talan bifallits av tingsrätten och svaranden fullföljt talan, tog hovrätten ex officio upp frågan om partsställningen och fann därvid att också den avlidnes mor bort instämmas som svarande. Utredning om innehållet i engelsk rätt gav visserligen vid handen att med hänsyn till kvarlåtenskapens begränsade omfattning denna skulle i sin helhet tillfalla den efterlevande makan och modern inte skulle erhålla någonting. Hovrätten fann emellertid, att med arvinge — begreppet bestämt enligt svensk lag såsom lex fori — avses även den som tillhör kretsen av arvsberättigade men som av någon anledning, exempelvis att bobehållningen inte är tillräckligt stor, inte får del i kvarlåtenskapen. Hovrätten undanröjde därför tingsrättens dom på grund av domvilla som avses i 59: 1 p 3 och återförvisade målet till tingsrätten.
    Konkursgäldenär ansågs i NJA 1987 s. 13 inte behörig att föra talan mot exekutiv auktion avseende konkursboet tillhörig fast egendom. — En konkursgäldenär väckte — under påstående att viss egendom, som konkursboet förfogat över genom avtal med tredje man, tillkom honom personligen och inte tillhörde konkursboet — talan mot tredje mannens ombud om rätt till skadestånd för förlust av egendomen. Gäldenärens nämnda påstående ansågs inte kunna lämnas utan avseende. Invändning att gäldenären inte var legitimerad att föra den av honom väckta talan, eftersom han var försatt i konkurs, ansågsdärför gälla en fråga rörande själva saken som borde prövas genom dom. NJA 1983 s. 563. Se härtill Gullnäs 11: 16 f.
    Den som innehar annans fordran för inkasso har i RH 1986: 72 ansetts berättigad att söka gäldenären i konkurs. — Fordran på skadestånd enligt 15: 1 ABL mot styrelseledamöter i aktiebolag har — till skillnad från vad som gäller beträffande återvinningsanspråk — ansetts kunna vid bolagets konkurs överlåtas av förvaltaren med verkan att förvärvaren fick föra talan för egen räkning. NJA 1985 s. 376.
    I rättegång där tredje man med stöd av föreläggande enligt 4: 20 UB förde talan mot gäldenären och borgenären om bättre rätt till viss utmätt lös egendom ansågs i NJA 1987 s. 500 endast en dom kunna ges för alla som hade del i saken.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 515Ett av gäldenären gjort medgivande lämnades följaktligen utan avseende. (I rubriken till rättsfallet sägs att endast en dom ansetts kunna ges för sökanden och gäldenären. (En därvidlag motsvarande bedömning hade gjorts i RH 1980: 104.) Jfr Gregow i SvJT 1984 s 279. Se angående rättsfallet vidare nedan under III, Bevisbörda, beviskrav och bevisvärdering. — Talan av tredje man om bättre rätt till egendom som blivit föremål för betalningssäkring eller utmätning har ansetts kunna föras mot (gäldenären och) borgenären, oberoende av föreläggande som avses i 4: 20 RB. ( Sådant föreläggande förekommer inte vid betalningssäkring.) NJA 1984 s. 217. (Jfr RH 1982: 68 och Gregow i SvJT 1984s. 277 f.)
    När domstol fastställt att fordran skall utgå med förmånsrätt i fastighet som hade två ägare, ansågs i RH 1984: 14 en av ägarna kunna ensam söka återvinning och fullfölja talan även till förmån för den andre. — Stadgandet i 14: 8 st. 2 är inte tillämpligt på handling varigenom talan väcks. Det oaktat har i RH 1983: 20 fristen för hänskjutande av arrendetvist till arrendenämnd enligt 9: 10 JB ansetts iakttagen, när av två personer som gemensamt arrenderade enfastighet den ene hänskjutit tvisten inom föreskriven tid. Det måste dock enligt hovrätten krävas att även den andre arrendatorn hänsköt tvisten innan arrendenämnden slutligt prövat målet. För min del finner jag den frihandsteckning som hovrätten här har gjort vara tvivelaktig. Principen är ju, vilket hovrätten också uttalat, att 14: 8 st. 2 inte är tillämplig på talans väckande. Men om man trots detta vågar sig på att betrakta ett hänskjutande inom föreskriven tid av endast en av flera medparter som tillräckligt för att fristen skall vara iakttagen, synes det föga konsekvent att därutöver kräva något ytterligare hänskjutande.
    Om det fall att endast en av flera uppfinnare fullföljer talan mot beslut om ogillande av patent, se RÅ 1983 2: 20.
    Se angående talerätt också NJA 1981 s. 548 och RH 1985: 26, anmärkta nedan under C, Rättegångshinder samt rättsfall rörande jämkning av underhållsbidrag, anmärkta ovan under Andra spörsmål om domstols behörighet.

 

Ombud och biträde
I NJA 1950 s. 359 fann HD (med tre ledamöter mot två) en förklaring enligt 12: 5 att ombud är obehörigt att för viss tid eller tills vidare brukas som ombud vid rätten kunna grundas endast på förhållande som förekommit i den aktuella rättegången. Avgörandet har kritiserats av mig i SvJT 1953 s. 691 och av Ekelöf i Scandinavian Studies in Law 1958 s. 112 f samt i Rättegång II, 7 uppl. 1985 s.81. Motsatt bedömning gjordes också i RH 1983: 124. I NJA 1987 s. 879 har emellertid HD (med fyra ledamöter mot en) vidhållit den i 1950 års fall intagna ståndpunkten. HD uttalade bl. a. att det inte kan komma i fråga att besluta om en åtgärd av det ifrågavarande slaget utan klart lagstöd, och att den kritik som framförts i stället får övervägas i lagstiftningsarbetet.
    I BD 1985: 12 hade hyresnämnd avvisat talan på grund av att ombud inte efterkommit föreläggande att styrka sin behörighet. Då ombudet ansågs inte ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att efterkomma föreläggandet, blev avvisningsbeslutet fastställt av bostadsdomstolen, trots att ombudet styrkte sin behörighet där. — Angående fullmakt för ombud, se också RH 1981: 17 och 1985: 22.
    Frågor om advokats skyldighet att övervaka hos honom anställd biträdande jurist och om skadeståndsskyldighet för rättegångsombud har bedömts i NJA 1985 s. 856 respektive 1981 s. 1091.

 

516 Lars WelamsonFullgörelsetalan
Se det under följande rubrik anmärkta fallet RH 1986: 24.

 

Fastställelsetalan
I RH 1987: 75 yrkade A att tingsrätten skulle förklara att A hade bättre rätt än B till viss tomträtt. Eftersom A överlåtit tomträtten till C och D, vilka fått inskrivning av förvärvet, avvisades talan av tingsrätten. Hovrätten fann emellertid att yrkandet borde uppfattas som en begäran om förklaring att A var framför B rätt innehavare av tomträtten och därmed behörig att sälja den till C och D samt att det sålunda uppfattade käromålet bort prövas. Jag är tveksam härtill, eftersom en fastställelsetalan enligt 13: 2 RB skall ta sikte på det aktuella rättsläget. För att nå sitt syfte synes A ha bort föra en negativ fastställelsetalan av innebörd att han inte ådragit sig skadeståndsskyldighet mot B genom försäljningen av tomträtten. (Jfr det förut berörda rättsfallet RH 1984: 111.) För den händelse överlåtelsen skett först under processen — vilket referatet inte lämnar någon upplysning om — blir dock bedömningen möjligen en annan, jfr Gullnäs 13: 60 med hänvisning.
    I NJA 1987 s. 317 hade för A:s och B:s fordringar utmätts rätt till utdelning ur köpeskilling efter exekutiv fastighetsauktion på grund av pantbrev i fastigheten i den mån de inte togs i anspråk av annan sakägare som bevakat sin fordran. Efter föreläggande jämlikt 4: 23 UB väckte A och B talan mot C, vilken bevakat fordran med panträtt, med yrkande om förklaring att pantförskrivningen till C var ogiltig. Efter det att yrkandet ogillats av tingsrätten och talan fullföljts till hovrätten mottog A och B av en tredje man full betalning för sina fordringar. Talan avvisades då, enär ovissheten beträffande det omstämda rättsförhållandet inte längre var till förfång för kärandena. — I NJA 1987 s. 787 förelåg fråga huruvida en positiv fastställelsetalan avseende skadeståndsskyldighet borde avvisas därför att käranden inte närmare preciserat den skada som påstods ha uppkommit.
    Att en fastställelsetalan med hänsyn till ovisshetsrekvisitet i 13: 2 rätteligen kan upptas till prövning även när svaranden genom påskrift på stämningsansökningen medgivit käromålet synes mig inte antagligt. Så lär emellertid ha skett i något eller några opublicerade fall avseende s. k dold äganderätt till fastighet. (Jfr Gullnäs 13: 21.) Talans väckande får i sådana fall förmodas bero på den felaktiga uppfattningen, att en dold ägare inte kan insättas som öppen sådan annat än genom dom, eller på den likaledes felaktiga uppfattningen (jfr NJA 1987 s. 137) att man på denna väg skulle kunna undgå stämpelskatt. Jfr Agell, Äktenskaps- och samboenderätt, 3 uppl. 1989 s. 46 ff. Däremot kan en prövning av en fullgörelsetalan rimligen inte vägras därför att svaranden tecknat sitt medgivande på stämningsansökningen. Se RH 1986: 24. Käranden kan ju härha intresse av att få en exekutionstitel. Det kan f.ö. ifrågasättas om det överhuvud kan krävas något "berättigat intresse" för att en fullgörelsetalan skall få föras, jfr Gullnäs 11: 5.
    I NJA 1985 s. 172 fördes fastställelsetalan om ett visst rättsförhållande som emellertid inte ansågs vara tillräckligt preciserat för att käromålet skulle kunna prövas. Se härtill Westberg, Domstols officialprövning, passim. — Om omfattningen av domstols prövning vid negativ fastställelsetalan, se NJA 1982 s. 69 (och härtill Westberg, Domstols officialprövning, 1988, passim) och om tolkning i visst fall av parts fastställelseyrkande, se RH 1980: 16 (refererat också i SvJT 1980 rf s. 41).

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 517    Om tillämpning av den särskilda bestämmelsen rörande fastställelsetalan i 4: 6 lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister, se AD 1980: 15, 33 och 68, 1981: 60, 1982: 35, 1983: 41 och 153, 1984: 2 och 39, 1985: 5 och 39, 1986: 41, 1987: 45 och 119.

 

Talans väckande m. m.
Ansökan av destinatär i familjestiftelse att tingsrätt jämlikt 7 § lagen om tillsyn över stiftelser skulle förordna om annan förvaltning av stiftelsen har i RH 1983: 47 ansetts skola handläggas enligt ärendelagen. Hovrättens avgörande innehåller vissa principuttalanden om gränsdragningen mellan mål och ärenden. — När föräldrar har gemensam vårdnad om barn kan bara den som inte varaktigt bor tillsammans med barnet förpliktas utge underhåll enligt FB. Det står visserligen föräldrarna fritt att avtala om att den andre föräldern skall utge underhållsbidrag för barnet. Talan om underhållsskyldighet på grund av ett sådant avtal har emellertid i RH 1982: 84 ansetts inte kunna prövas i den i 7: 12 FB föreskrivna ordningen.
    Angående spörsmål om avvisande av stämningsansökan eller — efter utfärdande av stämning — av käromål på den grund att stämningsansökningen även efter kompletteringar varit bristfällig, se NJA 1981 s. 1188 och RH 1981: 29. Det måste emellertid uppmärksammas, att 42: 2 och 4 efter tillkomsten av dessa rättsfall blivit föremål för ändringar, innebärande skärpning av de krav som skall vara uppfyllda för att en stämningsansökan inte skall avvisas. Det förra av de nämnda rättsfallen, där stämningsansökningen upptogs till behandling, torde därför, såsom påpekats av Fitger, 42: 15, inte längre kunna anses vägledande.
    Inom fristen för testamentsklander ingav en dödsbodelägare en stämningsansökan avseende testamentsklander, dock utan att ange någon som svarande. Med hänsyn till att vid ansökningen fogats en kopia av testamentet, av vilken testamentstagarna framgick, ansågs käranden ha bevarat sin talerätt mot samtliga testamentstagare. Att käranden på grund av föreläggande om komplettering efter klandertidens utgång angav som svarande två av de fyra testamentstagarna betraktades endast som en inskränkning av klandertalan. RH 1982: 159.
    Om utgångspunkten vid beräkning av fristen för väckande av talan enligt 7: 4 ÄB, se NJA 1980 s. 305. — Ansökan om lagsökning som avvisats ansågs inte ha avbrutit preskription enligt 12: 61 JB, RH 1987: 52. — Sedan skadestånd för sveda och värk samt lyte och men utdömts enligt lagen (1922: 382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart, väckte den skadelidande mer än två år efter skadans uppkomst talan om ersättning för inkomstförlust som orsakats avskadan. Då förbehåll om rätt att föra talan om ytterligare ersättning inte gjorts i det föregående målet, ansågs denna talan preskriberad enligt 6 § nämnda lag. NJA 1985 s. 561. Se härtill Gullnäs 13: 9 f med hänvisningar.
    Bestämmelsen i 13: 7 — enligt vilken, om käranden överlåter "det, varom tvistas", förvärvaren äger utan ny stämning övertaga kärandens talan — har tillämpats analogiskt i tvist om förlängning av hyresavtal när fastigheten överlåtits. BD 1986: 20.

 

Kumulation
Med stöd av 14: 5 kumulerade tingsrätt en mot Z väckt talan om nedsättning av köpeskillingen för en såld fastighet med en av Z mot sin fångesman väckt talan, där hon yrkade förpliktande för fångesmannen att till henne utge vad hon

 

518 Lars Welamsonkunde komma att åläggas utge i anledning av den mot henne väckta talan. Tingsrätten beslöt vilandeförklara den av Z väckta talan i avbidan på lagakraftägande dom i målet mot Z. Beslutet om vilandeförklaring fastställdes av hovrätten, som därvid uttalade bl. a. att fråga inte var om obligatorisk kumulation enligt 14: 5. RH 1987: 78. I kommentaren till RB av Gärde m. fl. uttalas, s. 146, att 14: 5 är tillämplig endast när det senare anspråket är sådant att det förutsätter att denna part tappar målet om det första anspråket. (Jfr Gullnäs 14: 15.) Materiellt sett hade ju det senare anspråket inte denna karaktär; Z kunde ju i och för sig tänkas få nedsättning av den av henne erlagda köpeskillingen även om förutsättningar för nedsättning av den köpeskilling hon själv fått vid vidareförsäljningen inte förelåg. Z hade emellertid gjort anspråket mot sin fångesman villkorat av att den mot henne förda talan bifölls. Därmed förefaller situationen kunna anses falla in under ordalydelsen av 14: 5, och skälen för kumulation synes i en sådan situation vara lika starka som i en typisk regressituation. I allt fall förefaller det mig ha varit olämpligt att skilja målen åt genom vilandeförklaring av det senast väckta anspråket. Detta synsätt synes överensstämma med RH 1982: 14, där kumulationssituationen var densamma och där, efter det att tingsrätten ogillat huvudyrkandet och lämnat det eventuella "regressyrkandet" utan prövning samt talan fullföljts mot domen, sistnämnda yrkande ansågs få framställas också i hovrätten. — Angående spörsmål om obligatorisk eller fakultativ kumulation, se RH 1982: 1, varom vidare nedan under VI, Småmål.

 

Medgivande. Återkallelse av talan och av medgivande
I några rättsfall har uppkommit frågor om betydelsen i mål rörande rättshjälp samt arvs- och gåvoskatt av att enskild parts talan medgivits av domstolsverket respektive kammarkollegiet. Mål av detta slag är ju inte dispositiva. Likväl förefaller det både sakligt otillfredsställande och processekonomiskt olämpligt att domstolarna skall behöva vara plus royaliste que le roi och att således den myndighet som speciellt är satt att bevaka statens ekonomiska intresse i sammanhanget inte skall få råda över detta intresse på i huvudsak samma sätt som part i ett dispositivt mål. Mot den bakgrunden vågade HD — med min medverkan — i NJA 1985 s. 592 enhälligt intaga ståndpunkten att ett av domstolsverket lämnat medgivande av rättssökandes talan i besvärsmål rörande rättshjälp inte bör frångås om inte alldeles speciella omständigheter föranleder därtill. (Jfr härtill NJA 1987 s. 136, anmärkt nedan under Rättshjälp, Ordningen för framställning och prövning av anspråk på ersättning.) Man hade kunnat hoppas att avgörandet skulle vinna efterföljd i mål om arvsskatt och gåvoskatt. Förhoppningen kom emellertid på skam beträffande gåvoskatt i NJA 1986 s. 579, där endast en minoritet om två ledamöter ville följa 1985 års linje, och beträffande arvsskatt i NJA 1987 s. 777, där f. ö. de två nämnda ledamöterna övergav sin ståndpunkt från 1986 års fall eftersom den inte vunnit majoritetens gehör i detta. Det kan förtjäna nämnas att en av dessa också deltog i 1985 års fall. Även frånsett detta finns det med hänsyn till de båda senare avgörandena tyvärr anledning till tvivel om att 1985 års fall kommer att stå sig; något bärande skäl till att i aktuellt hänseende skilja mellan rättshjälp å ena sidan samt arvs- och gåvoskatt å andra sidan förefaller svårt att uppleta. Kanske kan man i stället sätta sitt hopp till lagstiftaren.
    Det kan till det sagda erinras om att mål rörande betalningsskyldighet enligt 77 a § uppbördslagen är dispositiva tvistemål. Detsamma gäller enligt RH 1985: 94 mål om betalning enligt lönegarantilagen. — I besvärsmål rörande

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 519handräckning för bortskaffande av en byggnad enligt 1976 års lag om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (numera ersatt av 10 kap PBL) har medgivande av RÅ lagts till grund för avgörandet, NJA 1981 s. 776. Däremot har i RH 1986: 168 fråga om skyldighet att erlägga felparkeringsavgift prövats i sak trots att åklagaren medgivit bifall till besvär som den enskilde anfört i hovrätten; trots att parkeringsförseelser avkriminaliserats ter det sig väl också naturligt att härvidlag, liksom i vissa andra hänseenden, alltjämt tillämpa straffprocessuella grundsatser. Rörande spörsmål om betydelsen av medgivande i vissa fall, se också rättsfall anmärkta nedan under rubriken Yrkande och åberopande.
    I NJA 1985 s. 338 ansågs bestämmelsen i 13: 5 st. 1 om svarandens rätt till dom i dispositiva tvistemål tillämplig på dispositiv talan som handlagts i samma rättegång som en grundläggande indispositiv talan, s. k. blandat mål. Avgörandet har i Festskrift för Welamson, s. 363, kritiserats av Ulla Jacobsson, som anser det utgöra ett exempel på ett felaktigt analogislut från brottmålsprocessen till civilprocessen. Ett skäl för att göra ett sådant analogislut skulle enligt henne vara att främja det processuella systemets enhetlighet, ett skäl som hon dock finner inte godtagbart. HD har emellertid inte anfört detta som något skäl för sitt avgörande. I stället har man uttalat att syftet med bestämmelsen i 13: 5 st. 1 är att svaranden i dispositiva frågor inte skall behöva besväras med flera rättegångar rörande samma sak, att denna grundtanke har beträffande blandade brottmål kommit till uttryck i 22: 6 st. 2 och att anledning saknas att inte låta denna princip äga tillämpning också på dispositiva frågor som i ett tvistemål sammanförts med indispositiva frågor. Enligt min mening är detta en fullständigt invändningsfri lagtillämpning; eftersom ratio för 13: 5 st. 1 ansetts ha samma tyngd i blandade tvistemål som i blandade brottmål har de i aktuellt hänseende bedömts på samma sätt.
    Enligt 15: 7 st. 2 GB skulle, om make återkallade sin talan om äktenskapsskillnad sedan betänketid börjat löpa, målet likväl prövas om andra maken yrkade det. I 14: 11 ÄktB har rekvisitet att betänketid börjat löpa utgått. Rättsfallet NJA 1983 s. 408, som gällde betydelsen av detta rekvisit i en viss situation, har därmed förlorat sin aktualitet.
    De båda rättsfallen NJA 1980 s. 56 och 1981 s. 780 rörande återtagande av medgivande har behandlats i närmast föregående översikt, SvJT 1982 s. 99. — Återkallelse av ansökan om återvinning i mål om betalningsföreläggande har, sedan målet avskrivits, ansetts inte få återtagas genom ny ansökan om återvinning inom återvinningsfristen, eftersom återtagandet inte föranletts av alldeles speciella omständigheter. NJA 1986 s. 356. Bedömningen blev alltså densamma som om återtagandet skett i samband med besvär över avskrivningsbeslutet. — HD:s praxis rörande återtagande av medgivande (och återtagande av återkallelse som bedöms enligt samma principer) har följts av bostadsdomstolen i BD 1984: 15 och 1985: 14. (Jfr däremot AD 1981: 9.)
    Här bör också uppmärksammas NJA 1983 s. 148, varav framgår att återkallelse av medgivande kan vara att beakta i större utsträckning i andra mål än vanliga dispositiva tvistemål. Se härtill även NJA 1981 s. 1263. På ansökan av föräldrar som ej var gifta med varandra förordnade tingsrätt att de skulle gemensamt ha vårdnaden om sitt barn. Modern överklagade tingsrättens dom och påstod att parterna redan före domen överenskommit att hon ensam skulle ha vårdnaden. Hovrätten fäste emellertid avgörande vikt vid att hon frånfallit sin tidigare ståndpunkt innan tingsrättens dom vann laga kraft. HD godtog i denna del

 

520 Lars Welamsonhovrättens skäl och fann liksom hovrätten att förordnande om gemensam vårdnad inte kunde meddelas på grund av den gjorda ansökningen. — Sådana särskilda omständigheter som föranledde att ett av tilltalad vid tingsrätt gjort medgivande av ett skadeståndsyrkande fick återtagas i hovrätten ansågs föreligga i RH 1984: 9.
    Ett vid tingsrätt gjort medgivande av part att svensk lag skulle tillämpas i viss tvist återtogs av parten i HD i NJA 1987 s. 815. HD uttalade att förhållandena inte var sådana att ena parten i högre rätt borde få fritt återkalla sitt medgivande i fråga om lagvalet. Det vill synas som om HD ansett återkallelse av ett sådant medgivande i högre rätt följa något mindre stränga regler än återkallelse av ett vanligt processuellt medgivande, eftersom ett sådant enligt praxis får fritt återkallas endast i den instans där det gjorts. Fri återkallelse skulle alltså här vara i högre rätt medgiven under vissa omständigheter, ovisst vilka, och om sådana omständigheter inte föreligger skulle likväl andra omständigheter kunna tänkas berättiga till återkallelse i det speciella fallet. Se om fallet också Jänterä-Jareborg, Partsautonomi och efterlevande makes rättsställning, 1989, s. 335 f.

 

Yrkande och åberopande
Den i 4: 4 st. 2 expropriationslagen intagna regeln om kompensation för penningvärdeförsämring skall enligt NJA 1985 s. 355 inte tillämpas oberoende av yrkande.
    I mål vari B och C förde talan mot A med yrkande om fastställelse att A:s förvärv av en hyresfastighet skett för deras gemensamma räkning beaktades ex officio att B:s och C:s förvärv var ogiltiga enligt lagen (1975: 1132) om förvärv av hyresfastighet m m. NJA 1986 s. 741. — Om betydelsen av att fastighetsköpare, efter att ha erhållit lagfart på egendomen, medgett säljarens talan om återgång eller hävning av fastighetsköpet, se NJA 1986 s. 205. Se härtill också RH 1987: 62 rörande stadfästelse av förlikning som går ut på att en fastighetsöverlåtelse skall annulleras. Se till dessa rättsfall Fitger, 4:e avd, 1: 3 f med hänvisningar och 44: 19.
    I NJA 1987 s. 167 hade i köpehandlingarna vid fastighetsköp upptagits en lägre köpeskilling än den avtalade. Köpet var därför ogiltigt enligt 4: 1 JB. Ogiltighetspåföljden ansågs inte förutsätta att part framställde yrkande om köpets ogiltigförklaring, utan köparen ansågs kunna åberopa ogiltigheten invändningsvis gentemot ett av säljaren framställt, på köpeavtalet grundat fordringsanspråk.
    I RH 1980: 74 (utförligare refererat i SvJT 1980 rf s. 48) fördes mot jakträttsinnehavare talan om ersättning för kostnader för eftersök, avlivande och tillvaratagande av en trafikskadad älg. Talan grundades på att jakträttsinnehavaren blivit ägare av älgen eftersom den avlivats på hennes mark. Svaranden invände bl. a. att hon inte stod i något avtalsförhållande till käranden och att hon inte fått kännedom om händelsen förrän tio månader efteråt. Hovrätten ogillade käromålet med motivering att älgen inte tillfallit jakträttsinnehavaren — utan kronan — eftersom hon enligt gällande författningar skulle ha blivit ägare till älgen endast om hon bistått med att spåra eller avliva älgen. I referatet i RH uttalas bl a: "Domen har grundats på ovan angiven omständighet ehuru den inte åberopats av part. Parterna har nämligen ansetts inte kunna disponera över äganderätten till älgen i strid med bestämmelserna i laga stadgar." Vad som kan sättas i fråga synes mig närmast vara om hovrätten verkligen grundat sitt avgörande på någon "omständighet" i RB:s mening som inte åberopats av part

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 521(jfr rubriken i RH: "eftersom ett rättsgrundande faktum utgöres av lagregel") eller om den endast gjort en annan rättslig kvalificering än parterna av åberopade fakta, dvs. av det förhållandet att älgen avlivats på jakträttsinnehavarens mark i förening med att hon fått kännedom om händelsen först långt efteråt vilket implicerar att hon inte bistått med att eftersöka och avliva älgen. Se härtill Boman, Om åberopande och åberopsbörda s. 48 ff samt Ekelöf, Rättegång II s. 121 ff och IV s. 194 f. I NJA 1980 s. 352 hade en dom i dispositivt tvistemål, varigenom käromålet ogillats, grundats på viss omständighet som omnämnts avkäranden. Omnämnandet ansågs emellertid med hänsyn till dess innehåll och det sammanhang i vilket det gjordes inte innebära att omständigheten fått läggas till grund för avgörandet såsom en av part till stöd för hans talan åberopad omständighet. Se härtill Lindell, Partsautonomins gränser, 1988, s. 28. — I besvärsmål rörande exekutiv försäljning av fastighet har i NJA 1985 s. 365 avgörandet ansetts inte kunna grundas på omständighet som ej av part åberopats till grund för hans talan.
    Om domstolens bundenhet vid parternas yrkanden, se också NJA 1982 s. 69, anmärkt ovan under Fastställelsetalan.
    I detta sammanhang måste också något sägas om NJA 1982 s. 1. Rättsfallet har, som jag ser det, i och för sig inget intresse från processrättslig synpunkt. Det har emellertid fått sådant intresse därför att Lindell i avhandlingen Sakfrågor och rättsfrågor, 1987, gjort gällande att HD lagt en av part inte åberopa domständighet till grund för sitt avgörande och med dess hjälp konstruerat en norm (a. a. s. 399 ff). Förf. menar också att HD bör få lägga ej åberopade "rättsskapande fakta" till grund för ett avgörande även i ett dispositivt mål. Jag är i båda dessa hänseenden med stor bestämdhet av annan uppfattning. HD är liksom andra domstolar bunden av lagen, och det är klart stridande mot 17: 3 att i ett dispositivt mål döma på en icke åberopad omständighet. Förf:s åsikt att HD avgjort målet med stöd av en sådan omständighet beror på att han läst rättsfallet alldeles fel. (Jag vill understryka att jag inte deltog i målets avgörande och att vad som fortsättningsvis sägs grundas uteslutande på vad man enligt min mening alldeles otvivelaktigt kan läsa sig till.)
    Rättsfallet gällde frågan, huruvida ett bolag var skyldigt att till X utge betalning för ett av hennes make Y för bolagets räkning utfärdat skuldebrev. Skuldebrevet avsåg ersättning för arbete som X ostridigt utfört för bolaget. Bolaget gjorde emellertid gällande att det ålegat Y att svara för detta arbete, och i målet förelåg tvist huruvida ett avtal med X, enligt vilket hon skulle utföra det ifrågavarande arbetet, hade för bolagets räkning träffats av Y ensam eller om även hans medintressent i bolaget, Z, hade varit med om avtalet. Enligt förf. kom HD fram till att Y ensam handlagt det ifrågavarande avtalet, och det är denna ståndpunkt förf. menar att HD grundat på en inte åberopad omständighet enligt vad förf. utförligt utvecklar.
    HD har emellertid ingalunda kommit fram till vad förf. påstår. Tvärtom har HD uttryckligen anslutit sig till domstolarnas bedömning att det inte kunnat klarläggas, om det mellan parterna träffats någon överenskommelse om, och på vilka villkor X skulle utföra det ifrågavarande arbetet. När HD uttalat att Y fick anses ha handlagt fråga rörande avtal mellan bolaget och X är det ett helt annat avtal som åsyftas, nämligen utfärdandet av skuldebrevet vilket HD — med rätt eller orätt — betecknat som ett avtal. Det är detta avtal, och inte något bakomliggande arbetsavtal, som HD ansåg inte kunna göras gällande mot bolaget, och detta på grund av bestämmelser i 1944 års aktiebolagslag som

 

522 Lars Welamsonbolaget åberopat. Vad förf. säger om fallet grundar sig alltså på en förväxling av två avtal.
    Lindell anför också (a. a. s. 418 ff) NJA 1981 s. 1255 som ett ytterligare exempel på HD:s rättsskapande genom ett rättsfaktum som inte åberopats av part. Jag ställer mig skeptisk också härtill, vilket sammanhänger med att jag inte delar förf:s uppfattning om det "böra resonemang" han menar att HD kommit in på. Det skulle emellertid föra för långt att här närmare diskutera detta.

 

Ändring av talan
Ett kontokortsföretag yrkade betalning av en borgensman på grund av inköp som enligt ingivna fakturor hade gjorts med användning av kontokort. Under handläggningen vid tingsrätten uppgav företaget av misstag fakturornas datum som tidpunkter för inköpen, och dessa felaktiga uppgifter lades till grund för såväl tingsrättens som hovrättens prövning av målet. I HD rättades uppgifterna. Rättelsen ansågs av HD:s majoritet inte innebära ändring av talan. NJA 1987 s. 766. I denna del har jag samma uppfattning som majoriteten; det var ju alltjämt fråga om samma inköp även om de antogs ha ägt rum vid annan tidpunkt än förut påståtts. I frågan, huruvida företaget borde anses ha åberopat ny omständighet till stöd för sin talan, se nedan under IV.
    Ägare till hälften av en fastighet förde i tingsrätt talan om bättre rätt till den andra hälften. I hovrätten yrkade han i andra hand bättre rätt till en byggnad på fastigheten. Eftersom i mål om bättre rätt till fastighet inte kan bli avgjort huruvida en byggnad på fastigheten är i samma ägares hand som fastigheten och därmed utgör tillbehehör till denna, ansågs andrahandsyrkandet innebära ändring av talan och alltså inte en inskränkning av talan. NJA 1987 s. 707. Se härtill Westberg, Domstols officialprövning, passim. — I NJA 1982 s. 320 väckte en mäklare talan mot en uppdragsgivare med yrkande om provision för förmedling av en aktieförsäljning. Sedan svaranden invänt att mäklaren vid förmedlingen handlat inte för egen del utan som företrädare för ett bolag, överlät mäklaren sin fordran på bolaget varefter bolaget succederade mäklaren som kärande och alternativt påstod att mäklaren handlat för bolagets räkning. Det alternativa påståendet ansågs inte innebära ändring av talan.
    I det s. k Tsesismålet, NJA 1983 s. 3, där staten av ett utländskt rederi yrkade ersättning för utgiven bärgarlön, åberopade staten vid tingsrätten i första hand bestämmelserna i 224 § sjölagen och i andra hand oljeansvarighetslagens bestämmelser. I hovrätten och HD yrkade staten att ersättning måtte utgå på den av de båda angivna grunderna som med hänsyn till utgången av målet i övrigt skulle tillföra staten den högsta ersättningen. Hinder ansågs inte föreligga att upptaga en på detta sätt bestämd talan till prövning, och det ansågs inte heller utgöra otillåten ändring av talan att yrkandet i denna utformning framställts först i högre rätt. — Att visst belopp, vilket yrkats såsom skadestånd för fel i fastighet, i högre rätt i andra han yrkades såsom nedsättning av köpeskillingen ansågs i RH 1981: 119 inte innebära otillåten ändring av talan (och heller inte åberopande av ny omständighet). Se härtill Westberg, Domstols officialprövning s. 190 f. — I RH 1984: 140 yrkade ett konkursbo att utfå värdet av viss egendom vilken en borgenär hade omhändertagit som pant för fordringar. Som grund för talan åberopades vissa avtalsrättsliga förhållanden. Under förberedelsen åberopades alternativt att panten överlämnats så sent att bestämmelserna om återvinning av pant var tillämpliga. Tingsrätten, vars beslut inte ändrades av hovrätten, fann att sistnämnda påstående innebar en ändring av tvisteföre-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 523målets individualitet och därmed av saken. Jag delar inte den bedömningen. — Syftet med bestämmelsen i 13: 3 st. 1 p 1 — enligt vilken käranden får på grund av omständighet som inträffat under rättegången eller först då blivit känd för honom ändra sin talan till att avse annan fullgörelse — sträcker sig uppenbarligen även till fall där fråga inte är om fullgörelsetalan. Grunderna för bestämmelsen har också ansetts tillämpliga i mål om fastställelsetalan, där käranden fick på grund av en sådan omständighet ändra sin talan till att avse annan fastställelse. NJA 1984 s. 807. — Grunderna för 13: 3 st. 1 p 1 har också tillämpats i ett fall, där en talan om befrielse från skyldighet att utge tidigare fastställd men ej erlagd arvsskatt fick, efter det att utmätning för uttagande av arvsskatten skett, ändras till att avse återfående av den genom utmätning erlagda arvsskatten. NJA 1981 s. 1201.
    I NJA 1984 s. 215, anmärkt ovan under Part etc., hade A väckt talan mot B med yrkande att denne skulle förpliktas betala visst belopp till C. Grunden för käromålet var att B övertagit allt det ansvar som A i sin egenskap av bolagsman i visst handelsbolag hade mot bl. a. C och att, sedan handelsbolaget gått i konkurs, A blivit utsatt för krav från C. Sedan B gjort invändning om att A saknade talerätt, yrkade A vid tingsrätten i andra hand att tingsrätten skulle fastställa att B på grund av avtalet mellan dem var skyldig att till A utge vad denne i sin egenskap av bolagsman visade sig ha utgivit till C. Andrahandsyrkandet avvisades av samtliga instanser såsom en otillåten taleändring. Denna bedömning har kritiserats av såväl Ekelöf, Rättegång II, 7 uppl. s. 132 och Gullnäs 13: 36 f somWestberg, Domstols officialprövning s. 576 f., och jag är för egen del benägen att instämma i kritiken. Det skall vidare anmärkas att Westberg, a. a. s. 570 f., anser rättsfallet stå i strid mot NJA 1966 s. 94 i så måtto att HD synes ha utgått från att processhindret bristande talerätt kunde ha avhjälpts genom taleändringen, om denna bedömts som i och för sig tillåten. I likhet med Ekelöf, a .a. s.111, och Westberg anser jag processhindret böra anses avhjälpbart (jfr också Gullnäs 34: 5, där det uttalas att "det förefaller tveksamt huruvida det numera över huvud taget finns något rättegångshinder som är av det slaget att avvisningskall ske trots att parten faktiskt har undanröjt bristen"). Det är emellertid tvivelaktigt huruvida ett motsatsslut från NJA 1984 s. 215 får åberopas till stöd för att detta numera också är HD:s uppfattning.
    I annat fall än som avses i 13: 3 st. 1 p 1 får enligt 13: 3 st. 2 nytt yrkande inte framställas i högre rätt. Jämlikt grunderna för sistnämnda bestämmelse har, sedan återvinning sökts i mål om betalningsföreläggande, borgenären inte tillåtits att utan stämning framställa nytt yrkande trots att yrkandet stödde sig på väsentligen samma grund som det ursprungligen framställda. NJA 1982 s. 95, anmärkt nedan under VII, Lagsökning och betalningsföreläggande.
    Se om ändring av talan också NJA 1983 s. 180, anmärkt nedan under IV, Anslutningsvad och förbud mot reformatio in pejus, RH 1986: 100, anmärkt nedan under Rättegångskostnad, AD 1982: 73 och BD 1985: 26.

 

Litispendens
I mål om handräckning yrkade A att av B utfå viss egendom under påstående att egendomen tillhörde henne. Innan handräckningsmålet avgjorts väckte A genom ansökan om stämning talan mot B med yrkande om fastställelse av bättre rätt till egendomen. Ett i det senare målet meddelat beslut om kvarstad överklagades till hovrätten. Denna fann sig förhindrad att pröva den fullföljda talan, enär fastställelsetalan på grund av litispendens inte borde ha upptagits till

 

524 Lars Welamsonprövning. Hovrätten ansåg det dock ankomma på tingsrätten att avvisa fastställelsetalan. RH 1984: 86. — Rättegång om skyldighet för hyresgäst att avflytta från lokaler på grund av betalningsförsummelse under viss tid ansågs i RH 1984: 29 inte hindra ny talan om avflyttning på grund av betalningsförsummelse under senare tid.
    Se även NJA 1980 s. 781, anmärkt nedan under C, Vilandeförklaring, och BD 1985: 19.

 

Res judicata
I NJA 1984 s. 733 aktualiserades problemet i vad mån en lagakraftvunnen dom rörande avdrag på köpeskillingen för fel i fastighet utgör hinder mot att i ny rättegång föra talan om ytterligare avdrag på grund av nyupptäckt fel. Avgörande för bedömningen borde enligt HD vara om det fel som åberopas har så nära samband med vad som behandlats i den tidigare rättegången att det får anses vara fråga om samma fel, en fråga som ansågs få bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Enbart det förhållandet att påtalade bristfälligheter hänför sig till skilda delar av en byggnad syntes inte utgöra tillräcklig grund för att anse att det föreligger ett fristående fel. I det aktuella fallet bedömdes bristfällighet bestående i underlåtenhet att förse husets ytterväggar med isolering såsom fristående i förhållande till bristfällighet innebärande att arbetet med att lägga in isoleringsmaterial vid bjälklaget över källarplanet och i vindsutrymmet var utfört på ett bristfälligt sätt. Se härtill Nilsson i SvJT 1987 s. 20 ff. och Westberg, Domstols officialprövning, passim.
    Om vad som med bindande verkan kan prövas vid legaliseringsförrättning, se NJA 1980 s. 243. — Rättsfallet NJA 1981 s. 733 gäller fråga om ersättning för ett jaktservitut som upphävts genom fastighetsreglering enär servitutet ansetts ej behövas för den härskande fastigheten. HD:s majoritet (tre ledamöter) ansåg att vid prövning av ersättningsfrågan beslutet om upphävande borde anses ha den verkan att det därigenom blivit rättskraftigt avgjort inte bara att servitutet skulle upphävas utan även att det inte längre behövdes för den härskande fastigheten. Avgörandet har, i denna liksom i andra delar, blivit föremål för en ingående kritik av Landahl i SvJT 1982 s. 252 ff. Se också Gyllensvärd i SvJT 1985 s. 126 f. och Bergholtz, Ratio et Auctoritas, 1987, s. 160 f.
    Den rätt mot underhållsskyldig som försäkringskassa förvärvat enligt 15 § lagen om bidragsförskott påverkas enligt NJA 1983 s. 241 II inte av att bidragsskyldigheten nedsatts genom dom i mål, i vilket talan väckts efter tidpunkten för kassans förvärv och i vilket kassan inte varit part. Detta är en i och för sig tämligen självklar tillämpning av principen om rättskraftens begränsning till parterna i fall, där de inte kunnat genom avtal disponera till nackdel för tredje man. (Jfr i sistnämnda hänseende NJA 1983 s. 241 III.) — Ett vid fastighetsbestämning träffat avgörande angående gränsen för fastighets enskilda ägoområde ansågs — då avgörandet varit bindande för fastighetens ägare — gälla även mot innehavaren av ett i fastigheten upplåtet avtalsservitut, innebärande rätt att anordna båtplats på visst område samt rätt att därifrån trafikera befintliga vägar fram till allmän väg. NJA 1980 s. 445. Se härtill Gyllensvärd i SvJT 1985 s. 124 f.
    Tillämpningen av rättskraftsbestämmelsen i 22 § lagen om arrendenämnder och hyresnämnder behandlas tämligen ingående i framför allt NJA 1986 s. 187. Jfr NJA 1980 s. 203. I det sistnämnda fallet ansågs rättskraftens s. k positiva effekt böra beaktas ex officio. — Angående spörsmål om res judicata i arvsskattemål, se NJA 1981 s. 975 och NJA 1984 s. 582. — Att inte bara domar utan

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 525också beslut om avvisning på grund av rättegångshinder kan ha rättskraft belyses av NJA 1982 s. 210. Efter det att ett kvittningsyrkande av B i mål mellan A och B vid allmän domstol blivit avvisat på grund av en skiljeklausul väckte B genom ansökan om stämning talan mot A angående den med det tidigare kvittningsyrkandet avsedda fordringen. Talan avvisades, enär B inte förebragt någon omständighet som innebar att det i den tidigare rättegången konstaterade rättegångshindret blivit undanröjt. Se härtill Gullnäs 17: 59 ff. med hänvisningar. — Sedan länsstyrelse lämnat en ansökan om avhysning utan bifall ansågs ny ansökan skola upptas till prövning då den visserligen stödde sig på en grund som åberopats redan i det första målet men länsstyrelsen inte ingått i prövning av den grunden. RH 1983: 91. Se härtill Gullnäs 17: 55. — Dom på äktenskapsskillnad mellan utländska makar, som meddelats i stat till vilken makarna inte hade någon anknytning, har i NJA 1981 s. 1088 förklarats skola gälla här i riket när den ena maken efter skillnadsdomen hade ingått nytt äktenskap här.
    Se angående res judicata också NJA 1985 s. 608, anmärkt nedan under Säkerhetsåtgärder, och därtill Gullnäs 17:46 f, samt BD 1985: 25.

 

Rättelse av dom
I en dom angående underhållsbidrag till barn hade antecknats att A uppgivit att han sammanbodde med barnets moder. Ansökan av A om rättelse av domen enär han aldrig lämnat den ifrågavarande uppgiften blev inte bifallen, eftersom vad A uppgivit ansågs inte vara av beskaffenhet att kunna föranleda rättelse jämlikt 17: 15. RH 1980: 33. — När det vid verkställighet av lagsökningsutslag visat sig att gäldenärens personnummer däri angivits fel, har däremot sökanden beretts tillfälle att söka rättelse i utslaget. RH 1982: 128. — Om tillämpning av 19: 17 JB se RH 1984: 63. — Vid överföring till inskrivningsregister av uppgifter om lagfart skall enligt 5 § 3 st. kungörelsen (1974: 1062) om uppläggande av inskrivningsregister, när gemensam lagfart har sökts eller beviljats, lagfarten anses avse andelar efter huvudtalet. I kungörelsen saknas föreskrift om rättelse av införing som skett med stöd av nämnda bestämmelse, för den händelse det i ett enskilt fall skulle visa sig att lagfartshavarnas andelar fördelar sig på annat sätt än som antagits. Utan hinder härav har emellertid i rättstillämpningen öppnats möjlighet till rättelse med analogisk tillämpning av 19: 17—19 JB. NJA 1984 s. 868.

 

Intervention
Enligt Ekelöf bör en tredje man som träffas av domens rättskraft inte tillerkännas interventionsrätt, när den förändring av hans rättsställning som rättskraften medför vid oriktig dom även skulle ha kunnat inträda genom ett avtal mellan parterna vid tiden för rättegången. HD synes i princip ha anslutit sig härtill i rättsfallet NJA 1985 s. 466, där ansökan av en komplementär i kommanditbolag att få inträda som intervenient på bolagets sida i rättegång mot bolaget lämnades utan bifall. Se härtill Larsson i Festskrift för Welamson s. 369 ff, där den av Ekelöf uppställda grundsatsen kritiseras. Jfr NJA 1983 s. 277, som också i viss mån synes kunna uppfattas som uttryck för den nämnda grundsatsen.

 

Säkerhetsåtgärder, Handräckning
Fastighetsandel hade förvärvats genom gåva med föreskrift att den inte fick överlåtas utan givarnas medgivande så länge någon av dem var i livet. Andelen ansågs inte kunna beläggas med kvarstad när givarna, som alltjämt var i livet,

 

526 Lars Welamsoninte lämnat medgivande till överlåtelse och något förhållande inte förelåg som föranledde att den det oaktat skulle kunna bli föremål för kvarstad. NJA 1986 s. 16. — Angående frågan om vilket mått av bevisning som bör krävas för ett påstående att någon har egendom inom viss tingsrätts domkrets och att rätten därför är behörig att pröva ett mot denne riktat yrkande om kvarstad, se NJA 1987 s. 790, anmärkt ovan under Svensk domstols behörighet. — I fullföljt mål om kvarstad hemställde kvarstadssökanden i HD att — om ställd säkerhet skulle anses otillräcklig — få tid att ställa tillräcklig säkerhet. Framställningen lämnades utan åtgärd. NJA 1986 s. 419. — Angående spörsmål i mål om kvarstad om det skäligen kunde befaras att gäldenär undandrog sig att betala skulden, se NJA 1983 s. 862 I och II. — Enligt 248 § SjöL gällde tidigare att sjöpanträtt i fartyg upphörde när ett år förflutit från det att fordringen uppkom, om ej före utgången av denna tid kvarstad eller utmätning som sedermera följts av exekutiv försäljning blivit säkerställd. Önskemålet att få preskriptionstiden avbruten ansågs emellertid i NJA 1986 s. 450 inte kunna tillgodoses genom beviljande av kvarstad, när svaranden visserligen bestred käromålet men det inte kunde anses att han på ett uppenbart otillbörligt sätt sökte hindra käranden att komma till sin rätt och det inte skäligen kunde befaras att svaranden skulle skaffa undan fartyget. Rättsfallet har föranlett ändring av 248 § SjöL, se SFS 1988: 116.
    I mål om bättre rätt till aktier hade i samband med beslut om kvarstad på aktierna med stöd av 15: 3 meddelats förordnande att käranden skulle få utöva rösträtt för aktierna. HD upphävde emellertid förordnandet, enär 15: 3 inte ansågs tillämplig vid talan om bättre rätt. Förutom till lagrummets ordalydelse hänvisade HD till förarbetena till 1981 års ändringar (prop 1980/81: 84 s. 230), enligt vilka avsikten varit att begränsa tillämpligheten av 15: 3 i förhållande till vad som gällde tidigare och som skäl härför angivits att kronofogdemyndigheten kan, sedan egendom belagts med kvarstad, vidta åtgärder beträffande egendomen för att säkerställa sökandens rätt. NJA 1987 s. 829. — En person som genom lagakraftvunnen dom förpliktats utge vissa underhållsbidrag förde talan om jämkning av bidragsskyldigheten och yrkade i samband därmed inhibition av domen. Yrkandet uppfattades som ett yrkande om säkerhetsåtgärdenligt 15: 3 (men tillräckliga skäl att bifalla yrkandet ansågs inte föreligga). RH 1981: 31. — Se om säkerhetsåtgärd enligt 15: 3 också RH 1981: 96.
    Sedan ansökan om handräckning för återställande av rubbad besittning till lägenhet avslagits, begärde sökanden återvinning och yrkade att motparten måtte förpliktas att omedelbart genom avflyttning återställa besittningen till lägenheten. På grundval av en ingående analys av handräckningslagens förhållande till de tidigare bestämmelserna i 191 och 192 §§ utsökningslagen fann HD att prövningen av handräckningsmål visserligen kan på föranledande av sökanden begränsas till att gälla frågan om besittningsrubbning — med uteslutande åtminstone i huvudsak av det materiella rättsförhållandet — men att en sådan begränsning inte kan göras i rättegång efter återvinning. Sökandens talan i återvinningsmålet uppfattades mot denna bakgrund som en talan om bättre rätt till egendom. I följd härav ansågs domstolen kunna förordna om återställande av besittningen med tillämpning av 15: 4 RB. NJA 1985 s. 608.
    En tvist mellan fastighetsägare och hyresgäst huruvida hyresavtalet upphört att gälla är i och för sig inte en tvist om bättre rätt till egendom. Enligt ordalydelsen av 15: 4 RB skulle således förordnande om återställande av besittning som fastighetsägaren rubbat genom att utestänga hyresgästen inte kunna meddelas i sådan rättegång. I RH 1986: 37 har också antagits att så inte kan ske.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 527Denna återhållsamhet i rättstillämpningen överensstämmer med vad som tidigare antagits inom doktrinen. I Festskrift för Engströmer, s. 6 f, har emellertid Ekelöf uttalat, att något skäl för en sådan återhållsamhet inte presterats. Detta uttalande synes alltjämt ha sin giltighet, och jag har för min del svårt att förlika mig med att man inte vågat sig på en extensiv tillämpning av rekvisitet "bättre rätt". Exempel på en sådan tillämpning erbjuder RH 1984: 115, där hovrätt — i överensstämmelse med vad jag förordat i SvJT 1982 s. 107 — ansett kvarstad kunna beviljas jämlikt 15: 2 RB i mål om återvinning i konkurs.
    I NJA 1980 s. 131 vägrades handräckning för återställande av rubbad besittning enligt den numera upphävda 191 § utsökningslagen, då det på den föreliggande utredningen framstod som ovisst om den besittningsövergång som skett var lovlig eller olovlig. — Angående tillämpning i visst fall av 191 § utsökningslagen, se också RH 1980: 95. — I RH 1987: 31 fick hyresvärd efteransökan om handräckning tillträde till lägenhet för att utföra mindre brådskande förbättringsarbeten vilka inte ansågs vålla väsentligt hinder eller men i nyttjanderätten. — Om prövning enligt handräckningslagen av yrkande av medlem i vägförening om undanröjande av refuger med stolpar som föreningen anordnat på en av sina vägar, se NJA 1984 s. 19, anmärkt ovan under Andra spörsmål om domstols behörighet.
    Det får anses ha varit osäkert, huruvida beståndet av en enligt utsökningslagen beviljad säkerhetsåtgärd krävde att talan väcktes vid svensk domstol eller om det var tillräckligt att talan väcktes vid utländsk domstol i fall, där avgörandet i den utländska rättegången kunde verkställas här. För egen del uttalade jag i ett betänkande, att man sannolikt fick utgå från det förra alternativet. Oavsett hur härmed må ha förhållit sig har emellertid de nya bestämmelser om säkerhetsåtgärder i RB som tillkom i samband med UB enligt NJA 1983 s. 814 den innebörden att säkerhetsåtgärd kan meddelas även i fråga om ett anspråk som skall prövas av utländsk domstol, om domstolens avgörande får verkställas här i riket. Detta betyder enligt HD både att säkerhetsåtgärd för ett sådant anspråk kan beviljas innan talan väckts och att kravet på talans väckande inom viss tid kan uppfyllas genom väckande av talan vid utländsk domstol. Säkerhetsåtgärd bör då enligt HD också kunna beviljas efter det att dom i den utländska rättegången meddelats men innan domen kan verkställas här. I fråga om forum ansågs bestämmelserna i 15: 5 st. 1 andra och tredje meningarna tillämpliga. I det aktuella ärendet, som gällde verkställighet av en i Schweiz meddelad dom ansågs likväl, i avsaknad av särskild bestämmelse härom i 1936 års lag om erkännande och verkställighet av schweiziska domar, säkerhetsåtgärd inte kunna beviljas. Se om fallet Pålsson i SvJT 1987 s. 361 ff. — Yrkande om kvarstad till säkerhet för belopp som utdömts i verkställbar icke lagakraftvunnen dom på betalning ogillades i RH 1985: 10. Se härtill Ekelöf, Rättegång III, 5 uppl. 1988 s. 11 med hänvisningar och Gullnäs 15: 18 f med vidare hänvisningar.

 

Mellandom
I betänkandet Ds (Ju) 1988: 66 föreslås ändringar av bl. a. bestämmelserna om mellandom. Förslagen beaktas inte i det följande.
    Tre hovrättsfall under perioden gäller frågan huruvida visst förhållande varom mellandom begärts utgjorde en omständighet av omedelbar betydelse för utgången och därmed kunde bli föremål för mellandom enligt 17: 5 st. 2. (Ett av fallen gällde också frågan, huruvida det förelåg sådana synnerliga skäl som fordras för att mellandom enligt den bestämmelsen skall kunna meddelas

 

528 Lars Welamsonmot ena partens bestridande, men avgörandet synes därvidlag inte ha någon principiell betydelse och förbigås i den delen.) I det första av fallen, RH 1982: 140, ansågs frågan om tillämplig princip för värdering av aktier vid tvångsinlösen inte kunna bli föremål för mellandom. Bedömningen tycks mig ha varit tämligen given; målet blev ju inte avgjort vilken princip man än valde. Nästa fall, RH 1984: 8, är mera diskutabelt. En entreprenör fordrade ersättning av byggherren för vissa ändrings- och tilläggsarbeten i samband med entreprenaden. Svaranden invände bl. a. att käranden efter arbetenas avslutande tillställt honom en "slutfaktura" som han betalat. På parternas begäran meddelade tingsrätten mellandom i frågan, huruvida utfärdandet av "slutfakturan" skulle anses ha sådan verkan att entreprenören därefter inte ägde kräva betalning för tilläggs- och ändringsarbeten. Hovrätten fann emellertid att mellandom lagligen inte kunnat meddelas. Som motivering anförde hovrätten i huvudsak att rättsförhållandet mellan parterna var tvistigt i så måtto att käranden påstått att parterna träffat två avtal, nämligen dels entreprenadavtalet dels avtal om ändrings- och tilläggsarbeten, medan svaranden gjorde gällande att samtliga arbeten omfattades av den ursprungliga överenskommelsen. Vid sådant förhållande ansågs frågan om den rättsliga betydelsen av att käranden utfärdat den ifrågavarande "slutfakturan" inte vara en omständighet av omedelbar betydelse för utgången. Jag har svårt att förstå detta resonemang. Om — såsom skedde i tingsrätten — frågan om betydelsen av fakturan besvarades så att käranden betagits möjlighet att göra gällande krav på ytterligare ersättning, var ju målet i dess helhet avgjort. Att man för att besvara frågan kunde ha att på grundval av en bevisprövning ta ställning till om parterna träffat ett eller två avtal förefaller mig inte ha kunnat utgöra något hinder mot mellandom.
    Det tredje mellandomsfallet, RH 1986: 162, har sitt upphov i ett tidscerteparti som slöts mellan fartygsägaren A och befraktaren B och som innehöll bl. a. dels en bestämmelse om skyldighet för A att inhämta B:s tillstånd till överlåtelse av fartyget dels en skiljeklausul. Sedan fartyget utan B:s godkännande överlåtits till C uppkom tvist mellan C och B. Tvisten avgjordes, i huvudsak till C:s förmån, genom en skiljedom efter det att B utsett skiljeman under protest och gjort gällande att han inte var bunden av skiljeklausulen. Skiljedomen blev därefter föremål för ogiltighetstalan på den grund att intet giltigt skiljeavtal förelegat. C invände dels att certepartiets skiljeklausul varit bindande för B dels att parterna i samband med skiljeförfarandet träffat särskilt skiljeavtal, i följd varav skiljedomen på den grunden inte var ogill. Den sistnämnda invändningen ansågs kunna göras till föremål för mellandom, genom vilken invändningen bifölls. En ledamot av hovrätten ansåg dock att mellandom inte kunde meddelas eftersom en sådan skall innefatta inte endast en bedömning huruvida den påstådda omständigheten styrkts utan också skall fastställa dess rättsliga betydelse; vid motsatt utgång skulle mellandomen endast ha innefattat ett konstaterande av att särskilt avtal ej träffats men inte av någon rättsverkan av denna omständighet. Med den bedömning som gjordes fastställdes emellertid att skiljedomen inte var ogiltig på den grund att giltigt skiljeavtal skulle ha saknats, och någon annan ogiltighetsgrund hade inte påståtts. Att domstolen vid mellandom enligt 17: 5 st. 2 skall fastställa en rättsverkan av en påstådd omständighet oavsett i vilken riktning prövningen utfaller kan däremot inte begäras. (Det är en sak för sig att rättegången inte blev avgjord genom mellandomen, eftersom också klandertalan fördes, men det torde här ha varit fråga om två käromål (så

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 529uttryckligen reservanten) och 17: 5 talar om omständigheter "beträffande samma käromål".

 

Förlikning
Redan i NJA 1957 s. 470 antogs, att förlikning kunde stadfästas i sin helhet även om den innehöll s. k supplerande moment. Naturligt nog har denna ståndpunkt vunnit efterföljd i RH 1981: 175. Möjligen mot bakgrund av HD:s avgörande i NJA 1975 s. 507, enligt vilket lagakraftvunnen stadfästelse av förlikning inte hindrar att talan om ogiltighet av förlikningen förs i särskild rättegång, har hovrätten tillfogat en erinran att domens rättskraft följer av 17: 11 RB. Kanske har någon blivit klokare av denna erinran; jag har det tyvärr inte. — Enligt RH 1987: 62, anmärkt ovan under Yrkande och åberopande, bör en förlikning, som går ut på att en fastighetsöverlåtelse skall annulleras, i vart fall inte stadfästas om det framgår att de rättsliga förutsättningarna för en sådan dom vid bestridande saknas. Har en sådan förlikning stadfästs bör emellertid enligt rättsfallet inskrivningsmyndighet i ärende angående undanröjande av lagfart som meddelats för förvärvaren äga utgå från att domstolen företagit den erforderliga prövningen av förutsättningarna för stadfästelse.

 

Rättegångskostnad
18: 1
Sedan tingsrätt ogillat ansökan om en gäldenärs försättande i konkurs och borgenären anfört besvär biföll tingsrätten annan ansökan om samme gäldenärs försättande i konkurs. Hovrätten, som fann besvären inte böra föranleda något dess vidare yttrande i huvudsaken, betraktade vid bedömningen av rättegångskostnadsfrågan borgenären som vinnande part, eftersom denne genom att fullfölja talan åstadkommit att fristdagen i konkursen inföll tidigare än som eljest skulle ha blivit fallet. RH 1981: 18. Bedömningen kritiseras i Gullnäs 18: 7.

 

18: 2
I mål om namnbyte enligt 6 § namnlagen ansågs i RH 1987: 49 vardera parten skola bära sin rättegångskostnad med stöd av 18: 2. Eftersom enligt 1982 års namnlag domstolsprövning till skillnad från tidigare skall ske endast när föräldrarna är oense har emellertid HD i NJA 1988 s. 146 funnit 18: 2 inte längre kunna tillämpas i sådant mål. Däremot ansågs 6: 22 FB kunna tillämpas analogivis i namnärenden av förevarande slag. (I det förstnämnda hänseendet gjorde hovrätt i RH 1986: 167 samma bedömning som HD, men resultatet blev i det fallet att den tappande parten fick ersätta den vinnandes kostnader.) Sedermera har 45 § namnlagen (genom lag 1988: 261) ändrats så att enligt lagrummets andra stycke domstolen i ärenden enligt första stycket får förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

 

18: 3
Stadgandet i 18: 3 st. 2 är fakultativt, och i förarbetena har uttalats att befogenheten att kvitta kostnaderna måste utnyttjas med stor försiktighet samt att den tappande parten i allmänhet skäligen torde böra själv bära följderna av att han saknade kännedom om den för utgången avgörande omständigheten. Med beaktande härav har efter skälighetsbedömning huvudregeln i 18: 1 tillämpats

37—39-168 Svensk Juristtidning

 

530 Lars Welamsonpå staten som tappande part i mål mot enskild när talans väckande föranletts av att kronofogdemyndigheten till följd av bristfällighet i länsstyrelsens handläggningsrutiner fått ett registreringsbevis som var felaktigt. NJA 1986 s. 268. Se härtill Wilhelmsson i Advokaten 1987 s. 42 f. — Efter det att en på underlåtenhet att efterkomma betalningsanmaning grundad konkursansökan ogillats av tingsrätt men bifallits i hovrätten blev i HD upplyst att gäldenären betalat den med anmaningen avsedda skulden omedelbart före hovrättens beslut, vilket föranledde att konkursbeslutet upphävdes. Rättegången ansågs i båda underinstanserna föranledd av gäldenärens betalningsförsummelse, varför gäldenären med tillämpning av 18: 3 förpliktades ersätta borgenärens kostnader i dessa instanser. Kostnaderna i HD kvittades. NJA 1982 s. 366. — Se om tillämpning av 18: 3 RB också RH 1983: 161, RH 1981: 130 och RH 1981: 27 samt NJA 1983 s. 635, 1984 s. 469 och 1980 s. 657 (I) ävensom RH 1986: 18, anmärkt nedan under VII, Lagsökning och betalningsföreläggande.

 

18: 4
I RH 1984: 129, där A yrkat skadestånd av B som bestritt skadeståndsskyldighet, utdömde tingsrätten ett till 1/4 jämkat skadestånd och förpliktade svaranden att ersätta ett angivet belopp som uppgick till exakt 1/4 av kärandens rättshjälpskostnader. Hovrätten ändrade jämkningen i huvudsaken till 2/3 av vad som annars skolat utgå och fann att vid denna utgång svaranden skulle ersätta 2/3 av kärandens rättshjälpskostnader vid tingsrätten. Det är i och för sig knappast möjligt att säkert veta vilka synpunkter som föranlett kostnadsfördelningen. Likväl är det svårt att frigöra sig från tanken att båda domstolarna utgått från en princip att kostnadsfördelningen skall följa huvudsaken på det sättet att part som är övervägande vinnande skall få samma kvotdel av sina kostnader som den kvotdel han vunnit i saken. Om det förhåller sig på det sättet har man emellertid råkat ut för ett tankefel som jag av egen erfarenhet vet att det är mycket lätt att göra sig skyldig till. Man förbiser nämligen då att part måste ha vunnit hälften av det varom tvistas innan han överhuvud kan göra anspråk på att få någon ersättning för egna kostnader; är parterna i samma mån vinnande och tappande skall kostnaderna kvittas. Har part vunnit till en del som överstiger hälften, skall han i princip ha så stor del av sina kostnader som den sålunda överskjutande delen utgör av hälften av tvisteföremålet. En bedömning av kostnadsfördelningen i tingsrätten i rättsfallet enbart med utgångspunkt i den utgång saken slutligen fick skulle således rätteligen ge resultatet att svaranden skulle få betala 1/3 av kärandens rättshjälpskostnader. (Käranden var till 4/6 vinnande. 3/6 av dessa tas i anspråk för att han skall s. a. s. nå kvittningspunkten. Därefter återstår 1/6 av tvisteföremålet, vilket utgör 1/3 av den hälft av tvisteföremålet som ligger ovanför kvittningspunkten. (Mot kostnadsfördelningen i hovrätten, där kostnaderna kvittades, finns däremot knappast anledning till invändning ens om man beaktar endast utgången, eftersom svaranden inte överklagat tingsrättens dom och parterna vann bra nära hälften var av det som stod på spel i hovrätten.) — I RH 1984: 106 hade tingsrätt i ett skadeståndsmål tillerkänt den skadelidande ett till hälften jämkat skadestånd. Efter fullföljd av den skadelidande med yrkande om fullt skadestånd jämkades skadeståndet till 2/3 av vad som eljest skolat utgå. Kostnaderna i hovrätten kvittades. I enlighet med vad nyss sagts borde, om endast utgången läggs till grund, resultatet ha blivit att den skadelidande fått betala 1/3 av den skadevållandes hovrättskostnader. Eftersom den skadelidande var ensam klagande och redan fått halvt

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 531skadestånd, var det den andra hälften, eller 3/6 som stod på spel i hovrätten. Av dessa 3/6 tillerkändes den skadelidande en. Det ger rent matematiskt en tredjedels kostnadsersättning till den skadevållande. Den som till äventyrs tvivlar på detta kan begrunda följande skiss, där siffrorna ovanför raden betecknar utgången i saken och siffrorna nedanför raden den däremot svarande kostnadsfördelningen.

 

0/61/62/63/64/65/66/6
— fullt— 2/3— 1/3kvittn.+ 1/3+ 2/3+ fullt

 

    Om käranden vinner 0/6, dvs. förlorar målet helt, får han betala svarandens kostnader. Vinner han 1/6, får han betala 2/3 av svarandens kostnad. Vinner han 2/6 får han betala 1/3 av svarandens kostnad. Vinner han 3/6 har vardera parten vunnit lika mycket och kostnaderna kvittas. Vinner käranden 4/6 får han 1/3 kostnadsersättning. Vinner han 5/6 får han 2/3 kostnadsersättning och vinner han 6/6 får han fulla kostnader. Jfr Gullnäs 18: 23.
    Om tillämpning av 18: 4 i underhållsmål när hustru, som för egen del yrkat livsvarigt underhåll, mot mannens bestridande tillerkändes underhåll för en tid av c:a två år från separationen, se RH 1985: 93. Kostnaderna kvittades, vilket synes vara en för hustrun anmärkningsvärt förmånlig bedömning. Jfr Gullnäs 18: 23. — Exempel på en enligt min mening helt invändningsfri bedömning i underhållsmål i linje med HD:s praxis erbjuder däremot RH 1981: 3. — Om vad part tappat är av allenast ringa betydelse, får han enligt 18: 4 tillerkännas full ersättning för sina kostnader. Rekvisitet ringa betydelse har i NJA 1980 s. 311 ansetts böra sättas i relation till yrkandena i målet. — Se om 18: 4 också NJA 1987 s. 719, varom närmare nedan under 18: 15, NJA 1980 s. 657 (II), NJA 1982 s. 559 och s. 804 samt RH 1981: 80.

 

18: 5
I RH 1985: 60 förde en försäkringstagare talan mot sitt försäkringsbolag om försäkringsersättning. I samband med att försäkringstagaren återkallade sin talan yrkade bolaget ersättning för sina rättegångskostnader och tillerkändes yrkad ersättning trots invändning av käranden att han hade rättsskyddsförsäkring hos bolaget och därför inte borde förpliktas betala mer än självrisken. Hovrätten fann ett "naturligt betraktelsesätt" vara att oaktat försäkringsavtal träffats fråga om utnyttjande av rättsskyddsförsäkringen inte borde komma under bedömande som ett led i prövningen av försäkringstagarens betalningsskyldighet för motpartens rättegångskostnader utan först när betalningsskyldighet fastställts genom ett avgörande som vunnit laga kraft. Jag har svårt att förstå detta betraktelsesätt. Visserligen är det klart att 18 kap RB inte reglerar frågor om skyldighet att ersätta rättegångskostnad på civilrättslig grund, se Gullnäs 18: 5 f med hänvisningar. Man får troligen också räkna med att det är möjligt för en part att i särskild rättegång kräva ersättning för egna rättegångskostnader på avtalsrättslig eller skadeståndsrättslig grund, vilket sammanhänger med att rättskraften inte kan sträcka sig längre än till gränserna för domstolens behörighet och att det för prövning av ett kostnadsanspråk på sådan grund torde krävas att särskild talan väckts därom. Se härtill Ds 1988: 66 s. 152 ff med hänvisningar. När det är fråga om att part åberopar ett civilrättsligt motfaktum mot ett av motparten framställt kostnadsyrkande synes det emellertid inte

 

532 Lars Welamsonfinnas något hinder mot att domstolen beaktar detta faktum, och principen är ju att rättskraften prekluderar samtliga motfakta som förelegat vid tiden för processen. (Här bortses från frågan om betydelsen från rättskraftssynpunkt av att domstol underlåtit att pröva ett av parten framställt påstående.) Det tycks mig i allt fall inte vara "naturligt" att domstolen skulle, med bortseende från ett påstående om ett motfaktum som den i och för sig är behörig att pröva, ge motparten en exekutionstitel på hans anspråk. Det skall emellertid medges att problemet är svårbedömt, bl. a. därför att det i och för sig inte är önskvärt att man har olika regler beträffande civilrättsliga fakta som grund för ett kostnadsanspråk och som motfaktum mot ett sådant anspråk.
    I RH 1984: 2 fördes talan om fordran mot ett aktiebolag och efter genstämning om en motfordran för bolaget. Sedan både huvud- och genkäromål ogillats fullföljdes talan av huvudkäranden. Efter det att bolaget/vadesvaranden under rättegången i hovrätten försatts i konkurs återkallade vadekäranden sin talan utan att ange något skäl härtill. Hovrätten uttalade att det visserligen ofta är ändamålslöst att vidhålla en talan när svaranden försatts i konkurs, inte minst när svaranden är ett aktiebolag, men att huvudregeln i 18: 5 st. 2 om ersättningsskyldighet för den som återkallar sin talan skulle tillämpas, eftersom vadekäranden inte angivit de omständigheter som skulle ge anledning att gå ifrån huvudregeln. Konkursgäldenären ansågs ha en självständig rätt att yrka ersättning för rättegångskostnader som uppkommit före konkursutbrottet, och ersättningen bestämdes att utgå till den eller dem som visade sig vara behöriga att föra talan för bolaget enligt aktiebolagslagen.
    Se om 18: 5 st. 2 vidare NJA 1983 s. 576, där i konsumenttvist mellan köpare och säljare en åtgärd av generalagenten, som föranledde att talan återkallades av köparen, vid tillämpning av 18: 5 st. 2 tillmättes samma betydelse som om den gjorts av säljaren själv. Åtgärden antogs nämligen vara föranledd av köparens talan och kunde inte anses ha saknat stöd i en rimlig rättslig bedömning av saken. — Se också NJA 1980 s. 53 och 1981 s. 437 samt AD 1984: 129.
    I NJA 1980 s. 68 hade, efter förlikningsförhandlingar under förberedelse i tingsrätten, svaranden medgivit kärandens yrkande. I dom varigenom yrkandet bifallits på grund av medgivandet, förpliktades svaranden att ersätta kärandens rättshjälpskostnad. Mot ersättningsbeslutet fullföljd talan av svaranden, varvid gjordes gällande att medgivandet var resultatet av förlikningsförhandlingarna och borde uppfattas som en förlikning med tillämpning av 18: 5 st. 3 som följd, lämnades utan bifall. Se härtill SvJT 1982 s. 121 f.

 

18: 6 och 7
Se om tillämpning i visst fall av dessa lagrum RH 1983: 125. Om 18: 6, se också NJA 1983 s. 167, anmärkt nedan under 18: 14. — Bestämmelserna i 18: 6 har — liksom andra bestämmelser i RB om rättegångskostnader — i RH 1981: 164 antagits inte kunna tillämpas på andra personer än som uttryckligen angivits i lagtexten. När ansökan om betalningsföreläggande av misstag delgivits fel person och denne agerat på sådant sätt att borgenären orsakats rättegångskostnader ansågs således skyldighet att ersätta borgenärens kostnader inte kunna åläggas honom i processen, medan däremot frågan om hans ersättningsskyldighet antogs kunna prövas i en vanlig skadeståndsprocess.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 53318: 8
I RH 1987: 84 hade en svarande, som gjort foruminvändning och haft framgång med denna, yrkat ersättning också för kostnader hänförliga till själva saken. Hovrättens avgörande innehåller följande principuttalanden av intresse: "När en svarande får bifall till en invändning om att talan väckts vid fel forum skall i första hand kostnader som är att hänföra till foruminvändningen ersättas. Kostnader som är att hänföra till själva saken får också anses i viss mån påkallade för tillvaratagande av partens rätt. Härvid måste dock iakttas sådana begränsningar att den kostnadsfördelning som kan föranledas av ett framtida avgörande i sak om tvistefrågan inte föregrips. Kostnader för förlikningsförhandlingar kan inte anses ha sådan omedelbar betydelse för partens talan i en situation som den föreliggande att de skall ersättas." — Tappande part ansågs i NJA 1983 s. 542 inte kunna förpliktas ersätta merkostnad som uppkommit för motparten på grund av att denne bytt ombud, då det ej kunde anses framgå att åtgärden att byta ombud varit skäligen påkallad. — Se om tillämpning av 18: 8 också RH 1983: 44 och RH 1987: 74 samt RH 1986: 90, anmärkt nedan under 18: 15, och NJA 1984 s. 587, anmärkt nedan under III, Vittnesersättning. — HD:s tillämpning av 18: 8 i det s. k Leo-målet (vilken inte redovisats i referatet i NJA 1982 s. 421) har kommenterats av Luterkort och Danowsky i Advokaten 1983 s. 27 f.

 

18: 8 a
Se härom rättsfall nedan under VI, Småmål.

 

18: 14
I NJA 1987 s. 621 refereras två rättsfall angående behandlingen av yrkande om ersättning för rättegångskostnader i tvistemål, vari allmän rättshjälp inte förekommer. I det förra fallet hade, efter det att tingsrätt berett parterna tillfälle att yttra sig i frågan om rättegångskostnader, i tingsrättens protokoll antecknats: "Ombuden gör inga erinringar mot respektive kostnadsräkningar". Detta uppfattades av HD så, att var och en av parterna fick anses ha medgett skyldighet att — under förutsättning att motparten vann målet — utge ersättning för motpartens kostnader med fordrat belopp och att därför den vinnande partens kostnadsyrkande skulle bifallas utan skälighetsprövning. I det andra fallet, där ingendera parten hade yttrat sig över motpartens kostnadsyrkande, fann HD att tingsrätten förfarit felaktigt genom att inte särskilt bereda parterna tillfälle att yttra sig i kostnadsfrågan. Felet ansågs dock inte böra föranleda återförvisning, och HD prövade ex officio skäligheten av yrkad kostnadsersättning. Rättsfallen avgjordes före ikraftträdandet av en lagändring (med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1988) varigenom bl. a. infördes följande bestämmelse i 18: 14: "Rätten skall självmant pröva frågor om tillämpningen av bestämmelserna i 1—10 samt 12 och 13 §§, om inte sådan prövning är obehövlig på grund av särskilda omständigheter." Fallen har kommenterats i en artikel av Lidin i Advokaten 1988 s. 66 ff under rubriken "Två rättsfall föråldrade redan när de publicerades." I en redaktionell presentation av artikeln uppges att förf. skriver att det verkar som om lagstiftaren och HD inte varit medvetna om att frågorna behandlades på båda hållen. Dess bättre skriver nu förf. i allt fall inte uttryckligen detta. Likväl kan det förtjäna framhållas, att föredraganden (som var densamme i båda målen) i sitt betänkande i det senare målet hänvisat till propositionen. Vad gäller frågan om rättsfallens aktualitet skall här endast anmärkas att det

 

534 Lars Welamsonvisserligen finns utrymme för meningsskiljaktighet i vad mån HD:s ställningstaganden låter sig förena med skilda uttalanden i propositionen men att inget ställningstagande i någotdera fallet kan anses på minsta sätt svårförenligt med den nu gällande lagtexten. Att parts medgivande är en sådan särskild omständighet som utesluter officialprövning är höjt över tvivel, och frågan under vilka omständigheter det är berättigat att anta förhandenvaron av ett sådant medgivande ankommer alltjämt på rättspraxis att besvara. Av lagtexten får väl visserligen anses framgå att part inte kan avtvingas ett medgivande eller bestridande av motparts kostnadsyrkande, men inte heller härvidlag ger något av fallen uttryck åt en annan ståndpunkt än lagtexten. Frågan om processledning från domstolens sida i syfte att utröna, huruvida part vill medge motpartens kostnadsyrkande i och för sig eller vill överlämna frågan till rättens prövning synes inte kunna anses ha blivit reglerad i 18: 14. Mot bakgrund av det sagda vill jag ifrågasätta om inte ryktet om de båda rättsfallens död blivit betydligt överdrivet.
    Stadgandet i 18: 14 att part skall framställa ersättningsyrkande innan handläggningen avslutas har, när tredskodom meddelats mot käranden och denne sökt återvinning, ansetts medge att svaranden i återvinningsmålet kunde yrka ersättning för också rättegångskostnader som hänförde sig till tiden före tredskodomen. NJA 1983 s. 167.
    Se vidare rättsfall anmärkta nedan under Rättshjälp och det ovan under I, Domförhet, anmärkta fallet NJA 1986 s. 94.

 

18: 15
Angående paragrafens första stycke, se rättsfall anmärkta ovan under 18: 4.
    I RH 1986: 90 undanröjde hovrätt tingsrättens dom på grund av att tingsrätten ej varit domför och återförvisade målet till tingsrätten. I samband därmed ogillade hovrätten ett av vadesvaranden framställt kostnadsyrkande på den grund att vadesvaranden utan anmaning inkommit med genmäle. Att hovrätten ingick i prövning av kostnadsyrkandet strider mot avfattningen av 18: 15 st. 3. Det får å andra sidan medges att bestämmelsens ratio inte utgör något hinder mot att den högre rätten ogillar ett yrkande om ersättning för en åtgärd som under alla förhållanden inte varit skäligen påkallad. En annan sak är, att det förefaller kunna betvivlas att det inte under några omständigheter kan anses skäligen påkallat att en klagandes motpart inger en skrift utan att han av domstolen förelagts eller beretts tillfälle att yttra sig. Självklart bör skriften anses ersättningsgill om saken eljest skulle ha utvecklat sig så att klagandens fullföljdsinlaga kommunicerats, men också andra undantagsfall synes tänkbara, exempelvis fall där ändring kan ske utan kommunikation enligt 50: 8 st. 3. Jfr härtill RH 1986: 172. — I RH 1987: 112 hade talan fullföljts mot beslut av kronofogdemyndighet att ogilla vissa yrkanden om ersättning enligt lönegarantilagen. Hovrätten fann klaganden berättigad till sådan ersättning men återförvisade målet till kronofogdemyndigheten för prövning av beloppen. Då det således endast återstod att ta ställning till de yrkade ersättningarnas storlek, tillerkände hovrätten klaganden ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader i hovrätten. Avgörandet förefaller invändningsfritt; det var ju här fråga om ett mellandomsliknande avgörande.
    När tredje man överklagar ett utmätningsbeslut och får utmätningen upphävd möter det inga svårigheter att använda kostnadsreglerna i RB — som enligt 18: 1 st. 2 UB är tillämpliga — och detsamma gäller om besvärstalan lämnas helt utan bifall. Men hur skall kostnadsfrågan bedömas om klagandens

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 535yrkande om upphävande av utmätningen inte vinner framgång men klaganden får föreläggande att väcka talan jämlikt 4: 20 UB? Problemet aktualiserades i NJA 1987 s. 719. Det ansågs inte möjligt att, med analogisk tillämpning av 18: 15 st. 3 eller på annan grund, förordna att kostnadsfrågan skall prövas i mål som anhängiggörs enligt föreläggandet. I stället ansågs kostnaderna i besvärsprocessen böra kvittas. Problematiken har utförligt belysts i ett särskilt yttrande av referenten i målet, JR Solerud. Se härtill Åkerlind i Advokaten 1988 s. 30.
    I SvJT 1982 s. 123 har jag framhållit att man genom de båda rättsfallen NJA 1965 s. 171 och 1977 s. 743, om båda vinner efterföljd, fått regler angående behandlingen av kostnadsfrågan i högre rätt vid mellandom som är onödigt komplicerade. Enligt det förra rättsfallet skall kostnadsfrågan avgöras av den högre rätten om rättshjälp inte förekommer, medan i det motsatta fallet enligt 1977 års avgörande kostnadsfrågan skall avgöras av den lägre rätten efter målets återupptagande. (Jfr AD 1983: 47.) Jag dristade mig att beteckna som inte alldeles uteslutet att man i enkelhetens intresse kunde övergå till den sistnämnda ståndpunkten också när rättshjälp inte förekommer. I RH 1985: 9 fann sig emellertid hovrätten inte övertygad om att rättsutvecklingen ännu mognat till detta steg. Möjligen har också HD funnit det för tidigt att ge sig i kast med detta svindlande kostnadsproblem; prövningstillstånd vägrades i målet. Det bör härtill också uppmärksammas, att vid revisionstalan mot hovrätts mellandom, där rättshjälpskostnader uppkommit för revisionskäranden och där revisionssvaranden yrkat ersättning för rättegångskostnader i revisionsmålet, HD i samband med beslut att vägra prövningstillstånd uttalat, att det ålåg hovrätten att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnad i HD eller kostnad för motparts allmänna rättshjälp. NJA 1984 s. 692. Avgörandet är i och för sig väl förenligt med min tanke att man borde kunna bedöma alla mellandomsfall enhetligt, men det utgör å andra sidan inte något stöd för den.
    Om rättegångskostnader i tvistemål vid slutligt avgörande efter resning, se RH 1984: 69 och därtill Gullnäs 18: 69 f.

 

Särskilda kostnadsregler
Om tillämpning av 16: 14 st. 1 första meningen FBL se NJA 1983 s. 292 och s. 651. Se härtill Gyllensvärd i SvJT 1985 s. 119 f resp. s. 139 f. — Rättegångskostnadsregeln i 16: 14 st. 1 andra meningen FBL har i NJA 1983 s. 367 ansetts inte kunna tillämpas, när rättegången gällt ersättning för i stadsplan ingående, till gata avsedd mark, som genom fastighetsreglering, utan att inlösen enligt 8 kap nämnda lag skett, överförts i kommunens ägo. Se härtill Gyllensvärd i SvJT 1985 s. 139. Regeln har däremot i RH 1984: 81 och RH 1987: 80 ansetts tillämplig i mål om ersättning för mark som tagits i anspråk genom beslut enligt anläggningslagen.
    Om analogisk tillämpning av 6: 22 FB i ärende om namnbyte enligt 6 § namnlagen, se ovan under 18: 2. Som där anmärkts ifrågakommer inte längre en sådan tillämpning, eftersom en särskild kostnadsregel införts i namnlagen. — I RH 1987: 12 ansågs i visst fall särskilda skäl föreligga att med tillämpning av 7: 19 FB kvitta rättegångskostnaderna i mål om jämkning av avtal om underhåll till barn.
    Om tillämpning i faderskapsmål av 3: 11 FB, se RH 1984: 74 och RH 1985: 15 samt NJA 1984 s. 299. — Om tillämpning i tvist om umgängesrätt av 6: 22 FB se RH 1984: 61 och 64 samt beträffande stadgandets tidigare motsvarighet i 6: 14

 

536 Lars WelamsonFB NJA 1980 s. 461. — Om frågan om äktenskapsskillnad fallit enligt 5: 3 ÄktB skall målet avskrivas och parterna svara för sina egna rättegångskostnader. Vid tillämpning av motsvarande bestämmelser i GB har det förhållandet att part föregriper denna situation genom att återkalla sin talan ansetts inte böra medföra annan fördelning av rättegångskostnaderna. RH 1984: 53. — Sedan överförmyndarnämnd fastställt arvode m. m. till god man att utgå av huvudmannens medel, begärde gode mannen efter besvär över beslutet ersättning för kostnader å målet vid domstolen. Sådant partsförhållande som förutsätts för att rättegångskostnadsreglerna i 18 kap RB skall kunna tillämpas ansågs inte föreligga. RH 1984: 52.
    Handräckningslagen innehåller i 9 § bestämmelser om ersättning för rättegångskostnad, innebärande — såvitt här är av intresse — att svaranden skall ersätta sökanden hans kostnader om ansökningen bifalls och att, om ansökningen avvisas eller avslås eller målet avskrivs sedan svaranden inkommit med yttrande, sökanden skall ersätta svaranden för hans kostnader om inte särskilda skäl föranleder annat. I 16 § handräckningslagen föreskrivs att vad som sägs i RB om tvistemål gäller i tillämpliga delar i den mån särskild bestämmelse inte har meddelats i handräckningslagen. I NJA 1987 s. 616 har HD funnit att 9 § handräckningslagen — sedd i belysning av vissa uttalanden i förarbetena och mot bakgrund av lagens bestämmelser i övrigt — utesluter att sökanden kan få ersättning i annat fall än när hans ansökan bifalls. Om sökanden återkallar sin ansökan därför att svaranden fullgjort den förpliktelse som ansökningen avser— liksom i den därmed jämförliga situationen, som förelåg i rättsfallet, att en ansökan om avhysning återkallas därför att svaranden betalat hyresskulden — kan sökanden därför — till skillnad från vad som skulle ha gällt enligt 18: 5 — inte bli bättre ställd än att han på grund av särskilda skäl slipper betala svarandens kostnader. Varken lagtext eller motiv synes emellertid i aktuellt hänseende särdeles glasklara, och jag hyser vissa tvivel om att det verkligen varit nödvändigt att i rättstillämpningen stanna för en sakligt så otillfredsställande lösning. Jfr Persson i SvJT 1988 s. 638 f.
    Om storleken av ersättningsgilla kostnader i handräckningsmål, se RH 1985: 111
    I ett par rättsfall som refererats på annan fråga har HD i sin skrivning utgått från (NJA 1980 s. 468) eller antagit (NJA 1982 s. 212) att biträde enligt rättshjälpslagen eller offentlig försvarare som för talan om ersättning för sitt uppdrag lagligen inte kan få ersättning för rättegångskostnader i målet. I NJA 1987 s. 179 (I och II) avgavs yttranden i frågan av domstolsverket och Sveriges advokatsamfund, vilka båda ansåg att ersättning kunde utgå enligt RB:s kostnadsregler. HD stod emellertid fast vid den tidigare intagna ståndpunkten. — Redan från 1940-talet, NJA 1949 s. 672, finns ett refererat rättsfall enligt vilket RB:s regler om rättegångskostnad inte ansetts tillämpliga i arvsskattemål. I NJA 1980 s. 541 har HD erinrat om detta rättsfall och uttalat att därefter inte tillkommit någon lagstiftning som ger anledning till annat bedömande. Skrivningen, liksom det förhållandet att i rubriken till rättsfallet angivits att avgörandet skett i överensstämmelse med 1949 års fall, ger viss anledning förmoda att HD i 1980 års fall inte var entusiastisk över lösningen i sak men ansåg den sedan länge i praxis intagna ståndpunkten inte böra frångås utan stöd av lag.
    Enligt 19: 3 st. 2 JB gäller bestämmelserna om tvistemål i tillämpliga delar vid behandlingen av inskrivningsärende om inte annat följer av bestämmelserna i JB. Några bestämmelser om ersättning för motparts rättegångskostnad finns

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 537inte i JB. Mot den bakgrunden synes knappast förvånande att part som utan framgång besvärat sig över inskrivningsmyndighets beslut att avvisa ansökan om inskrivning av visst köpevillkor som servitut förpliktats ersätta motpartens kostnad i besvärsmålet. RH 1985: 45. Däremot har RB:s regler om ersättning för motparts rättegångskostnad i NJA 1984 s. 623 ansetts inte tillämpliga i ärende om lagfartssammanträde; något egentligt partsförhållande föreligger inte i sådant ärende.
    Mot beslut om utseende av konkursförvaltare förde vissa borgenärer i konkursen talan i hovrätten med yrkande att förvaltaren skulle entledigas eller flera förvaltare förordnas. Talan lämnades utan bifall. Trots att enligt NJA 1981 s. 764 en person saknar rätt att överklaga beslut varigenom han inte utsetts till förvaltare ansågs förvaltaren böra i den aktuella situationen erhålla kostnadsersättning av de klagande borgenärerna. NJA 1985 s. 299. I avgörandet framhölls att HD därmed inte tagit ställning till frågan om kostnadsansvaret i händelse hovrätten hade bifallit besvären. Det måste sägas vara synd att inte HD gjorde ett obiter dictum i sistnämnda hänseende, eftersom frågan är svårbedömd och av visst principiellt intresse. Själv vågar jag inte ens en gissning. Om rättegångskostnader i mål om tvistiga fordringar i konkurs, se NJA 1980 s. 657 I och II och i mål om arvode till konkursförvaltare, se RH 1986: 100.
    Angående frågor om tillämpning av kostnadsreglerna i 5: 2 st. 1 lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister och 41 § i den tidigare lagen (1974: 12) om anställningsskydd (numera ersatt av lagen 1982: 80), se AD 1981: 46 och 1984: 12 samt AD 1981: 163. Se också AD 1983: 101 rörande fördelningen av rättegångskostnader i mål som vid AD handlagts gemensamt och delvis rörde samma tvistefrågor.

 

Rättshjälp

Beviljande av rättshjälp
Enligt 8 § 1 st. 1 p RL får rättshjälp inte beviljas i angelägenhet som skall prövas eller på annat sätt behandlas utom riket, om ej den rättssökande är bosatt här och särskilda skäl föreligger för rättshjälp. Med stöd av denna bestämmelse ansågs i RH 1982: 85 rättshjälp inte skola beviljas när det upplysts att motparten i målet skulle komma att göra invändning om rättegångshinder innebärande att angelägenheten skulle prövas utom riket.
    Enligt 8 § 1 st. 3 RL i dess lydelse före en ändring genom lag 1988: 213 fick rättshjälp ej beviljas näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om ej skäl förelåg för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt. (1988 års ändring innebär i huvudsak att med näringsidkare jämställs den som har varit näringsidkare och att ordet "eller" före "omständigheterna i övrigt" utbytts mot "och".) Denna allmänt hållna bestämmelse, som tillkom genom 1980 års lagstiftning, gav naturligen stort utrymme för vägledande avgöranden från HD. Kort efter dess tillkomst har också i ett sammanhang meddelats sex prejudicerande avgöranden. Se NJA 1981 s. 873 I — VI. Se också NJA 1986 s. 113 och 211, RÅ 1980 2: 21 och 2: 61 samt 1982 2: 67 ävensom RH 1980: 18, RH 1981: 30, 51 och 108 samt RH 1985: 74. — Återvinningssvarande i mål om återvinning till aktiebolags konkursbo, som var aktieägare och styrelseledamot, ansågs i RH 1980: 40 vid behandling av fråga om rättshjälp som näringsidkare.

 

538 Lars Welamson    Enligt 8 § 1 st. 9 p RL, som tillkom år 1983 (ursprungligen i p 8), får rättshjälp inte beviljas ägaren av en fastighet eller en byggnad i angelägenhet som avser fastigheten eller byggnaden, om han har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. I RH 1984: 33 ansågs det inte ursäktligt att köpare av fastighet tecknat rättsskyddsförsäkring först mer än två månader efter tillträdet, i följd varav försäkringen inte kom att omfatta tvist om återgång av köpet. Ansökan om rättshjälp i tvisten bifölls därför ej. — I RH 1987: 99 ansökte en fastighetsägare,som hade rättsskyddsförsäkring, om allmän rättshjälp, sedan maximibelopp för försäkringen överskridits. Sistnämnda förhållande ansågs inte föranleda att rättshjälp kunde beviljas. Ställningstagandet överensstämmer med ett uttalande i specialmotiveringen till bestämmelsen. Som framhållits i andra uttalanden i förarbetena och senare överväganden, vilka redovisas i rättsfallet, ter det sig emellertid knappast tillfredsställande att en rättssökande skall bli utan rättshjälp, när en rättsskyddsförsäkring på normala villkor visat sig inte räcka till. — Tvist om uppsägning av en s. k. säljarrevers i samband med köp av fast egendom ansågs i RH 1987: 94 ha sådan nära anknytning till fastigheten att 8 § 1 st. 8 p RL var tillämplig. Se om fallet vidare nedan under Undanröjande av beslut om rättshjälp. — Den nu berörda bestämmelsen har i RH 1984: 60 och RH 1986: 131 ansetts tillämplig även på den som inte längre är ägare till fastigheten. (Motsatt bedömande däremot i RH 1984: 46.) I det förra fallet ansågs tvist om brukningsavgift enligt va-lagen vara en angelägenhet som avses i bestämmelsen. Den har i NJA 1985 s. 659 ansetts tillämplig också i tvist om tomträtt och i NJA 1985 s. 657 i tvist huruvida köp av monteringsfärdigt hus som uppförts på köparens fastighet omfattade fasadtegel till huset.
    Enligt 8 § 1 st. 11 RL (före lagen 1988: 213 fanns bestämmelsen i p 9) får rättshjälp inte beviljas den som ej har befogat intresse av att få sin sak behandlad. I rättsfallen NJA 1982 s. 175 I och II har HD framhållit, att denna s. k. intresseprövning inte får göras så att den kommer i konflikt med de grundläggande rättsprinciperna att domstolen inte skall fatta ståndpunkt i sakfrågan förrän hela materialet förebragts och att ståndpunktstagandet då skall ske genom det slutliga avgörandet i saken. Det blir därför enligt HD endast i uppenbara fall som brist på befogat intresse för sakens prövning kan få anses föreligga. (Se härtill Bergholtz, Ratio et Auctoritas s. 390 f.) Se härtill också NJA 1985 s. 919 och RH 1983: 31.
    I mål om överklagande av utmätning torde rättshjälp förhållandevis sällan anses behövlig. Exempel på fall där rättshjälp beviljats i sådant mål, eftersom rättsläget vid tiden för ansökningen var svårbedömbart, erbjuder emellertid NJA 1985 s. 745. Motsvarande gäller beträffande ett omfattande avhysningsärende RH 1981: 90. I RH 1983: 27 beviljades däremot inte rättshjälp i handräckningsmål angående avhysning, där det behov av biträde som förelåg ansågs kunna tillgodoses inom ramen för rådgivning. — I RH 1981: 45 avslogs ansökan om rättshjälp i samband med att ett onödigt överklagande blev återkallat. — I NJA 1981 s. 913 beviljades rättshjälp åt en person som hade avsevärda tillgångar men som saknade möjlighet att förfoga över tillgångarna och avkastningen av dessa. Jfr Pålsson i SvJT 1987 s. 359 f.
    Angående spörsmål i vissa fall huruvida prövning av ansökan om beviljande av rättshjälp ankommer på domstol eller rättshjälpsnämnd, se NJA 1982 s. 492 samt RÅ 1986: 27, anmärkta ovan under Andra spörsmål om domstols behörighet.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 539Förordnande och byte av biträde.
Om sökande till biträde enligt RL föreslagit någon som är lämplig, skall enligt 21 § 1 st. RL denne förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Vid bedömning av frågan, huruvida anlitande av föreslagen person skulle medföra avsevärt ökade kostnader därför att han var bosatt långt från domstolens kansliort, ansågs i RH 1984: 95 avseende inte kunna fästas vid en förklaring av denne att han skulle avstå från att begära ersättning för härav föranledd merkostnad. Som motivering härför anförde hovrätten att förklaringen inte var bindande. I betraktande av att ingen synes ha ifrågasatt den föreslagnes avsikt att vidbli sin förklaring och av den rättssökandes intresse att till biträde få den han önskar hyser jag sympati för en reservant i hovrätten som var beredd till en chansning. — En advokat som i visst mål sökte rättshjälp med biträdesförordnande för biträdande jurist vid annan byrå beviljades i RH 1980: 67 rättshjälp, men begäran om biträdesförordnande avslogs enär den sökande såsom advokat ansågs själv kunna tillvarataga sin rätt. Avgörandet får väl anses invändningsfritt trots att det i princip torde vara förnuftigt av en jurist att han inte sköter egna juridiska angelägenheter av någon svårighetsgrad. — Om byte av biträde enligt RL i mål om rätt till umgänge med barn, se NJA 1984 s. 331. — Frågan om möjlighet att få annat rättshjälpsbiträde i ett av flera likartade mål har i RH 1981: 120 ansetts böra bedömas på samma sätt som om det gällt byte av biträde. — Om förordnande av biträde enligt RL i mindre tvistemål i visst fall, se RH 1983: 112.
    Enligt 21 § 2 st. RL får byte av rättshjälpsbiträde ske om djupgående motsättningar uppstått mellan biträdet och den rättssökande (eller om eljest särskilda skäl föreligger). Enligt NJA 1982 s. 685 kan, när det föreligger motsättningar som är så allvarliga att de kan betecknas som djupgående, för tillåtande av byte inte krävas att motsättningarna vid en objektiv bedömning kan anses ha orsakats av att biträdet inte handlagt ärendet med omsorg eller eljest handlat felaktigt. (I.) Av rättsfallet framgår också att, när förhållandena är sådana att biträde skall entledigas (eller när biträde har entledigats genom lagakraftvunnet beslut, se II) kostnadsskäl inte bör föranleda att parten ställs utan biträde när behov avsådant föreligger. I sådana fall bör enligt HD frågan om nytt biträde i princip bedömas efter samma grunder som enligt 20 § 1 st. andra meningen RL gäller när fråga om biträdesförordnande ursprungligen uppkommer. (Märk emellertid att genom lagen 1988: 213 införts en bestämmelse i 21 § 2 st. andra meningen RL. Enligt denna bestämmelse får, om ett biträde tidigare har entledigats på begäran av den rättssökande, nytt biträde förordnas endast om förutsättningar för biträdesbyte förelåg. ) Se härtill också NJA 1981 s. 905. Vid byte av biträde enligt RL fann sig domstol inte kunna förordna den som parten föreslagit. Då parten fortfarande var i behov av och önskade biträdeshjälp ansågs domstolen inte äga underlåta att förordna nytt biträde i samband med entledigande av tidigare biträde. — Angående fråga om entledigande av rättshjälpsbiträde på grund av motsättningar mellan biträdet och den rättssökande, se också RH 1983: 128.

 

Omfattningen av rättshjälp. Ersättningsgilla rättshjälpskostnader
Sedan F erkänt faderskapet till ett år 1982 fött barn och barnet fått efternamnet F, förde F talan om ogiltigförklaring av erkännandet. I rättegången yrkade barnet, som medgav F:s yrkande, för egen del att rätten måtte tillåta honom att behålla efternamnet F. F:s yrkande bifölls av tingsrätten, vars dom i denna del

 

540 Lars Welamsonvann laga kraft. Däremot ogillades barnets yrkande, och i denna del fullföljdes talan till HD som biföll yrkandet. Barnet hade beviljats rättshjälp i angelägenhet rörande "faderskap". HD fann spörsmålet om rätt för barnet att, sedan faderskapserkännandet förklarats sakna verkan, behålla F:s efternamn vara att se som en del av denna angelägenhet. Mot bakgrund av att vederbörande pastorsämbete hade skrivit in nytt namn åt barnet innan namnfrågan slutligt avgjorts hade barnets biträde enligt RL utverkat rättelse efter besvär hos domkapitlet. Frågan om anteckning av rätt namn i kyrkobokföringen ansågs i sin tur ha haft sådant samband med namnmålet att också denna fick anses omfattad av den beviljade rättshjälpen. NJA 1987 s. 634. — Rättshjälp som beviljats part i faderskapsmål ansågs i NJA 1980 s. 667 omfatta även av honom förd talan i mål om utdömande av vite i anslutning till förordnande om blodundersökning beträffande honom. — Rättshjälp, som beviljats sökande i sådant ärende om blodundersökning som avses i 1 a § lagen om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap, ansågs i NJA 1984 s. 896 omfatta resningsärende som väckts med stöd av undersökningsresultatet. — Beviljad rättshjälp med biträdesförordnande i angelägenhet rörande bodelning ansågs i RH 1980: 44 omfatta även mål om klander av bodelningen. — Angående omfattningen av beslut om rättshjälp ivisst fall, se vidare NJA 1983 s. 277. I rättsfallet uttalas också, att RL inte lämnar något utrymme för att biträdeskostnad i angelägenhet som faller utanför ett beslut om rättshjälp skulle kunna ersättas enligt RL på den grund att biträdet ursäktligt misstagit sig angående rättshjälpens omfattning.
    I mål om äktenskapsskillnad vid svensk domstol fick rättshjälpsbiträde ersättning även för utomlands vidtagna åtgärder för en där anhängiggjord rättegång om samma sak, i den mån åtgärderna haft betydelse för de frågor som prövats i den svenska processen. NJA 1980 s. 346. Jfr Pålsson i SvJT 1982 s. 242.
    Biträde enligt RL ansågs i mål med internationell anknytning böra få ersättning för arbete enligt timkostnadsnormen i taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. RH 1987:56. — Om ersättning till biträde för tidsspillan i mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan när taxebeloppet frångåtts, se NJA 1984 s. 892.
    I NJA 1987 s. 645 beviljades part av rättshjälpsnämnd rättshjälp i angelägenhet rörande fel i fastighet. Samtidigt beslöt rättshjälpsnämnden att utredning fick ske om orsakerna till påstådd mögellukt i fastigheten, vilka arbeten som var erforderliga för att komma till rätta med felen och kostnaderna därför samt att utredningen skulle göras av viss angiven sakkunnig. För att möjliggöra sakkunnigbesiktningen bröts ett golv upp. I samband med att en av parterna träffad förlikning stadfästes av rätten begärde fastighetsägaren ersättning av allmänna medel för återställande av golvet, och fråga uppkom huruvida återställandet kunde anses utgöra sådan "nödvändig utredning" som avses i 9 § 2 st. 2 RL. Domstolsverket intog i målet ståndpunkten — med åberopande bl. a. av vissa avgöranden av besvärsnämnden för rättshjälpen — att medan ianspråktagande av utredares särskilda sakkunskap är ersättningsgill rättshjälpskostnad så bör kostnaden för att ett objekt skall kunna göras tillgängligt för den sakkunnige anses vila på parten själv. HD fann — efter att ha uttalat att frågan vad som utgör ersättningsgill utredningskostnad får, med en av förarbetena följande restriktivitet, bedömas efter förhållandena i det särskilda fallet — kostnaden för återställande av golvet inte vara ersättningsgill enligt RL. Avgörandet innebär emellertid inget renodlat ställningstagande till vad som utgör "nödvändig utredning", ty det skedde "med beaktande också av innehållet i rättshjälpsnämn-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 541dens beslut". Det må vara hänt att kostnaden för återställande av golvet inteansågs ersättningsgill, bl. a. med hänsyn till att RL i huvudsak syftar till att part skall ha ekonomiska möjligheter att komma till sin rätt och endast i mindre mån tar sikte på partens situation efter slutförandet av en tvist. Jag har däremot svårt att förlika mig med domstolsverkets ståndpunkt att kostnaderna för tillhandahållande av ett objekt för besiktning inte skulle vara ersättningsgilla enligt RL. Om den sakkunnige inte kan göra sin besiktning utan att man bryter upp ett golv, kan uppbrytandet rimligen inte anses mindre nödvändigt än sakkunniggranskningen.
    Komplettering av sakkunnigutredning som beslutats av rättshjälpsbiträde ansågs i NJA 1984 s. 688 kunna ersättas enligt RL trots att den skett på begäran av biträdet efter det att talan väckts. HD beaktade härvidlag att kompletteringsarbetet, som inte kunde förväntas medföra någon anmärkningsvärd ökning av den totala kostnaden, hade inneburit endast ett förtydligande av det första utlåtandet och fick anses ha fallit inom ramen för det uppdrag som från början lämnades. — Biträde enligt RL åt två målsägande, som utsatts för våldtäkt av en och samme gärningsman och förde talan om enskilt anspråk i anslutning till brottmålet, ansågs i NJA 1986 s. 642 berättigat till ersättning av allmänna medel för visst arbete avseende stödjande åtgärder inför den förestående huvudförhandlingen. — Den som enligt 21 § 2 st. RL förordnas till nytt biträde har i NJA 1986s. 249 ansetts berättigad till ersättning även för tid före förordnandet med analogisk tillämpning av 19 § 1 st. RL, dvs. under de begränsade förutsättningar som anges i tredje meningen av detta lagrum. I den mån dubbelarbete förekommit är detta enligt HD en omständighet att beakta vid prövningen enligt 22 § RL av biträdenas ersättningsanspråk. En sådan analogisk tillämpning av 19 § 1 st. RL hade redan tidigare skett i RH 1984: 142. Jfr NJA 1980 s. 709, där HD får anses ha förutsatt att en sådan tillämpning kunde ske. — Om tillämpningen av nyss nämnda förutsättningar i 19 § 1 st. tredje meningen RL, se NJA 1985 s. 106.
    Rättshjälpsbiträde som förhållit sig passiv vad gäller en av huvudmannen initierad utredning ansågs i RH 1985: 40 inte ha intagit en sådan beslutsfunktion som avses i 25 § 1 st. RL, varför utredningskostnaden inte ersattes enligt RL. — Angående omfattningen av den ersättning som skulle tillerkännas biträden enligt RL i vårdnadsmål, där samförstånd i vårdnadsfrågan uppnåtts, se NJA 1985 s. 741. — Utlägg för lösen av utdrag ur inkomstlängd ansågs i NJA 1980 s. 468 inte vara en kostnad för rättshjälpsbiträde utan en den rättssökandes kostnad för bevisning. I rättsfallet ansågs yrkandet om ersättning för utlägget inte kunna tolkas som framställt för den rättssökandes räkning och lämnades därför utan avseende. — I en särpräglad situation har emellertid kostnad för läkarintyg ersatts såsom ett rättshjälpsbiträdets utlägg, nämligen när denne mot sin huvudmans önskan men i hans intresse framskaffat ett läkarintyg för att styrka att huvudmannen inte var processbehörig när han företog vissa processhandlingar. Se NJA 1981 s. 857.
    Ersättning till privat sakkunnig i rättegång kan inte ersättas inom ramen för beviljad rättshjälp i vidare mån än enligt de grunder som gäller för vittne. Se NJA 1981 s. 546 och RH 1983: 42. Om teknisk utredning, se också RH 1982: 80. Ersättning för arbete som s. k. tekniskt biträde har däremot i NJA 1985 s. 634 ansetts kunna beaktas vid bestämmande av ersättning till partens biträde enligt RL. Detsamma gäller enligt RH 1982: 77 beträffande biträdes anlitande av

 

542 Lars Welamsonjuridiskt sakkunnig för yttrande över rättsfråga. — Om ersättning enligt RL till medlare, se RH 1983: 21 och RH 1984: 76.
    Om ett ombud företräder flera parter och är biträde enligt RL åt någon av dem, är han berättigad till ersättning för det arbete han utfört som rättshjälpsbiträde, oberoende av om arbetet har kommit även medparten tillgodo och oberoende av om processgemenskapen är nödvändig eller inte. Se NJA 1984 s.64. (Ett tidigare avgörande i RH 1981: 182 strider häremot.) I anslutning härtill förtjänar anmärkas, att genom införandet av 31 a § RL enligt lag 1988: 213 önskemålet att medpart till någon som har rättshjälp inte skall kunna processa gratis på statsverkets bekostnad äntligen har blivit tillgodosett. Jfr SvJT 1982 s. 120 f.
    Det förhållandet, att ett enligt RL förordnat biträde underlåtit att företa viss utredning av betydelse, har i NJA 1980 s. 343 ansetts inte kunna påverka biträdets rätt till ersättning för arbete vilket framstod som skäligen påkallat när det utfördes. Se härtill Borgström i Advokaten 1986 s. 211 ff. — Enligt 9 § 2 st. 2 p och 25 § RL, sammanställda med 23 § rättshjälpsförordningen, får biträde besluta om nödvändig utomprocessuell utredning. vars beräknade kostnad inte överstiger visst belopp, numera ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. När biträde beslutat om sakkunnigutredning utan att iaktta denna begränsning, ansågs i RH 1983: 130 detta förhållande inte inverka på den sakkunniges rätt till ersättning men däremot böra beaktas vid fastställande av biträdesersättningen. — Angående spörsmål huruvida platsombud bort anlitas till begränsande av rättshjälpskostnad, se RH 1983: 101. I NJA 1983 s. 224 uppkom fråga, huruvida bedömningen av biträdes ersättningsanspråk borde påverkas av att biträdet fortsatt sitt arbete med målet på ett stadium då den rättssökande saknade befogat intresse av att få sin sak behandlad. I motiveringen till HD:s avgörande uttalas bl. a. att tyngdpunkten i biträdes insatser för att söka avhålla klienten från att med allmänna medel driva sitt anspråk, när befogat intresse saknas, bör ligga på ett tidigt stadium och att, när saken väl kommit under domstols prövning, ansvaret bör i första hand åvila domstolen.
    Om ersättning till rättshjälpsbiträde, se vidare NJA 1986 C 24 samt Borgström i Advokaten 1986 s. 211 ff och 1987 s. 298 ff. Se också AD 1983: 53, kommenterat i Advokaten 1983 s. 78, och AD 1986: 58 samt RÅ 1981 2: 7 och 2: 54.

 

Bestämmande och jämkning av maximibelopp samt fastställande av avgifter
Om beräkning av rättssökandes årsinkomst vid fastställande av maximibeloppet för hans rättshjälpsavgift, se RH 1980: 6. I NJA 1987 s. 561 förelåg fråga huruvida fastställt maximibelopp skulle jämkas när den som beviljats rättshjälp avlidit och rättshjälpen enligt 7 § 2 st. RL övergått till dödsboet. HD har i rättsfallet uttalat bl. a. att hinder mot jämkning i nämnda situation inte bör anses i och för sig föreligga men att det inte annat än undantagsvis finns anledning att jämka maximibeloppet och att starka praktiska skäl talar mot att fråga om jämkning normalt tas upp i denna situation. — NJA 1986 s. 140 illustrerar åtskilliga av de principer man har att tillämpa vid fastställande av rättshjälpsavgift och tilläggsavgift. Det belyser också, på ett sätt som undandrar sig en närmare beskrivning, hurusom rättshjälpslagen stundom ställer domstolarna inför en hjärngymnastik av ett slag som dessbättre torde ha få motstycken med avseende på annan lagstiftning.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 543    Part, som förpliktats utge underhållsbidrag med 250 kr i månaden för ett vartav tre barn, ansågs i RH 1983: 92 vid bestämmande av maximibelopp för rättshjälpsavgift i väsentlig omfattning bidraga till barnens underhåll. — Trots att rättssökande med fyra barn inte ansetts i väsentlig omfattning bidra till underhållet för något av dem, har i RH 1980: 110 hans samlade underhållsskyldighet beaktats vid bestämmande av maximibeloppet. — När beslut om rättshjälp bort utvidgas till att avse visst ärende men i stället nytt beslut om rättshjälpmeddelats i sistnämnda ärende, har i RH 1981: 49 särskild anledning att sänka maximibeloppet för rättshjälpsavgift ansetts föreligga. — I RH 1982: 49 blev i anslutning till avgörande av ett mål, vari part beviljats rättshjälp med biträdesförordnande, upplyst att partens inkomster efter anhängiggörandet minskats från 91 000 kr till ca 48 000 kr. Hovrätten fann, föga överraskande, att maximibeloppet för rättshjälpsavgiften först måste jämkas, om rättshjälpsavgiften skulle kunna bestämmas till annat belopp än maximibeloppet för rättshjälpsavgiften, alternativt summan av rättshjälpskostnaderna i målet. Mot bakgrund av att maximibeloppet inte till någon del erlagts till biträdet är det knappast heller förvånansvärt att hovrätten fann förutsättningar för jämkning föreligga. — Om betalning av rättshjälpsavgift i visst fall, se RH 1981: 95.
    Om bestämmande av rättshjälpsavgift, se också RÅ 1980 2: 43.

 

Ordningen för framställning och prövning av anspråk på ersättning
Såsom angivits ovan under Medgivande har i NJA 1985 s. 592 antagits, att i besvärsmål angående rättshjälp ett av domstolsverket lämnat medgivande inte borde frångås om inte alldeles speciella skäl föranleder därtill. Givetvis gäller detta dock endast såvitt avser statens intresse. När i mål om biträdesersättning det klagande biträdet hade två motparter, nämligen förutom domstolsverket den i huvudmålet tappande parten, som kunde komma att förpliktas till staten återbetala höjd ersättning till biträdet och som inte låtit sig avhöra i besvärsmålet, kunde inte medgivande av domstolsverket läggas till grund för avgörandet. NJA 1987 s. 136.
    Angående fråga vid fastställande av ersättning till biträde enligt RL om de krav som bör ställas på biträdets kostnadsräkning, se NJA 1987 s. 58. — Ett biträde som i sin kostnadsräkning inte lämnat en tillräckligt utförlig redogörelse för arbetets omfattning har i RH 1986: 145 ansetts inte få reparera sin underlåtenhet i samband med besvär mot beslut, varigenom biträdet tillerkänts ersättning med mindre belopp än som begärts. — I mål om äktenskapsskillnad m m, där ena maken hade rättshjälp, fastställde tingsrätt i två fall ersättning till biträde enligt RL — i det ena fallet enligt taxa och i det andra fallet med frångående av taxan — och förpliktade andra maken att utge ersättning till staten för hälften av rättshjälpskostnaderna. Tingsrätten hade därvid inte låtit sistnämnda make få del av kostnadsräkningen. Detta ansågs av hovrätten, naturligt nog, utgöra rättegångsfel, men felet bedömdes, mindre naturligt, inte som grovt. RH 1986: 129.
    Varken beslut om fastställelse av rättshjälpsavgift eller avräkningsbesked har ansetts utgöra exekutionstitel i förhållandet mellan biträde enligt RL och den rättssökande. NJA 1986 s. 426. (Annan mening beträffande domstols fastställelsebeslut hade tidigare kommit till uttryck i RH 1984: 41.) Jfr härtill Schüldt i Advokaten 1986 s. 344. — Vad som i en bilaga till tingsrätts domslut, rubricerad Frågor om rättshjälp och avräkning enligt 30 § RL, angivits rörande förskott till biträde och storleken av rättshjälpskostnader har i RH 1983: 97 ansetts

 

544 Lars Welamsoninte utgöra någon del av domstolens avgörande. — Angående fråga huruvida förskott på biträdesersättning borde beviljas i visst fall, se RH 1985: 69.
    Enligt 31 § 2 st. RL skall, om det döms till äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan och den ena maken har haft rättshjälp, andra maken som huvudregel åläggas att betala viss del, normalt hälften, av kostnaderna för rättshjälpen. Undantag gäller dock bl. a. om det med hänsyn till omständigheterna är obilligt. Om den rättssökandes rättshjälpsavgift och tilläggsavgift tillsammans med vadandra maken ålagts att betala (eller som medpart har ålagts att betala enligt 31a § RL) överstiger rättshjälpskostnaderna, skall enligt 31 § 4 st. RL den rättssökande berättigas att få tillbaka den överskjutande delen. Man kan nu fråga sig hur dessa bestämmelser skall tillämpas om maken utan rättshjälp i underrätten ålagts betalningsskyldighet och andra maken berättigats återfå överskjutande del av sina avgifter men därefter den förstnämnda maken klagar och vinner befrielse från eller nedsättning av betalningsskyldigheten. Materiellt sett skall ju den återbetalning som skett reduceras eller helt återgå. Men kan detta ske ex officio? Frågan har i NJA 1985 s. 723 besvarats jakande. En konsekvens härav blir att i nu avsedda fall andra maken är att betrakta som motpart till klaganden i den högre rätten. Detta antogs i fallet gälla även vid ansökan om resning. Om fråga i visst fall huruvida ersättning kunde utgå till rättshjälpsbiträde, fastän framställningen om ersättning inte gjorts förrän handläggningen av det mål rättshjälpen avsåg redan hade avslutats, se NJA 1984 s. 179. — Om tillämpning i boskillnadsmål av regeln att anspråk på biträdesersättning enligt RL måste framställas innan handläggningen avslutas, se NJA 1980 s. 475. Jfr Höglund i SvJT 1984 s. 523. — Angående frågor om tidpunkten för fastställande aversättning till biträde enligt RL i det fallet att biträdet entledigas innan målet avgörs och huruvida hovrätt bort inhämta förklaring från domstolsverket över besvär som rättshjälpsbiträde anfört mot tingsrätts beslut om ersättning, se NJA 1982 s. 845. — Rättshjälpsbiträdes utlägg för översättning av dom har ansetts vara förutsebart och därmed inte kunna beaktas på yrkande som framställts efter det att domen meddelats. RH 1983: 140.
    Käranden i ett dispositivt tvistemål, vilken hade rättshjälp med biträdesförordnande, återkallade sin talan vid tingsrätt efter det att parterna träffat avtal om prorogation till annan tingsrätt. I samband med återkallelsen framställde biträdet anspråk på ersättning och tillerkändes sådan, för vilken betalningsskyldighet naturligtvis inte kunde åläggas motparten i det målet. NJA 1981 s. 1032. En given konsekvens härav är, att den domstol vid vilken målet i sådant fall upptas på grund av prorogationsavtalet inte kan fastställa ersättning till biträdet för arbete som redan ersatts vid den första tingsrätten. Det vill emellertid förefalla som om en effekt härav i sin tur måste bli att svaranden, om han tappar målet, inte kan åläggas ersättningsskyldighet för denna kostnad utan att den kommer att stanna på statsverket oberoende av utgången. Någon möjlighet att undvika ett sådant i och för sig otillfredsställande resultat genom att i det första målet inte ta ställning till ersättningsyrkandet torde emellertid med den utformning RL alltjämt har inte finnas. — Sedan en person av rättshjälpsnämnd beviljats rättshjälp med biträdesförordnande i angelägenhet med två angivna motparter och beslutet utvidgats till att avse även talan mot en tredje person, väcktes talan endast mot denne. Domstolen ansågs kunna pröva ersättningsanspråk av biträdet endast i den del som hänförde sig till tvisten med den person mot vilken talan väckts. RH 1981: 72.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 545    Biträde enligt RL, som utfört arbete i anledning av revisionsinlaga utan att detta föranletts av kommunikation från domstolen fick enligt NJA 1980 s. 60 själv stå risken att målet avgjordes innan han hunnit inkomma med kostnadsräkning. Enligt HD:s nuvarande praxis torde dock biträde som kan förmodas ha kostnadsanspråk normalt beredas tillfälle att framställa sådant anspråk före målets avgörande. Märk numera också numera 22 § 6 st. RL i dess lydelse enligt lag 1988: 213. — Beslut om beviljande av rättshjälp kan inte överklagas av motparten. Se RH 1983: 41. — RH 1982: 97 har ett visst principiellt intresse såvitt gäller ordningen för prövning av anspråk på biträdesersättning, ehuru fallet närmast gäller en övergångssituation i anslutning till 1980 års ändringar i RL.

 

Ersättningsskyldighet för rättshjälpskostnader
Medan parts rätt till ersättning för rättegångskostnad enligt RB förutsätter att han framställer yrkande därom, har det aldrig krävts något yrkande för att tappande motpart skall åläggas att till statsverket återbetala vinnande parts rättshjälpskostnad. När genom 1980 års lagstiftning föreskrevs att tappande parts skyldighet att ersätta rättshjälpskostnad skall fullgöras till den vinnande parten i den mån ersättningen svarar mot dennes rättshjälpsavgift (och sedermera även eventuell tilläggsavgift), aktualiserades frågan, huruvida yrkande av den vinnande parten skall krävas i den delen. Frågan har först i NJA 1987 s. 240 blivit föremål för ett refererat avgörande i HD och därvid besvarats nekande. Avgörandet överensstämmer med vad som på förvaltningsprocessens område antagits i RÅ 1983: 2: 48. — Angående frågan i vad mån part ålagd ersättning svarar mot andra partens rättshjälpsavgift, se NJA 1980 s. 633.
    I ett mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan uppkom under betänketiden tvist beträffande vårdnaden om parternas barn. Efter muntlig förberedelse träffade parterna överenskommelse i vårdnadsfrågan på andra villkor än som upptagits i den gemensamma ansökningen. Med hänsyn till att tvisten huvudsakligen gällt vårdnaden befriade hovrätten mannen från skyldighet att till statsverket återbetala hälften av hustruns rättshjälpskostnad. RH 1987: 10. — I RH 1984: 19 ålades make som inte haft rättshjälp ingen betalningsskyldighet för andra makens rättshjälpskostnad vid gemensam ansökan om äktenskapsskillnad, eftersom förstnämnda make ansetts ha haft kostnader för eget ombud av sådan storlek att det vore obilligt att ålägga honom ersättningsskyldighet för makens kostnader. — I NJA 1984 s. 469 hade i sådant mål make ålagts skyldighet att betala hälften av andra makens rättshjälpskostnad, men han blev efter besvär över ersättningsbeslutet befriad från betalningsskyldigheten då det upplystes att han haft kostnader för eget ombud till minst det belopp han ålagts betala till staten. Med hänsyn till att klaganden i tingsrätten visserligen uppgivit att han haft eget ombud men där inte tydligt upplyst att ombudskostnaderna uppgått till sådant belopp att han inte bort åläggas betalningsskyldighet, ogillades med tillämpning av 18: 3 ett av honom framställt yrkande om ersättning för rättegångskostnad i hovrätten. Avgörandet bör ses mot bakgrund av att det i NJA 1982 s. 568 I och II fastslogs att det inte ankom på domstolen att självmant undersöka om den make som ej haft rättshjälp haft egna ombuds eller biträdeskostnader till belopp som kunnat påverka frågan om hans betalningsskyldighet. — Vad som i 31 § RL föreskrivs om betalningsskyldighet för andra makens rättshjälpskostnad när det döms till äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan har i NJA 1980 s. 571 ansetts äga tillämpning också när

38—39-168 Svensk Juristtidning

 

546 Lars Welamsonmålet inletts genom stämningsansökan av ena maken men makarna därefter enats om att gemensamt begära äktenskapsskillnad.
    Om tillämpning av 33 § RL i visst fall på hovrättskostnaderna i mål om inlösen av fastighet enligt byggnadslagen när talan fullföljts till hovrätten på ömse sidor och ingendera sidan slutligt blivit helt vinnande, se NJA 1980 s. 591.
    NJA 1980 s. 79 gäller ett övergångsproblem i anslutning till 1980 års ändring av 33 § RL. Fallet saknar numera aktualitet men kan möjligen likväl förtjäna uppmärksammas som ett bland många exempel på elakartade problem i anslutning till RL.
    Se även RÅ 1987: 121, anmärkt nedan under IV, Officialprövning.

 

Upphörande av rättshjälp
Om upphörande av rättshjälp på den i 34 § 1 st. 2 RL angivna grunden att den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rättshjälp ej skulle ha beviljats om riktig uppgift lämnats, se RH 1981: 179.
    Enligt 34 § 1 st. 4 RL skall rättshjälp upphöra om den rättssökande ej längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad. Bestämmelsen har i RH 1987: 83 tillämpats i hovrätt i ett mål om klander av bodelning med ett tvisteföremål i storleksordningen 10 000 kr, i vilket rättegångskostnaderna vid tingsrätten uppgått till i det närmaste 80 000 kr, varav drygt 45 000 kr hänförliga till beviljad rättshjälp. Hovrätten beaktade också att det med hänsyn till tilltrosreglerna inte syntes kunna bli någon ändring utan omhörande av vittnen vid en huvudförhandling för vilken kostnaderna kunde antas bli betydande samt att det inte förekommit några omständigheter som tydde på att de vid tingsrätten hörda vittnena skulle komma att ändra sina uppgifter.
    I 34 § st. 1 p 5 RL föreskrivs att rättshjälp skall upphöra om de ekonomiska förhållandena ändrats i sådan mån att den rättssökande inte längre är berättigad till rättshjälp. En förändring som sker genom dom i målet kan emellertid beaktas först sedan domen vunnit laga kraft. Se NJA 1983 s. 150 och RH 1985: 114. Om det är fråga om en förlikning som stadfästs kan dock enligt det förra rättsfallet förändringen genom förlikningen beaktas i samband med stadfästelsen. Rättsfallet ger också exempel på särskilda skäl att begränsa de rättshjälpskostnader som parten själv skall bära vid rättshjälpens upphörande. (Se härom vidare nedan.) Det sistnämnda rättsfallet gäller också betydelsen av att den rättssökande efter dom i målet kom att såsom delägare i dödsbo bli ägare till en större förmögenhet. (Det ger också exempel på att huvudregeln om tappande parts kostnadsansvar frångåtts med tillämpning av 18: 2 och 18: 3 st. 2.) — Se om tillämpning av 34 § 1 st. 5 RL också NJA 1985 s. 626, bl. a. rörande frågan till vilken tidpunkt bedömningen av den rättssökandes ekonomiska förutsättningar bör knytas, när ett av domstol fattat beslut om upphörande av rättshjälp överklagas och den rättssökandes ekonomiska förutsättningar ändrats under tiden fram till den högre rättens beslut. Denna fråga, som är åtskilligt komplicerad, har jag behandlat i ett särskilt yttrande i målet.
    Enligt 49 a § st. 3 RL skall, om beslut om rättshjälp undanröjs (med undantag för beslut som avser offentligt biträde), den som haft rättshjälp själv bära kostnaderna för denna om inte särskilda skäl föranleder att kostnaderna eller del därav skall betalas av staten. Sådana särskilda skäl ansågs föreligga beträffande hovrättskostnaderna i det ovan under Beviljande av rättshjälp berörda fallet RH 1987: 94, eftersom frågan huruvida rättshjälp bort beviljas berörde en bestämmelse som lämnade utrymme för olika tolkningar och målet i hovrätten

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 547avsett endast frågan om tingsrättens beslut att bevilja rättshjälp borde undanröjas eller inte. Däremot ansågs den rättssökande böra själv stå för rättshjälpskostnaderna vid tingsrätten. Också i NJA 1986 s. 211 begränsades den rättssökandes ersättningsskyldighet i samband med undanröjande av beslut om rättshjälp enär frågan huruvida rättshjälp bort beviljas rört en föreskrift som lämnade utrymme för olika tolkningar.
    När rättshjälp upphör på den grund att den rättssökande inte längre har befogat intresse av att få sin sak behandlad är det enligt NJA 1983 s. 221 regelmässigt motiverat att begränsa den rättssökandes betalningsansvar till maximibeloppet för rättshjälpen. — Angående fråga om det berättigade i ett av tingsrätt i samband med dom meddelat beslut om upphörande av rättshjälp enär den rättssökande ansågs sakna befogat intresse att få saken ytterligare prövad, se också NJA 1986 s. 422.
    När lägre rätts beslut om rättshjälpsavgift inte överklagats, äger högre rätt inte i samband med beslut om upphörande av rättshjälpen ingå i prövning av frågan om parten bör åläggas återbetalningsskyldighet för rättshjälpskostnaden i den lägre rätten. Se NJA 1984 s. 316. — Sedan tingsrätt beviljat part rättshjälp undanröjde hovrätt efter besvär av domstolsverket tingsrättens beslut. Den som varit förordnad som biträde enligt RL ansågs berättigad till ersättning förarbete i hovrätten vilket utförts medan beslutet om rättshjälp alltjämt gällde. NJA 1983 s. 736. — Beslut av rättshjälpsnämnd att rättshjälp skall upphöra har i NJA 1980 s. 786 ansetts genast gå i verkställighet.

 

Processledning
I ett vademål, avseende förlängning av ett arrendeavtal, hade en kommun som vadesvarande i genmälet åberopat en viss omständighet som emellertid inte åberopades vid huvudförhandlingen och heller inte beaktades av hovrätten. Efter domvillobesvär uppkom fråga, huruvida hovrätten bort genom materiell processledning vid huvudförhandlingen klarlägga, huruvida kommunen önskade åberopa den ifrågavarande omständigheten. HD uttalade härom bl. a. följande: "När i mål av förevarande art processen nått så långt som till huvudförhandling i hovrätt är det emellertid naturligt att rätten iakttar en betydande försiktighet vid sin processledning, så att inte tvivel uppstår om rättens oväld. Rena oklarheter måste självfallet undanröjas, men när, såsom enligt hovrättens yttrande skett i förevarande fall, omständigheter som åberopats tidigare i målet över huvud taget inte förs fram vid huvudförhandlingen kan lämpligheten av att hovrätten påminner om en sådan grund ifrågasättas; inte minst gäller det sagda när fråga är om en part som får förutsättas ha möjlighet att utföra sin talan med erforderlig noggrannhet. — Av det anförda följer att hovrättens underlåtenhet att efterforska om kommunen åberopade den aktuella grunden i vart fall inte kan anses utgöra grovt rättegångsfel." NJA 1987 s. 450. Enligt min mening är detta ett lika viktigt som välgrundat avgörande. Frågor om materiell processledning ter sig ofta mycket vanskliga, och det synes väsentligt att det skall mycket till för att part skall kunna bota sina egna misstag genom att lasta domstolen för att inte ha avhjälpt dem. (Westberg är däremot kritisk mot avgörandet, se Domstols officialprövning s. 634 f och s. 686 f.) Det är däremot givetvis, såsom också uttalades i rättsfallet, väsentligt att tvistefrågorna i ett mål blir klarlagda. Se härom NJA 1981 s. 1122 (I och II) samt RH 1981: 86, anmärkta nedan under IV, Undanröjande av lägre rätts dom eller beslut.

 

548 Lars Welamson    Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att nya bestämmelser angående materiell processledning i tingsrätt införts genom lag 1987: 747 och att genom prop 1988/89: 95 för hovrätternas del föreslagits hänvisningar till dessa bestämmelser.

 

B. Rättegången i brottmål

 

Domstols behörighet
Vapenlagens regler har, vid prövning huruvida i visst fall åtalsförordnande enligt 2: 5 st. 1 BrB erfordrades, ansetts vara uppställda i svenskt allmänt intresse. NJA 1987 s. 473. — Den i 2: 2 1 st. 3 BrB upptagna regeln om svensk domsrätt beträffande utlänning som "finnes här i riket" har i NJA 1987 s. 771 ansetts inte böra kunna tillämpas på den som mot sin vilja har utlämnats hit för brott. Om den utlämnade stannar kvar sedan rättegången avslutats och eventuellt ådömd påföljd verkställts får han däremot, enligt vad som uttalats i rättsfallet, vid tillämpning av den nämnda bestämmelsen likställas med den som frivilligt har begivit sig hit. — Se om svensk domstols behörighet också NJA 1981 s.864 och därtill Löfmarck i SvJT 1985 s. 342.

 

Åtalsrätt
Stadgandet i 20: 10 i dess intill den 1 januari 1982 gällande lydelse har i NJA 1982 s. 98 ansetts inte kunna vare sig direkt eller analogiskt tillämpas i fråga om förtalsbrott. — Målsägande har enligt 12: 8 st. 1 RF ansetts inte vara behörig att i HD väcka åtal mot ledamöter av regeringsrätten för förtal bestående i uttalanden i ett avgörande av RegR. NJA 1983 s. 685. I NJA 1986 s. 829 ansågs målsägande kunna föra särskild talan om förverkande av egendom som påståtts ha frambragts genom förfalskning, trots att hans talan inte grundades på förfalskningsbrottet utan på påstående att egendomen kunde befaras komma till brottslig användning. Rättsfallet torde alltjämt ha aktualitet, trots att den i målet tillämpliga 17 § RP upphävts och ersatts av lagen (1986: 1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m. — Den vars fordon påkörts och skadats av annat fordon har ansetts inte äga såsom målsägande föra talan om ansvar för smitning mot föraren av sistnämnda fordon. RH 1987: 137.
    Se vidare RH 1980: 77 och NJA 1981 s. 513, anmärkta nedan under Frågor om åtalsjustering etc.

 

Nedläggande av åtal
Sedan tilltalad fullföljt talan mot dom av hovrätt varigenom han fällts till ansvar för mannamån mot borgenärer, anförde RÅ i HD bl. a. att han ansåg sig inte kunna styrka att den tilltalade handlat i otillbörligt syfte. Eftersom sådant syfte var en otvivelaktig förutsättning för ansvar borde RÅ:s ståndpunkt sakligt sett ha lett till nedläggande av åtalet. Enligt 20:9 får emellertid väckt åtal intenedläggas sedan dom fallit, och RÅ:s uttryckssätt torde få sin förklaring av att det skulle kunna sägas innebära ett kringgående av 20: 9 om åklagaren förklarar att han visserligen vidhåller åtalet men inte längre påstår sådana förhållanden som kan föranleda ansvar. HD ansåg sig också ha att pröva huruvida den tilltalade handlat i otillbörligt syfte. Förhoppningsvis — jag var referent i målet — kan denna ståndpunkt anses riktig, men de ifrågavarande konsekvenserna av 20: 9 står knappast väl i samklang med den ackusatoriska principen. NJA 1980 s.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 54994. — För att bestämmelsen i 20: 9 st. 2 om tilltalads rätt till dom vid nedläggande av åtal skall bli tillämplig förutsätts enligt RH 1983: 76 att åklagaren beträffande viss gärning i dess helhet avstår från att fullfölja åtalet. Bestämmelsen ansågs därför inte tillämplig när åklagaren efter att ha väckt åtal för stöld som möjliggjorts genom krossandet av en ruta inskränkt sin talan till att avse skadegörelse bestående i krossandet av rutan.

 

Betydelsen av tilltalads död
Sedan tilltalad fullföljt talan mot tingsrätts dom, varigenom han dömts till böter, avled han innan hovrätten avgjort målet. Den tilltalades närmaste anhöriga bereddes tillfälle att överta den fullföljda talan men hördes inte av inom utsatt tid. Hovrätten undanröjde tingsrättens dom utan saklig prövning. RH 1987: 19.

 

Offentlig försvarare
Förordnande, entledigande och byte av offentlig försvarare
Den år 1983 beslutade lagändring varigenom rätten för tilltalad att få offentlig försvarare begränsades har föranlett åtskilliga rättsfall. Efter lagändringen skall förordnande av offentlig försvarare för den som inte är häktad och som är misstänkt för ett brott för vilket är stadgat lindrigare straff än fängelse sex månader ske endast under förutsättningar som anges i p 1—3 av 21: 3 a st. 2. Enligt p 1 skall försvarare förordnas om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till utredningen om brottet. Denna bestämmelse har tillämpats i NJA 1985 s. 806, där två tilltalade som — frånsett ett trafiknykterhetsbrott av den ene — såvitt känt inte tidigare lagförts hade av tingsrätt fällts till ansvar för häleri på grund av eventuellt uppsåt. Se också NJA 1984 s. 435 och 1986 s. 86 samt det med tillämpning av äldre lag avgjorda fallet NJA 1981 s. 807.
    Enligt p 2 i 21: 3 a st. 2 skall offentlig försvarare förordnas om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som skall väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. Exempel på frågor om tillämpning av denna bestämmelse erbjuder NJA 1984 s. 787 samt 1985 s. 81 och s. 694. Se också beträffande påföljdsvalets betydelse för frågan om förordnande av försvarare det med tillämpning av äldre lag avgjorda fallet NJA 1980 s. 288.
    NJA 1987 s. 45 ger exempel på förordnande av försvarare enligt 21: 3 a st. 2 p 3, vari föreskrivs att förordnande skall ske om det (i övrigt) föreligger särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör. Jfr också det nyssnämnda fallet NJA 1984 s. 435.
    En person, som under ca sex månader hade biträtts av viss advokat under förundersökning på grund av brottsmisstanke, begärde att advokaten skulle förordnas till offentlig försvarare för honom. Tingsrätten, som av åklagaren inhämtade att åtal inte skulle komma att väckas, fann den misstänkte inte vara i behov av en offentlig försvarare och uttalade att, även om sådant behov tidigare kunde ha förelegat, tingsrätten inte lagligen kunde i efterhand utse en offentlig försvarare. Hovrätten fann däremot att tingsrätten borde ha förordnat advokaten till offentlig försvarare, eftersom det inte förelåg något formellt beslut att inte väcka åtal när framställningen gjordes och den påstådda brottsligheten varav förhållandevis allvarlig art. RH 1983: 142. Däremot har i NJA 1980 s. 261

 

550 Lars Welamsonfråga om byte av offentlig försvarare ansetts inte kunna komma under bedömande, sedan förundersökning avslutats med beslut att åtal ej skulle väckas.
    I bestämmelserna om förordnande av offentlig försvarare talas om "den misstänkte". Vid förhör med den som inte delgivits misstanke om brott är förhörspersonen enligt RH 1981: 172 inte i lagens mening misstänkt och har därför inte rätt att få offentlig försvarare. — Sedan en för grovt valutabrott misstänkt person avlidit, fördes med stöd av valutalagstiftningen talan mot den avlidnes dödsbo (och mot dödsboets konkursbo) om förverkande av visst belopp. Offentlig försvarare ansågs kunna förordnas för dödsboet. NJA 1981 s. 1083. — Offentlig försvarare kan lagligen inte förordnas i ärende om resning eller besvär över domvilla. Se NJA 1980 s. 416. Jfr, beträffande återställande av försutten tid NJA 1975 s. 28.
    I RH 1983: 78 refereras ett uppmärksammat fall där åklagare framställde anmärkningar mot offentlig försvarares sätt att handha försvaret och där tingsrätten på framställning av åklagaren återkallade förordnandet för försvararen. Hovrätten fann giltigt skäl därtill inte ha förelegat och undanröjde tingsrättens beslut. Hovrättens avgörande innefattar vissa principuttalanden av intresse, med starkt betonande av försvararens självständighet i förhållande till den misstänkte, till polisen, till åklagaren och till domstolen. Målet fick en fortsättning i NJA 1983 s. 200 där HD, dit talan fullföljts av RÅ, fann åklagaren inte ha ställning av part i frågan och därför avvisade den fullföljda talan. Detta avgörande har i sin tur föranlett tillkomsten av lagen (1985: 400) om behörighet för JK att överklaga vissa beslut enligt RB. Denna lag ger JK fullföljdsrätt mot beslut att avvisa en försvarare eller att återkalla ett försvararförordnande och mot beslut att ogilla en framställning om sådan åtgärd. Se härtill Gullnäs 21: 28 f.
    En utländsk medborgare, som häktats på grund av misstanke om mord, begärde vid häktningsförhandling att få byta sin offentlige försvarare till en annan som behärskade hans modersmål. Tillräckliga skäl att medge byte ansågs inte föreligga. RH 1984: 17. — Se om byte av offentlig försvarare också NJA 1980 s. 177 och NJA 1981 s. 1080.

 

Ersättningsfrågor
Spörsmål i vad mån arbete av försvarare som inte utgör biträde i brottmålet utan består i tillvaratagande av huvudmannens intressen i andra avseenden är ersättningsgillt har varit föremål för bedömande i några rättsfall. I förarbetena till 21: 10 i dess nuvarande lydelse har uttalats att sådant arbete skall i begränsad utsträckning kunna berättiga till ersättning men att detta skall ske med betydande restriktivitet. I NJA 1984 s. 877, som gällde ersättning till två försvarare förarbete bestående i kurativa besök hos de tilltalade i häktet, uttalade HD bl. a. att det även med en strängare kostnadskontroll måste beaktas, att en försvarare ibland kan av hänsyn till sin ställning och uppgift och till huvudmannens situation vara förhindrad att redovisa vad som har föranlett samtal mellan honom och huvudmannen. I det aktuella fallet ansåg sig HD med beaktande av målets beskaffenhet och de tilltalades personliga förhållanden böra godta försvararnas uppgifter att de angivna besöken i häktet varit påkallade för ett riktigt fullgörande av försvararuppgiften. Se härtill Borgström i Advokaten 1986 s. 211 ff. I NJA 1987 s. 596 var fråga om ersättning för biträde åt tilltalad i angelägenhet rörande verkställighet av dom i annat mål. HD uttalade där att frågan, huruvida ersättning av allmänna medel skall utgå när tilltalad behöver

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 551biträde i en rättslig angelägenhet som formellt är fristående från processen, normalt får prövas enligt reglerna om allmän rättshjälp. Det aktuella fallet gällde emellertid en omplaceringsfråga som haft visst samband med målet, vartill kom behovet av ett snabbt ingripande och dessutom praktiska skäl eftersom uppgiften krävde en så begränsad insats som två timmars arbete. HD fann därför att, även med beaktande av att arvodesfrågor av detta slag skall bedömas med restriktivitet, övervägande skäl talade för att till erkänna försvararen begärd ersättning. Se härtill också NJA 1986 s. 733, där försvarare, som i mål om misstanke om skattebrott anlitat revisionsbyrå för genomgång av bl. a. viss bokföring, begärt förskott för revisionsbyråns arbete. HD fann att ersättning åt revisionsbyrån för dess arbete i och för sig kunde utgå inom ramen för försvararens arvode. Varken av försvararens framtsällning om förskott eller av övriga handlingar kunde emellertid enligt HD utläsas om och i vilken utsträckning det arbete som revisionsbyrån nedlagt varit direkt påkallat för fullgörandet av försvararuppdraget. Framställningen om förskott lämnades därför utan bifall. — De åtgärder av försvarare som varit påkallade för fullgörande av försvararuppdraget skall emellertid ersättas av allmänna medel, utan avseende på att viss sådan åtgärd kan ha varit av betydelse också i eller för annan rättslig angelägenhet i vilken försvararen haft tredje mans uppdrag att tillvarata dennes intresse, se NJA 1982 s. 212. När offentlig försvarare i samråd med polis och åklagare vidtagit åtgärder för att skaffa fram ett större parti heroin, som hans huvudman tagit befattning med, tillerkändes han i NJA 1981 s. 1035 ersättning såsom offentlig försvarare för arbete och tidsspillan som åtgärderna föranlett.
    I SvJT 1982 s. 128 har anmärkts två hovrättsfall med inbördes motstridiga bedömningar av frågan, huruvida offentlig försvarare, sedan målet i ansvarsfrågan vunnit laga kraft, kan i denna egenskap biträda huvudmannen med fullföljd avseende rättegångskostnader. Frågan hade i två avgöranden av HD från mitten av 1960-talet besvarats nekande. (Jfr också NJA 1971 s. 411 och några tidigare fall.) Denna ståndpunkt har upprätthållits i NJA 1982 s. 112 trots att — såsom utvecklats av en reservant i fallet — det sakliga sambandet mellan ansvar och rättegångskostnader får sägas ha stärkts under senare tid. — En mera liberal attityd till omfattningen av försvarares uppdrag avspeglas i NJA 1983 s. 567. Offentlig försvarare hade där — så som hans talan uppfattades av HD, se nedan under IV, Omfattningen av högre rätts prövning — fullföljt talan för sin huvudman i fråga om såväl ansvar som betalningsskyldighet enligt 77 a § uppbördslagen, men hans talan hade i den senare delen avvisats. För klagan över avvisningsbeslutet tillerkändes försvararen ersättning av allmänna medel. — Offentlig försvarare har också fått ersättning av allmänna medel för fullföljd av talan mot beslut varigenom den tilltalade förpliktats att utge förelagt vite från utevaro från huvudförhandling, se RH 1982: 55.
    I NJA 1987 s. 365 I och II förelåg spörsmål vid bestämmande av ersättning till offentlig försvarare i mål, där brottmålstaxan inte var tillämplig, huruvida den offentlige försvararens insats bort begränsas till följd av att den tilltalade själv visat stor aktivitet i rättegången. I det första av fallen ansågs av offentlig försvarare under lunchpauser i huvudförhandlingen utfört arbete ha varit påkallat och bedömdes därför som ersättningsgillt.
    Sedan två tilltalade vädjat mot tingsrätts dom återkallade en av dem sin vadetalan och avskrevs målet beträffande denne före huvudförhandlingen. Vid fastställandet av ersättning till den andres offentlige försvarare ansågs brottmålstaxan inte tillämplig. NJA 1987 s. 332. Den i målet aktuella taxan omfattade

 

552 Lars Welamsonenligt sin ordalydelse — som härvidlag bibehållits i nu gällande taxa — inte mål i hovrätt med flera tilltalade, och HD fann det inte böra ifrågakomma att i detta hänseende frångå ordalydelsen. — Ett annat fall rörande spörsmål huruvida brottmålstaxan var tillämplig är NJA 1986 s. 582. Brottmålstaxans tillämpningsområde har avgränsats till att omfatta fall där en eller flera huvudförhandlingar med viss maximal förhandlingstid har hållits. Frågan i målet var, huruvida någon huvudförhandling i taxans mening skulle anses ha hållits i hovrätt, när vid det enda rättegångstillfälle som där förekom vadekäranden inte infann sig och hovrätten förklarade vadetalan förfallen. HD besvarade frågan nekande, därför att taxan bygger på ett samband mellan det förberedelsearbete som försvararen haft anledning utföra och vad som förekommit inför rätta men det inte fanns något som helst sådant samband i en situation som den aktuella. — I RH 1983: 164 fastställdes ersättning till försvarare med avvikelse från gällande brottmålstaxa, enär uppdraget genom försvararens medverkan vid polisförhör och husrannsakan ansågs ha krävt avsevärt mer arbete än normalt. Försvararen, som yrkat ersättning efter den timkostnadsnorm som gällde när yrkandet framställdes, ändrade i hovrätten sitt yrkande till att avse ersättning efter en högre timkostnadsnorm som gällde vid tiden för ändringen. Detta uppräkningsyrkande ansågs inte lagligen grundat. Jfr NJA 1976 s. 554.
    Angående frågor om ersättning till försvarare för tidsspillan avseende väntetid mellan hans ankomst till domstolsorten och förhandlingens början, se NJA 1985 s. 91 I och II. — Om ersättning för tidsspillan under förflyttning från försvararens kontor till domstolslokalen, se NJA 1981 C 32 och RH 1981: 70. Rättsfallen belyser också spörsmål om ersättning för resekostnad under sådan förflyttning. I sistnämnda hänseende märks även RH 1983: 165. — I brottmål, vari brottmålstaxan inte var tillämplig, har i RH 1982: 65 traktamentsersättning till offentlig försvarare ansetts kunna utgå endast enligt allmänna reseavtalet. — Offentlig försvarare som nödgats avbryta semester för uppdraget ansågs i NJA 1980 s. 36 ha rätt till ersättning för resa mellan semesterorten och kontorsorten samt för restid enligt samma grunder som eljest tillämpas i fråga om resekostnader och förlorad arbetstid.
    Offentlig försvarare som behärskar finska språket tillerkändes i RH 1984: 11 särskild ersättning för direktkommunikation på finska med sin huvudman, att utgå som ersättning för arbete. — Angående fråga i mål om ersättning till offentlig försvarare, huruvida denne förfarit försumligt i samband med angivande av bevisning, se NJA 1980 s. 234. — När försvarare fullföljt talan för huvudmannen utan fullmakt och den fullföljda talan avvisats, har försvararen ansetts inte berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt arbete med talans fullföljd. NJA 1980 s. 587. — Offentlig försvarares ersättningsyrkande måste enligt grunderna för 21: 10 och 31: 9 framställas innan handläggningen i den aktuella instansen avslutas och kan, om det framställs senare, i princip inte beaktas. Se NJA 1980 s. 23. Se härtill Gullnäs 21: 49 f.

 

Enskilt anspråk
Sedan åklagare väckt talan om enskilt anspråk, blev detta av förbiseende inte behandlat vid huvudförhandlingen eller när målet i ansvarsfrågan avgjordes. Ett av åklagaren i hovrätten framställt yrkande om återförvisning av målet för prövning av det enskilda anspråket lämnades utan bifall, enär det enskilda anspråket alltjämt var anhängigt vid tingsrätten. RH 1980: 36. Se härtill Westberg, Domstols officialprövning s. 286 f. — Åklagare som i brottmål utfört talan

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 553för målsägande ansågs i RH 1987: 20 inte behörig att begära verkställighet av ett i brottmålet meddelat beslut om kvarstad till säkerhet för målsägandens ersättningsanspråk.
    Angående spörsmål om justering av enskilt anspråk, se NJA 1983 s. 311, anmärkt nedan under Frågor om åtalsjustering etc., och därtill Gullnäs 22: 9 med hänvisningar.

 

Tvångsmedel och säkerhetsåtgärder

 

Häktning
En 18-åring och en 20-åring som var på sannolika skäl misstänkta för ett 40-tal stöldbrott under förhållandevis kort tid ansågs i RH 1985: 112 böra trots sin ungdom och trots att de inte tidigare straffats häktas på grund av fara för fortsatt brottslig verksamhet. — Den som är under 18 år får enligt 7 § lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare inte häktas om det inte föreligger synnerliga skäl till det. Om tillämpning av denna bestämmelse på en för olaga hot misstänkt 17-åring, se NJA 1985 s. 56 och beträffande en för dråp misstänkt 16-åring se RH 1981: 37. — Angående fråga om häktning för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, se NJA 1985 s. 868.
    Det är naturligtvis angeläget att såvitt möjligt förebygga att en person hålls häktad under längre tid än som — med beaktande av reglerna om villkorlig frigivning — svarar mot verkställighet av frihetsberövande påföljd som kan komma att ådömas. Häktningsgrunden flyktfara kan inte längre vara för handen, när den tilltalade varit häktad under så lång tid som svarar mot verkställighet av honom ådömt fängelsestraff, om han ensam överklagat domen och någon skärpning av fängelsestraffet således inte kan komma i fråga, se NJA 1983 s. 610. När häktningsgrunden är fara för fortsatt brottslig verksamhet har man enligt NJA 1984 s. 559 och 1987 s. 878 att mot risken för att den häktade kommer att kvarhållas i nu angiven mening "för länge" väga den befarade brottslighetens art och intensitet. Se härtill också det ovan anmärkta rättsfallet NJA 1985 s. 56. NJA 1987 s. 878 understryker också vikten av att beslut omhäktning inte fattas utan kommunikation annat än när det är påkallat för att förebygga den fara som ett beslut om häktning syftar till att undanröja. När, såsom förhållandet var i rättsfallet, den tilltalade undergår verkställighet av fängelsedom i annat mål bör därför häktningsyrkandet kommuniceras, om det även med ett sådant förfarande finns tid till beslut innan den tilltalade skall friges från straffverkställigheten. — Om långvarig häktningstid, se också RH 1987: 73, där hovrätten särskilt beaktade att ett långt dröjsmål med utredningen föranletts av ett maskinhaveri och i övrigt begränsade resurser vid Statens Kriminaltekniska Laboratorium. Se också NJA 1985 s. 20 och NJA 1986 s. 770 angående frågor om häktning i utlämningsärende, när hinder för utlämning kunde komma att föreligga under avsevärd tid. (I anslutning till dessa rättsfall må anmärkas, att rättsfallet NJA 1980 s. 28 numera synes vara överspelat på grund av ändring av den nordiska utlämningslagen.) — Det bör här uppmärksammas, att i prop 1988/89: 124 föreslås bestämmelser, enligt vilka häktning och andra tvångsmedel enligt 24—28 kap får användas endast om skälen föråtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.
    Häktning av utländsk medborgare som begått brott i Sverige ansågs i RH

 

554 Lars Welamson1981: 14 inte kunna ske då utlänningen vistades i sitt hemland och dettas lagstiftning inte medgav utlämning av landets egna medborgare. Det kunde vid sådant förhållande enligt hovrätten inte antagas att ett häktningsbeslut för det dåvarande var ägnat att säkerställa lagföring av den misstänkte här i riket. Enligt min mening har man anledning att ställa sig skeptisk till detta avgörande. En person som begått brott i Sverige kan ju häktas i sin frånvaro utan att man alls vet i vilket land han befinner sig, trots att häktningsbeslutet då inte kan anses "säkerställa" lagföring här. Beslutet kan vara av värde för att uppnå en internationell efterlysning och för ett snabbt ingripande om den misstänkte anträffas i ett land från vilket utlämning kan ske. Denna funktion hade, med tanke på eventualiteten att den misstänkte lämnade sitt hemland, häktning också kunnat fylla i det aktuella fallet. Det är väsentligt att fasthålla att det här rör sig om brott begångna i Sverige. Jfr beträffande tillämpning av 2: 2 st. 1 p 3 BrB Strahl i SvJT 1967 s. 404 och det ovan under Domstols behörighet anmärkta fallet NJA 1987 s. 771.
    Sedan domstol meddelat beslut om häktning av X såsom på sannolika skäl misstänkt för visst brott, yrkade åklagaren att X — som befann sig utomlands — måtte förklaras häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för även annat brott. Denna talan ansågs i NJA 1981 s. 1204 inte kunna upptagas till prövning. I en analog situation blev emellertid i NJA 1983 s. 894 bedömandet det motsatta. (Utan plenum; handläggning i plenum är beträffande häktningsfrågor praktiskt taget otänkbar.) I motiveringen till 1983 års avgörande uttalas att betydelsefulla rättsföljder är beroende av vilken brottslighet häktningsbeslutet gäller — framför allt när utlämning av den misstänkte från annat land aktualiseras — och att därför arten och omfattningen av det brott som häktningen avser inte kan sägas utgöra enbart ett skäl för frihetsberövandet utan i stället bör betraktas som en del av själva häktningsbeslutet. Mot bakgrund härav fann HD hinder inte möta mot att den som redan är häktad blir häktad även för annan brottslighet eller att en gärning för vilken misstänkt häktats blir i senare häktningsbeslut rubricerad på annat sätt än i det ursprungliga beslutet. I anslutning till HD:s uttalande om rättsföljderna i utlämningshänseende kan framhållas, att beslut om häktning åtminstone normalt är en förutsättning för att utlämning av misstänkt från annat land skall kunna uppnås och att den som utlämnats hit åtminstone normalt inte får dömas för annat före utlämningen förövat brott än brott för vilket han utlämnats. (Jfr den svenska utlämningslagen 9 och 12 §§.) Trots att jag deltog i 1983 års avgörande vågar jag uttala en stark förtröstan att det står sig. Från den utgångspunkten saknas anledning att kommentera RH 1982: 116 i vidare mån än att det åskådliggör ett lika säreget som framgångsrikt försök av en åklagare att kringgå den ståndpunkt åt vilken 1981 års fall ger uttryck. — Ett visst samband med frågan, huruvida den som redan är häktad kan häktas på grund av misstanke om ytterligare brott, har frågan, om den som är häktad på grund av flyktfara eller fara för fortsatt brottslig verksamhet kan förklaras häktad också på grund av kollusionsfara. Frågan får anses ha besvarats nekande i NJA 1980 s. 444, där åklagares överklagande av häktningsbeslut med yrkande att också kollusionsfara skulle anges som häktningsgrund avvisades på grund av principen att klagan över enbart skälen för dom eller beslut inte är tillåten. Mot bakgrund av 1983 års fall finns det anledning till visst tvivel om att 1980 års fall kommer att stå sig. Att häktning sker på grund av kollusionsfara har i flera hänseenden rättsföljder enligt lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m fl, och möjligen bör därför även den fara som angivits ha

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 555föranlett häktningen anses utgöra en del av själva häktningsbeslutet och inte enbart ett skäl till detta.
    I NJA 1983 s. 817, där hovrätt hade förklarat att tilltalad skulle i häkte avbida att domen i ansvarsfrågan vann laga kraft mot honom, uppkom fråga huruvida häktningsbeslutet skulle anses alltjämt gälla, sedan den tilltalade avgivit nöjdförklaring beträffande fängelsepåföljd men fullföljt talan mot förordnande om utvisning. I tingsrättens dom hade som skäl för häktning angivits fara för fortsatt brottslig verksamhet, medan någon särskild motivering för hovrättensbeslut i häktningsfrågan inte givits. HD fann att med hänsyn till omständigheterna i det förevarande fallet — bl a det förhållandet att domen avsåg också skadestånd — det måste antagas att uttrycket "ansvarsfrågan" innefattade också utvisningen.
    I RH 1987: 127 hade tingsrätt i beslut under rättegången förordnat att den tilltalade skulle häktas om han skulle friges från pågående straffverkställighet innan lagakraftägande dom förelåg. När tingsrätten senare meddelade dom, gavs inget yttrande i häktningsfrågan. Båda parter överklagade domen, åklagaren genom anslutningsvad. Åklagaren begärde i hovrätten ett nytt villkorat häktningsbeslut. Hovrätten fann att tingsrättens villkorade häktningsbeslut förlorat sin verkan och beslöt att den tilltalade — om han skulle friges från pågående straffverkställighet — omedelbart skulle häktas och stanna i häkte tills domen kunde verkställas. Senare återkallade den tilltalade sin vadetalan och hovrätten avskrev målet, med antecknande att åklagarens anslutningsvad förfallit. Samtidigt förordnade hovrätten att beslutet i häktningsfrågan skulle bestå, eftersom det inte blivit utrett att beslut fattats om verkställighet av tingsrättens dom. Det kan här först anmärkas, att det inte torde ha funnits någon möjlighet att häkta den tilltalade om varken åklagaren eller den tilltalade fullföljt talan mot domen; se SvJT 1969 s. 947 f. I viss mening kan det således sägas att det var den tilltalades egen vadetalan som föranledde häktningen. Åklagaren kan emellertid otvivelaktigt även som vadesvarande göra en häktningsframställning. Anmärkningsvärt förefaller däremot hovrättens åberopande av att det inte blivit utrett att beslut fattats om verkställighet av tingsrättens dom. Jag har svårt att se annat än att detta var irrelevant. Det bör härtill uppmärksammas att det alltjämt inte torde vara lagligt att förordna att tilltalad skall vara häktad i avbidan på att verkställighet sker, se SvJT 1982 s. 132 f med hänvisningar till bl. a. NJA 1980 s. 554. Det häktningsbeslut som enligt hovrätten skulle bestå gick ju heller inte ut på detta utan skulle gälla till dess domen kunde verkställas. Hovrättens förordnande härvidlag synes förutsätta att man inte ansett domen ha blivit verkställbar i och med avskrivningsbeslutet. (Det strider i så fall mot RH 1983: 118, anmärkt nedan under Reseförbud.) Men om man utgått från att domen inte kunde verkställas förrän avskrivningsbeslutet vunnit laga kraft, vad har man då menat med att det inte blivit utrett att beslut fattats om verkställighet av tingsrättens dom? Är det möjligen eventualiteten av en nöjdförklaring man syftat på?
    RH 1987: 21 gäller i och för sig häktning men är av intresse väsentligen för tolkningen av straffstadgandet i 7: 4 st. 1 p 1 BrB om egenmäktighet med barn.

 

Reseförbud
Två personer hölls först häktade i två månader på grund av misstanke om grova skattebedrägerier och var därefter underkastade reseförbud i 23 månader i väntan först på förundersökning och därefter på utgången i taxeringsmål.

 

556 Lars WelamsonHovrätten fann reseförbuden i betraktande av den långa tid under vilken de bestått och som ytterligare kunde antagas komma att förflyta innan processerna vid skattedomstolarna blivit slutförda i sådan grad kränka de grundläggande friheter regeringsformen tillförsäkrar medborgarna att förbuden inte längre borde bestå. RH 1984: 26. (Att en proportionalitetsregel också beträffande reseförbud har föreslagits i prop 1988/89: 124 har anmärkts ovan under häktning.) Enligt 25: 1 st. 2 får beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelas om det mot någon föreligger skäl till häktning eller anhållande men det kan antas att syftet därmed kan tillgodoses genom reseförbud eller anmälningsskyldighet. Med stöd av denna bestämmelse har hovrätt i RH 1983: 138 ersatt häktning med anmälningsskyldighet beträffande en för stöld av en skinnjacka och en cykel samt för tillgrepp av fortskaffningsmedel åtalad person trots att fara för fortsatt brottslighet ansetts föreligga. Även om det får anses tacknämligt att man inte alltför lättvindigt häktar på grund av fara för fortsatt brottslig verksamhet, kan man möjligen fråga sig om det för den som tänker sig en fortsatt verksamhet med olovliga tillgrepp av antytt slag kan förmodas innebära något påtagligt avbräck i verksamheten att han skall anmäla sig hos polisen några dagar i veckan.
    Beslut om avskrivning av vadetalan mot dom på fängelse ansågs i RH 1983: 118 innebära att tingsrättens dom vunnit laga kraft och blivit verkställbar. En konsekvens härav blev att hovrätten fann att tidigare meddelat reseförbud upphört att gälla och att förordnande om vidare reseförbud inte kunde meddelas. Som redan nämnts vill det förefalla som om RH 1987: 127 (anmärkt ovan under Häktning) ger uttryck åt en motsatt ståndpunkt.
    Sedan den misstänkte till HD fullföljt talan mot ett beslut om reseförbud hade tingsrätten i ett nytt beslut förklarat att reseförbudet skulle bestå. Eftersom sistnämnda beslut ersatt det överklagade beslutet föranledde den fullföljda talan inte någon åtgärd. NJA 1985 s. 235. I sak överensstämmer detta ställningstagande med NJA 1953 s. 460, men det kan förtjäna nämnas att medan 1953 års avgörande hade formen av vägran att meddela prövningstillstånd så fattades 1985 års avgörande på fullsutten avdelning. Den sistnämnda ordningen får anses vara den mera ortodoxa, eftersom någon prövning av dispensskäl ju inte ägt rum och avgörandet närmast är jämförligt med en avvisning av fullföljdtalan. Å andra sidan kunde man möjligen ha förblivit vid den år 1953 inslagna vägen såsom mindre arbetskraftskrävande.

 

Beslag och kvarstad
Beslag av bil för säkerställande av dess återlämnande till rätt ägare hävdes i RH 1983: 65 då det efter nära ett år ännu ej kunde förutses när — eller ens huruvida — åtal kunde komma att väckas i målet. — Penningmedel som utgjorde både värde och vinning av såld narkotika ansågs i RH 1981: 175 inte kunna bli föremål för sakförverkande utan endast för värdeförverkande. Beslag som tar sikte på sakförverkande ansågs därför inte kunna bestå utan böra utbytas mot kvarstad.
    Enligt 17 § RP (som numera motsvaras av 2 § lagen (1986: 1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m m) skulle beträffande talan om förverkande mot annan än den som är misstänkt för brott i tillämpliga delar gälla vad i RB är föreskrivet om åtal för brott varå inte kan följa svårare straff än böter. Detta har i NJA 1983 s. 570 ansetts innefatta hänvisning även till bestämmelserna i 26 kap RB om kvarstad, varvid vad som i dessa bestämmelser sägs om den som är

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 557skäligen misstänkt för brott och dennes egendom i stället får anses hänföra sig till den mot vilken det skäligen kan antagas föreligga anspråk på förverkande, och dennes egendom. Det har i rättsfallet vidare uttalats att regleringen innebär att framställning om kvarstad får göras innan talan om förverkande väckts och att rätten, om förordnande om kvarstad meddelas innan så har skett, skall utsätta den tid inom vilken talan om förverkande skall väckas.
    I NJA 1987 s. 876 hade RÅ fullföljt talan mot hovrätts dom, varigenom den tilltalade frikänts. I linje med vad som beträffande häktning antagits i NJA 1973 s. 157 lämnades yrkanden av RA om reseförbud och kvarstad utan bifall med hänvisning till att omständighet inte förekommit på grund varav den tilltalade, oaktat åtalet mot honom ogillats, skulle anses skäligen misstänkt för brott. Däremot bifölls ett yrkande om beslag på föremål som skäligen kunde antas ha betydelse för utredning av det brott som avsågs med åtalet.

 

Omröstning
Bestämmelserna om omröstning i brottmål har undergått genomgripande ändringar enligt lagen 1988: 1369 och påverkas även av ändringar i BrB enligt lagen 1988: 942.
    I NJA 1987 s. 414 ville vid överläggning i hovrätt rörande dom för ett brott två ledamöter döma till fängelse och en till villkorlig dom jämte böter samt de två övriga frikänna. Hovrätten företog särskild omröstning i skuldfrågan och fann vid påföljande omröstning i påföljdsfrågan att de två som röstat för frikännande skulle anses ha biträtt meningen villkorlig dom jämte böter. HD fann detta felaktigt därför att särskild omröstning i skuldfrågan inte skolat äga rum och att omröstning i frågan, huruvida villkorlig dom jämte böter skulle ådömas eller ej, inte gällt en sådan fråga som avsågs i 29: 2 st. 5. Regeln att den som röstat för frikännande skall anses ha biträtt den för den tilltalade lindrigaste meningen var alltså enligt HD inte tillämplig. Hovrättens tillvägagångssättoch resultat synes däremot stå i överensstämmelse med nu gällande bestämmelser. Se härtill prop 1988/89: 2 s. 7 och 13.
    Vid överläggning i hovrätt uppkom följande olika meningar. Ledamöterna A och B ville förordna att tidigare ådömd skyddstillsyn skulle avse även de med det nya åtalet avsedda brotten. Ledamöterna C och D ville döma till ett särskilt fängelsestraff. Ledamoten E ville förordna att den tidigare ådömda skyddstillsynen skulle avse även de nya brotten samt dessutom döma till fängelse. Omröstning företogs så att man först röstade om A:s och B:s mening, varvid den blev överröstad, och därefter röstade om E:s mening, som då vann majoritet. Slutligen företogs omröstning om fängelsestraffet, varvid A och B röstade för 14 dagar, C och D för tre månader och E för en månad. Resultatet blev att hovrätten förordnade att den tidigare ådömda skyddstillsynen skulle avse även de nya brotten och att jämte skyddstillsynen ådömdes en månads fängelse. RH 1981: 126. Såsom framhållits i Gullnäs, 29: 15, synes hovrätten ha tillämpat den då gällande 29: 2 st. 3 analogiskt. Enligt nu gällande bestämmelser skulle man, såvitt jag förstår, ha företagit endast en omröstning, vid vilken såväl C och D som E skulle ha angivit också längden av fängelsestraffet. Vid därefter företagen röstberäkning synes, med beaktande av att enligt 30: 1 BrB fängelse är en svårare påföljd än skyddstillsyn, E:s mening ha blivit gällande. Jfr prop 1988/89: 2 s. 15.
    I RH 1982: 33 röstade i hovrätt två ledamöter för frikännande, två ledamöter för fängelse för misshandel och en ledamot för böter för ringa misshandel. Den

 

558 Lars Welamsonsistnämnda meningen blev gällande. Detta förefaller överensstämma också med nu gällande bestämmelser.

 

Frågor om åtalsjustering och resjudicata samt andra spörsmål om gärningsidentitet
Meddelad parkeringsanmärkning har i RH 1982: 56 och 1987: 119 ansetts inte kunna justeras under förfarandet hos polismyndighet eller domstolar. Ståndpunkten synes en smula svår att förlika sig med från annan synpunkt än att en parkeringsförseelse möjligen inte är värd några processuella finesser.
    För X utfärdades ett strafföreläggande vari bl. a. åberopades 16 § och 34 § 3 st. vägtrafikskattelagen och där gärningen beskrevs sålunda: "Ni har fört Er personbil på Londonviadukten i Stockholm trots att fordonsskatten inte varit betald". Sedan X vägrat godkänna strafföreläggandet blev han åtalad medföljande gärningsbeskrivning: "X har den 23 november 1986 fört personbil vid Londonviadukten i Stockholm trots att fordonsskatten inte varit betald". Åtalet ogillades av tingsrätten på den grund att det angivna förfarandet inte innefattade straffbar gärning. Vad som saknades var ordet "sin" före "personbil". Hovrätten, dit åklagaren fullföljde talan, fann att åklagaren genom att åberopa 34 § 3 st. vägtrafikskattelagen vid tingsrätten fick anses ha där gjort gällande vad som också angivits i strafföreläggandet, nämligen att bilen tillhörde X. Den ovisshet tingsrätten likväl kunde ha känt hade enligt hovrätten bort undanröjas genom frågor till åklagaren. RH 1987: 82. Rättsfallet visar att, även om en domstol bör vara försiktig med bistånd till åklagaren, det bästa härvidlag är det godas fiende. Nu fick den tilltalade på grund av tingsrättens försiktighet i tolkningen och återhållsamhet med frågor utstå en process också i hovrätten där han blev dömd. (Jfr Fitger 46: 12 med hänvisningar.) Bättre gick det visserligen för en person som åtalats för att på angiven tid och plats ha fört viss personbil med tillkopplad släpvagn utan att ha varit berättigad därtill. Sedan han fällts av tingsrätten — som därvid åberopade bl. a. dragbilens tjänstevikt och släpvagnens totalvikt — och överklagat till hovrätten blev åtalet där ogillat enär det inte befanns så utformat att det klart angivits i vilket hänseende den tilltalade hade brutit mot bestämmelserna. RH 1987: 63. Ett härmed tämligen likartat fall är RH 1987: 28. Det förefaller dock kunna diskuteras, huruvida åtalets ogillande varit en riktig konsekvens av hovrättens uppfattning i dessa fall. — Se i detta sammanhang också RH 1982: 127, anmärkt nedan under V, Besvär över strafföreläggande.
    När det gäller ensartad brottslighet under viss tid torde frågor om åtalsjustering och res judicata bli beroende av om flera handlingar tillsammans bedöms utgöra ett brott eller om varje handling anses utgöra ett brott för sig. Från den synpunkten är i detta sammanhang av intresse, att HD i NJA 1986 s. 736 i visst fall bedömt innehav vid flera förvärv av narkotika för omedelbar konsumtion som skilda narkotikaförseelser. — Härtill märks också NJA 1981 s. 277, vari HD fastslagit att, när avgiven självdeklaration innehåller flera oriktiga uppgifter, hela det oriktiga förfarandet enligt deklarationen skall i skattebrottsligt hänseende bedömas som ett brott, oavsett om samtliga oriktiga uppgifter avgivits uppsåtligen eller det beträffande vissa av dem endast kunnat styrkas grov oaktsamhet. Se även RH 1980: 49 (refererat också i SvJT 1980 rf s. 42 ): vid hastighetsöverträdelse på vägavsnitt där olika hastighetsbegränsningar gällt ansågs endast en förseelse föreligga. — I NJA 1986 s. 533 hade en person åtalats för bl. a. varusmuggling, bestående i att han under sommaren 1984 olovligen infört 700 ampuller av visst preparat. Sedan hovrätten ogillat åtalet beträffande

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 559100 ampuller men dömt för de övriga, fullföljde RÅ talan till HD med yrkande om bifall till åtalet för varusmuggling i dess helhet. HD fann efter särskild omröstning (med fyra ledamöter mot en) att HD i anledning av RÅ:s talan hade att pröva hela den med åtalet för varusmuggling avsedda gärningen, omfattande 700 ampuller, och ogillade därefter åtalet för varusmuggling i dess helhet.
    I NJA 1981 s. 604 hade A åtalats för mordbrand, bestående i att han anlagt brand i ett B tillhörigt hus som brunnit ner till grunden, varvid också B tillhörigt lösöre förstörts. I hovrätten frikändes A i vad avsåg huset, eftersom han uppgav att han trott att det var hans hus och det inte ansågs styrkt att han haft uppsåt att bränna ned någon annans hus. Han fälldes däremot beträffande lösöret. Sedan A fullföljt talan till HD med yrkande i första hand att åtalet i dess helhet skulle ogillas, förklarade sig RÅ som revisionssvarande vidhålla talan även till den del den avsåg förstörelsen av huset. HD fann hinder ej möta för RÅ att föra talan i angivna hänseende. — En i butik tillfälligt anställd skolyngling tillgrep ur en snabbkassa 76 kr och utställde i samband därmed ett förfalskat returbevis för att dölja gärningen. Förfarandet bedömdes som två gärningar, undandräkt och förvanskning av urkund. RH 1980: 39.
    Stämningsansökan avseende ansvar för grov misshandel avvisades på grund av 30: 9 st. 1, då den tilltalade dömts för misshandel på grund av annat våld mot samme målsägande under de i ansökningen i övrigt angivna förhållandena. NJA 1987 s. 61. I motiveringen uttalades att det nya åtalet avsåg "i allt väsentligt samma händelseförlopp och därmed samma gärning" som tingsrätten tidigare prövat. Motiveringen kritiseras av Gullnäs 30: 30, som menar att man i stället bort "såsom ett angreppsobjekt/brottsresultat se samtliga de skador en person i visst sammanhang vållas av samme gärningsman." Skillnaden mellan synsätten förefaller emellertid subtil; att brottsresultatets enhetlighet bestäms av "visst sammanhang" synes vara ungefär detsamma som att det bestäms av "visst händelseförlopp". Vid denna typ av identitetsproblem — till skillnad från den av NJA 1980 s. 686 representerade — lär man inte kunna undgå att fästa avseende vid hur mycket de båda gärningsbeskrivningarna skiljer sig åt med avseende på tid och plats.
    I RH 1985: 86 hade åtal för olovlig sprittillverkning och talan om förverkande av den olovligt tillverkade spriten ogillats genom dom som vann laga kraft. Åklagaren väckte därefter ny talan mot samma person med yrkande om förverkande av spriten enligt 79 § lagen om handel med drycker. Hovrätten fann talan kunna upptas till prövning utan hinder av 30: 9. Som motivering uttalades att förverkande enligt det åberopade lagrummet, som medger förverkande även hos den som är fri från ansvar, har främst ett nykterhetspolitiskt syfte och därför inte bör betraktas som ansvar enligt 30: 9. Detta resonemang synes i och för sig förtjäna instämmande, men därmed är man, såvitt jag förstår, inte framme vid svaret på rättskraftsfrågan. Man kan göra tankeexperimentet att åklagarens förverkandetalan också i det andra målet hade ogillats och att han därefter väckt talan om förverkande en tredje gång, med åberopande av samma grund som i det andra målet. I så fall måste rimligtvis rättegångshinder ha förelegat, oavsett att förverkandepåföljden inte uppfattas som en ansvarspåföljd. Jfr Gullnäs 30: 20, där det uttalas att hovrättens avgörande synes förutsätta att ogillande beslut om förverkande inte har någon rättskraft — en uppfattning som torde sakna stöd i motivuttalanden och doktrin. Möjligen kan dock ifrågasättas, om det inte kan ha varit för res judicatafrågan avgörande huruvida

 

560 Lars Welamson    åklagaren i det första målet hade ägt yrka förverkande alternativt enligt lagen om handel med drycker. Om olovlig handel med sprit anses vara en annan gärning än olovlig tillverkning av samma sprit torde ett sådant alternativyrkande inte ha prövats. Efter dessa linjer kan man kanske komma till samma slutsats som hovrätten, men i så fall därför att det nya målet gällde förverkande på grund av en annan gärning än som varit föremål för bedömande i det första målet och inte därför att förverkandepåföljden inte var att bedöma som ansvar. Se härtill också RH 1982: 105, där en person dömts för olaga vapeninnehav och domen vunnit laga kraft samt åklagaren i ny rättegång yrkade förverkande av vapnet. Denna talan avvisades. Den omständigheten att ansvar för narkotikaförseelse ådömts genom dom som vunnit laga kraft ansågs däremot i RH 1987: 18 inte hindra att haschpipor m. m., som senare påträffats hos den dömde, förklarades förverkade enligt 6 § tredje stycket narkotikastrafflagen. Bedömningen grundades på att förverkandet inte bedömdes ha karaktären av repressiv konfiskation utan ha till syfte att förhindra att vissa föremål kommer till brottslig användning. Jfr Gullnäs 30: 21.
    I NJA 1987 s. 194 hade åtal väckts för skattebedrägeri under påstående att den tilltalade uppsåtligen lämnat oriktig uppgift. Av gärningsbeskrivningen ansågs inte kunna utläsas något påstående att den tilltalade handlat oaktsamt. Ådömande av ansvar för vårdslös skatteuppgift förutsatte därför en justering av åtalet. (Jfr NJA 1978 s. 291 och därtill SvJT 1982 s. 135.) En åtalsjustering gjordes också, men först efter det att mer än fem år förflutit från lämnandet av den oriktiga uppgiften. Den tilltalade ansågs därför jämlikt 35: 1 BrB inte kunna ådömas påföljd för vårdslös skatteuppgift.
    Ett exempel på justering av åtal för bokföringsbrott, försök till skattebedrägeri och grovt häleri erbjuder RH 1985: 78.
    I RH 1985: 36 hade A, som utan att vara behörig medföljt som körlärare i en av B förd bil, godkänt ett ordningsbotsföreläggande avseende hastighetsöverträdelse vid färden. Sedan föreläggandet undanröjts, åtalades A för tillåtande av olovlig körning vid det ifrågavarande tillfället. Vid prövning enligt 59: 5 st. 2 ansågs den åtalade gärningen utgöra annan gärning än den med ordningsbotsföreläggandet avsedda. Avgörandet får i och för sig anses stämma med rättsfallet NJA 1970 s. 175 — som också åberopades av tingsrätten, medan hovrätten inte gav någon motivering för sitt ställningstagande. Jag har emellertid tidigare kritiserat 1970 års avgörande (SvJT 1977 s. 30 med hänvisning) och ställer mig lika kritisk till det nu anmärkta hovrättsfallet. — I RH 1981: 53 hade X åtalatsdels för att på angiven tid och plats ha gjort sig skyldig till rattfylleri vid föranden av bil dels för tillåtande av olovlig körning genom att han "vid samma tillfälle" — dvs omedelbart efter sin egen körning — låtit annan föra bilen trots att denne saknade körkort. Tingsrätten fällde X till ansvar enligt båda åtalspunkterna. Beträffande den senare punkten hade X invänt att det var fråga om övningskörning, men tingsrätten fann att sådan körning inte kunde anses ha förekommit eftersom X varit berusad. Hovrätten, dit X fullföljde talan, gjorde ingen ändring beträffande den första åtalspunkten men godtog X:s invändning om övningskörning och frikände honom i den delen. Visserligen anses enligt 81 § körkortskungörelsen den som har uppsikt över övningskörning, vilken ej sker i gymnasieskola, som förare, och X skulle alltså i och för sig kunna dömas för rattfylleri även vid övningskörningen. Så som åtalet utformats ansåg hovrätten emellertid frågan om ansvar för rattfylleri av X även vid övningskörningen inte kunna bli föremål för prövning. Ståndpunkten överensstämmer med den av

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 561såväl praxis som doktrinen allmänt omfattade åsikten, att rätten enligt 30: 3 inte får döma över andra gärningsmoment än dem som åklagaren åberopat till stöd för ansvarsyrkandet. (Se Ekelöf, Rättegång II, 7 uppl. 1985, s. 125 med hänvisningar.) Enligt min mening hade däremot åklagaren kunnat i hovrätten justera åtalet enligt den senare punkten till att avse rattfylleri, begånget genom att den tilltalade i berusat tillstånd utövat uppsikt vid övningskörningen.
    I NJA 1985 s. 496 ansågs utrett att A hade gjort sig skyldig antingen till rattfylleri vid förande av en bil som han hyrt eller till medhjälp till rattfylleri genom att vid tillfället låta en kamrat, som också var berusad, köra bilen. Det ena alternativet framstod emellertid inte som sannolikare än det andra. I detta läge blev A av HD fälld för det senare brottet såsom varande det med hänsyn till omständigheterna lindrigare. (Kamraten hade avlidit varför någon fråga om ansvar för honom inte blev aktuell.) Hovrätten, som hade intagit samma ståndpunkt, hade uttryckligen grundat sin bedömning på uppfattningen att de båda alternativa förklaringarna till A:s handlande avsåg samma gärning enligt 30: 9. Denna uppfattning, som RÅ förklarade sig dela, är enligt min mening utan tvivel riktig. Det finns heller ingenting i HD:s avgörande som motsäger den, men avgörandet innehåller överhuvud inget uttalande i frågan.
    I detta sammanhang skall beröras frågan om målsägandes rätt till åtalsjustering i mål där åklagare för talan. I kommentaren till RB av Gullnäs m. fl. (20: 39) uttalas härom följande: "Det förhållandet att målsäganden biträder åklagarens åtal betyder inte att han beträffande detta åtal kan yrka ansvar för någon annan gärning än som är föremål för åklagarens talan. Han torde dock ha rätt att justera åtalet (jfr Heuman i SvJT 1977 s. 251 vid not 23). Han kan för den åtalade gärningen även framställa ett annat ansvarsyrkande än åklagaren. I samma utsträckning som rätten enligt 30 kap 3 § kan vid målets avgörande hänföra den åtalade gärningen under ett strängare lagrum än åklagaren åberopat, är målsäganden sålunda berättigad att gå utöver vad åklagaren yrkat. Han kan naturligen också framställa ett annat yrkande beträffande påföljden än åklagaren. Vill målsäganden däremot föra talan om ansvar för någon annan gärning än åklagaren åtalat, kan det inte ske i annan ordning än enligt första stycket i 8 §...". Vad som här sägs är enligt min mening förvirrande på grund av att man från 1949 års kommentar i det närmaste ordagrant övertagit meningen om 30: 3. Medan den äldre kommentaren torde ha utgått från att tillämpningsområdet för 30: 3 sammanföll med området för åtalsjustering enligt 45: 5 (jfrt. ex. min avhandling Om brottmålsdomens rättskraft s. 105 ff) råder numera allmän enighet om att det senare området är betydligt vidsträcktare. Det finns enligt min mening inte skäl att begränsa målsägandens möjlighet till åtalsjustering i den diskuterade situationen snävare än åklagarens. Problematiken illustreras av RH 1980: 77. Åklagare hade väckt talan mot en person för olovligt förfogande, bestående i att den tilltalade, som på grund av anställningsförhållande hade mottagit vissa belopp för arbetsgivarens räkning med skyldighet att utge beloppen eller redovisa för dem, hade underlåtit att redovisa beloppen och tillägnat sig dem. Målsäganden biträdde åtalet och gjorde med tingsrättens tillstånd gällande att den tilltalade saknat befogenhet att uppbära beloppen samt påstod ansvar för stöld och bedrägeri eller förskingring. Hovrätten fann emellertid att målsägandens yrkande avsåg annan gärning (tillgreppsbrott) än den som varit föremål för åklagarens talan (trolöshetsbrott) och att målsäganden inte hade ägt utvidga åtalet. Om tillämpningen skall anknytas till 30: 3 är bedömningen riktig. Skall däremot, som jag menar, vanliga åtalsjusteringsreg-

39— 39-168 Svensk Juristtidning

 

562 Lars Welamsonler enligt 45: 5 tillämpas, var det fråga om en åtalsjustering som varit medgiven utan behov av något rättens tillstånd. (Också Ekelöf, II s. 58, menar frågan ha blivit felbedömd. I förbigående kan anmärkas att Gullnäs, 20: 39, hänvisar också till Ekelöf II s. 81, men vad som avses därmed förstår jag inte.)
    Sedan en person vidtagit förberedelse till ett stöldbrott, begick han ett fullbordat sådant brott, vilket i vissa avseenden avvek från vad som hade planerats vid förberedelsen. Förberedelsehandlingen ansågs uppgå i det fullbordade brottet och dessutom i den mening som avses i 30: 9 och 45: 5 st. 3 utgöra samma gärning som den handling genom vilken brottet fullbordades. NJA 1985 s. 662. Se om rättsfallet vidare nedan under V, Resning. — Att åklagare efter att ha väckt åtal för stöld under påstående att tilltalad genom att krossa en glasruta berett sig tillträde till en kiosk och där tillgripit vissa föremål istället yrkar ansvar för enbart skadegörelse genom krossandet av rutan innebär naturligtvis endast en inskränkning av åtalet. Se RH 1983: 76, anmärkt ovan under Nedläggande av åtal.
    I NJA 1984 s. 707 förelåg ett spörsmål om gärningsidentitet i ett utlämningsärende. Sedan D utlämnats till Schweiz för att ställas till ansvar för viss brottslighet, gjordes framställning om medgivande att få åtala honom också för annan i Schweiz begången brottslighet, bestående i tillgrepp av viss egendom. Av utredningen framgick att D vid de med framställningen avsedda tillfällena tillgripit också egendom som han enligt en här meddelad lagakraftvunnen dom dömts för att ha tillgripit på annan plats och vid annan tidpunkt. HD fann — med tre ledamöter mot två — den svenska domen utgöra hinder mot bifall till framställningen. Avgörandet innebär dels att identitet ansågs föreligga mellan de gärningar som framställningen avsåg och de som omfattades av den svenska domen, dels att uttrycket brott i 10 § utlämningslagen tolkats som liktydigt med gärning. Avgörandet i identitetsfrågan får ses mot bakgrund av två principer. Den ena innebär att den som genom lagakraftvunnen dom fällts eller frikänts för att på viss tid och plats ha tillgripit viss egendom inte kan på nytt åtalas för att ha tillgripit samma egendom på annan tid och plats. Den andra principen går ut på att den som genom lagakraftvunnen dom fällts eller frikänts för att ha vid visst tillfälle tillgripit egendom inte kan på nytt åtalas för att ha vid samma tillfälle tillgripit ytterligare egendom. HD:s majoritet har — enligt min mening med rätta — kombinerat dessa båda principer, medan minoriteten synes ha ansett att en sådan kombination utsträcker rättskraften för långt.
    Ett klassiskt identitetsproblem gäller förhållandet mellan stöld och häleri avseende samma egendom. Problemet, som varit åtskilligt omdiskuterat och där tidigare praxis uppvisar med varandra svårförenliga avgöranden (se särskilt SvJT 1969 s. 949 med hänvisningar och Ekelöf i Festskrift för Agge s. 89 ff med hänvisningar), har blivit föremål för ett klarläggande avgörande i NJA 1980 s. 686, där HD gjort följande principuttalande: "När stöld och häleri utgör alternativa förklaringar till en persons innehav av viss egendom är det — oberoende av hur mycket alternativen skiljer sig från varandra med hänsyn till tid och plats samt handlingsförloppet i övrigt — fråga om samma gärning i den mening som avses i 45 kap 5 § 3 st. RB och 30 kap 9 § samma balk." Den som tagit del av vad jag tidigare skrivit i ämnet kan möjligen ana med vilken tillfredsställelse jag deltog i avgörandet.
    I RH 1983: 163 hade en person åtalats för misshandel av en kvinna, bestående i att han utdelat ett slag med en flaska och därvid träffat henne. Sedan det visat sig att den tilltalade inte haft för avsikt att träffa kvinnan utan en man som

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 563stått bredvid henne, yrkade åklagaren i hovrätten ansvar å den tilltalade för försök till misshandel av mannen. Detta ansågs innebära otillåten ändring av talan. Ställningstagandet synes diskutabelt. För den händelse det varit fråga om ett enskilt åtal av kvinnan hade ju rätten inte ägt på hennes yrkande pröva frågan om ansvar för försök till misshandel av mannen. Och hade ett enskilt åtal för misshandel av kvinnan ogillats genom lagakraftvunnen dom torde ett åtal (av åklagare eller av mannen) för försök till misshandel av mannen ha kunnat prövas i ny rättegång, eftersom denna ansvarsfråga inte kunnat prövas i den tidigare rättegången. (Jfr Ekelöf III, 5 uppl. 1988, s. 135 med hänvisning i not 212; ståndpunkten synes dock mindre säker vid brott under allmänt åtal än vid målsägandebrott.) Efter mitt synsätt bör man dock inte inskränka principen att ett och samma faktiska handlande också utgör en och samma gärning mer än som föranleds av begränsningar i åtalsrätten. När ingen sådan begränsning föreligger eller förelegat bör därför enligt min mening det förhållandet att fråga är om olika angreppsobjekt inte tillmätas avgörande betydelse.
    I NJA 1982 s. 164 hade två personer åtalats för medhjälp till grovt narkotikabrott, bestående i att den ene till den andre överlämnat ett angivet penningbelopp, utgörande redovisning för försåld narkotika. Ett alternativt yrkande om ansvar för förberedelse till grovt narkotikabrott på grund av påstående att pengarna avsetts för inköp av narkotika för försäljning ansågs inte innebära ändring av åtalet. — Angående spörsmål om ändring av åtal och av talan om enskilt anspråk, se även NJA 1983 s. 311. A hade åtalats för förskingring under påstående att han efter skadeanmälan avseende egendom, som tillgripits vid ett inbrott och som delvis tillhörde hans samboende B, hade uppburit försäkringsersättning som han varit skyldig att redovisa till B men att han underlåtit detta och själv tillgodogjort sig pengarna. Sedan åtalet ogillats i tingsrätten, och av B förd skadeståndstalan lämnats utan bifall, med motivering bl. a. att i målet intevisats att genom avtal eller eljest uppkommit någon förpliktelse för A att utge egendom eller att redovisa uppburen försäkringsersättning för sådan, påstod åklagaren i hovrätten att A haft skyldighet att redovisa enligt ett muntligt avtal med B. Detta påstående ansågs inte innebära att åtalet ändrats till att avse annan gärning. Hinder ansågs heller inte möta att pröva påstående av B att avtalet under alla förhållanden — alltså även om A inte därigenom blivit redovisningsskyldig — föranledde skadeståndsskyldighet för A med belopp svarande mot värdet av den B tillhöriga egendom som stulits.
    En fråga huruvida otillåten taleändring skett förelåg också i NJA 1983 s. 441, målet om den s. k. Växjöoljan. Större intresse än den frågan i och för sig har emellertid ett uttalande av HD i fallet rörande förhållandet mellan den s. k. specialitetsprincipen vid utlämning och reglerna om åtalsjustering: "Vid tillämpning av specialitetsprincipen bör krävas en väsentligt högre grad av identitet mellan den gärningsbeskrivning som ligger till grund för utlämningsbeslutet och den som åtalet grundar sig på än vad som kan krävas vid bedömningen huruvida en åtalsjustering är tillåten enligt 45 kap 5 § RB. Redan en relativt liten avvikelse från det ursprungliga gärningspåståendet kan leda till att den utlämnade döms för ett förfarande som ej är straffbart i det utlämnandelandet och att han döms med stöd av bevisning som det utlämnande landet ej fått tillfälle att pröva."
    Sedan allmän åklagare väckt åtal mot flera personer med yrkande om ansvar för osant intygande och stämning utfärdats, fann tingsrätten gärningarna vara att bedöma som bokföringsbrott eller medhjälp till sådant brott och avvisade —

 

564 Lars Welamsonutan huvudförhandling — åtalet eftersom den i 11: 8 st. 2 BrB i lagrummets dåvarande lydelse angivna åtalsförutsättningen inte visats föreligga. Bedömningen av om de tilltalade gjort sig skyldiga till brott ansågs emellertid av HD vara en fråga rörande själva saken, som bort handläggas vid huvudförhandling och avgöras genom dom, varför avvisningsbeslutet undanröjdes. NJA 1981 s. 392. Avgörandet strider mot en ståndpunkt som jag beträffande ett fall av likartad typ givit uttryck åt i min gradualavhandling. Jag deltog emellertid i avgörandet och fann mig, av skäl som utvecklats i ett tillägg till beslutet, föranlåten att ta avstånd från nämnda ståndpunkt. Se angående en likartad situation också NJA 1981 s. 513 med ett särskilt yttrande av JR Knutsson.
    I NJA 1982 s. 830 hade HD jämlikt 9 § 2 st. utlämningslagen funnit hinder möta mot utlämning och regeringen avslagit framställningen om utlämning. Sedan ny framställning om utlämning för samma brott gjorts, fann HD omprövning av det tidigare ställningstagandet inte kunna ske under annan förutsättning än att det framkommit ny bevisning av sådan tyngd att dess förebringande i det tidigare ärendet sannolikt skulle ha lett till annan utgång.
    Se i detta sammanhang också NJA 1984 s. 637, behandlat av Elwing i Advokaten 1985 s. 373 ff.

 

Rättegångskostnad
Enligt 31: 1 (numera) st. 3 kan vad tilltalad skall betala enligt paragrafens första stycke jämkas eller efterges om skäl härtill föreligger med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska förhållanden. I NJA 1984 s. 928 röstade en ledamot i HD för jämkning enligt denna bestämmelse av en kostnad i rattfyllerimål som i och för sig inte kunde anses oskälig med hänsyn till vare sig den tilltalades brottslighet eller hans personliga och ekonomiska villkor men som blivit mycket betydande i förhållande till målets beskaffenhet med hänsyn till att tingsrättens dom på 14 dagars fängelse överklagades av åklagaren till hovrätten som inte gjorde ändring och därefter av RA till HD,där en månads fängelse ådömdes. Det är lätt att känna sympati för ståndpunkten, men jag — som tillhörde majoriteten — har svårt att finna den ha erforderligt stöd i lag. Enligt nu gällande bestämmelser kan såvitt jag förstår inte fästas avseende vid att en tilltalad först blivit för lindrigt dömd och därefter på talan av åklagare blir dömd till strängare påföljd i högre rätt, och inte heller finns det de lege lata något stöd för en kostnadsrabatt för den som har oturen att RÅ finner honom vara ett prejudikatfall. Jfr härtill Ljung i SvJT 1987 s. 63 f.
    I RH 1984: 1, vari hovrätt undanröjde betalningsansvar för felparkering, ansåg hovrätten klaganden ha rätt till ersättning jämlikt 31: 2 och 20 § RP, innebärande att han fick ersättning för kostnad för bevisning men inte för eget arbete eller egen tidsspillan. Jfr beträffande konkursförvaltares eget arbete i hovrätt, sedan kronofogdemyndighet klagat på fastställande av förvaltarens arvode, RH 1982: 141. Frikänd tilltalad har i NJA 1982 s. 836 jämlikt 31: 2 tillerkänts ersättning av allmänna medel för försvararkostnader för privat försvarare, men målets beskaffenhet ansågs inte motivera högre ersättning än vad som skulle ha tillerkänts en offentlig försvarare med tillämpning av brottmålstaxan och timkostnadsnormen för brottmål. Härmed överensstämmer RH 1984: 68, där ersättning för frikänd tilltalads rättegångskostnad vid rättegång utom hemorten utgick fullt för resa men för privat försvar endast till belopp som skulle ha med tillämpning av brottmålstaxan tillerkänts en offentlig försvarare från domstolsorten.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 565    I RH 1983: 109 hade en tilltalad, som fällts till ansvar, av tingsrätten ålagts ersättningsskyldighet för kostnader hänförliga också till viss del av målet i vilket åtalet nedlagts och målet avskrivits. Efter fullföljd enbart i rättegångskostnadsfrågan befriade hovrätten den tilltalade från återbetalningsskyldighet i den ifrågavarande delen och tillerkände den tilltalade jämlikt grunderna för 31: 2 ersättning för kostnader å målet i hovrätten. Utgången synes invändningsfri, men man kan enligt min mening sätta ett frågetecken för åberopandet av grunderna för 31: 2. Förmodligen har hovrätten sett saken så, att eftersom den dit fullföljda talan gällde den tilltalades rätt att såsom (på grund av nedläggandet av åtalet i viss del) frikänd undgå en del av återbetalningsskyldigheten, så hänförde sig också frågan om ersättning för hovrättskostnaderna till hans rätt såsom frikänd. Enligt min mening bör emellertid en tilltalad som fullföljer talan enbart i fråga om rättegångskostnad och får fullt bifall i hovrätten ha rätt tillersättning för sin rättegångskostnad där, oavsett om hans framgång har någonting med 31: 2 att göra eller exempelvis föranleds av bestämmelsen i 31: 1 st. 3. Se härtill NJA 1972 s. 239 och NJA 1984 s. 641 II.
    Enligt NJA 1979 s. 381 är 31: 2 tillämplig inte bara när åtalet mot den tilltalade ogillats utan också i andra fall när högre rätts dom enligt 31: 10 inte skall anses som fällande. (Jfr SvJT 1982 s. 137 f.) Se härtill bl. a. RH 1984: 134, där tilltalad i tingsrätten dömts till böter och i hovrätten erhållit påföljdseftergift och där 31: 2 inte ansågs tillämplig på tingsrättskostnaderna men däremot på hovrättskostnaderna. Principerna för tillämpning av 31: 2 i fall där den tilltalade endast i nyss angiven teknisk bemärkelse skall anses frikänd har närmare utvecklats i NJA 1984 s. 641 I och II. Se härtill också NJA 1985 s. 851, där tilltalad, som i HD fick fängelsestraff om en månad ändrat till fängelse 14 dagar, tillerkändes ersättning av allmänna medel för rättegångskostnader i HD. Som framgår av de anmärkta rättsfallen berättigar inte varje framgång vid fullföljd automatiskt till kostnadsersättning. Det måste exempelvis anses invändningsfritt att i RH 1986: 136 den tilltalade inte fick ersättning för ombudskostnader i hovrätten, när hovrätten ändrat tingsrättens dom endast på så sätt att dagsbotsbeloppet med hänsyn till den tilltalades aktuella ekonomiska förhållanden sattes något lägre än tingsrätten gjort. Se också RH 1986: 159, där tingsrätts fällande dom överklagats endast av åklagaren och hovrätten, som fastställde tingsrättens domslut, lämnade ett yrkande av den tilltalade om ersättning för kostnad för privat försvarare i hovrätten utan bifall med hänsyn särskilt till att hovrätten ej funnit skäl att förordna offentlig försvarare för den tilltalade.
    Det är att märka att ändring av fällande dom, som i högre rätt sker på talan av åklagare, inte innebär att den högre rättens dom skall anses som fällande om inte ändringen innebär ådömande av påföljd som skall anses som strängare än den vartill den lägre rätten dömt. Vid bedömningen av om den högre rättens påföljd skall anses som svårare än den lägre rättens var emellertid inte de påföljder som tidigare omnämndes i 51: 25 p 2 och 3 att anse som likvärdiga utan hade den högre rätten att fritt bedöma deras inbördes svårhetsgrad. Därvid ansågs i HD:s praxis exempelvis ett utbyte av villkorlig dom jämte 100 dagsböter mot en månads fängelse innebära ådömande av strängare påföljd. (Se NJA 1965 s. 379 och vidare min uppsats i Festskrift för Agge s. 423 ff med hänvisningar.) Detta synes hovrätten inte ha beaktat i RH 1987: 67. När tingsrätt dömt tilltalad till villkorlig dom jämte 80 dagsböter och domen på talan av åklagaren ändrades till en månads fängelse ansågs således 31: 2 tillämplig och den tilltalade fick ersättning för inställelsekostnad i hovrätten med motivering

 

566 Lars Welamsonatt tingsrätten gjort en felaktig röstberäkning och att hovrättens avgörande anslöt sig till det som rätteligen skulle ha varit tingsrättens. Med hänvisning härtill ansågs den tilltalade heller inte böra åläggas ersättningsskyldighet mot statsverket för kostnad för offentligt försvar i hovrätten. Med hänsyn till det anförda menar jag att 31: 2 rätteligen inte varit tillämplig. Det förtjänar emellertid ytterligare påpekas, att om stadgandet varit tillämpligt så hade motiveringen beträffande försvarar kostnaden varit missvisande. Medan stadgandet om ersättning för tilltalads egna kostnader är fakultativt, finns det däremot ingen laglig möjlighet att ålägga tilltalad skyldighet att ersätta kostnad för offentligt försvar i högre rätt, om dess dom enligt 31: 10 inte skall anses fällande. — Det bör till de nyss anmärkta rättsfallen uppmärksammas, att sedermera ändringar skett både beträffande 51: 25 och beträffande omröstningsreglerna samt att nya regler om olika påföljders inbördes svårhetsgrad införts i BrB.
    I mål om tillämpning av lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande, där fastighetsägarens talan bifölls i HD, tillerkände HD honom utan någon motivering ersättning av allmänna medel för kostnader i hovrätten och HD, avseende ombudsarvode. NJA 1981 s. 776. (Såvitt framgår av referatet hade ingen ersättning för tingsrättskostnad yrkats.) Enligt 20 och 21 §§ RP, som också åberopats i rättsfallsrubriken, skulle ju kostnadsreglerna i mål om allmänt åtal tillämpas. Eftersom något offentligt försvar inte ifrågakommer i mål av detta slag är det emellertid inte möjligt att göra den distinktion mellan egna kostnader för privat försvarare och kostnad för offentligt försvar som 31: 1 och 2 bygger på. Rimligtvis synes detta böra leda till att med analogisk tillämpning av 31: 2 den vinnande enskilda parten i princip alltid får ersättning för skäliga ombudskostnader.
    Sedan tingsrätt dömt en tilltalad för olovligt fiske till böter och förklarat värdet av redskap, som använts vid fisket, förverkat, fastställde hovrätten domen beträffande bötesstraffet men ogillade yrkandet om förverkande. Med hänsyn till att klagandens talan i hovrätten ansågs kunna till ungefär lika stora delar hänföras till frågan om påföljd och till frågan om förverkande ansågs klaganden böra av allmänna medel erhålla en till hälften jämkad ersättning för sina kostnader i hovrätten. RH 1985: 1. — Då i ett brottmål talan fullföljts av såväl åklagaren som den tilltalade och högre rätt inte gör någon ändring i anledning av någondera partens talan, är enligt förarbetena till RB kostnadsfrågan att bedöma med hänsyn till varje talan för sig. I ett fall där ett särskiljande av detta slag inte ansetts möjligt har hälften av försvararkostnaden ansetts belöpa på den tilltalades fullföljda talan och följaktligen böra återgäldas av denne. NJA 1983 s. 899. Härmed överensstämmer RH 1986: 5.
    I NJA 1980 s. 94 tillerkändes frikänd tilltalad jämlikt 31: 2 ersättning för förskjutna vittneslöner trots att i dessa, som medgivits av den tilltalade, ingått ersättning för tidsspillan med belopp avsevärt överstigande vad vittnena kunnat erhålla om ersättning till dem skolat utgå av allmänna medel. Såvitt gäller den tilltalades medgivande är att märka det av HD åberopade förhållandet att hovrätten måste antagas ha prövat beloppens skälighet oaktat den tilltalade medgivit yrkad ersättning. I övrigt ger rättsfallet anledning understryka det enligt min mening närmast oanständiga i att ett vittne som skall ha ersättning av allmänna medel får nöja sig med lägre belopp än som anses skäligt att låta enskild part betala när det är denne som har att utge ersättningen.
    Yrkande av tilltalad, som i samband med fällande dom förpliktats ersätta statsverkets kostnad för en i hovrätten för honom förordnad offentlig försvara-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 567re, att befrias från kostnadsansvaret har i NJA 1981 s. 807 lämnats utan bifall, då det ansetts befogat att i hovrätten förordna försvarare. — N ansågs kunna som ställföreträdare för ett upplöst aktiebolag föra ansvarstalan i hovrätt mot J. I samband med att hovrätten ogillade ansvarsyrkandena ålade hovrätten N skyldighet att till staten återgälda kostnaderna för försvaret av J. HD fann emellertid att N lagligen inte kunde i sin egenskap av ställföreträdare åläggas ersättningsskyldighet, då fall som avses i 18: 7 inte var i fråga. NJA 1981 s. 869. Det vill synas som om HD (vari jag ingick) av förbiseende nämnt 18: 7 i stället för den i huvudsak likalydande bestämmelsen för brottmål i 31: 5.
    Angående ett fall, där åklagare ålagts kostnadsansvar jämlikt 31: 4, se NJA 1985 s. 85. I fallet ifrågasattes av RÅ om det inte mot bakgrund av rättsutvecklingen på skadeståndsrättens område finns anledning att endast i extrema fall av försummelse eller vårdslöshet tillämpa 31: 4. HD framhöll emellertid, att det beträffande RB:s bestämmelser om åklagares ersättningsansvar, som lämnades oförändrade vid skadeståndslagens tillkomst, är att märka att ersättningsansvaret motsvaras av ett sådant ansvar även för den tilltalade och att regleringen inte innefattar något arbetsgivaransvar för statsverket. Se om rättsfallet också Elwing i Advokaten 1985 s. 373 ff. Det bör vidare uppmärksammas, att i Ds 1988: 66 bestämmelserna i RB om åklagares personliga ansvar för rättegångskostnad föreslås bli upphävda.
    I 10 § lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål finns en säregen kostnadsbestämmelse av följande lydelse: "Då i mål, vari målsägande fört talan, frågan huruvida brott föreligger prövats av jury, må, om omständigheterna föranleda därtill, förordnas att målsäganden och den tilltalade skola bära var sin rättegångskostnad." Enligt förarbetena avses härmed "sådana fall då rätten har annan uppfattning i brottslighetsfrågan än juryn vare sig juryns utlåtande är fällande eller friande." (NJA II 1949 s. 536.) Ett exempel på tillämpning av denna — om lagstiftarens egen skepsis mot juryinstitutionen vittnande — bestämmelse erbjuder RH 1984: 124.
    Om ersättning för personundersökning, se RH 1981: 66.

 

C. Gemensamma bestämmelser

 

Laga förfall
I likhet med vad som skett i närmast föregående översikt och av skäl som där anförts (se SvJT 1982 s. 139 f) skall samtliga rättsfall rörande laga förfall redovisas under V, Återställande av försutten tid och laga förfall i övrigt.

 

Vilandeförklaring
    I RH 1982: 8 förelåg tvist mellan ett utländskt företag som kärande och ett svenskt försäkringsbolag som svarande angående försäkringsersättning. Tvistefrågan i målet var huruvida käranden kunde gentemot svaranden göra gällande ansvarighet på grund av att denne slutit visst avtal, "special indorsement" med kärandens försäkringsgivare, ett puertoricanskt försäkringsbolag som trätt i likvidation. Frågan, vilken rätt försäkringstagare i sistnämnda bolag, sedan detta trätt i likvidation, hade gentemot försäkringsbolag som utfärdat ett "special indorsement" var föremål för prövning av den puertoricanska högsta domstolen. Svaranden förklarade sig medge käromålet jämte ersättning för skäliga rättegångskostnader om det blivande avgörandet i nämnda domstol gick svaranden emot och yrkade att målet måtte vilandeförklaras i avbidan på avgörandet. Hovrätten fann emellertid att den i Puerto Rico anhängiga rätte-

 

568 Lars Welamsongången, vari käranden ej var part, saknade avgörande betydelse för den svenska rättegången med "hänsyn till medgivandets sålunda begränsade räckvidd" och att skäl till vilandeförklaring därför inte förelåg. Jag har svårt att förstå de anförda skälen. Medgivandet kunde ju, såvitt gäller den utländska rättegången, inte ha varit mindre begränsat. Det innebar en — utifrån sett — 50-procentig chans att undgå en sakprövning. Och att käranden inte var part i den utländska processen kan ju inte ha spelat någon roll, eftersom det inte var fråga om att acceptera en dom i denna som gick kärandens intressen emot. För den som endast läser rättsfallsreferatet förefaller skälen för en vilandeförklaring ha varit goda. En annan sak, som inte kan bedömas på grundval av referatet, är att kärandens intresse av ett snabbt avgörande, i förening med väntad tidsutdräkt i Puerto Rico, och utsikterna till att den utländska processen skulle få den ena eller den andra utgången kan ha varit väsentliga faktorer vid en bedömning av frågan om vilandeförklaring. Se om fallet även Pålsson i SvJT 1987 s. 363 f. — Angående fråga, huruvida ett här i riket anhängigt mål om äktenskapsskillnad m.m. borde jämlikt 3: 11 i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap förklaras vilande med hänsyn till ett i Österrike anhängigt äktenskapsmål mellan makarna, se NJA 1980 s. 781. I detta fall tillmättes bl. a. tidsfaktorn särskild betydelse. Se om fallet Pålsson i SvJT 1982 s. 21 7 f och Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt s. 67 f. samt Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt s. 238 f.

 

Delgivning
Beträffande delgivning genom s. k. spikning enligt 15 § 2 st. delgivningslagen framgår av rättsfallen NJA 1983 s. 544 och 1984 s. 684 att sådan beträffande den som har känt hemvist i riket får ske först sedan försök att delge den sökte på vanligt sätt företagits i det aktuella delgivningsärendet; erfarenheter från tidigare delgivningsärenden saknar betydelse. Det senare rättsfallet berör också en fråga som enligt delgivningslagens förarbeten överlämnats åt rättstillämpningen, nämligen huruvida det skall tillmätas betydelse att förutsättning för spikning inte förelåg, ehuru såväl domstolen som stämningsmannen saknat kännedom härom. I rättsfallet hade bolag, med vilket delgivningen skulle ske, avflyttat till ny adress och något försök till delgivning enligt 13 § delgivningslagen hade inte gjorts på den nya adressen före spikningen. Detta förhållande tillmättes emellertid ingen betydelse, eftersom adressändringen inte var känd för tingsrätten eller stämningsmannen och skulden härför väsentligen åvilade ställföreträdare för bolaget, som i skrift till tingsrätten i strid mot 33: 1 underlåtit att lämna uppgift om bolagets adress. — I RH 1981: 105 ansågs kungörelsedelgivningenligt 15 § 1 st. delgivningslagen inte ha kunnat ske beträffande en person som hade känd postadress i Malmö, oavsett att han kunde vara bosatt och mantalsskriven på okända adresser utomlands. Han ansågs inte sakna känt hemvist i delgivningslagens mening. Detta avgörande, som förefaller bygga på att en uppgiven postadress skulle vara liktydig med hemvist, har jag svårt att förstå.
    Bestämmelsen i 19 § delgivningslagen — enligt vilken delgivning har skett genom att den som söks för delgivning själv mottagit handlingen, oavsett på vilket sätt den kommit honom till handa — är enligt NJA 1979 s. 481 och NJA 1981 s. 988 inte tillämplig på mottagande av avgörande vilket av den beslutande myndigheten översänts som en serviceåtgärd i fall där delgivning av avgörandet inte ankommit på myndigheten. På motsvarande sätt bör man enligt NJA 1982 s. 188 bedöma det fall att tappande part mottagit avgörandet från den vinnande

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 569parten när denne inte haft erforderligt medgivande att själv verkställa delgivning.
    I ett lagsökningsmål hade tingsrätt, efter att förgäves ha sökt i vanlig ordning delge gäldenären ansökningen, förelagt borgenären — i enlighet med ett av domstolsverket utarbetat formulär — att vid äventyr av avvisning antingen begära att själv få ombesörja delgivningen eller begära kungörelsedelgivning med angivande av grunderna för denna. Då borgenären därefter begärt kungörelsedelgivning men tingsrätten inte fann visat att förutsättningarna för sådan delgivning var uppfyllda, blev ansökningen avvisad. Avvisningsbeslutet undanröjdes emellertid av hovrätten, som fann att rätten haft att själv undersöka även förutsättningarna för kungörelsedelgivning och att föreläggandet vilket utfärdats utan sådan prövning saknade laga grund. RH 1984: 85. Ett tämligen likartat fall har refererats i RH 1984: 70. Se härtill JO 1981/82 s. 51 ff.
    Angående fråga om tidpunkten för delgivning, när försändelsen utlämnats av lantbrevbärare till annan än adressaten personligen, se RÅ 1983 1: 37.
    Vid tillämpning av 12: 8 st. 3 JB anses enligt NJA 1980 s. 493 den adress under vilken den som avses med uppsägningen har sin stadigvarande bostad vara hans "vanliga adress", om inte särskilda omständigheter föranleder annat. Enbart det förhållandet att han under längre eller kortare tid må ha vistats på annan ort inom eller utom riket för fullgörande av uppdrag eller av annan liknande orsak ansågs inte utgöra sådan särskild omständighet. — Trots att en person var mantalsskriven på viss fastighet och där haft sin vanliga postadress, ansågs i RH 1983: 102 förutsättningar för tillämpning av det ifrågavarande lagrummet saknas, då det framgick att han vid tiden för uppsägningen saknat känt hemvist. — Det kan anmärkas, att i 1980 års fall majoriteten i HD inte tillmätte någon betydelse åt att hyresvärden på hyresgästens anmodan tidigare sänt hyresavier och övrig korrespondens under visst företags adress. I detta hänseende har emellertid lagen sedermera ändrats; har hyresgästen lämnat hyresvärden uppgift om en adress, under vilken meddelanden till honom skall sändas, skall den numera enligt 12: 63 st. 2 JB anses som hans vanliga adress.
    Överlämnande till arvinge av en obestyrkt fotokopia av en med bevis om bevakning försedd testamentshandling ansågs i NJA 1980 s. 630 inte utgöra sådan delgivning som kunde föranleda att fristen för testamentsklander började löpa. Sedan åklagare ansökt om stämning på aktiebolag med yrkande om utdömande av vite som förelagts bolaget, utfärdade tingsrätten stämning inte på bolaget utan på bolagets verkställande direktör. Delgivning av stämningen med denne ansågs — trots att han i och för sig varit behörig att mottaga stämning å bolagets vägnar — inte ha medfört att bolaget fått del av åtalet med preskriptionsavbrytande verkan enligt 35: 1 BrB. NJA 1983 s. 741.
    Se om delgivning också RÅ 1981 1: 55, 19821: 44, 1986: 68 och 1986: 184 samt BD 1985: 2 och 1987: 26.

 

Rättegångshinder
Under denna rubrik redovisas väsentligen rättsfall som hänför sig till behandlingen av frågor om rättegångshinder och således till regler av den typ som återfinns i 34 kap RB. Härjämte berörs emellertid några disparata fall, avseende spörsmål huruvida visst förhållande utgjort rättegångshinder, vilka inte synts naturligt höra hemma under någon av övriga rubriker.
    Ett visst principiellt intresse för hanteringen av frågor om rättegångshinder har RH 1985: 26. Två makar hade skrivit ett inbördes testamente, enligt vilket

 

570 Lars Welamsonden som överlevde den andre skulle erhålla all kvarlåtenskap med full äganderätt samt kvarlåtenskapen efter båda makarnas död skulle tillfalla viss stiftelse. Sedan mannen avlidit skrev hustrun ett eget testamente, enligt vilket all kvarlåtenskap skulle tillfalla X och Y. Efter hustruns död utbetalade en av bouppteckningsförrättarna ett belopp till stiftelsen. Något arvskifte efter hustrun gjordes inte. Efter det att boet avträtts till förvaltning av boutredningsman yrkade dödsboet att stiftelsen skulle förpliktas till dödsboet återbetala det belopp den erhållit. Stiftelsen yrkade att tingsrätten skulle avvisa käromålet, under påstående att målet avsåg ett rättsförhållande mellan stiftelsen och den tidigare avlidnes arvingar. Tingsrätten fann i särskilt beslut ej skäl att avvisa käromålet, enär dödsboet var behörigt att föra talan i saken. Hovrätten, dit stiftelsen fullföljde talan, undanröjde tingsrättens beslut med följande motivering: "Stiftelsens invändning att dödsboet saknar talerätt med avseende på saken är ej en invändning om rättegångshinder utan hör till saken och skall prövas med den." Frågan huruvida det i fallet verkligen förelåg något rättegångshinder eller inte skall här inte närmare dryftas. Förmodligen är domstolarnas bedömning därvidlag riktig. Det synes däremot väsentligt att framhålla, att om en part yrkar avvisning på grund av visst förhållande som har med partsställningen att göra, så framställer han en invändning om rättegångshinder vilken skall behandlas som en sådan, oavsett om han har fog för den eller inte. Utifrån hovrättens bedömning att något rättegångshinder inte förelåg borde man därför endera ha fastställt tingsrättens beslut med motivering att det av svaranden åberopade förhållandet inte utgjorde rättegångshinder eller ha undanröjt tingsrättens beslut med motivering att enligt 34: 3 invändningens beskaffenhet inte fordrade särskilt beslut.
    Dödsbodelägares klandertalan mot bodelning och arvskifte som förrättats av boutredningsman riktades enligt stämningsansökningen mot dödsboet, företrätt av boutredningsmannen. Först genom en efter klandertidens utgång till rätten inkommen skrift klargjordes att dödsbodelägaren med sin talan i stället avsett övriga delägare i dödsboet. Kärandens talan avvisades såsom för sent väckt. NJA 1981 s. 548.
    Ett tämligen säreget problem om betydelsen av invändning om skiljeavtal aktualiserades i NJA 1982 s. 738. A krävde B vid domstol på skadestånd för påstådda intrång i A tillkommande mönsterrätt. Ostridigt hade de påtalade förfarandena ägt rum efter tillkomsten av ett licensavtal mellan parterna, innehållande en skiljeklausul. A påstod emellertid att förfarandena skett efter det att licensavtalet upphört att gälla och dessutom delvis var sådana som aldrig omfattats av något licensavtal, medan B gjorde gällande att samtliga förfaranden hade stöd i licensavtalet. HD fann invändningen om skiljeavtalet inte uppenbart sakna fog men ansåg den inte kunna leda till omedelbar avvisning av käromålet eftersom klausulen inte berörde grunden för käromålet utan endast svarandens invändningar. I stället borde enligt HD tingsrätten ha förelagt käranden att inom viss tid visa att skiljeförfarande inletts vid äventyr att käromålet avvisades samt, om käranden efterkommit föreläggandet, ha förklarat målet vilande i avbidan på att skiljedom behörigen meddelats eller att sådana omständigheter inträffat som föranledde att skiljeavtalet skulle anses förfallet. Beträffande de närmare skälen för den valda lösningen får hänvisas till HD:s ganska utförliga motivering. — I RH 1981: 76 ansåg hovrätten, med tre ledamöter mot två, att utländsk stat som ingått avtal med skiljeklausul hade genom att godta skiljeklausulen avstått från rätten att åberopa immunitet. Avgörandet strider, såsom också framhållits av en ledamot av majoriteten i en utveckling av hans

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 571votum, mot tidigare praxis, senast uttryckt genom NJA 1972 C 434, men synes sakligt välgrundat. Tyvärr fick HD inte tillfälle att på nytt pröva frågan, eftersom den utländska staten visserligen fullföljde talan dit men motpartens talan i målet därefter med den utländska statens samtycke återkallades. Se om fallet vidare Pålsson i SvJT 1987 s. 364 ff.
    Angående invändning om skiljeavtal i lagsökningsmål som hänskjutits till rätten, se NJA 1982 s. 711, anmärkt nedan under VII, Lagsökning och betalningsföreläggande.
    Enligt 3: 7 skadeståndslagen gäller bl. a. att talan mot staten om skadestånd på grund av felaktig myndighetsutövning inte får föras med anledning av beslut av myndighet mot vilket talan fullföljts hos regeringen utan att beslutet upphävts eller ändrats. Bestämmelsen har, i enlighet med uttalanden i skadeståndslagens förarbeten, i NJA 1984 s. 207 ansetts inte tillämplig när regeringen inte prövat fullföljd talan i sak utan avvisat den av formella skäl. I rättsfallet gjordes rimligt nog undantag också för det fall att regeringens beslut att lämna dit anförda besvär utan bifall inte grundats på att den lägre instansens avgörande ansetts riktigt utan på att det var för sent att riva upp beslutet. Såväl HD:s beslut som ett tillägg av referenten i målet, JR Bengtsson, innehåller synpunkter av principiellt intresse för tillämpningen av den ifrågavarande bestämmelsen.
    I mål angående omprövning av tomträttsavgäld anses det enligt NJA 1984 s. 777 åligga rätten att enligt 34: 1 självmant beakta, huruvida talan väckts inom den i 13: 11 st. 2 JB angivna tiden. — Fråga huruvida klandertalan mot samfällighetsförenings stämmobeslut har väckts i rätt tid har däremot i NJA 1981 s. 330 ansetts böra beaktas endast efter invändning.
    Om möjligheten för tingsrätt att pröva fråga om förverkande av en beslagtagen kniv, sedan åklagare jämlikt lagen (1983: 225) om förfarandet vid förverkande av vissa farliga föremål förklarat kniven förverkad men inte lyckats delge beslutet och missnöje inte anmälts mot det, se RH 1984: 43. — Sedan en för grovt valutabrott misstänkt person avlidit, väcktes mot den avlidnes dödsbo och dödsboets konkursbo talan om förverkande av visst belopp. Dödsboet gjorde invändning om rättegångshinder på den grund att, sedan dödsboet försatts i konkurs, dödsboet inte kunde vara part i rättegången. Invändningen ogillades. Invändningar om att värdeförverkande inte lagligen kunde ske hos dödsbo eller dödsbos konkursbo och att förverkandefordringen uppkommit först efter konkursutbrottet och därför inte kunde göras gällande i konkursen ansågs röra själva saken och följaktligen inte kunna föranleda talans avvisande på grund av rättegångshinder. NJA 1981 s. 1083.
    Spörsmål huruvida hinder möter mot sökt stadfästelse enligt 3: 8 lagen om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap av utländsk domstols beslut på den grund att beslutet innebär ogiltigförklaring och inte upplösning av äktenskap rör enligt NJA 1983 C 76 själva saken och är inte en fråga om rättegångshinder.
    I RH 1980: 54 blev en stämningsansökan, riktad mot en f. d. ställföreträdande JO och mot JO-ämbetet, avvisad med motivering av hovrätten att stämningsansökningen var till sitt innehåll så orimlig att käranden inte kunde anses ha något rättsligt skyddat intresse att få den genom ansökningen väckta talan prövad vid domstol. I anslutning till referatet har anmärkts att HD vägrat prövningstillstånd och att en av HD:s ledamöter därvid tillagt för egen del: "Jag anser stämningsansökningen behäftad med sådana brister med avseende på angivande av grunder och yrkanden att den är otjänlig som underlag för rättegång."

 

572 Lars WelamsonDet förtjänar härtill anmärkas, att HD intar den enligt min mening mycket välgrundade principståndpunkten att beslut att vägra prövningstillstånd inte motiveras. (Om skäl härtill, se min artikel i Advokaten 1988 s. 99 ff.) Någon gång, ehuru ytterligt sällan, kan det hända att, såsom i förevarande fall, en ledamot gör ett tillägg till beslutet. Ett skäl härtill kan vara att ledamoten känt ett starkt behov av att ta avstånd från det överklagade avgörandets motivering, trots att det inte kan sägas föreligga något egentligt prejudikatbehov. Jag uppfattar ledamotens tillägg i det föreliggande fallet så att enligt hans mening hovrättens avvisningsbeslut grundats på ett rättegångshinder som regelsystemet inte känner. Att ett tillägg görs "för egen del" betyder normalt att övriga ledamöter inte velat i allt fall till fullo instämma i vad som sägs. Detta behöver emellertid i det aktuella fallet inte innebära annat än att övriga ledamöter inte velat genom instämmande ge tillägget digniteten av en domstolens motivering i strid mot den nyss angivna principståndpunkten. Mot bakgrund av det anförda utgör rättsfallet en illustration till att det kan finnas anledning att begrunda principerna för urvalet av referat av hovrättsfall.
    Sedan tingsrätt efter foruminvändning av part avvisat talan i tvistemål, återtog parten invändningen i hovrätten. Med anledning därav blev tingsrättens beslut undanröjt och målet återförvisat till tingsrätten. RH 1981: 79.

 

III Bevisning

 

Bevisbörda, beviskrav och bevisvärdering

 

Tvistemål (och därmed likartade mål och ärenden)
I SvJT 1982 s. 144 f har jag kommenterat ett av HD i NJA 1977 s. 176 gjort principuttalande rörande beviskravet för orsakssammanhang i mål om utomobligatoriskt skadestånd. Jag har där sagt att HD:s uttalande om att det skall framstå som "klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat har utgjort skadeorsaken" innebär att det är den sammanlagda sannolikheten församtliga andra händelseförlopp än det av den skadelidande påstådda som skall jämföras med det sistnämnda. Jag anser alltjämt att uttryckssättet — som också för viss annan typ av mål använts i NJA 1977 s. 549 — berättigar detta antagande. Hur det i detta hänseende förhåller sig med uttalanden i NJA 1981 s. 622 och 1982 s. 421, där HD i mål om skadestånd enligt miljöskyddslagen respektive skadestånd för produktskada fortsatt på den sålunda utstakade vägen, synes mera svårbedömbart. Enligt båda fallen (s 632 resp. 482 f.) krävs, för att man skall godta den skadelidandes påstående om visst orsaksförlopp, att detta framstår som klart mera sannolikt än någon förklaring till skadan som lämnas från motsidan. Det måste vara en jämförelse med varje förklaring för sig som här åsyftas. Härefter tilläggs emellertid, att den skadelidandes påstående även skall vara i sig sannolikt med hänsyn till omständigheterna i målet. Härmed kommer man såvitt jag förstår tillbaka till en jämförelse med den sammanlagda sannolikheten för att det är någon av motsidans förklaringar som är den riktiga. Men varför man i så fall inte bibehållit 1977 års formulering undandrar sig mitt bedömande; om avsikten varit att uttrycka sig klarare synes man i allt fall knappast ha lyckats. (Se om det sist anmärkta fallet också Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor s. 359.)

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 573    Exempel på ett lågt beviskrav erbjuder också mål om försäkringsersättning. Frågor om bevisbörda, beviskrav och bevisvärdering i sådana mål har aktualiserats i åtskilliga rättsfall. I NJA 1984 s. 501 I och II gjorde HD betydelsefulla principuttalanden i ämnet. Efter att ha konstaterat att enligt allmänna processuella grundsatser försäkringstagare, som gör gällande att försäkringsfall föreligger, har bevisbördan för att så är förhållandet och efter att ha framhållit olika synpunkter av betydelse för beviskravets styrka, formulerade HD beviskravet sålunda: Försäkringstagaren "skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet, om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet." HD framhöll också att vid bedömningen hänsyn får tas till att försäkringstagaren — konsumenten — i allmänhet har betydligt sämre möjligheter än försäkringsgivaren att förebringa utredning i frågor av teknisk natur av betydelse för bedömningen av hans påståenden och att brister i den tekniska utredningen, vilka det varit möjligt och rimligt att avhjälpa, därför normalt bör få gå ut över försäkringsgivaren. I domen anges att tvisten gällde huruvida försäkringstagarens bil olovligen tagits och brukats på sätt det åberopade försäkringsvillkoret förutsatte och vidare att fråga var om en försäkring som omfattas av konsumentförsäkringslagen.
    Rättsfallet NJA 1986 s. 3 bekräftar det nyss återgivna principuttalandet om beviskravet och ger också vid handen att principen bör tillämpas oavsett om misstanke föreligger om försäkringsbedrägeri eller om någon sådan misstanke inte finns. Det sistnämnda var förhållandet i 1986 års fall, där frågan gällde, huruvida en bil förskingrats av en person åt vilken den anförtrotts eller blivit stulen hos denne. Rättsfallen NJA 1986 s. 358 och RH 1987: 92 ger flera exempel på tillämpning av den angivna principen. Vid bevisvärderingen beaktades bl. a. i det förra fallet att försäkringstagaren och i det senare fallet att försäkringstagarens sambo framstod som mindre trovärdig på grund av att han tidigare gjort sig skyldig till viss brottslighet. — Ytterligare exempel utgör RH 1983: 100, RH 1986: 110 samt RH 1987: 48, 59 och 133. Jfr RH 1987: 50. I RH 1986: 134 fann hovrätten att samma princip borde gälla när en försäkringstagare som grund för sitt krav på ersättning åberopar att en stöld förövats i samband med inbrott i en bostad och försäkringsgivaren bestrider att försäkringsfall föreligger. Se härtill också RH 1980: 71, där hovrätten dock ansåg försäkringsbolaget ha bevisbördan — ehuru endast med krav på övervägande sannolikhet — för påstående att vid inbrottsstöld gärningsmannen haft tillgång till nyckel som utlämnats av behörig innehavare. — Då i mål om försäkringsersättning anledning saknats ifrågasätta en försäkringstagares uppgift om att en villadörr varit låst, godtogs uppgiften. RH 1980: 45.
    NJA 1986 s. 470 gäller tillämpning i avtal om vagnskadeförsäkring av en undantagsklausul för fall då fordonets förare gjort sig skyldig till bl. a. rattonykterhet. HD uttalade bl. a. att på bevisningens styrka beträffande påstådd rattonykterhet inte bör ställas lägre krav än som normalt gäller i civilmål men att det å andra sidan inte finns anledning att ställa beviskravet så högt som fordras för en fällande dom i mål om ansvar för rattonykterhet.
    I RH 1987: 93 hade patent- och registreringsverket till tingsrätt anmält att ett visst bolag inte hade sänt in årsredovisningshandlingar för något av de tre senaste räkenskapsåren. För att undgå beslut om likvidation ålåg det bolaget att styrka att likvidationsgrunden upphört under ärendets handläggning vid tingsrätten. Bolaget påstod att så skett genom att bolagets revisor viss dag med

 

574 Lars Welamsonposten i lösbrev översänt årsredovisningshandlingarna till patent- och registreringsverket. Förhör med revisorn begärdes. Hovrätten, som fann att det i vart fall måste krävas övervägande sannolikhet för att årsredovisningshandlingarna kommit in inom den aktuella tiden, tillät emellertid inte förhöret. Mot patent och registreringsverkets påstående att redovisningshandlingarna veterligen inte inkommit och med hänsyn till vad verket upplyst om företagen utredning och om rutiner för diarieföring och registrering samt med hänsyn till möjligheten att ett lösbrev kan komma bort under postbefordringen kunde nämligen enligt hovrätten beviskravet inte anses uppfyllt enbart genom bevisning att handlingarna avsänts på sätt bolaget gjort gällande. I ett mål om ersättning för kravbrev godtogs däremot i RH 1987: 29 borgenärens påstående att kravbrev med visst innehåll sänts till gäldenären. I referatet och referatrubriken — men inte i hovrättens dom — anges att gäldenären inte uttryckligen bestritt att han mottagit kravbrev. I mål om besvär över domvilla aktualiserades i NJA 1987 s. 941 fråga om kravet på bevis för ett av klagandebolaget gjort påstående att dess företrädare fått del av stämning i ett tvistemål först vid en senare tidpunkt än den som angavs i det av honom undertecknade delgivningskvittot.
    I mål om ersättning för inkassokostnader ansågs det åligga gäldenären att styrka att överenskommelse om viss nedsättning av kapitalskulden, som ostridigt träffats sedan betalningspåminnelse utfärdats och borgenären lämnat sitt krav till inkasso, ägt rum före avsändandet av inkassokravet. RH 1984: 126.
    I NJA 1987 s. 668 förelåg tvist huruvida skada i en uthyrd lägenhet uppkommit efter inflyttningen. HD gjorde i målet bl. a. följande principuttalande: "Tvister av detta slag kan i stor utsträckning förebyggas, om bevisning säkras beträffande lägenhetens skick vid tiden för inflyttningen. Det kan — som framgår av yttranden i målet av de centrala organisationerna på hyresmarknaden — bl. a. ske genom en på lämpligt sätt genomförd besiktning. Den naturliga och rationella ordningen är att hyresvärden sörjer för besiktning eller annan bevissäkring; härigenom ökar utsikterna för att en sådan kommer till stånd. I enlighet med detta synsätt bör vid en efterföljande tvist hyresvärden ha bevisbördan för påståendet att en viss skada har uppstått först efter hyresgästens inflyttning."
    Ägaren till en travhäst hade träffat avtal med en travtränare om att denne skulle omhänderha hästen samt träna hästen och tävla med den. Sedan hästen skadats och dött under träning fördes skadeståndstalan mot travtränaren. Denne ansågs inte vara underkastad s. k. presumtionsansvar utan endast vanligt vållandeansvar, innebärande att förutsättning för bifall till skadeståndstalan var att försumlighet hos tränaren kunde styrkas. NJA 1983 s. 617.
    Om beviskravet vid tillämpning av bestämmelserna om efterprovision i 68 § 2 st. kommissionslagen, se NJA 1984 s. 404. — Om beviskravet vid tvist huruvida mäklaruppdrag givits, se RH 1982: 20.
    Angående beviskravet vid prövning av fråga om parts processbehörighet, se NJA 1981 s. 857. — Om bevisvärdering och bevisbörda i det s. k. skattefjällsmålet, se NJA 1981 s. 1 (s 179 - 182). Om bevisbördan i mål om skyldighet för kommun att ersätta fastighetsägare skada på grund av källaröversvämning vid exceptionellt intensivt regn, se RH 1983: 162. Vid tvist mellan makar har gäldenären ansetts bevisskyldig för att han betalt gemensamma hushållskostnader RH 1980: 22. I RH 1981: 91 förelåg tvist, huruvida anmaning till hyresgäst, som utan tillstånd hyrt ut lägenheten i andra hand, att vidta rättelse skett inom föreskriven tid från det att hyresvärden fått vetskap om andrahandsuthyr-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 575ningen. Hyresgästen ansågs ha bevisbördan för påstående att hyresvärden fått vetskap om andrahandsuthyrningen vid tidigare tidpunkt än denne påstod. — Om tillämpning av presumtionsregeln i 4: 3 st. 1 expropriationslagen, se NJA 1982 s. 757. — I lönegarantimål har riksskatteverket ansetts ha bevisskyldigheten för påstående om annan anställningsform än tillsvidareanställning. RH 1987: 101. — I sådant mål har kravet på löntagarens bevisning rörande lönefordringen ansetts kunna sättas lägre än i ett regelrätt tvistemål mellan arbetstagaren och arbetsgivaren. RH 1984: 98.
    Angående fråga i visst fall huruvida förebragt utredning rörande innehållet i tillämplig utländsk rätt var tillräcklig, se NJA 1987 s. 885.
    I mål om faderskap hade samlag mellan modern och svaranden under konceptionstiden inte ansetts tillförlitligen utrett genom den på samlagsfrågan direkt inriktade bevisningen. Genom denna bevisning, sammanställd med resultaten från blodgenetisk undersökning och övriga omständigheter fann HD emellertid styrkt att svaranden var barnets far. NJA 1984 s. 49. Genetisk bevisning beaktades här inte med avseende på samlagsrekvisitet i 1: 5 FB. Faderskapet ansågs emellertid med stöd av sådan bevisning kunna — utan att först som ett mellanled samlag under konceptionstiden utreddes — fastställas enligt en "primär" eller "generell" faderskapsregel, innebärande att faderskapstalan skall bifallas om barnet kan direkt bevisa faderskap. Samma bedömning gjordes i NJA 1985 s. 236 I. I NJA 1985 s. 236 II tog däremot HD hänsyn till genetisk bevisning vid bedömande av frågan, huruvida samlag förekommit under konceptionstiden (men sådant samlag ansågs det oaktat inte styrkt). Skiljaktiga meningar i HD förekom i samtliga tre fall. Beträffande den närmare innebörden av rättsfallen hänvisas till utförliga motiveringar av både majoritet och reservanter samt — förutom till litteratur vartill hänvisas i 1984 års fall — till Walin, Föräldrabalken, 4 uppl. 1986 s. 47. I mål om fastställande av faderskap ansågs inte kunna uteslutas att modern under konceptionstiden haft samlag med — förutom den instämde mannen — en eller flera oidentifierade män. Med hänsyn till det faderskapsindex som beräknats för den instämde mannen ansågs likväl sannolikt att barnet avlats av denne. NJA 1981 s. 594. Se härtill Höglund i SvJT 1984 s. 547 f. Om bevisvärdering i faderskapsmål, se också RH 1982: 139. — Om bevisbördan i mål om underhållsbidrag, se SvJT 1980 rf s. 12 och RH 1980: 86 samt därtill Pålsson i SvJT 1982 s. 226.
    Angående beviskravet i rättegång om bättre rätt till lös egendom efter föreläggande enligt 4: 20 UB, när den ena av två sammanboende makar påstår sig vara ensamägare till viss i makarnas gemensamma besittning befintlig lös egendom, som utmätts för den andra makens gäld, se NJA 1987 s. 500. Av HD:s motivering förtjänar här återges följande: "Make som påstår att visst lösöre i makarnas gemensamma hem tillhör honom eller henne ensam har visserligen bevisbördan för detta påstående. Men med hänsyn till de svårigheter som föreligger för make att efter kanske åtskilliga år förebringa bevisning om sin äganderätt framstår det i en rättegång om bättre rätt till lös egendom i makars gemensamma besittning som motiverat att uppställa ett lägre beviskrav än det som i utsökningsmål förutsätts för kullkastande av presumtionen enligt 4 kap 19 § 1 st. UB." Se härtill Gregow i Festskrift för Welamson s. 207 ff med hänvisningar. Där behandlas också andra rättsfall rörande beviskravet vid utmätning i skilda situationer, nämligen NJA 1983 s. 436 och s. 410 I och II samt NJA 1986 s. 334 och s. 443 I och II. (Se härtill också Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor s. 357 f.) — Angående fråga om det fanns skäl att förelägga tredje man, som påstått

 

576 Lars Welamsonbättre rätt till utmätt lös egendom, att väcka talan i saken vid domstol, se också RH 1983: 9. — Utmätning av luftfartyg för en persons skulder har enligt RH 1982: 138 inte kunnat ske när hans hustru var i luftfartsregistret antecknad som ägare till luftfartyget och utmätningssökanden ej styrkt att egendomen tillhörde mannen.
    Angående frågan, vilken bevisning som fordrades för att en person skulle anses ha varit ägare till en fastighet som utmätts och som hans fästmö före utmätningen förvärvat från annan, se NJA 1981 s. 448 och därtill Agell, Äganderätten till fastighet för makar och samboende s. 119 ff. samt Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor s. 121 ff. — UB:s regler om utmätning av egendom i gäldenärens och tredje mans gemensamma besittning har i RH 1983: 57 ansetts tillämpliga vid betalningssäkring hos bolag verkställd i medel på bolagsmans postgirokonto; verkställigheten skedde alltså med förbehåll för bolagsmannens rätt till kontomedlen. — Hos den som i eget namn lämnat gods till annan för försäljning utmättes hans fordran på betalning, alternativt själva godset, om det ej blev sålt. Utmätningen undanröjdes emellertid av hovrätten, som fann att varken den utmätta fordringen, som ej var i någons besittning, eller det subsidiärt utmätta godset, som var i tredje mans besittning, fick enligt 4: 17 UB tas i mät hos den som lämnat godset till försäljning med mindre det framgick att egendomen tillhörde honom. RH 1983: 56.
    Angående fråga vid handräckning hos konkursgäldenär på begäran av konkursförvaltaren vilka krav som skall ställas på utredningen om äganderätten till den egendom som konkursförvaltaren önskar komma i besittning av, se RH 1985: 113. Om beviskravet vid ansökan om handräckning enligt 191 § utsökningslagen, se RH 1981: 21.
    Om kravet — i ärende om dödförklaring — på bevisning om att den försvunne befunnit sig i livsfara, se NJA 1980 s. 44 och därtill Höglund i SvJT 1984 s. 591 f. samt Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor s. 45.
    Om beviskrav i mål angående könsdiskriminering, se AD 1981: 69 och 171.
    I AD 1987: 90 uppkom i mål om ogiltigförklaring av uppsägning fråga om bevisverkan av en italiensk brottmålsdom varigenom arbetstagaren dömts för olovligt tillgrepp. AD uttalade, att en fällande dom i brottmål — vare sig den är meddelad av svensk eller italiensk domstol — som huvudregel måste tillmätas en betydande bevisverkan i en anställningstvist rörande samma händelseförlopp. I det aktuella fallet fanns emellertid särskilda skäl att ifrågasätta värdet av domen, och AD fann inte tillförlitligen styrkt att arbetstagaren begått gärningen.

 

Brottmål (och därmed likartade mål och ärenden)
Frågor om bevisvärdering i brottmål är oftast i sådan grad knutna till förhållandena i det enskilda fallet att de inte har något större intresse utöver detta fall. Frågan om styrkan av det beviskrav som riktas mot part är i sin tur vanligen så intimt förbunden med bevisvärderingen att den inte heller är väl lämpad för ett prejudikat. Undantagsvis har emellertid HD funnit anledning att i olika typer av brottmål markera det beviskrav som skall iakttas och att illustrera dess tillämpning i ett givet fall. Ett sådant fall utgör NJA 1980 s. 725, där HD i ett våldtäktsmål formulerade beviskravet så, att den tilltalades skuld måste vara ställd utom rimligt tvivel. (Fallet har också visst intresse med avseende på bevisvärderingen.) Samma formulering — svarande mot den engelska rättens krav på avsaknad av "reasonable doubt" — återkommer i NJA 1982 s. 164, där HD uttalade bl. a. följande: "Också i narkotikamål — och även beträffande en

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 577tilltalad som under alla förhållanden kan förutsättas vara engagerad i illegal handel med narkotika — måste det för en fällande dom krävas att det blivit ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till brott i enlighet med åtalet. Också i NJA 1982 s. 525 har HD uttalat att i mål om ansvar för grovt narkotikabrott kraven på den föreliggande bevisningens styrka måste — utan avseende på de speciella bevissvårigheter som erfarenhetsmässigt ofta föreligger i sådana mål — ställas lika högt som när det gäller ansvar för annan grov brottslighet.
    I mål om ansvar för skattebrott gjordes invändning om s. k. kvittning mot utelämnade intäkter av belopp för vilka avdrag inte yrkats i deklarationen. Bevisskyldigheten med avseende å påståendet om utgifter ansågs åvila åklagaren, men en förutsättning för att påståendet skulle kunna godtas enbart därför att det inte blivit vederlagt ansågs vara att det blivit så konkretiserat att det inte på grund av sin vaghet praktiskt sett undandrog sig kontroll. NJA 1980 s. 359 I. Jfr Heuman i Festskrift för Welamson s. 251 ff, särskilt s. 270 ff. — I mål om ansvar för olovlig körning, där det förda fordonets tjänstevikt var av betydelse, antog HD att bilregistrets uppgifter om tjänstevikten visserligen inte kan tillmätas absolut avgörande betydelse men att man — för att bilregistret skall fylla sitt ändamål i fråga om körkortskontrollen — måste utgå från att fordonet, så länge inte annat tillförlitligen styrks, har den i bilregistret angivna tjänstevikten. NJA 1982 s. 193. — En fråga, huruvida ett i förarbetena till 12: 65 a st. 3 JB (i lagrummets lydelse före den 1 juli 1988) gjort uttalande om visst avsteg från den åklagaren normalt åvilande bevisbördan kan godtas i rättstillämpningen, berörs i JR Soleruds tillägg i NJA 1987 s. 968.
    En man hade dödats genom knivhugg, och två män hade åtalats i anledning av det inträffade, den ene för mord och den andre för medhjälp till grov misshandel och medhjälp till vållande till annans död. Vem som utdelat de dödande knivhuggen kunde inte fastställas i vidare mån än att det var en av de tilltalade. Den för mord åtalade blev därför frikänd. Däremot fälldes den andre till ansvar i huvudsaklig överensstämmelse med ansvarsyrkandet mot honom. NJA 1986 s. 802.
    Om bevisvärdet, i mål angående sexuellt utnyttjande, av en 5-årig flickas berättelse med hänsyn till dess innehåll och de omständigheter under vilka den tillkommit, se NJA 1986 s. 821. Om bevisvärdet i sådant mål av viss dokumentation av samtal med en 3-årig flicka vilka hållits av barnpsykolog och kurator, se RH 1987: 65. — Angående fråga om bevisvärdet av polisförhörsprotokoll i mål, där förhörspersonen som vittne inför domstolen avvikit från vad han uppgett för polisen, se RH 1983: 121. — Angående fråga om bevisverkan av analysbevis vid åtal för rattfylleri när blodprov tagits av en laboratorieassistent och inte såsom föreskrivs i 28: 13 av en läkare eller legitimerad sjuksköterska, se NJA 1986 s. 489 och därtill Thelin i SvJT 1987 s. 129 ff.
    Om beviskravet för att tilltalad begått brott under inflytande av psykisk abnormitet, se RH 1982: 18. Angående beviskrav och bevisvärdering i mål om rattfylleri och rattonykterhet, se NJA 1982 s. 114 och 1984 s. 637. Om bevisvärdering i mål om åtal för bl. a. grovt rån, se RH 1985: 134, för olovligt tillgrepp se RH 1986: 6 och 1986: 9, för skattebrott RH 1981: 170, för grov olovlig jakt NJA 1986 s. 833 samt för hastighetsöverträdelse RH 1984: 68 och 1985: 65.
    I mål mot registrerad ägare av fordon om skyldighet att utge trafikförsäkringsavgifter har den registrerade ägaren ansetts bevisskyldig för påstående att

40—39-168 Svensk Juristtidning

 

578 Lars Welamsonannan person är ägare till fordonet. NJA 1986 s. 758. — Den som en god stund haft bil uppställd på tomtmark i strid mot villkor för parkering där men påstår att han varit sysselsatt med att lasta gods bör enligt RH 1985: 14 undgå skyldighet att betala avgift enligt villkoren endast om han kan föra fram åtminstone någon omständighet ägnad att stödja hans påstående. Jfr rättsfall anmärkt ovan under I, Rättegångsförseelse. Om bevisvärdering i mål om parkeringsavgift, se också RH 1984: 49.

 

Övrigt rörande bevisning i allmänhet
Om tillämpning av grunderna för 35: 5 med avseende på index för uppräkning av expropriationsersättning med hänsyn till prisutvecklingen, se NJA 1981 s. 933.
    Sedan faderskap fastställts genom erkännande, ansökte mannen om förordnande om blodundersökning. Han åberopade därvid att modern efter erkännandet sagt att hon haft samlag med andra män under konceptionstiden. Modern förnekade emellertid att hon gjort något sådant uttalande. Ärendet avgjordes både i tingsrätten och hovrätten på handlingarna. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut att lämna ansökningen utan bifall med motivering att uppgift stod mot uppgift och att anledning inte förekom att sätta större tilltro till mannens uppgifter än till vad modern uppgivit. HD, som fann att mannens uppgifter inte kunde lämnas utan avseende, uttalade att bedömningen av i vad mån tilltro kunde sättas till mannens respektive moderns uppgifter inte lämpligen kunde göras på grundval enbart av parternas — genom ombud — skriftligen lämnade uppgifter. Prövningen borde i stället ske efter muntligt hörande avparterna. Ärendet återförvisades därför till tingsrätten. NJA 1986 s. 646.
    I ett mål rörande ekonomisk brottslighet hade A hörts som s. k. medtilltalad vid tingsrätten. I hovrätten hördes han inte på nytt eftersom han genom sin försvarare låtit meddela att han inte skulle komma att yttra sig. Åklagaren nöjde sig med att utskriften av förhöret vid tingsrätten lästes upp. Åklagaren medgavs därvid inte att läsa upp och åberopa vad A hade sagt under förundersökningen beträffande omständigheter som han vägrat uttala sig om vid tingsrätten. RH 1987: 111. Ställningstagandet motiverades med att bestämmelserna i 36: 16 och 46: 6 inte var tillämpliga på åklagarens hemställan utan denna kunde prövas endast med utgångspunkt i reglerna i 35: 14. Det förtjänar uppmärksammas att sistnämnda lagrum sedermera ändrats, men det vill förefalla som om ändringen inte skulle påverka den situation som var aktuell i rättsfallet, eftersom A redan hörts inför rätten.
    Förbudet mot vittnesattester i 35: 14 ansågs i AD 1982: 28 inte gälla vid prövning av yrkande och interimistiskt beslut enligt 34 § 3 st. lagen (1982: 80) om anställningsskydd.

 

Bevisning till framtida säkerhet
Enbart syftet att få fram uppgifter om identiteten hos den som skall vara part i en framtida rättegång möjliggör inte bevisupptagning enligt 41 kap, men om bevisupptagningen oavsett det direkta syftet också kan leda till att andra omständigheter av betydelse för partens rätt kan styrkas och fara föreligger för att bevisningen i sådant hänseende kan gå förlorad, har den i praxis ansetts tillåten. Se NJA 1982 s. 650, jfr 1984 s. 47, och RH 1987: 132. När part i ett anhängigt tvistemål ansökt om bevisupptagning till framtida säkerhet genom förhör med ett 74:årigt vittne, uppkom frågan om en analog tillämpning av 41: 1 eller 36: 19. Se NJA 1982 s. 372.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 579Vittne (och medtilltalad)

 

Rätt att vägra vittna
I mål om ansvar för mened ansågs den tilltalade, när han i det tidigare målet hördes som vittne, inte ha haft rätt enligt 36: 6 att vägra yttra sig på den grunden att han kunde röja att han begått brottslig handling, eftersom ansvaret för handlingen var preskriberat. NJA 1985 s. 774. — I mål om ansvar för mened fördes talan mot två tilltalade under påstående att de lämnat osanna uppgifter när de hördes som vittnen angående omständighet som hade samband med av dem förövad brottslighet. Fråga uppkom huruvida de ägt rätt enligt 36: 6 att vägra yttra sig. NJA 1980 s. 435. Härtill bör uppmärksammas att 36: 1 sedermera ändrats så att vittnesförhör inte får hållas med någon som åtalats för gärning vilken har omedelbart samband med den gärning förhöret gäller. — En kvinna som förut varit förlovad och sammanbott med tilltalad har i RH 1981: 200 inte ansetts som sådan närstående till honom att hon var fri från skyldighet att vittna i brottmålet. Det förhållandet att en som vittne hörd person rätteligen varit att anse som part i målet och alltså jämlikt 36: 1 inte bort få avlägga vittnesmål ansågs i RH 1983: 74 inte föranleda att han inte kunde dömas för mened.
    Anhörig till tilltalad hade vid tingsrätten utnyttjat sin rätt att vägra vittna. Åklagaren begärde i hovrätten vittnesförhör med den som under förundersökningen förhört den anhörige. Hovrätten fann vittnesförhör om vad den anhörige uppgivit under förundersökningen inte kunna tillåtas. RH 1980: 112. — åklagarens begäran hade vid tingsrätten en broder till den tilltalade hörts som vittne. I hovrätten, där åklagaren begärt omförhör med vittnet, vägrade vittnet under åberopande av släktskapen med den tilltalade att avlägga vittnesmål. Åklagarens yrkande att som bevis i målet få åberopa vittnets utsaga såsom den antecknats i tingsrättens dom avslogs. RH 1987: 24. Hovrätten uttalade i sin motivering att det redan av lagtolkningsskäl syntes tveksamt om man i ett fall som detta ägde beakta vad den som i hovrätten begagnar sig av sin rätt att vägra vittna har uppgett i tingsrätten men åberopade därutöver vissa förhållanden, innebärande att det inte kunde anses utrett att vittnet före förhöret i tingsrätten fått upplysning om sin rätt att vägra vittna. För egen del ställer jag mig tveksam till avgörandet. Som framgår av förarbetena till 36: 3 (SOU 1938: 44 s. 390) har den aktuella begränsningen av vittnesplikten inte tillkommit i den tilltalades intresse utan av hänsyn till den svåra konfliktsituation som en nära anhörig till den tilltalade eljest kunde försättas i, och denna synpunkt får anses överspelad när vittnet med rätt eller orätt redan hörts. Hovrättens ståndpunkt kan visserligen sägas förstärka skyddet för den som skall höras genom att det inte skall löna sig att underlåta att upplysa honom om hans rätt att vägra vittna. Det synes dock diskutabelt om denna preventionssynpunkt har tillräcklig styrka; det finns i allt fall ingen allmän regel om att bevisning som tillkommit med mer eller mindre olagliga metoder inte får förebringas.

 

Tystnadsplikt
Det skydd för den personliga integriteten som läkares tystnadsplikt enligt 36: 5 st. 2 innebär kvarstår efter patientens död men är då av mindre omfattning. NJA 1987 s. 724. En avgränsning av skyddet för den enskilde måste då enligt HD göras under hänsynstagande till att det efter dödsfallet närmast är fråga om att skydda dem som varit den döde närstående mot att sådana uppgifter om den avlidne kommer till offentlig kännedom som de efterlevande med fog kan

 

580 Lars Welamsonuppfatta som sårande, och det bör heller inte vara möjligt att lämna ut uppgifter som kan anses kränka den frid som tillkommer den avlidne. Jfr RH 1981: 109 och RH 1985: 116 samt RÅ 1982 2: 66. En polisman, som hördes såsom vittne i ett mål om narkotikabrott angående sina iakttagelser vid spaningen, vägrade med hänvisning till spaningstekniska skäl att besvara en fråga om från vilken plats han gjorde sina iakttagelser. Då uppgiften om platsen ansågs inte vara utan betydelse i målet, förelade hovrätten vittnet att besvara frågan. RH 1987: 33.

 

Vittnesersättning
I rättsfallet NJA 1984 s. 587 hade ett vittne, som i hovrätten åberopats av två medparter, av vilka den ena hade rättshjälp, yrkat ersättning med 617 kr; referatet upplyser inte mot vem yrkandet riktades. Hovrätten tillerkände vittnet ersättning av allmänna medel med 306 kr. De båda nämnda medparterna yrkade förpliktande för motparterna att gottgöra dem för rättegångskostnader i hovrätten med bl. a. 311 kr, avseende ytterligare ersättning till vittnet. HD ogillade yrkandet med bl. a. följande motivering: "Enligt 36 kap 24 § RB åligger det rätten att pröva storleken av den ersättning som vittne är berättigat till för sin inställelse. Rättens ställningstagande härvidlag innebär en uttömmande bestämning av vittnets rätt till ersättning vare sig prövningen sker med stöd av förordningen (1982: 805) om ersättning av allmänna medel till vittnen m. m. eller enligt 36 kap 24 § 3 st. första meningen RB." Rubriken till rättsfallet lyder: "Tappande part kan lagligen inte åläggas att till den vinnande parten utge belopp avseende vittnesersättning utöver den ersättning som tillerkänts vittnet enligt rättens beslut." I en artikel i Advokaten 1987 s. 346 f har Tuveson och Wilensky tolkat rättsfallet så att vittnet inte uttryckligen yrkat ersättning av de parter som åberopat vittnet beträffande de 311 kronorna och att det var denna formella hake som legat till grund för HD:s ställningstagande. De säger sig också ha fått sin tolkning bekräftad av föredraganden i målet. Vidare sägs att författarna senare fått gehör för sin tolkning i flera tingsrätter och en hovrätt i mål där privat sakkunnig uttryckligen yrkat ersättning av den part som åberopat förhöret, med påföljd att parten förpliktats svara för den del av vittnes- och sakkunnigersättningen som inte täcks av allmänna medel; förlorande part får slutligen svara för kostnaden, som en rättegångskostnad.
    Enligt min mening kan 1984 års rättsfall knappast anses säga någonting av betydelse för frågan, huruvida en part som har rättshjälp kan förpliktas att utge en viss del av ersättningen till ett av honom åberopat vittne. Avgörandet kan i varje fall inte anses ge något stöd åt författarnas åsikt att så kan ske. Det förtjänar däremot uppmärksammas att i två refererade hovrättsfall olika hovrätter beträffande vittnesersättning givit uttryck åt den motsatta åsikten. Se RH 1986: 149 och RH 1987: 9. Den i dessa rättsfall intagna ståndpunkten överensstämmer enligt min mening med gällande rätt. Redan av vad jag anfört i tidigare sammanhang framgår däremot att jag till fullo delar författarnas uppfattning att det inte är rimlig juridik att en part får betala tusentals kronor om motparten inte har rättshjälp men slipper betala nästan helt om hans motpart har rättshjälp. Den orimligheten beträffande vittnesersättning står emellertid lagstiftaren för och domstolarna kan inte eliminera den.
    Samma bedömningar som enligt vad nyss sagts har gjorts i referatfallen har i RH 1982: 119 gjorts beträffande ersättning för inställelse till ett s. k. sakkunnigt vittne, medan vad part utgivit för dennes förberedande arbete ansågs utgöra en

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 581partens rättegångskostnad, för vilken tappande part kunde åläggas betalningsskyldighet. (Frågor om ersättning för privat sakkunnigutredning går jag i övrigt inte in på här. Det förtjänar dock uppmärksammas, att en ändring av viss betydelse därvidlag har gjorts i 24 § RL genom lag 1988: 213.)
    Angående fråga, huruvida polisman, som av domstol kallats att vittna respektive att höras som målsägande under dag då han var fri från tjänstgöring, hade rätt till ersättning för tidsspillan avseende kostnad för barnpassning, se NJA 1986 s. 649 och RH 1986: 45. — Vittnes rätt till ersättning för inställelse är enligt RH 1984: 109 inte i något fall beroende av att vittnet inställt sig punktligt eller eljest iakttagit erforderlig aktsamhet. Rättsfallet berör också frågan om tidpunkten för rättens ställningstagande i ersättningsfrågan.

 

Sanktioner
I visst mål mot fyra tilltalade förordnade hovrätten enligt grunderna för 36: 20 st. 2 i dess lydelse före ändring genom lag 1987: 747 (numera har 36: 20 endast ett stycke) samt grunderna för 51: 19 st. 2 och 3 att en femte person, som var tilltalad i målet men beträffande vilken tingsrätten ännu inte prövat åtalet, skulle hämtas till huvudförhandligen för att höras med anledning av åklagarens talan. RH 1981: 147. — Angående fråga om vittnes ansvar för rättegångskostnader, se det nyss anmärkta fallet RH 1984: 109.

 

Bevisupptagning åt eller vid utländsk domstol
I syfte att tillmötesgå utländsk domstols beviskrav i ett ärende om utlämning till Sverige av en person som ställts under åtal här anordnade en tingsrätt på begäran av åklagare ett förfarande, i vilket målsäganden, en medtilltalad, åklagare, polismän och sakkunniga företrädde inför tingsrätten och efter avläggande av ed bekräftade riktigheten av tidigare gjorda och i skrift nedtecknade utsagor samt undertecknade dessa, varefter rättens ordförande på handlingarna betygade att de däri intagna uppgifterna vidkänts, beedigats och undertecknats inför honom. HD ansåg förfarandet att anordna edgång ha utgjort ett otillåtligt avsteg från den svenska rättsordningen. NJA 1984 s. 851. — Angående ett omdiskuterat fall av bevisupptagning utomlands i brottmål, se Elwing i SvJT 1985 s. 230 ff och Hellners, ibm s. 752 ff.

 

Skriftlig bevisning
I dom år 1953 förordnade domstol med stöd av 36 § 1937 års sekretesslag om sekretess intill viss dag under 1982 beträffande delar av domen och vissa andra handlingar i målet. Av enskild person efter ikraftträdandet av 1980 års sekretesslag gjord framställning att få ta del av domen i dess helhet och av de övriga handlingarna prövades med tillämpning av bestämmelserna i sistnämnda lag. Därvid ansågs domstolens sekretessförordnande utgöra sådant förordnande som avses i 12: 3 st. 2 sekretesslagen och, till den del förordnandet avsåg i domen upptagna uppgifter, sådant förordnande som avses i 12: 4 st. 2 samma lag. NJA 1981 s. 1126. — Domstol har, när bandupptagning av telefonsamtal, som avlyssnats enligt lagen (1969: 36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m. , antagits kunna vara av betydelse som bevis i rättegång, ansetts kunna med stöd av 38 § i 1937 års sekretesslag förordna att upptagningarna skulle tillhandahållas domstolen. NJA 1980 s. 212.
    I mål om skadestånd på grund av intrång i upphovsrätt uppkom fråga om skyldighet för svaranden att för utredning om skadans storlek lämna ut vissa försäljningsuppgifter avseende datum, volym och pris. Se NJA 1986 s. 398.

 

582 Lars Welamson    Se vidare rättsfall anmärkta ovan under Vittne (och medtilltalad), Tystnadsplikt.

 

Syn
En av Sveriges Television AB anordnad filmupptagning av en demonstration hade använts vid utsändning av televisionsprogram. Sedan en deltagare i demonstrationen åtalats för visst beteende under denna, yrkade den tilltalade föreläggande för bolaget att hos rätten förete vissa avsnitt av det ifrågavarande, hos bolaget befintliga filmmaterialet. Yrkandet ansågs böra prövas enligt bestämmelserna om syn i 39: 5. Enligt grunderna för stadgandet ansågs en däri upptagen bestämmelse om att skriftlig handling i vissa fall ej får utlämnas, när den innehas av någon som har tystnadsplikt såsom vittne, omfatta även filmupptagning. I målet uppkom tillika frågor om dels tillämpning av bestämmelsen, när juridisk person är innehavare, dels innebörden av det i 9 § radioansvarighetslagen (1966: 756) förekommande uttrycket att någon har "framträtt" i radioprogram. NJA 1981 s. 791.

 

IV Rättegången i hovrätt och HD

 

Under denna rubrik behandlas också vissa frågor rörande återvinning.

 

Fullföljdsrätt

 

Klagan över domskäl
Den som dömts för brott, begångna under inflytande av sådan själslig abnormitet som avsågs i 33: 2 BrB i dess lydelse före den 1 januari 1989 (se numera 30: 6 st. 1 BrB) och enligt 3 st. i samma § (se numera 30: 6 st. 2 BrB) förklarats vara fri från påföljd har ansetts äga föra talan mot domen med yrkande att frikännas från ansvar för brotten. NJA 1987 s. 331. Bedömandet överensstämmer med vad jag i Rättegång VI s. 28 betraktat som sannolikt.
    Rättsfallet NJA 1980 s. 179 avsåg inte ordinär fullföljd utan ansökan om resning, men härvidlag gäller samma princip enligt vilken enbart domskäl inte får angripas. Fallet rör ett avgörande av AD avseende yrkande om skadestånd för att arbetsgivare tillsatt vissa chefsbefattningar med åsidosättande av primär förhandlingsskyldighet enligt MBL. AD hade funnit att primär förhandlingsskyldighet förelegat, men eftersom rättsläget ansågs ha varit oklart hade skadeståndsyrkandet ogillats. En av arbetsgivarpart gjord ansökan om resning på den grund att AD:s konstaterande att primär förhandlingsskyldighet förelegat utgjorde uppenbart lagstridig rättstillämpning avvisades av HD, enär AD:s domslut inte gått arbetsgivarpart emot. Se härtill Bergholtz, Ratio et Auctoritas s. 178 f.
    Rättsfallen NJA 1981 s. 1204 och 1983 s. 894 samt RH 1982: 116 och NJA 1980 s. 444, vilka samtliga berör eller har intresse för spörsmål om klagan över domskäl, har behandlats ovan under II, Häktning.
    Angående spörsmål i vissa fall, huruvida lägre rätts avgörande gått klaganden emot, se också RÅ 1983 2: 11, 1984 1: 2 och 1984 1: 96.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 583Frågor om förbud mot fullföljd (överhuvud eller genom särskild talan)      Fullföljd har enligt 54: 6 ansetts kunna ske mot hovrätts beslut om återförvisning som föranletts av att hovrätten tillåtit vadekäranden att ändra sin talan. NJA 1987 s. 153. Däremot ansågs fullföljdsförbudet i 54: 6 tillämpligt, när fastighetsdomstol avvisat besvär i fastighetsbildningsmål på den grund att klaganden inte var att anse som sakägare men hovrätten intagit den motsatta ståndpunkten samt med undanröjande av avvisningsbeslutet återförvisat målet till fastighetsdomstolen. NJA 1986 s. 407. Enligt min mening är detta avgörande tvivelaktigt. Som exempel på fall, där 54: 6 inte hindrar fullföljd, nämns i RB: s förarbeten det fall, att underrätten ansett res judicata föreligga och på grund härav inte upptagit målet samt hovrätten med ändring av beslutet återförvisat målet. (Jfr Rättegång VI s. 139 med hänvisningar.) Såvitt gäller inverkan på målets utgång synes situationen i rättsfallet fullt jämförlig med det i förarbetena nämnda fallet: det torde stå klart att den lägre rätten i båda fallen är förhindrad att vidhålla sin uppfattning, och hur den sakliga prövningen utfaller efter målets återupptagande vet man lika litet om i båda fallen. — Jag ställer mig också, liksom Gregow i SvJT 1984 s. 292, tveksam till att hovrätten i SvJT 1980 rf s. 46 fann fullföljdsförbud föreligga, när kronofogdemyndighet i visst fall avvisat ansökan om utmätning på den grund att verkställighetshinder förelåg men hovrätten var av annan uppfattning och återförvisade målet till kronofogdemyndigheten.
    I NJA 1980 s. 781, där tingsrätt i mål om äktenskapsskillnad m.m. genom deldom förordnat om äktenskapsskillnad och vårdnaden om makarnas gemensamma barn, fann hovrätten att målet skulle vila i avbidan på slutligt avgörande i en utländsk rättegång samt undanröjde därför deldomen och återförvisade målet till tingsrätten. HD ansåg däremot att vilandeförklaring inte borde ske och återförvisade i sin tur målet till hovrätten. Av det förhållandet, att HD prövat den dit fullföljda talan, kan i och för sig slutas att HD inte funnit fullföljdshinder enligt 54: 6 föreligga. Rubriken upplyser också att fråga om tillämpning av 54: 6 prövats, men HD:s beslut innehåller inget uttalande i frågan. — För den händelse tingsrätt avvisat stämningsansökan och avvisningsbeslutet överklagas, äger hovrätten göra ändring i beslutet utan kommunikation, och om hovrätten undanröjer avvisningsbeslutet och återförvisar målet föreligger fullföljdsförbud enligt 54: 6. Se NJA 1980 s. 117 och 1982 s. 349 samt RH 1982: 40 och RH 1985: 123 (som också berör frågan huruvida vårdnadshavare kan påkalla omprövning av umgängesrätt). Avgörande för bedömandet i båda dessa hänseenden är att det står tingsrätten fritt att göra samma bedömning av avvisningsfrågan efter det att stämning utfärdats.
    Då hovrätt återförvisat utdelningsförslag i mindre konkurs till förvaltaren för upprättande av nytt utdelningsförslag enligt hovrättens anvisningar, ansågs i NJA 1983 s. 253 talan mot hovrättens beslut inte få fullföljas. Enligt den nya konkurslagen föreligger däremot fullföljdsförbud beträffande sådant återförvisningsbeslut endast om det fattats av tingsrätt men inte i fråga om hovrättsbeslut. Se min bok Konkurs, 8 uppl. s. 157 med hänvisningar.
    Fullföljdsförbudet i 54: 7 är enligt NJA 1983 s. 177 inte tillämpligt i fall där hovrätt ogillat invändning om att svensk domstol överhuvud inte är behörig att uppta målet. Se om rättsfallet även nedan under Ordningen för prövning av fullföljdsfrågor.
    Beslut om utdömande av vite som förelagts såsom led i fullgörandet av tingsrätts skyldighet enligt 20: 9 ÄB att tillse att bouppteckning förrättas och

 

584 Lars Welamsoninges för registrering är att behandla som ett beslut under rättegången, mot vilket talan skall föras särskilt enligt 49: 4 1 st. 4. NJA 1983 s. 378. Se om rättsfallet även nedan under V, Återställande av försutten tid.
    Tingsrätts beslut att avslå begäran om förordnande av viss person till biträde enligt RL avser enligt NJA 1984 s. 550 fråga av det slag som åsyftas i 49: 4 1 st. 7, och mot hovrätts efter fullföljd meddelade beslut, varigenom tingsrättens beslut ändrats, fick enligt 54: 8 talan inte föras. — Tingsrätts beslut att avvisa anförda besvär över sådant beslut som nyss nämnts under motivering att missnöje inte anmälts inom föreskriven tid har däremot i NJA 1983 s. 806 ansetts inte utgöra sådant beslut som avses i 49: 4 1 st. 7. Mot hovrättens beslut att lämna dit anförda besvär över avvisningsbeslutet utan bifall fick därför talan föras utan hinder av 54: 8. Sedan tingsrätt på yrkande av part, som hade rättshjälp, entledigat partens biträde men inte bifallit partens yrkande om förordnande av nytt biträde, biföll hovrätten av parten i den delen anförda besvär och förordnade nytt biträde enligt partens önskan. Domstolsverket klagade häröver till HD och gjorde gällande att 54: 8 inte utgjorde hinder mot fullföljd, eftersom tingsrätten inte prövat frågan om lämpligheten av den som hovrätten förordnat till biträde. HD fann emellertid att hovrättens beslut var att anse som ett beslut i en till hovrätten fullföljd fråga som avses i 49: 4 1 st. 7 och att talan jämlikt 54: 8 inte fick föras mot beslutet. NJA 1985 s. 438.
    Mot tingsrätts under rättegång meddelade beslut enligt 38 § 2 st. 1937 års sekretesslag att sekretessbelagda handlingar skulle tillhandahållas domstolen fick enligt NJA 1980 s. 786 talan inte föras. Efter tillkomsten av 1980 års sekretesslag återfinns bestämmelser motsvarande det nämnda lagrummet i 38: 8 och 23: 14. Beträffande frågan om betydelsen av denna lagändring förtjänar återge sföljande ur HD:s beslut i NJA 1987 s. 742: "Det skulle kunna ifrågasättas att lagändringen fått till följd att talan kan föras enligt 49 kap 4 § 1 st. 3 RB mot domstols beslut, att handling skall tillhandahållas domstolen, av den som anser sig bli lidande på grund av beslutet. I rättsfallet NJA 1981 s. 982 (kursiveringen har gjorts här) har HD emellertid inte uppfattat lagändringen på det sättet i ett fall när myndighet, som förvarat allmän handling, velat föra talan mot beslut av domstol enligt 23 kap 14 § och 38 kap 8 § RB om att handlingen skulle tillhandahållas vid förundersökning (jfr 15 kap 8 § sekretesslagen, 1980: 100). I överensstämmelse med den ståndpunkt domstolen intagit i det rättsfallet bör inte heller den person, som anser sig lidande på grund av beslut, att handling skall tillhandahållas domstolen, ha möjlighet att föra talan mot beslutet." Jfr 1981 2: 18. — En person hade i hovrätt begärt att ur en brottmålsakt få ut handlingar som han beskrivit så att han på visst sätt angett vad de skulle innehålla. Sedan hovrätten förgäves ombett sökanden att precisera sin begäran lämnades denna utan åtgärd med motivering att hovrätten inte kunde med utgångspunkt i de lämnade uppgifterna avgöra vilka handlingar sökanden ville ha. Talan ansågs kunna fullföljas mot detta beslut. NJA 1985 s. 537. Det skall härtill anmärkas att referatrubriken lämnar upplysning om vissa ytterligare förhållanden som inte framgår av referatet.
    Om fullföljdsförbudet i 36 § lagsökningslagen, se rättsfall anmärkta nedan under VII, Lagsökning och betalningsföreläggande.
    Enligt 12 § handräckningslagen får part föra talan mot tingsrättens utslag genom besvär till hovrätten bara om partens talan är begränsad till beslut om ersättning för rättegångskostnad. Då part som överklagat tingsrätts beslut om

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 585rättegångskostnader i handräckningsmål även sökt återvinning i målet blev hans besvärstalan avvisad. RH 1984: 42.
    Fullföljdsförbudet i 8: 33 JB i frågor om förlängning av arrendeavtal omfattar enligt NJA 1987 s. 89 också sådant beslut, som hovrätten meddelat angående rättegångskostnad parterna emellan eller angående ersättning till statsverket för kostnad i anledning av motparts rättshjälp. Samma bedömning hade hovrätt gjort med avseende på rättegångskostnad i RH 1985: 109. I RH 1986: 15 intog hovrätten däremot den motsatta ståndpunkten med motivering att det torde föreligga ovisshet i frågan om fullföljdsförbudets omfattning. Denna motivering är onekligen i och för sig kuriös. Det är emellertid att märka att hovrätten vid sin sakprövning av rättegångskostnadsfrågan inte gjorde någon ändring i tingsrättens beslut. Om det a priori står klart att ingen ändring skall ske, är det knappast anmärkningsvärt om man väljer ogillande i stället för att finknäcka på en avvisningsfråga. Det kan härtill anmärkas, att det av och till torde ha förekommit att HD vägrat prövningstillstånd i fall där den fullföljda talan rätteligen bort avvisas. Ingen kan ju ha någon glädje av att HD företar målet på fullsutten avdelning och avvisar den fullföljda talan, när domstolen i enklare sammansättning kan konstatera att det i allt fall inte skall bli prövningstillstånd. Om fullföljdsförbudet i 8: 33 JB, se också NJA 1982 s. 823 och NJA 1985 s. 527.
    Fullföljdsförbudet i 20: 12 andra meningen FB har i NJA 1984 s. 380 ansetts inbegripa fråga om ersättning för rättegångskostnad som uppkommit i mål angående besvär över beslut av överförmyndare. Förbuden i 15: 32 GB (numera med motsvarighet i 18: 4 ÄktB) och 20: 12 FB att fullfölja talan mot hovrätts beslut avseende bl. a. interimistiskt förordnande om underhåll till make och barn har också ansetts gälla beslut som i anslutning till sådan fråga meddelats angående rättegångskostnad parterna emellan eller angående ersättning till statsverket för kostnad i anledning av motparts rättshjälp. Se NJA 1984 s. 295. Förbuden har däremot ansetts inte hindra talan av biträde enligt RL mot beslut om ersättning för hans arbete, NJA 1983 s. 819. Inte heller har förbuden ansetts omfatta beslut varigenom hovrätt i anslutning till sådant beslut som i och för sig omfattas av förbuden har jämkat maximibeloppet för parts rättshjälpsavgift och tilläggsavgift. Vid klagan mot beslut om sådan jämkning har part ansetts också äga påkalla omprövning av beslut, varigenom hovrätten med utgångspunkt i jämkningsbeslutet har bestämt rättshjälpsavgift och eventuell tilläggsavgift för parten. NJA 1986 s. 140. Se om fallet även ovan under II A, Rättshjälp.
    Sedan det dömts till äktenskapsskillnad mellan två makar och den ena maken därefter ansökt att egendom enligt 11: 9 GB skulle sättas under särskild vård och förvaltning, förordnade tingsrätten i ärendet med stöd av 15: 28 GB interimistiskt om sådant avskiljande. Mot beslutet ansågs talan skola föras särskilt. 4 § 3 st. och 9 § 3 st. ärendelagen, jfr 15: 32 GB. NJA 1987 s. 833. I stället för de angivna bestämmelserna i GB gäller numera 9: 8 och 18: 2 ÄktB. — Mot interimistiskt beslut enligt 7 § lagen (1973: 651) om ogifta samboendes gemensamma bostad ansågs i NJA 1987 s. 667 särskild talan inte få föras. Motsvarande synes numera gälla interimistiskt förordnande enligt 24 § lagen (1987: 232) om sambors gemensamma hem.
    Fullföljdsförbudet mot hovrätts beslut enligt 9 § sista punkten lönegarantilagen har i RH 1986: 33 ansetts inbegripa avvisningsbeslut i fråga om först i hovrätten framställt yrkande om skadestånd. — Fullföljdsförbudet i 10 § 4 st. lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift har ansetts omfatta även beslut varige-

 

586 Lars Welamsonnom hovrätt lämnat utan bifall besvär över tingsrätts beslut att avvisa dit anförda besvär såsom för sent inkomna. NJA 1980 s. 474.
    Om gränsdragningen mellan fall, där beslut om arvsskatt kan ändras efter tilläggsbouppteckning, och fall där ändring av skattläggningen förutsätter besvärstalan mot det ursprungliga beslutet, se NJA 1981 s. 300. Se härtill även NJA 1981 s. 701 och 1982 s. 125. — Om gränsdragningen mellan besvärstalan mot beslut i gåvoskattemål och ansökan om återvinning jämlikt 59 § arvsskattelagen, se RH 1981: 83.
    I anledning av underrättelse om sökt utmätning gjorde gäldenär hos kronofogdemyndigheten invändning om hinder mot verkställigheten. Kronofogdemyndigheten besvarade invändningen genom att anmoda gäldenären att betala skulden. Gäldenären ansågs ha rätt att fullfölja talan mot kronofogdemyndighetens beslut. RH 1986: 150. — Kronofogdemyndighet vidtog vissa avstängningsåtgärder i syfte att förbereda en avhysning. Tredje man, som led men av åtgärderna, ansågs äga rätt att anföra besvär över dessa. RH 1985: 87. — Vid prövning som avses i 10 § lagen (1977: 595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område fann kronofogdemyndighet att hinder inte förelåg mot verkställighet av finsk dom. Av gäldenären anförda besvär över beslutet avvisades av hovrätten, som ansåg att beslutet inte kunde överklagas särskilt. På klagan över avvisningsbeslutet intog HD emellertid den motsatta ståndpunkten. Trots att hovrätten till följd av sin bedömning inte ingått i prövning huruvida verkställighetshinder förelåg eller inte ansåg sig HD med hänsyn till målets natur och då ytterligare utredning ej erfordrades kunna underlåta återförvisning och företog själv den angivna prövningen. NJA 1980 s. 29. Tillvägagångssättet var otvivelaktigt praktiskt men går knappast helt fritt från formella betänkligheter.
    I RÅ 1986: 150 ansågs besvär över beslut av kriminalvårdsstyrelsen angående kroppsbesiktning böra prövas i sak, trots att besvärens prövning inte kunde leda till rättelse, eftersom åtgärden redan genomförts. Ståndpunkten motiverades med att klaganden med hänsyn till det ingrepp i den personliga integriteten som kroppsbesiktningen inneburit fick anses ha ett befogat intresse av att — oaktat åtgärden redan genomförts — få prövat om laga skäl förelåg för detsamma.

 

Behörighet att klaga
Om förhållandet mellan de fall som redovisas under denna rubrik och fall som berörts ovan under II A, Part och ställföreträdare, talerätt, processgemenskap, se vad som antecknats under sistnämnda rubrik.
    Av 35 och 36 §§ RL framgår, att statens bestridande av kostnaderna för offentlig försvarare lagtekniskt sett är en form av rättshjälp enligt RL. Detta innebär bl. a. att frågan, vem som äger föra talan mot beslut rörande skyldighet att återbetala kostnad för offentligt försvar, regleras i 49 a § RL. Enligt detta lagrum förs talan för det allmännas räkning av domstolsverket eller av annan myndighet som regeringen bestämmer. Något förordnande om rätt för allmän åklagare att föra sådan talan har såvitt känt inte meddelats. Bestämmelserna i 49a § RL har i NJA 1982 s. 112 likväl ansetts inte utgöra hinder mot att talan för staten som revisionssvarande förts av riksåklagaren i brottmål, vari talan mot hovrätts dom förts av tilltalad endast om befrielse från skyldighet att till statsverket återbetala kostnad för offentlig försvarare och för bevisning. Denna ordning ansågs av HD följa av RB:s bestämmelser och uppbäras av starka praktiska skäl. Det framhölls härtill att till den del beslut om återbetalningsskyl-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 587dighet avser kostnad för bevisning eller eljest annat än ersättning till offentlig försvarare domstolsverket i allmänhet saknar behörighet att föra sådan talan, medan behörighet tillkommer åklagaren. Rättsfallet kan bl. a. ses som exempel på vilka bekymmer en illa genomtänkt lagtext kan ställa till för att man skall kunna nå fram till ett resultat som sakligt sett ter sig självklart. Se om rättsfallet också ovan under II B, Offentlig försvarare. Under den rubriken har också anmärkts NJA 1983 s. 200, avseende frågan om rätt för åklagare att fullfölja talan mot beslut varigenom framställning om återkallande av förordnandet för offentlig försvarare ogillats.
    Mot beslut, varigenom part beviljats rättshjälp, har i RH 1983: 41 motparten inte ansetts äga föra talan. — Part, som förpliktats återgälda statsverket motparts rättshjälpskostnad, äger enligt NJA 1981 s. 499 — till skillnad från vad som tidigare antagits av hovrätt i SvJT 1980 rf s. 30 föra talan om nedsättning av den ersättning som enligt RL tillerkänts motpartens rättegångsbiträde. På klagan över beslutet om återgäldande kan däremot enligt rättsfallet skäligheten av denna ersättning inte komma under bedömande. Jag, som var referent i målet, har i ett tillägg till HD:s beslut utvecklat skälen för dessa ställningstaganden. — Offentlig försvarare entledigades och tillerkändes ersättning för arbete i målet genom beslut under rättegången. Den tilltalade ansågs äga rätt att föra talan mot ersättningsbeslutet. RH 1986: 30. — Parter, företrädda av ombud, har ansetts inte äga föra talan om höjning av ombudet tillkommande ersättning enligt RL. RH 1981: 184. — Sedan tingsrätt ålagt rättegångsombud att solidariskt med sin huvudman ersätta motparts rättegångskostnad, upphävde hovrätten på klagan av ombudet nämnda åläggande för ombudet. Huvudmannen ansågs inte få föra talan mot hovrättens beslut. NJA 1981 s. 717. När part ålagts att ersätta motparts rättegångskostnad, har parten inte heller ansetts äga fullfölja talan mot beslutet med yrkande att partens ombud skulle förpliktas att jämte parten ersätta motparten dennes rättegångskostnad. AD 1986: 73. AD framhöll i sitt avgörande att 18: 1—9 reglerar endast förhållandet mellan partssidorna och att förhållandet mellan part och hans ombud får ordnas med tillämpning av civilrättsliga regler.
    Verkställande direktör i aktiebolag, som försatts i konkurs, ansågs inte behörig att i denna egenskap för bolagets räkning överklaga konkursbeslutet. Av honom förd besvärstalan mot konkursbeslutet blev därför avvisad. RH 1986: 27. En ledamot var skiljaktig i så måtto att han visserligen var ense med majoriteten om att klaganden saknade behörighet men fann att det överklagade beslutet likväl skulle undanröjas eftersom domvilla förekommit. Das lässt tiefblicken. Eftersom det näppeligen är möjligt att skilja mellan olika inte behöriga klagande synes konsekvensen av reservantens ståndpunkt bli att vem som helst skulle kunna påkalla prövning, huruvida domvilla förekommit i ett mål som inte angår honom. Dess bättre förhåller det sig säkerligen inte så.
    Sedan en gäldenär överklagat ett som inte visats ha gjorts genom behörig person blivit avvisad, förklarade i hovrätten behörig företrädare för bolaget att ansökningen skett på hans bemyndigande. Avvisningsbeslutet blev det oaktat fastställt. RH 1981: 151. — Rätt att föra talan mot beslut av hovrätt att upphäva beslut om utseende av förvaltare har i NJA 1981 s. 764 ansetts tillkomma konkursgäldenären men inte den som genom det upphävda beslutet utsetts till förvaltare. (Se även NJA 1981 C 64.) Rättsfallet torde i dessa delar alltjämt vara prejudicerande. I de frågor, i vilka tillsynsmyndigheten enligt 16: 8 KL har fullföljdsrätt skall däremot det allmännas talan i HD enligt lagrummet föras av

 

588 Lars Welamsonriksskatteverket och inte, såsom skedde i rättsfallet med tillämpning av äldre lag, av RÅ. — Borgenär, som efterbevakat fordran sedan kungörelse om nedläggning av konkurs utfärdats, ansågs i RH 1982: 154 sakna rätt att överklaga nedläggningsbeslutet.
    Tillsynsmyndigheten ansågs i RH 1987: 42 ej vara behörig att föra talan mot beslut om fastställelse av utdelning i mindre konkurs enligt 1921 års konkurslag. Numera följer motsatsvis av 16: 8 KL att tillsynsmyndigheten inte kan överklaga beslut om fastställelse av utdelning. — Konkursbo ansågs i NJA 1984 s. 678 inte berättigat att föra talan i själva saken i mål om klander av utdelningsförslag enligt 1921 års konkurslag. Då konkursboet förpliktats ersätta motpartens rättegångskostnader i målet, ansågs boet emellertid naturligt nog äga fullfölja talan i högre rätt mot beslutet härom.
    Sedan en gäldenär överklagat ett beslut om utmätning på den grund att den utmätta egendomen tillhörde tredje man, meddelade hovrätten beträffande viss egendom tredje mannen föreläggande enligt 4: 20 UB. Tredje mannen ansågs ha rätt att överklaga hovrättens beslut i denna del. NJA 1985 s. 167. Gäldenär, som inte besvärat sig över kronofogdemyndighets beslut att utmäta viss egendom, har i NJA 1987 s. 715 ansetts inte berättigad att föra talan mot beslut av hovrätten varigenom utmätningen på talan av tredje man förklarats gälla med förbehåll enligt 4: 22 UB. — Bank har i RH 1981: 114 ansetts inte äga fullfölja talan mot utmätning varigenom banken meddelats förbud att till annan än kronofogdemyndigheten utge utmätt ränta på motbok med banken. Se härtill Gregow i SvJT 1984 s. 293.
    Inropare av fastighet på exekutiv auktion (ej sakägare) vars bud förkastats enär han inte förmått erlägga föreskriven handpenning eller ställa godtagbar säkerhet ansågs i RH 1984: 36 äga fullfölja talan under påstående att han inte fått tillräckligt anstånd med anskaffande av handpenning. — Inropare av fastighet på exekutiv auktion, vars bud inte godtogs därför att det ansågs sannolikt att högre pris kunde uppnås, har ansetts äga överklaga beslutet i RH 1983: 108 och 1984: 13, medan bedömandet blev det motsatta i RH 1982: 15. Jfr Gregow i SvJT 1984 s. 293. — Den som inropat fastighet på exekutiv auktion men inte också varit sakägare vid auktionen har i RH 1981: 17 ansetts inte äga föra talan angående företrädesordningen enligt sakägarförteckningen.
    Nyttjanderättshavare som enligt 5: 34 FBL är sakägare vid förrättning för fastighetsreglering ansågs i NJA 1987 s. 831 behörig att föra talan mot beslut om sådan reglering. — Sakägare ansågs däremot inte ha rätt att föra talan mot beslut, varigenom av fastighetsregistermyndighet med stöd av 15: 10 FBL gjord ansökan om rättelse i förrättning för fastighetsbestämning m. m. lämnats utan bifall. NJA 1980 s. 638. Se härtill Gyllensvärd i SvJT 1985 s. 136.
    I SvJT 1982 s. 156 har redovisats rättsfallet NJA 1978 s. 530 rörande frågan, huruvida personer som inte var sakägare vid fastighetsbildningsförrättning ägde överklaga fastighetsbildningsbeslutet på den grund att det innebar vissa avvikelser från byggnadsplan vilka rätteligen hade krävt länsstyrelsens eller byggnadsnämndens tillstånd och klagandena därför skulle ha blivit betagna rätt enligt fastighetsbildningskungörelsen att yttra sig hos tillståndsmyndigheten. HD, som fann avvikelserna inte ha krävt tillstånd, ansåg klagandena sakna fullföljdsrätt. I ett i övrigt likartat fall under den nu aktuella perioden har fullföljdsrätt medgivits, när det enligt HD kunde starkt ifrågasättas om inte planavvikelserna krävt tillstånd. Denna fråga ansågs klaganden, vars rätt fick anses berörd av planavvikelsen, böra kunna få prövad genom fullföljd av talan

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 589till fastighetsdomstolen mot fastighetsbildningsmyndighetens avgörande. NJA 1984 s. 803. Såvitt jag förstår drabbas detta avgörande mera omedelbart av den i föregående översikt omnämnda kritik som Gyllensvärd med stöd av ett motsatsslut riktat mot 1978 års avgörande. Två ledamöter i HD var också skiljaktiga i 1984 års mål. — Om rätt för länsstyrelse och byggnadsnämnd att på det allmännas vägnar fullfölja talan till hovrätt och HD i avstyckningsmål, se NJA 1981 s. 581 med särskilt yttrande av JR Gyllensvärd. Se härtill vidare Gyllensvärd i SvJT 1985 s. 137 f.
    Om överklagande av lagfartsbeslut av en bland flera dödsbodelägare, se RH 1982: 16. — Enskild redare i partsrederi har ansetts behörig att besvära sig över beslut av sjöfartsregistret rörande inskrivning av förvärv av skepp. NJA 1984 s. 917, anmärkt nedan under V, Återställande av försutten tid.
    När tillstånd till adoption vägrats fosterföräldrar ansågs barnets vårdnadshavare/moder, som samtyckt till adoptionen, inte äga föra talan mot beslutet. RH 1984: 144. — Två personer hemställde hos tingsrätten om entledigande avöverförmyndaren i den kommun där de var bosatta, men tingsrätten lämnade framställningen utan bifall. Besvär av sökandena avvisades, enär de ansågs sakna fullföljdsrätt. RH 1981: 133. — Mot beslut att entlediga överförmyndare får enligt RH 1982: 29 ingen annan än denne föra talan. — Socialnämnd har jämlikt 20: 9 FB samt 20 § RP och 7 kap RB ansetts inte behörig att föra talan i HD mot hovrätts beslut om tillstånd att antaga adoptivbarn. NJA 1984 s. 594. Barnavårdsnämnd ansågs i NJA 1981 s. 533 inte äga föra talan som part i sådant vårdnadsärende som avsågs i 6: 10 st. 2 FB (se numera 6: 9 st. 2 FB). Se härtill Höglund i SvJT 1984 s. 551 och Walin, Föräldrabalken, 4 uppl. 1986 s. 172 not 1 med hänvisningar. — Fader till barn, som aldrig burit faderns namn, ansågs i RH 1981: 155 inte äga rätt att överklaga beslut, varigenom barnet enligt 1963 års namnlag erhållit moderns släktnamn som gift. Se härtill Höglund i SvJT1984 s. 569. — Domstol hade meddelat förordnande enligt 11: 9 GB om att make tillhörigt giftorättsgods till angivet värde skulle ställas under vård och förvaltning av god man. Andra maken ansågs inte äga vare sig som part eller som intervenient fullfölja talan mot beslut som kronofogdemyndigheten på ansökan av gode mannen fattat angående verkställighet av förordnandet. NJA 1983 s. 277.
    I mål angående tillstånd att anlägga grundvattentäkt m. m. ansågs den omständigheten, att fastighetsägare inte vid vattendomstolen framställt yrkande om ersättning för skada och intrång, utgöra hinder mot upptagande av hans mot vattendomstolens dom i ersättningsfrågan förda talan. RH 1980: 61.
    Förbehållslös betalning av del av belopp som avsågs med ett meddelat slutbevis i mål om betalningsföreläggande har ansetts inte ha någon inverkan på rätten att föra återvinningstalan beträffande den icke betalade delen av beloppet. NJA 1980 s. 471. Se härom närmare nedan under VII, Lagsökning och betalningsföreläggande.
    En målsägande, vars skadeståndstalan helt bifallits av tingsrätten, fullföljde talan mot domen och förklarade sig återta sitt ersättningskrav. Vadetalan avvisades. RH 1986: 34. Åklagare har i NJA 1984 s. 616 ansetts äga rätt att överklaga en frikännande dom som meddelats enligt 20: 9 st. 2 efter det att åtalet hade lagts ned. — För att en nöjdförklaring som avgetts av någon som är intagen i kriminalvårdsanstalt skall bli gällande och utgöra hinder mot fullföljd har i NJA 1985 s. 864 ansetts att, om den aktuella domen inte har avkunnats för honom vid rätten, den dömde skall ha före nöjdförklaringen delgetts domen i

 

590 Lars Welamsondess helhet. 4 § 2 st. och 5 § lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.— Angående fråga, huruvida nöjdförklaring i visst fall var bindande, se också NJA 1981 s. 433.

 

Fullföljdstid
Tingsrätt översände tredskodom till parterna enligt förordningen (1976: 823) om skyldighet för domstol att underrätta part om dom i tvistemål m m. Eftersom åtgärden ej skett för delgivning ansågs — även om den mot vilken tredskodomen givits genom åtgärden fått kännedom om domen — fristen för ansökan om återvinning inte ha börjat löpa till följd därav. NJA 1981 s. 988. — Makar ansågs ha fullföljt ansökan om äktenskapsskillnad inom lagstadgad tid när yrkande om skillnad framställts i skrift vilken inkommit till tingsrättens postanstalt i god tid före utgången av föreskriven tid men hade insorterats i fel box och därför inte kommit tingsrätten tillhanda förrän efter tidens utgång, se RH 1981: 20. Man kan känna sympati för avgörandet, eftersom sådan tid som det här gällde anses inte kunna återställas (NJA 1977 s. 253) men det är svårt att se annat än att det är lagstridigt. — Angående fråga, huruvida en i expressbrev avsänd vadeinlaga kunde anses i visst fall ha blivit avskild för rätten före fullföljdstidens utgång, se RH 1981: 23. — Vaktexpeditionen i HD:s huvudbyggnad har i NJA 1980 s. 546 ansetts tillhöra domstolens kansli i den mening som avses i 33: 3 st. 2. — Vid sammanträdes avslutande underrättades parterna om att dom skulle avkunnas senare under dagen. Då det skulle ske var varken parter eller annan som visat intresse för saken tillstädes. Domen ansågs därföravkunnad i parternas utevaro. RH 1981:59. — Om utgångspunkten för beräkning av tiden för besvär över ett beslut om avslag på inteckning enligt lagen (1966: 454) om företagsinteckning, se NJA 1983 s. 783.
    Se vidare rättsfall anmärkta nedan under VII, Lagsökning och betalningsföreläggande.

 

Ordningen för prövning av fullföljdsfrågor
Sedan klagande till vattendomstol ingivit en skrift som innefattade såväl vadeanmälan som fullföljande av vadet, avvisade vattendomstolen den förda talan såvitt avsåg vadeanmälan med motivering att klagandena saknade talerätt. Hovrätten, dit avvisningsbeslutet överklagades, fann att det inte ankommit på vattendomstolen att avvisa vadeanmälan på angiven grund och att anmälningen skulle anses ha blivit av vattendomstolen godtagen i de hänseenden — beträffande tid och sätt — som vattendomstolen haft att pröva. Avvisningsbeslutet undanröjdes därför, och målet återförvisades till vattendomstolen för prövning huruvida vadet fullföljts på föreskrivet sätt och inom rätt tid. Sedan vattendomstolen funnit så vara förhållandet, avvisade hovrätten den fullföljda talan på den grund att klagandena inte fört talan i målet vid vattendomstolen. RH 1986: 140. Detta är en fullkomligt ortodox tillämpning av gällande bestämmelser. För lekmannen måste emellertid detta te sig som dålig byråkrati, och man kan fråga sig om inte hovrätten kunnat våga sig på en enklare ordning, innebärande att man begränsat sig till en omgång och fastställt tingsrättens avvisningsbeslut men på den slutligen angivna grunden.
    För det fall att part överklagar ett hovrättsavgörande, mot vilket enligt hovrättens mening talan inte får föras, har jag i SvJT 1982 s. 163 angivit som det närmast till hands liggande tillvägagångssättet att hovrätten insänder fullföljdsinlagan till HD med tillkännagivande att, eftersom hovrätten funnit beslu-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 591tet inte överklagbart, den inte tagit ställning till frågan huruvida fullföljd skett på rätt sätt och inom föreskriven tid. Möjligen under intryck av detta uttalande förfor hovrätten just på detta sätt i NJA 1982 s. 823. Ståndpunkten underkändes emellertid taktlöst nog av HD, som fann att hovrätten oavsett dess uppfattning om fullföljdsförbud haft att verkställa prövning huruvida talan fullföljts på rätt sätt och inom föreskriven tid. Sedan fullföljdsinlagan insänts till HD ansågs emellertid en sådan prövning inte kunna ske, varför klaganden fick anses ha fullföljt talan i föreskriven ordning. Det förstnämnda ställningstagandet kan jag förlika mig med, även om jag alltjämt har förståelse för den som inte vill intyga att talan fullföljts i föreskriven ordning, när vad som enligt hans mening är föreskrivet är att talan inte får fullföljas alls. Beträffande det befogade i HD:s ståndpunkt i det senare hänseendet hyser jag dock fortfarande vissa dubier, även om jag medverkat till ett avgörande, NJA 1984 s. 875, som såvitt gäller tillämpning av 18: 11 UB har viss likhet med nämnda ståndpunkt. I NJA 1983 s. 177 gick HD i allt fall inte så långt att man fann talan rätteligen fullföljd när hovrätt — efter att i visst beslut ha tillkännagivit att det inte fick överklagas — insände fullföljdsinlaga jämte akten i målet till HD på uttrycklig begäran av partens ombud, sedan denne genom hovrättens försorg underrättats om att inlagan inkommit senare än fyra veckor efter hovrättens beslut. HD, som fann att parten rätteligen ägt överklaga beslutet, förordnade här att handlingarna skulle återsändas till hovrätten för prövning som avses i 56: 3.
    Vad som i 49: 9 andra meningen föreskrivits om fullföljd av talan är inte tillämpligt när det av lagen anvisade rättsmedlet är återvinning. Om i sådant fall talan mot avgörandet fullföljs till hovrätt, har därför hovrätten att avvisa den fullföljda talan utan hinder av att tingsrätten funnit talan ha blivit rätteligen fullföljd. Se NJA 1985 s. 392. — Frågor om ordningen för prövning av vadeanmälan har behandlats i NJA 1981 s. 573 och 1982 s. 323. Rättsfallen skall emellertid inte beröras närmare eftersom vadeanmälan numera är avskaffad.

 

Fullföljdshänvisning
Om tillämpning av grunderna för 49: 10 i visst fall, när part haft grundad anledning att missuppfatta fullföljdshänvisning, se NJA 1981 s. 1109. — Att inte heller 49: 10 är tillämplig, när det av lagen anvisade rättsmedlet är återvinning, framgår av det under föregående rubrik anmärkta rättsfallet NJA 1985 s. 392. — Om det fall, att tingsrätt givit återvinningshänvisning men det av lagen anvisade rättsmedlet är vad, se NJA 1980 s. 135, anmärkt nedan under V, Återställande av försutten tid. Om betydelsen av att fullföljdshänvisning i avskrivningsbeslut i anledning av återkallelse var ofullständig, se RH 1982: 91. Se vidare rättsfall nedan under V, Återställande av försutten tid, samt NJA 1986 s. 621, anmärkt nedan under VI, Småmål.

 

Fullföljdsinlaga
Den som menar sig på grund av laga förfall inte kunna fullfölja talan inom föreskriven tid kan enligt 32: 7 (och vid beslut av kronofogdemyndighet enligt 18: 9 st. 3 UB) få tiden förlängd, om han inom tiden anmäler och styrker sitt laga förfall hos den instans om vars avgörande det är fråga. Detta är en reglering som åtminstone numera ter sig å ena sidan onödigt tillkrånglad och å andra sidan från parts synpunkt äventyrlig. De krav som i praxis ställs för att en talan överhuvud skall anses ha blivit fullföljd är nämligen så blygsamma att det är svårt att tänka sig ett fall där de inte kan uppfyllas av den som är i stånd att

 

592 Lars Welamsonanmäla och styrka ett påstått laga förfall. Om part begär förlängd fullföljdstid i stället för att ge in en inlaga som uppfyller minimikraven på en fullföljdsinlaga riskerar han att underinstansen finner honom inte ha laga förfall och att tiden för fullföljd har gått ut när han får reda på detta. Båda dessa sidor av saken belyses av RH 1987: 70. Någon dag före utgången av tiden för fullföljd mot kronofogdemyndighets beslut inkom part till myndigheten med en skrift vari, med angivande av ärendets diarienummer, begärdes anstånd en månad med kompletterande uppgifter. Några veckor senare ingav parten till kronofogdemyndigheten en skrift med besvär över det nämnda beslutet, Besvären avvisades av kronofogdemyndigheten såsom för sent anförda. Hovrätten fann emellertid att partens skrift med begäran om anstånd, som ingivits efter det att hon fått del av kronofogdemyndighetens beslut, rimligen inte kunde ha något annat syfte än att avse besvär jämte begäran om anstånd och att med hänsyn härtill, och till önskvärdheten av en liberal tillämpning, parten genom denna skrift fick anses ha besvärat sig i rätt tid. Hovrättens liberala inställning synes vällovlig, men det är onekligen ett bekymmer att det med den som utgångspunkt knappast blir något utrymme alls för den situation som lagtexten förutsätter, nämligen att någon anmäler att han inte kan fullfölja talan i tid utan att han därigenom gjort just det som han säger sig inte kunna. Det fall som kan tänkas är väl att parten uttryckligen säger sig inte kunna inom fullföljdstiden ta ställning till om han skall överklaga eller inte. Den som gör så i stället för att klaga och eventuellt återta överklagandet på ett tidigt stadium löper emellertid som framgår av det sagda stor risk att råka illa ut. Och den som inte är säker på hur fullföljd talan skall närmare preciseras och utformas gör klokt i att göra sitt överklagande så allmänt hållet som möjligt. Det räcker på det första stadiet med att ange vilket avgörande det gäller och att man överklagar detta. Inskränkningar kan göras senare; utvidgningar däremot principiellt inte. Part bör dock inte gå så långt att han klagar över ett avgörande som ännu inte meddelats, se RH 1983: 60, jfr RH 1985: 104. Det bör också anmärkas, att i NJA 1982 C 104 och RH 1985: 103 parts till kronofogdemyndighet framställda begäran om rättelse av myndighetens beslut ansetts inte kunna tillika uppfattas som besvär över beslutet.
    Det hittills sagda har hänfört sig till minimikraven för att talan skall kunna anses fullföljd. En annan fråga är, vilka brister med avseende på det i lagen föreskrivna innehållet i fullföljdsinlaga som skall föranleda avvisning, om de kvarstår efter föreläggande att avhjälpa bristen. (För avvisning förutsätts också att föreläggandet innehållit upplysning om risken för avvisning, se RH 1981: 85.) I detta hänseende gäller efter en lagändring, som trätt i kraft den 1 juli 1984, att den fullföljda talan skall avvisas, om fullföljdsinlagan är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för rättegång. Tidigare gällde i huvudsak att det för avvisning krävdes att inlagan var "otjänlig" som grund för rättegång i överinstansen. I en uppsats i Festskrift för Westerberg (FT 1984 s. 362 ff) har jag, såvitt gäller bristfälligheter med avseende på yrkanden och grunder, behandlat tidigare praxis och dess förhållande till de nu gällande bestämmelserna. Här begränsar jag mig till att anmärka, att de rättsfall från den aktuella perioden som där behandlats är NJA 1983 C 50 och 1984 s. 200 samt RH 1981: 77 och RÅ 1981 Ba 35. Rättsfall avseende brister beträffande yrkanden och grunder som blivit tillgängliga senare är följande. I RH 1984: 116 avvisades liksom i RH 1981: 77 fullföljd talan, då den överklagade domen avsåg både ansvar och skadestånd men klaganden inte angivit huruvida överklagandet gällde båda delarna eller eljest vilken av dem.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 593Detta synes helt invändningsfritt. I RH 1987: 6 hade tilltalad som dömts för skattebedrägeri och försök till skattebedrägeri endast angivit att han överklagade domen, och då föreläggande att komplettera vadeinlagan inte efterkoms blev vadetalan avvisad. Också detta bedömande synes förtjäna instämmande, eftersom ramen för domstolens prövning vid flergärningsbrottslighet inte kan bestämmas när det inte finns något yrkande alls. Mera tveksam har man enligt min mening anledning att ställa sig till RH 1987: 90, där klaganden likaledes angivit endast att han överklagade domen men där fråga var enbart om ansvar för en gärning. Oavsett vilket ändringsyrkande klaganden här hade framställt skulle hovrätten ha haft att pröva ansvarsfrågan i hela dess vidd. Det är givet att avsaknaden av yrkande och grund likväl medför vissa olägenheter, vilka närmare redovisats i hovrättens motivering, men det förefaller kunna diskuteras om de är tillräckligt vägande för att motivera att den tilltalade går miste om den prövning han varit berättigad till om han blott framställt ett yrkande, vilket som helst. Det bör dock anmärkas, att frågan kommer i ett annat läge enligt förslag om begränsning av rättens officialprövning i prop 1988/89: 95.
    Kravet på att fullföljdsinlaga skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans ombud är i princip oeftergivligt. I NJA 1981 s. 853 godtogs emellertid undertecknandet "Prisoner 1006" då tvivel inte synts råda om att inlagan undertecknats av den person som avsetts med det överklagade beslutet.

 

Frågor om innebörden av parts ändringsyrkande och vissa andra spörsmål angående omfattningen av högre rätts prövning

 

Innebörden av parts ändringsyrkande
Sedan en person i egenskap av företrädare för ett aktiebolag blivit av tingsrätt dels fälld till ansvar enligt 81 § uppbördslagen för att ha åsidosatt skyldighet att inbetala innehållen källskatt dels enligt 77 a § samma lag ålagd att utge innehållna belopp jämte restavgift, fullföljde han talan med yrkande att hovrätten måtte "ogilla mot honom framställt åtal avseende brott mot uppbördslagen". Ändringsyrkandet ansågs innefatta även yrkande om ogillande av åklagarens talan om betalningsskyldighet. NJA 1983 s. 567. Till stöd för denna liberala bedömning anförde HD åtskilliga omständigheter, därbiland att parten inte kunde ha haft anledning att begränsa sin fullföljd till ansvarsfrågan och att betalningsskyldighet enligt 77 a § uppbördslagen visserligen inte utgör påföljd för brott eller särskild rättsverkan av brott (jfr härtill NJA 1974 s. 63, där betalningsskyldigheten i den överklagade domen upptagits under rubriken "särskild rättsverkan m m") men innebär en form av sanktion för underlåtenhet att inbetala skatt som arbetsgivare innehållit för annan. (Se härtill Westberg, Domstols officialprövning s. 274 ff, s. 279 och s. 113.) När det gäller förhållandet mellan ansvar och skadestånd har HD däremot i NJA 1987 s. 965 intagit en mera restriktiv ståndpunkt. Då tilltalad som dömts till ansvar för bl. a. grov stöld och ålagts skadestånd fullföljde talan med yrkande att han måtte dömas för bl. a. stöld till fängelse två månader, ansågs således talan inte fullföljd i skadeståndsdelen trots att det med hänsyn till vad som åberopades till stöd för yrkandet om ändring i ansvarsdelen — nämligen att den tillgripna egendomen inte varit av den omfattning som tingsrätten antagit — inte funnits något rimligt skäl för den tilltalade att inte klaga också i skadeståndsdelen. (Den motsatta utgången i NJA 1979 s. 282 får sin förklaring av att ordalydelsen i fullföljdsinlagan där inte var lika entydigt begränsad till ansvarsfrågan.) — I RH 1981: 190 ansåg hovrätten

4139-168 Svensk Juristtidning

 

594 Lars Welamsonyrkande i vadeinlaga om ogillande av åtal och frikännande dom kunna anses avse talan även i fråga om skadestånd. En ledamot var av annan mening och jag är för egen del benägen att instämma med denne.
    Om tolkning av parts yrkande i visst fall i mål om vårdnad och underhåll, se RH 1981: 57.
    Som framgår av tidigare rättsfallsöversikter har HD ganska ofta ställts inför problemet vad parts ändringsyrkande skall anses omfatta med avseende på rättegångskostnader. Se SvJT 1982 s. 165 f med hänvisningar. Den aktuella periodens bidrag till rättsfallsfloran härvidlag är följande. Om part vid fullföljd yrkar bifall till sin i målet förda talan, får enligt NJA 1982 s. 502 anses häri ligga inte bara yrkande om bifall till de yrkanden om ersättning för egna kostnader som parten framställt i lägre instans utan också yrkande om befrielse från ålagd skyldighet att ersätta motparts rättegångs- eller rättshjälpskostnad. Detta synes i och för sig fullt berättigat, eftersom part som vill ha ersättning för egna kostnader inte kan förutsättas vara villig att betala motpartens. Mindre givet är däremot att part som yrkar befrielse från skyldighet att ersätta motparts rättegångs- eller rättshjälpskostnad också gör anspråk på ersättning för egna kostnader, och ett sådant anspråk har i NJA 1981 s. 683 inte anses innefattat i ett yrkande med nämnda utformning. Slutligen kan antecknas, att i NJA 1983 s. 875 ett yrkande om ogillande av motpartens talan i saken inte ansetts innefatta något yrkande beträffande rättegångskostnader, alltså inte ens om befrielse från ålagd skyldighet att ersätta motpartens rättegångskostnader.
    Angående ett fall rörande oklarhet beträffande innebörden av rättshjälpsbiträdes ersättningsyrkande, se RH 1983: 132.

 

Officialprövning
Under denna rubrik skall redovisas några rättsfall som hänför sig till frågan, i vilken utsträckning rätten har att utsträcka sin prövning till andra spörsmål än dem som omfattas av vad klaganden yrkat. (Till skillnad från de under föregående rubrik anmärkta fallen är det här alltså inte fråga om vilken räckvid dyrkandet i och för sig kan tilläggas.) Som förut anmärkts föreslås för brottmål regler om begränsning av officialprövningen i prop 1988/89: 95. De sålunda föreslagna reglerna beaktas inte i det följande.
    När tilltalad, som för flera brott dömts till gemensamt straff, fullföljer talan med ett förutsättningslöst yrkande om nedsättning av det gemensamma straffet, har den högre rätten att pröva inte bara påföljdsfrågan utan också skuldfrågan beträffande samtliga gärningar. Se härtill NJA 1983 s. 789 och NJA 1984 s. 261, där avgörandena får ses som en konsekvens av denna princip. Om däremot den tilltalades fullföljd riktar sig endast mot bedömningen av skuldfrågan beträffande någon av gärningarna — eventuellt i förening med ett yrkande om ändring av påföljden för den händelse yrkandet beträffande bedömningen av skuldfrågan vinner framgång — står den lägre rättens bedömning av skuldfrågan beträffande den eller de övriga gärningarna fast. Se härtill NJA 1981 s. 1169. (Jfr däremot RH 1987: 136, där hovrättens bedömning av prövningens omfattning enligt min mening är felaktig.)
    Sedan tilltalad av hovrätt dömts för flera brott till gemensamt straff men frikänts från ansvar för ytterligare gärningar, fullföljde RÅ talan med yrkande att den tilltalade måtte fällas till ansvar för dessa gärningar och att påföljden för all den av åtalet omfattade brottsligheten måtte bestämmas till det av hovrätten utmätta straffet. HD:s prövning ansågs inte omfatta vare sig den tilltalades

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 595skuld till de brott för vilka han dömts av hovrätten eller, då HD inte fällde den tilltalade till ansvar för något ytterligare brott, frågan om påföljden för den tilltalades brottslighet. NJA 1984 s. 564. De nu angivna avgörandena av HD överensstämmer med vad jag uttalat i Rättegång VI s. 68 ff.
    Näringsförbud utgör inte en brottspåföljd eller en särskild rättsverkan av brott. Beslut som i brottmål meddelats om näringsförbud och som inte överklagats kan således inte omprövas av högre instans i samband med att talan fullföljts i fråga om ansvar. Se NJA 1983 s. 163. — När tilltalad, som av tingsrätt dömts till fängelse och förvisning, nöjdförklarat sig beträffande fängelsestraffet men fullföljt talan med yrkande om såväl nedsättning av fängelsestraffet som befrielse från förvisningen, ansågs hovrätten ha haft att avvisa den beträffande fängelsestraffet fullföljda talan men det oaktat pröva och i domen redovisa sin prövning av ansvarsfrågan i hela dess vidd. Att talan beträffande fängelsestraffet i en sådan situation skall avvisas har, som framgår av HD:s motivering, den praktiska betydelsen att den tilltalade, om han i hovrätten vinner befrielse från förvisningen, inte kan fullfölja talan till HD. Se NJA 1980 s. 337. I HD finns det däremot inte skäl att avvisa ett yrkande i en fråga, som HD enligt reglerna om officialprövning ändå skulle ha att ta ställning till. Se NJA 1984 s. 814. — Om HD begränsar prövningstillstånd till att avse viss del av målet, skall yrkande som därefter framställs om prövning av annan del avvisas. Se NJA 1984 s. 520, där HD tämligen ingående motiverat denna enligt min mening rätt självklara ståndpunkt.
    I RH 1987: 95 fann hovrätt på talan av en bland flera testamentstagare testamentet böra tolkas på ett sätt som föranledde förmånligare skattläggning inte bara i förhållande till klaganden utan även i förhållande till annan testamentstagare som inte fullföljt talan. Ändring ansågs kunna ske även till förmån för denne. Avgörandet ansluter sig till NJA 1976 s. 530. Då talan fullföljts endast beträffande arvslotter som blivit föremål för beskattning i lägre instans, har däremot beskattning av andra lotter ansetts ej kunna ske i den högre instansen, se NJA 1980 s. 40 (jfr 1980 s. 490) och 1985 s. 489.
    Enligt NJA 1984 s. 316, anmärkt ovan under II A, Rättshjälp, äger högre rätt inte i samband med beslut om upphörande av rättshjälpen ingå i prövning av frågan om parten bör åläggas återbetalningsskyldighet för rättshjälpskostnaden i den lägre rätten, om inte den lägre rättens beslut om rättshjälpsavgift överklagats. En fråga som har viss anknytning härtill gäller det fall att kostnaderna i lägre rätt har kvittats men part som har rättshjälp klagar endast i kostnadsfrågan med yrkande att motparten måtte förpliktas ersätta honom för hans rättshjälpsavgift och eventuella tilläggsavgift. Om den högre rätten då finner att klaganden rätteligen bort såsom vinnande part tillerkännas kostnadsersättning av motparten, skall överinstansen då begränsa sig till att bifalla klagandens yrkande eller kan den också ålägga klagandens motpart att ersätta statsverkets kostnad för klagandens rättshjälp i den lägre instansen? Frågan har såvitt känt inte aktualiserats vid allmän domstol men däremot i förvaltningsdomstol enligt RÅ 1987: 121. RegR antog där det förra alternativet, som också enligt min mening är det riktiga.
    I NJA 1985 s. 355 ansågs domstol i mål om ersättning för ledningsrätt inte äga  ex officio jämka ersättningen med hänsyn till inflationen. Se härtill Westberg, Domstols officialprövning, passim.

 

596 Lars WelamsonNy omständighet eller ny bevisning
I ett mål angående beställares fordran på grund av fel i entreprenad gjorde entreprenören invändning om preskription. Häremot påstod beställaren att utgångspunkt för preskriptionstiden borde vara inte avtalet utan slutbesiktningen eller tillträdet, varför preskription avbrutits genom ett brev till entreprenören inom tio år från de båda sistnämnda åtgärderna. I HD åberopade beställaren även att slutbesiktningen haft preskriptionsavbrytande verkan. Detta kunde enligt HD inte ges annan innebörd än att han på det förhållandet att mindre än tio år förflutit från slutbesiktningen anlagt en ny rättslig synpunkt, och mot att part i HD ger uttryck åt nya rättsliga synpunkter på redan åberopade faktiska förhållanden föreligger inte något hinder. NJA 1987 s. 243. (Jfr 1987 s. 716.) Sedan A yrkat skadestånd av B:s dödsbo avseende kostnad för reningsanläggning därför att vattnet å en av A från B förvärvad fastighet var otjänligt, hade talan ogillats därför att fastigheten väl ansågs behäftad med fel som avses i 4: 19 JB men beloppet inte kunde utdömas som skadestånd. A fullföljde talan och yrkade i andra hand att beloppet skulle utdömas som nedsättning av köpeskillingen. Hovrätten fann hinder inte möta mot prövning av andrahandsyrkandet, som ansågs innebära endast att A anlagt en ny rättslig synpunkt på processmaterialet. RH 1981: 119. I NJA 1987 s. 766 hade ett kontokortsföretag vid tingsrätt yrkat betalning av en borgensman på grund av inköp som enligt ingivna fakturor hade gjorts med användning av kontokort. Under handläggningen vid tingsrätten uppgav företaget av misstag fakturornas datum som tidpunkter för inköpen, och dessa felaktiga uppgifter blev även lagda till grund för såväl tingsrättens som hovrättens prövning av målet. I HD rättade företaget uppgifterna. Såsom redan i annat sammanhang anmärkts ansågs detta inte innebära ändring av talan, och häremot synes intet vara att invända. HD fann emellertid — med en reservant också i denna del — rättelsen inte innebära ens åberopande av ny omständighet i den mening som avses med bestämmelserna i 55: 13. Detta ställningstagande inger enligt min mening avsevärda bekymmer. Jag förstår helt enkelt inte hur man kunnat komma fram till det. (Utifrån ståndpunkten att det inte var fråga om ny omständighet ansågs med hänsyn till omständigheterna — bl a att misstaget skulle ha undgåtts om föreskrifterna om avhjälpande av otydligheter och ofullständigheter hade iakttagits — ett "tillrättaläggande" kunna få göras, dock inte först i HD, varför målet återförvisades.) I NJA 1984 s. 420 hade ägare av hamnanläggning yrkat ersättning av fartygsägare för uppkommen skada under åberopande av 3 § 1 st. lagen (1973: 1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss. Fartygsägaren hade gjort invändning om jämkning på grund av medvållande från hamnanläggningens ägare. Fartygsägaren åberopade först i HD som grund för jämkning av skadeståndet att skadan uppkommit i miljöfarlig verksamhet som hamnanläggningens ägare bedrev och att denne därför enligt fartygsägarens mening hade strikt ansvar för skadan enligt 30 § miljöskyddslagen. Med stöd av 55: 13 avvisade HD den sålunda anförda omständigheten som självständig grund för jämkningsyrkandet.
    I mål om försättande i konkurs har konkurssökande borgenär i NJA 1982 s. 641 ansetts oförhindrad att i hovrätten åberopa annan fordran till stöd för sin behörighet än som åberopats vid konkursdomstolen. Rättsfallet överensstämmer med den av HD redan tidigare intagna ståndpunkten att 50: 25 st. 3 inte tillämpas analogiskt i besvärsmål. (Jfr SvJT 1982 s. 167 och 169 med hänvisningar.) — Vid bedömande av om part i tvistemål som handlades enligt småmåls-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 597lagen haft giltig ursäkt för att först i hovrätt åberopa viss ny omständighet ansågs i NJA 1982 s. 27 hänsyn böra tas till att parten inte haft något ombud i målet och att reglerna för mindre tvistemål också bygger på förutsättningen att part inte skall behöva anlita ombud. — Se om tillämpning av 50: 25 st. 3 också RH 1984: 9, anmärkt ovan under II A, Återkallelse, samt RH 1985: 138 och RH 1986: 11. Se även NJA 1985 s. 738 och därtill Westberg, Domstols officialprövning, passim.

 

Övrigt
I mål om expropriationsersättning, vari prövningstillstånd ej meddelats, ansågs yrkande av expropriaten om jämkning av expropriationsersättningen enligt 4: 4 st. 2 expropriationslagen på grund av höjning i allmänna prisläget efter hovrättens dom inte kunna komma under bedömande. NJA 1987 s. 585. — En person hade av tingsrätt frikänts från ansvar för brott mot upphovsrättslagen, och tingsrätten hade också ogillat talan om skadestånd för den påstådda brottsliga gärningen. Sedan målsäganden fullföljt talan enbart i skadeståndsdelen, ansågs hovrätten oförhindrad att som grund för sin prövning av skadeståndsanspråket ta ställning till om vadesvaranden uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gjort intrång i upphovsrätten. NJA 1986 s. 702 (s 707). — Vid köpeskillingsfördelning efter exekutiv försäljning av fastighet tillerkände länsstyrelsen C rätt till betalning på grund av pantbrev före B. C framställde i överinstanserna yrkande om att B:s fordran skulle upptas till lägre belopp än denne bevakat, till följd varav det på ett efterföljande pantbrev skulle uppkomma ett överhypotek som skulle tilldelas C. Trots att C inte själv anfört besvär över länsstyrelsens beslut och inte heller hos länsstyrelsen framställt anmärkning mot bevakningen, ansågs han berättigad att framställa detta yrkande. NJA 1982 s. 336. Frågan har blivit ingående belyst i ett tillägg till HD:s beslut av JR Gregow. — Angående spörsmål om inverkan av 3 § lagen (1966: 680) om ändring av vissa underhållsbidrag (den s. k. indexlagen) i dess fr. o. m. den 1 januari 1979 gällande lydelse vid prövning i överrätt av bidragsbelopp, se NJA 1981 s. 634. Se om den onekligen "märkliga juridik" som vunnit insteg i anslutning till indexlagen vidare Walin, Föräldrabalken, 4 uppl. 1986 s. 254 ff. och Höglund i SvJT 1984 s. 529 ff Vadeanmälan har numera avskaffats. Rättsfallet NJA 1987 s. 172, som gäller fråga huruvida part anmält vad vid telefonsamtal, kan likväl förtjäna uppmärksamhet, eftersom motsvarande spörsmål kan aktualiseras beträffande missnöjesanmälan.

 

Ändring av vadetalan
Enligt 50: 25 st. 2 får vadekärande inte ändra sin vadetalan till att avse annan del av underrättens dom än den som uppgivits i vadeinlagan. Ett exempel på tillämpning av denna bestämmelse är NJA 1982 s. 124, där part som inom fullföljdstiden yrkat ändring beträffande vårdnaden om barn inte tilläts att senare framställa yrkande om ändring även beträffande underhåll. Det är emellertid viktigt att uppmärksamma, att 50: 25 st. 2 inte får tolkas motsatsvis så, att en ändring av vadetalan som inte berör annan del av domen alltid skulle vara tillåten. Av 50: 4, som föreskriver bl. a. att vadekäranden skall i vadeinlagan uppge den ändring i domen som han yrkar, har i NJA 1985 s. 618 ansetts följa att vadekärande i princip inte får utvidga sitt i vadeinlagan framställda yrkande ens i den mån utvidgningen ligger inom vad han yrkat i underrätten och inte hänför sig till annan del av underrättens dom än som uppgivits i vadeinlagan.

 

598 Lars WelamsonOckså från detta ändringsförbud ansågs emellertid böra medges undantag svarande mot det i 13: 31 st. 1 avsedda fallet.

 

Motpart vid fullföljd
Principerna för bedömning av frågan när domstolsverket skall behandlas som motpart till rättshjälpsbiträde som fullföljer talan mot ersättningsbeslut har utförligt utvecklats i NJA 1982 s. 845. — Se om motpartsställning vid fullföljd angående biträdesersättning också NJA 1981 s. 503. — Se även NJA 1982 s. 112, anmärkt ovan under Behörighet att klaga, samt rättsfall anmärkta ovan under Förbud mot fullföljd och nedan under närmast följande rubrik.

 

Anslutningsvad och förbud mot reformatio in pejus
I mål om underhållsbidrag hade fadern förpliktats att återbetala statsverkets kostnader för barnets rättshjälp vid tingsrätten. Då fadern vädjat med yrkande endast om befrielse från återbetalningsskyldigheten, ansågs barnet, för vilket ingen rättshjälpsavgift skulle utgå, inte böra betraktas som faderns motpart, och barnet ansågs därför inte berättigat att genom anslutningsvad fullfölja talan i huvudsaken. RH 1982: 57. I RH 1981: 8 hade tingsrätt på talan av A bifallit yrkande mot B om skadestånd i anledning av avtalsbrott men ogillat talan mot C som grundats på en borgensförbindelse. Sedan A fullföljt talan mot domen endast mot C, anförde B anslutningsvad. Detta avvisades av hovrätten. Båda de nu anmärkta avgörandena överensstämmer med den princip som kommit till uttryck redan i NJA 1948 s. 740, nämligen att part inte äger anföra anslutningsvad om han inte fört eller ens ägt föra talan vid tingsrätten i den del av målet som huvudvadet avser. Se min bok Om anslutningsvad och reformatio in pejus s. 86 ff.
    I den nämnda boken, s. 21 ff, konstaterades att praxis före tillkomsten av bestämmelserna om anslutningsvad hade medgivit att i tvistemål en vinst i överinstansen för part som ensam klagat kunde, när det gällde olika yrkanden på väsentligen samma grund, i större eller mindre grad neutraliseras genom en förlust för honom i annan del av målet, om bara inte helhetsresultatet kom att innebära en försämring för klaganden. Frågan, huruvida man kunde antaga att denna praxis skulle stå sig eller om det efter RB:s tillkomst skulle krävas anslutningsvad för en sådan neutraliserande ändring, betraktade jag som mycket svårbedömd med hänsyn till bl. a. att någon motsvarighet till anslutningsvad inte införts i revisionsförfarandet. Min slutsats blev (s 54) att det möjligen kunde ifrågasättas om inte ett upprätthållande av praxis låg närmast till hands. Ekelöf intog senare den motsatta ståndpunkten. Efter att ha stått öppet i 30 år efter tillkomsten av min bok blev spörsmålet slutligen i NJA 1982 s. 559 med min medverkan besvarat i enlighet med Ekelöfs ståndpunkt. — Jfr beträffande arvsskattemål NJA 1982 s. 121.
    Om förbud mot reformatio in pejus i stämpelskattemål, se NJA 1981 s. 1047.
    En vadesvarande i vårdnadsmål yrkade i NJA 1987 s. 602 att vadekäranden måtte föreläggas vite enligt 6: 21 FB. Hovrätten ansågs oförhindrad att ta upp yrkandet till prövning. Bedömningen sammanhänger, enligt vad som framgår av HD:s motivering, med att frågan om vitesföreläggande hänförde sig till verkställigheten av avgörandet i vårdnadsfrågan. Det kan i anslutning härtill anmärkas, att HD i NJA 1981 s. 1129 antagit att domstol har en allmän befogenhet att i dom förordna om sättet för dess verkställande och därvid kan utsätta vite, oavsett om något sådant äventyr yrkats av part. Detta avgörande har emellertid

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 599kritiserats av Lars Heuman, Specialprocess — utsökning och konkurs, 2 uppl. 1987 s. 87.
    Höjning av expropriationsersättning enligt 4: 4 st. 2 expropriationslagen med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen har i NJA 1980 s. 478 ansetts kunna i fall av prövning i överrätt ske fram till tiden för överrättens avgörande, även om talan dit fullföljts endast av den exproprierande. Också i mål om ersättning för skada på fastighet har indexuppräkning med hänsyn till inflationen ansetts kunna ske i högre rätt utan hinder av att den skadelidande inte själv överklagat tingsrättens dom. Se NJA 1983 s. 180. En annan sak är, att den som inte i hovrätt framställt yrkande om uppräkning inte heller kan göra det i HD. Se NJA 1985 s. 355, varav också framgår att uppräkning inte skall ske ex officio. (Att uppräkning i HD också enligt NJA 1987 s. 585 förutsätter att prövningstillstånd meddelats har tidigare anmärkts.)
    I NJA 1981 s. 1246 och RH 1983: 53 ansågs hovrätt kunna på klagan av tilltalad besluta om utvisning av honom trots att tingsrätten inte meddelat sådant beslut. Detta har sedermera uttryckligen förbjudits, se 51: 25 st. 2. — NJA 1984 s. 452 och s. 918 utgör två på sin tid viktiga avgöranden rörande tillämpning av bestämmelserna i 51: 25 andra och tredje meningarna (i deras dåvarande lydelse), avseende valet mellan olika typer av påföljder som inte var direkt jämförbara i fråga om svårhetsgraden. HD uttalade där bl. a. att bestämmelserna borde tillämpas med beaktande av tanken bakom det i lagrummets första mening upptagna förbudet mot reformatio in pejus. Rättsfallen har emellertid numera intresse väsentligen endast från principiella lagtolkningssynpunkter. I anslutning till ändringar i BrB som ger vissa riktlinjer för bedömande av olika påföljders inbördes svårhetsgrad har nämligen 51: 25 ändrats så, att de tidigare undantagsbestämmelserna för valet mellan olika slag av påföljder i huvudsak försvunnit och domstolen står fri endast i förhållandet mellan överlämnande till särskild vård och annan påföljd. Lagändringen innebär en betydande förstärkning av förbudet mot reformatio in pejus.
    Nyss antydda ändringar i BrB begränsar de praktiska tillämpningsproblemen. Med hänsyn till 30: 1 BrB måste exempelvis anses uteslutet att hovrätt skulle, såsom skedde i RH 1981: 192, kunna på tilltalads klagan förändra skyddstillsyn och två månaders fängelse till enbart fängelse sex månader. (I belysning av 1984 års ovannämnda HD:avgöranden får hovrättsfallet redan enligt äldre lag ha ansetts oriktigt.) Naturligt nog finns dock alltjämt en del tillämpningsproblem. Ett problem som fortfarande synes aktuellt illustreras av NJA 1984 s. 441. Tilltalad, som dömts till 4 månaders fängelse, överklagade ensam och fick i hovrätten skyddstillsyn jämte böter. På klagan av RÅ över hovrättens dom fann HD påföljden böra bestämmas till fängelse. Fängelsestraffet kunde emellertid inte bestämmas så, att slutresultatet för den tilltalade blev sämre än tingsrättens dom. Det skulle det ha blivit om tingsrättens dom fastställts, eftersom den tilltalade redan i mer än ett halvt år hade stått under övervakning på grund av hovrättens skyddstillsynsdom. Med hänsyn härtill bestämde HD fängelsestraffet till 3 månader; övervakningsrabatten uppskattades alltså till en månad.
    Sedan lägre rätt förklarat del av viss egendoms värde förverkad ansågs i NJA 1983 s. 425 jämlikt grunderna för 51: 25 och 55: 15 högre rätt inte kunna på talan av den tilltalade meddela förklaring om svårare förverkande i fråga om egendomen.
    Förhållandet mellan disciplinstraff för krigsmän och böter med avseende på tillämpning av förbudet mot reformatio in pejus behandlas ingående i NJA 1983

 

600 Lars Welamsons. 262. Rättsfallet synes emellertid knappast ha någon aktualitet efter tillkomsten av lagen (1986: 644) om disciplinförseelser av kringsmän, m.m. Såvitt gäller disciplinpåföljden löneavdrag enligt nämnda lag, vilken skall avse visst antal dagar med visst belopp per dag, synes däremot RH 1981: 124 kunna ha visst intresse. Hovrätten ansåg sig där förhindrad att på talan av den tilltalade höja det antal dagar under vilka disciplinbot skulle utgå, oaktat varje disciplinbotsbelopp ansågs ha blivit för högt bestämt och därför nedsattes av hovrätten. — Penningböter anses allmänt sett vara en lindrigare påföljdstyp än dagsböter. Även från den utgångspunkten har emellertid hovrätt i RH 1987: 88 funnit att böter omedelbart i pengar 600 kr inte är (vid tillämpning av 5 § 2 st. BrP) ett lindrigare straff än 30 dagsböter å 20 kr. — Förbudet mot reformatio in pejus begränsar sig till den ådömda påföljden (och till utvisning). Något hinder har alltså inte förelegat för hovrätten att, såsom skedde i RH 1986: 142, på klagan av tilltalad, vilken för egenmäktigt förfarande dömts till viss påföljd, i stället döma för stöld till samma påföljd. (Vid omröstning enligt 29: 2 st. 2 p 1 angående frågan, om den tilltalade begått gärningen och hur denna i så fall skall bedömas, skall dock egenmäktigt förfarande bedömas som lindrigare än stöld.)

 

Tilltrosparagraferna
Den för revisionsmål gällande tilltrosparagrafen, 55: 14, avser endast ändring av hovrätts dom såvitt gäller ändring av hovrättens bevisvärdering. I åtskilliga fall aktualiseras emellertid frågan om ett motsvarande ändringsförbud i förhållande till tingsrättens dom. HD:s avgörande i NJA 1981 s. 1052 innehåller härom följande principuttalande: "Såsom redan antagits i praxis (NJA 1979 s. 773) bör jämlikt grunderna för 55 kap 14 § RB tingsrättens bevisvärdering omfattas av ett ändringsförbud, motsvarande det i lagrummet angivna, för det fall att hovrätten — med hänsyn till den ståndpunkt den intagit till annat spörsmål — ej ingått i bedömande av den ifrågavarande bevisningens värde. Uppenbarligen bör HD inte tillerkännas större frihet i förhållande till tingsrättens bevisvärdering, om hovrätten — utan förnyad bevisupptagning och utan att finna synnerliga skäl till ändrad bevisvärdering — frångått tingsrättens bedömning i strid mot 50 kap 23 § eller 51 kap 23 § RB. Vad angår det fall, att hovrätten utan förnyad bevisupptagning frångått tingsrättens bevisvärdering därför att hovrätten funnit synnerliga skäl härtill, saknas rimlig anledning till att också HD skulle kunna frångå tingsrättens bevisvärdering, om HD för sin del inte finner synnerliga skäl att värdet av bevisningen är ett annat än tingsrätten antagit. För den händelse slutligen hovrätten skulle anse sig ha frihet att utan förnyad bevisupptagning omvärdera bevisningen därför att hovrätten av annan anledning likväl inte ändrar domslutet, synes det klart att HD i allt fall inte kan anses berättigad att utan synnerliga skäl ansluta sig till en sådan omvärdering, om denna för HD:s del skulle ingå i skäl som leder till ändring av domslutet." Jfr NJA 1987 s. 668 (s 675).
    Angående en fråga i det s. k. Tsesismålet, huruvida en i visst hänseende ändrad bevisbedömning kunde anses bero av tilltron till vittnesbevisning, se NJA 1983 s. 3 (s. 53 f).
    I NJA 1984 s. 181, där tilltalad frikänts av tingsrätten, fullföljde åklagaren talan och begärde omförhör med ett tilltrosvittne. Hovrätten avgjorde emellertid målet på handlingarna och biföll ändringsyrkandet under åberopande att synnerliga skäl förelåg till antagande att värdet av vittnets utsaga var ett annat

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 601än tingsrätten antagit. HD gjorde i målet följande principuttalande: "Om hovrätten anser att det finns anledning att till den tilltalades nackdel gå ifrån tingsrättens bedömning av ett vittnes trovärdighet, bör bestämmelserna i 51 kap 23 § RB i vart fall ha till följd att hovrätten normalt söker få till stånd förnyad bevisupptagning vid huvudförhandling i hovrätten. Härigenom kan hovrätten också bli i tillfälle att direkt ta del av den tilltalades berättelse och väga denna mot vittnets utsaga. Endast i uppenbara fall bör det komma i fråga att med tillämpning av undantagsregeln fälla en av tingsrätten frikänd tilltalad till ansvar utan att målet har satts ut till huvudförhandling till vilken vittnet och den tilltalade kallats." Ett sådant uppenbart fall kunde enligt HD inte anses ha förelegat, varför hovrättens avgörande undanröjdes.
    I RH 1987: 58, där åklagare fullföljde talan, var det också fråga om ett tilltrosvittne. Åklagaren hade emellertid framhållit att enligt hans mening målet kunde avgöras på handlingarna och att vittnets utsaga — som det enligt åklagaren saknades anledning att inte sätta tilltro till — åberopades sådan den antecknats i tingsrättens dom. Härefter hade emellertid åklagaren tillagt, att omförhör med vittnet åberopades för det fall att hovrätten fann huvudförhandling vara erforderlig. Hovrätten, som inte fann synnerliga skäl till omvärdering av vittnesutsagan, avgjorde målet på handlingarna och fastställde tingsrättens dom. I och för sig bör en hovrätt otvivelaktigt vara försiktig med bistånd åt åklagaren. Det synes emellertid inte fullt klart hur åklagarens ställningstagande till omhörande varit att uppfatta. Möjligen kan det anses ha inneburit en begäran om omförhör, villkorad av att hovrätten inte var beredd att bifalla ändringsyrkandet på handlingarna. Det kan diskuteras, huruvida ett på sådant sätt villkorat yrkande om förnyad bevisupptagning bör kunna accepteras. Om frågan besvaras jakande, synes hovrätten inte ha kunnat undgå att föranstalta om huvudförhandling och omförhör under annan förutsättning än att ett omförhör kunde anses sakna betydelse, vilket inte synes ha varit fallet. Besvaras frågan åter nekande, borde enligt min mening hovrätten ha avfordrat åklagaren ett ovillkorligt ställningstagande till frågan om omhörande.
    Om betydelsen av tilltrosparagraferna, se också under följande rubrik.

 

Avgörande på handlingarna
I RH 1985: 106 avgjordes ett civilt vademål mot vadekärandens bestridande utan huvudförhandling med hänsyn till att målet rörde endast 50 kr. (Den skadelidande hade förbehållit sig att föra talan om ytterligare ersättning, men härtill tog hovrätten ingen hänsyn.) Av hovrättens dom och rättsfallets rubrik vill det förefalla som om hovrätten funnit tvisteföremålets extremt låga värde ensamt utslagsgivande. Det är naturligen också önskvärt att man såvitt möjligt förebygger att processkostnaderna blir orimliga i förhållande till det varom tvistas. Det måste emellertid framhållas att avgörande på handlingarna inte är obetingat medgivet i fall som nämns i 50: 21 st. 1 p 4. En allmän förutsättning för sådant avgörande är att målet kan anses tillfredsställande utrett och att inte part, med hänsyn till tilltrosparagraferna eller eljest, har ett befogat anspråk på att förnyad bevisupptagning sker enligt 35: 13. Hur det i sådant hänseende förhöll sig i rättsfallet framgår varken av domen eller av referatet. — Beträffande brottmål, se härtill NJA 1981 s. 346 och NJA 1987 s. 74. I det senare målet, som avgjordes med tillämpning av 51: 21 i dess lydelse före den 1 juli 1984, hade talan fullföljts av tilltalad vilken av tingsrätt dömts till böter. Klaganden förklarade sig acceptera avgörande på handlingarna endast om han blev fri-

 

602 Lars Welamsonkänd. Enligt nu gällande lag får en sådan inställning troligen anses föranleda att hovrätten inte kan på handlingarna fastställa tingsrättens dom under annan förutsättning än att huvudförhandling bedöms som uppenbart obehövlig.
    I NJA 1986 s. 432 avgjorde hovrätt ett brottmål utan huvudförhandling, enär den fann uppenbart att vadetalan var ogrundad och att huvudförhandling var obehövlig. HD fann hovrättens förfarande utgöra grovt rättegångsfel med motiveringen att den tilltalade av tingsrätten efter en långvarig rättegång med omfattande muntlig och skriftlig bevisning hade mot sitt nekande dömts för ett flertal förmögenhetsbrott till fängelse 1 år 8 månader varjämte han ålagts att utge skadestånd med sammanlagt över 278 000 kr. En kortfattad beskrivning av den yttre situationen var således enligt HD tillräcklig för att ge vid handen att detta var ett fall där huvudförhandling inte kunde undvaras. I detta vill jag gärna instämma. Det förtjänar också nämnas, att en reservant i hovrätten utförligt utvecklat inte bara sin syn på handläggningsfrågan utan också på de problem som uppkommer för den som blir överröstad i en sådan fråga. Reservanten fann att handläggningsbeslutet innefattade ett avgörande i sak av innebörd att vadetalan var uppenbart ogrundad och att han, överröstad i denna fråga, var förhindrad att rösta för annan utgång i sak än den till vilken majoriteten genom sitt beslut i handläggningsfrågan kommit. På motsvarande sätt uttalade sig en ledamot i RH 1986: 178. Det kan enligt min mening betvivlas att detta är en riktig ståndpunkt. Vad den överröstade ledamoten får finna sig i är att målet avgörs på handlingarna, men majoritetens skäl för val av handläggningsform torde inte kunna anses bindande för honom. Han skall alltså rösta för den ståndpunkt i sak för vilken han finner fog på grundval av den enligt hans mening otillfredsställande utredningen.
    Exempel på fall där vadetalan i tvistemål betraktats som uppenbart ogrundad och målet därför avgjorts på handlingarna erbjuder RH 1981: 185 och 1983: 152. I båda fallen hade huvudförhandling i tingsrätten hållits i förenklad form. Fallen skiljer sig emellertid åt i så måtto, att det senare fallet gällde en rättsfråga medan det förra fallet gällde bevisfrågor i en vårdnadstvist. Domstolarnas uppfattning att saken var uppenbar sammanhängde med att vårdnadsfrågan prövats knappt 1 1/2 år tidigare och grundade sig på en förhandsbedömning av bevisfrågor. Se härtill Fitger, 42: 62 f., som uttalar att den typen av förhandsbedömningar synes betänklig.
    Angående skriftlig handläggning vid tingsrätt och i hovrätt i ärenden angående parkeringsanmärkningar, se RH 1984: 78, 117 och 130.
    Ett av de fall där högre rätt äger avgöra brottmål utan huvudförhandling är att talan som fullföljts av den tilltalade biträtts av motparten. Det krävs därvid inte att domen får just det innehåll som parterna blivit ense om. I NJA 1980 s. 616 ansåg sig därför HD kunna döma till enbart böter, när tilltalad som dömts till fängelse klagade med yrkande om villkorlig dom och förklarade sig inte ha något att erinra mot att han därjämte ådömdes böter samt RÅ medgav att påföljden bestämdes till villkorlig dom i förening med böter.
    Om hovrätt beslutat att mål skall avgöras utan huvudförhandling och det inte finnes uppenbart att parterna redan slutfört sin talan, skall tillfälle därtill beredas dem, 50: 22 och 51: 22. I lagrummen föreskrivs också att hovrätten kan utan hinder av tidigare beslut förordna att huvudförhandling skall äga rum. I NJA 1980 s. 299 uppkom fråga, huruvida innehållet i skrift som inkommit från part efter det att hovrätten meddelat slutföreläggande bort föranleda hovrätten att ge parten tillfälle att yttra sig på nytt.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 603    Om avgörande på handlingarna av fullföljt mål i AD, se AD 1981: 136 och 140.

 

Undanröjande av lägre rätts dom eller beslut
Fall där fråga uppkommit om undanröjande av lägre rätts avgörande kan sägas vara av i huvudsak två olika typer. I de flesta fallen har problemet gällt tillämpningen av viss regel, och frågan huruvida undanröjande skolat ske eller inte har varit tämligen direkt beroende av denna tillämpning. Sådana fall behandlas i princip inte under denna rubrik utan i anslutning till respektive regel. De fall som här redovisas avser företrädesvis situationer där det framstått som klart att viss regel tillämpats felaktigt och där intresset knutit sig till frågan, huruvida detta skolat föranleda undanröjande eller inte. Tyvärr är dock gränsen mellan de båda typerna av fall naturligtvis inte skarp. — Det bör också här förutskickas, att bestämmelserna om undanröjande av lägre rätts avgörande hör till dem som föreslås ändrade i prop 1988/89: 95. De föreslagna ändringarna beaktas inte i det följande.
    I ett brottmål, vari huvudförhandling hölls under tiden den 27 januari — den 2 december 1986, gjordes uppehåll bl. a. under 4 olika veckor därför att ordföranden då bevistade en av domstolsverket anordnad kurs och dessutom gjordes ett sommaruppehåll om 61 dagar i följd, beroende bl. a. på svårigheter att sammanjämka tidigare gjorda semesterarrangemang. Dessa uppehåll var helt stridande mot 1: 9. De nämnda uppehållen ansågs också utgöra grova rättegångsfel, vartill dock uttalades att när det gäller långvariga mål som av olika skäl inte kan genomföras utan ett semesteravbrott man möjligen kan godta ett sådant som t. o. m. är något längre än de i semesterlagen stadgade fyra veckorna. Hovrätten fann likväl — på närmare anförda skäl, däribland processekonomiska skäl samt hänsyn till parter och vittnen — inte anledning till undanröjande och återförvisning. RH 1987: 69. Tydligt är att efterlevnad av 1: 9 föranleder nästan oöverstigliga problem i de allra största processerna. Det synes angeläget att detta uppmärksammas av lagstiftaren. Uppenbarligen är det inte tillfredsställande att domstolarna själva bedömer i hur hög grad man kan strunta i lagtexten. (Att man talar om grova rättegångsfel spelar ju i och för sig ingen roll, om de ändå inte leder till något.)
    Tingsrätts underlåtenhet att klarlägga tvistefrågorna i mål som handlades med tillämpning av den s. k. småmålslagen har i NJA 1981 s. 1122 (I och II) bedömts som domvilla. — Om undanröjande jämlikt 50: 28 av dom i äktenskapsmål på grund av tingsrätts underlåtenhet att klarlägga parternas yrkanden, se RH 1981: 86. Se vidare NJA 1987 s. 450, redovisat ovan under II A, Processledning. — Det är givetvis ett grovt rättegångsfel om rätten i mål som avgjorts utan huvudförhandling inte beaktat en av part vid skriftväxlingen åberopad omständighet, som parten inte senare frånfallit; se RH 1983: 55. (Se härtill Bergholtz, Ratio et Auctoritas s. 182 f.) Domstols underlåtenhet att pröva ett ränteyrkande utgör naturligen också grovt rättegångsfel, se RH 1981: 19.
    I mål om betalningsföreläggande yrkade gäldenären — som i andra hand bestred kravet — att ansökningen skulle avvisas såsom avseende skadestånd. Tingsrätten underlät att pröva avvisningsyrkandet och hänsköt målet på borgenärens begäran såsom tvistigt till rättegång. Hovrätten fann att tingsrätten visserligen förfarit felaktigt men att, då målet efter hänskjutandet skulle komma att handläggas i den för förenklade tvistemål stadgade ordningen, anledning

 

604 Lars Welamsonsaknades att återförvisa målet för prövning av avvisningsyrkandet. Hinder borde emellertid enligt hovrätten inte möta mot att vid målets avgörande hänsyn togs till att det — på grund av kravets natur — till äventyrs inte skulle ha kunnat handläggas i den för betalningsföreläggande stadgade ordningen. RH 1983: 13
    Sedan kärande i tvistemål återkallat sin talan och svaranden yrkat ersättning för rättegångskostnader, avskrev tingsrätten målet och biföll kostnadsyrkandet, fastän detta inte delgivits käranden. Detta innebar enligt HD:s bedömande ett grovt rättegångsfel. Felet berövade käranden möjligheten att under målets handläggning i tingsrätten vidta de dispositioner hon kunde finna påkallade med anledning av kostnadsyrkandet, exempelvis att återta återkallelsen. Med hänsyn bl. a. härtill undanröjdes tingsrättens beslut i dess helhet. NJA 1980 s. 635.
    I ett vårdnadsmål, som fullföljts till hovrätt, hade betydande ändringar skett i de förhållanden som förelåg när socialnämnden yttrade sig till tingsrätten. Hovrätten avgjorde likväl målet utan att dessa varit föremål för någon utredning av socialnämnden och utan att nämnden haft tillfälle att uttala sig om deras betydelse i vårdnadsfrågan. HD fann detta utgöra rättegångsfel. Om dess betydelse uttalade HD: "Felet innebär att målet inte har blivit fullständigt belyst i hovrätten när det gäller förhållanden som är av betydelse för den allsidiga prövning som förutsätts ske i detta slags mål och får därför antas ha inverkat på utgången." NJA 1987 s. 48. Det är av intresse att notera att det förhållandet, att målet inte blivit fullständigt belyst, ansetts tillräckligt för att uppfylla rekvisitet att felet kunde antas ha inverkat på utgången. Detta synes välgrundat; "kan antagas" är ett svagt rekvisit, och det skall inte behövas någon övervägande sannolikhet för att utgången blivit en annan om felet inte förekommit. Härmed kan sammanställas NJA 1983 s. 113, där tingsrätt hållit huvudförhandling i tilltalads utevaro och dömt honom för snatteri till 30 dagsböter, trots att den tilltalade inte delgivits kallelse till förhandlingen och tillräckliga skäl för antagande att han avvikit inte förelegat. Det rättegångsfel som förekommit bedömdes av HD som grovt och befanns utan vidare motivering kunna antas ha inverkat på utgången. En så väsentlig rättssäkerhetsgaranti som att tilltalad enligt vad som är föreskrivet bereds tillfälle att närvara vid huvudförhandling måste också enligt min mening presumeras vara av betydelse för målets utgång. (Det bör dock uppmärksammas att fallet avgjordes med tillämpning av 46: 15 i äldre lydelse; numera har bl. a. med att den tilltalade avvikit jämställts att han håller sig undan på sådant sätt att han inte kan hämtas till huvudförhandlingen).
    I tvist om förlängning av hyresavtal hade hyresgästen inte fått tillräckligt rådrum inför inställelse vid hyresnämnden. Eftersom hyresnämnden haft anledning antaga att parten därför hade laga förfall för sin utevaro bedömdes det som rättegångsfel att nämnden likväl höll förhandlingen i partens utevaro. Felet antogs dock inte ha påverkat utgången med hänsyn till vad som uppgavs i bostadsdomstolen — bl a uppgav hyresgästen att han själv inte behövde lägenheten — och hyresnämndens avgörande blev därför inte undanröjt. BD 1986: 22.
    I detta sammanhang kan anmärkas RH 1984: 32, där konkursbeslut undanröjdes då huvudförhandling hållits utan att svaranden blivit delgiven kallelse till förhandlingen. Se också RH 1986: 62, där huvudförhandling företogs i utevaro av tilltalad som visserligen blivit vederbörligen kallad men om vars inställning till åtalet — gällande otillåten omkörning — intet annat var känt än att han vid

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 605polisutredningen förnekat gärningen. Hovrätten fann tingsrättens förfarande ha inneburit grovt rättegångsfel, eftersom saken inte kunde utredas tillfredsställande, och tingsrättens dom undanröjdes. (I de båda sist nämnda fallen krävdes för undanröjande inte att felet kunde antas ha påverkat utgången men likväl att skäl för undanröjande förelåg.) Jfr, angående tillämpning av 51: 19 st. 3 och 5 (i lydelse före ändringar genom lag 1984: 131), NJA 1983 s. 401. Se härtill också JO 1985/86 s. 61 ff.
    Underlåtenhet att förordna offentlig försvarare har i visst fall ansetts utgöra grovt rättegångsfel av beskaffenhet att föranleda undanröjande, se NJA 1980 s. 288.
    Om hovrätt beslutat att mål skall avgöras utan huvudförhandling och det inte finnes uppenbart att parterna redan slutfört sin talan, skall tillfälle därtill beredas dem, 50: 22 och 51: 22. Åsidosättande av denna föreskrift är att betrakta som grovt rättegångsfel, se NJA 1981 s. 995. Rättsfallet NJA 1981 s. 441 är emellertid sedolärande bl. a. i så måtto att det understryker att part som förelagts att inom viss tid från delgivning av föreläggandet slutföra sin talan inte har något anspråk på att de facto få fristen förlängd genom att han underlåter eller dröjer med att insända delgivningsbevis. Det åligger visserligen rätten att före målets avgörande förvissa sig om att parten endera slutfört sin talan eller försuttit fristen. För fall, där hovrätt underlåtit detta men man i efterhand kunde utgå från att parten faktiskt försuttit fristen, ansågs emellertid rättegångsfelet inte böra föranleda undanröjande av avgörandet.
    Att ett beslut inte motiverats torde i och för sig inte berättiga dess undanröjande. I NJA 1983 s. 581 blev emellertid tingsrätts beslut om arvsskatt undanröjt med hänvisning till att tingsrätten underlåtit att redovisa grunderna för sitt avgörande i förening med att nytt material tillförts ärendet sedan handläggningen avslutades vid tingsrätten. Se härtill Bergholtz, Ratio et Auctoritas s. 170 ff och 184 ff samt Westberg, Domstols officialprövning s. 813.
    Om grovt rättegångsfel förekommit och berör även del av domen som inte överklagats, kan enligt 50: 26 och 51: 26 domstolen efter omständigheterna undanröja domen även i den inte överklagade delen. Ett exempel på att så skett erbjuder NJA 1982 s. 723. — På besvär över en inskrivning av ett skeppsförvärv undanröjde hovrätten i RH 1985: 56 inte bara denna inskrivning utan också en annan felaktigt tillkommen inskrivning av förvärv av samma skepp, vilken utgjort förutsättning för den överklagade inskrivningen. Möjligen kan grunderna för rättens nämnda befogenhet anses ha utgjort tillräckligt stöd härför.
    I skillnadsmål hade tingsrätt meddelat beslut under rättegången om bl. a. interimistiska underhållsbidrag. Tingsrättens reglering i domen omfattade dock inte de underhållsbidrag för tid före domen som avsågs med de interimistiska besluten. Detta rättegångsfel ansågs av hovrätten, dit talan fullföljts av ena parten, inte kunna avhjälpas i hovrätten, då parterna inte var ense i frågan om underhållsbidrag för tid före domen. Eftersom underhållsfrågan i hela dess vidd ansågs böra prövas i ett sammanhang, undanröjdes tingsrättens dom i vad den gällde underhåll och återförvisades målet i den delen. RH 1983: 19. — I RH 1981: 50 fullföljde part talan i skillnadsmål med yrkande om bifall till en begäran om underhåll för viss tid från skillnadsdomen. Hovrätten, som lämnade vadetalan utan bifall, överprövade under åberopande av 50: 26 ett förordnande i tingsrättens dom beträffande ett tidigare meddelat interimistiskt beslut, trots att något yrkande från part i den delen inte förelåg. Stadgandet ansågs således kunna tillämpas vid rättegångsfel som endast berörde en ej överklagad

 

606 Lars Welamsondel av domen. Under alla förhållanden lärer dock överinstans inte kunna reagera mot ett rättegångsfel, om ett mål inte i någon del blivit behörigen fullföljt dit. Se härtill vad som ovan under rubriken Behörighet att fullfölja talan sagts i anslutning till RH 1986: 27.
    När mål om återvinningstalan mot tredskodom avskrevs på grund av båda parters utevaro från förhandling förordnade tingsrätt att tredskodomen skulle stå fast. Förordnandet ansågs innebära rättegångsfel. Tredskodomen förlorar i sådant fall sin verkan, och enligt HD bör detta komma till uttryck i avskrivningsbeslutet, lämpligen genom att domen förklaras undanröjd. NJA 1987 s. 560.

 

Prövningstillstånd
Under denna rubrik behandlas rättsfall rörande reglerna om prövningstillstånd i HD eller rörande regler om prövningstillstånd som är överensstämmande för hovrätt och HD. Rättsfall som enbart hänför sig till prövningstillstånd i hovrätt redovisas däremot nedan under VI, Småmål.
    Hovrätts beslut att lämna en av försvarare gjord ansökan om ersättning för försvaret utan beaktande, eftersom den inkommit först efter det att målet blivit avgjort, har i NJA 1980 s. 23 ansetts utgöra beslut i ett från huvudmålet fristående ärende, varför prövningstillstånd inte erfordrades för prövning i HD av talan mot beslutet. Bedömningen blev däremot den motsatta i ett i övrigt likartat fall, där emellertid kostnadsräkningen ingivits före hovrättens dom men efter det att huvudförhandligen i målet förklarats avslutad, se NJA 1987 s. 135. (Hovrättens beslut att lämna kostnadsräkningen utan avseende meddelades samma dag som dess dom i huvudsaken. Enligt HD:s motivering fästes emellertid intet avseende härvid utan endast vid att räkningen kommit in innan hovrätten meddelat sin dom.)
    Sedan vadetalan i brottmål förklarats förfallen enligt 51: 19 st. 1 och vadekäranden ansökt om återupptagande under åberopande av laga förfall, avvisades ansökningen av hovrätten som fann laga förfall inte ha förelegat. HD fann att frågan var av sådan beskaffenhet att hovrätten bort ta ställning till den genom att bifalla eller avslå ansökningen och att talan mot beslutet därför inte utan prövningstillstånd kunde komma under HD:s prövning. NJA 1985 s. 755.
    Enligt 21 § lagen (1976: 839) om statens va-nämnd skall — med visst undantag som här saknar intresse — beträffande nämndens handläggning vid överklagande och beträffande rättegången i hovrätten i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet i RB för tvistemål och om besvär. Detta synes innebära att frågan, huruvida talan mot avgörande av va-nämnden fullföljts i rätt tid och på föreskrivet sätt skall prövas av nämnden. I NJA 1982 s. 699 hade emellertid vattenöverdomstolen avvisat fullföljd vadetalan, enär vadeinlagan inkommit till vattenöverdomstolen först efter fullföljdstidens utgång och inte heller dessförinnan inkommit till nämnden. HD fann att prövningstillstånd erfordrades vid fullföljd av talan mot vattenöverdomstolens beslut. Detta synes tämligen självklart, eftersom enligt 23 § nämnda lag bestämmelserna i 21 § i tillämpliga delar skall gälla rättegången i HD. Det kan tilläggas, att prövningstillstånd vägrades, vilket får förutsättas bero på att det rättegångsfel som synes ha förekommit inte kunde antas ha påverkat utgången.
    RB innehåller inga bestämmelser som direkt ger vid handen att enbart viss del av ett mål kan tas upp till tillståndsprövning innan ställning kan tas till frågan om prövningstillstånd i annan del. Det får emellertid anses klart att så måste kunna ske, om det finns anledning till det. Ett exempel på detta tillvägagångs-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 607sätt erbjuder NJA 1987 s. 193, där tilltalad hade fullföljt talan i fråga om såväl ansvar som skadestånd och där medtilltalade hade fört revisionstalan beträffande skadestånd. HD beslöt då att ej meddela prövningstillstånd i ansvarsdelen och förordnade att frågan om prövningstillstånd i skadeståndsdelen skulle tas upp senare tillsammans med tillståndsprövningen beträffande de medtilltalades revisionstalan. Förordnandet innehöll också att målet i den återstående delen skulle behandlas som tvistemål.
    Se om prövningstillstånd också NJA 1983 s. 508 och 1986 s. 94 samt RH 1981: 186, anmärkta ovan under I, Domförhet, ävensom NJA 1985 s. 235, anmärkt ovan under II A, Reseförbud.

 

Andra frågor rörande överrättsprocessen
När kronofogdemyndighet i besvärsmål sänder besvärshandlingarna till hovrätten jämte eget yttrande enligt 17: 2 utsökningsförordningen, får klaganden vanligen kopia av yttrandet direkt från myndigheten. För att hovrätten skall kunna avgöra målet till klagandens nackdel bör emellertid enligt NJA 1985 s. 464 som regel krävas inte bara att hovrätten förvissat sig om att yttrandet har tillställts klaganden utan också att hovrätten berett denne tillfälle att yttra sig över vad kronofogdemyndigheten har anfört. Såsom också får anses framgå av HD:s beslutsmotivering bör dock undantag kunna göras när kronofogdemyndighetens yttrande kan anses sakna betydelse för målets avgörande. I enlighet härmed har kommunikation av yttrandet ansetts kunna underlåtas i RH 1987: 100, när yttrandet innehöll endast att klaganden inte anfört skäl som föranledde ändring. Jfr NJA 1987 s. 979, där kronofogdemyndigheten hänvisat till ingivna handlingar och hovrätten ansågs inte kunna avgöra målet till klagandens nackdel utan att denne delgetts handlingarna i akten i den mån de inte saknat betydelse. Jfr även NJA 1985 s. 106, där hovrätt till klagandens nackdel avgjort mål angående verkställighet av betalningssäkring trots att denne inte fått del av kronofogdemyndighetens yttrande, som inte saknat betydelse. Med hänsyn härtill och till vad som i övrigt förekommit i HD blev målet återförvisat till hovrätten.
    RH 1981: 159 har rubriken: "Hovrätt höll i visst fall huvudförhandling i brottmål fastän vadekäranden (den tilltalade) ej delgetts kallelse till denna." I hovrättens skäl för hållande av förhandlingen åberopades att den tilltalade dömts till fängelse kortare tid än sex månader och var företrädd av befullmäktigat ombud. För den händelse det förhöll sig så, som rubriken ger vid handen, att kallelse av vadekäranden inte ens mottagits av ombudet för dennes räkning, har jag svårt att se annat än att stöd för hållande av förhandlingen saknats. Jfr däremot SvJT 1980 rf s. 1, där den omständigheten att kallelse inte kunnat delges den tilltalade personligen inte ansågs hindra huvudförhandling då det måste antagas att han avvikit och då han var företrädd av befullmäktigat ombud. Enligt rättsfallsrubriken tillämpades 46: 15 st. 3 analogiskt. (Märk att 46: 15 undergått vissa ändringar enligt lag 1987: 747.)
    Frågan, huruvida hovrätt vid förhör i besvärsmål enligt 52: 10 får ta uppvittnesbevisning fastän part inte kunnat delges kallelse till förhöret och därför uteblivit, bör enligt NJA 1987 s. 566 besvaras med hänsyn till omständigheterna, varvid av intresse främst bör bli vilken betydelse partens utevaro kan ha försyftet med förhöret. Under alla förhållanden bör enligt HD:s avgörande utskrift av förhöret delges den uteblivna parten för yttrande innan målet avgörs. För egen del skulle jag ha anslutit mig till föredragandens betänkande, vari anfördes

 

608 Lars Welamsonbl. a. följande: "Muntligt förhör innebär upptagande av utredning som skall ligga till grund för hovrättens avgörande. Enligt allmänna processrättsliga grundsatser bör därför klaganden kallas till förhöret eller åtminstone beredas tillfälle att vara närvarande, även om ingen uttrycklig föreskrift finns därom. Det förhållandet att utskrift av förhöret kan tillhandahållas klaganden i efterhand föranleder ingen annan bedömning." Det kan tilläggas, att om man med HD förutsätter att under alla förhållanden utskrift av förhöret skall delges den uteblivna parten, så innebär ju hållande av förhör utan kallelse till parten inte att man undgår delgivningsproblemen utan endast att man skjuter upp dem.
    Hovrätt ansågs i RH 1986: 147 inte äga inhibera tingsrätts interimistiska beslut om underhåll m. m. Däremot ansåg sig hovrätt i RH 1980: 10 äga förordna om inhibition av verkställighet av disciplinstraff.
    I RH 1986: 10 ingicks i hovrätt ett förlikningsavtal mellan parterna. Förlikningen ansågs föranleda avskrivning av målet trots att endast ena parten begärde sådan, medan den andra parten vidhöll sina yrkanden i hovrätten. Därjämte undanröjdes tingsrättens dom utom såvitt avsåg ersättning till parts rättshjälpsbiträde.
    I NJA 1986 s. 117 hade hovrätt med tillämpning av 53: 2 och 47: 5 st. 1 ogillat enskilt åtal utan att utfärda stämning. Sedan målsäganden fullföljt talan till HD ansåg sig HD, som lika med hovrätten fann talan uppenbart ogrundad, äga även utan uttryckligt lagstöd fastställa hovrättens dom utan att delge den tilltalade revisionsinlagan och att meddela honom föreläggande att inkomma med genmäle. (I detta sammanhang kan anmärkas, att tingsrätt i RH 1987: 4 ansågs ha ägt att utan utfärdande av stämning ogilla ett käromål avseende skadestånd på grund av förtal.) Jfr Fitger 42: 17 f.
    I vademål har AD vid några tillfällen ansett 50: 8 böra gälla framför 4: 14 lagen (1974: 371) om rättegången i arbetstvister "i ett fall som detta" och utan kommunikation ogillat vadetalan. Se AD 1984: 125 och 1986: 105.
    Angående fråga om kammarkollegiets möjlighet att först i HD framställa yrkande om upphävande av tingsrätts beslut att inregistrera bouppteckning, se det ovan under II A, Part etc. anmärkta rättsfallet NJA 1980 s. 25.

 

V. Särskilda rättsmedel

 

Det skall här inledningsvis anmärkas, att bestämmelserna om särskilda rättsmedel undergått betydelsefulla ändringar genom lagen 1988: 1451 som trätt i kraftden 1 januari 1989. Dessa ändringar hänför sig emellertid väsentligen endast tillfrågan om den instans som har att pröva ansökan om resning eller om återställande av försutten tid eller besvär över domvilla och påverkar i övrigt inte betydelsen av de rättsfall som återges i det följande.

 

Resning

 

Avgöranden som kan bli föremål för resning
Fråga om resning i tidigare resningsärende var föremål för bedömande i NJA 1986 s. 666, där HD:s beslutsmotivering utgör en smärre essä i ämnet.
    I NJA 1986 s. 620 söktes resning beträffande en skiljedom som meddelats av skiljenämnden i vissa trygghetsfrågor. Enligt HD:s beslut får såsom allmän grundregel anses gälla att en skiljedom inte kan bli föremål för resning. HD

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 609fann anledning saknas att göra avsteg från denna regel i fråga om skiljedom meddelad av skiljenämnden i vissa trygghetsfrågor.
    Dispasch kan enligt NJA 1985 s. 543 bli föremål för resning. Se om fallet Grönfors i SvJT 1987 s. 41 och vidare nedan.
    Resning har ansetts kunna ske beträffande beslut i fråga om parkeringsanmärkningar, meddelade enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift. NJA 1983 s. 682.
    Ansökan om resning beträffande en bodelning som förrättats av skiftesman har upptagits till prövning i NJA 1982 s. 124. Bedömningen ligger i linje med plenimålet NJA 1980 s. 320, anmärkt nedan under Återställande av försutten tid.
    Dom om underhållsbidrag till barn har ansetts vara utan verkan — således utan att bli föremål för resning — i och med att det i laga ordning har fastställts att den underhållsskyldige inte är barnets far. NJA 1981 s. 496. Se härom Höglund i SvJT 1984 s. 541 f och s. 555.
    Kronofogdemyndighets beslut att lämna begäran om rättelse utan bifall får inte överklagas. Detta beror på att själva utmätningsbeslutet kan överklagas. Av samma skäl har i NJA 1984 s. 75 beslut att lämna begäran om rättelse utan bifall ansetts i princip inte kunna bli föremål för resning. HD, som i det aktuella fallet inte fann något avsteg från principen motiverat, tillade emellertid: "Undantagsvis kan dock resning i fråga om beslut att inte bifalla begäran om rättelse tänkas vara av självständig betydelse vid sidan av nämnda möjlighet" (dvs. av möjligheten att fullfölja talan mot utmätningen). Hur ett sådant undantagsfall förutsatts vara beskaffat lämnas läsaren i ovisshet om.
    Sedan talan mot häktningsbeslut utan framgång fullföljts till HD, upptogs i NJA 1980 s. 236 ansökan om resning i häktningsmålet till prövning. Visserligen kunde ju den tilltalade påkalla ny prövning av häktningsfrågan. Han ansågs likväl kunna ha intresse av att få häktningsbeslutet omprövat resningsvägen för att eventuellt få en grund för skadeståndstalan enligt 3: 7 skadeståndslagen eller för anspråk på ersättning enligt lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning.
    När domstol avvisat anmälan av åklagare enligt 34: 10 st. 2 BrB, har resning i ärendet ansetts kunna komma i fråga. NJA 1981 s. 439. Se om fallet vidare nedan under Uppenbart lagstridig rättstillämpning.
    Ett i mål om uppsägning av anställning meddelat interimistiskt beslut av AD om anställningens upphörande har ansetts kunna bli föremål för resning. NJA 1982 s. 674. — Beslut av BD, varigenom domstolen ogillat invändning om jäv mot intresseledamot i hyresnämnd, ansågs i NJA 1982 s. 564 (anmärkt ovan under I, Jäv) inte kunna bli föremål för resning, jfr NJA 1974 s. 277.
    I RÅ 1981 2: 71 avvisades ansökan om resning i mål om skattetillägg, enär besvär som anförts i särskild ordning ännu inte avgjorts.

 

Ny omständighet eller ny bevisning som resningsgrund

 

Tvistemål. I NJA 1987 s. 453 hade en man, som förklarats vara far till ett barn, sökt resning under åberopande av nytt utlåtande från statens rättskemiska laboratorium, enligt vilket det var osannolikt att han skulle kunna vara barnets far. Med hänsyn till utlåtandet och till vad som framkommit i faderskapsmålet beviljades resning. — Sedan ett faderskapsmål avgjorts genom utslag år 1925 sökte barnet resning under åberopande att modern lämnat nya uppgifter om

42—39-168 Svensk Juristtidning

 

610 Lars Welamsonvem hon haft samlag med under konceptionstiden. Eftersom det inte ansågs sannolikt att den bevisning som skulle kunna förebringas i en ny rättegång skulle leda till en annan utgång, lämnades resningsansökningen utan bifall. NJA 1986 s. 95. I detta mål aktualiserades också frågan om betydelsen av att modern under lång tid, då hon alltjämt var ställföreträdare för barnet, känt till de omständigheter på vilka ansökningen grundades. Såsom fastslagits i NJA 1985 s. 358 börjar den i 58: 4 st. 2 föreskrivna ettårsfristen från kännedom om ny omständighet eller ny bevisning varpå resningsansökan grundas i princip att löpa redan när behörig ställföreträdare för parten fick sådan kännedom. (Se också NJA 1969 C 1236.) I 1986 års fall ansågs dock undantag påkallat i en situation som den aktuella, där ställföreträdaren medvetet lämnat oriktiga uppgifter i strid mot vad som fick antagas vara partens intressen.
    Resning på grund av ny omständighet eller ny bevisning förutsätter att målet sannolikt skulle ha fått annan utgång om omständigheten eller bevisningen hade förebragts i målet. Det får anses ha varit en tämligen öppen fråga, huruvida detta innebär bara att domstolen — om det nya materialet varit känt — sannolikt inte skulle ha byggt på vad som kommit att utgöra grunden för dess avgörande eller om det också krävs att domstolen sannolikt inte heller skulle ha kommit till samma resultat på någon annan grund. (Se härtill Rättegång VI s. 215 och s. 203 f med hänvisningar.) Frågan har nu i NJA 1985 s. 543 entydigt besvarats enligt det förra alternativet. Svaranden hade i ett dispaschärende gjort två invändningar och haft framgång med den i första hand åberopade. Vid beviljande av resning på grund av ny bevisning beträffande förstahandsinvändningen ingick HD inte i bedömande av vilken utgång dispaschärendet skulle ha fått om andrahandsinvändningen hade prövats. Jfr NJA 1982 s. 321, anmärkt nedan under Uppenbart lagstridig rättstillämpning.
    Det rekvisit som för resning i tvistemål på grund av ny omständighet eller ny bevisning utgörs av att sökanden skall göra sannolikt att han haft giltig ursäkt att inte i målet åberopa omständigheten eller beviset var föremål för bedömande i NJA 1983 s. 685. En person hade försatts i konkurs med stöd av skattefordringar enligt skönstaxering. Sedan konkursbeslutet vunnit laga kraft blev taxeringen nedsatt till en obetydlig del av det ursprungligen taxerade beloppet. Detta åberopades av konkursgäldenären i ansökan om resning. Trots att nedsättningen av taxeringen ju inte kunnat åberopas i målet, eftersom den gjordes först senare, och i och för sig skulle ha kunnat utgöra grund för resning (jfr NJA 1982 s. 328), blev resningsansökningen avslagen med motivering att gäldenären underlåtit att yttra sig över konkursansökningen, trots att han inte kunde anses ha haft fog för att bedöma det som utsiktslöst att i konkursansökningsmålet bestrida skattefordringarna eller eljest haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet.
    Sedan tingsrätt genom beslut, som vann laga kraft, förordnat att aktiebolag skulle träda i likvidation, enär såvitt framkommit bolaget saknade till aktiebolagsregistret anmäld behörig styrelse, sökte bolaget resning och styrkte därvid att likvidationsgrunden upphört före tingsrättens beslut. Resning beviljades utan hinder av att bolaget saknat giltig ursäkt för sin underlåtenhet att i likvidationsärendet åberopa och styrka denna omständighet. NJA 1980 s. 19. Ståndpunkten att ursäktsrekvisitet inte borde anses tillämpligt i fallet har utförligt motiverats i HD:s beslut. — Se om resning i visst fall beträffande dom varigenom förlikning i arrendetvist stadfästs NJA 1981 s. 269.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 611Brottmål. A och B hade av tingsrätt dömts för varusmuggling, grovt brott, och för grovt narkotikabrott, bestående i att de gemensamt insmugglat ett parti narkotika, transporterat det till A:s bostad samt gemensamt och i samråd med ytterligare en person i överlåtelsesyfte förvarat narkotikan där. Domen vann laga kraft mot A, men B överklagade och frikändes av hovrätten. Hovrätten — som också fann det inte styrkt att B tagit någon befattning med narkotikapartiet i A:s bostad — ansåg det därvid inte tillförlitligen styrkt att partiet insmugglats i enlighet med åtalet. A sökte därefter resning med åberopande av hovrättsdomen beträffande B. HD fann, att det inte framkommit någon ny omständighet eller ny bevisning som sannolikt skulle ha lett till annan utgång beträffande A. Fråga uppkom då, huruvida resning borde beviljas enligt den utvidgade resningsmöjlighet som består i att med hänsyn till ny utredning och till vad som i övrigt förekommit synnerliga skäl föreligger för omprövning av den tilltalades skuld till brottet. HD erinrade härtill om att enligt förarbetena hänsyn bör tas inte bara till om den nya utredningen är ägnad att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld utan även till beskaffenheten av brottet, så att den vidgade resningsmöjligheten får betydelse särskilt i grova brottmål. Härefter konstaterades att varusmugglingsbrottet visserligen i och för sig var ett sådant grovt brott som avsågs i förarbetena men att, om A dömts endast för det grova narkotikabrottet, detta med stor sannolikhet inte skulle ha medfört att straffet blivit särskilt mycket kortare. På grund härav ansåg HD synnerliga skäl till omprövning av A:s skuld till smugglingsbrottet inte föreligga. NJA 1987 s. 533. Resning har emellertid med stöd av den utvidgade resningsgrunden beviljats beträffande en dom varigenom den tilltalade inte dömts till svårare påföljd än 50 dagsböter. Fallet var dock särpräglat i så måtto att det nya materialet utgjordes av ändrade uppgifter av en polisman, vilkens tidigare uppgifter lagts till grund för den fällande domen. NJA 1980 s. 550.
    I SvJT 1986 s. 56 ff har (av Bertil Bengtsson) refererats tre resningsärenden, nämligen i Cederholmmålet, Möllermålet och Ströbergmålet. Angående Cederholmmålet, se Gehlin i Advokaten 1985 s. 140 ff och Elwing, ibm s. 453 ff. Beträffande Ströbergmålet bör nämnas att HD sedermera bifallit en andra resningsansökan, att domen därefter fastställts av hovrätten och att hovrättens dom överklagats till HD som, när detta skrivs, ännu inte avgjort frågan om prövningstillstånd i det målet.

 

Uppenbart lagstridig rättstillämpning
I mål vari part beviljats allmän rättshjälp skall enligt 33: 5 delgivning av tredskodom ske genom rättens försorg, om inte part fått rättens tillstånd att själv ombesörja delgivningen. När i sådant mål part själv delgivit motparten tredskodom utan tillstånd av rätten, har HD ansett återvinningsfristen inte börja löpa från partens delgivning. Ett av tingsrätt meddelat beslut om avvisning av återvinningstalan, vilket grundats på den motsatta ståndpunkten, har emellertid inte ansetts uppenbart stridande mot lag. NJA 1982 s. 188. Se om fallet vidare nedan under Återställande av försutten tid.
    Angående spörsmål, huruvida hovrätts tillämpning av 100 a § i 1921 års konkurslag i visst fall kunde anses uppenbart strida mot lag, se NJA 1986 s. 10 och därtill Wilhelmsson i SvJT 1988 s. 12 ff.
    Resning i gåvoskatteärende beviljades i NJA 1984 s. 614 på grund av en rättstillämpning som inte stred mot någon uttrycklig lagbestämmelse men som

 

612 Lars Welamsonav HD ansågs utgöra "en klart oriktig tillämpning av lagbestämmelserna om gåvoskatt."
    I ett resningsärende fann HD visserligen att övervägande skäl talade för ståndpunkten att handhavande av narkotika i direkt anslutning till konsumtion ej utgjorde innehav i narkotikastrafflagens mening men ansåg en på den motsatta ståndpunkten grundad rättstillämpning inte vara uppenbart stridande mot lag. NJA 1983 s. 893. (Jfr angående den straffrättsliga bedömningen NJA 1983 s. 887.) I NJA 1981 s. 350 fann HD den rättstillämpning som låg till grund för ett strafföreläggande inte uppenbart stridande mot lag, även om den inte stod i överensstämmelse med ett avgörande av HD, som meddelats efter föreläggandets godkännande.
    Sedan finländsk domstol genom två särskilda domar dömt samme tilltalade till fängelsestraff, förordnade den svenska kriminalvårdsstyrelsen att påföljderna skulle verkställas här i riket. Bestämmelsen i 34: 10 st. 2 BrB om bestämmande av straff efter anmälan av åklagare ansågs av HD tillämplig i fallet. Att tingsrätten i fallet avvisat åklagarens anmälan ansågs således ha varit felaktigt, men tingsrättens rättstillämpning befanns likväl av HD:s majoritet (tre ledamöter mot två) inte uppenbart stridande mot lag. NJA 1981 s. 439.
    I NJA 1987 s. 459 hade en domare av tingsrätt dömts till 3 månaders fängelse för ett misshandelsbrott som inte haft något samband med hans ställning. Hovrätten, dit den tilltalade fullföljt talan, fann likt tingsrätten att den tilltalade förskyllt fängelse. Vid straffmätningen beaktade hovrätten enligt sin motivering dels att åklagaren där gjort en åtalsjustering, enligt vilken gärningen tedde sig något mindre allvarlig än vid tingsrättens prövning dels att "lagstridigt handlande av domare i och för sig förtjänar strängt bedömande". Straffnedsättning kom följaktligen enligt hovrätten inte i fråga. Efter att ha fullföljt talan till HD och vägrats prövningstillstånd sökte den tilltalade resning. HD fann enhälligt att det varit felaktigt att låta den tilltalades egenskap av offentlig tjänsteman inverka på straffmätningen. I frågan, huruvida rättstillämpningen var uppenbart stridande mot lag, gick däremot meningarna isär. En majoritet om tre ledamöter fann detta inte vara fallet. Två ledamöter — av vilka jag var den ene — ansåg däremot hovrättens straffmätning stå i uppenbar strid mot den likabehandlingsprincip som kommit till uttryck i 1: 9 RF. Jfr Lindberg i Advokaten 1986 s. 369 f och 1987 s. 362 ff samt Rydström i Advokaten 1986 s. 451 f.
    I NJA 1985 s. 540 beviljade HD resning på grund av uppenbart lagstridig rättstillämpning, när förverkandereglerna i 9 § lagen (1960: 418) om varusmuggling — avseende förverkande vid varusmugglig eller försök därtill — tillämpats vid oaktsamhetsbrott enligt 5 § i lagen, vilket brott inte erhållit någon särskild brottsbenämning. HD framhöll att brottsbeteckningen varusmuggling enligt lagtexten i överensstämmelse med klara uttalanden i förarbetena förbehållits uppsåtliga gärningar enligt 1—4 §§.
    När rättstillämpning, som legat till grund för underrätts avgörande i brottmål, befanns uppenbart stridande mot lag, beviljades på ansökan av den tilltalade resning utan vidare. Hänsyn togs således inte till frågan, huruvida en riktig rättstillämpning skulle leda till samma resultat eller vara förmånligare för den tilltalade. NJA 1982 s. 321.

 

Övrigt angående resning
B:s bestämmelser angående ombud i rättegång — däribland reglerna om avvisning av ombud — har i NJA 1985 s. 921 ansetts tillämpliga också när fråga

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 613är om resning i rättegångsmål. Offentlig försvarare kan däremot lagligen inte förordnas i ärende om resning (eller besvär över domvilla), se NJA 1980 s. 416.
    Det förhållandet att en felaktighet utgör domvilla utesluter enligt flera rättsfall inte att felaktigheten kan utgöra grund för resning. Således beviljades resning i NJA 1986 s. 93 på grund av rättstillämpning i uppenbar strid mot lag, när tingsrätt i mål som handlades enligt småmålslagen meddelat ordinär dom vid sammanträde från vilket svaranden uteblivit, trots att sådan påföljd inte angivits i kallelsen. I NJA 1985 s. 649 hade regementschef meddelat beslut om disciplinbot i ett fall som inte omfattades av den militära bestraffningsrätten, därför att vederbörande vid tiden för beslutet inte längre stod under militärtbefäl. Att detta utgjorde domvilla ansågs i och för sig inte hindra att resning skulle kunna beviljas. Däremot fann HD att ingen resningsgrund förelåg. Om uppenbart lagstridig rättstillämpning var inte fråga, eftersom det för regementschefen vid beslutet inte var känt att den felande militären hemförlovats. Den senare vunna kännedomen om detta utgjorde visserligen en ny omständighet, men det förelåg ingen sannolikhet för att ett åtal skulle ha lett till frikännande eller hänförande av brottet under mildare straffbestämmelse. I övrigt uppvisar rättsfallet flera kuriositeter. Eftersom de med beslutet avsedda brotten vid tiden för resningsansökningen var preskriberade var den begärda resningen till förmån för den dömde. RÅ, mot vilken beslutet vunnit laga kraft, ansågs också behörig att göra ansökningen till förmån för denne. Den ordinära fullföljdstiden för den dömde räknades emellertid från det att han hade delgivits beslutet, och någon delgivning hade inte skett. I förhållande till den dömde själv — men inte i förhållande till RÅ — brast alltså den förutsättning för resning som utgörs av att det skall vara fråga om ett lagakraftvunnet avgörande. I gengäld skulle den dömde ha kunnat få beslutet om disciplinbot undanröjt genom ordinära besvär, och den möjligheten står honom kanske alltjämt öppen om han numera inte utnyttjat den.
    I SvJT 1986 s. 557 ff har refererats ett beslut av HD angående resning i det s. k. brevbombsmålet. HD fann där, med tre ledamöter mot två, bl. a. det förhållandet att åklagaren i målet varit jävig inte föranleda resning, enär jävet inte kunde antagas ha påverkat utgången. Rättsfallet har föranlett ändring av 58: 2 genom lag 1987: 1345.
    I NJA 1985 s. 662, anmärkt ovan under II B, Åtalsjustering etc, hade en person först blivit av en domstol dömd för ett förfarande som bedömdes såsom förberedelse till grov stöld, och därefter av en annan domstol — som därvid hade kännedom om den nämnda domen — dömd för grov stöld. Sedan båda domarna vunnit laga kraft ansökte han om resning beträffande den första domen. I resningsärendet bedömdes de båda förfarandena såsom en enda gärning, innebärande att talan i det senare målet rätteligen skulle ha avvisats. Med utgångspunkt häri, och med hänsyn till att tiden för domvillobesvär mot den senare domen hade gått ut under ärendets handläggning i HD, blev det ett ytterst komplicerat problem, huruvida resning i och för sig kunde beviljas i något av de båda målen och i så fall i vilket av dem. Resultatet blev att ansökningen (som avsåg endast det första målet) bifölls av HD:s majoritet, medan en reservant avslog ansökningen med motivering bl. a. att det syntes ligga närmare till hands att bifalla en eventuell resningsansökan avseende den senare domen. Ärendet har inte refererats på själva resningsfrågan; det skall ju också mycket till för att en likartad situation skall inträffa. Både majoritetens

 

614 Lars Welamsonoch reservantens resonemang i den frågan i finstilta partier erbjuder emellertid en spännande läsning för den av avancerad processrätt intresserade.
    I NJA 1980 s. 686, anmärkt ovan under II B, Åtalsjustering etc, lämnades resningsansökan av tilltalad i visst fall utan bifall, därför att resning med hänsyn till reglerna om gärningsidentitet och åtalsjustering inte bedömdes vara till hans förmån.
    När en förelagd och godkänd ordningsbot utgjorde gemensam påföljd för två förseelser och grund för resning befanns föreligga beträffande den ena av dessa, blev föreläggandet i dess helhet undanröjt. NJA 1982 s. 710. Någon annan utväg fanns inte här, eftersom ett föreläggande av ordningsbot står och faller med godkännandet. När däremot tilltalad för flera brott dömts till gemensam påföljd och grund för resning befunnits föreligga beträffande några av brotten men inte alla, kan resningsbeslutet begränsas. I ett sådant fall beviljade också HD resning såvitt gällde dels frågorna huruvida den tilltalade gjort sig skyldig till de brott beträffande vilka resningsgrund ansågs föreligga dels frågan om påföljd för den med domen avsedda brottsligheten. NJA 1983 s. 517.
    Ett beslut av länsstyrelse i gåvoskatteärende hade vunnit laga kraft mot kammarkollegiet, medan gåvotagaren däremot överklagat beslutet. Vid bifall till resningsansökan av kammarkollegiet på den grund att beslutet uppenbart stred mot lag undanröjde HD beslutet och förordnade att ärendet på nytt skulle tas upp av länsstyrelsen. NJA 1980 s. 176. I HD:s befogenhet enligt 58: 7 att vid resning omedelbart avgöra målet i uppenbara fall ansågs således ligga en befogenhet att undanröja ett beslut som var uppenbart felaktigt men som inte kunde ändras i sak därför att det av resningssökandens motpart överklagats i ordinär väg.
    Om rättegångskostnader i tvistemål vid slutligt avgörande efter resning, se RH 1984: 69.
    Om resning som surrogat för återställande av försutten tid se nedan under Återställande av försutten tid, Frister som kan återställas.

 

 

Återställande av försutten tid

Frister som kan återställas
Tid för hänskjutande av tvist om förlängning av hyresavtal till hyresnämnden har i NJA 1981 s. 266 ansetts inte kunna återställas. Detsamma gäller tid för anmälan om ersättningsanspråk enligt 2: 24 VL, NJA 1980 s. 59, och tid för anmälan av bestridande av betalningsansvar för parkeringsanmärkning, NJA 1987 s. 175. Inte heller tid för framställande av yrkande att mål om betalningsföreläggande skall som tvistigt hänskjutas till rättegång kan återställas, se NJA 1980 s. 588. Frist för klander av bodelning har däremot av HD i plenimålet NJA 1980 s. 320 enhälligt ansetts kunna återställas.
    Då part, som sökt återvinning mot tredskodom eller lagsökningsutslag, uteblir i återvinningsmålet och detta avgörs genom tredskodom mot honom, är partens rätt till återvinning förfallen. Det finns då således ingen rättsmedelsfrist att återställa, om parten haft laga förfall för sin utevaro i återvinningsmålet. Såvitt känt med premiär i det i SvJT 1982 s. 175 f behandlade rättsfallet NJA 1978 C 198 — som av outgrundlig anledning hamnat bland notiserna — har emellertid HD antagit att laga förfall för utevaron kan utgöra grund för resning (varvid rekvisitet "annan utgång" ansetts uppfyllt redan i och med att målet inte

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 615skulle ha avgjorts genom tredskodom, om partens förfall varit känt). Samma betraktelsesätt har anlagts i åtskilliga senare fall, av vilka de flesta dock inte återfinns ens i notisavdelningen. (Ett exempel är reservationen i NJA 1980 C 160.) NJA 1983 s. 708 (varom vidare nedan under Laga förfall) kan synas ge stöd för uppfattningen att man skulle vara beredd att vid laga förfall bifalla domvillobesvär. Jag har dock svårt att se att detta skulle vara möjligt, om inte rätten också haft anledning antaga att laga förfall förelegat och därför bort underlåta att meddela tredskodom i återvinningsmålet.
    Återställande av försutten tid förutsätter, liksom övriga extraordinära rättsmedel, att avgörandet vunnit laga kraft. (Jfr RÅ 1982 2: 53, där ansökan om återställande av försutten tid för att anföra besvär över fastighetstaxeringsnämnds beslut gjordes innan länsstyrelsen prövat om besvären kommit in i rätt tid. Ansökningen avvisades av RegR.) Men vad händer, om en parts fullföljda talan eller ansökan om återvinning eller återupptagande felaktigt blir avvisad såsom för sent framställd och avvisningsbeslutet vinner laga kraft? Flera möjligheter till rättelse i extraordinär väg kan, beroende på omständigheterna, tänkas föreligga. En möjlighet är att parten ansöker om återställande av försutten tid för talan mot avvisningsbeslutet. För bifall skulle emellertid parten då behöva ha haft laga förfall för underlåtenheten att klaga över avvisningsbeslutet, och han skulle dessutom därefter behöva överklaga detta beslut för att få det undanröjt. I NJA 1982 s. 188, anmärkt ovan under Resning, har HD accepterat en rakare och mera generös utväg. En part som faktiskt iakttagit en rättsmedelsfrist ansågs inte böra bli sämre ställd än den som kommit för sent beroende på ett ursäktligt misstag. På grundval av konstaterandet att en part, som fått talan om återvinning mot tredskodom felaktigt avvisad såsom för sent förd, i själva verket hade sökt återvinning inom fristen biföll sålunda HD ansökan om återställande av försutten tid på det sättet att tingsrätten förklarades skola utan hinder av avvisningsbeslutet ta upp återvinningstalan till prövning. Se härtill SvJT 1982 s. 160, där jag uttalade att det är "svårt att tänka sig att HD skulle avslå en ansökan om återställande av försutten tid på den grund att man finner att besvären faktiskt inkommit i tid". Jfr NJA 1984 s. 592, anmärkt nedan under nästföljande rubrik.

 

Laga förfall
Såsom förut anmärkts redovisas här i princip samtliga rättsfall som hänför sig till begreppet laga förfall, oavsett om det aktualiserats i anslutning till ansökan om återställande av försutten tid eller i annat sammanhang.
    Part som kallats till förhandling inför domstol och därefter till domstolen anmäler att han anser sig förhindrad att inställa sig på den utsatta dagen äger enligt NJA 1983 s. 179 inte utan vidare utgå från att hans anmälan föranleder domstolen att inställa förhandlingen. I rättsfallet gjorde parten detta, men domstolen höll förhandlingen och meddelade dom. Parten ansågs inte ha haft laga förfall för underlåtenhet att i rätt tid överklaga domen. — I RH 1983: 110 hade part, som kallats till förhandling vid tingsrätt, ingivit ett läkarintyg. Enligt beslut samma dag som intyget kom in fann tingsrätten att förhandlingen inte skulle inställas, och vid förhandlingen företogs målet till avgörande i partens utevaro. Hovrätten, dit parten fullföljde talan, undanröjde tingsrättens avgörande med hänsyn till dels att parten inte fått del av tingsrättens beslut att inte inställa förhandlingen dels att parten i hovrätten genom nytt läkarintyg styrkt att han varit av sjukdom förhindrad att inställa sig till tingsrättens förhandling.

 

616 Lars WelamsonFör egen del ställer jag mig i linje med HD:s nyss anmärkta avgörande tveksam till det första skälet. Det har dessutom varit onödigt. Att parten i efterhand befanns faktiskt ha varit förhindrad att inställa sig måste anses ha utgjort ett i och för sig tillräckligt skäl för undanröjande av tingsrättens avgörande.
    Läkarintyg avseende luftvägsinfektion med föreskrift bl. a. "Ute" har ansetts inte utgöra tillräcklig bevisning om att tilltalad haft laga förfall för utevaro från huvudförhandling, RH 1981: 58. — X hade kallats att personligen eller genom ombud inställa sig till förhandling vid tingsrätt kl. 9.30 viss dag. Tio minuter före förhandlingen ringde X:s far till tingsrätten och meddelade att X inte skulle komma att inställa sig till förhandlingen, eftersom han sedan kl 5 samma morgon befann sig på Danderyds sjukhus, där hans fästmö skulle förlösas. Tingsrätten meddelade emellertid tredskodom med förklaring att X:s rätt till återvinning var förfallen. Efter domvillobesvär av X fann HD att X inte förebragt sådana omständigheter att han kunde anses ha haft laga förfall för att utebli från förhandlingen. NJA 1983 s. 416. Två ledamöter var dock skiljaktiga och ville bifalla besvären. Majoritetens inställning måste nog också betecknas som tämligen hårdhjärtad.
    En person, som kallats att inställa sig till förhandling vid Lunds tingsrätt kl. 13 viss dag, ringde omkring kl 11 samma dag till tingsrätten och meddelade en tjänsteman där, att han under bilfärd från Bohuslän hade fått fel på bilen i närheten av Halmstad och därför inte kunde inställa sig. Han uppmanades vid samtalet att i varje fall före sammanträdet ta kontakt med rättens ordförande personligen för att få besked huruvida denne var beredd att inställa sammanträdet. Någon förnyad kontakt med tingsrätten tog emellertid inte parten, som också uteblev från förhandlingen. Tingsrätten meddelade tredskodom. Eftersom det gällde återvinning i mål om betalningsföreläggande, var partens rätt till återvinning förfallen, och eventuellt laga förfall kunde därför (som anmärkts ovan under Frister som kan återställas) inte föranleda återställande av försutten tid. Frågan om laga förfall kom emellertid under bedömande sedan parten sökt resning och anfört besvär över domvilla, NJA 1983 s. 708. Principerna för bedömande av bilhaveri som laga förfall, som berörts i NJA 1977 s. 367, utvecklades nu ytterligare enligt följande: "Om den som är kallad till en domstolsförhandling avser att företa resan med bil, måste det kravet ställas på honom att han påbörjar resan i så god tid att han hinner fram på utsatt klockslag, även om han råkar ut för vissa hinder under vägen. Hit får hänföras fel på bilen av sådant slag att de vanligtvis kan avhjälpas inom ganska kort tid. Däremot kan inte begäras att den som väljer bil för färden skall behöva räkna med att denna avbryts på grund av allvarligare fel, förutsatt att bilen är i allmänt tillfredsställande skick (jfr. NJA 1977 s. 367). Uppstår ett sådant fel under en färd som är planerad på godtagbart sätt, kan giltig ursäkt föreligga för underlåtenhet att i rätt tid inställa sig till förhandlingen. Härför får dock ytterligare krävas att den som skall inställa sig inte har kunnat med en i förhållande till omständigheterna rimlig ekonomisk uppoffring bege sig till domstolen med annat färdmedel från den plats där den ursprungliga bilresan avbröts." Nu saknades utredning om både bilens beskaffenhet och arten av det fel som uppkommit, varför parten redan av det skälet blev utan framgång. Tyvärr ger därför fallet inte någon närmare belysning av frågan, under vilka omständigheter en part, som får ett så att säga ursäktligt fel på sin bil, får anses skyldig att ta taxi för resten av färden.
    Också en tågresa synes böra planeras med rimlig marginal för en måttlig

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 617försening, men vad som härvidlag kan krävas måste bero på vilka möjligheter som föreligger. I RH 1987: 131 skulle en part, som bodde i Gällivare, inställa sig till hovrättsförhandling i Luleå viss dag kl 10. Första tågförbindelsen till Luleå från Gällivare den dagen hade ordinarie ankomsttid kl 9.56, alltså 4 minuter före förhandlingens början. Tåget spårade ur, med kraftig försening som följd, och parten uteblev. Han ansågs ha haft laga förfall för sin utevaro med hänsyn till dels att det inte fanns någon tidigare förbindelse den dagen dels att järnvägsstationen i Luleå är belägen i omedelbar närhet av hovrättens lokaler. Bedömningen, som synes ha blivit densamma vid även en mera måttlig försening, förefaller rimlig nog. Man kan dock undra över huruvida inte hovrätten — om den såsom kan förmodas känt till varifrån parten skulle komma — kunde ha satt ut förhandlingen till ett något senare klockslag.
    Inte sällan påstås parts laga förfall ha föranletts av fel eller försummelse av domstol eller tjänsteman vid domstolen. I NJA 1982 s. 777 var det fråga om en felaktig fullföljdshänvisning. I en tvistemålsdom angavs riktigt att anmält vad skulle fullföljas senast den 2 juli, men i den till domen fogade fullföljdshänvisningen angavs felaktigt att slutdagen var den 7 juli. Part som fullföljde anmält vad genom att inkomma med vadeinlaga sistnämnda dag ansågs ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att klaga i rätt tid. — Om återställande av försutten tid på grund av felaktig fullföljdshänvisning, se också NJA 1983 s. 783, anmärkt ovan under IV, Fullföljdstid. — När tingsrätt meddelat beslut under rättegången mot vilket talan skulle fullföljas särskilt men underlåtit att enligt 17: 13 st. 2 inta uppgift härom i beslutet, blev ansökan om återställande av försutten tid bifallen. Se NJA 1983 s. 378 (anmärkt ovan under IV, Fullföljdsrätt). Av rättsfallet NJA 1985 s. 392, anmärkt ovan under IV, Ordningen för prövning av fullföljdsfrågor och Fullföljdshänvisning, framgår att stadgandet i 49: 10 — enligt vilket vad underrätt föreskrivit om sättet för fullföljd skall lända till efterrättelse — inte är tillämpligt när det av lagen anvisade rättsmedlet är återvinning. Av NJA 1980 s. 135 synes kunna utläsas, att också det omvända gäller, dvs. att den som felaktigt hänvisats att föra återvinningstalan i stället för vadetalan skall få sin talan avvisad om han följer hänvisningen. Detta inträffade i rättsfallet genom beslut av tingsrätten, vilket vann laga kraft. Att parten i detta läge skall få försutten tid återställd är självfallet, och det fick parten också. Vad som återställdes var emellertid tid för vadetalan, vilket måste förutsätta att inte tingsrättens i och för sig felaktiga hänvisning skulle lända till efterrättelse.
    Andra fall hänför sig till bestämmelserna om underrättelse till part om dom eller beslut. Hithörande fall under den aktuella perioden är följande. Det måste emellertid framhållas, att bestämmelserna om underättelseskyldighet ändrats genom lag 1987: 1097 och den därtill anknutna förordningen 1987: 1099.
    I NJA 1982 s. 119 hade hovrätt försummat att ge part skriftlig underrättelse om utgången i mål om fastighetsreglering. Med hänsyn bl. a. till att parten, om underrättelseskyldigheten fullgjorts, med all sannolikhet skulle ha fått kännedom om innehållet i hovrättens utslag i så god tid att parten hunnit anföra besvär inom fullföljdstiden, fyra veckor, ansågs laga förfall för partens underlåtenhet att i rätt tid fullfölja talan föreligga. — Hovrätt, som vid huvudförhandling förklarade vadetalan förfallen på grund av vadekärandens utevaro, sände underrättelse till vadekäranden om målets utgång först efter utgången av tiden för ansökan om målets återupptagande. Vadekäranden ansågs ha haft laga förfall för underlåtenhet att i rätt tid begära återupptagande. NJA 1983 s. 274.
    I NJA 1983 s. 657 uppkom fråga, huruvida domänverket kunde som laga

 

618 LarsWelamsonförfall för underlåtenhet att i rätt tid fullfölja talan mot fastighetsbildningsförrättning åberopa att underrättelse från fastighetsbildningsmyndigheten om tid och plats för meddelande av avslutningsbeslut kunde ha adresserats till lokal eller regional förvaltning inom verket och därifrån inte vidarebefordrats till behörig central förvaltning. Frågan besvarades av HD nekande med bl. a. följande motivering: "Det måste nämligen ankomma på myndighet, som är organiserad på förvaltningsenheter med skilda adresser, att sörja för sådan ordning inom verket att enhet, som mottagit handling i ärende inom annan enhets kompetensområde, utan dröjsmål vidarebefordrar handlingen till den berörda enheten."
    Sjöfartsregistrets skyldighet att om beslut, varigenom förvärv av skepp inskrivits, underrätta den som dessförinnan senast varit inskriven ägare, har ansetts få fullgöras genom underrättelse till huvudredare. Att denne inte fört underrättelsen vidare till annan redare har inte ansetts medföra laga förfall för underlåtenhet av denne att i rätt tid överklaga inskrivningsbeslutet. NJA 1984 s. 917, anmärkt ovan under IV, Behörighet att klaga. — I ett mål, där ett aktiebolag var part, expedierades tingsrättens dom till ställföreträdare för bolaget under dennes bostadsadress. Han var emellertid bortrest, och bolaget fick såvitt visats inte kännedom om domen förrän tiden för vadeanmälan gått ut. Med hänsyn härtill och till att tingsrätten tidigare i målet sänt alla försändelser till bolaget under bolagets adress ansågs bolaget ha haft laga förfall för sin underlåtenhet att i rätt tid fullfölja talan. NJA 1984 s. 706.
    Vid ett sammanträde under en fastighetsbildningsförrättning tillkännagavs att avslutningsbeslut skulle meddelas viss senare dag "om ej tillstötande skäl uppkommer". Beslut meddelades angivna dag. En sakägare, som försummat att klaga i föreskriven tid, ansågs med hänsyn till att tillkännagivandet inte var förbehållslöst och mot bakgrund av vissa angivna omständigheter ha haft fog för att antaga att förrättningen inte skulle avslutas utan ytterligare kontakt med honom. Han beviljades därför återställande av försutten tid. NJA 1983 s. 683. — I NJA 1980 s. 62 hade tingsrätt, som avskrivit mål utan samband med förhandling, försummat att underrätta part om tiden för meddelandet av beslutet och om utgången i målet. Partens ombud, som tillika var biträde enligt lagen om fri rättegång, försummade på grund härav att i rätt tid föra talan mot ett i avskrivningsbeslutet upptaget beslut om ersättning till honom. Ombudet ansågs ha ägt utgå från att tingsrätten skulle tillställa honom underrättelser i angivna hänseenden och fick därför försutten tid för talan mot ersättningsbeslutet återställd.
    I NJA 1984 s. 257 hade underrättelse om tid för meddelande av dom avsänts till en utomlands bosatt part samma dag som domen medelades. Underrättelsen kom emellertid inte parten till handa förrän tiden för vadeanmälan utgått. Den försuttna tiden återställdes därför att parten inte enligt 33: 8 förelagts att ställa ombud för sig i Sverige eller annars uppmanats därtill av rätten samt omständigheterna inte var sådana att det kunde läggas parten till last att hon inte självmant anlitat ombud i Sverige. — När domstol ändrar en från början bestämd tidpunkt för meddelande av dom, åligger det enligt NJA 1984 s. 894 domstolen att underrätta parterna härom, lämpligen genom skriftligt meddelande. När den ändrade tiden meddelats endast genom ett telefonbesked, som av någon anledning missuppfattats, och part dessutom till följd av felaktig adressering av försändelse innehållande domen fått del av domen först efter utgången av tiden för vadeanmälan, fick parten försutten tid för fullföljd

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 619återställd. — Lagsökningsutslag delgavs gäldenären, trots att denne hade ett anmält ombud, och ombudet underrättades inte härom. Detta strider mot bestämmelserna i 11 § 1 st. delgivningslagen, men eftersom dessa utformats bara som en rekommendation ansågs laga förfall inte föreligga för gäldenärens underlåtenhet att i rätt tid ansöka om återvinning. NJA 1985 s. 661.
    En annan stor grupp av fall rörande återställande av försutten tid hänför sig till frågor om fel eller försening vid postbefordran. Inte sällan uppkommer här bevisfrågor rörande tidpunkten för försändelsens avlämnande för postbefordran. Bl. a. kan det vara vanskligt att bestämma den tidpunkten när det gäller en genom avsändarens försorg frankostämplad försändelse. Som anmärkts i SvJT 1982 s. 182 godtogs i NJA 1973 s. 746 datumangivelse på en sådan frankostämpel som tillräcklig bevisning, då ingen särskild omständighet talade för att datumstämpeln skulle ha varit felaktig. I NJA 1981 s. 757 godtogs däremot inte datumstämpligen därför att det fanns en sådan särskild omständighet, nämligen en kompletterande datumstämpel från postanstalten som enligt postverkets i rättsfallet återgivna rutiner talade mot riktigheten av frankostämpelns datum. — I ett brottmål, vari den tilltalade dömts till fängelse ett år och förpliktats utge skadestånd till postverket, hade den tilltalade överklagat ett beslut av hovrätten att avvisa hans vadetalan, men besvären över avvisningsbeslutet hade avvisats såsom för sent inkomna. I ärende om återställande av försutten tid godtogs den tilltalades uppgift om den dag då han postade sin besvärsinlaga — vilken inte motsades av inlagans datering — med hänsyn till dels att poststämpeln på försändelsen inte gick att tyda dels målets art. NJA 1984 s. 687.
    Några rättsfall gäller enbart eller åtminstone i första hand frågan, i vad månen försening vid postbefordran skall, oavsett anledningen, gå ut över parten därför att han varit ute i sista stund. Härtill kan först antecknas följande. Återställande av försutten tid vägrades i NJA 1981 s. 451, då besvärsinlaga postats i expressbrev dagen före besvärstidens utgång och — till följd av fel i postbehandlingen — inkommit till tingsrätten först mer än två veckor efter avsändandet. — Lika illa gick det, när en besvärsinlaga postats i en brevlåda en fredag efter tömningstid och inte inkommit till tingsrätten på annan ort förrän på tisdagen, vilket var en dag för sent. NJA 1983 s. 904. — Detsamma gäller då en vadeinlaga postats i en brevlåda efter tömningstid dagen före midsommarafton och inte kommit in till tingsrätten på annan ort förrän påföljande tisdag, en dag för sent. NJA 1985 s. 539. Av betydelse för den nyss angivna frågeställningen är emellertid framför allt plenimålet NJA 1985 s. 862. Den av HD antagna rättsgrundsatsen, sådan den antecknats i domstolens minnesbok — och i rättsfallsrubriken — är följande: "Postas en fullföljdsinlaga på sådan tid att den vid normal postgång skulle ha avskilts för domstolens räkning på postanstalt först samma dag som fullföljdstiden löper ut, kan avsändaren inte anses ha laga förfall, om försändelsen försenas. Detta gäller oavsett anledningen till förseningen i postbefordringen. Härvid bortses från ytterlighetsfall såsom sammanbrott i den allmänna samfärdseln."
    I NJA 1986 s. 203 beviljades emellertid återställande av försutten tid i fall då en vadeinlaga postats en fredag i så god tid att den kunnat postbehandlas samma dag men inte inkommit till tingsrätten på annan ort förrän påföljande tisdag, en dag för sent. Som framhållits i beslutet var det fråga om förhållanden som så till vida avvek från omständigheterna i plenimålet, att den samlade tid som stått till buds för postbehandling omfattat ytterligare två dagar, nämligen mellankommande lördag och söndag. Eftersom, enligt vad som blivit utrett,

 

620 Lars Welamsonandra försändelser än expressförsändelser som inkommit på en lördag sorterades först påföljande måndag var emellertid situationen just den, att försändelsen vid normal postgång skulle ha avskilts för rätten på postanstalt först samma dag som fullföljdstiden löpte ut. Jag har därför svårt att se annat än att 1986 års avgörande står i strid mot den i pleniavgörandet antagna rättsgrundsatsen. Detta aktualiserar i så fall en ganska apart frågeställning, om en liknande situation skulle dyka upp igen. (Att så sker är inte osannolikt; det har faktiskt redan hänt i ett fall som jag varit med om, fastän frågan av särskilda skäl inte kom att ställas på sin spets.) Skall den som vill följa pleniavgörandet då kunna sätta sig över 1986 års fall, eller skall han försöka få fallet hänskjutet till nytt plenum för bekräftande av den i plenum redan antagna rättsgrundsatsen?
    Ansökan om återställande av försutten tid lämnades utan bifall, när försändelse med fullföljdsinlaga avsänts två dagar före fullföljdstidens utgång men den var adresserad med felaktigt postnummer. NJA 1981 s. 424. I ett liknande fall, där vadeinlaga avsänts dagen före fullföljdstidens utgång med felaktigt postnummer blev emellertid försutten tid återställd, eftersom den fotokopia av tingsrättens dom som tillställts parten varit otydlig och kunnat ge parten anledning att uppfatta postnumret så som han gjort. NJA 1986 s. 215.
    I NJA 1984 s. 592 hade en försändelse med vadeinlaga inkommit till fel myndighet och, efter det att inlagan befordrats därifrån till tingsrätten, inkommit till tingsrätten först efter den ordinära vadetidens utgång. Tingsrätten hade därefter avvisat vadetalan. I ärende om återställande av försutten tid var den primära frågan, huruvida tillräckligt stöd hade förebragts för klagandens påstående att försändelsen varit rätteligen adresserad till tingsrätten. En majoritet i HD besvarade frågan jakande och biföll ansökningen om återställande av försutten tid. Två ledamöter var av annan mening i bevisfrågan. Efter att ha noterat att motparten fullföljt talan och att den försenade inlagan inkommit till tingsrätten inom tiden för anslutningsvad förordnade emellertid dessa ledamöter — i överensstämmelse med den rättstillämpning som skett i NJA 1982 s. 188 — att hovrätten skulle utan hinder av tingsrättens avvisningsbeslut behandla vadeinlagan såsom inom därför föreskriven tid anslutningsvis förd vadetalan.

 

Frist för ansökan om återställande av försutten tid
Ansökan om återställande av försutten tid måste göras inom tre veckor från det förfallet upphörde. Man kan fråga sig när denna frist skall anses börja löpa för fall, där parts fullföljda talan avvisats därför att fullföljdsinlagan kommit in för sent. Av tidigare praxis framgår att, när avvisningsbeslutet överklagas, fristen åtminstone normalt inte börjar löpa så länge den fullföljda talan är anhängig i högre rätt. För det fall att avvisningsbeslut (eller beslut i högre rätt om fastställande av detta) inte överklagas, har jag framhållit som möjligt att fristen får anses löpa först från det att tiden för fullföljd mot beslutet utgick. (Se Rättegång VI s. 196 f med hänvisningar.) I NJA 1983 s. 418 har fastslagits, att fristen för båda typerna av fall skall räknas från den dag då lagakraftägande beslut om avvisning föreligger, "om ej omständigheterna är sådana att klara skäl talar däremot". Frågan, när omständigheterna är av detta slag, besvaras inte i fallet. Rimligen måste man emellertid antagas ha syftat på fall, där parten har fullt klart för sig att hans talan inte fullföljts i tid och att klagan över ett avvisningsbeslut är meningslös. Erfarenheten visar emellertid att många parter — möjligen rentav de allra flesta — inte förstår skillnaden mellan att överklaga ett avvisningsbeslut och att ansöka om återställande av försutten tid utan tror att

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 621det är den förstnämnda vägen som i allt fall närmast skall anlitas när man vill åberopa laga förfall. Denna sorgligt bristande insikt i processrättens mysterier kan man näppeligen undgå att ta hänsyn till. Den i HD:s beslut angivna ventilen kan därför troligen användas väsentligen bara när det är utrett att parten vid tiden för avvisningsbeslutet — eller möjligen rentav tidigare — insett inte bara att han försuttit fullföljdstiden utan också att ansökan om återställande av försutten tid är den enda väg på vilken han kan få eventuellt laga förfall beaktat. I NJA 1987 s. 455 fann också HD:s majoritet att treveckorsfristen borde räknas från den dag då lagakraftägande beslut om avvisning förelåg t. o. m. i ett fall där talan mot tingsrätts dom fullföljts ca 5 månader för sent. Parten hade till följd av feladressering fått kännedom om domen först så lång tid efter det att den vunnit laga kraft. Enligt majoriteten kunde det för parten, som uppenbarligen saknat kunskap om hur han borde förfara i det uppkomna läget, inte ha framstått som utsiktslöst att genom vad söka vinna ändring i domen. Två ledamöter hade dock annan mening i detta hänseende och ansåg följdriktigt att treveckorsfristen skulle räknas från den dag då parten fick kännedom om tingsrättens dom.
    När ansökan om återställande av försutten tid inom treveckorsfristen felaktigt ingivits till RegR och därifrån inkommit till HD först efter fristens utgång, blev ansökningen avvisad, NJA 1986 s. 484.

 

Partiellt återställande
I ett fall har försutten tid återställts med undantag för viss del av ett avgörande. Tingsrätt hade i skillnadsmål meddelat deldom angående äktenskapsskillnad och vårdnad samt utseende av bouppteckningsförrättare och skiftesman vid ett sammanträde för muntlig förberedelse, till vilket emellertid mannen — som inte var närvarande — inte hade blivit delgiven kallelse i vederbörlig ordning. Såvitt visats hade mannen inte heller fått kännedom om deldomen förrän tiden för vadeanmälan utgått. Ansökan av mannen om återställande av försutten tid bifölls. Undantag gjordes dock i vad genom deldomen dömts till äktenskapsskillnad, eftersom hustrun — som efter betänketid framställt yrkande därom — haft rätt till äktenskapsskillnad oavsett mannens inställning och återställande av försutten tid i denna del därför inte kunde fylla någon praktisk funktion. NJA 1983 s. 772.

 

Besvär över domvilla
Det bör uppmärksammas att förslag till ändringar av bestämmelserna om besvär över domvilla framlagts i prop 1988/89: 95. Förslagen beaktas inte i det följande.

 

Avgöranden som kan bli föremål för domvillobesvär
Besvär över domvilla avseende tingsrätts beslut under rättegången, enligt vilket verkställighet av lagsökningsutslag inhiberats, upptogs av HD till prövning. NJA 1981 s. 1134.
    I NJA 1984 s. 761 uppkom fråga, huruvida den förutsättning för domvillobesvär som utgörs av att de skall gälla ett lagakraftvunnet avgörande kunde anses uppfylld. Fallet gällde ett lagsökningsutslag som enligt mottagningsbevis utkvitterats av gäldenären personligen vid sådan tidpunkt att återvinningsfristen hade utgått. Tingsrätten hade också tecknat lagakraftbevis på utslaget. Efter

 

622 Lars Welamsondomvillobesvär av gäldenären ansågs det emellertid utrett att hans namnteckning på mottagningsbeviset hade förfalskats. Besvären avvisades av HD:s majoritet, enär det alltjämt stod gäldenären öppet att söka återvinning mot utslaget. Två ledamöter var dock av skiljaktig mening och fäste avgörande vikt vid att tingsrätten meddelat lagakraftbevis och att, såvitt kunde utläsas av handlingarna, lagsökningsutslaget således hade vunnit laga kraft. I ett tillägg till beslutet av en av reservanterna uttalas bl. a. att det inte finns någon form för en tingsrätt att upphäva sina egna lagakraftbevis och att ett av HD motiveringsvis gjort uttalande att laga delgivning inte skett inte innefattar något direktiv till tingsrätten. Minoritetens ståndpunkt är högst intressant. Den fördunklas emellertid något av att det i fallet inte bara var mottagningsbeviset beträffande utslaget som förfalskats. Detsamma gällde beträffande delgivning av lagsökningsansökningen. Gäldenären hade således aldrig blivit "rättligen stämd", vilket möjliggjorde för minoriteten att undanröja lagsökningsutslaget med tillämpning av 59: 1 p 3. Man frågar sig, vad minoriteten skulle ha gjort, om det endast varit lagsökningsutslaget som inte hade blivit rätteligen delgivet. Det enda som man i så fall skulle ha kunnat undanröja var tingsrättens lagakraftbevis. Det förefaller diskutabelt om ett lagakraftbevis kan betraktas som ett beslut av beskaffenhet att kunna undanröjas (till skillnad från ett beslut att avvisa återvinningstalan, som förelåg i NJA 1979 C 310, jfr SvJT 1982 s. 185). Dessutom är att märka, att fristen för domvillobesvär, när 59: 1 p 3 eller 4 inte är tillämplig, löper från det att avgörandet vann laga kraft. Det skulle alltså lätt kunna inträffa, att den vars namnteckning förfalskats på ett mottagningsbevis avseende ett lagsökningsutslag fick kännedom om utslaget först efter det att domvillobesvärsfristen gått ut. Inte heller återställande av försutten tid vore en alltid framkomlig väg, eftersom där finns en absolut ettårsfrist. Och resning beträffande lagakraftbevis på grund av nya omständigheter eller bevis förefaller i allt fall vara en säregen rättsfigur.
    Angående spörsmål, huruvida beslut av vägsamfällighet att upprätta debiteringslängd enligt 63 § lagen (1939: 608) om enskilda vägar kunde undanröjas på grund av domvilla, se NJA 1985 s. 394.

 

Rätt instans för domvillobesvär
Domvillobesvär avseende beslut av hyresnämnd har ansetts skola anföras hos bostadsdomstolen när fullföljd i ordinär väg kunde ha skett dit. NJA 1987 s. 361. Enligt 1 § 2 st. lagen (1974: 1082) om bostadsdomstol i dess lydelse enligt lag 1988: 1457 gäller numera generellt att bostadsdomstolen prövar besvär över domvilla i fråga om hyresnämnds beslut.

 

Besvärsgrunderna
59: 1 p 1. I NJA 1985 s. 292 hade inskrivningsmyndighet beslutat i fastighetsboken anteckna kommuns anmälan av beslut om förköp beträffande viss fastighet. Anmälningen borde emellertid inte ha upptagits, därför att därvid inte fogats bevis om att underrättelse om kommunens beslut hade enligt vad lagen föreskriver avsänts till köparna under deras vanliga adress; underrättelser hade avsänts men med annan adress. Inskrivningsmyndighetens beslut undanröjdes på domvillobesvär av köparna. HD uttalade i sitt beslut att resultatet kunde synas otillfredsställande eller rentav stötande, eftersom köparna faktiskt fått del av underrättelserna i sådan tid att de kunnat bestrida, och även bestritt, förköps-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 623rätten inom föreskriven tid, men att det härvidlag inte fanns något utrymme för hänsynstagande till omständigheterna. En ledamot var emellertid skiljaktig och ansåg bestämmelserna om domvilla inte tillämpliga eftersom underrättelserna, oavsett hur de adresserats, hade fyllt sin funktion.
    Genom utslag i handräckningsmål hade A förpliktats att utlämna vissa varor till ett aktiebolag med angiven firma. Den angivna firman var emellertid bolagets firma enligt ett beslut om firmaändring, som inte införts i aktiebolagsregistret. Det befanns därför felaktigt att den nya firman godtagits i handräckningsmålet. Efter domvillobesvär av X förklarade bolaget att det godtog de åtgärder som i mellanhavandet med A och i handräckningsmålet vidtagits med användandet av den nya firman som om de företagits under den gamla firman. Kronofogdemyndigheten hade funnit hinder mot verkställighet av utslaget inte föreligga i aktuellt hänseende, och det förelupna felet kunde inte antagas ha inverkat på handräckningsmålets utgång i sak. Med hänsyn härtill ansågs det förelupna felet inte utgöra sådant rättegångsfel som enligt 59: 1 skulle föranleda undanröjande av utslaget. NJA 1982 s. 414.
    I ansökan om betalningsföreläggande betecknades gäldenären Bo F. Ansökningen avsåg Bo Göran F men delgavs hans far, Bo Gerhard F. Sedan den sistnämnde bestritt ansökningen och borgenären begärt hänskjutande avskrev tingsrätten målet mot Bo Gerhard F. Beslutet undanröjdes av hovrätten på grund av domvilla enligt 59: 1 p. 1. RH 1981: 164, anmärkt ovan under II A, Rättegångskostnad, 18: 6 och 7.

 

59: 1 p 3. I 17 § 1 st. RP — som numera motsvaras av 2 § lagen (1986: 1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m. föreskrevs att om en fråga om egendoms förverkande angick någon som inte var tilltalad, talan skulle föras mot honom. Bestämmelsen var tillämplig bl. a. i fall då någon annan än den tilltalade var ägare till egendomen. Om rätten i en sådan situation förklarat egendomen förverkad utan att ägaren varit part i målet, får enligt NJA 1987 s. 78 ägaren anses berättigad att angripa domen med besvär över domvilla.
    Se om rätt att anföra domvillobesvär på ifrågavarande grund också det ovan under II A, Res judicata, anmärkta fallet NJA 1980 s. 445 och därtill Gyllensvärd i SvJT 1985 s. 124 f.

 

59: 1 p 4. Fall av den beskaffenhet som här anges är naturligen inte vanliga. Ett exempel på en dom på vilken lagbestämmelsen ansetts tillämplig är emellertid tingsrätts förpliktande av svaranden i underhållsmål att utge underhållsbidrag för sin son även för tid efter det denne fyllt 18 år "under förutsättning att (sonen) genomgår grundutbildning som avses i 7 kap 1 § föräldrabalken". RH 1981: 150. Sonen fyllde 18 år den 4 mars 1981 men genomgick därefter inte grundutbildning förrän från och med den 24 augusti samma år. Mörkret hänförde sig till frågan om underhållsskyldighet för den mellanliggande tiden. Ett annat fall, då hovrätt funnit tingsrätts dom mörk såvitt gällde förordnande om underhållsskyldighet för tid efter det barn fyllt 18 år, utgör RH 1982: 13.

 

624 Lars Welamson59: 1 p 5. Part som sökt återvinning mot lagsökningsutslag och kallats till förhandling i återvinningsmålet hade till befattningshavare vid tingsrättens kansli uppgivit att han inte kunde komma till förhandlingen. Tingsrätten höll, utan att fatta något beslut med anledning av vad parten uppgivit, förhandlingen på utsatt tid, och då parten inte inställde sig meddelades tredskodom mot honom. Underlåtenheten att fatta beslut i frågan, huruvida förhandlingen skulle inställas eller ej, ansågs utgöra rättegångsfel. Det kunde antagas att parten skulle ha inställt sig om han fått besked att förhandlingen inte skulle komma att inställas, och särskilt med hänsyn till att målet gällt återvinning mot lagsökningsutslag och att något allmänt rättsmedel inte står till buds för part mot vilken tredskodom i sådant mål givits, ansågs felet vara sådant som avses i 59: 1 p. 5. NJA 1982 s. 775.
    Angående spörsmål om undanröjande jämlikt grunderna för 59: 1 av beslut om inteckningar i tomträtt i visst fall, där ansökan om fyra inteckningar av misstag föranlett att fyra inteckningar beviljats på envar av två inskrivningsdagar, se NJA 1982 s. 32. — Vid ansökan om lagfart av flera sökande gemensamt underlät inskrivningsmyndigheten att, enligt vad som föreskrivits, förelägga sökandena att komplettera ansökningen med uppgift om hur stor del av fastigheten varje sökande innehade. Till följd härav beviljades sökandena lagfart på hälften var av fastigheten, medan andelstalen i verkligheten var andra. Den felaktiga handläggningen ansågs dock av hovrätten inte utgöra sådant grovt rättegångsfel som avses i 59: 1 p. 5. En ledamot var skiljaktig. RH 1981: 2.
    I mål om äktenskapsskillnad, där ena maken hade rättshjälp delgavs rättshjälpsbiträdets kostnadsyrkande inte med andra maken, som förpliktades ersätta statsverket rättshjälpskostnaden. Underlåtenheten ansågs utgöra grovt rättegångsfel, som emellertid inte kunde antagas ha inverkat på målets utgång med hänsyn till att tingsrätten haft att självmant pröva kostnadsyrkandet och frågan om återbetalningsskyldighet. RH 1982: 147. (Jfr RH 1986: 129.) Enligt min mening är bedömandet i sistnämnda hänseende tvivelaktigt. Att part skall få del av motparts yrkande är, såsom också hovrätten uttalade, en grundläggande princip. Häri ligger efter mitt synsätt att vad part kan ha att anföra över motparts yrkande skall förutsättas kunna påverka rättens bedömning av yrkandet. Jfr vad som ovan under IV, Undanröjande av lägre rätts dom eller beslut, uttalats i anslutning till rättsfallet NJA 1987 s. 48. Se också de under samma rubrik anmärkta fallen NJA 1980 s. 635 och NJA 1983 s. 113 med kommentar.
    Begäran om förordnande av offentlig försvarare att biträda sökanden vid domvillobesvär (och i resningsärende) har ansetts lagligen inte kunna bifallas. Se NJA 1980 s. 416, anmärkt ovan under Resning. Se angående domvillobesvär också rättsfall ovan under IV, Undanröjande av lägre rätts dom eller beslut, och NJA 1983 s. 416, anmärkt ovan under Återställande av försutten tid.

 

Besvär över strafföreläggande och över föreläggande av ordningsbot
X hade godkänt föreläggande av ordningsbot, avseende att hon kört bil mot rött ljus vid en järnvägsövergång. Det visade sig senare att den ifrågavarande ljussignalen varit ur funktion vid tillfället. Föreläggandet undanröjdes jämlikt 59: 5 st. 1 p 1, enär det fick antagas att X inte skulle ha godkänt föreläggandet om hon haft detta klart för sig och godkännandet därför inte kunde anses som en giltig viljeförklaring. RH 1983: 82.
    I RH 1985: 81 hade en bilförare från en väg där tillåten hastighet var högst 90 km/tim svängt in på en annan väg där hastigheten enligt lokal trafikföreskrift

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 625var begränsad till 70 km/tim. Efter att ha stoppats vid en trafikkontroll hade bilföraren godkänt ett strafföreläggande, enligt vilket han uppgavs ha kört med 107 km/tim trots att högsta tillåtna hastighet var 70 km/tim. Efter besvär över strafföreläggandet blev emellertid utrett att ingen skylt med hastighetsbegränsning funnits på sträckan mellan vägkorsningen och platsen för trafikkontrollen. Hovrätten ansåg att bilföraren därför ägt utgå från att 90 km/tim alltjämt var en tillåten hastighet och att bilföraren därför inte borde ha fällts för hastighetsöverträdelse av den svårhetsgrad som angavs i strafföreläggandet. Med hänsyn härtill ansågs ha vid ärendets behandling förekommit sådant fel att föreläggandet borde anses ogiltigt enligt 59: 5 st. 1 p 2.
    Strafföreläggande har undanröjts jämlikt 59: 5 st. 1 p 3 såsom ej överensstämmande med lag, när gärningsbeskrivningen, avseende förande av avställt fordon, varit ofullständig i så måtto att den inte innefattade påstående att, såsom förutsätts för straffbarhet, föraren var ägare till fordonet eller kände till eller bort känna till att det varit avställt. RH 1982: 127. Jfr Fitger 45: 13.

 

 

VI Småmål

 

Lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden, den s. k. småmålslagen, gällde under hela den period som omfattas av denna översikt men upphörde att gälla med periodens utgång. Alltjämt finns emellertid i viss utsträckning särskilda bestämmelser, numera i RB, för sådana tvistemål. Mot den angivna bakgrunden har jag ansett mest ändamålsenligt att behålla en särskild avdelning för rättsfall rörande tillämpning av småmålslagen men i anslutning till respektive rättsfall ange i vad mån det har betydelse också enligt nu gällande regler.
    Sedan borgenär utverkat lagsökningsutslag mot föreningsmedlemmar, vilka var för sig och till begränsat belopp gått i borgen för föreningens skuld, sökte vissa av borgensmännen återvinning. Beslut om att dessa käromål skulle handläggas i en rättegång ansågs inte föranleda att kraven skulle sammanräknas vid prövning enligt småmålslagen huruvida käromålen skulle handläggas enligt de särskilda bestämmelserna i den lagen. RH 1982: 1, anmärkt ovan under II A, Kumulation. Rättsfallet synes ha samma aktualitet med avseende på fråga om tillämpning av 1: 3 a.
    Det sist sagda gäller också om NJA 1983 s. 487, där HD — i motsats till hovrätten i SvJT 1980 rf s. 13 och RH 1980: 108 — fann att kvittningsinvändning som framförts så snart svaranden haft tillfälle därtill skall beaktas vid beräkningen av om det för småmål angivna värdet är överskridet. Se härtill också RH 1987: 51, där tingsrätts förfarande att i strid häremot handlägga mål som småmål föranledde hovrätten att ex officio undanröja tingsrättens dom. Jfr även RH 1980: 59, där hovrätten också uttalade att anledning saknas att i nu förevarande hänseende bedöma saken olika alltefter den tidpunkt i processen då ett formlöst kvittningsyrkande framställs.
    Det för frågan om handläggning av tvistemål som småmål betydelsefulla värdet av vad som yrkas skulle enligt småmålslagen (och skall enligt 1: 3 a) i fordringsmål bestämmas efter summan av yrkat kapitalbelopp och yrkad ränta fram till värderingstidpunkten. Då mål handlagts som småmål trots att yrkat kapitalbelopp jämte det belopp vartill yrkad ränta kunde överslagsvis beräknas

43— 39-168 Svensk Juristtidning

 

626 Lars Welamsonavsevärt översteg hälften av gällande basbelopp, ansågs domvilla ha förekommit. NJA 1984 s. 290.
    I RH 1982: 48 hade STIM yrkat att en person skulle vid vite av 2 000 kr förpliktas avge redovisning för viss tid avseende biljettintäkter m. m. enligt ett i målet ingivet avtal. Tingsrätten beslöt handlägga målet som mindre tvistemål med hänsyn till storleken av yrkat vite och då det inte ens påståtts att bakomliggande tvist rörde högre värde än ett halvt basbelopp. Hovrätten fann däremot att småmålslagen inte var tillämplig, eftersom kärandens talan gick ut på att svaranden skulle fullgöra en viss prestation, avseende en ekonomisk redovisning. — Vid bestämmande av värdet av vad som yrkats skall hänsyn inte tas till i vad mån svaranden kan ha förklarat sig villig att betala viss del av beloppet, RH 1982: 131. — När part i stämningsansökan yrkat belopp som översteg halva det gällande basbeloppet ansågs i RH 1980: 51 småmålslagen inte tillämplig, trots att parten redan innan stämning utfärdades nedsatte sitt krav till belopp understigande halva basbeloppet.
    Enligt 2 § första stycket småmålslagen skulle den lagen tillämpas i dispositivt tvistemål, oavsett vad som yrkades, om tvisten huvudsakligen rörde fråga varöver utlåtande avgivits av allmänna reklamationsnämnden. Se härtill NJA 1982 s. 780. Bestämmelsen har numera ingen motsvarighet.
    Enligt 1 § 2 st. småmålslagen skulle den lagen inte tillämpas om part första gången han skulle föra talan i målet yrkade att allmänna regler skulle tillämpas och därvid gjorde sannolikt att den bakomliggande tvisten hade ett högre värde eller att utgången annars var av synnerlig betydelse för bedömningen av andra föreliggande rättsförhållanden. Om tillämpningen av denna bestämmelse, som har sin motsvarighet i 1: 3 a, se RH 1980: 53.
    I RH 1986: 117 hade tingsrätt avvisat en stämningsansökan i ett mindre tvistemål, vari part krävde ett energiverk på återbetalning av sophämtningsavgifter för de senaste tio åren, eftersom käranden inte efterkommit föreläggande att ange bestämt yrkande i kronor och grunderna därför. Hovrätten fann att tingsrätten åsidosatt vad som ålegat domstolen i fråga om processledning. Med hänsyn till föreskriften i 6 § småmålslagen att rätten skulle vägleda parterna vid talans utförande och tillse att tvistefrågorna blev klarlagda och målet utrett efter vad dess beskaffenhet krävde hade tingsrätten enligt hovrätten inte bort meddela föreläggandet utan att dessförinnan bistå parten med att avhjälpa bristerna i ansökningen. Någon motsvarighet till föreskriften att rätten skall vägleda parterna vid talans utförande finns emellertid inte numera, och reglerna om processledning — frånsett just föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan — hänför sig till senare stadier av processen. Det kan därför förmodas att tingsrättens beslut skulle ha stått sig med nuvarande regler.
    Enligt 18 § småmålslagen skulle rätten, när handläggningen inte avslutats vid ett sammanträde, bereda parterna tillfälle att slutföra sin talan om det inte var obehövligt. När tingsrätt i RH 1986: 77 åsidosatt denna bestämmelse, fann hovrätten detta utgöra grovt rättegångsfel. (Jfr RH 1982: 83.) Numera är det beträffande alla slag av tvistemål tänkbart att målet avgörs genom dom utan att något sammanträde hållits — nämligen om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen och inte heller begärs av någon av parterna — men slutföreläggande skall då ha meddelats part som inte kan anses redan ha slutfört sin talan, 42: 18. — Ett exempel på fall, där det ansetts felaktigt att avgöra småmål utan att bereda målet vid sammanträde utgör RH 1983: 64.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 627    Om rättens skyldighet att i småmål vara verksam för klarläggande av tvistefrågorna, se också NJA 1981 s. 1122 I och II.
    Småmålslagen saknade motsvarighet till bestämmelsen i 44: 4 st. 2 om att mål skall avskrivas om inte tredskodom eller dom yrkas vid motparts utevaro från huvudförhandling. I stället skulle rätten enligt 19 § 2 st. i lagen i denna situation bestämma om målets fortsatta handläggning. Detta ansågs i RH 1984: 48 innebära att målet inte kunde avskrivas. Numera gäller det förstnämnda stadgandet i oförändrad lydelse även småmål.
    Några av de viktigaste skillnaderna mellan småmål och andra mål hänför sig till frågor om ersättning för rättegångskostnad. Småmålslagens bestämmelser i ämnet har bibehållits i huvudsak oförändrade i 18: 8 a. (Dock har i sjätte stycket av 18: 8 a införts vissa regler utan tidigare motsvarighet och reglerna om ersättning till vittnen har något förändrats, jfr Gullnäs 18: 45 f.) En rikhaltig provkarta på spörsmål om vad som är ersättningsgilla kostnader i småmål finns i NJA 1986 s. 748, där HD:s avgörande kan ses som något av en instruktionsbok i ämnet. Rättsfallet bekräftar bl. a. den redan i NJA 1981 s. 1006 intagna ståndpunkten att ränta inte skall utgå på rättegångskostnader i småmål. Det bör dock framhållas att rättsfallet blivit föråldrat såvitt gäller skyldighet att ersätta motparts vittneskostnad. Ersättningsskyldigheten är enligt 18: 8 a inte längre begränsad till vad som skulle ha kunnat utgå enligt förordningen (1982: 805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m. m. Jfr Gullnäs 18:47. — Arvode till ombud som var jurist men ej advokat eller biträdande jurist vid advokatbyrå ansågs i RH 1982: 21 inte ersättningsgillt enligt 8 § småmålslagen. Detsamma får anses gälla enligt 18: 8 a jämförd med 48 § RL. — Om vad som är ersättningsgill rådgivningskostnad, se också RH 1981: 11. — Att tappande part i småmål inte kan förpliktas ersätta kostnad för motparts rättshjälpsbiträde utöver vad som svarar mot rådgivningsavgift får anses framgå av (numera) 18: 8 a jämförd med 31 och 33 §§ RL och överensstämmer med vad som antogs i RH 1980: 87
    I RH 1983: 148 hade svaranden i ett mindre tvistemål medgivit motpartens "talan i alla delar". Hovrätten fann medgivandet inbegripa ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader och utdömde på grund av medgivandet den yrkade ersättningen, trots att den omfattade kostnader som inte var ersättningsgilla i småmål. I och för sig är rättegångskostnadsfrågor parterna emellan dispositiva också i småmål, men uppenbarligen finns det särskild anledning för rätten att förvissa sig om att part, som inte har något ombud, härvidlag vet vad han gör med hänsyn till att rättegångskostnadsreglerna är särskilt restriktiva i dessa mål. Jag vill gärna instämma i kommentaren till fallet hos Gullnäs 18: 48: "Hovrätten synes emellertid inte ha tagit hänsyn till att begreppet talan åtminstone i flertalet situationer inte innefattar yrkanden om ersättning för rättegångskostnader (se kommentaren till 13 kap, inledningen). Under alla omständigheter torde det ha funnits skäl att genom materiell processledning efterforska vad medgivandet innefattade. Huruvida någon materiell processledning faktiskt utövades framgår inte av referatet."
    I småmålslagen fanns — efter en lagändring år 1977 — möjlighet att vid skriftlig handläggning meddela tredskodom mot svaranden utan att yrkande därom framställts. (Motsvarande möjlighet finns nu generellt i dispositiva mål enligt 42: 11.) I ett fall där så skedde blev tredskodomen undanröjd därför att käranden hade biträde enligt RL och biträdet inte före målets avgörande beretts tillfälle att inkomma med kostnadsräkning. En ledamot var emellertid

 

628 Lars Welamsonskiljaktig och uttalade bl. a. att det inte hade ålegat tingsrätten att genom särskild åtgärd bereda biträdet tillfälle att framställa ersättningsyrkande. RH 1982: 70. Reservantens ståndpunkt synes stå bäst i överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller vid underlåtenhet av rättshjälpsbiträde eller offentlig försvarare att framställa ersättningsanspråk före handläggningens avslutande. — I ett mindre tvistemål hade käranden i stämningsansökningen yrkat ersättning för rättegångskostnad utan att uppge vari kostnaden bestod. När käranden vann målet ansågs han av hovrätten berättigad — utan hinder av stadgandet i 18: 14 st. 1 — till ersättning för erlagd ansökningsavgift. RH 1983: 15. Det borde enligt hovrätten ha stått klart för tingsrätten — som lämnade kostnadsyrkandet utan avseende — att parten med yrkandet i vart fall avsåg ansökningsavgiften, och vid tveksamhet härvidlag borde tingsrätten jämlikt grunderna för 6 § i småmålslagen ha inhämtat besked från parten i frågan.
    För prövning i hovrätt av mål som handlades enligt småmålslagen krävdes prövningstillstånd. Någon uttrycklig föreskrift fanns visserligen inte om att tingsrätt skulle i samband med fullföljdshänvisning ange att prövningstillstånd krävdes och lämna upplysning om grunderna för sådant tillstånd. Det fick emellertid enligt NJA 1986 s. 621 anses vara förutsatt att tingsrätt skulle lämna upplysningar i dessa hänseenden. I ett fall där så inte skett — och innehållet i parts vadeinlaga inte föranledde till annat — borde enligt HD hovrätten ha lämnat parten dessa upplysningar och berett honom tillfälle att komplettera sin vadeinlaga. Underlåtenhet av hovrätten härvidlag föranledde HD att jämlikt grunderna för 55: 15 st. 2 och 50: 26 st. 2 undanröja hovrättens beslut att vägra prövningstillstånd och att återförvisa målet till hovrätten. Rättsfallet har alltjämt aktualitet beträffande mål som avses i 1: 3 a; den enda skillnaden av intresse i sammanhanget är att det numera finns uttrycklig föreskrift i 49: 15 om skyldighet för tingsrätt att i samband med fullföljdshänvisning lämna upplysningar om att prövningstillstånd krävs och om grunderna för meddelande av prövningstillstånd.
    Hovrätt har i det nyss anmärkta fallet RH 1980: 87 meddelat prövningstillstånd endast beträffande rättegångskostnad men vägrat prövningstillstånd i huvudsaken. Detta får förmodas vara möjligt även med nuvarande regler. Det bör emellertid uppmärksammas, att reglerna i 54: 11 st. 1 om partiellt prövningstillstånd i HD inte givits någon motsvarighet beträffande hovrätt. — Redan enligt småmålslagen ansågs prövningstillstånd kunna meddelas endast ena parten, när båda klagat. Se RH 1980: 12. Numera framgår klart av lagtexten i 49: 12 att så kan ske.
    Beslut av HD om prövningstillstånd i den instansen motiveras aldrig. Vad HD vid meddelande av prövningstillstånd funnit vara av prejudikatintresse får man därför normalt försöka läsa sig till ur det slutliga avgörandet. Om HD meddelar prövningstillstånd i ett mål där talan fullföljts mot hovrätts beslut att vägra prövningstillstånd, kan man däremot få ett direkt besked om vad HD funnit vara av prejudikatintresse. Exempel utgör NJA 1981 s. 388, 1982 s. 330, 1982 s. 778, 1983 s. 597, 1985 s. 373 (slutligt avgjort i det ovan anmärkta fallet NJA 1986 s. 748), 1985 s. 654 och 1986 s. 253 (slutligt avgjort i NJA 1988 s. 396).
    Frågan om den närmare innebörden av bestämmelsen om ändringsdispens i hovrätt (numera intagen i 49: 13 p 2), enligt vilken prövningstillstånd får meddelas om anledning förekommer till ändring i det slut vartill tingsrätten kommit, har varit föremål för olika meningar i HD. I NJA 1981 s. 707 finns ett särskilt yttrande av en ledamot, vilket mot bakgrund av en analys av stadgandets

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 629onekligen säregna tillkomsthistoria utmynnar i att prövningstillstånd på grund av ifrågasatt oriktig bedömning av muntlig bevisning i tingsrätten bör medges endast då det föreligger en starkt grundad anledning att anta att domen är felaktig. I NJA 1982 s. 27 tog emellertid HD avstånd från denna uppfattning och intog med utförlig motivering ståndpunkten att bestämmelsen inte bör ge sen mera restriktiv tillämpning än dess ordalydelse i och för sig föranleder; rekvisitet "anledning till ändring" borde således inte i rättstillämpningen förses med någon kvalificerande bestämning. (Se härtill Bergholtz, Ratio et Auctoritass. 374 ff.) — Se om det sistnämnda rättsfallet även ovan under IV, Ny omständighet eller ny bevisning.
    Sedan talan fullföljts mot tingsrätts dom i ett i ordinär väg handlagt tvistemål, övergick hovrätten till att handlägga målet enligt småmålslagen och beslöt att vägra prövningstillstånd i huvudsaken (men meddelade sådant tillstånd i fråga om rättegångskostnaderna vid tingsrätten). Detta förfarande bedömdes som rättegångsfel. NJA 1982 s. 723 (anmärkt ovan under IV, Undanröjande av lägre rätts dom eller beslut). Numera framgår av 49: 12, att prövningstillstånd i hovrätt inte behövs i annat mål än sådant som av tingsrätten handlagts av en lagfaren domare enligt 1: 3 a st. 1.
    Se om prövningstillstånd i småmål även rättsfall redovisade under IV, Prövningstillstånd, I, Domförhet och II B, Reseförbud.

 

VII. Lagsökning och betalningsföreläggande

 

Skriftligt fordringsbevis
Det är för lagsökning en förutsättning enligt 1 § LL att fordringen grundar sig på ett skriftligt fordringsbevis men för betalningsföreläggande tvärtom en förutsättning enligt 18 § LL att fordringen inte grundar sig på skriftligt fordringsbevis. Följande rättsfall har intresse för tillämpningen av de båda lagrummen.
    Med åberopande av en bestämmelse i ett skuldebrev om skyldighet för gäldenären att ersätta borgenären bl. a. kostnad för bevakning och indrivning av fordringen lagsökte borgenären gäldenären för visst belopp avseende kravkostnader. Kravet ansågs inte grundat på skriftligt fordringsbevis. RH 1981: 32. I ett särskilt yttrande till utveckling av sin mening har hovrättens ordförande ingående motiverat ståndpunkten.
    I RH 1987: 2 betraktades som skriftligt fordringsbevis en av gäldenären undertecknad revers, som vid undertecknandet saknade uppgifter om lånebelopp m. m., vilka uppgifter senare ifyllts av borgenären i enlighet med en av gäldenären samtidigt med undertecknandet gjord ansökan.
    I RH 1986: 119 ansågs krav på "ogulden hyra" grunda sig på skriftligt hyresavtal såsom skriftligt fordringsbevis även till en del av kravet som hänförde sig till tid efter det att hyresavtalet på grund av uppsägning upphört att gälla.(Motsatt bedömning gjordes tidigare i RH 1980: 105 och RH 1982: 7. Jfr RH 1982: 93, anmärkt nedan under Officialprövning.) Hovrätten uttalade i 1986 års fall bl. a. att det förhållandet, att hyresvärden uppsagt hyresgästen till avflyttning viss dag, inte innebar att hyresgästens samtliga förpliktelser enligt hyresavtalet upphört att gälla från nämnda dag. För tiden efter hyresavtalets upphörande torde kravet visserligen rätteligen ha varit att betrakta inte som hyra utan som skadestånd (jfr NJA 1988 s. 512), men det utesluter ju inte att kravet kunde anses ha sin grund väsentligen i hyresavtalet.

4439-168 Svensk Juristtidning

 

630 Lars Welamson    I lagsökningsmål åberopades en skriftlig handling betecknad SKULDEBREV/VÄXEL. Eftersom handlingen saknade underskrift av utställare, kunde den inte gälla som växel. Med hänsyn till att handlingen undertecknats av den betalningsskyldige och till dess innehåll i övrigt ansågs dock handlingen utgöra skriftligt fordringsbevis. RH 1984: 87. — Postverkets fordran på betalning för inlösen av en check, som visat sig sakna täckning, ansågs inte grundad på skriftligt fordringsbevis och således kunna ligga till grund för betalningsföreläggande, när preskription inträtt för checkfordringen, RH 1983: 151. — I ett köpekontrakt hade föreskrivits att del av köpeskillingen skulle erläggas genom överlämnande av växlar inom viss tid och att försummelse därvidlag skulle medföra skyldighet att betala kontant. Kontraktet — i förening med borgenärens uppgift att växlar inte överlämnats inom föreskriven tid — ansågs godtagbart som skriftligt fordringsbevis i lagsökningsmål där säljaren begärde kontant betalning. RH 1981: 154.
    Enligt ett köpekontrakt som undertecknats av köparen men av säljaren endast genom firmastämpel hade en bil sålts mot en köpeskilling som delvis skulle erläggas genom avbetalningar. Kontraktet föreskrev bl. a. att köpet skulle komma till stånd genom att säljaren inom viss tid avlämnade bilen. Köparen hade genom påskrift på kontraktet erkänt att han inom den angivna tiden mottagit bilen. Fordran på resterande köpeskilling ansågs grundad på skriftligt fordringsbevis. RH 1986: 111. — Hyreskontrakt som undertecknats endast av hyresgästen ansågs däremot i RH 1986: 158 inte utgöra skriftligt fordringsbevisenligt 1 § LL.
    Ett köpekontrakt med därå tecknad pantförskrivning av säljaren av all hans rätt enligt kontraktet ansågs inte innefatta bevis om att panthavaren hade någon fordran mot pantsättaren och därmed inte heller bevis om att panthavaren hade någon fordran mot köparen. RH 1986: 132. Jfr SvJT 1980 rf s. 32. I factoringavtal föreskrevs bl. a. att, då avtalet upphörde att gälla, factoringföretaget skulle upprätta sluträkning och att avtalspart omedelbart till motparten skulle betala skuld enligt sluträkningen. Factoringavtalet ansågs inte vare sig ensamt eller i förening med sluträkning utgöra sådant fordringsbevis att lagsökning på grund av detsamma fick äga rum. RH 1985: 46. Däremot ansågs i RH 1982: 60 byggnadskreditivkontrakt jämte sluträkning, vilken fick antagas ha blivit avsänd till gäldenären såsom kravhandling enligt 5 § inkassolagen, kunna utgöra sådant bevis om till betalning förfallen fordran att lagsökning för den kunde äga rum. På samma sätt hade byggnadskreditivkontrakt bedömts i RH 1981: 168. — Restskuld enligt 18 § 3 st. konsumentkreditlagen grundar sig enligt RH 1984: 91 på köparens vanvård av varan och inte på skriftligt fordringsbevis.
    I RH 1983: 38 förelåg fråga huruvida anspråk på ersättning för biluthyrning enligt skriftligt hyresavtal skulle anses grundat på skriftligt fordringsbevis eller inte. Bedömningen komplicerades av att ersättningen enligt i avtalet angivna grunder skulle beräknas med hänsyn till inte bara hyrestid utan också körsträcka och bensinförbrukning. Hovrätten fann emellertid att kravet i dess helhet fick anses grundat på skriftligt fordringsbevis. I en utförlig motivering framhöll hovrätten bl. a. att det får anses vedertaget att vid lagsökning skriftligt fordringsbevis när det gäller omfattningen av gäldenärens prestationsskyldighet får kompletteras med uppgifter som inte är intagna i något fordringsbevis, exempelvis vid hyresförhållanden uppgifter om hyreshöjningar enligt grunder som anges i kontraktet och om den tid hyresförhållandet varat. Hänsyn togs vidare

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 631till bl. a. angelägenheten att inte olika delar av krav vid biluthyrning måste handläggas i skilda summariska processer, till en utbredd tingsrättspraxis och till att den summariska processen var under omprövning.
    I RH 1981: 34 hade i dödsbo med två delägare boutredningsman på uppdrag av dessa förrättat ett delarvskifte som godkänts av dem. Enligt skiftet skulle den ene delägaren till den andre erlägga visst kapitalbelopp som mellanskillnad. Skifteshandlingen godtogs inte som skriftligt fordringsbevis i mål om lagsökning som, efter det att viss del av beloppet erlagts, avsåg återstående belopp.

 

Förfallen fordran enligt 1 § LL.
Sedan ett skuldebrev av borgenären uppsagts till betalning träffades mellan borgenären och gäldenären uppgörelse om att gäldenären skulle fullgöra sin betalningsskyldighet genom månatliga inbetalningar. Uppgörelsen var enligt hovrättens bedömning att uppfatta så att borgenären — utan att uppsägningen återtogs — avstod från rättsliga åtgärder så länge gäldenären fullgjorde de månatliga betalningar han åtagit sig genom uppgörelsen. Lagsökning ansågs därför kunna ske på grund av uppsägningen och underlåten avbetalning i enlighet med uppgörelsen. RH 1986: 35. — I ett lagsökningsmål angående fordran som var betalbar efter uppsägning åberopade borgenären för att styrka att uppsägning skett ett utdrag ur kvittensbok över viss dag inlämnade ass och rek jämte kopia av ett föregående dag daterat kravbrev. Hovrätten godtog utdraget jämte brevkopian som bevis att uppsägning skett. RH 1983: 122.

 

Fordran som ej avser skadestånd enligt 18, 19 och 31 c §§ LL
Den förutsättning för betalningsföreläggande som enligt 18 § LL består i att fordringen inte får avse skadestånd ansågs i RH 1985: 124 uppfylld beträffande ett fordringsanspråk som uppgavs ha sin grund i "ej redovisad försäljning av jultidningar". Detta kan så långt synas märkligt, och tingsrätten avvisade också ansökningen såsom avseende skadestånd. Av utredningen i hovrätten framgick emellertid att kravet avsåg betalning för tidningar som gäldenären beställt — synbarligen för att sälja dem vidare — och som han inte ägde returnera. Vad som kan ifrågasättas är väl, om gäldenären i ansökningen tydligt och fullständigt angivit grunden för fordringen enligt 19 § LL, men avhjälpande av denna brist ansågs i så fall kunna ske i hovrätten, som undanröjde tingsrättens avvisningsbeslut. Detta kan förklaras av att tingsrätten inte meddelat något föreläggande om komplettering av ansökningen. (Jfr däremot RH 1980: 100 från tiden före tillkomsten av 31 c § LL.) Se härtill också RH 1983: 167. Ansökan om betalningsföreläggande hade av tingsrätt avvisats till den del den avsåg yrkande om ersättning för kravbrev eftersom dagen då kravbrevet tillsänts gäldenären ej angivits. Eftersom tingsrätten borde ha förelagt sökanden att komplettera ansökningen med uppgift därom, återförvisades målet till tingsrätten. ( Det kan härtill anmärkas, att 31 c § LL tillkommit efter rättsfallen RH 1980: 117 och RH 1981: 55 och att dessa därför synes ha förlorat sin aktualitet.) — I ett fall där borgenären inte efterkommit föreläggande av tingsrätten att komplettera ansökan om betalningsföreläggande med gäldenärens personnummer och ansökningen avvisats av tingsrätten blev däremot avvisningsbeslutet fastställt, trots att borgenären i hovrätten lämnat den begärda kompletteringen. RH 1984: 137.
    Ansökan av hyresvärd om betalningsföreläggande vilken gällde kostnad för delgivning av uppsägning m. m. avvisades i RH 1985: 3, enär fordringen ansågs utgöra anspråk på skadestånd. — Fordran på återbetalning av erlagt förskott till

 

632 Lars Welamsonjuristfirma för uppdrag som ej fullgjorts ansågs däremot inte avse skadestånd, RH 1983: 79. — Detsamma gäller fordran på återbetalning av belopp som utbetalats av misstag, RH 1982: 155. — En person som sålt en bil och påförts felparkeringsavgifter avseende tid efter försäljningen men före dess registrering krävde genom ansökan om betalningsföreläggande den nye ägaren på ersättning för avgifterna. Kravet ansågs inte utgöra anspråk på skadestånd. RH 1982: 160. Detsamma gäller ett krav på återfående av en i förskott erlagd köpeskilling för ett köp som inte fullbordats, RH 1980: 15, och på återbetalning av obehörigen uppburna bostadsbidrag, RH 1982: 22. — Kommuns ansökan om betalningsföreläggande beträffande ersättning för biblioteksböcker som ej återlämnats blev däremot avvisad såsom avseende skadestånd. RH 1981: 146.

 

Officialprövning
En hyresvärd lagsökte en hyresgäst med yrkande om betalning av visst belopp och avhysning. Tingsrätten avvisade ansökningen med motivering att hyreskontraktet hade upphört att gälla på grund av att det uppsagts i ett tidigare lagsökningsmål och att kraven därför inte grundades på skriftligt fordringsbevis. Hovrätten fann emellertid den omständigheten att gäldenären, enligt vad som varit känt för tingsrätten, genom tidigare lagsökningsutslag ålagts avflytta från ifrågavarande lägenhet på grund av hyresrättens förverkande, inte kunna anses utgöra en mot betalningsskyldighet talande omständighet av sådan betydelse att tingsrätten ex officio bort beakta den vid sin prövning av lagsökningsförutsättningarna. RH 1982: 93.
    Preskriptionsbestämmelsen i 12: 61 JB ansågs i RH 1980: 116 och RH 1982: 158 inte skola beaktas ex officio i lagsökningsmål. (Motsatt bedömning gjordes däremot i RH 1980: 105.) — Preskription av borgen enligt den sedermera upphävda förordningen den 28 juni 1798 ansågs i RH 1980: 75 skola beaktas ex officio i lagsökningsmål.
    När i ansökan om betalningsföreläggande fordrats bl. a. ränta på dröjsmålsränta, blev ansökningen i den delen avvisad såsom inte rättsligen grundad. RH 1980: 17.

 

Talans väckande
I några rättsfall har spörsmål uppkommit om innebörden av bestämmelsen i 33 § LL. Det föreskrivs där att talan i mål som hänskjutits till rättegång skall anses väckt då lagsökningsinlagan inkom till rätten eller ansökningen om betalningsföreläggande gjordes hos rätten; med avseende å rättegången skall så anses som om stämning utfärdats genom rättens förordnande om målets fortsatta handläggning. Det senare ledet i bestämmelsen har i NJA 1982 s. 711 (anmärkt ovan under II C, Rättegångshinder) — i linje med NJA 1972 s. 331 — ansetts innebära att part är bevarad vid rätt att framställa invändning, som enligt 34: 2 inte får göras senare än då parten första gången skall föra talan vid rätten, till det första tillfället efter målets hänskjutande. När det gäller frågan, huruvida ändring i förhållande som betingar rättens behörighet är enligt 10: 15 utan verkan därför att den skett "sedan stämning delgivits" har däremot delgivning av ansökan om betalningsföreläggande i RH 1984: 145 jämställts med delgivning av stämning. Sammanställda innebär rättsfallen att, sedan mål om lagsökning eller betalningsföreläggande hänskjutits till rätten, gäldenären alltjämt har möjlighet att göra foruminvändning men att invändningen måste grundas på förhållande som förelåg redan vid delgivningen av ansökningen om lagsökning eller betalningsföreläggande.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 633Ändring av talan
I föregående översikt har berörts fallet SvJT 1974 rf s. 26, där hovrätt fann ett tilläggsyrkande på väsentligen samma grund inte få framställas i lagsökningsmål, eftersom det skulle strida mot de grundläggande principerna för den summariska processen. För egen del ansåg jag en reservant i hovrätten ha utvecklat övertygande skäl för den motsatta ståndpunkten.
    Denna ståndpunkt har också vunnit gehör i RH 1983: 111, där ett tilläggsyrkande — i fallet avseende avhysning — ansågs få framställas i vart fall så länge lagsökningsmålet inte kommit i det skick att det kan avgöras. Däremot har i RH 1985: 66 i mål om betalningsföreläggande ett tilläggsyrkande ansetts, såsom stridande mot de grundläggande principerna för sådana mål, inte kunna beaktas annat än möjligen om det kommer rätten till handa innan föreläggande utfärdats för gäldenären. Det är dock tvivelaktigt, huruvida det i förevarande hänseende kan finnas skäl att skilja mellan de båda formerna av summarisk process. — Ett helt annat problem är, huruvida borgenär kan framställa ett tilläggsyrkande enligt 13: 3 st. 1 p. 3 när gäldenären sökt återvinning mot slutbevis i mål om betalningsföreläggande. I NJA 1982 s. 95 besvarades frågan av HD (med tre ledamöter mot två) nekande med tillämpning av grunderna för 13: 2 st. 2. HD framhöll särskilt att gäldenären enligt principen om förbud mot reformatio in pejus inte skall behöva löpa risken av att hans egen åtgärd att söka återvinning utnyttjas av borgenären till att framställa nya yrkanden. Se härtill Gullnäs 13: 38. Det förtjänar härtill också uppmärksammas, att motsvarande bedömning gjorts beträffande återvinning i lagsökningsmål i NJA 1989 s. 47 (med uttryckligt undantag för fall som avses i 13: 3 st. 1 p. 1).

 

Återkallelse av talan
Sedan lagsökningsutslag meddelats, besvärade sig borgenären och yrkade att utslaget skulle undanröjas. Utslaget blev undanröjt på grund av borgenärens återkallelse och då gäldenärerna inte ingått i svaromål vare sig vid tingsrätten eller i hovrätten. RH 1985: 16.

 

Kostnader i mål om lagsökning och betalningsföreläggande
I ett mål om betalningsföreläggande medgav gäldenären betalningsskyldighet för huvudkravet men bestred att betala ersättning för inkasso- och rättegångskostnader, varför slutbevis utfärdades i den förra delen och målet i den senare delen hänsköts till rättegång. Ersättning för kostnader utdömdes av tingsrätten med tillhopa 450 kr, trots att huvudkravet omfattat endast 41 kr 45 öre. Invändningar av gäldenären mot huvudkravet, som framställdes i det hänskjutna målet, ansågs inte kunna beaktas i detta. Efter fullföljd av gäldenären fann hovrätten ej skäl meddela prövningstillstånd. RH 1986: 18. Bedömningen synes ha varit ofrånkomlig. Enligt vad som utvecklats av hovrättens ordförande i ett tillägg till hovrättens beslut ger emellertid rättsfallet en sorglig bild av vådan av att alltför lättvindigt medge även ett obetydligt krav. Huvudkravet synes nämligen ha varit lagligen grundat endast till ett belopp om ca 5 kr. Huruvida gäldenären skulle äga återta sitt medgivande i samband med ansökan om återvinning mot slutbeviset får anses vara en tämligen öppen fråga. (Jfr ovan under II A, Återkallelse.) Och om han skulle få framgång i ett återvinningsmål skulle problemet återstå, huruvida han med hänsyn till ursäktsrekvisitet kunde få resning i kostnadsmålet.
    I NJA 1980 s. 78 ansågs ett yrkande av gäldenären om ersättning för rätte-

 

634 Lars Welamsongångskostnader i mål om betalningsföreläggande lagligen inte kunna bifallas, när borgenärens ansökan förfallit enligt 26 § LL. Det får anses klart att bedömningen måste bli densamma, när borgenären efter gäldenärens bestridande återkallar ansökningen. Borgenären kan ju inte gärna bli sämre ställd vid återkallelse än om han genom passivitet låter ansökningen förfalla. Så utföll också bedömandet i RH 1985: 67. (Se härom vidare nedan under Rättegångsfel och Fullföljd.) Se härtill också RH 1980: 2, vari gäldenärens ersättningsyrkande inte heller ansågs kunna bifallas, när borgenärens ansökan om betalningsföreläggande avvisats efter det att gäldenären gjort foruminvändning. Jfr SvJT 1982 s. 189 f.
    I ett lagsökningsmål fick biträde enligt RL ersättning av allmänna medel utan hänsyn till bestämmelserna om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning och betalningsföreläggande, men den tappande parten ålades inte återbetala större del av ersättningen än som kunde utgå enligt dessa bestämmelser. RH 1980: 32.

 

Rättegångsfel
I det nyss anmärkta rättsfallet RH 1985: 67 ansågs underlåtenhet av tingsrätt att i beslut att avskriva mål om betalningsföreläggande pröva gäldenärens yrkande om ersättning för rättegångskostnader utgöra rättegångsfel som kunde avhjälpas i hovrätten. — Lagsökningsmål hänsköts till rättegång utan prövning av kvittningsinvändning. Underlåtenheten att pröva kvittningsinvändningen ansågs utgöra grovt rättegångsfel och föranledde hovrätten att undanröja beslutet om hänskjutande. RH 1984: 138. Också underlåtenhet att utdöma yrkad ränta i lagsökningsmål har föranlett undanröjande och återförvisning, RH 1981: 19.

 

Fullföljd, ansökan om återvinning
I 34 § LL föreskrivs att talan mot rättens beslut, varigenom ansökan har avvisats eller förklarats förfallen, skall föras genom besvär till hovrätten. Trots att avskrivningsbeslut inte nämns, har i NJA 1984 s. 30 antagits att regeln gäller också sådant beslut i lagsökningsmål liksom beslut i samband därmed angående gäldenärens rättegångskostnad. I rättsfallet antogs också, att fullföljdsförbudet i 36 §§ LL, avseende mål som enligt 34 § fullföljts till hovrätt, är tillämpligt också på sådana beslut som nu nämnts. Att i angivna hänseenden reglerna är desamma för betalningsföreläggande som för lagsökning — vilket i och för sig synes tämligen självklart — bekräftas av NJA 1984 s. 569. Se härtill också det förut anmärkta rättsfallet RH 1985: 67. (Jfr, beträffande 34 § lagsökningslagen i tidigare lydelse, NJA 1980 s. 78.)
    I ett lagsökningsmål vari borgenären, efter att ha fått betalt innan ansökningen delgivits gäldenären, återkallat sin talan utom beträffande lagsökningskostnaden avskrev tingsrätten målet i huvudsaken och meddelade senare — efter det att handlingarna delgivits gäldenären — lagsökningsutslag beträffande kostnaderna med återvinningshänvisning. Efter återvinningstalan fastställdes lagsökningsutslaget genom dom, mot vilken gäldenären fullföljde talan till hovrätten. Hovrätten fann att tingsrätten inte bort meddela lagsökningsutslag eftersom lagsökningsmålet inte prövats i huvudsaken utan bort ge sitt avgörande i kostnadsfrågan formen av ett slutligt beslut, mot vilket talan skolat föras genom besvär till hovrätten. På grund härav undanröjdes såväl tingsrättens dom som lagsökningsutslaget. RH 1983: 12. Enligt vad som antecknats i anslutning till referatet har annan bedömning gjorts i ett fall från 1979 av annan hovrätt. Den

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 635sistnämnda ståndpunkten är också den som vunnit gehör i HD, när frågan senare aktualiserades där. Enligt NJA 1984 s. 858 är bestämmelsen i 34 § 2 st. lagsökningslagen om gäldenärens rätt till återvinning tillämplig även på sådana fall där, efter borgenärens återkallande av talan i övrigt, gäldenären i lagsökningsmål förpliktats ersätta borgenärens lagsökningskostnader, likaväl som så är fallet i mål om betalningsföreläggande, när slutbevis utfärdats avseende endast borgenärens kostnader. Rättsmedel mot ersättningsbeslutet är alltså enligt rättsfallet återvinning, även om det meddelats i samband med avskrivningsbeslut, mot vilket talan kan föras genom besvär till hovrätten.
    Om rätten i mål om betalningsföreläggande finner borgenärens kostnadsyrkande för högt, skall den enligt 22 § 2 st. LL i föreläggandet bestämma kostnaden till det lägre belopp som enligt gällande bestämmelser kan utgå. (Jfr 28 § LL.) I RH 1980: 79 hade emellertid tingsrätt i ett sådant fall dessutom fattat beslut om avvisning i vad avsåg överskjutande kostnadsbelopp. På besvär över avvisningsbeslutet fann hovrätten detta innefatta rättegångsfel av beskaffenhet att föranleda undanröjande av beslutet.
    Som förut nämnts omfattar 34 § LL även beslut varigenom ansökan förklarats förfallen. Enligt förarbetena syftar emellertid bestämmelsen i denna del på beslut "varigenom en ansökan har förklarats förfallen med motsvarande tillämpning av 32 kap 2 § RB", vilket lagrum hänför sig till vissa fall av partsdelgivning. Med hänsyn bl. a. härtill har i RH 1983: 48 antagits att bestämmelsen inte är tillämplig — och att således fullföljdsrätt inte föreligger — när i mål om betalningsföreläggande borgenärens talan förfallit enligt 26 § LL på grund av att han inte inom föreskriven tid begärt målets hänskjutande till rätten. (Att försutten tid för begäran om hänskjutande inte kan återställas framgår av NJA 1980 s. 588, anmärkt ovan under VI, Återställande av försutten tid.)
    Om återvinning inte söks inom en månad från det att utmätning på grund av slutbevis i mål om betalningsföreläggande ägt rum, vinner slutbeviset laga kraft beträffande borgenärens fordran i dess helhet, även om utmätningen gett endast partiell betalning till borgenären. Se NJA 1983 s. 723 och 1985 s. 744. Detsamma har i RH 1984: 123 antagits gälla när skedd utmätning inte lett till någon utdelning till borgenären, i ett fall därför att utmätningen sedermera hävts på grund av att den utmätta egendomen ansågs ingå i gäldenärens beneficium och i ett annat fall därför att gäldenären försatts i konkurs. Motsvarande bedömning gjordes i RH 1982: 44, där vad som inflöt vid exekutiv försäljning i anledning av utmätningen inte räckte för utdelning till borgenären. — När fråga är om löneutmätning, löper enligt det nyss nämnda fallet NJA 1985 s. 744 fristen från den dag då utmätningsbelopp första gången innehålles.
    Återvinningsfrist börjar i mål om betalningsföreläggande också löpa från det att, utan föregående utmätning, betalning erlades med förbehåll om rätt att söka återvinning. Bestämmelsen tillkom för att förebygga att en borgenär måste söka undvika att ta betalning annorledes än efter utmätning för att inte riskera att intill utgången av tid för tioårspreskription bli utsatt för återvinningstalan. Den synpunkten saknar uppenbarligen betydelse för annat än det erlagda beloppet. När det gäller en partiell betalning utan förbehåll om återvinning torde lagstiftaren inte ha avsett att någon återvinningstalan överhuvud skall få föras beträffande det erlagda beloppet. Med hänsyn till bl. a. vad som nu sagts fann HD i NJA 1980 s. 471 (anmärkt ovan under IV, Behörighet att klaga) att en

 

636 Lars Welamsonförbehållslös betalning av en del av slutbevisets belopp inte hade någon inverkan på rätten att föra återvinningstalan beträffande den icke betalade delen av beloppet.
    Det kan synas tveksamt hur man mot bakgrund av de nu anmärkta avgörandena bör bedöma det fall, att partiell betalning gjorts till kronofogdemyndigheten i ett där anhängigt mål om utmätning. Det förefaller knappast rimligt att jämställa en betalning som sker till kronofogdemyndigheten under hot om utmätning med en förbehållslös frivillig betalning till borgenären. Rätt till återvinning beträffande det erlagda beloppet synes därför böra anses löpa från betalningen, som ju enligt 4: 28 UB (tidigare 88 c § utsökningslagen) innebär att de inbetalade medlen anses omedelbart utmätta (om betalningen inte skett med förbehåll som strider häremot). Den frågan har såvitt känt inte ställts på sin spets. Det gjorde däremot i RH 1983: 160 frågan, huruvida i sådant fall återvinningsfrist börjar löpa från betalningen också med avseende på den inte betalda delen av slutbevisets belopp. (Gäldenären begränsade sin återvinningstalan till den delen.) Hovrätten besvarade frågan nekande, bl. a. under hänvisning till NJA 1980 s. 471. För egen del tror jag att man också i detta hänseende bör jämställa betalning till kronofogdemyndigheten med en vanlig utmätning och att den alltså bringar återvinningsfristen att löpa även för den inte betalade delen av slutbevisets belopp.

 

Övrigt
Hinder ansågs i RH 1980: 76 möta mot att upptaga ansökan om betalningsföreläggande i den mån exekution för fordringen kunnat utverkas omedelbart med stöd av sådan debiteringslängd som avses i 42 § lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter.
    Synnerliga skäl att medge längre tid än 14 dagar för att svara på lagsökningsansökning ansågs i RH 1981: 1 inte föreligga, trots att gäldenären sagt sig behöva längre tid för att anskaffa bevisning från utlandet för att få målet hänskjutet till rättegång. Gäldenären hade inte närmare angivit sina invändningar eller antytt vilken bevisning han ville åberopa.
    Se angående lagsökning och betalningsföreläggande också NJA 1980 s. 78, anmärkt ovan under IV, Frågor om förbud mot fullföljd.

 

VIII. Skiljeavtal och skiljedom

 

Träffande av skiljeavtal
I tidigare rättspraxis har antagits, att särskilda krav måste ställas för att bestämmelser av viss typ, främst skiljeklausuler, som intagits i allmänna leveransbestämmelser till vilka hänvisning skett, skall anses införlivade med det individuella avtalet. Sålunda ansågs i NJA 1949 s. 609 och 1969 s. 285 skiljeavtal inte ha kommit till stånd genom hänvisning till dylika standardavtalsbestämmelser, främst därför att något exemplar av dessa inte tillställts motparten och denne inte kunde antagas likväl känna till att bestämmelserna innehöll en skiljeklausul. (Jfr också NJA 1979 s. 401 angående en indexklausul.) Rättsfallet NJA 1980 s. 46 kan sägas i viss mån innebära en brytning med denna praxis. HD framhöll att läget i flera hänseenden förändrats efter de nämnda rättsfallen och att det mot bakgrund av utvecklingen fanns fog för att ifrågasätta om i ett förhållande mellan näringsidkare de i tidigare praxis fastslagna grundsatserna borde upp-

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 637rätthållas. Rättsfallet synes likväl inte tillåta slutsatsen att HD ansett reglerna för avtalsparts bundenhet av skiljeklausul i allmänna leveransbestämmelser böra i förhållandet mellan näringsidkare vara alldeles desamma som beträffande andra avtalsvillkor i dessa leveransbestämmelser. HD, som i rättsfallet fann skiljeklausulen ha ingått i det träffade avtalet, åberopade nämligen att också omständigheterna i det föreliggande fallet — fortsättningsvis återgivna i beslutsskälen — talade emot att skiljedomsklausulen skulle vara att behandla på annat sätt än som i och för sig borde följa av att den omfattades av en hänvisning som ingick i avtalet.
    I RH 1986: 162 (anmärkt ovan under II A, Mellandom) förelåg en komplicerad fråga, huruvida parterna i samband med ett skiljeförfarande träffat ett särskilt skiljeavtal. Också RH 1982: 102 gäller frågan, huruvida i visst fall blivit utrett att skiljeavtal träffats.
    I ett köpekontrakt hade intagits bestämmelse att vid tvister uppkomna i samband med tolkningen av kontraktet parterna skulle "i första hand utse varsin representant att lösa tvistemålet"; i andra hand skulle tvisten få hänskjutas till svensk domstol. Den citerade bestämmelsen ansågs inte vara att förstå som en skiljeklausul. RH 1980: 48.

 

Omfattningen av skiljeavtal
Skiljeklausul i avtal mellan två parter ansågs utgöra rättegångshinder i tvist mellan ena parten och en person som garanterat andra partens prestation enligt avtalet. RH 1985: 137. — Mellan ett antal bolag, som var delägare i aktiebolaget A, hade träffats ett konsortialavtal med skiljeklausul. Mellan A och vissa av de andra bolagen hade också träffats ett samarbetsavtal, avseende leverans av fartygsutrustning till ett utländskt företag, vilket avtal likaledes innehöll en skiljeklausul. En styrelseledamot i A var tillika verkställande direktör och firmatecknare i bolaget B, som var ett av konsortieföretagen. Talan av bolaget A mot denne styrelseledamot om skadestånd för att denne skulle ha utnyttjat sin ställning i A till att i samband med leveranser till det utländska företaget tillföra B för höga utbetalningar ansågs inte omfattad av någon av skiljeklausulerna. RH 1985: 90.

 

Giltigheten av skiljeavtal
Ganska många rättsfall under perioden har gällt spörsmål om åsidosättande av skiljeklausul såsom oskälig jämlikt 36 § avtalslagen. Det är härvidlag främst det förhållandet, att kostnaderna för ett skiljeförfarande kan bli mycket betungande för en ekonomiskt svagare part — särskilt med hänsyn till att ersättningen till skiljemännen inte omfattas av rättshjälp — som har stått i blickpunkten.
    I NJA 1981 s. 711 fann HD nämnda förhållande föranleda att en skiljeklausul i entreprenadavtal mellan näringsidkare och konsument angående uppförande av småhus skulle lämnas utan avseende. Bedömningen blev i ett likartat fall densamma i RH 1981: 136. Till dessa fall ansluter sig RH 1982: 3 och NJA 1982 s. 800. Det sistnämnda fallet skiljer sig från de tidigare väsentligen endast genom att näringsidkaren var ett mindre företag.
    NJA 1984 s. 229 gällde ett villkor i avtal om företagsförsäkring, enligt vilket tvist om värdet av skada på egendomen skulle på begäran av part hänskjutas till avgörande av skiljemän. Skiljeklausulen ansågs inte böra lämnas utan avseende, trots att försäkringstagarens rörelse varit så blygsam att hans ställning från ekonomisk synpunkt inte kunde anses i mera avsevärd grad skilja sig från en

45—39-168 Svensk Juristtidning

 

638 Lars Welamsonkonsuments. HD framhöll bl. a. att i en rättegång parterna nödgas förebringa bevisning genom sakkunniga, vilken bevisning i en skiljetvist med sakkunniga skiljemän kan undvaras eller i varje fall avsevärt begränsas. Försäkringstagaren riskerade således i en rättegång att få ersätta motpartens kostnader inklusive betydande kostnader för motpartens sakkunnigbevisning, och detta i ett förfarande som i motsats till ett skiljeförfarande kan riskeras innefatta prövning i flera instanser. — Också i RH 1985: 51 godtogs en skiljeklausul i avtal mellan näringsidkare trots att den part som påstod klausulens ogiltighet hade vid avtalstillfället intagit en underlägsen ställning i förhållande till motparten. Den praktiska frågan var här, huruvida den ekonomiskt starkare parten, som lagsökt den andra parten på grund av en i och för sig klar reversfordran, skulle kunna med stöd av skiljeklausulen hindra prövning i lagsökningsmålet av en av motparten till kvittning åberopad motfordran som grundade sig på avtalet. Frågan besvarades jakande, varvid hovrätten åberopade bl. a. att ingenting tydde på att parten begagnat sin överlägsna ställning till att till sin fördel införa skiljeklausulen och att det inte kunde anses otillbörligt att den vid avtalstillfället ostridiga reversfordringen undantagits från skiljeavtalet.
    I NJA 1986 s. 388 var fråga om en skiljeklausul i ett förlikningsavtal i en tvist av kommersiell natur, vilket avtal tillkommit efter ingående förhandlingar vid vilka parterna varit företrädda av advokat. Efter att ha noterat dessa förhållanden fann HD, att i målet inte visats föreligga sådana förhållanden att den part som påstått klausulens ogiltighet kunde anses inta en så underlägsen ställning som avtalspart att skiljeklausulen på grund härav borde lämnas utan avseende (och att inte heller i övrigt förebragts omständigheter som utgjorde tillräcklig grund för att anse skiljeklausulen oskälig).
    NJA 1987 s. 639 understryker vad som i enlighet med förarbetena till 36 § avtalslagen får anses vara en huvudprincip för dess tillämpning på skiljeklausuler, nämligen att sådana som regel står sig i avtal mellan näringsidkare medan motsatsen normalt gäller i förhållande till konsumenter. Rättsfallet utgör emellertid också exempel på att gränsen mellan näringsidkare och konsumenter inte dras strikt. I fallet skilde sig avtalet mellan parterna, som i och för sig båda var näringsidkare när det skriftliga avtalet med skiljeklausul upprättades, väsentligt från ett avtal mellan jämställda näringsidkare; snarare framträdde vissa likheter med ett anställningsförhållande, och den svagare parten ansågs ha varit i behov av samma skydd som en konsument mot ett skiljeavtal med åtföljande kostnadsrisker.
    De med ett skiljeförfarande förenade kostnadsriskerna kan naturligen efter omständigheterna vara större eller mindre. En kostnadsökande faktor kan vara att skiljemännens antal enligt skiljeklausulen skall vara större än det enligt SkmL normala. Så var förhållandet i några i det följande behandlade rättsfall som emellertid har intresse främst från andra synpunkter. Kostnadsrisken för en ekonomiskt underlägsen part kan emellertid också vara minskad genom avtal. Detta synes ha tillmätts avgörande betydelse i NJA 1983 s. 510. Målet gällde en tvist av ett slag, i vilket enligt praxis en skiljeklausul principiellt lämnas utan avseende, nämligen tvist mellan konsument som beställare och näringsidkare som entreprenör angående avtal om småhusentreprenad. Avtalet dem emellan innehöll en skiljeklausul vilken utformats efter mönster av ett standardavtal som tillkommit på grundval av överenskommelse mellan Sveriges villaägareförbund och Svenska byggnadsentreprenörsföreningen. (I ett senare sådant standardavtal förekommer däremot ingen skiljeklausul.) Enligt denna skiljeklausul kunde

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 639beställaren inte åläggas att svara för mer än 10 % av skiljedomskostnaderna, dock högst ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. Vidare föreskrevs att parterna svarade var och en för sig för nu nämnda kostnader som de kunde bli ålagda. HD fann att skiljeklausulen inte skulle lämnas utan avseende och åberopade därvid särskilt att klausulen med hänsyn till kostnadsregleringen — så som den tolkades av HD — framstod från beställarens synpunkt som ett avsevärt framsteg jämfört med skiljeklausuler av sedvanlig utformning. Av särskilt stort intresse är HD:s uppfattning av kostnadsregleringen enligt följande uttalanden: "Innebörden av den omtvistade skiljeklausulen synes vara att uppfatta så, att den begränsar beställarens kostnadsansvar inte blott parterna emellan utan också i förhållande till skiljemännen. I och med att skiljemännen åtar sig skiljeuppdraget med insikt om klausulens innehåll får de anses godta att beställaren inte kan åläggas att till dem betala mer av skiljemannakostnaderna än som följer av begränsningsregeln."
    I en intressant och viktig artikel i Advokaten 1988 s. 22 f har Peyron diskuterat frågan, hur dessa uttalanden förhåller sig till 23 § 1 st. SkmL. Det föreskrivs där att skiljeman ej må av part mottaga eller betinga sig ersättning med mindre lika förmån tillkommer honom från andra parten samt att avtal som strider häremot är ogiltigt och att skiljemannen är skyldig att återbära vad han obehörigen mottagit. Nu synes ingen av parterna i rättsfallet ha ifrågasatt giltigheten i och för sig av avtalets kostnadsreglering till någon del. Det förefaller likväl svårt att tänka sig vare sig att HD skulle ha förbisett existensen av 23 § 1 st. SkmL eller att man skulle ha uttalat sig så som skett om man antagit att avtalets kostnadsreglering i förhållande till skiljemännen var ogiltig. Möjligen bygger de citerade uttalandena på en uppfattning, enligt vilken lagrummet inte är tillämpligt när båda parterna varit överens med skiljemännen om att ena partens kostnadsansvar skall, oavsett utgången, begränsas också i förhållande till skiljemännen. En sådan tolkning må kunna anses ha vissa sakskäl för sig, men den är knappast förenlig med stadgandets avfattning.
    Enligt Peyron får vi, till dess frågan klarlagts, kanske vara en smula försiktiga med klausuler där vi i den förment svagare partens intresse på förhand bestämmer om skiljemannakostnaderna. Den enda invändning som kan riktas häremot synes vara att det är ett alltför försiktigt uttalande om försiktighet, såvitt gäller förhållandet mellan parterna och skiljemännen. Så länge man inte har stöd i ett mera otvetydigt besked från HD om tolkningen av 23 § 1 st. SkmL är det enligt min mening inte försvarligt att skiljemän accepterar något avsteg från det solidariska ansvaret för parterna. Att parterna i förhållandet sig emellan kan avtala om en snedfördelning är en helt annan sak. Att parterna kan träffa ett sådant avtal utan risk förefaller enligt Peyron "rätt klart". Här kan man enligt min mening vara en nyans mindre försiktig; jag ser det som fullkomligt klart. Det finns till sist ännu en nyansskillnad mellan Peyrons uppfattning, så som den uttryckts i artikeln, och min. Enligt Peyron känns det en smula egendomligt att HD inte, ens i en bisats, berörde problemet (dvs problemet om betydelsen av 23 § 1 st. SkmL). För mig känns detta mycket egendomligt.
    I några rättsfall har frågan, huruvida 36 § avtalslagen borde tillämpas på en skiljeklausul, främst knutit sig till vad som föreskrivits angående skiljenämndens sammansättning. I NJA 1982 s. 853 hade medlemmar i ett till LO anslutet fackförbund begärt sitt utträde ur förbundet men inte beviljats utträde. De yrkade därefter vid domstol fastställelse att de från den tidpunkt till vilken de begärt sitt utträde inte längre var medlemmar i förbundet. Förbundet gjorde

 

640 Lars Welamsoninvändning om rättegångshinder på den grund att enligt förbundets stadgar inbördes tvister mellan förbundet och enskilda medlemmar skulle hänskjutas till avgörande genom skiljedom. Rörande sakfrågan kan här först antecknas att förbundets stadgar inte medgav medlem fritt utträde och att stadgarna härvidlag stod i överensstämmelse med inom LO upprättade normalstadgar för dit anslutna fackförbund. I en kommentar av LO till normalstadgarna uttalades också: "Fackföreningsrörelsens principiella inställning till utträdesrätt för medlem ur ett fackförbund är den, att sådan rätt saknas." (I förbigående sagt kan beträffande frågan om hållbarheten av denna inställning hänvisas till vad som i rättsfallet yttrats av en minoritet i hovrätten.) Om skiljenämndens sammansättning föreskrevs i stadgarna att vardera parten skulle utse två skiljemän samt att en femte skiljeman skulle utses av övriga skiljemän eller, om dessa inte kunde enas, av landssekretariatet. HD fann att skiljeklausulen med stöd av 36 § avtalslagen borde lämnas utan avseende och uttalade i sin motivering bl. a. följande: "Det kan antas att i tvister mellan ett fackförbund inom LO och medlem i förbundet landssekretariatet och förbundet oftast har samma synsätt. Där så är förhållandet, är det mot bakgrunden av det anförda sannolikt, att vid skiljeförfarande enligt stadgarna vid oenighet mellan de partsutsedda skiljemännen till femte skiljeman kommer att utses en person som representerar LO:s och förbundets synsätt. Om så sker, uppkommer en obalans i skiljenämndens sammansättning. Jävsreglerna utgör intet skydd häremot, eftersom det förhållandet, att en skiljeman har en viss åsiktsinriktning, inte annat än i extrema fall kan göra honom jävig. Typiskt sett är därför stadgarnas bestämmelser om utseende av skiljemän ägnade att inge allvarliga betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Skiljeklausulen kan i allt fall inte godtas som rättegångshinder i förevarande tvist, där det organ som kunde komma att utse den femte skiljemannen redan från början givit uttryck för sin principiella inställning till den grundläggande tvistefrågan."
    Mot bakgrund av HD:s uttalande att stadgarnas bestämmelser om utseende av skiljemän typiskt sett var ägnade att inge allvarliga betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt — vilket med hänsyn till att HD inte har någon benägenhet för overstatements får anses innebära en mycket kraftig markering — borde man kunna antaga att ansvarskännande organisationer numera har utmönstrat eller kommer att utmönstra sådana bestämmelser ur sina stadgar. En med den i 1982 års rättsfall aktuella överensstämmande bestämmelse om utseende av skiljemän åberopades emellertid som rättegångshinder i RH 1986: 106, där medlemmar i ett fackförbund yrkade undanröjande av ett beslut av förbundsstyrelse om avstängning av dem från rätten att mottaga och inneha vissa uppdrag. Såsom uttalades av tingsrätten skiljer sig målet från 1982 års fall i så måtto att det inte ens påståtts att landssekretariatet givit uttryck för någon principiell inställning i avstängningsfrågan och att dess inställning till den föreliggande tvisten inte heller kunde anses ligga i sakens natur. Tingsrätten fann också, väsentligen med hänvisning till dessa synpunkter, att det inte fanns tillräckliga skäl att lämna skiljeklausulen utan avseende. Hovrätten fastställde tingsrättens beslut med följande motivering: "Hovrätten har i ett tidigare beslut funnit att tvisten gäller förtroendeuppdrag som Bertil M och Sven Erik S har haft inom förbundet. Under sådana förhållanden bör skiljeklausulen från kännas betydelse endast om mycket starka skäl talar för att förbundsstadgarna inte skall tillämpas på denna punkt." För egen del har jag ringa förståelse för hovrättens skäl. Att tvisten gällde förtroendeuppdrag kan väl i och för sig tänkas

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 641ha varit av viss betydelse i själva sakfrågan; dvs. en förbundsstyrelse kan möjligen ha större handlingsfrihet i sådana frågor än i andra frågor. Här gällde det ju emellertid inte sakfrågan utan sammansättningen av det organ som skulle pröva denna fråga. Att en skiljenämnd får en sammansättning som garanteraren fullt opartisk bedömning är enligt min mening ett så fundamentalt rättssäkerhetskrav att det tvärtom bör krävas starka skäl för att man någonsin skall acceptera en skiljeklausul enligt vilken den skiljeman som kan komma att utgöra tungan på vågen kan utses av någon som typiskt sett har intressegemenskap med ena parten.
    I RH 1985: 11 lämnades skiljeklausul i förbundsstadgar utan avseende jämlikt 36 § avtalslagen, varvid särskilt beaktades dels att tvisten för käranden ytterst gällde en fråga om att teckna hemförsäkring och inte ansågs gälla en föreningsrättslig eller facklig angelägenhet dels att skiljeförfarandet skulle för käranden — som otvivelaktigt intog en underlägsen ställning i ekonomiskt hänseende i förhållande till förbundet — kunna medföra avsevärda kostnader, särskilt som skiljenämnden skulle bestå av fem ledamöter och skiljemannalagens kostnadsregler skulle tillämpas. Att förbundet i den konkreta tvisten erbjudit sig att stå för kostnaderna för skiljenämnden gjorde enligt hovrätten ingen skillnad. I det nyss anmärkta fallet RH 1986: 106 togs däremot ingen hänsyn till att skiljenämnden skulle ha fem ledamöter.
    Angående frågor om giltigheten av skiljeklausul som upptagits i villkor för en tjänstegrupplivförsäkring, grundad på kollektivavtal, och om jäv för skiljeman i en skiljenämnd som inrättats enligt dessa villkor, se NJA 1981 s. 1205.
    Om spörsmål huruvida utländsk stat kunde genom att ingå skiljeavtal anses ha avstått från rätten att åberopa immunitet, se RH 1981: 76, anmärkt ovan underII C, Rättegångshinder.

 

Klander av skiljedom
Underlåtenhet av arrendenämnd såsom skiljenämnd att i tvist om ersättning på grund av arrendeförhållande medge jordägaren att inför nämnden höra vissa personer angående arrendeställets skick vid tillträdet med hänsyn till att tillträdessyn inte hållits ansågs i RH 1987: 121 utgöra sådant fel att skiljedomen hävdes. — Om klandertalan på grund av påstått jäv mot skiljeman, se RH 1985: 63 och det nyss anmärkta fallet NJA 1981 s. 1205.

 

Övrigt
Angående tid för framställande av invändning om skiljeavtal i ett till rättegång hänskjutet lagsökningsmål, se NJA 1982 s. 711, anmärkt ovan under Lagsökning, Talans väckande. — Om betydelsen av skiljeavtal när inte kärandens talan i rättegång men däremot svarandens invändningar grundas på avtal innehållande skiljeklausul, se NJA 1982 s. 738, anmärkt ovan under II C, Rättegångshinder.
    I RH 1987: 66 hade träffats ett avtal mellan A och B, innehållande en skiljeklausul. Sedan A försatts i konkurs, yrkade konkursboet i rättegång mot B och vissa andra personer bl. a. att avtalet skulle förklaras ogiltigt eller återgå och att svarandena skulle förpliktas betala vissa belopp till konkursboet. Till stöd för talan åberopades dels att grund för återvinning förelåg dels aktiebolagsrättsliga och avtalsrättsliga grunder. Svarandena åberopade skiljeklausulen som rättegångshinder. Hovrätten fann skiljeavtalet inte bindande för boet såvitt angick återvinningstalan och uttalade därefter följande: "Konkursboet har som grund

 

642 Lars Welamsonför sin talan även åberopat aktiebolagsrättsliga och avtalsrättsliga grunder. Av processuella skäl bör dock inte annat än undantagsvis en talan prövas av domstol såvitt gäller viss grund och beträffande annan grund av skiljemän. På grund härav och då återvinningstalan skall prövas av domstol finner hovrätten att skiljeklausulen inte utgör hinder för domstolen att pröva talan i dess helhet."
    I ett standardavtal med allmänna bestämmelser, till vilka hänvisats i ett avtal mellan två parter, förekom bl. a. följande. Tvist rörande avtalet skulle avgöras av skiljemän. Reklamation skulle ske senast tre månader efter det att fel kommit till parts kännedom. Skiljeförfarande kunde inte påkallas sedan längre tid än 12 månader förflutit efter det att fel först påtalats. Sistnämnda bestämmelse uppfattades i RH 1987: 32 som en materiell preskriptionsbestämmelse, vars prövning uteslutande skulle ankomma på skiljemän. Som hovrätten framhöll skulle ju eljest part kunna, i avsikt att undgå det avtalade skiljeförfarandet, låta tolvmånadersfristen utgå för att därefter väcka talan vid domstol. — Angående fråga om resning beträffande skiljedom, se NJA 1986 s. 620, anmärkt ovan under VII, Resning.

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 643I översikten behandlade rättsfall från den aktuella perioden


NJA

1980 s 19 610

1980 s 23 552, 606

1980 s 25 513

1980 s 28 553

1980 s 29 586

1980 s 36 552

1980 s 40 595

1980 s 44 576

1980 s 46 636

1980 s 53 532

1980 s 56 519

1980 s 59 614

1980 s 60 545

1980 s 62 618

1980 s 68 532

1980 s 78 633, 634, 636

1980 s 79 546

1980 s 84 504

1980 s 94 548, 566

1980 s 116 508

1980 s 117 583

1980 s 131 527

1980 s 135 591, 617

1980 s 164 504

1980 s 176 614

1980 s 177 550

1980 s 188 505, 506

1980 s 203 524

1980 s 212 581

1980 s 232 506, 511

1980 s 234 552

1980 s 236 609

1980 s 241 514

1980 s 243 524

1980 s 261 549

1980 s 288 549, 605

1980 s 299 602

1980 s 305 517

1980 s 311 531

1980 s 320 609, 614

1980 s 321 513

1980 s 337 595

1980 s 340 504

1980 s 343 542

1980 s 346 540

1980 s 352 521

1980 s 359 577

1980 s 416 550, 613, 624

1980 s 435 579

1980 s 444 554, 582

1980 s 445 525, 623

1980 s 461 536

1980 s 468 536, 541

1980 s 471 589, 635, 636

1980 s 474 586

 

NJA

1980 s 475 544

1980 s 478 599, 608

1980 s 490 595

1980 s 493 569 

1980 s 541 536

1980 s 546 590

1980 s 550 611

1980 s 554 555

1980 s 571 545

1980 s 587 552

1980 s 588 614, 635

1980 s 591 546 

1980 s 616 602

1980 s 630 569

1980 s 633 545

1980 s 635 604, 624

1980 s 638 588

1980 s 657 530, 531, 537

1980 s 667 540

1980 s 686 559, 562, 614

1980 s 709 541

1980 s 725 576

1980 s 781 524, 568, 583

1980 s 786 547, 584 

1980 C 160 615

1980 s 179 582

1981 s 1 511, 574

1981 s 266 614

1981 s 269 610

1981 s 277 558

1981 s 300 586

1981 s 330 571

1981 s 346 601

1981 s 350 612

1981 s 386 503

1981 s 388 628

1981 s 392 564

1981 s 424 620

1981 s 433 590

1981 s 437 532

1981 s 439 609, 612

1981 s 441 605

1981 s 448 576

1981 s 451 619

1981 s 496 609

1981 s 499 587

1981 s 503 598

1981 s 513 564

1981 s 533 589

1981 s 546 541

1981 s 548 515, 570

1981 s 573 591

1981 s 581 589

1981 s 594 575

1981 s 604 559

1981 s 622 572

 

644 Lars WelamsonNJA

1981 s 634 597

1981 s 683 594

1981 s 701 586

1981 s 707 628

1981 s 711 637

1981 s 717 587

1981 s 733 524

1981 s 757 619

1981 s 764 537, 587

1981 s 776 519, 566

1981 s 780 519

1981 s 791 582

1981 s 807 549, 567

1981 s 853 593

1981 s 857 541, 574

1981 s 864 548

1981 s 869 567

1981 s 872 503

1981 s 873 537

1981 s 903 513

1981 s 913 538

1981 s 933 578

1981 s 975 524

1981 s 982 584

1981 s 988 568, 590

1981 s 995 605

1981 s 1001 512

1981 s 1006 627

1981 s 1032 544

1981 s 1035 551

1981 s 1047 598

1981 s 1052 600

1981 s 1079 500

1981 s 1080 550

1981 s 1083 550, 571

1981 s 1088 525

1981 s 1091 515

1981 s 1109 591

1981 s 1122 547, 603, 627

1981 s 1126 581

1981 s 1129 502, 598

1981 s 1134 621

1981 s 1169 594

1981 s 1188 517

1981 s 1201 523

1981 s 1204 554, 582

1981 s 1205 641

1981 s 1246 599

1981 s 1255 522

1981 s 1263 519

1981 s C 32 552

1981 s C 64 587

1981 s C 124 507

1982 s1 521

1982 s 10 514

1982 s 27 597, 629

1982 s 32 624

1982 s 69 516, 521

1982 s 95 523, 633

1982 s 98 548

 

NJA

1982 s 112 551, 586, 598

1982 s 114 577

1982 s 119 617

1982 s 121 598

1982 s 124 597, 609

1982 s 125 586

1982 s 164 563, 576

1982 s 175 538

1982 s 188 568, 611, 615, 620

1982 s 193 577

1982 s 210 525

1982 s 212 536, 551

1982 s 298 510

1982 s 315 508

1982 s 318 506

1982 s 320 522

1982 s 321 610, 612

1982 s 323 591

1982 s 328 610

1982 s 330 628

1982 s 336 597

1982 s 349 583

1982 s 366 530

1982 s 372 578

1982 s 376 513

1982 s 410 507

1982 s 414 623

1982 s 421 533, 572

1982 s 492 510, 538

1982 s 502 509, 594

1982 s 525 577

1982 s 559 531, 598

1982 s 564 501, 609

1982 s 568 545

1982 s 633 502

1982 s 641 596

1982 s 650 578

1982 s 674 609

1982 s 685 539

1982 s 699 606

1982 s 710 614

1982 s 711 571, 632, 641

1982 s 723 605, 629

1982 s 738 570, 641

1982 s 754 511

1982 s 757 575

1982 s 775 624

1982s 777 617

1982 s 778 628

1982 s 780 626

1982 s 800 637

1982 s 804 531

1982 s 820 511

1982 s 823 585, 591

1982 s 830 564

1982 s 836 564

1982 s 845 544, 598

1982 s 853 639

1982 C 103 507

1982 C 104 592

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 645NJA

1983 s 3 522,600

1983 s 113 604, 624

1983 s 148 519

1983 s 150 546

1983 s 741 569

1983 s 167 532, 534

1983 s 170 514

1983 s 173 507

1983 s 177 504, 583, 591

1983 s 179 615

1983 s 180 523, 599

1983 s 188 513

1983 s 200 550, 587

1983 s 221 547

1983 s 224 542

1983 s 241 509, 524

1983 s 253 583

1983 s 262 599

1983 s 274 617

1983 s 277 525, 540, 589

1983 s 292 535

1983 s 311 553, 563

1983 s 320 513

1983 s 331 506

1983 s 359 506

1983 s 367 535

1983 s 378 584, 617

1983 s 401 605

1983 s 408 519

1983 s 410 575

1983 s 416 616, 624

1983 s 418 620

1983 s 425 599

1983 s 436 575

1983 s 441 563

1983 s 487 625

1983 s 508 501, 607

1983 s 510 638

1983 s 517 614

1983 s 542 533

1983 s 544 568

1983 s 546 510

1983 s 563 514

1983 s 567 551, 593

1983 s 570 556

1983 s 573 506

1983 s 576 532

1983 s 581 605

1983 s 597 628

1983 s 610 553

1983 s 617 574

1983 s 635 530

1983 s 639 513

1983 s 651 535

1983 s 657 617

1983 s 680 510

1983 s 682 609

1983 s 683 618

1983 s 685 548, 610

1983 s 708 615, 616

 

NJA

1983 s 723 635

1983 s 724 506

1983 s 736 547

1983 s 163 595

1983 s 772 621

1983 s 783 590, 617

1983 s 789 594

1983 s 801 511

1983 s 806 584

1983 s 814 527

1983 s 817 555

1983 s 819 585

1983 s 862 526

1983 s 875 594

1983 s 887 612

1983 s 893 612

1983 s 894 554, 582

1983 s 899 566

1983 s 904 619

1983 C 50 592

1983 C 76 571

1984 s 19 510, 527

1984 s 30 634

1984 s 47 578

1984 s 49 575

1984 s 64 542

1984 s 68 506

1984 s 75 609

1984 s 80 500

1984 s 179 544

1984 s 181 600

1984 s 200 592

1984 s 207 571

1984 s 215 512, 523

1984 s 217 515

1984 s 229 637

1984 s 256 510

1984 s 257 618

1984 s 261 594

1984 s 290 626

1984 s 295 585

1984 s 299 535

1984 s 316 547, 595

1984 s 319 514

1984 s 331 539

1984 s 334 503

1984 s 380 585

1984 s 404 574

1984 s 420 596

1984 s 435 549

1984 s 441 599

1984 s 452 599

1984 s 469 530, 545

1984 s 477 511

1984 s 501 573

1984 s 520 595

1984 s 550 584

1984 s 559 553

1984 s 564 595

 

646 Lars WelamsonNJA

1984 s 569 634

1984 s 582 524

1984 s 587 533, 580

1984 s 592 615, 620

1984 s 594 589

1984 s 614 611

1984 s 616 589

1984 s 623 537

1984 s 637 564, 577

1984 s 641 565

1984 s 678 588

1984 s 684 568

1984 s 687 619

1984 s 688 541

1984 s 692 535

1984 s 705 506

1984 s 706 618

1984 s 707 562

1984 s 733 524

1984 s 757 510

1984 s 761 621

1984 s 777 571

1984 s 787 549

1984 s 803 589

1984 s 807 523

1984 s 814 595

1984 s 851 581

1984 s 858 635

1984 s 868 525

1984 s 875 591

1984 s 877 550

1984 s 892 540

1984 s 894 618

1984 s 896 540

1984 s 917 589, 618

1984 s 918 599

1984 s 928 564

1985 s 919 538

1985 s 20 553

1985 s 56 553

1985 s 81 549

1985 s 85 567

1985 s 91 552

1985 s 106 541, 607

1985 s 167 588

1985 s 172 516

1985 s 235 556, 607

1985 s 236 575

1985 s 292 622

1985 s 299 537

1985 s 338 519

1985 s 355 520, 595, 599

1985 s 358 610

1985 s 365 521

1985 s 373 628

1985 s 376 514

1985 s 387 513

1985 s 392 591, 617

1985 s 394 622

1985 s 429 512

 

NJA

1985 s 438 584

1985 s 466 525

1985 s 489 595

1985 s 496 561

1985 s 537 584

1985 s 527 585

1985 s 539 619

1985 s 540 612

1985 s 543 609, 610

1985 s 561 517

1985 s 592 518, 543

1985 s 608 525, 526

1985 s 618 597

1985 s 622 502

1985 s 626 546

1985 s 634 541

1985 s 649 613

1985 s 654 628

1985 s 657 538

1985 s 659 538

1985 s 661 619

1985 s 662 562, 613

1985 s 694 549

1985 s 723 544

1985 s 738 597

1985 s 741 541

1985 s 744 635

1985 s 745 538

1985 s 755 606

1985 s 774 579

1985 s 806 549

1985 s 832 504

1985 s 851 565

1985 s 856 515

1985 s 862 619

1985 s 864 589

1985 s 868 553

1985 s 921 612

1986 s 3 573

1986 s 10 611

1986 s 16 526

1986 s 28 507

1986 s 86 549

1986 s 93 613

1986 s 94 501, 534, 607

1986 s 95 610

1986 s 113 537

1986 s 117 608

1986 s 140 542, 585

1986 s 187 524

1986 s 203 619

1986 s 205 520

1986 s 211 537, 547

1986 s 215 620

1986 s 247 507

1986 s 249 541

1986 s 253 628

1986 s 268 530

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 647NJA

1986 s 334 575

1986 s 356 519

1986 s 358 573

1986 s 388 506, 638

1986 s 398 581

1986 s 407 583

1986 s 419 526

1986 s 422 547

1986 s 426 543

1986 s 432 602

1986 s 443 575

1986 s 450 526

1986 s 470 573

1986 s 484 621

1986 s 489 577

1986 s 533 558

1986 s 579 518

1986 s 582 552

1986 s 620 608, 642

1986 s 621 591, 628

1986 s 642 541

1986 s 646 578

1986 s 649 581

1986 s 666 608

1986 s 702 597

1986 s 729 505

1986 s 733 551

1986 s 736 558

1986 s 741 520

1986 s 748 627, 628

1986 s 758 578

1986 s 770 553

1986 s 802 577

1986 s 821 577

1986 s 829 548

1986 s 833 577

1986 C 24 542

1987 s 13 514

1987 s 31 508

1987 s 45 549

1987 s 48 604, 624

1987 s 58 543

1987 s 61 559

1987 s 74 601

1987 s 78 623

1987 s 89 585

1987 s 135 606

1987 s 136 518, 543

1987 s 137 516

1987 s 153 583

1987 s 167 520

1987 s 172 597

1987 s 175 614

1987 s 179 536

1987 s 193 607

1987 s 194 560

1987 s 198 509

1987 s 240 545

1987 s 243 596

 

NJA

1987 s 317 516

1987 s 331 582

1987 s 332 551

1987 s 334 506

1987 s 361 622

1987 s 365 551

1987 s 394 511

1987 s 414 557

1987 s 450 547, 603

1987 s 453 609

1987 s 455 621

1987 s 459 612

1987 s 473 548

1987 s 500 514, 575

1987 s 533 611

1987 s 552 511

1987 s 560 606

1987 s 561 542

1987 s 566 607

1987 s 585 597, 599

1987 s 596 550

1987 s 600 506

1987 s 602 598

1987 s 616 536

1987 s 621 533

1987 s 634 540

1987 s 639 638

1987 s 645 540

1987 s 667 585

1987 s 668 574, 600

1987 s 689 510

1987 s 707 522

1987 s 715 588

1987 s 716 596

1987 s 719 531, 535

1987 s 724 579

1987 s 730 512

1987 s 742 584

1987 s 766 522, 596

1987 s 771 548, 554

1987 s 777 518

1987 s 780 511

1987 s 787 516

1987 s 790 504, 526

1987 s 815 520

1987 s 829 526

1987 s 831 588

1987 s 833 585

1987 s 876 557

1987 s 878 553

1987 s 879 515

1987 s 885 575

1987 s 941 574

1987 s 965 593

1987 s 968 577

1987 s 979 607

 

RH

1980:2 634

1980:6 542

 

648 Lars WelamsonRH

1980:9 503

1980:10 608

1980:12 628

1980:15 632

1980:16 516

1980:17 632

1980:18 537

1980:22 574

1980:32 634

1980:33 525

1980:36 552

1980:39 559

1980:40 537

1980:44 540

1980:45 573

1980:48 637

1980:49 558

1980:51 626

1980:53 626

1980:54 571

1980:59 625

1980:61 589

1980:67 539

1980:71 573

1980:72 503

1980:74 520

1980:75 632

1980:76 636

1980:77 548, 561

1980:79 635

1980:85 507

1980:86 575

1980:87 627, 628

1980:93 500

1980:95 527

1980:100 631

1980:104 515

1980:105 629, 632

1980:108 625

1980:110 543

1980:112 579

1980:115 503

1980:116 632

1980:117 631

1981:1 636

1981:2 624

1981:3 531

1981:7 508

1981:8 598

1981:11 627

1981:14 553

1981:17 515, 588

1981:18 529

1981:19 603, 634

1981:20 590

1981:21 576

1981:23 590

1981:25 506

1981:27 530

 

RH

1981:29 517

1981:30 537

1981:31 526

1981:32 629

1981:34 631

1981:37 553

1981:45 538

1981:49 543

1981:50 605

1981:51 537

1981:53 560

1981:55 631

1981:57 594

1981:58 616

1981:59 590

1981:66 567

1981:70 552

1981:72 544

1981:76 570, 641

1981:77 592

1981:78 514

1981:79 572

1981:80 531

1981:83 586

1981:84 507

1981:85 592

1981:86 547, 603

1981:90 538

1981:91 574

1981:93 508

1981:95 543

1981:96 526

1981:101 509

1981:105 568

1981:108 537

1981:109 580

1981:113 509

1981:114 588

1981:119 522, 596

1981:120 539

1981:123 507

1981:124 600

1981:126 557

1981:127 503

1981:130 530

1981:133 589

1981:136 637

1981:137 502

1981:142 506

1981:145 500

1981:146 632

1981:147 581

1981:150 623

1981:151 587

1981:154 630

1981:155 589

1981:159 607

1981:162 500

1981:164 532, 623

1981:168 630

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 649RH

1981:170 577

1981:172 550

1981:175 529, 556

1981:179 546

1981:182 542

1981:184 587

1981:185 500, 602

1981:186 501,607

1981:189 507

1981:190 593

1981:192 599

1981:196 512

1981:200 579

1982:3 637

1982:7 629

1982:8 567

1982:11 510

1982:13 623

1982:14 518

1982:15 588

1982:16 589

1982:18 577

1982:20 574

1982:21 627

1982:22 632

1982:28 506

1982:29 589

1982:30 503

1982:33 557

1982:37 507

1982:40 583

1982:42 503

1982:44 635

1982:48 626

1982:49 543

1982:55 551

1982:56 558

1982:57 598

1982:60 630

1982:65 552

1982:68 515

1982:70 628

1982:77 541

1982:80 541

1982:83 626

1982:84 517

1982:85 537

1982:91 591

1982:93 629, 632

1982:97 545

1982:98 512

1982:102 637

1982:105 560

1982:108 513

1982:115 513

1982:116 554, 582

1982:119 580

1982:120 508

 

RH

1982:127 558, 625

1982:128 525

1982:131 626

1982:138 576

1982:139 575

1982:140 528

1982:141 564

1982:143 500

1982:146 506

1982:147 624

1982:154 588

1982:155 632

1982:158 632

1982:159 517

1982:1 518, 625

1982:160 632

1983:9 576

1983:12 634

1983:13 604

1983:15 628

1983:19 605

1983:20 515

1983:21 542

1983:27 538

1983:31 538

1983:38 630

1983:41 545,587

1983:42 541

1983:44 533

1983:45 509

1983:47 517

1983:48 635

1983:49 512

1983:52 503

1983:53 599

1983:55 603

1983:56 576

1983:57 576

1983:60 592

1983:64 626

1983:65 556

1983:74 579

1983:76 549, 562

1983:78 550

1983:79 632

1983:80 513

1983:82 624

1983:88 513

1983:91 525

1983:92 543

1983:97 543

1983:100 573

1983:101 542

1983:102 569

1983:108 588

1983:109 565

1983:110 615

1983:111 633

1983:112 539

1983:117 507, 508

 

650 Lars WelamsonRH

1983:118 555, 556

1983:121 577

1983:122 631

1983:124 515

1983:125 532

1983:128 539

1983:130 542

1983:132 594

1983:138 556

1983:140 544

1983:142 549

1983:146 507

1983:148 627

1983:151 630

1983:152 500, 602

1983:160 636

1983:161 530

1983:162 574

1983:163 562

1983:164 552

1983:165 552

1983:167 631

1984:1 564

1984:2 532

1984:8 528

1984:9 520, 597

1984:11 552

1984:13 588

1984:14 515

1984:15 510

1984:17 550

1984:19 545

1984:24 509

1984:26 556

1984:29 524

1984:32 604

1984:33 538

1984:34 512

1984:36 588

1984:39 513

1984:41 543

1984:42 585

1984:43 571

1984:44 509

1984:46 538

1984:48 627

1984:49 578

1984:52 536

1984:53 536

1984:60 538

1984:61 535

1984:63 525

1984:64 535

1984:68 564, 577

1984:69 535, 614

1984:70 569

1984:74 535

1984:76 542

1984:78 602

 

RH

1984:79 503

1984:81 535

1984:85 569

1984:86 524

1984:87 630

1984:91 630

1984:95 539

1984:98 575

1984:106 530

1984:109 581

1984:111 511, 516

1984:115 527

1984:116 592

1984:117 602

1984:123 635

1984:124 567

1984:125 506

1984:126 574

1984:129 530

1984:130 602

1984:134 565

1984:137 631

1984:138 634

1984:139 505

1984:140 522

1984:142 541

1984:145 509, 632

1984:144 589

1985:1 566

1985:3 631

1985:9 535

1985:10 527

1985:11 641

1985:14 578

1985:15 535

1985:16 633

1985:22 515

1985:26 515, 569

1985:27 503

1985:36 560

1985:40 541

1985:45 537

1985:46 630

1985:49 500

1985:51 638

1985:56 605

1985:60 531

1985:63 641

1985:65 577

1985:66 633

1985:67 634

1985:69 544

1985:74 537

1985:78 560

1985:81 624

1985:86 559

1985:87 586

1985:90 637

1985:93 531

 

Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 651RH

1985:94 518

1985:103 592

1985:104 592

1985:106 601

1985:109 585

1985:111 536

1985:112 553

1985:113 576

1985:114 546

1985:116 580

1985:121 502

1985:123 583

1985:124 631

1985:129 506

1985:134 577

1985:137 637

1985:138 597

1986:5 566

1986:6 577

1986:9 577

1986:10 608

1986:11 597

1986:15 585

1986:18 530, 633

1986:23 506

1986:24 516

1986:27 587, 606

1986:30 587

1986:33 585

1986:34 589

1986:35 631

1986:37 526

1986:45 581

1986:46 509

1986:47 510

1986:55 505, 507

1986:62 604

1986:68 508

1986:72 514

1986:81 500

1986:90 500, 533, 534

1986:100 523, 537

1986:106 640, 641

1986:110 573

1986:111 630

1986:117 626

1986:119 629

1986:122 504

1986:129 543, 624

1986:132 630

1986:131 538

1986:134 573

1986:136 565

1986:139 507

1986:140 590

1986:142 600

1986:145 543

1986:147 608

 

RH
1986:149 580

1986:150 586

1986:158 630

1986:159 565

1986:162 528, 637

1986:167 529

1986:168 519

1986:172 534

1986:178 602

1987:2 629

1987:4 608

1987:6 593

1987:9 580

1987:10 545

1987:12 535

1987:18 560

1987:19 549

1987:20 553

1987:21 555

1987:24 579

1987:25 504

1987:28 558

1987:29 574

1987:30 501

1987:31 527

1987:32 642

1987:33 580

1987:42 588

1987:48 573

1987:49 529

1987:50 573

1987:51 625

1987:52 517

1987:55 503

1987:56 540

1987:58 601

1987:59 573

1987:62 520, 529

1987:63 5581

986:77 626

1987:65 577

1987:66 641

1987:67 565

1987:68 507

1987:69 603

1987:70 592

1987:73 553

1987:74 533

1987:75 516

1987:78 518

1987:80 535

1987:81 502

1987:82 558

1987:83 546

1987:84 533

1987:85 514

1987:88 600

1987:90 593

1987:92 573

1987:93 573

 

652 Lars WelamsonRH

1987:94 538, 546

1987:95 595

1987:98 505

1987:99 538

1987:100 607

1987:101 575

1987:111 578

1987:112 534

1987:119 558

1987:121 641

1987:125 505

1987:127 555, 556

1987:131 617

1987:132 578

1987:133 573

191987:135 507

1987:136 594

1987:137 548

 

SvJT

1980 rf s l 607

1980 rf s 30 587

1980 rf s 32 630

1980 rf s 41 516

1980 rf s 48 520

1986 s 557 613

1986 s 56 611

 

 

AD AD

1980:15 517

1980:33 517

1980:68 517

1981:9 519

1981:24 504, 506

1981:46 537

1981:60 517

1981:64 506

1981:69 576

1981:136 603

1981:140 603

1981:163 537

1981:171 576

1982:28 578

1982:35 517

1982:73 523

1982:90 506

1983:41 517

1983:47 535

1983:53 542

1983:101 537

1983:121 506

1983:153 517

1984:2 517

1984:12 537

1984:39 517

1984:125 608

1984:129 532

1984:147 506

1985:5 517

 

AD
1985:39 517

1986:8 506

1986:41 517

1986:58 542

1986:73 587

1986:105 506, 608

1987:45 517

1987:90 576

1987:119 517

 

BD

1980:7 501

1983:2 503

1983:29 503

1984:15 503

1985:2 569

1985:12 515

1985:14 519

1985:19 524

1985:25 525

1985:26 523

1986:20 517

1986:22 604

1987:11 513

1987:16 513

1987:26 569

 

 

1980 1:49 508

1980 2:21 537

1980 2:43 543

1980 2:61 537

1980 2:71 569

1981 1:55 569

1981 2:7 542

1981 2:18 584

1981 2:54 542

1981 2:71 609

1981 Ba:35 592

1982 1:44 569

1982 2:53 615

1982 2:66 580

1982 2:67 537

1983 1:37 569

1983 2:11 582

1983 2:20 515

1983 2:48 545

1984 1:2 582

1984 1:87 511

1984 1:91 513

1984 1:96 582

1986:27 510, 538

1986:68 569

1986:150 586

1986:184 569

1987:121 546, 595